Den här morgonen (11/10 2011) har jag ett inlägg på debattsajten Newsmill, om hur Håkan Juholts felaktiga hyresersättning nu jämförs med de kontokortsräkningar som för - i de här dagarna - 16 år sedan stoppade Mona Sahlins första försök att bli statsminister.
Jag menar att den jämförelsen är mycket missvisande - de belopp det handlade om i kostnader för staten var i Mona Sahlins fall småsummor på tior och kanske hundralappar i räntekostnader. Det fel Håkan Juholt har medgivit är minst hundra gånger större. Min artikel på Newsmill finns på den här adressen, där jag också skriver att det kan vara klokt att hålla huvudet kallt i nyhetsförmedlingen när det gäller ett eventuellt åtal mot Juholt. Slutklämmen i texten är den här:
" Förtroendet är dock något som ställer hårdare krav än juridiken. Där vill jag bara göra ett enkelt påpekande. Mona Sahlins hundralappar hade inte gett henne mer Toblerone än att hon kunnat trycka ner askarna i en skapligt stor handväska. 160 000 kronor ger så mycket Toblerone att Håkan Juholt skulle behöva lasta en bil för att flytta den väldiga chokladhögen."
Visar inlägg med etikett Mona Sahlin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mona Sahlin. Visa alla inlägg
tisdag 11 oktober 2011
torsdag 11 november 2010
Mona Sahlin sitter löst som partiledare
[Tillägg 15/11: Sedan nedanstående skrevs har Mona Sahlin meddelat att hon verkligen ska sluta som partiordförande hos socialdemokraterna - något som jag alltså förutspådde i september.]
Marken börjar - som väntat - gunga ordentligt under Mona Sahlin. En stor strid om makten inom socialdemokraterna verkar vara på väg att bryta ut, och dessutom blir klyften mellan deras olika "höger-" och "vänster"-flyglar allt mer öppen.
Om ett tag visar det sig om jag spådde rätt i en krönika i Karlskoga-Kuriren den 1 september. Det var ingen originell prognos jag gjorde om vad som skulle hända vid en socialdemokratisk valförlust, men så här skrev jag:
" Vinner alliansen får Mona Sahlin räkna med att dundertabben med vänsterkartellen gör henne till exempelvis landshövding – och i vart fall till f d partiledare.
Vid vänsterseger råkar hon nog ännu värre ut. Då blir hon statsminister i en regering med djupa inre motsättningar och ovanligt dåliga möjligheter att klara uppgiften."
Det senare blev ju som bekant inte aktuellt, så frågan nu är ju om hon tvingas gå eller om hon trots allt kan bli kvar som partiledare. Det förekommer även bedömningar om att hon klarar sig, exempelvis har Upsala Nya Tidning härom dagen förutspått detta.
Hur som helst skrev jag i samma krönika ett par andra saker om det "röd-gröna" samarbetet s-v(pk)-mp, som kan vara värda att upprepas:
" Mona Sahlins vänsterkartell är en av de mer monumentala politiska felbedömningar som jag sett eller läst om. Reinfeldt gick mot mitten, gjorde de borgerliga valbara och regeringsdugliga. Sahlin har gjort tvärtom, flyttat tyngdpunkten ut mot kanten, gjort det svårare att bli vald, svårare att behålla egna, gamla kärnväljare och ännu svårare att regera.
Under en stor del av mandatperioden har hennes partiledning tagit sig fram med att spruta ut överdrivna eller felaktiga anklagelser, och hakat på skilda gruppintressens missnöjesdrev. Mycket av det har nu fallit till marken.
Regeringens krispolitik var på inget sätt ”passiv”, som Thomas Östros under lång tid tjatade om. Den svenska ekonomiska politiken under krisen var tvärtom aggressivt expansiv, den byggde – ser vi nu – på en riktig bedömning av krisens karaktär, och den har av allt att döma lyckats.
Den ”stupstock” i sjukförsäkringen som det hojtades så mycket om var, som de flesta nu tycks ha förstått, ingen stupstock – men däremot nya krav på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att hjälpas åt i att stödja och rehabilitera."
Marken börjar - som väntat - gunga ordentligt under Mona Sahlin. En stor strid om makten inom socialdemokraterna verkar vara på väg att bryta ut, och dessutom blir klyften mellan deras olika "höger-" och "vänster"-flyglar allt mer öppen.
Om ett tag visar det sig om jag spådde rätt i en krönika i Karlskoga-Kuriren den 1 september. Det var ingen originell prognos jag gjorde om vad som skulle hända vid en socialdemokratisk valförlust, men så här skrev jag:
" Vinner alliansen får Mona Sahlin räkna med att dundertabben med vänsterkartellen gör henne till exempelvis landshövding – och i vart fall till f d partiledare.
Vid vänsterseger råkar hon nog ännu värre ut. Då blir hon statsminister i en regering med djupa inre motsättningar och ovanligt dåliga möjligheter att klara uppgiften."
