I dag är det 25-årsdagen av statsministermordet 1986. Naturligt nog är det ganska många historiska tillbakablickar i radion och i andra medier. Men det är - i mitt tycke - lite väl mycket förenklad vänsternostalgi i en del av beskrivningarna av Olof Palmes inrikes- och utrikespolitik. Jag har hört en hel del sådant i radio de senaste dagarna
Ett eget inpass i den diskussionen, fast med annat slags innehåll, bidrog jag med i en krönika i Eskilstuna-Kuriren förra året. Det finns en text om detta här på bloggen för den 14 september 2010.
Länken till artikeln i E-K fungerar inte längre, men här kommer i stället ett utdrag. Krönikan handlade om Palme och energipolitiken, och innehållet kommer ni nog aldrig att få höra i radio:
" Socialdemokraternas föredömligt välgjorda diskussionsprotokoll är hemliga, men bara i 20 år. När jag läst i dem har jag fått intrycket att Palmes ställningstaganden [i energipolitiken] i mycket högre grad än många förstått styrdes av att han ansåg det nödvändigt att rädda kärnkraften för att inte undergräva samhällsekonomi och näringsliv.
Palme hade 1975 drivit igenom fortsatt kärnkraftssatsning med stöd i huvudsak från M och FP. När sedan Fälldins första regering inte klarade att ge tillstånd till mer än ett av de färdigbyggda kraftverken blev regeringskris ofrånkomlig, efter många försök att undvika den. Att låta Fälldin bestämma hade haft priset att en stor del av den framtida elförsörjningen fallit bort.
Palme var först nästan ensam i S-ledningen om att mena att det var bäst att en borgerlig enpartiregering under Ola Ullsten (FP) byggde vidare på den energipolitik riksdagsmajoriteten stått bakom 1975. Protokollen visar hur Palme målmedvetet övervann stort motstånd för att uppnå detta. Flertalet ledande socialdemokrater ville i stället ha det för dem taktiskt bästa, att Gösta Bohmans moderater skulle bli det tunga partiet i regeringen.
Palme såg fördelar i ett bättre långsiktigt förhållande till Folkpartiet. Men det räcker inte som förklaring. Varför tog han så stora risker med det egna partiet och sin egen ställning, för att möjliggöra regeringen Ullsten och kunna samarbeta med den om energipropositionen 1979?
Mitt subjektiva intryck när jag ord för ord läst vad Palme sade internt är det här: Lika lite som Ullsten kunde Palme navigera efter partitaktikens eller maktspelets enkla riktmärken. På spel stod landets energiförsörjning. Att riskera kärnkraftens framtid för att plocka poäng i spelet mellan block och partier kunde kanske andra göra. För dem som verkligen satt där med det yttersta ansvaret var det inte att tänka på.
Så kom [vintern 1979] haveriet i en reaktor i Pennsylvania. Palme såg ingen annan utväg än folkomröstning, men lade sedan – åter i samarbete med FP – ned allt vad han hade av övertygelse och debattkraft på att vinna omröstningen och rädda kärnkraften.
Det hade sitt pris. Kjell Östberg påminner [i andra delen av sin Palmebiografi] om hur Tage Danielssons förbittrade, hånfulla satirer mot den påstått cyniske, svekfulle Palme förföljde honom resten av livet. "
Jag skrev också i krönikan att jag själv för det mesta ogillade Palme. Men - som jag inte utvecklade närmnare i krönikan - politiken innehåller många slags frågor. En ledande politiker kan ha många olika roller, särskilt när han eller hon är verksam i centrala positioner under flera årtionden.
I Palmes fall handlade det om mer än 25 år som medarbetare till Tage Erlander och som statsråd, statsminister och partiledare i opposition. Det är inte ovanligt utan snarare ofrånkomligt att när man summerar historien blir det motsägelser, paradoxer och scenförändringar i bilden av en sådan persons politiska bana.
Jag avslutade texten i E-K:
" Men vad gäller kärnkraften menar jag att det står klart att Palmes helt avgörande drivkraft var samhällsansvaret.
Vad var alternativet? Inte sol, vind och vatten.
