Förtycket i Libyen under Khadaffi-regimen, som nu brutit ihop, får vi nu läsa om nästan varje dag. Men var var alla dessa Khadaffikritiker i press och diplomati när regimen ännu var ohotad, eller när den så sent som på 90-talet var ännu mer extrem i sitt beteende?
Så sent som förra året röstade 155 regeringar i FN - av 188 möjliga vid det tillfället - för att Libyen skulle återinsättas i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. Mer om detta - se text här på bloggen 21 februari 2011!
Där finns också en påminnelse om de nära kontakterna mellan Khadaffis regim och ytterhögern i Österrike under ledning av Jörg Haider.
När Khadaffi hade gjort sig tillräckligt omöjlig, och med sina förtryckarmetoder och sina många egenheter, skaffat sig fiender på många håll fick han en resolution i Säkerhetsrådet emot sig. Det blev början till slutet. Men man ska för den skull inte tro att FN annars varit något skydd för mänskliga rättigheter i Libyen. Förutom voteringen med 155 röster förra året hör det också till bilden att Libyen under ett antal år fick sköta ordförandeskapet(!) i det organ som var föregångaren till Rådet för mänskliga rättigheter.
De s.k. arabiska våren har i år ändrat en del på FN-diplomatins vanliga sätt att skydda förtryckarregimer mot kritik och sanktioner. Om detta är en bestående förändring återstår att se. Klart är i alla fall att det som skett bara är en partiell, inte en grundlig förändring av hur det går till i FN.
Visar inlägg med etikett Jörg Haider. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jörg Haider. Visa alla inlägg
fredag 2 september 2011
måndag 16 maj 2011
I utrikespolitiken möts ytterkanterna
Ytterligheter kan mötas i politiken, det är inte ovanligt. Nu sker det i frågor som Afghanistan och Libyen. Om detta skrev jag 12 maj 2011 i veckotidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro:
" Extremvänstern var inte ensam i att gång på gång välja just de ståndpunkter som var bäst för Saddam Husseins nationalsocialism i Irak, och som hade gjort att Saddam behållit Kuwait och haft obegränsat med oljepengar till vapen.
Den nyfascistiska Nationella Fronten i Frankrike, viktig förebild och finansiär för Sverigedemokraterna, ställde sig på Saddams sida.
Jörg Haiders ytterhöger i Österrike hade ännu närmare kontakter med antivästliga diktaturregimer. Det finns hela härvor av ekonomiska transaktioner mellan Haiders, Khadaffis och Saddams gäng."
Det finns en linje från ytterkantspartiernas gemensamma hållning i fråga om Afghanistan till den situation som nu är på väg att uppstå då det gäller den svenska flyginsatsen i Libyen.
" Då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen anslöt de sig som väntat till den kommunistiska linjen om Sveriges roll i Afghanistan. Bortförklaringarna och förevändningarna kan lämnas därhän. Den naturliga ståndpunkten för Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan sammanfalla.
När det gäller Libyen såg det först inte ut så. Sverigedemokraterna valde den linje som var bra för Khadaffi, men yttervänstern splittrades. Lars Ohly röstade efter omvälvningarna i arabvärlden tillfälligtvis med regeringen. Delar av hans riksdagsgrupp vägrade följa honom.
Nu verkar mer av vanliga mönster vara tillbaka, den naturliga linjen för Sverigedemokrater och yttervänster är att Sverige snabbt ska ta hem JAS-planen, något som ger den politiska signalen att det saknas vilja att hålla ut tills Khadaffi faller. "
Mindre naturligt är dock den nya socialdemokratiska partiledningens agerande:
" Märkligt nog tycks s-ledaren Håkan Juholt utnyttja Sverigedemokraternas och yttervänsterns gemensamma hållning för att taktiskt hota regeringen med ett nederlag i riksdagen.
Det har med rätta lett till många höjda ögonbryn och till öppna protester i Juholts parti. Förhoppningsvis inser miljöpartister och socialdemokrater att de inte bör springa på extremvänsterns och Sverigedemokraternas bollar.