Det senare blev ju som bekant inte aktuellt, så frågan nu är ju om hon tvingas gå eller om hon trots allt kan bli kvar som partiledare. Det förekommer även bedömningar om att hon klarar sig, exempelvis har Upsala Nya Tidning härom dagen förutspått detta.
Hur som helst skrev jag i samma krönika ett par andra saker om det "röd-gröna" samarbetet s-v(pk)-mp, som kan vara värda att upprepas:
" Mona Sahlins vänsterkartell är en av de mer monumentala politiska felbedömningar som jag sett eller läst om. Reinfeldt gick mot mitten, gjorde de borgerliga valbara och regeringsdugliga. Sahlin har gjort tvärtom, flyttat tyngdpunkten ut mot kanten, gjort det svårare att bli vald, svårare att behålla egna, gamla kärnväljare och ännu svårare att regera.
Under en stor del av mandatperioden har hennes partiledning tagit sig fram med att spruta ut överdrivna eller felaktiga anklagelser, och hakat på skilda gruppintressens missnöjesdrev. Mycket av det har nu fallit till marken.
Regeringens krispolitik var på inget sätt ”passiv”, som Thomas Östros under lång tid tjatade om. Den svenska ekonomiska politiken under krisen var tvärtom aggressivt expansiv, den byggde – ser vi nu – på en riktig bedömning av krisens karaktär, och den har av allt att döma lyckats.
Den ”stupstock” i sjukförsäkringen som det hojtades så mycket om var, som de flesta nu tycks ha förstått, ingen stupstock – men däremot nya krav på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att hjälpas åt i att stödja och rehabilitera."
måndag 13 september 2010
Ofta låter det på Mona Sahlin som om 2008 års internationella kris aldrig hände i verkligheten
Mona Sahlin kan formulera sig så att allt blir taktik. Ibland blir det riktigt konstigt.
I Aktuellt i TV, en måndagkväll tidigare i valrörelsen, uppträdde hon som om hon trodde att väljarna hade glömt att det för knappt två år sedan bröt ut en internationell finanskris. Den slog hårt mot Sverige utifrån. Den fick tillfälligt världshandeln att sjunka dramatiskt, mer än någon gång i fredstid efter den svåra 30-talsdepressionen. Det drabbade svenska exportföretag mycket hårt, och det kunde inte undvikas att arbetslösheten steg
Nu är vi på väg ur den krisen, produktionen ökar igen och arbetslösheten sjunker, även om spåren avc krisen fortfarande märks.
Men i Mona Sahlins taktiskt uträknade sätt att beskriva det så finns den internationella krisen inte med. I Aktuellt hade hon i stället det här orsakssambandet – fyrpartiregeringen hade följt skattesänkarvägen och den hade misslyckats och jobben ”hade försvunnit”.
Socialdemokraterna har ogillat alla fyra stegen i jobbskatteavdraget och röstat emot samtliga, även om de just nu accepterar dem i alla fall, samtidigt som de säger att alltihop var fel.
Jobbskatteavdraget gjorde det mer lönande att arbeta. Men detta kunde givetvis inte förhindra att Sverige drabbades kraftigt när en internationell kris minskade investeringar och efterfrågan på svenska exportvaror.
När krisen som kom utifrån var som djupast var förstås frågan en av frågorna om det skulle tas ett steg till med jobbskatteavdraget. Men då behövdes också en expansiv finanspolitik som understödde riksbankens räntesänkning för att förhindra att konjunkturnedgången förvärrades med långt mer allvarlig arbetslöshet.
Hade regeringen då följt socialdemokraternas recept när det gäller jobbskatteavdraget så hade arbetslösheten förvärrats.
I Aktuellt i TV, en måndagkväll tidigare i valrörelsen, uppträdde hon som om hon trodde att väljarna hade glömt att det för knappt två år sedan bröt ut en internationell finanskris. Den slog hårt mot Sverige utifrån. Den fick tillfälligt världshandeln att sjunka dramatiskt, mer än någon gång i fredstid efter den svåra 30-talsdepressionen. Det drabbade svenska exportföretag mycket hårt, och det kunde inte undvikas att arbetslösheten steg
Nu är vi på väg ur den krisen, produktionen ökar igen och arbetslösheten sjunker, även om spåren avc krisen fortfarande märks.
Men i Mona Sahlins taktiskt uträknade sätt att beskriva det så finns den internationella krisen inte med. I Aktuellt hade hon i stället det här orsakssambandet – fyrpartiregeringen hade följt skattesänkarvägen och den hade misslyckats och jobben ”hade försvunnit”.
Socialdemokraterna har ogillat alla fyra stegen i jobbskatteavdraget och röstat emot samtliga, även om de just nu accepterar dem i alla fall, samtidigt som de säger att alltihop var fel.
Jobbskatteavdraget gjorde det mer lönande att arbeta. Men detta kunde givetvis inte förhindra att Sverige drabbades kraftigt när en internationell kris minskade investeringar och efterfrågan på svenska exportvaror.