Riksdagsprotokollen ger klart besked. Fälldins och Olof Johanssons alternativ, det enda som hade gått att genomföra då, var till mycket stor del gas, fossil gas. "
Detta är dock en del av Olof Palmes politiska karriär som inte passar för dem som vill ha honom som vänsterikon och inget annat. Denna ikonmålning kräver att en del bitar av den verklige Palme målas över och döljs. Hans ungdoms samarbete med amerikaner och andra i väst för att motverka kommunisternas inflytande i den internationella studentrörelsen är en sådan sak - likaså hans svaga och ibland inställsamma uppträdande gentemot en del diktaturer under 70- och 80-talen.
Även Palmes energipolitik hör till det som inte passar så bra i de tillrättalagda radioinslagen.
måndag 28 februari 2011
söndag 27 februari 2011
Remissvar med kritik mot kommittébetänkande om olika sätt att ersätta Tryckfrihetsförordningen med något annat
Som ledamot i Presstödsnämnden har jag nyligen (den 14 februari 2011) varit med och lämnat remissvar på Yttrandefrihetskommitténs debattbetänkande.
Detta betänkande har jag också talat om på ett seminarium som kommittén anordnade i november. Mitt anförande där finns i utskrift här på bloggen - se den 16 november 2010!
I nämnden blev det 5 röster mot 3 för den linje som jag och andra ville ha. Vi som bildade majoritet avgav det här yttrandet:
"Yttrandefrihetskommitténs debattbetänkande innehåller enbart sådana alternativ där Tryckfrihetsförordningen (TF) upphör. Det tryckta ordet inordnas i alla tre fallen i Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), där markbundna etermediers etableringskontroll, innehållsvillkor och indragningsmakt på så sätt blir en del av grundmodellen för regleringen av det fria ordet.
Kommittén har i vart fall visat att den i direktiven berörda tanken på ett grundlagsskydd där bestämmelserna är teknikoberoende inte är genomförbar. Den ”teknikneutralitet” som förenar debattbetänkandets tre modeller uttrycker att det varit en utgångspunkt för detta betänkande att Tryckfrihetsförordningen inte skall vara kvar.
Kommittén har inte visat att det förekommer gränsdragnings- eller andra svårigheter som inte kan lösas inom ramen för nuvarande ordning med TF och YGL som två grundlagar. Inför kommitténs slutbetänkande bör kompletteringar av dessa båda nuvarande grundlagar i första hand utredas, och de många fundamentala skyddsreglerna för det fria ordet i Sverige bevaras, däribland de av kommittén nämnda s.k. ”grundbultarna”.
Av debattbetänkandets tre modeller har den s.k. ansvarsmodellen störst likheter med det gällande svenska grundlagsskyddet. Det har inte påvisats några avgörande fördelar med denna modell som inte skulle kunna uppnås även inom TF och YGL. Ansvarsmodellen kan dock innebära oklarheter eller förlorat grundlagsskydd, när det gäller meddelarfriheten i vissa fall respektive tryckta skrifter som sprids i Sverige men är utgivna i andra länder utan att ha svenskt utgivningsbevis eller svenska ansvarsuppgifter.
De s.k. verksamhets- och ändamålsmodellerna innebär avsevärda och negativa förändringar i grundlagsreglernas principiella uppbyggnad. Den förstnämnda ändrar perspektivet från att tryck- och yttrandefriheten är en grundlagsstadgad mänsklig rättighet för alla till att den i princip blir en särreglering för det som prövas vara massmedieföretag.
Ändamålsmodellen inskränker grundlagsskyddet till yttranden med ett begränsat antal syften, opinionsbildning, journalistik, litteratur och konst. Förutom att ställa så betydelsefulla saker som vetenskapliga verk, religiös förkunnelse samt uppslagsböcker och många andra faktasammanställningar utanför grundlagsskydd innebär modellen en oskarp avgränsning – med ett oklart rättsläge om vilka delar av exempelvis en tidnings innehåll som i gränsfall anses ha ett tillräckligt journalistiskt eller tillräckligt konstnärligt syfte.
Såväl verksamhets- som ändamålsmodellerna innebär betydande risker för det fria ordets skydd, de bör avvisas och inte ligga till grund för lagförslag."
Protokollet finns på nämndens hemsida: www.presstodsnammnden.se
Detta betänkande har jag också talat om på ett seminarium som kommittén anordnade i november. Mitt anförande där finns i utskrift här på bloggen - se den 16 november 2010!