Att ... svensk yttervänster och ... Sverigedemokraterna ofta kan väntas följa samma linje i utrikesfrågor är ett faktum det tills vidare inte går att göra något åt. Men andra partier bör vara noga med att hålla distans åt det hållet. "
Hela artikeln, som också handlar om parallellerna mellan svensk yttervänser i dag och kring 1940, finns att läsa på den här adressen.
" Extremvänstern var inte ensam i att gång på gång välja just de ståndpunkter som var bäst för Saddam Husseins nationalsocialism i Irak, och som hade gjort att Saddam behållit Kuwait och haft obegränsat med oljepengar till vapen.
Den nyfascistiska Nationella Fronten i Frankrike, viktig förebild och finansiär för Sverigedemokraterna, ställde sig på Saddams sida.
Jörg Haiders ytterhöger i Österrike hade ännu närmare kontakter med antivästliga diktaturregimer. Det finns hela härvor av ekonomiska transaktioner mellan Haiders, Khadaffis och Saddams gäng."
Det finns en linje från ytterkantspartiernas gemensamma hållning i fråga om Afghanistan till den situation som nu är på väg att uppstå då det gäller den svenska flyginsatsen i Libyen.
" Då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen anslöt de sig som väntat till den kommunistiska linjen om Sveriges roll i Afghanistan. Bortförklaringarna och förevändningarna kan lämnas därhän. Den naturliga ståndpunkten för Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan sammanfalla.
När det gäller Libyen såg det först inte ut så. Sverigedemokraterna valde den linje som var bra för Khadaffi, men yttervänstern splittrades. Lars Ohly röstade efter omvälvningarna i arabvärlden tillfälligtvis med regeringen. Delar av hans riksdagsgrupp vägrade följa honom.
Nu verkar mer av vanliga mönster vara tillbaka, den naturliga linjen för Sverigedemokrater och yttervänster är att Sverige snabbt ska ta hem JAS-planen, något som ger den politiska signalen att det saknas vilja att hålla ut tills Khadaffi faller. "
Mindre naturligt är dock den nya socialdemokratiska partiledningens agerande:
" Märkligt nog tycks s-ledaren Håkan Juholt utnyttja Sverigedemokraternas och yttervänsterns gemensamma hållning för att taktiskt hota regeringen med ett nederlag i riksdagen.
Det har med rätta lett till många höjda ögonbryn och till öppna protester i Juholts parti. Förhoppningsvis inser miljöpartister och socialdemokrater att de inte bör springa på extremvänsterns och Sverigedemokraternas bollar.
Att ... svensk yttervänster och ... Sverigedemokraterna ofta kan väntas följa samma linje i utrikesfrågor är ett faktum det tills vidare inte går att göra något åt. Men andra partier bör vara noga med att hålla distans åt det hållet. "
Hela artikeln, som också handlar om parallellerna mellan svensk yttervänser i dag och kring 1940, finns att läsa på den här adressen.
måndag 21 februari 2011
Libyens regim - med brett stöd i FN och nära förbindelser med extremhögern i Österrike
Regimen i Libyen - sedan länge med den mer proggige än trendige överste Khadaffi i spetsen - visar just nu sin inställning till mänskliga rättigheter. Att döma av nyhetstelegrammen försöker de styrande med omfattande våld slå ned ett uppror. Utgången är oklar och de flesta rapporter som kommer är osäkra.
Så mycket mer säkert är att just den här libyska regimen så sent som i maj 2010 återinsattes i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. 155 av de 188 regeringar som var företrädda i den omröstningen röstade för att Khadaffis regim skulle ges detta förtroende. Bocken som trädgårdsmästare. Övriga länder som valdes in fick visserligen fler röster än Libyen, men 155 av 188 är i alla fall 82 % !
Khadaffi har ju under årens lopp gjort sig till ovän med åtskilliga men också understött många slags extremister och våldsorganisationer. Hans och regimens internationella ställning blev mer isolerad efter Sovjets fall, och för några år sedan gjorde Khadaffi en rätt stor reträtt när det gäller utikespolitiken. Kärnvapenprogrammet avbröts och man anstängde sig för att inte provocera som förut med stöd till extremiströrelser på andra håll. Förbindelserna västerut förbättrades jämfört med hur det tidigare djupfrusna tillståndet, och landet blev mer öppet för utländska företag. Men det inre förtrycket försvann inte.
