Tala inte illa om ungdomar som väljer demokrati !

Den här artikeln skrev jag förra året, och i den nedanstående versionen publicerades den i Västerviks-Tidningen. Ämnet är historiskt - men aktuellt - nu liksom i början av 50-talet ställs ungdomar i många länder inför valet att arbeta för demokratin eller för demokratins fiender:

" Olof Palme gick med i socialdemokratiska studentförbundet 1951. Då var han en internationell studentledare på väg uppåt. 1952 blev han styrelseordförande i den västliga studentorganisation han och andra skapat som motvikt till den tidigare organisation som Sovjet och dess medlöpare tagit över och gjort till en propagandaapparat för diktatur.

På västsidan var Olof Palme en nyckelperson i den dragkampen som då pågick mellan öst och väst om studentorganisationerna och ungdomsopinioner i tredje världen och i Europa. Palme samarbetade nära med amerikaner och andra som tillhörde eller samverkade med underrättelseorganisationer. Palmes styrelse fick nästan alla sina pengar till verksamheten från USA. Senare har det visat sig att de gick över CIA:s budget.

Efter studierna tog Palme jobb både i försvarets underrättelsetjänst och hos statsminister Tage Erlander. Det senare gav snart ingen tid över för det förra. Palme sade upp sig hos försvarsstaben, blev oumbärlig som medhjälpare till Erlander - och resten är historia.

Mer än 55 år senare tycks det ännu vara svårt för många att se positivt på den unge Palmes ställningstagande för väst. Kjell Östberg, som i år gett ut "I takt med tiden", första delen av en biografi över Palme, skriver att på 70-talet blev hans tidigare inblandning i provästlig underrättelseverksamhet en "kvarnsten".

Hur länge skall denna uppfattning om Palmes ungdom som något nästan skamligt leva kvar? Åsiktsklimatet under 70-talets akademiska diktaturdyrkan borde inte prägla dagens syn på vad Palme gjorde som ung. Att han själv som medelålders vände sig bort från väst, suddade ut en del av gränslinjerna mot diktaturerna och undvek att säga hur det egentligen varit på 50-talet är en annan sak.

Men viktigare numera är det här: Var det fel av honom att motarbeta kommunistisk kontroll över det internationella studentsamarbetet? Var det fel att göra detta med personellt och ekonomiskt understöd från USA? Var det fel att ta jobb i svensk underrätteletjänst, som skulle skydda oss mot Sovjet?

Nej, på alla de punkterna gjorde han det som är rätt om man vill leva under demokrati - men fel om man vill ha diktatur.

I den svenska yttervänsterns ögon, i dag liksom förut, hade Palme varit mer respektabel ifall han hade han valt samma sida som den svenska studentvänster som på studentkongressen 1950 i Prag valde Stalins sida och skrek och skränade så att studenter som inte höll på Sovjet inte skulle kunna yttra sig.

Det här har mycket mer än historiskt intresse. I dag ställs andra ungdomar inför att välja sida mellan fritt samhällssystem och olika slag av diktaturstater eller totalitära rörelser. De senare är i dag oftast mer eller mindre fascistiska. Kommunismen är näst intill död, men nya former av fascism är så mycket mer livaktiga och våldsamma.

Många unga människor som kommer från länder där förtrycket härskar har valt att ingå i organisationer som de vet får stöd från svenska eller andra biståndsbudgetar, men även från underrättelsetjänster i EU-länder eller i USA. Burmas oppositionella i exil är bara ett av många exempel där man kan utgå från att det är så.

Mitt ibland oss har vi de som i dag gör motsvarande ställningstaganden som när Palme valde västs sida mot diktaturerna. De finns bland annat i flera flyktinggrupper här i landet, inte minst den kurdiska. De förtjänar både stöd och förståelse. Men i dagens vänster har de sällan något att hämta. De möts ofta av raka motsatsen, från sådana som fortsätter att se Palme med de västfientliga glasögon som fick sin slipning i 70-talets extremvänster. "

Palmes betydelse var inte sådan som vänstersidan gärna vill tro

I dag är det 25-årsdagen av statsministermordet 1986. Naturligt nog är det ganska många historiska tillbakablickar i radion och i andra medier. Men det är - i mitt tycke - lite väl mycket förenklad vänsternostalgi i en del av beskrivningarna av Olof Palmes inrikes- och utrikespolitik. Jag har hört en hel del sådant i radio de senaste dagarna

Ett eget inpass i den diskussionen, fast med annat slags innehåll, bidrog jag med i en krönika i Eskilstuna-Kuriren förra året. Det finns en text om detta här på bloggen för den 14 september 2010.

Länken till artikeln i E-K fungerar inte längre, men här kommer i stället ett utdrag. Krönikan handlade om Palme och energipolitiken, och innehållet kommer ni nog aldrig att få höra i radio:

" Socialdemokraternas föredömligt välgjorda diskussionsprotokoll är hemliga, men bara i 20 år. När jag läst i dem har jag fått intrycket att Palmes ställningstaganden [i energipolitiken] i mycket högre grad än många förstått styrdes av att han ansåg det nödvändigt att rädda kärnkraften för att inte undergräva samhällsekonomi och näringsliv.
Palme hade 1975 drivit igenom fortsatt kärnkraftssatsning med stöd i huvudsak från M och FP. När sedan Fälldins första regering inte klarade att ge tillstånd till mer än ett av de färdigbyggda kraftverken blev regeringskris ofrånkomlig, efter många försök att undvika den. Att låta Fälldin bestämma hade haft priset att en stor del av den framtida elförsörjningen fallit bort.

