Förtycket i Libyen under Khadaffi-regimen, som nu brutit ihop, får vi nu läsa om nästan varje dag. Men var var alla dessa Khadaffikritiker i press och diplomati när regimen ännu var ohotad, eller när den så sent som på 90-talet var ännu mer extrem i sitt beteende?
Så sent som förra året röstade 155 regeringar i FN - av 188 möjliga vid det tillfället - för att Libyen skulle återinsättas i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. Mer om detta - se text här på bloggen 21 februari 2011!
Där finns också en påminnelse om de nära kontakterna mellan Khadaffis regim och ytterhögern i Österrike under ledning av Jörg Haider.
När Khadaffi hade gjort sig tillräckligt omöjlig, och med sina förtryckarmetoder och sina många egenheter, skaffat sig fiender på många håll fick han en resolution i Säkerhetsrådet emot sig. Det blev början till slutet. Men man ska för den skull inte tro att FN annars varit något skydd för mänskliga rättigheter i Libyen. Förutom voteringen med 155 röster förra året hör det också till bilden att Libyen under ett antal år fick sköta ordförandeskapet(!) i det organ som var föregångaren till Rådet för mänskliga rättigheter.
De s.k. arabiska våren har i år ändrat en del på FN-diplomatins vanliga sätt att skydda förtryckarregimer mot kritik och sanktioner. Om detta är en bestående förändring återstår att se. Klart är i alla fall att det som skett bara är en partiell, inte en grundlig förändring av hur det går till i FN.
Visar inlägg med etikett Khadaffi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Khadaffi. Visa alla inlägg
fredag 2 september 2011
måndag 16 maj 2011
I utrikespolitiken möts ytterkanterna
Ytterligheter kan mötas i politiken, det är inte ovanligt. Nu sker det i frågor som Afghanistan och Libyen. Om detta skrev jag 12 maj 2011 i veckotidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro:
" Extremvänstern var inte ensam i att gång på gång välja just de ståndpunkter som var bäst för Saddam Husseins nationalsocialism i Irak, och som hade gjort att Saddam behållit Kuwait och haft obegränsat med oljepengar till vapen.
Den nyfascistiska Nationella Fronten i Frankrike, viktig förebild och finansiär för Sverigedemokraterna, ställde sig på Saddams sida.
Jörg Haiders ytterhöger i Österrike hade ännu närmare kontakter med antivästliga diktaturregimer. Det finns hela härvor av ekonomiska transaktioner mellan Haiders, Khadaffis och Saddams gäng."
Det finns en linje från ytterkantspartiernas gemensamma hållning i fråga om Afghanistan till den situation som nu är på väg att uppstå då det gäller den svenska flyginsatsen i Libyen.
" Då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen anslöt de sig som väntat till den kommunistiska linjen om Sveriges roll i Afghanistan. Bortförklaringarna och förevändningarna kan lämnas därhän. Den naturliga ståndpunkten för Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan sammanfalla.
När det gäller Libyen såg det först inte ut så. Sverigedemokraterna valde den linje som var bra för Khadaffi, men yttervänstern splittrades. Lars Ohly röstade efter omvälvningarna i arabvärlden tillfälligtvis med regeringen. Delar av hans riksdagsgrupp vägrade följa honom.
Nu verkar mer av vanliga mönster vara tillbaka, den naturliga linjen för Sverigedemokrater och yttervänster är att Sverige snabbt ska ta hem JAS-planen, något som ger den politiska signalen att det saknas vilja att hålla ut tills Khadaffi faller. "
Mindre naturligt är dock den nya socialdemokratiska partiledningens agerande:
" Märkligt nog tycks s-ledaren Håkan Juholt utnyttja Sverigedemokraternas och yttervänsterns gemensamma hållning för att taktiskt hota regeringen med ett nederlag i riksdagen.
Det har med rätta lett till många höjda ögonbryn och till öppna protester i Juholts parti. Förhoppningsvis inser miljöpartister och socialdemokrater att de inte bör springa på extremvänsterns och Sverigedemokraternas bollar.
Att ... svensk yttervänster och ... Sverigedemokraterna ofta kan väntas följa samma linje i utrikesfrågor är ett faktum det tills vidare inte går att göra något åt. Men andra partier bör vara noga med att hålla distans åt det hållet. "
Hela artikeln, som också handlar om parallellerna mellan svensk yttervänser i dag och kring 1940, finns att läsa på den här adressen.
" Extremvänstern var inte ensam i att gång på gång välja just de ståndpunkter som var bäst för Saddam Husseins nationalsocialism i Irak, och som hade gjort att Saddam behållit Kuwait och haft obegränsat med oljepengar till vapen.