I nämnden blev det 5 röster mot 3 för den linje som jag och andra ville ha. Vi som bildade majoritet avgav det här yttrandet:
"Yttrandefrihetskommitténs debattbetänkande innehåller enbart sådana alternativ där Tryckfrihetsförordningen (TF) upphör. Det tryckta ordet inordnas i alla tre fallen i Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), där markbundna etermediers etableringskontroll, innehållsvillkor och indragningsmakt på så sätt blir en del av grundmodellen för regleringen av det fria ordet.
Kommittén har i vart fall visat att den i direktiven berörda tanken på ett grundlagsskydd där bestämmelserna är teknikoberoende inte är genomförbar. Den ”teknikneutralitet” som förenar debattbetänkandets tre modeller uttrycker att det varit en utgångspunkt för detta betänkande att Tryckfrihetsförordningen inte skall vara kvar.
Kommittén har inte visat att det förekommer gränsdragnings- eller andra svårigheter som inte kan lösas inom ramen för nuvarande ordning med TF och YGL som två grundlagar. Inför kommitténs slutbetänkande bör kompletteringar av dessa båda nuvarande grundlagar i första hand utredas, och de många fundamentala skyddsreglerna för det fria ordet i Sverige bevaras, däribland de av kommittén nämnda s.k. ”grundbultarna”.
Av debattbetänkandets tre modeller har den s.k. ansvarsmodellen störst likheter med det gällande svenska grundlagsskyddet. Det har inte påvisats några avgörande fördelar med denna modell som inte skulle kunna uppnås även inom TF och YGL. Ansvarsmodellen kan dock innebära oklarheter eller förlorat grundlagsskydd, när det gäller meddelarfriheten i vissa fall respektive tryckta skrifter som sprids i Sverige men är utgivna i andra länder utan att ha svenskt utgivningsbevis eller svenska ansvarsuppgifter.
De s.k. verksamhets- och ändamålsmodellerna innebär avsevärda och negativa förändringar i grundlagsreglernas principiella uppbyggnad. Den förstnämnda ändrar perspektivet från att tryck- och yttrandefriheten är en grundlagsstadgad mänsklig rättighet för alla till att den i princip blir en särreglering för det som prövas vara massmedieföretag.
Ändamålsmodellen inskränker grundlagsskyddet till yttranden med ett begränsat antal syften, opinionsbildning, journalistik, litteratur och konst. Förutom att ställa så betydelsefulla saker som vetenskapliga verk, religiös förkunnelse samt uppslagsböcker och många andra faktasammanställningar utanför grundlagsskydd innebär modellen en oskarp avgränsning – med ett oklart rättsläge om vilka delar av exempelvis en tidnings innehåll som i gränsfall anses ha ett tillräckligt journalistiskt eller tillräckligt konstnärligt syfte.
Såväl verksamhets- som ändamålsmodellerna innebär betydande risker för det fria ordets skydd, de bör avvisas och inte ligga till grund för lagförslag."
Protokollet finns på nämndens hemsida: www.presstodsnammnden.se
fredag 25 februari 2011
När det gäller kristen tro och kyrkans lära kan de mest bisarra fel återfinnas i nyhetstext - till och med från TT
När det gäller beskrivningar av kristen tro och kyrkans bekännelse kan de mest okunniga eller illvilliga snedvinklingar ibland förekomma i nyhetstext, på ett sätt som knappast skulle accepteras inom många andra ämnesområden som kan behandlas av nyhetsbyråer och tidningar.
Exemplet här är från sommaren 2010, och de mest skyldiga var då Tidningarnas Telegrambyrå (TT), som genom en ytterst osaklig och okunnig beskrivning av Augsburgska bekännelsen vilseledde en rad tidningar, där man inte såg upp utan publicerade det illa utformade telegrammet. Ett exempel från Arbetarbladet i Gävle finns citerat längst ned i den här bloggtexten.
Jag skrev när det hände ett brev till redaktionsledningen för TT, och innehållet där kan ju ha intresse för långt fler än just TT-ledningen. Så här är texten till det brevet:
"Redaktionsledningen
TT
I dag har TT tydligen skickat ut ett telegram där det påstås att de kungliga enligt grundlagen måste ”fördöma … muslimer”. Det har dykt upp på flera håll, och utsatt flera tidningar för en ganska stor pinsamhet. Exemplet nedan är från Arbetarbladet.