När krisen som kom utifrån var som djupast var förstås frågan en av frågorna om det skulle tas ett steg till med jobbskatteavdraget. Men då behövdes också en expansiv finanspolitik som understödde riksbankens räntesänkning för att förhindra att konjunkturnedgången förvärrades med långt mer allvarlig arbetslöshet.
Hade regeringen då följt socialdemokraternas recept när det gäller jobbskatteavdraget så hade arbetslösheten förvärrats.
tisdag 31 augusti 2010
För jobb och miljö behövs elström
Vare sig för folkpartiet liberalerna - och Jan Björklund - eller för några andra är kärnkraften en ensam, tillräcklig lösning på energi- och miljöproblemen. Däremot är den, med Sveriges väder, geografi och industristruktur, en i praktiken ofrånkomlig del av en hållbar försörjning.
I Stockholms ibland ganska isolerade medievärld, där det verkar vara långt till det Sverige där människor faktiskt arbetar i industrier, tycks man dock fortfarande leva kvar i stämningarna från kärnkraftstriden 1975-80, då koldioxidutsläppens klimathot viftades bort.
Ett par gånger om har jag nu hört Stockholmsmediernas utfrågare använda ”elöverskottet” som ett skäl mot nya kärnkraftverk. Senast var det i söndags kväll (29/8), i TVs utfrågning av Jan Björklund.
Om detta har jag skrivit en debattartikel, som i dag är publicerad i mitt hemlän, i nättidningen Höglandsnytt. Förhoppningsvis kommer den också i tryck på några andra håll i landet. Jag skriver att "det är viktigt i politiken att inte tänka bara på den kortare sikten och glömma den långa.":
" Ser vi framåt vet vi att klimathoten kräver att utsläppen av koldioxid minskas. Det behövs stora mängder klimatvänlig elektricitet för att skära ned förbränningen av fossila bränslen. En av Sveriges roller i den internationella arbetsfördelningen är att leverera skogsprodukter, malm, stål och annat från processindustrier där det går åt mycket energi. Inget av det här ändras av en mer kortsiktig prognos, där Sverige under ett antal år kan generera mer elström än vad som går åt inom landet.
Det där ”överskottet” är kanske ett problem för några utfrågare som mest rör sig i snäva cirklar kring radio- och TV-husen i östra Stockholm. Men för svensk samhällsekonomi är det ingen belastning. El är en värdefull exportvara. Svenska företag kan sälja ström till grannländer där den mesta elektriciteten annars kommer från kraftverk som eldas med stenkol, brunkol och naturgas.
Det är märkligt hur stora Stockholmsmedier kan flaxa hit och dit mellan katastrofbilder av klimatet och en verklighetsflykt där det till och med ses som dåligt att svensk el begränsar koleldning söder om Östersjön. Ännu märkligare är att socialdemokraterna, som förr var så välförankrade i industrins fackförbund, nu på partiledningsnivå har flyttat sig till ett annat slags sällskap.
Att miljöpartiet och vänsterpartiet hamnat fel i den största miljöfrågan är ju välkänt sedan länge. De vill stänga av alla kärnkraftverk utan att ersätta dem med några nya. Eftersom varje kraftverk har så väldigt stor effekt krävs det oerhörda, orealistiska mängder med vindkraftverk och andra ”alternativa” anläggningar för att tillsammans med sparande och effektiviseringar försörja Sverige med ström.
De flesta nuvarande kärnkraftverken är renoverade och har fått längre livslängd och större effekt. Det ger tid att projektera och bygga nya, större verk. Jan Björklund och andra har övertygat alliansregeringen om att ge grönt ljus för det. Mona Sahlin har gjort tvärtom. Genom bildandet av vänsterkartellen har hon låst sitt parti till att hindra nya reaktorer och stänga av de gamla."
Jag tar sedan upp följderna för investeringar och näringsliv av en politik där den framtida elförsörjningen äventyras:
" Följer man den linjen blir det efter ett tag riktigt besvärligt, miljömässigt, samhällsekonomiskt och industriellt. Under kärnkraftstriden 1975-80 var alternativet till kärnkraft framför allt en storsatsning på import och eldning av fossil gas. Med tanke på klimat och säkerhetspolitik är den vägen, med uppkoppling mot Putin-Rysslands gasledningar, ännu mer olämplig i dag än den var för 30 år sedan.
Grönvänsterlinjen, som Mona Sahlin nu till stor del följer, betyder att det framtida stora bortfallet av elström snart kommer att kasta en slagskugga över åtskilliga stora och små industrier, och industrisamhällen. Det är svårt att veta om resultatet blir energiimport, ökad fossileldning eller en drastisk besparing genom priser som slår ut moderna industrianläggningar, som i energieffektivitet är globalt konkurrenskraftiga."
Avslutningsvis skriver jag: " En sådan riskbild kommer att skada investeringsförutsättningarna och därmed arbetsmarknad och näringsliv långt innan de första av de nuvarande reaktorerna verkligen pensioneras."