Palme var först nästan ensam i S-ledningen om att mena att det var bäst att en borgerlig enpartiregering under Ola Ullsten (FP) byggde vidare på den energipolitik riksdagsmajoriteten stått bakom 1975. Protokollen visar hur Palme målmedvetet övervann stort motstånd för att uppnå detta. Flertalet ledande socialdemokrater ville i stället ha det för dem taktiskt bästa, att Gösta Bohmans moderater skulle bli det tunga partiet i regeringen.

Palme såg fördelar i ett bättre långsiktigt förhållande till Folkpartiet. Men det räcker inte som förklaring. Varför tog han så stora risker med det egna partiet och sin egen ställning, för att möjliggöra regeringen Ullsten och kunna samarbeta med den om energipropositionen 1979?
Mitt subjektiva intryck när jag ord för ord läst vad Palme sade internt är det här: Lika lite som Ullsten kunde Palme navigera efter partitaktikens eller maktspelets enkla riktmärken. På spel stod landets energiförsörjning. Att riskera kärnkraftens framtid för att plocka poäng i spelet mellan block och partier kunde kanske andra göra. För dem som verkligen satt där med det yttersta ansvaret var det inte att tänka på.

Så kom [vintern 1979] haveriet i en reaktor i Pennsylvania. Palme såg ingen annan utväg än folkomröstning, men lade sedan – åter i samarbete med FP – ned allt vad han hade av övertygelse och debattkraft på att vinna omröstningen och rädda kärnkraften.

Det hade sitt pris. Kjell Östberg påminner [i andra delen av sin Palmebiografi] om hur Tage Danielssons förbittrade, hånfulla satirer mot den påstått cyniske, svekfulle Palme förföljde honom resten av livet. "

Jag skrev också i krönikan att jag själv för det mesta ogillade Palme. Men - som jag inte utvecklade närmnare i krönikan - politiken innehåller många slags frågor. En ledande politiker kan ha många olika roller, särskilt när han eller hon är verksam i centrala positioner under flera årtionden.

I Palmes fall handlade det om mer än 25 år som medarbetare till Tage Erlander och som statsråd, statsminister och partiledare i opposition. Det är inte ovanligt utan snarare ofrånkomligt att när man summerar historien blir det motsägelser, paradoxer och scenförändringar i bilden av en sådan persons politiska bana.

Jag avslutade texten i E-K:

" Men vad gäller kärnkraften menar jag att det står klart att Palmes helt avgörande drivkraft var samhällsansvaret.

Vad var alternativet? Inte sol, vind och vatten.

Riksdagsprotokollen ger klart besked. Fälldins och Olof Johanssons alternativ, det enda som hade gått att genomföra då, var till mycket stor del gas, fossil gas. "

Detta är dock en del av Olof Palmes politiska karriär som inte passar för dem som vill ha honom som vänsterikon och inget annat. Denna ikonmålning kräver att en del bitar av den verklige Palme målas över och döljs. Hans ungdoms samarbete med amerikaner och andra i väst för att motverka kommunisternas inflytande i den internationella studentrörelsen är en sådan sak - likaså hans svaga och ibland inställsamma uppträdande gentemot en del diktaturer under 70- och 80-talen.

Även Palmes energipolitik hör till det som inte passar så bra i de tillrättalagda radioinslagen.

Utan kärnkraften hade vi suttit fast i naturgasberoende

I dag (14/9) har jag en gästkrönika i tryck i Eskilstuna-Kuriren. Den handlar om den stora energipolitiska striden 1973-80, och framför allt om Olof Palmes motiv för att ta stora risker för sitt parti och sin egen ställning för att rädda kärnkraften. Detta skedde som bekant i samarbete med framför allt folkpartiet, först genom regeringen Ullsten 1978-79 och sedan genom den gemensamma Linje 2 i folkomröstningen 1980.

Jag har läst socialdemokraternas interna diskussionsprotokoll från dessa år, som håller hög klass och numera inte längre är hemliga. Mitt bestämda intryck har blivit att medan en rad av Palmes partivänner på hög nivå såg främst partitaktiskt på frågan drevs Palme framför allt av samhällsansvar: Landets energiförsörjning stod på spel. För att nå sina mål manipulerade han i hög grad sitt eget parti för att få det med sig dit han ville. Men det är en annan historia.

I efterhand har många nog önskat glömma vad det verkliga alternativet till kärnkraften var på den tiden. Vare sig Ola Ullsten i fp eller Olof Palme i s kunde välja väg utifrån några illusioner om sol, vind och vatten:

" Vad var alternativet? Inte sol, vind och vatten. Riksdagsprotokollen ger klart besked. Fälldins och Olof Johanssons alternativ, det enda som hade gått att genomföra då, var till mycket stor del gas, fossil gas. "

Så är det fortfarande, fast inte i samma stora utsträckning som då. Framför allt biobränslena men även vindkraftverk har blivit mer användbara och betydelsefulla i dag än de var 1980. Men Tyskland är ett belysande exempel på naturgasen som det alternativ som i praktiken tränger sig fram där kärnkraften avvecklas. Tyskland har länge haft beslut om att stänga av den (jämfört med Sverige mindre betydelsefulla) kärnkraft de har. Parallellt med detta har har de drivit fram den stora naturgasledningen i Östersjön.

Den nuvarande tyska regeringen har korrigerat kursen genom att öppna för modernisering av reaktorer så att de kan användas ytterligare ett antal år. Det liknar vad Sverige gjorde för några år sedan. Men Tysklands fossilberoende - särskilt av rysk och annan naturgas - förblir stort.

Denna naturgaslinje var huvudalternativet för kärnkraftens politiskt tyngsta motståndare för 30 år sedan. Hade de vunnit kärnkraftstriden hade vi i dag suttit i ett naturgasberoende som gjort oss till långt större klimatbovar än vi nu är.

Länk till gästkrönikan i Eskilstuna-Kuriren finns här.