Den bild som ges av Augsburgska Bekännelsen är lindrigt talat snedvriden. Detta grova feltramp hade TT med lätthet kunnat undvika genom att slå upp i någon handbok i ämnet (t ex Leif Granes lättlästa standardverk: Confessio Augusta - Orientering i den lutherska reformationens grundtankar) eller genom att tala med någon som vet vad det handlar om.
I Augsburgska Bekännelsen försvarade sig de lutherska protestantiska kristna i Tyskland mot anklagelser från katolskt håll där de påstods ha övergivit en del av den kristna trons grunder. Punkt för punkt preciserade man därför i en skrivelse till kejsaren och andra vad den protestantiska kristendomen står för och skälen till att ett antal missbruk i medeltidens kyrka förkastats.
Bland annat hade någon katolsk skribent felaktigt anklagat Luther för att ha övergivit den kristna tron på Gud Fader, Jesus Kristus och den Helige Ande – treenighetsläran. Det förekom också att en del samtida sekter faktiskt avvisade treenighetsläran. I artikel 1 i Augsburgska trosbekännelsen skrev man därför in en förklaring om att de protestantiska kristna står för den vanliga kristna tron om treenigheten. Där finns också en mening där det påpekas att detta innebär att man skiljer sig från en handfull uppräknade läror som i kyrkohistorien tagit avstånd från treenigheten. I den meningen nämns också i förbifarten ”muhammedanerna”, som ju inte omfattar läran att Jesus Kristus är Guds Son och Världens Frälsare. Detta är ett exempel i en uppräkning, och detta enda ord i en lång text innebär inte att Augsburgska Bekännelsen på något särskilt sätt skulle fördöma just islam bland de icke-kristna religionerna.
Att Augsburgska Bekännelsen fortfarande är Svenska Kyrkans bekännelse beror helt enkelt på att där är den evengelisk-lutherska tron formulerad för att klargöra skillnaderna mot katolicismen, men också för att klargöra att den evangelisk-lutherska läran överensstämmer med den kristna trons grunder från apostlarna och urkyrkan och framåt. Detta är inget som senare har övergivits, även om en del formuleringar naturligtvis har ett ålderdomligt språk.
Att någon som tillhör en evangelisk-luthersk kyrka ska ägna sig åt några speciella fördömanden av just islam är en läsning av Augsburgska Bekännelsen som är uppenbart ryckt ur sitt sammanhang och uppblåst så att den tappar kontakten med vad texten faktiskt handlar om. Däremot finns det ju verkligen en skillnad i tro, kyrkans tro skiljer sig från ett antal andra religioner och åskådningar, däribland islam. Kort sagt är inledningen av artikeln vilseledande, och det verkar vara TT som har lurat tidningen – och en del andra tidningar också.
Eksjö 7 juni 2010
Åke Wredén
Tidigare politisk redaktör på Nerikes Allehanda "
Bilaga
Klipp ur Arbetarbladet, Gävle (exempel på tidning som vilseleddes av TT:s telegram).
”Daniel Westling måste fördöma islam
Ockelbo
Kungen, kronprinsessan och hennes blivande make måste, om man ska tolka grundlagen bokstavligt, fördöma bland andra muslimer för att få tillhöra hovet. Men ingen tar regeln på allvar.
I den grundlag som reglerar tronföljden, successionsordningen från 1809, står att medlemmar av kungahuset måste vara av den ”rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”. Annars är man ”från all successionsrätt utesluten”.
I denna bekännelse står en mängd otidsenliga saker, såsom att ”alla kätterier” fördöms, bland annat de som ”muhammedanerna” gör sig skyldiga till. … …”
Exemplet här är från sommaren 2010, och de mest skyldiga var då Tidningarnas Telegrambyrå (TT), som genom en ytterst osaklig och okunnig beskrivning av Augsburgska bekännelsen vilseledde en rad tidningar, där man inte såg upp utan publicerade det illa utformade telegrammet. Ett exempel från Arbetarbladet i Gävle finns citerat längst ned i den här bloggtexten.