Hela artikeln finns på den här adressen:
http://www.hoglandsnytt.se/default.aspx?n=17580
I Stockholms ibland ganska isolerade medievärld, där det verkar vara långt till det Sverige där människor faktiskt arbetar i industrier, tycks man dock fortfarande leva kvar i stämningarna från kärnkraftstriden 1975-80, då koldioxidutsläppens klimathot viftades bort.
Ett par gånger om har jag nu hört Stockholmsmediernas utfrågare använda ”elöverskottet” som ett skäl mot nya kärnkraftverk. Senast var det i söndags kväll (29/8), i TVs utfrågning av Jan Björklund.
Om detta har jag skrivit en debattartikel, som i dag är publicerad i mitt hemlän, i nättidningen Höglandsnytt. Förhoppningsvis kommer den också i tryck på några andra håll i landet. Jag skriver att "det är viktigt i politiken att inte tänka bara på den kortare sikten och glömma den långa.":
" Ser vi framåt vet vi att klimathoten kräver att utsläppen av koldioxid minskas. Det behövs stora mängder klimatvänlig elektricitet för att skära ned förbränningen av fossila bränslen. En av Sveriges roller i den internationella arbetsfördelningen är att leverera skogsprodukter, malm, stål och annat från processindustrier där det går åt mycket energi. Inget av det här ändras av en mer kortsiktig prognos, där Sverige under ett antal år kan generera mer elström än vad som går åt inom landet.
Det där ”överskottet” är kanske ett problem för några utfrågare som mest rör sig i snäva cirklar kring radio- och TV-husen i östra Stockholm. Men för svensk samhällsekonomi är det ingen belastning. El är en värdefull exportvara. Svenska företag kan sälja ström till grannländer där den mesta elektriciteten annars kommer från kraftverk som eldas med stenkol, brunkol och naturgas.
Det är märkligt hur stora Stockholmsmedier kan flaxa hit och dit mellan katastrofbilder av klimatet och en verklighetsflykt där det till och med ses som dåligt att svensk el begränsar koleldning söder om Östersjön. Ännu märkligare är att socialdemokraterna, som förr var så välförankrade i industrins fackförbund, nu på partiledningsnivå har flyttat sig till ett annat slags sällskap.
Att miljöpartiet och vänsterpartiet hamnat fel i den största miljöfrågan är ju välkänt sedan länge. De vill stänga av alla kärnkraftverk utan att ersätta dem med några nya. Eftersom varje kraftverk har så väldigt stor effekt krävs det oerhörda, orealistiska mängder med vindkraftverk och andra ”alternativa” anläggningar för att tillsammans med sparande och effektiviseringar försörja Sverige med ström.
De flesta nuvarande kärnkraftverken är renoverade och har fått längre livslängd och större effekt. Det ger tid att projektera och bygga nya, större verk. Jan Björklund och andra har övertygat alliansregeringen om att ge grönt ljus för det. Mona Sahlin har gjort tvärtom. Genom bildandet av vänsterkartellen har hon låst sitt parti till att hindra nya reaktorer och stänga av de gamla."
Jag tar sedan upp följderna för investeringar och näringsliv av en politik där den framtida elförsörjningen äventyras:
" Följer man den linjen blir det efter ett tag riktigt besvärligt, miljömässigt, samhällsekonomiskt och industriellt. Under kärnkraftstriden 1975-80 var alternativet till kärnkraft framför allt en storsatsning på import och eldning av fossil gas. Med tanke på klimat och säkerhetspolitik är den vägen, med uppkoppling mot Putin-Rysslands gasledningar, ännu mer olämplig i dag än den var för 30 år sedan.
Grönvänsterlinjen, som Mona Sahlin nu till stor del följer, betyder att det framtida stora bortfallet av elström snart kommer att kasta en slagskugga över åtskilliga stora och små industrier, och industrisamhällen. Det är svårt att veta om resultatet blir energiimport, ökad fossileldning eller en drastisk besparing genom priser som slår ut moderna industrianläggningar, som i energieffektivitet är globalt konkurrenskraftiga."
Avslutningsvis skriver jag: " En sådan riskbild kommer att skada investeringsförutsättningarna och därmed arbetsmarknad och näringsliv långt innan de första av de nuvarande reaktorerna verkligen pensioneras."
Hela artikeln finns på den här adressen:
http://www.hoglandsnytt.se/default.aspx?n=17580
fredag 27 augusti 2010
Socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik som de tidigare stått för
De som förut såg socialdemokraterna som välfärdens garanter har nu starka skäl att i stället ge fyrpartiregeringen fyra år till. Jag skrev om detta förra hösten - i Karlskoga-Kuriren (s), där jag en gång i månaden är en avvikande röst som liberal gästkrönikör.
" Som utomstående – och motståndare – har jag under årens lopp ibland varit mer, ibland mindre, imponerad av stora maktpartiet, i dag det stora oppositionspartiet. Nu är jag inte alls imponerad av dem. ... De har fastnat i en politik som undergräver arbetarrörelsens egen modell för hur samhället borde vara. "
Jag jämförde deras politik i dag med deras tidigare tänkesätt, att goda villkor för den arbetande befolkningen skulle ge en ekonomisk grund för en trygghet som var stabil och övervann sociala klyftor, samtidigt som den inte var kravlös utan främjade arbete och hälsa. Men skolan, skattepolitiken och socialförsäkringarna är exempel på att de inte klarat att hålla fast vid detta:
" Med grundskolan – från början ett av de gemensamma socialdemokratiska och liberala projekten – skulle alla erbjudas goda kunskaper.
