Förtycket i Libyen under Khadaffi-regimen, som nu brutit ihop, får vi nu läsa om nästan varje dag. Men var var alla dessa Khadaffikritiker i press och diplomati när regimen ännu var ohotad, eller när den så sent som på 90-talet var ännu mer extrem i sitt beteende?
Så sent som förra året röstade 155 regeringar i FN - av 188 möjliga vid det tillfället - för att Libyen skulle återinsättas i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. Mer om detta - se text här på bloggen 21 februari 2011!
Där finns också en påminnelse om de nära kontakterna mellan Khadaffis regim och ytterhögern i Österrike under ledning av Jörg Haider.
När Khadaffi hade gjort sig tillräckligt omöjlig, och med sina förtryckarmetoder och sina många egenheter, skaffat sig fiender på många håll fick han en resolution i Säkerhetsrådet emot sig. Det blev början till slutet. Men man ska för den skull inte tro att FN annars varit något skydd för mänskliga rättigheter i Libyen. Förutom voteringen med 155 röster förra året hör det också till bilden att Libyen under ett antal år fick sköta ordförandeskapet(!) i det organ som var föregångaren till Rådet för mänskliga rättigheter.
De s.k. arabiska våren har i år ändrat en del på FN-diplomatins vanliga sätt att skydda förtryckarregimer mot kritik och sanktioner. Om detta är en bestående förändring återstår att se. Klart är i alla fall att det som skett bara är en partiell, inte en grundlig förändring av hur det går till i FN.
Visar inlägg med etikett FN. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett FN. Visa alla inlägg
fredag 2 september 2011
måndag 21 februari 2011
Libyens regim - med brett stöd i FN och nära förbindelser med extremhögern i Österrike
Regimen i Libyen - sedan länge med den mer proggige än trendige överste Khadaffi i spetsen - visar just nu sin inställning till mänskliga rättigheter. Att döma av nyhetstelegrammen försöker de styrande med omfattande våld slå ned ett uppror. Utgången är oklar och de flesta rapporter som kommer är osäkra.
Så mycket mer säkert är att just den här libyska regimen så sent som i maj 2010 återinsattes i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. 155 av de 188 regeringar som var företrädda i den omröstningen röstade för att Khadaffis regim skulle ges detta förtroende. Bocken som trädgårdsmästare. Övriga länder som valdes in fick visserligen fler röster än Libyen, men 155 av 188 är i alla fall 82 % !
Khadaffi har ju under årens lopp gjort sig till ovän med åtskilliga men också understött många slags extremister och våldsorganisationer. Hans och regimens internationella ställning blev mer isolerad efter Sovjets fall, och för några år sedan gjorde Khadaffi en rätt stor reträtt när det gäller utikespolitiken. Kärnvapenprogrammet avbröts och man anstängde sig för att inte provocera som förut med stöd till extremiströrelser på andra håll. Förbindelserna västerut förbättrades jämfört med hur det tidigare djupfrusna tillståndet, och landet blev mer öppet för utländska företag. Men det inre förtrycket försvann inte.
En hel del länder och deras företag har under åren lockats av oljepengarna i Libyen. Inte minst Storbritanniens intresse har varit stort, landet spelade en viktig roll när Khadaffiregimen förmåddes att retirera från sin tidigare destruktiva internationella aktivitet och att lägga atomvapenambitionerna på hyllan. Men andra sidan av detta var brittiska ambitioner att brittiska företag skulle få göra affärer. Hur lite detta kan ha varit värt lär nu visa sig.
Italien - inte bara grannland utan också för ganska länge sedan kolonialmakt i Libyen - är ett mer avancerat fall av misstänkt varma relationer mellan en EU-regering och diktatorn i Tripoli. Berlusconis regering har även här varit ett av EU:s svarta får.
