Rätt recept: Slå vakt om frihandeln och motverka överdrivet riskabel utlåning

I Jönköpings-Posten i fredags (28/10) medverkade jag med ett inlägg i en av de viktigaste debatter som nu pågår - i vårt land och i andra länder - vad säger den internationella krisen i kreditväsende och statsfinanser om det ekonomiska systemet: Vad är krisens orsaker och vad är det vi skall ändra på?

Artikeln finns inte på tidningens hemsida, men dess text följer här:

Socialliberalism boten mot krisen

" KRISEN SOM SKAKAR Europa och världen har sin grund i både vänster- och högerpolitik. Fast det är bekvämt för många att bara vilja se en del av orsakerna, och att skylla allt på de syndabockar som det är mest opportunt att peka på.

Oförmågan i många länder att hålla statsfinanser i balans och reformera skatter och socialförsäkringar har ju orsakat mycket av den kroniska underskottspolitik som nu straffar sig. Som vi blivit vana att se svensk politik är de här orsakerna till krisen en katalog över några av den socialistiska vänsterns vanligare felsteg.

Men i många andra länder är det konservativa partier som varit delaktiga i, eller rentav huvudansvariga för, sådan politik som bevarat ineffektivitet och medfört underskott och stagnation.

DET ÄR OCKSÅ ett faktum att viktiga orsaker till krisen i finanssektorn ligger i ett visst slags höger-politik, där man i ideologisk förbindelse gjort föga skillnad på sådana statliga regler som är stödjande för marknadsekonomin och sådana som är nedbrytande.
Man har inte förstått – och ofta inte velat förstå – hur viktigt det är att staten har regelverk och tillsyn för att hålla bankers och andra finansinstitutioners riskexponering inom betryggande gränser.

Kortsynt och oförnuftigt har man framställt tillväxtökning genom alltför snabb kreditexpansion som en del av en avreglering och en frihet för kreativt företagande.
Man har också blundat för att många länders skattesystem innehåller en snedvridning som stimulerar stor skuldsättning och motverkar finansiering av såväl industriinvesteringar som bostäder och andra fastigheter med eget riskkapital.

ÄNNU EN RISK är att kriser i en slappt reglerad finanssektor av marknadsekonomins fiender tas som förevändning för att gå tillbaka till handelshinder, selektivt verkande regleringar och statlig dirigering av investeringar och ägande. Det finns många sådana inslag i debatten – man skjuter inte in sig på att skärpa kreditmarknadsregler eller på att reformera skatte-systemen utan på att angripa frihandeln, globaliseringen eller alla slags avregleringar, nästan oavsett vad de gäller.

Här gäller det verkligen att se upp. Ett av de säkraste sätten att fördjupa och förvärra en ekonomisk världskris är ett återfall i protektionism, med strafftullar, diskriminerande regleringar, importkontroller och andra handelshinder.

Så som världen numera ser ut måste vi vara beredda på att sådana angrepp mot marknadsekonomin – och mot allt vad liberalism heter – kan väntas inte bara från socialister på vänsterkanten, utan ännu mer från högerinriktade, nationalistiska eller auktoritära rörel-ser av många olika slag, som kan finnas på en skala från populism till fascism.

Men krisen har inte ändrat på att demokrati tillsammans med frihandel, marknadsekonomi och fritt näringsliv är vägen till varaktiga ekonomiska framsteg. De har lyft det ena landet efter det andra ur fattigdomen.

Att marknadsekonomin nu tillfälligt har saboterats inifrån, genom missriktad ekonomisk politik och vårdslöshet med bank- och kreditväsendet, ändrar inte på att frihandeln är det som kan ta Europa och världen ur en sådan här kris.

DET SYNSÄTT på politik och marknad som nu behövs ännu mer är det som i Sverige främst förknippas med den mångårige folkpartiledaren, nationalekonomen och Nobelpristagaren Bertil Ohlin. Han använde själv begreppet socialliberalism.

I centrum sätts då frihandeln och konkurrensen och det privata initiativet i produktionen, allt omgivet av ett fritt samhällssystem med demokrati och pressfrihet. Tullar, handelshinder, selektiva regleringar, yrkes-privilegier och statsdirigering av näringslivet förkastas. Men den liberala ekonomin lämnas inte utan uppsikt eller utan stöd av statliga funktioner.

DE SENARE SKA tvärtom vara ambitiösa och effektiva, inte minst inom utbildning och sociala trygghetssystem. Det gäller också att vårda marknadsekonomins viktiga funktioner och institutioner. Till det centrala hör då ett stabilt bank- och kreditväsende och ett stabilt penningvärde.

En sådan liberal politik står i tydlig motsats inte bara till den lättsinniga högerpolitik som försummat riskerna med ett instabilt bankväsende, och inte heller bara till den olycksaliga hybrid mellan missriktad socialism och förbittrad högerpopulism som kan leda till under-skottspolitik och övergiven frihandel.