Jag skrev när det hände ett brev till redaktionsledningen för TT, och innehållet där kan ju ha intresse för långt fler än just TT-ledningen. Så här är texten till det brevet:
"Redaktionsledningen
TT
I dag har TT tydligen skickat ut ett telegram där det påstås att de kungliga enligt grundlagen måste ”fördöma … muslimer”. Det har dykt upp på flera håll, och utsatt flera tidningar för en ganska stor pinsamhet. Exemplet nedan är från Arbetarbladet.
Den bild som ges av Augsburgska Bekännelsen är lindrigt talat snedvriden. Detta grova feltramp hade TT med lätthet kunnat undvika genom att slå upp i någon handbok i ämnet (t ex Leif Granes lättlästa standardverk: Confessio Augusta - Orientering i den lutherska reformationens grundtankar) eller genom att tala med någon som vet vad det handlar om.
I Augsburgska Bekännelsen försvarade sig de lutherska protestantiska kristna i Tyskland mot anklagelser från katolskt håll där de påstods ha övergivit en del av den kristna trons grunder. Punkt för punkt preciserade man därför i en skrivelse till kejsaren och andra vad den protestantiska kristendomen står för och skälen till att ett antal missbruk i medeltidens kyrka förkastats.
Bland annat hade någon katolsk skribent felaktigt anklagat Luther för att ha övergivit den kristna tron på Gud Fader, Jesus Kristus och den Helige Ande – treenighetsläran. Det förekom också att en del samtida sekter faktiskt avvisade treenighetsläran. I artikel 1 i Augsburgska trosbekännelsen skrev man därför in en förklaring om att de protestantiska kristna står för den vanliga kristna tron om treenigheten. Där finns också en mening där det påpekas att detta innebär att man skiljer sig från en handfull uppräknade läror som i kyrkohistorien tagit avstånd från treenigheten. I den meningen nämns också i förbifarten ”muhammedanerna”, som ju inte omfattar läran att Jesus Kristus är Guds Son och Världens Frälsare. Detta är ett exempel i en uppräkning, och detta enda ord i en lång text innebär inte att Augsburgska Bekännelsen på något särskilt sätt skulle fördöma just islam bland de icke-kristna religionerna.
Att Augsburgska Bekännelsen fortfarande är Svenska Kyrkans bekännelse beror helt enkelt på att där är den evengelisk-lutherska tron formulerad för att klargöra skillnaderna mot katolicismen, men också för att klargöra att den evangelisk-lutherska läran överensstämmer med den kristna trons grunder från apostlarna och urkyrkan och framåt. Detta är inget som senare har övergivits, även om en del formuleringar naturligtvis har ett ålderdomligt språk.
Att någon som tillhör en evangelisk-luthersk kyrka ska ägna sig åt några speciella fördömanden av just islam är en läsning av Augsburgska Bekännelsen som är uppenbart ryckt ur sitt sammanhang och uppblåst så att den tappar kontakten med vad texten faktiskt handlar om. Däremot finns det ju verkligen en skillnad i tro, kyrkans tro skiljer sig från ett antal andra religioner och åskådningar, däribland islam. Kort sagt är inledningen av artikeln vilseledande, och det verkar vara TT som har lurat tidningen – och en del andra tidningar också.
Eksjö 7 juni 2010
Åke Wredén
Tidigare politisk redaktör på Nerikes Allehanda "
Bilaga
Klipp ur Arbetarbladet, Gävle (exempel på tidning som vilseleddes av TT:s telegram).
”Daniel Westling måste fördöma islam
Ockelbo
Kungen, kronprinsessan och hennes blivande make måste, om man ska tolka grundlagen bokstavligt, fördöma bland andra muslimer för att få tillhöra hovet. Men ingen tar regeln på allvar.
I den grundlag som reglerar tronföljden, successionsordningen från 1809, står att medlemmar av kungahuset måste vara av den ”rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”. Annars är man ”från all successionsrätt utesluten”.
I denna bekännelse står en mängd otidsenliga saker, såsom att ”alla kätterier” fördöms, bland annat de som ”muhammedanerna” gör sig skyldiga till. … …”
torsdag 24 februari 2011
Som redan Petter Forsskål påpekade Med inskränkt regering och oinskränkt skrivfrihet går det inte som i despotins Libyen
När det gäller Libyen och andra diktaturer har jag skrivit några rader som den 23 februari 2011 var i tryck i en av våra lokala tidningar här i Småland, Vimmerby Tidning, och dess östgötska avläggare Kinda-Posten.