Men man bör inte glömma vem som var Khadaffiregimens främste vän i västeuropeisk politik för drygt tio år sedan, när Libyen var ännu mer extremt utrikespolitiskt och minst lika brutalt inrikespolitiskt som under senare år. Den stora Libyenvännen framför andra var Jörg Haider, regeringschef i delstaten Kärnten i Österrike och beryktad ledare för partierna FPÖ och BZÖ. Haider som sedan körde ihjäl sig i hög fart och med alkohol i kroppen, efter ett besök på en homosexuell klubb i Klagenfurt, var vid sidan av Frankrikes le Pen en ledande gestalt i den nyfascistiskt präglade europeiska ytterhögern. I den strömning i europeisk politik som i Sverige främst företräds av de s.k. "Sverigedemokraterna" var Haider en uppburen ledargestalt som skickligt förenade en bredare populism, propaganda mot flyktingar och en klar anknytning till både ny och gammal nazism.
Haider var i likhet med stora delar av yttre vänstern en försvarare av Iraks diktator Saddam Hussein och hade dessutom -i likhet med flera av sina framträdamde partivänner - nära förbindelser till Khadaffiregimen i Libyen.
Så kan det vara med ytterhögerns inställning till diktatorer som uppträder under islamsk flagg. Enkla vanliga människor på flykt kan de misstänkliggöra i klump. Men diktatorerna som driver människor på flykt kan passa bättre för sådana som Haider och för dennes ideologiska arvtagare i olika länder.
Så mycket mer säkert är att just den här libyska regimen så sent som i maj 2010 återinsattes i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. 155 av de 188 regeringar som var företrädda i den omröstningen röstade för att Khadaffis regim skulle ges detta förtroende. Bocken som trädgårdsmästare. Övriga länder som valdes in fick visserligen fler röster än Libyen, men 155 av 188 är i alla fall 82 % !
Khadaffi har ju under årens lopp gjort sig till ovän med åtskilliga men också understött många slags extremister och våldsorganisationer. Hans och regimens internationella ställning blev mer isolerad efter Sovjets fall, och för några år sedan gjorde Khadaffi en rätt stor reträtt när det gäller utikespolitiken. Kärnvapenprogrammet avbröts och man anstängde sig för att inte provocera som förut med stöd till extremiströrelser på andra håll. Förbindelserna västerut förbättrades jämfört med hur det tidigare djupfrusna tillståndet, och landet blev mer öppet för utländska företag. Men det inre förtrycket försvann inte.
En hel del länder och deras företag har under åren lockats av oljepengarna i Libyen. Inte minst Storbritanniens intresse har varit stort, landet spelade en viktig roll när Khadaffiregimen förmåddes att retirera från sin tidigare destruktiva internationella aktivitet och att lägga atomvapenambitionerna på hyllan. Men andra sidan av detta var brittiska ambitioner att brittiska företag skulle få göra affärer. Hur lite detta kan ha varit värt lär nu visa sig.
Italien - inte bara grannland utan också för ganska länge sedan kolonialmakt i Libyen - är ett mer avancerat fall av misstänkt varma relationer mellan en EU-regering och diktatorn i Tripoli. Berlusconis regering har även här varit ett av EU:s svarta får.
Men man bör inte glömma vem som var Khadaffiregimens främste vän i västeuropeisk politik för drygt tio år sedan, när Libyen var ännu mer extremt utrikespolitiskt och minst lika brutalt inrikespolitiskt som under senare år. Den stora Libyenvännen framför andra var Jörg Haider, regeringschef i delstaten Kärnten i Österrike och beryktad ledare för partierna FPÖ och BZÖ. Haider som sedan körde ihjäl sig i hög fart och med alkohol i kroppen, efter ett besök på en homosexuell klubb i Klagenfurt, var vid sidan av Frankrikes le Pen en ledande gestalt i den nyfascistiskt präglade europeiska ytterhögern. I den strömning i europeisk politik som i Sverige främst företräds av de s.k. "Sverigedemokraterna" var Haider en uppburen ledargestalt som skickligt förenade en bredare populism, propaganda mot flyktingar och en klar anknytning till både ny och gammal nazism.
Haider var i likhet med stora delar av yttre vänstern en försvarare av Iraks diktator Saddam Hussein och hade dessutom -i likhet med flera av sina framträdamde partivänner - nära förbindelser till Khadaffiregimen i Libyen.