Men nu har man på s-sidan lyckats komma snett i dessa egna kärnfrågor. När grundskolan med tiden blev en mekanism för svaga kunskaper och ökande klassklyftor blev socialdemokraterna försvarare av det som gått fel och pådrivare för en försämrad lärarutbildning. Det är Jan Björklund (fp) som leder arbetet med att återupprätta grundskolan.
Sedan har socialdemokraterna förlorat förståelsen för att välfärden kan knäckas om skattesatserna och förhållandet mellan arbetande och förmånstagare lägger en för stor börda på den arbetande befolkningen. Nog kan jobbskatteavdraget ses som ett regeltekniskt missfoster, som gör en enkel sak svår att förstå i breven från Skatteverket.
Men det har verkligen inte varit en löntagarlinje som socialdemokraterna stått för då de röstat emot varje etapp i en skattesänkning som ökar utbytet av att arbeta – inte minst för mängder av LO-medlemmar.
Inte heller har de lyckats hitta en politik som rättar till den urspårning som under 90-talet skedde i sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik. System som skulle hjälpa tillbaka till hälsa och arbete blev i stället mekanismer där mängder av människor fick betalt för att hålla sig utanför arbetsmarknaden.
Bidragssystem med låga krav och inga tidsfrister blev bekväma för sjukvård, utbildning och arbetsförmedling som inte behövde hjälpa de människor som behövde mest stöd för att återkomma i arbetslivet. Socialförsäkringarna hade börjat förstöra sig själva.
Att rätta till sådant är ingen enkel sak. En begåvad opposition kunde säkert ha utmanat regeringens politik med konstruktiva tillägg. I stället har socialdemokraterna stannat i att ropa nej, skrämma och misstänkliggöra.
Jo, jag förenklar en del. Med hundratals frågor och därtill en internationell kris, kan regeringen omöjligt göra allt rätt och oppositionen allt fel. Men håller vi oss till de stora linjerna är ändå mitt huvudintryck att socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik de själva stått för. "
Energipolitiken kunde jag också ha tagit upp i den krönikan, om det hade funnits plats i spalten. Men man kan ju inte ta upp alla ämnen varje gång. I vart fall är det ju många socialdemokratiska kommunpolitiker och fackliga företrädare (i främst industristäder i Norrland, Bergslagen och några andra ställen) som i dag med oro ser hur deras parti lierat sig med mp och v och trots klimatpolitikens krav låst fast sig vid att aldrig tillåta några nya kärnkraftverk i Sverige. Denna interna opposition mot Mona Sahlins vägval är inte dold på något sätt.
De har inom s haft öppna, organiserade nätverk och högprofilerade debattartiklar för att i stället få en energipolitik där elförsörjningen är tryggad även på längre sikt. Det innebär i praktiken att de skulle föredra fp:s energipolitik.
Anledningen är uppenbar. Om inga nya stora kraftverk kan byggas kommer det steg för steg att bli ett stort bortfall av ström när dagens reaktorer börjar pensioneras efter 2020. Det innebär att en rad viktiga och stora industrier i Sverige få en osäker framtid och på sikt kan komma att kvävas av energikostnader eller ren brist på ström. En sådan osäker situation är ett hinder för investeringar som tryggar företagens överlevnad och berörda städers arbetsmarknad.
" Som utomstående – och motståndare – har jag under årens lopp ibland varit mer, ibland mindre, imponerad av stora maktpartiet, i dag det stora oppositionspartiet. Nu är jag inte alls imponerad av dem. ... De har fastnat i en politik som undergräver arbetarrörelsens egen modell för hur samhället borde vara. "
Jag jämförde deras politik i dag med deras tidigare tänkesätt, att goda villkor för den arbetande befolkningen skulle ge en ekonomisk grund för en trygghet som var stabil och övervann sociala klyftor, samtidigt som den inte var kravlös utan främjade arbete och hälsa. Men skolan, skattepolitiken och socialförsäkringarna är exempel på att de inte klarat att hålla fast vid detta:
" Med grundskolan – från början ett av de gemensamma socialdemokratiska och liberala projekten – skulle alla erbjudas goda kunskaper.
Men nu har man på s-sidan lyckats komma snett i dessa egna kärnfrågor. När grundskolan med tiden blev en mekanism för svaga kunskaper och ökande klassklyftor blev socialdemokraterna försvarare av det som gått fel och pådrivare för en försämrad lärarutbildning. Det är Jan Björklund (fp) som leder arbetet med att återupprätta grundskolan.