Den nyfascistiska Nationella Fronten i Frankrike, viktig förebild och finansiär för Sverigedemokraterna, ställde sig på Saddams sida.
Jörg Haiders ytterhöger i Österrike hade ännu närmare kontakter med antivästliga diktaturregimer. Det finns hela härvor av ekonomiska transaktioner mellan Haiders, Khadaffis och Saddams gäng."
Det finns en linje från ytterkantspartiernas gemensamma hållning i fråga om Afghanistan till den situation som nu är på väg att uppstå då det gäller den svenska flyginsatsen i Libyen.
" Då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen anslöt de sig som väntat till den kommunistiska linjen om Sveriges roll i Afghanistan. Bortförklaringarna och förevändningarna kan lämnas därhän. Den naturliga ståndpunkten för Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan sammanfalla.
När det gäller Libyen såg det först inte ut så. Sverigedemokraterna valde den linje som var bra för Khadaffi, men yttervänstern splittrades. Lars Ohly röstade efter omvälvningarna i arabvärlden tillfälligtvis med regeringen. Delar av hans riksdagsgrupp vägrade följa honom.
Nu verkar mer av vanliga mönster vara tillbaka, den naturliga linjen för Sverigedemokrater och yttervänster är att Sverige snabbt ska ta hem JAS-planen, något som ger den politiska signalen att det saknas vilja att hålla ut tills Khadaffi faller. "
Mindre naturligt är dock den nya socialdemokratiska partiledningens agerande:
" Märkligt nog tycks s-ledaren Håkan Juholt utnyttja Sverigedemokraternas och yttervänsterns gemensamma hållning för att taktiskt hota regeringen med ett nederlag i riksdagen.
Det har med rätta lett till många höjda ögonbryn och till öppna protester i Juholts parti. Förhoppningsvis inser miljöpartister och socialdemokrater att de inte bör springa på extremvänsterns och Sverigedemokraternas bollar.
Att ... svensk yttervänster och ... Sverigedemokraterna ofta kan väntas följa samma linje i utrikesfrågor är ett faktum det tills vidare inte går att göra något åt. Men andra partier bör vara noga med att hålla distans åt det hållet. "
Hela artikeln, som också handlar om parallellerna mellan svensk yttervänser i dag och kring 1940, finns att läsa på den här adressen.
måndag 21 februari 2011
Libyens regim - med brett stöd i FN och nära förbindelser med extremhögern i Österrike
Regimen i Libyen - sedan länge med den mer proggige än trendige överste Khadaffi i spetsen - visar just nu sin inställning till mänskliga rättigheter. Att döma av nyhetstelegrammen försöker de styrande med omfattande våld slå ned ett uppror. Utgången är oklar och de flesta rapporter som kommer är osäkra.
Så mycket mer säkert är att just den här libyska regimen så sent som i maj 2010 återinsattes i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. 155 av de 188 regeringar som var företrädda i den omröstningen röstade för att Khadaffis regim skulle ges detta förtroende. Bocken som trädgårdsmästare. Övriga länder som valdes in fick visserligen fler röster än Libyen, men 155 av 188 är i alla fall 82 % !
Khadaffi har ju under årens lopp gjort sig till ovän med åtskilliga men också understött många slags extremister och våldsorganisationer. Hans och regimens internationella ställning blev mer isolerad efter Sovjets fall, och för några år sedan gjorde Khadaffi en rätt stor reträtt när det gäller utikespolitiken. Kärnvapenprogrammet avbröts och man anstängde sig för att inte provocera som förut med stöd till extremiströrelser på andra håll. Förbindelserna västerut förbättrades jämfört med hur det tidigare djupfrusna tillståndet, och landet blev mer öppet för utländska företag. Men det inre förtrycket försvann inte.
En hel del länder och deras företag har under åren lockats av oljepengarna i Libyen. Inte minst Storbritanniens intresse har varit stort, landet spelade en viktig roll när Khadaffiregimen förmåddes att retirera från sin tidigare destruktiva internationella aktivitet och att lägga atomvapenambitionerna på hyllan. Men andra sidan av detta var brittiska ambitioner att brittiska företag skulle få göra affärer. Hur lite detta kan ha varit värt lär nu visa sig.
Italien - inte bara grannland utan också för ganska länge sedan kolonialmakt i Libyen - är ett mer avancerat fall av misstänkt varma relationer mellan en EU-regering och diktatorn i Tripoli. Berlusconis regering har även här varit ett av EU:s svarta får.