Så kan det vara med ytterhögerns inställning till diktatorer som uppträder under islamsk flagg. Enkla vanliga människor på flykt kan de misstänkliggöra i klump. Men diktatorerna som driver människor på flykt kan passa bättre för sådana som Haider och för dennes ideologiska arvtagare i olika länder.
onsdag 27 oktober 2010
Samma nyhet - men ändå helt olika. Så kan filtret fungera hos Tidningarnas Telegrambyrå
Ibland blir det tydligare än vanligt. Vårt nyhetsflöde påverkas av sållningen och filteringen på nyhetsbyråerna - i Sveriges fall TT (Tidningarnas Telegrambyrå), som är helt dominerande.
Det här exemplet är från morgonen den 27 oktober 2010. Med bara cirka sex timmars mellanrum skickar de båda svenskspråkiga nyhetsbyråerna, i de två huvudstäder där det talas svenska, ut telegram om att Manfred Nowak yttrat sig om tortyr. Nowak är en jurist från Österrike som bl.a. fungerar som "särskild rapportör" inom FN i frågor om tortyr och grym, omänsklig och förnedrande behandling.
Först Tidningarnas Telegrambyrå (TT) i Stockholm (Detta har jag klippt från Svenska Dagbladets hemsida, men samma telegram användes med precis samma text även av Sveriges Radios Ekoredaktion, Borås Tidning och förmodligen många fler):
"FN: Utred tortyr under Bushåren"
Publicerad: 27 oktober 2010, 01.43. Senast ändrad: 27 oktober 2010, 06.37
"Det är stor skillnad när det gäller tortyr mellan Bushregeringen och Barack Obamas, säger FN:s tortyrutredare Manfred Nowak. Det tidigare bruket av hårda förhörsmetoder förekommer så vitt han vet inte längre.
Nowak begär att USA utreder förhörsmetoderna under George Bush dy:s år som president liksom USA:s samarbete med stater som brukar tortyr.
Den österrikiske juristen Manfred Nowak rapporterar sedan sex år om förekomsten av tortyr i världen."
Sedan Finska Notisbyrån (FNB) i Helsingfors (Detta har jag klippt från Hufvudstadsbladets hemsida):
"FN: Tortyr fortfarande vanligt"
Publicerad: 27/10 07:48 ›uppdaterad: 27/10 07:48
"Tortyr är fortfarande vanligt runt om i världen, enligt FN:s människorättsrapportör Manfred Novak. Han säger att miljontals fångar lider av omänsklig behandling i FN:s medlemsländer.
Manfred Novak har besökt 18 länder, det vill säga i cirka tio procent av FN:s medlemsländer under det senaste året. Av dem var det bara Danmark som inte hade ett enda tortyrfall. Egypten, Algeriet, Zimbabwe och Kuba vägrade släppa in Novak i landet.
– Jag tycker att antalet länder som jag har besökt är representativt så besöken ger nog en sorglig bild av situationen, säger Novak.
Han uppskattar att största delen av världens cirka 10 miljoner fångar behandlas omänskligt och förnedrande."
Det här exemplet är från morgonen den 27 oktober 2010. Med bara cirka sex timmars mellanrum skickar de båda svenskspråkiga nyhetsbyråerna, i de två huvudstäder där det talas svenska, ut telegram om att Manfred Nowak yttrat sig om tortyr. Nowak är en jurist från Österrike som bl.a. fungerar som "särskild rapportör" inom FN i frågor om tortyr och grym, omänsklig och förnedrande behandling.
Först Tidningarnas Telegrambyrå (TT) i Stockholm (Detta har jag klippt från Svenska Dagbladets hemsida, men samma telegram användes med precis samma text även av Sveriges Radios Ekoredaktion, Borås Tidning och förmodligen många fler):
"FN: Utred tortyr under Bushåren"
Publicerad: 27 oktober 2010, 01.43. Senast ändrad: 27 oktober 2010, 06.37
"Det är stor skillnad när det gäller tortyr mellan Bushregeringen och Barack Obamas, säger FN:s tortyrutredare Manfred Nowak. Det tidigare bruket av hårda förhörsmetoder förekommer så vitt han vet inte längre.