Sedan har socialdemokraterna förlorat förståelsen för att välfärden kan knäckas om skattesatserna och förhållandet mellan arbetande och förmånstagare lägger en för stor börda på den arbetande befolkningen. Nog kan jobbskatteavdraget ses som ett regeltekniskt missfoster, som gör en enkel sak svår att förstå i breven från Skatteverket.
Men det har verkligen inte varit en löntagarlinje som socialdemokraterna stått för då de röstat emot varje etapp i en skattesänkning som ökar utbytet av att arbeta – inte minst för mängder av LO-medlemmar.
Inte heller har de lyckats hitta en politik som rättar till den urspårning som under 90-talet skedde i sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik. System som skulle hjälpa tillbaka till hälsa och arbete blev i stället mekanismer där mängder av människor fick betalt för att hålla sig utanför arbetsmarknaden.
Bidragssystem med låga krav och inga tidsfrister blev bekväma för sjukvård, utbildning och arbetsförmedling som inte behövde hjälpa de människor som behövde mest stöd för att återkomma i arbetslivet. Socialförsäkringarna hade börjat förstöra sig själva.
Att rätta till sådant är ingen enkel sak. En begåvad opposition kunde säkert ha utmanat regeringens politik med konstruktiva tillägg. I stället har socialdemokraterna stannat i att ropa nej, skrämma och misstänkliggöra.
Jo, jag förenklar en del. Med hundratals frågor och därtill en internationell kris, kan regeringen omöjligt göra allt rätt och oppositionen allt fel. Men håller vi oss till de stora linjerna är ändå mitt huvudintryck att socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik de själva stått för. "
Energipolitiken kunde jag också ha tagit upp i den krönikan, om det hade funnits plats i spalten. Men man kan ju inte ta upp alla ämnen varje gång. I vart fall är det ju många socialdemokratiska kommunpolitiker och fackliga företrädare (i främst industristäder i Norrland, Bergslagen och några andra ställen) som i dag med oro ser hur deras parti lierat sig med mp och v och trots klimatpolitikens krav låst fast sig vid att aldrig tillåta några nya kärnkraftverk i Sverige. Denna interna opposition mot Mona Sahlins vägval är inte dold på något sätt.
De har inom s haft öppna, organiserade nätverk och högprofilerade debattartiklar för att i stället få en energipolitik där elförsörjningen är tryggad även på längre sikt. Det innebär i praktiken att de skulle föredra fp:s energipolitik.
Anledningen är uppenbar. Om inga nya stora kraftverk kan byggas kommer det steg för steg att bli ett stort bortfall av ström när dagens reaktorer börjar pensioneras efter 2020. Det innebär att en rad viktiga och stora industrier i Sverige få en osäker framtid och på sikt kan komma att kvävas av energikostnader eller ren brist på ström. En sådan osäker situation är ett hinder för investeringar som tryggar företagens överlevnad och berörda städers arbetsmarknad.
torsdag 26 augusti 2010
Liberal skolpolitik för att motverka klassklyftor
I Smålands-Tidningen har jag haft ett replikskifte med riksdagsledamoten Helene Petersson (s) i Stockaryd, om skolpolitiken och Jan Björklunds reformer.
Jag har svarat på två av hennes inlägg där hon angripit utbildningsministern, och jag har pekat på hur socialdemokratiska skolpolitiker på riksnivå motverkar det som rimligen är arbetarrörelsens syften. Dessa socialdemokrater försvarar tidigare missgrepp som har ökat klassklyftor, undergrävt reallöner och gjort social utslagning vanligare.
[Åtminstone det ena av Helene Peterssons inlägg finns att läsa på socialdemokratiska partiets hemsida. Smålands-Tidningens debattartiklar är annars inte tillgängliga på Internet.]
Här följer utdrag med det mesta av innehållet i mina egna inlägg i debatten:
”De många, stora skolreformerna de senaste åren går ut på att återupprätta det som folkpartister och socialdemokrater ville med grundskolan när den infördes för snart 50 år sedan: En bra skola för alla barn, som ger tillgång till kunskap, oavsett föräldrarnas yrken och inkomster.
Det är därför Jan Björklund samlat en riksdagsmajoritet bakom kraftigt förbättrad lärarutbildning, uppryckning av gymnasieskolan, nya möjligheter till lärlingsutbildning
nya läroplaner, nya betygssystem, yrkeshögskola och en ny skollag som på många sätt skärper kraven på både kommuner och friskolor.
Att kraven skärps på vad skolan ska prestera innebär att eleverna ska få bättre möjligheter att gå vidare från grundskolan med goda förutsättningar att klara fortsatta studier och arbete. Det är motsatsen till utsorteringsskola. Däremot är det ett ledsamt faktum att sådant som med tiden gått fel i skolan hade dragit med sig just en ökad utsortering, där fler elever hamnat på den farliga vägen med otillräckliga kunskaper, svårigheter att få jobb och socialt utanförskap.