Men man bör inte glömma vem som var Khadaffiregimens främste vän i västeuropeisk politik för drygt tio år sedan, när Libyen var ännu mer extremt utrikespolitiskt och minst lika brutalt inrikespolitiskt som under senare år. Den stora Libyenvännen framför andra var Jörg Haider, regeringschef i delstaten Kärnten i Österrike och beryktad ledare för partierna FPÖ och BZÖ. Haider som sedan körde ihjäl sig i hög fart och med alkohol i kroppen, efter ett besök på en homosexuell klubb i Klagenfurt, var vid sidan av Frankrikes le Pen en ledande gestalt i den nyfascistiskt präglade europeiska ytterhögern. I den strömning i europeisk politik som i Sverige främst företräds av de s.k. "Sverigedemokraterna" var Haider en uppburen ledargestalt som skickligt förenade en bredare populism, propaganda mot flyktingar och en klar anknytning till både ny och gammal nazism.
Haider var i likhet med stora delar av yttre vänstern en försvarare av Iraks diktator Saddam Hussein och hade dessutom -i likhet med flera av sina framträdamde partivänner - nära förbindelser till Khadaffiregimen i Libyen.
Så kan det vara med ytterhögerns inställning till diktatorer som uppträder under islamsk flagg. Enkla vanliga människor på flykt kan de misstänkliggöra i klump. Men diktatorerna som driver människor på flykt kan passa bättre för sådana som Haider och för dennes ideologiska arvtagare i olika länder.
Så mycket mer säkert är att just den här libyska regimen så sent som i maj 2010 återinsattes i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. 155 av de 188 regeringar som var företrädda i den omröstningen röstade för att Khadaffis regim skulle ges detta förtroende. Bocken som trädgårdsmästare. Övriga länder som valdes in fick visserligen fler röster än Libyen, men 155 av 188 är i alla fall 82 % !
Khadaffi har ju under årens lopp gjort sig till ovän med åtskilliga men också understött många slags extremister och våldsorganisationer. Hans och regimens internationella ställning blev mer isolerad efter Sovjets fall, och för några år sedan gjorde Khadaffi en rätt stor reträtt när det gäller utikespolitiken. Kärnvapenprogrammet avbröts och man anstängde sig för att inte provocera som förut med stöd till extremiströrelser på andra håll. Förbindelserna västerut förbättrades jämfört med hur det tidigare djupfrusna tillståndet, och landet blev mer öppet för utländska företag. Men det inre förtrycket försvann inte.
En hel del länder och deras företag har under åren lockats av oljepengarna i Libyen. Inte minst Storbritanniens intresse har varit stort, landet spelade en viktig roll när Khadaffiregimen förmåddes att retirera från sin tidigare destruktiva internationella aktivitet och att lägga atomvapenambitionerna på hyllan. Men andra sidan av detta var brittiska ambitioner att brittiska företag skulle få göra affärer. Hur lite detta kan ha varit värt lär nu visa sig.
Italien - inte bara grannland utan också för ganska länge sedan kolonialmakt i Libyen - är ett mer avancerat fall av misstänkt varma relationer mellan en EU-regering och diktatorn i Tripoli. Berlusconis regering har även här varit ett av EU:s svarta får.
Men man bör inte glömma vem som var Khadaffiregimens främste vän i västeuropeisk politik för drygt tio år sedan, när Libyen var ännu mer extremt utrikespolitiskt och minst lika brutalt inrikespolitiskt som under senare år. Den stora Libyenvännen framför andra var Jörg Haider, regeringschef i delstaten Kärnten i Österrike och beryktad ledare för partierna FPÖ och BZÖ. Haider som sedan körde ihjäl sig i hög fart och med alkohol i kroppen, efter ett besök på en homosexuell klubb i Klagenfurt, var vid sidan av Frankrikes le Pen en ledande gestalt i den nyfascistiskt präglade europeiska ytterhögern. I den strömning i europeisk politik som i Sverige främst företräds av de s.k. "Sverigedemokraterna" var Haider en uppburen ledargestalt som skickligt förenade en bredare populism, propaganda mot flyktingar och en klar anknytning till både ny och gammal nazism.
Haider var i likhet med stora delar av yttre vänstern en försvarare av Iraks diktator Saddam Hussein och hade dessutom -i likhet med flera av sina framträdamde partivänner - nära förbindelser till Khadaffiregimen i Libyen.
Så kan det vara med ytterhögerns inställning till diktatorer som uppträder under islamsk flagg. Enkla vanliga människor på flykt kan de misstänkliggöra i klump. Men diktatorerna som driver människor på flykt kan passa bättre för sådana som Haider och för dennes ideologiska arvtagare i olika länder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