En hel del länder och deras företag har under åren lockats av oljepengarna i Libyen. Inte minst Storbritanniens intresse har varit stort, landet spelade en viktig roll när Khadaffiregimen förmåddes att retirera från sin tidigare destruktiva internationella aktivitet och att lägga atomvapenambitionerna på hyllan. Men andra sidan av detta var brittiska ambitioner att brittiska företag skulle få göra affärer. Hur lite detta kan ha varit värt lär nu visa sig.
Italien - inte bara grannland utan också för ganska länge sedan kolonialmakt i Libyen - är ett mer avancerat fall av misstänkt varma relationer mellan en EU-regering och diktatorn i Tripoli. Berlusconis regering har även här varit ett av EU:s svarta får.
Men man bör inte glömma vem som var Khadaffiregimens främste vän i västeuropeisk politik för drygt tio år sedan, när Libyen var ännu mer extremt utrikespolitiskt och minst lika brutalt inrikespolitiskt som under senare år. Den stora Libyenvännen framför andra var Jörg Haider, regeringschef i delstaten Kärnten i Österrike och beryktad ledare för partierna FPÖ och BZÖ. Haider som sedan körde ihjäl sig i hög fart och med alkohol i kroppen, efter ett besök på en homosexuell klubb i Klagenfurt, var vid sidan av Frankrikes le Pen en ledande gestalt i den nyfascistiskt präglade europeiska ytterhögern. I den strömning i europeisk politik som i Sverige främst företräds av de s.k. "Sverigedemokraterna" var Haider en uppburen ledargestalt som skickligt förenade en bredare populism, propaganda mot flyktingar och en klar anknytning till både ny och gammal nazism.
Haider var i likhet med stora delar av yttre vänstern en försvarare av Iraks diktator Saddam Hussein och hade dessutom -i likhet med flera av sina framträdamde partivänner - nära förbindelser till Khadaffiregimen i Libyen.
Så kan det vara med ytterhögerns inställning till diktatorer som uppträder under islamsk flagg. Enkla vanliga människor på flykt kan de misstänkliggöra i klump. Men diktatorerna som driver människor på flykt kan passa bättre för sådana som Haider och för dennes ideologiska arvtagare i olika länder.
Så mycket mer säkert är att just den här libyska regimen så sent som i maj 2010 återinsattes i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. 155 av de 188 regeringar som var företrädda i den omröstningen röstade för att Khadaffis regim skulle ges detta förtroende. Bocken som trädgårdsmästare. Övriga länder som valdes in fick visserligen fler röster än Libyen, men 155 av 188 är i alla fall 82 % !
Khadaffi har ju under årens lopp gjort sig till ovän med åtskilliga men också understött många slags extremister och våldsorganisationer. Hans och regimens internationella ställning blev mer isolerad efter Sovjets fall, och för några år sedan gjorde Khadaffi en rätt stor reträtt när det gäller utikespolitiken. Kärnvapenprogrammet avbröts och man anstängde sig för att inte provocera som förut med stöd till extremiströrelser på andra håll. Förbindelserna västerut förbättrades jämfört med hur det tidigare djupfrusna tillståndet, och landet blev mer öppet för utländska företag. Men det inre förtrycket försvann inte.
En hel del länder och deras företag har under åren lockats av oljepengarna i Libyen. Inte minst Storbritanniens intresse har varit stort, landet spelade en viktig roll när Khadaffiregimen förmåddes att retirera från sin tidigare destruktiva internationella aktivitet och att lägga atomvapenambitionerna på hyllan. Men andra sidan av detta var brittiska ambitioner att brittiska företag skulle få göra affärer. Hur lite detta kan ha varit värt lär nu visa sig.
Italien - inte bara grannland utan också för ganska länge sedan kolonialmakt i Libyen - är ett mer avancerat fall av misstänkt varma relationer mellan en EU-regering och diktatorn i Tripoli. Berlusconis regering har även här varit ett av EU:s svarta får.