För att vända utvecklingen krävs ganska mycket. Vi vuxna måste visa att vi anser att skolarbetet är viktigt. Reformerna för bättre yrkesutbildning är viktiga. Detsamma gäller lärarutbildningen, betygen och mycket annat som ska förbättra studieresultaten. Skolans sociala roll behöver också förstärkas. Elever från trasiga hem och elever som hotas av alkohol och narkotika behöver stöttas av en skola som fungerar väl och inte blundar. "
Jag tog i detta första inlägg också upp ett par förslag som Jan Björklund lagt fram nyligen och som Helene Petersson kritiserat:
" Den nya skollagen lägger därför nya krav på kommuner och friskolor när det gäller skolhälsovården. Det tyngsta och viktigaste förslaget i det uttalande av Jan Björklund som Helene Petersson är så arg på är att skollagens nya krav bör följas upp med ett ganska stort, riktat statsbidrag, på några hundra miljoner kronor per år, för att skolorna verkligen ska få fler skolsköterskor, kuratorer och skolpsykologer.
En annan sida av detta är bättre kontakt mellan hemmen och skolan. Det är inte alltid det fungerar bra idag. När bortåt 11000 högstadie- och 15000 gymnasieelever skolkar ganska ofta är det en förvarning om det som kan utvecklas till utslagning, missbruk och kriminalitet. Det är bakgrunden till den uppföljning av skollagen som Jan Björklund nyss skickade på remiss. Skolk ska rapporteras till hemmet samma dag, och summeras upp i termins- men inte avgångsbetyg.
Sedan är det ju skillnad på hem och hem. Ibland är föräldrarna det största problemet för eleven. Skolan kan lyckas när den skyddar eleverna och hjälper dem framåt trots hemmiljön.
I andra fall kan skola och hem arbeta mer tillsammans. Ibland kan föräldrar göra stor nytta med att vara med i skolan. Att föräldrar som gör sådana insatser ska kunna få ekonomisk ersättning för förlorad arbetsförtjänst är ett annat förslag i det som Helene Petersson med sådan upprördhet angriper. Att en förälder ska kunna åläggas att delta är en yttersta möjlighet för sällsynta undantagsfall – och inget som rektorn ska få ta till utan godkännande av kommunens folkvalda. "
I min andra artikel började jag med att riksdagen har godkänt den ena efter den andra av Jan Björklunds stora upprustningar av skolan: Lärarutbildningen, gymnasiet, nya skollagen.:
" Och gång på gång slår S och MP följe med Vänsterpartiet delviskommunisterna – och röstar för avslag på alltihop. ...
De breda, svepande avslagskraven bereder vägen för att en Sahlin-regering kan montera ner alla eller flertalet av de omfattande Björklundska skolreformerna. Den risken är stor. Men de vill inte tala om den i valrörelsen. Så de talar om annat och angriper Jan Björklund på en del minst sagt osakliga sätt."
" Reformen ska i verkligheten ge bättre förberedelser för yrkeslivet. Den ska motverka det mångåriga problemet att många ungdomar stöts ur skolan och hamnar i arbetslöshet med mycket svag utbildning.
En del i reformen är mer lärlingsutbildning. En annan del är att de teoretiska ämnena i yrkesinriktade program ändras. Historia blir obligatorisk för alla. Men däremot blir det frivilligt och inte obligatoriskt att läsa teoretiska ämnen så mycket att det räcker till en formell (men ofta oanvändbar) "allmän behörighet" för universitetsnivån.
Tillsammans med uppryckningen av grundskolan och kommande omläggning av dagens ”individuella program” är det en viktig insats för att minska framtida klassklyftor.
På det mycket spridda [plakatet] ..., som Helene Peterssons parti måste bära ansvaret för (LO-medlemmarna är inte tillfrågade, de får bara betala reklambyråräkningen), beskrivs detta som att Jan Björklund vill att ungdomarna ska ha dåliga löner och dålig utbildning i stället för att få schysst lön efter bra skola.
Det är ju så grovt förvridet att det förmodligen är ett ofarligt slag i luften. Men det belyser också varför många väljare tycks ha slutat att ta Mona Sahlins partiledning på allvar. "
Jag har svarat på två av hennes inlägg där hon angripit utbildningsministern, och jag har pekat på hur socialdemokratiska skolpolitiker på riksnivå motverkar det som rimligen är arbetarrörelsens syften. Dessa socialdemokrater försvarar tidigare missgrepp som har ökat klassklyftor, undergrävt reallöner och gjort social utslagning vanligare.
[Åtminstone det ena av Helene Peterssons inlägg finns att läsa på socialdemokratiska partiets hemsida. Smålands-Tidningens debattartiklar är annars inte tillgängliga på Internet.]
Här följer utdrag med det mesta av innehållet i mina egna inlägg i debatten:
”De många, stora skolreformerna de senaste åren går ut på att återupprätta det som folkpartister och socialdemokrater ville med grundskolan när den infördes för snart 50 år sedan: En bra skola för alla barn, som ger tillgång till kunskap, oavsett föräldrarnas yrken och inkomster.
Det är därför Jan Björklund samlat en riksdagsmajoritet bakom kraftigt förbättrad lärarutbildning, uppryckning av gymnasieskolan, nya möjligheter till lärlingsutbildning
nya läroplaner, nya betygssystem, yrkeshögskola och en ny skollag som på många sätt skärper kraven på både kommuner och friskolor.
