TV:s och radions valrörelse - hur kunde de så snabbt glömma den utländska kris som slog mot jobben i Sverige?

Det går nu - fredagen före valdagen - nästan att summera valrörelsen, inte rösterna, men det som sagts, skrivits och sänts.

Något som slagit mig är hur märkligt frånvarande den internationella krisen 2008-09 varit i en del av partipolitiken inför valet. Men framför allt har den varit frånvarande i flera av TV:s och radions valprogram. Jag har missat flera partiledarutfrågningar i TV och enstaka radioutfrågningar. Så jag får nöja mig med en hyfsad hypotes snarare än en tvärsäker slutsats.
Men i de program jag såg blev partiledarna utfrågade nästan som om näringslivets internationella konkurrenskraft och påfrestningarna av den mycket allvarliga krisen 2008-09 inte riktigt hörde hemma i valrörelsen.

Väldigt många frågor utgick från fördelningen av olika utbetalningar från statens budget eller från den sorts skattefrågor som inte har så stor inverkan på produktion och konkurrenskraft. Däremot var det ganska lite tal om att den ekonomiska politiken de senaste åren faktiskt varit framgångsrik, begränsat krisen och gjort att vi nu har ett mycket bättre läge än vi kunde ha haft.

Det här har ju också stor betydelse för hur vi skall göra för att pressa tillbaka kvarvarande arbetslöshet. Det är ju fortfarande återverkningar av krisen, ett par procentenheter av arbetskraften, och det kommer förmodligen att till stor del lösa sig självt i en bättre konjunktur. Däremot är det ju mer att göra med de olika orsakerna till att arbetslösheten i SCB:s statistik var så hög som 6% av arbetskraften till och med på den högsta toppen av högkonjunkturen för några år sedan.

Här handlar det mycket om bättre utbildning, bättre sociala förhållanden, en bättre fungerande arbetsmarknad och ett näringslivsklimat som ger dragkraft och gör att många andra åtgärder kan ge resultat, i mindre ungdomsarbetslöshet, snabbare integration av nyinflyttade och på andra sätt.

Även det perspektivet saknades för det mesta i de valprogram i radio och TV som hade tillfälle att ta del av. En del partiledare förde ju själva in sådana frågor, exempelvis Jan Björklund om att förbättringarna i grundskolan och gymnasiet kan förebygga åtskilligt av framtida utslagning och ungdomsarbetslöshet.

Däremot hade i alla fall en del utfrågare ett perspektiv som liknade den Sahlinska taktiken, där jobbskatteavdraget beskrivs som en skattesänkarlinje som misslyckats därför att arbetslösheten inte har blivit lägre än den var för fyra år sedan. Här bygger ju hela resonemanget på att man inte bryr sig om krisen 2008-09 som kom utifrån och slog hårt mot exportindustrin.

Budskapet blir då att det var fel att sänka skatten på arbete och att man skulle ha mött krisen genom att öka antalet anställda i främst den kommunala sektorn. Som recept för att komma helskinnad genom en kris som tillfälligt drabbade näringslivets mest konkurrensutsatta delar är detta sällsynt missriktat.

Nu spelar kanske de här sneda perspektiven i en del av radio- och TV-valrörelsen inte så stor roll. Det verkar snarast som om regeringssidan har vunnit den här delen av valdebatten. Socialdemokraterna och deras kartellbröder har inte varit trovärdiga i frågorna om jobb och ekonomi.

Men det är ändå värt att lägga märke till att fastän ett antal företrädare för regeringspartierna betonat näringslivsklimatets, den långsiktiga konkurrenskraftens, skolkunskapernas, den högre utbildningens och elförsörjningens betydelse så har de här sakerna varit väldigt frånvarande på andra håll i valdebatten.

Krisen 2008 var inte frihandelns fel

På "Näringslivsdebatt" - ett debattforum på nätet som Svenskt Näringsliv öppnat för politiska inlägg från många olika håll - har jag ännu en gång skrivit om orsakerna till den globala ekonomiska kris som bröt ut 2008.

Krisen beror inte på att vi har marknadsekonomi, och inte på att vi har frihandel. Däremot har penningpolitik och budgetpolitik i ganska många länder varit vårdslös och släpphänt på ett helt onödigt och mycket farligt sätt. I Sverige, där många har lärt sig åtskilliga läxor av tidigare kriser, har vi skött oss mycket bättre under senare årtionden, och vi har därför lkommit lindrigare undan. Att krisen slagit hårt mot vår export har vi dock inte kunnat undvika.

Den nuvarande regeringen har, i likhet med Riksbanken, byggt vidare på den grund som lagts tidigare med pensionsreform, budgetsanering och en hel del annat. Vi kan nu se att regeringen gjorde en i stora drag riktig bedömning av hur krisen i exporten och arbetslösheten skulle mötas med olika ekonomiska motåtgärder. Även om återverkningarna av den internationella krisen på inget sätt är slut är det värsta över, produktionen ökar och arbetslösheten sjunker. Genom en klok krisbegränsningspolitik i Sverige och en del andra länder har vi sluppit någonting som kunde ha blivit många gånger värre.

Men jag har alltså skrivit om finanskrisens orsaker, och anknutit till Bertil Ohlin, folkpartiets mångårige partiledare som också var en världsberömd nationalekonom och Nobelpristagare. Jag är övertygad om att han, ifall han varit verksam i vår tid, hade hört till dem som varnat för den alltför expansiva penningpolitiken i många länder, de farligt stora budgetunderskotten med statlig överskuldsättning och den släpphänta tillsynen över bankväsendets stabilitet.

I artikeln skriver jag bland annat:

"I detta slags frågor går skiljelinjen inte mellan marknads- och regleringsekonomi, men mellan två sätt att se på marknadsekonomin. För att förstå skillnaden bör vi vara tydliga med det som utmärker det synsätt som i Sverige hade Bertil Ohlin som en av sina främsta företrädare. I centrum står här frihandeln, konkurrensen och det privata initiativet i produktionen, omgivet av ett fritt samhällssystem med demokrati och pressfrihet.

Tullar, handelshinder, selektiva regleringar och statsprivilegier förkastas. Men den liberala ekonomin lämnas inte utan uppsikt eller utan stöd av statliga funktioner. Dessa omfattar bland annat utbildning och sociala trygghetssystem samt att de ärliga skyddas mot de oärliga. Till det verkligt viktiga hör också att vårda sådana nyckelfunktioner i marknadsekonomin som stabilt kreditväsende och stabilt penningvärde.

Krisen 2008-09 orsakades till stor del av ett annat, motsatt, synsätt, en form av högerpolitik där det i praktiken gjordes föga skillnad på sådana statliga regler som är stödjande för marknadsekonomin och sådana som är nedbrytande. "

Artikelns hela text finns på: http://naringslivsdebatt.se/krisen-var-inte-frihandelns-fel/

[För en tidigare blogg-post i samma ämne - se 7 juni, med länk till Frisinnad Tidskrift]