Men man bör inte glömma vem som var Khadaffiregimens främste vän i västeuropeisk politik för drygt tio år sedan, när Libyen var ännu mer extremt utrikespolitiskt och minst lika brutalt inrikespolitiskt som under senare år. Den stora Libyenvännen framför andra var Jörg Haider, regeringschef i delstaten Kärnten i Österrike och beryktad ledare för partierna FPÖ och BZÖ. Haider som sedan körde ihjäl sig i hög fart och med alkohol i kroppen, efter ett besök på en homosexuell klubb i Klagenfurt, var vid sidan av Frankrikes le Pen en ledande gestalt i den nyfascistiskt präglade europeiska ytterhögern. I den strömning i europeisk politik som i Sverige främst företräds av de s.k. "Sverigedemokraterna" var Haider en uppburen ledargestalt som skickligt förenade en bredare populism, propaganda mot flyktingar och en klar anknytning till både ny och gammal nazism.
Haider var i likhet med stora delar av yttre vänstern en försvarare av Iraks diktator Saddam Hussein och hade dessutom -i likhet med flera av sina framträdamde partivänner - nära förbindelser till Khadaffiregimen i Libyen.
Så kan det vara med ytterhögerns inställning till diktatorer som uppträder under islamsk flagg. Enkla vanliga människor på flykt kan de misstänkliggöra i klump. Men diktatorerna som driver människor på flykt kan passa bättre för sådana som Haider och för dennes ideologiska arvtagare i olika länder.
lördag 18 september 2010
Svensk yttrandefrihet skyddas långt bättre än dansk - mer om Pia Kjaersgaards angrepp mot andras möjligheter att kritisera henne
Här på bloggen, för 15/9, finns en länk till min artikel på den Dagens Nyheter närstående debattsajten Newsmill, där jag visade på ihåligheten i den danska populistledaren Pia Kjaersgaards prat om att dansk yttrandefrihet skulle vara större än svensk. Förutom att peka på de stora bristerna i Danmarks grundlagsskydd för det fria ordet skrev jag om hur Pia Kjaersgaard försökt inskränka andras yttrandefrihet genom att få en annan EU-motståndare, Karen Sunds, dömd i domstol för det föga märkliga och helt rimliga uttalandet att hon mycket ogärna ville bli identifierad med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter. Detta juridiska angrepp mot det fria ordet var på väg att lyckas, i två domstolar dömdes den person som Pia Kjaersgaard ville ha dömd. Först efter fyra år räddades vederbörande från straff genom att Högsta Domstolen gick på motsatt linje.
Efter mitt inlägg kom det ett par kommentarer från sådana om gärna vill urskulda Pia Kjaersgaard och ställa sig på hennes sida. Från ett par håll hänvisades till att både Sverige och Danmark har förtalsparagrafer, och det påstods - helt felaktigt - att rättegångarna mot Karen Sunds inte var så märkliga utan rentav hade kunnat förekomma på motsvarande sätt i Sverige.
Efter detta har jag på Newsmill (16/9) haft ett inlägg till, som handlar om de stora skillnaderna mellan yttrandefrihetens grundlagsskydd i Danmark och Sverige. Där skriver jag om hur vår svenska riksdag varit noga med att skydda det fria ordet från missbruk av förtalsparagrafen. Detta är väentliga delar av Sveriges liberala ordning för tryck- och yttrandefrihet, och jag lägger in texten även här på bloggen:
" Visst finns förtalsparagrafer i båda länderna. Men det är en mycket stor skillnad mellan de båda länderna i hur gott skyddet är för yttrandefriheten i ett sådant fall som Karen Sunds utsaga om Pia Kjaersgaard.
Skillnaden kommer inte minst av att Sveriges grundlagsskydd för det fria ordet är utformat så att det undviks att den ofrånkomliga otydligheten i tryckfrihetsbrottens avgränsning leder till att allt snävare gränser för yttrandefriheten sätts genom prejudikat. Brottsrubriceringar som förtal – eller för den delen uppvigling, förolämpning med mera – skapar ofrånkomligen en riskabel gråzon eller riskzon. Inom denna kan allsköns ekonomiska, politiska och statliga intressen gå på offensiv för att med straff- eller skadeståndsrisker avskräcka från debatt, hindra nyhetsförmedling eller trakassera meningsmotståndare.