FÖR DET FINNS en motsättning till. Det är nödvändigt men ibland kortsiktigt impopulärt att vara den som när bubblorna växer ställer sig upp som glädjedödare, med krav på försiktighet, åtstramning, en broms för överdriven skuldsättning och ett skattesystem som belönar arbete i stället för att belöna högt belånad egendom. "
Åke Wredén

Aten nästa - vänsterblock på villovägar

Den nuvarande socialdemokratiska partiledningen har själv förvärrat sina problem genom att bilda block med v och mp. Den har satt sig fast i att ledsamt ofta stå för en falsk välfärdspolitik, alltså en sådan som motverkar sina syften och ger motsatt resultat mot vad som önskas. Om detta har jag den 13 augusti skrivit i nättidningen J-NYTT, som kommer ut i Jönköping.

Här följer texten till min artikel i J-NYTT:

"Det finns äkta välfärdspolitik. Men det finns också falsk, skenbar välfärdspolitik som undergräver sig själv. Den senare sorten förekommer ofta inom det röd-röd-gröna vänsterblocket, men är ännu mer vanlig inom organiserade särintressen.
Vem har hört talas om förbundet Stabila statsfinanser? Eller föreningen Försvara det hållbara pensionssystemet? Nej, sådana djur finns inte i lobbyisternas brokiga fauna.
Viktiga saker måste väljarna sköta på valdagen. Och de politiska partierna borde sköta detta hela tiden - trots att de blir ständigt motarbetade och misstänkliggjorda av starka men närsynta intresseorganisationer.
Det bästa systemet för ekonomiska framsteg och goda sociala förhållanden är det liberala: Med en välskött marknadsekonomi, ett välfärdssamhälle som inte undergräver utan förstärker sig självt. Men detta är ingen stryktålig maskin. Den fortsätter inte att leverera inkomster och sociala förmåner ifall man misshandlar reglagen och slänger träskor och järnspik bland kugghjulen.
Det är farligt att försöka fördela mer än som finns att dela på. Vi har förut sett i Sverige hur det kan gå. En del partier och många väljare har lärt mycket av den erfarenheten.
Nu för tiden behöver man bara säga Grekland, det säger allt om följden av att år efter år missköta statsfinanser.
Men det finns fler läxor att lära. Välfärd kommer ur produktion. Det är mycket farligt för välfärden att låta skolan förfalla eller att stänga av en stor del av de kraftverk som håller industrin igång. Därför är det så viktigt med de reformer som nu - tack vare Jan Björklund - genomdrivs för att rycka upp skolans resultat.
Detsamma gäller att vi kan förena god miljö och god tillgång på elektricitet - det betyder bland annat att nya kärnkraftverk samverkar i energibalansen med andra koldioxidsnåla energiformer.
Välfärd kommer också ur arbete. Skattesystem, socialförsäkringar, arbetsmarknadspolitik, utbildning, sjukvård och alkoholpolitik behöver dra åt samma håll. De ska stimulera till arbete, motverka utslagning, förkorta sjuk- och arbetslöshetstider och göra folket friskare och inte sjukare.
Det är alltså viktigt att skilja på äkta och falsk välfärdspolitik. Den senare kan ibland ge mer på kort sikt åt individer och grupper. Den stöds alltid av högljudda, påstridiga kravorganisationer.
Äkta välfärdspolitik är på kort sikt ofta strängare och stramare. Men den gör att välfärdssamhället blir självförstärkande i stället för självundergrävande. Sjukförsäkring med tidsgränser för bidragsnivåer och återkopplingar till arbetsmarknadspolitiken ger i en del lägen färre kronor. Men den lägger också tryck på vård, försäkringskassa och arbetsförmedling att verkligen stödja individen, i stället för att bekvämt och passivt låta ärenden glida mot förtidspension där sådan egentligen kan undvikas.
I en äkta välfärdspolitik är skattepolitikens huvudfråga att arbete, företagande, produktiva investeringar och rationell kapitalhushållning stimuleras, så att mer löner och bredare skattebaser ger tryggad grund för välfärdssystemen.
Genom blockbildningen med mp och gamla illröda v(pk) har den nuvarande socialdemokratiska ledningen förvärrat sina problem med att ledsamt ofta företräda en falsk välfärdspolitik som ger motsatt resultat mot vad som önskas.
I detta nya vänsterblock är det inte helt ovanligt att man verkar strunta i hur välfärdens ekonomiska grund egentligen kan stärkas. Ett av partierna i Mona Sahlins vänsterallians krävde före semestrarna att vi ska arbeta 25% mindre och samtidigt ta ut 33% högre timlöner. Vad säger man om sådant? "Aten nästa!", är väl den bästa sammanfattningen. "
(J-Nytt 13/8 2010)

Liberal syn på ekonomin är ett sätt att förebygga finanskriser

I Frisinnad Tidskrift har jag 2009 skrivit en längre artikel om orsakerna till finanskrisen 2008 och den följande lågkonjunkturen. Krisen berodde inte på liberal ekonomisk politik, men däremot på att man åsidosatte sund penningpolitik och tog för lätt på ett alltför stort risktagande i kreditväsendet.

Om de ansvariga i ett antal länder hade haft den syn på marknadsekonomin som företräddes av främst Bertil Ohlin - Nobelpristagare i nationalekonomi, riksdagsman och partiordförande i folkpartiet - så hade 2008 års kris inte inträffat.

Länken till artikeln är den här:

http://www.frisinnadtidskrift.se/view.php?artid=207