Nowak begär att USA utreder förhörsmetoderna under George Bush dy:s år som president liksom USA:s samarbete med stater som brukar tortyr.
Den österrikiske juristen Manfred Nowak rapporterar sedan sex år om förekomsten av tortyr i världen."
Sedan Finska Notisbyrån (FNB) i Helsingfors (Detta har jag klippt från Hufvudstadsbladets hemsida):
"FN: Tortyr fortfarande vanligt"
Publicerad: 27/10 07:48 ›uppdaterad: 27/10 07:48
"Tortyr är fortfarande vanligt runt om i världen, enligt FN:s människorättsrapportör Manfred Novak. Han säger att miljontals fångar lider av omänsklig behandling i FN:s medlemsländer.
Manfred Novak har besökt 18 länder, det vill säga i cirka tio procent av FN:s medlemsländer under det senaste året. Av dem var det bara Danmark som inte hade ett enda tortyrfall. Egypten, Algeriet, Zimbabwe och Kuba vägrade släppa in Novak i landet.
– Jag tycker att antalet länder som jag har besökt är representativt så besöken ger nog en sorglig bild av situationen, säger Novak.
Han uppskattar att största delen av världens cirka 10 miljoner fångar behandlas omänskligt och förnedrande."
lördag 23 oktober 2010
Även på FN-dagen bör det som är fel inom FN uppmärksammas
Söndagen 24 oktober är i vanlig ordning "FN-dagen", och allmän flaggdag. Det betyder att det är frivillig flaggning, för dem som anser att FN i nuvarande skick är något att flagga för. För egen del kommer jag inte att hissa flaggan.
Däremot har jag, i ett helt annat sammanhang, nyligen skrivit några rader om en av FN:s sämre sidor, dess organ för mänskliga rättigheter. Detta är ett forum där diktaturer har tillräcklig uppslutning för att kunna blockera det allra mesta av kritisk granskning av diktaturer. Detta är mycket omskrivet och omdebatterat.
Men något som för de flesta nog är okänt är hur det kan gå till i detta FN-organs regelbundna granskning av i princip alla världens stater. Detta låter som en ganska god idé. För att olika länders förhållanden ska diskuteras och förslag till förbättringar kunna läggas fram där de behövs mest så har man gått med på en regelbunden granskning även i de länder som bör ses som förebilder i fråga om mänskliga rättigheter. Men även denna verksamhet tycks ha snedvridits.
Jag har lagt detta FN-organs granskning av Sverige och dess granskning av Eritrea bredvid varandra och jämfört. Det är detta jag nämnt i gästkrönikan i Eskilstuna-Kuriren den 21/10. Den handlar egentligen om hur EU fortsätter att ge ekonomiskt stöd till regimen i Eritrea, trots att denna håller ett stort antal politiska fångar inspärrade, bland dem den svenske medborgaren, författaren och redaktören Dawit Isaak.
Men även FN-granskningen har med den här saken att göra:
" Den som vill se fler prov på språkbruket i detta internationella hyckleri kan läsa FN:s människorättsorgans officiella granskningar av dels Sverige, dels Eritrea.
Långa rader av diplomater deltar i dessa övningar. Senast det gjordes var det en omfattande kritik mot påstådda brister i ett av världens allra friaste länder, Sverige. Man klagade på sådant som att vi inte har lag om att förbudsvis inskränka föreningsfriheten för rasistiska sammanslutningar och att en svårtydd och svårtillämpad konvention om ursprungsbefolkningars markrättigheter med mera inte verkställts.
När det så gällde Eritrea, en av klotets värre diktaturer, talade man i artiga omskrivningar om att författningen lämpligen kunde tas i bruk. Förtryckets realiteter undvek man att beröra i klartext.
Sverige och ett par till gjorde ganska diskreta försök att påpeka sådant som de politiska fångarna, men fick bara stöd att ett fåtal andra, medan en rad diktaturer gav regimen i Eritrea stöd."