Förtalsparagrafen är ju nödvändig att ha, men den innebär en rad risker, som i en liberal tryckfrihetsordning som den svenska begränsas med ett kraftfullt grundlagsskydd. Den mest uppenbara risken är ju att förtalsparagrafen kan bli penningens redskap mot nyhetsförmedlingen eller ämbetsmannamaktens redskap mot granskningen av myndighetspersoner. Men Pia Kjaersgaards juridiska aktion mot meningsmotståndaren Karen Sunds är också ett tydligt – för att inte säga klassiskt – exempel på hur grovt en förtalsparagraf kan missbrukas i försök att inskränka samhällsdebatten.
I Sverige skyddas tryck- och yttrandefriheten av en rad processrättsliga regler som sammantaget ger ett mycket gott skydd mot bland annat missbruk av förtalsparagrafen. Fällande dom är möjlig endast om yttrandet förklaras brottsligt av två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn, som består av lekmannadomare och inte är bunden av prejudikat. Dessutom måste även domstolens lagfarna ledamöter komma till samma resultat. Dessutom styrs både juristdomare och jury av en instruktion i grundlag om att ta särskild hänsyn till tryckfrihetens betydelse som grundval för ett fritt samhällsskick.
Den samlade effekten av två-tredjedelsregeln, instruktionen och möjligheten att domstolen frikänner även där juryn har fällt blir att utrymmet i praktiken blir obefintligt för det slags fällande domar som Karen Sunds utsattes för innan hon efter fyra år räddades av Högsta Domstolen. De semantiska krumbukter om innebörden av ”rasistisk” som ledde till två fällande och en friande dom skulle i Sverige ha fallit platt till marken. Att yttrandet att en person inte gärna vill förknippas med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter inte leder till straff är i svenska öron så uppenbart som det bara kan vara. "
Mer kortfattat gjorde jag även ett par jämförelser mellan Danmark och andra länder när det gäller möjligheterna att i domstol använda en förtalsparagraf för att hindra meningsmotståndares argumnet och debattinlägg:
" Av större intresse är ... hur ovanliga eller vanliga dessa danska risker för yttrandefriheten är i ett internationellt perspektiv. Med nutida amerikansk syn på det fria ordet är det också[liksom i Sverige] så gott som uteslutet att ett sådant här försök att komma åt en politisk meningsmotståndare skulle kunna leda till annat än att den som gjorde som Pia Kjaersgaard skulle skämma ut sig.
På den europeiska kontinenten, där auktoritära mönster i hög grad finns kvar, kan bilden vara en annan. Den mest slående parallellen är den spärreld av åtal som den numera avlidne Jörg Haider [regeringschef i delstaten Kärnten, och ledande högerpopulist, lierad med arabiska diktatorer och ökänd för yttranden som relativiserade eller urskuldade delar av nazismens ogärningar] riktade mot meningsmotståndare, nyhetsmedier, enskilda redaktörer och till och med akademiker som svarat på intervjufrågor i utländsk television. Jämfört med sådana österrikiska förhållanden är danskt missbruk av förtalsparagrafen förhållandevis sällsynt, men detta är ju inte mycket att skryta över. "
Efter mitt inlägg kom det ett par kommentarer från sådana om gärna vill urskulda Pia Kjaersgaard och ställa sig på hennes sida. Från ett par håll hänvisades till att både Sverige och Danmark har förtalsparagrafer, och det påstods - helt felaktigt - att rättegångarna mot Karen Sunds inte var så märkliga utan rentav hade kunnat förekomma på motsvarande sätt i Sverige.
Efter detta har jag på Newsmill (16/9) haft ett inlägg till, som handlar om de stora skillnaderna mellan yttrandefrihetens grundlagsskydd i Danmark och Sverige. Där skriver jag om hur vår svenska riksdag varit noga med att skydda det fria ordet från missbruk av förtalsparagrafen. Detta är väentliga delar av Sveriges liberala ordning för tryck- och yttrandefrihet, och jag lägger in texten även här på bloggen:
" Visst finns förtalsparagrafer i båda länderna. Men det är en mycket stor skillnad mellan de båda länderna i hur gott skyddet är för yttrandefriheten i ett sådant fall som Karen Sunds utsaga om Pia Kjaersgaard.
