Röd-brun samtrafik - vill miljöpartister och socialdemokrater fortsätta med den?

Mona Sahlins kategoriska avståndstagande från samspel med de s.k. "Sverigedemokraterna" har följts av att Juholts och Åkessons partiledningar lär sig springa på varandras bollar för att sätta regeringen i minoritet. Om detta skriver jag i en gästkrönika på ledarsidan i Nya Wermlands-Tidningen 11 juni 2011. Jag menar att i både miljöpartiet och socialdemokraterna har man anledning att tänka sig för. Libyenfrågan är en av flera orsaker för dem att tänka efter om de verkligen vill delta i mer av den röd-bruna samtrafik som börjat förekomma.

I själva Libyenfrågan slutade det dock med att Håkan Juholt vek sig. Andra i hans parti insåg att de höll på att hamna i en omöjlig sits, och gå Khadaffis ärenden tillsammans med Åkessons SD-parti. Om skiljelinjerna i den frågan skriver jag i NWT:

" När nu partierna åter är på plats i sina naturliga positioner i Libyenfrågan kan man se hur de s.k. Sverigedemokraterna och det s.k. vänsterpartiet samlas kring sådant som är fördelaktigt för Khadaffi. Det är samma uppställning som om Afghanistan. Vänsterpartiet valde där i vanlig ordning den linje som skulle skada USA, även när USA:s motståndare är fascister och likartade diktaturrörelser. Som väntat anslöt sig Åkessons SD-parti till Ohly-linjen när de kom in i riksdagen i höstas.

När det i våras stod klart att Khadaffiregimen var på väg att krossa oppositionsrörelsen i blod ingrep ett antal länder med stöd av FN-beslut. Åkessons SD-parti valde genast i sin antiamerikanska och antivästliga anda den linje som skulle ha gett Khadaffi fritt fram att göra slarvsylta av allt som fanns av opposition i Libyen. Ohlys vänsterparti splittrades då tillfälligt och stödde det som då troddes vara en föga meningsfull svensk flyginsats. Nu är Ohly och Åkesson tillbaka i sin naturliga åsiktsgemenskap i detta slags frågor. "

Jag menar att det är mot den bakgrunden man bör se Håkan Juholts märkliga manövrerande om att ta hem de svenska JAS-planen:

" Ett krav på att avbryta den svenska flyginsatsen, med en tydlig politisk signal till stöd för fortsatt Khadaffivälde, skulle ha en garanterad riksdagsmajoritet och tillfoga regeringen ett mycket allvarligt nederlag – ifall socialdemokraterna kunde få även miljöpartiet att delta i att utnyttja det antiamerikanska samförståndet mellan yttervänster och SD. "

Nu blev det ju inte så. Men först fick Håkan Juholt igenom att de svenska JAS-planen i princip inte skulle få skjuta mot markmål:

" Hade alla länder ställt samma villkor hade Khadaffis hemliga polis nu varit färdig med blodig tortyr och utrensning i Benghazi. När JAS-planen i alla fall kom iväg visade sig deras avancerade utrustning för spaning vara en värdefull insats på oppositions- och Nato-sidan i Libyen. Då krävde Håkan Juholt att JAS-planen snabbt skulle tas hem. Motivet var förmodligen inrikespolitisk taktik. Men realiteten hade ju blivit att synsättet i axeln Ohly-Åkesson fått bestämma svensk utrikespolitik till förmån för en högst vedervärdig fascistdiktatur. "

Det var ett riktigt olyckstillbud i svensk utrikespolitik. Men till sist backade alltså Juholts partiledning. Miljöpartiets ledning var inte glad åt det som pågick och några inflytelserika socialdemokrater och flera s-tidningar ställde sig på regeringens sida.

Hela krönikan i Nya Wermlands-Tidningen finns på den här adressen.

Tidigare bloggtexter i samma eller närliggande ämne - se 16 och 18 maj 2011. För en anann jämförelse mellan s.k. "sverigedemokrater" och s.k. "vänsterpartister" - se 4 september 2010.

En annan utrikespolitik - med demokratiernas samverkan i centrum

Utrikespolitik diskuteras inte mycket i den här valrörelsen. Alliansregeringen har i stora drag fortsatt den tidigare utrikespolitiken från tiden närmast före 2006, och Carl Bildt är det enda statsråd som Mona Sahlin talar väl om.

Vid ett regeringskifte kommer vänsterpartiet närmare ett verkligt utrikespolitiskt inflytande, och detta skulle inte vara bra. En tumregel är att vänsterpartiet (vpk som det förut hette) fortfarande brukar inta den ståndpunkt i internationella konflikter som Sovjetunionen hade intagit om Sovjetunionen hade funnits kvar.

Utrikespolitiken kan dock diskuteras med andra och liberala utgångspunker. Jag skrev en del om detta i tidningen Barometern i Kalmar förra året:

"Vad skulle en annan utrikespolitik innebära? Europa – även Sverige – borde delta i att skapa en bred samverkan mellan demokratier, USA, Indien och många andra, och dessa stater skulle också söka samverkan med andra länder som vill och kan delta i att hålla tillbaka de värsta förtryckarstaterna och därtill samarbeta i andra miljö- och ekonomifrågor av global betydelse. ...

Finns några tecken på att EU-länderna och Sverige är på väg att lägga ut en sådan ny kurs? Det verkar inte så. Snarare tycks EU-länderna i stort vara vilsna.

Stora delar av den utrikespolitiskt engagerade opinionen i Sverige och andra delar av Västeuropa är mer upptagen av att söka samband med Hamas. Men hur man bör göra för att demokratier i Amerika, Europa och tredje världen skall ta vara på det goda tillfälle som presidentskiftet i USA har gett tycks alltför få ägna tid åt. "

Hela artikeln - som innehåller en del om förfallet i FN och om massmorden i Sudan - finns på den här adressen:

http://www.barometern.se/nyheter/debatt/demokratier-maste-samarbeta%281192852%29.gm