Att kraven skärps på vad skolan ska prestera innebär att eleverna ska få bättre möjligheter att gå vidare från grundskolan med goda förutsättningar att klara fortsatta studier och arbete. Det är motsatsen till utsorteringsskola. Däremot är det ett ledsamt faktum att sådant som med tiden gått fel i skolan hade dragit med sig just en ökad utsortering, där fler elever hamnat på den farliga vägen med otillräckliga kunskaper, svårigheter att få jobb och socialt utanförskap.
För att vända utvecklingen krävs ganska mycket. Vi vuxna måste visa att vi anser att skolarbetet är viktigt. Reformerna för bättre yrkesutbildning är viktiga. Detsamma gäller lärarutbildningen, betygen och mycket annat som ska förbättra studieresultaten. Skolans sociala roll behöver också förstärkas. Elever från trasiga hem och elever som hotas av alkohol och narkotika behöver stöttas av en skola som fungerar väl och inte blundar. "
Jag tog i detta första inlägg också upp ett par förslag som Jan Björklund lagt fram nyligen och som Helene Petersson kritiserat:
" Den nya skollagen lägger därför nya krav på kommuner och friskolor när det gäller skolhälsovården. Det tyngsta och viktigaste förslaget i det uttalande av Jan Björklund som Helene Petersson är så arg på är att skollagens nya krav bör följas upp med ett ganska stort, riktat statsbidrag, på några hundra miljoner kronor per år, för att skolorna verkligen ska få fler skolsköterskor, kuratorer och skolpsykologer.
En annan sida av detta är bättre kontakt mellan hemmen och skolan. Det är inte alltid det fungerar bra idag. När bortåt 11000 högstadie- och 15000 gymnasieelever skolkar ganska ofta är det en förvarning om det som kan utvecklas till utslagning, missbruk och kriminalitet. Det är bakgrunden till den uppföljning av skollagen som Jan Björklund nyss skickade på remiss. Skolk ska rapporteras till hemmet samma dag, och summeras upp i termins- men inte avgångsbetyg.
Sedan är det ju skillnad på hem och hem. Ibland är föräldrarna det största problemet för eleven. Skolan kan lyckas när den skyddar eleverna och hjälper dem framåt trots hemmiljön.
I andra fall kan skola och hem arbeta mer tillsammans. Ibland kan föräldrar göra stor nytta med att vara med i skolan. Att föräldrar som gör sådana insatser ska kunna få ekonomisk ersättning för förlorad arbetsförtjänst är ett annat förslag i det som Helene Petersson med sådan upprördhet angriper. Att en förälder ska kunna åläggas att delta är en yttersta möjlighet för sällsynta undantagsfall – och inget som rektorn ska få ta till utan godkännande av kommunens folkvalda. "
I min andra artikel började jag med att riksdagen har godkänt den ena efter den andra av Jan Björklunds stora upprustningar av skolan: Lärarutbildningen, gymnasiet, nya skollagen.:
" Och gång på gång slår S och MP följe med Vänsterpartiet delviskommunisterna – och röstar för avslag på alltihop. ...
De breda, svepande avslagskraven bereder vägen för att en Sahlin-regering kan montera ner alla eller flertalet av de omfattande Björklundska skolreformerna. Den risken är stor. Men de vill inte tala om den i valrörelsen. Så de talar om annat och angriper Jan Björklund på en del minst sagt osakliga sätt."
Jag kritiserade också det plakat med Jan Björklunds upp och ner-vända ansikte som hennes partiledning har låtit LO-kansliet betala en reklambyrå för. De som står bakom plakatet vänder ut och in på vad gymnasiereformen verkligen betyder:
" Reformen ska i verkligheten ge bättre förberedelser för yrkeslivet. Den ska motverka det mångåriga problemet att många ungdomar stöts ur skolan och hamnar i arbetslöshet med mycket svag utbildning.
En del i reformen är mer lärlingsutbildning. En annan del är att de teoretiska ämnena i yrkesinriktade program ändras. Historia blir obligatorisk för alla. Men däremot blir det frivilligt och inte obligatoriskt att läsa teoretiska ämnen så mycket att det räcker till en formell (men ofta oanvändbar) "allmän behörighet" för universitetsnivån.
Tillsammans med uppryckningen av grundskolan och kommande omläggning av dagens ”individuella program” är det en viktig insats för att minska framtida klassklyftor.
På det mycket spridda [plakatet] ..., som Helene Peterssons parti måste bära ansvaret för (LO-medlemmarna är inte tillfrågade, de får bara betala reklambyråräkningen), beskrivs detta som att Jan Björklund vill att ungdomarna ska ha dåliga löner och dålig utbildning i stället för att få schysst lön efter bra skola.
Det är ju så grovt förvridet att det förmodligen är ett ofarligt slag i luften. Men det belyser också varför många väljare tycks ha slutat att ta Mona Sahlins partiledning på allvar. "
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