Skillnaden kommer inte minst av att Sveriges grundlagsskydd för det fria ordet är utformat så att det undviks att den ofrånkomliga otydligheten i tryckfrihetsbrottens avgränsning leder till att allt snävare gränser för yttrandefriheten sätts genom prejudikat. Brottsrubriceringar som förtal – eller för den delen uppvigling, förolämpning med mera – skapar ofrånkomligen en riskabel gråzon eller riskzon. Inom denna kan allsköns ekonomiska, politiska och statliga intressen gå på offensiv för att med straff- eller skadeståndsrisker avskräcka från debatt, hindra nyhetsförmedling eller trakassera meningsmotståndare.
Förtalsparagrafen är ju nödvändig att ha, men den innebär en rad risker, som i en liberal tryckfrihetsordning som den svenska begränsas med ett kraftfullt grundlagsskydd. Den mest uppenbara risken är ju att förtalsparagrafen kan bli penningens redskap mot nyhetsförmedlingen eller ämbetsmannamaktens redskap mot granskningen av myndighetspersoner. Men Pia Kjaersgaards juridiska aktion mot meningsmotståndaren Karen Sunds är också ett tydligt – för att inte säga klassiskt – exempel på hur grovt en förtalsparagraf kan missbrukas i försök att inskränka samhällsdebatten.
I Sverige skyddas tryck- och yttrandefriheten av en rad processrättsliga regler som sammantaget ger ett mycket gott skydd mot bland annat missbruk av förtalsparagrafen. Fällande dom är möjlig endast om yttrandet förklaras brottsligt av två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn, som består av lekmannadomare och inte är bunden av prejudikat. Dessutom måste även domstolens lagfarna ledamöter komma till samma resultat. Dessutom styrs både juristdomare och jury av en instruktion i grundlag om att ta särskild hänsyn till tryckfrihetens betydelse som grundval för ett fritt samhällsskick.
Den samlade effekten av två-tredjedelsregeln, instruktionen och möjligheten att domstolen frikänner även där juryn har fällt blir att utrymmet i praktiken blir obefintligt för det slags fällande domar som Karen Sunds utsattes för innan hon efter fyra år räddades av Högsta Domstolen. De semantiska krumbukter om innebörden av ”rasistisk” som ledde till två fällande och en friande dom skulle i Sverige ha fallit platt till marken. Att yttrandet att en person inte gärna vill förknippas med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter inte leder till straff är i svenska öron så uppenbart som det bara kan vara. "
Mer kortfattat gjorde jag även ett par jämförelser mellan Danmark och andra länder när det gäller möjligheterna att i domstol använda en förtalsparagraf för att hindra meningsmotståndares argumnet och debattinlägg:
" Av större intresse är ... hur ovanliga eller vanliga dessa danska risker för yttrandefriheten är i ett internationellt perspektiv. Med nutida amerikansk syn på det fria ordet är det också[liksom i Sverige] så gott som uteslutet att ett sådant här försök att komma åt en politisk meningsmotståndare skulle kunna leda till annat än att den som gjorde som Pia Kjaersgaard skulle skämma ut sig.
På den europeiska kontinenten, där auktoritära mönster i hög grad finns kvar, kan bilden vara en annan. Den mest slående parallellen är den spärreld av åtal som den numera avlidne Jörg Haider [regeringschef i delstaten Kärnten, och ledande högerpopulist, lierad med arabiska diktatorer och ökänd för yttranden som relativiserade eller urskuldade delar av nazismens ogärningar] riktade mot meningsmotståndare, nyhetsmedier, enskilda redaktörer och till och med akademiker som svarat på intervjufrågor i utländsk television. Jämfört med sådana österrikiska förhållanden är danskt missbruk av förtalsparagrafen förhållandevis sällsynt, men detta är ju inte mycket att skryta över. "
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