Detta diplomatiska språk där men blir överens med förhärdade diktaturer om att inte skriva i klartext om deras illgärningar förekommer även inom EU, i vart fall då det gäller Eritrea. I gästkrönikan i Eskilstuna-Kuriren tar jag upp ett mycket tydligt och ledsamt exempel:
" Gällande biståndsavtal för 2009-2013 mellan EU och Eritreas regim är ett papper av samma slag – EU gick med på att ersätta sanningens ord med förskönande omskrivningar. Bidragen till regimen ges i princip villkorslöst. "
Hela gästkrönikan finns att läsa på den här adressen.
Däremot har jag, i ett helt annat sammanhang, nyligen skrivit några rader om en av FN:s sämre sidor, dess organ för mänskliga rättigheter. Detta är ett forum där diktaturer har tillräcklig uppslutning för att kunna blockera det allra mesta av kritisk granskning av diktaturer. Detta är mycket omskrivet och omdebatterat.
Men något som för de flesta nog är okänt är hur det kan gå till i detta FN-organs regelbundna granskning av i princip alla världens stater. Detta låter som en ganska god idé. För att olika länders förhållanden ska diskuteras och förslag till förbättringar kunna läggas fram där de behövs mest så har man gått med på en regelbunden granskning även i de länder som bör ses som förebilder i fråga om mänskliga rättigheter. Men även denna verksamhet tycks ha snedvridits.
Jag har lagt detta FN-organs granskning av Sverige och dess granskning av Eritrea bredvid varandra och jämfört. Det är detta jag nämnt i gästkrönikan i Eskilstuna-Kuriren den 21/10. Den handlar egentligen om hur EU fortsätter att ge ekonomiskt stöd till regimen i Eritrea, trots att denna håller ett stort antal politiska fångar inspärrade, bland dem den svenske medborgaren, författaren och redaktören Dawit Isaak.
Men även FN-granskningen har med den här saken att göra:
" Den som vill se fler prov på språkbruket i detta internationella hyckleri kan läsa FN:s människorättsorgans officiella granskningar av dels Sverige, dels Eritrea.
Långa rader av diplomater deltar i dessa övningar. Senast det gjordes var det en omfattande kritik mot påstådda brister i ett av världens allra friaste länder, Sverige. Man klagade på sådant som att vi inte har lag om att förbudsvis inskränka föreningsfriheten för rasistiska sammanslutningar och att en svårtydd och svårtillämpad konvention om ursprungsbefolkningars markrättigheter med mera inte verkställts.
När det så gällde Eritrea, en av klotets värre diktaturer, talade man i artiga omskrivningar om att författningen lämpligen kunde tas i bruk. Förtryckets realiteter undvek man att beröra i klartext.
Sverige och ett par till gjorde ganska diskreta försök att påpeka sådant som de politiska fångarna, men fick bara stöd att ett fåtal andra, medan en rad diktaturer gav regimen i Eritrea stöd."
Detta diplomatiska språk där men blir överens med förhärdade diktaturer om att inte skriva i klartext om deras illgärningar förekommer även inom EU, i vart fall då det gäller Eritrea. I gästkrönikan i Eskilstuna-Kuriren tar jag upp ett mycket tydligt och ledsamt exempel:
" Gällande biståndsavtal för 2009-2013 mellan EU och Eritreas regim är ett papper av samma slag – EU gick med på att ersätta sanningens ord med förskönande omskrivningar. Bidragen till regimen ges i princip villkorslöst. "
Hela gästkrönikan finns att läsa på den här adressen.
torsdag 9 september 2010
En annan utrikespolitik - med demokratiernas samverkan i centrum
Utrikespolitik diskuteras inte mycket i den här valrörelsen. Alliansregeringen har i stora drag fortsatt den tidigare utrikespolitiken från tiden närmast före 2006, och Carl Bildt är det enda statsråd som Mona Sahlin talar väl om.
Vid ett regeringskifte kommer vänsterpartiet närmare ett verkligt utrikespolitiskt inflytande, och detta skulle inte vara bra. En tumregel är att vänsterpartiet (vpk som det förut hette) fortfarande brukar inta den ståndpunkt i internationella konflikter som Sovjetunionen hade intagit om Sovjetunionen hade funnits kvar.
