Tysk energipolitik - utsläpp på mer än dubbla svenska nivån

Särskilt i Tyskland har tsunamin som slog ut flera japanska reaktorer medfört en förstärkning av det slags energipolitik där kärnkraften ska stängas av - samtidigt har koldioxidutsläpp och drivhuseffekt åter hamnat i skymundan.

Men denna tyska energipolitik bygger på ett mycket stort beroende av fossila bränslen, som förstärks av den stora gasledningen från Ryssland genom Östersjön. Om detta hade jag en artikel på debattplats i Gotlands Allehanda för några dagar sedan, och där skrev jag bland annat:

" Jämfört med Tyskland har Sverige ganska kallt klimat, långa transporter och en rad energitunga basindustrier. Ändå ger tysk energipolitik koldioxidutsläpp i förhållande till produktionen som är omkring 125 procent större än de svenska. Sverige är faktiskt bäst av alla världens industrialiserade länder. Det beror bara till en del på vår vattenkraft.

Att vi kan vara ett avancerat export- och industriland, i likhet med Tyskland, men med utsläpp som är klart mindre än hälften av deras beror på att Sverige satsat på både kärnkraft och biobränslen. Skogsindustrin och skogsbruket tillsammans med kärnkraftverken har sänkt de svenska koldioxidutsläppen så att vi blivit världsbäst.

Vi har mer att göra - trafikens oljeberoende är ett stort miljö- och säkerhetshot som vi ta oss ur. Men tyskarnas energipolitik är inte grönare än vår. Den ska vi inte ta som förebild. "

Artikeln i Gotlands Allehanda finns här.

Utan kärnkraften hade vi suttit fast i naturgasberoende

I dag (14/9) har jag en gästkrönika i tryck i Eskilstuna-Kuriren. Den handlar om den stora energipolitiska striden 1973-80, och framför allt om Olof Palmes motiv för att ta stora risker för sitt parti och sin egen ställning för att rädda kärnkraften. Detta skedde som bekant i samarbete med framför allt folkpartiet, först genom regeringen Ullsten 1978-79 och sedan genom den gemensamma Linje 2 i folkomröstningen 1980.

Jag har läst socialdemokraternas interna diskussionsprotokoll från dessa år, som håller hög klass och numera inte längre är hemliga. Mitt bestämda intryck har blivit att medan en rad av Palmes partivänner på hög nivå såg främst partitaktiskt på frågan drevs Palme framför allt av samhällsansvar: Landets energiförsörjning stod på spel. För att nå sina mål manipulerade han i hög grad sitt eget parti för att få det med sig dit han ville. Men det är en annan historia.

I efterhand har många nog önskat glömma vad det verkliga alternativet till kärnkraften var på den tiden. Vare sig Ola Ullsten i fp eller Olof Palme i s kunde välja väg utifrån några illusioner om sol, vind och vatten:

" Vad var alternativet? Inte sol, vind och vatten. Riksdagsprotokollen ger klart besked. Fälldins och Olof Johanssons alternativ, det enda som hade gått att genomföra då, var till mycket stor del gas, fossil gas. "

Så är det fortfarande, fast inte i samma stora utsträckning som då. Framför allt biobränslena men även vindkraftverk har blivit mer användbara och betydelsefulla i dag än de var 1980. Men Tyskland är ett belysande exempel på naturgasen som det alternativ som i praktiken tränger sig fram där kärnkraften avvecklas. Tyskland har länge haft beslut om att stänga av den (jämfört med Sverige mindre betydelsefulla) kärnkraft de har. Parallellt med detta har har de drivit fram den stora naturgasledningen i Östersjön.

Den nuvarande tyska regeringen har korrigerat kursen genom att öppna för modernisering av reaktorer så att de kan användas ytterligare ett antal år. Det liknar vad Sverige gjorde för några år sedan. Men Tysklands fossilberoende - särskilt av rysk och annan naturgas - förblir stort.

Denna naturgaslinje var huvudalternativet för kärnkraftens politiskt tyngsta motståndare för 30 år sedan. Hade de vunnit kärnkraftstriden hade vi i dag suttit i ett naturgasberoende som gjort oss till långt större klimatbovar än vi nu är.

Länk till gästkrönikan i Eskilstuna-Kuriren finns här.

Solceller är nog bra, särskilt längre söderut, men i svensk energipolitik räcker de inte så långt

I Eskilstuna-Kuriren (lib) medverkade jag 15 mars 2010 med en gästkrönika om energipolitik. Där skrev jag bland annat om hur Storstockholms Lokaltrafik har en ljusskylt som visar hur många watt de får från solceller på den nya vagnhallen i Södertälje. Solceller kan bli en stor sak, men i länder med annan geografi än den vi har i Sverige, där våra biomasseeldade fjärrvärmeverk passar bättre för att ge större effekt. Det borde nog också sitta en annan skylt på den där vagnhallsväggen - som visade hur många watt som i varje stund kommer ut på elnätet från Forsmarksverket.

Hela texten finns på nätet, under den här länken:

http://ekuriren.se/ledareasikter/gastkronika/1.654318