Utrikespolitiken kan dock diskuteras med andra och liberala utgångspunker. Jag skrev en del om detta i tidningen Barometern i Kalmar förra året:
"Vad skulle en annan utrikespolitik innebära? Europa – även Sverige – borde delta i att skapa en bred samverkan mellan demokratier, USA, Indien och många andra, och dessa stater skulle också söka samverkan med andra länder som vill och kan delta i att hålla tillbaka de värsta förtryckarstaterna och därtill samarbeta i andra miljö- och ekonomifrågor av global betydelse. ...
Finns några tecken på att EU-länderna och Sverige är på väg att lägga ut en sådan ny kurs? Det verkar inte så. Snarare tycks EU-länderna i stort vara vilsna.
Stora delar av den utrikespolitiskt engagerade opinionen i Sverige och andra delar av Västeuropa är mer upptagen av att söka samband med Hamas. Men hur man bör göra för att demokratier i Amerika, Europa och tredje världen skall ta vara på det goda tillfälle som presidentskiftet i USA har gett tycks alltför få ägna tid åt. "
Hela artikeln - som innehåller en del om förfallet i FN och om massmorden i Sudan - finns på den här adressen:
http://www.barometern.se/nyheter/debatt/demokratier-maste-samarbeta%281192852%29.gm
Vid ett regeringskifte kommer vänsterpartiet närmare ett verkligt utrikespolitiskt inflytande, och detta skulle inte vara bra. En tumregel är att vänsterpartiet (vpk som det förut hette) fortfarande brukar inta den ståndpunkt i internationella konflikter som Sovjetunionen hade intagit om Sovjetunionen hade funnits kvar.
Utrikespolitiken kan dock diskuteras med andra och liberala utgångspunker. Jag skrev en del om detta i tidningen Barometern i Kalmar förra året:
"Vad skulle en annan utrikespolitik innebära? Europa – även Sverige – borde delta i att skapa en bred samverkan mellan demokratier, USA, Indien och många andra, och dessa stater skulle också söka samverkan med andra länder som vill och kan delta i att hålla tillbaka de värsta förtryckarstaterna och därtill samarbeta i andra miljö- och ekonomifrågor av global betydelse. ...
Finns några tecken på att EU-länderna och Sverige är på väg att lägga ut en sådan ny kurs? Det verkar inte så. Snarare tycks EU-länderna i stort vara vilsna.
Stora delar av den utrikespolitiskt engagerade opinionen i Sverige och andra delar av Västeuropa är mer upptagen av att söka samband med Hamas. Men hur man bör göra för att demokratier i Amerika, Europa och tredje världen skall ta vara på det goda tillfälle som presidentskiftet i USA har gett tycks alltför få ägna tid åt. "
Hela artikeln - som innehåller en del om förfallet i FN och om massmorden i Sudan - finns på den här adressen:
http://www.barometern.se/nyheter/debatt/demokratier-maste-samarbeta%281192852%29.gm
lördag 31 juli 2010
Klotet blir varmare - det kräver handling
USA:s motsvarighet till SMHI är också ett av världens ledande institut för havs- och atmosfärforskning. Varje år ger de ut en klimatrapport, och den som kom den här veckan innehöll viktiga sammanställningar av ett tiotal olika mått på det globala klimatets utveckling.
Samtliga pekar på en fortstridande uppvärmning som pågått några årtionden. Under de senare årtiondena är den globala temperaturhöjningen cirka 0,7 grader C. Det är inte någon liten och ofarlig sak. Tvärtom visar det på en trend som med tiden kan ge allvarliga verkningar av en mängd olika slag.
Detta är nu ganska allmänt känt. Men det har brett ut sig ett förnekande, som inte minst tog fart efter FN:s fiaskoartade möte i Köpenhamn som saboterades av bland annat oljeländer.
Detta förnekande bör man inte låta lura sig av. Det är tvärtom tydligt att det krävs handling på många områden.
Om detta skrev jag nyligen i Eskilstuna-Kuriren. Länken är den här:
http://ekuriren.se/ledareasikter/signerat/1.766599-termometerns-farliga-tiondels-grader
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