Jag utgick från en av de berömda texterna i svensk författningshistoria, utskottsmotiveringen från KU om tryckfrihetens och offentlighetsprincipens återinförande efter den gustavianska diktaturens sammanbrott. Där står det något som är högst träffande även i vår tid. Jag har skrivit om ämnet förut, men nu i V T och K-P även använt Libyen som exempel:
" När riksdagen återinförde tryckfriheten 1810 gjorde utskottet en intressant jämförelse. Den är aktuell nu igen, apropå Libyen och Egypten: I Turkiet och Marocko finns, skrev utskottet, ingen tryckfrihet men inte heller någon säkerhet, varken för regenter eller för undersåtar.
Monarkierna Marocko och Turkiet hade många likheter med åtskilliga av vår tids diktaturer. Där fanns inget utrymme för fri debatt i samhällsfrågor, tryckfrihet saknades. Även rättssäkerhet saknades, folk var utlämnade åt polismaktens godtycke. Över polisen fanns monarkins statsmakt, också den godtycklig. Lokalt eller annat självstyre hade ingen miljö att växa i under sådana villkor.
Despotins metoder skapade en miljö för fortsatt despoti. Samtidigt kunde överheten aldrig lita på vad militär eller upproriska medborgare kunde ta sig till härnäst. Då regenterna inte regerade med de styrdas samtycke kunde de inte heller lita på folks lojalitet, bara på deras rädsla.
När tryckfrihet saknades och all opposition kunde straffas godtyckligt kunde ingen vänta sig att framförda åsikter var äkta eller att missförhållanden uppmärksammades i tid för att rättas till.
Däremot kunde de styrande plötsligt upphöra att styra. Jämför Egypten. Där fanns ingen tryckfrihet värd namnet, och föga säkerhet för undersåtarna. Mycket riktigt visade det sig att säkerheten för presidenten inte heller fanns.
Förtryckets logik, som demonstrerats i rader av diktaturer, senast i Libyen, blir därför att öka förtrycket så mycket att föreningar och fristående maktcentra inte kan bli grunden för en reformrörelse som klarar att förändra landet. Rädslan måste vara stor nog att hålla folk nere. Förtrycket skapar sin miljö för fortsatt förtryck.
"Den motsatta tanken, att friheten skapar miljön för mer frihet, var" - skrev jag också - "inte ny i Sverige när riksdagen återinförde tryckfriheten 1809-10."
Redan 1759 hade den framförts av Petter Forsskål, en av portalgestalterna bland den moderna svenska liberalismens föregångare. Frihetens liv och styrka, skrev Forsskål, kommer av inskränkt regering och oinskränkt skrivfrihet. Det fria ordet tyglar ämbetsmännen, men blir också regeringens tryggaste försvar i ett fritt rike. Av friheten kommer att folket lär sig älska ett sådant regeringssätt.
I Mubaraks Egypten – för att inte tala om Libyen och en rad andra diktaturer som är långt brutalare och blodigare än Egypten – följdes motsatt logik. Statsmakten var obegränsad och kunde stå över lagen.
Så gick det också som det gick. "
Länk till artikeln i Vimmerby Tidning finns här.
Jag utgick från en av de berömda texterna i svensk författningshistoria, utskottsmotiveringen från KU om tryckfrihetens och offentlighetsprincipens återinförande efter den gustavianska diktaturens sammanbrott. Där står det något som är högst träffande även i vår tid. Jag har skrivit om ämnet förut, men nu i V T och K-P även använt Libyen som exempel:
" När riksdagen återinförde tryckfriheten 1810 gjorde utskottet en intressant jämförelse. Den är aktuell nu igen, apropå Libyen och Egypten: I Turkiet och Marocko finns, skrev utskottet, ingen tryckfrihet men inte heller någon säkerhet, varken för regenter eller för undersåtar.
Monarkierna Marocko och Turkiet hade många likheter med åtskilliga av vår tids diktaturer. Där fanns inget utrymme för fri debatt i samhällsfrågor, tryckfrihet saknades. Även rättssäkerhet saknades, folk var utlämnade åt polismaktens godtycke. Över polisen fanns monarkins statsmakt, också den godtycklig. Lokalt eller annat självstyre hade ingen miljö att växa i under sådana villkor.
Despotins metoder skapade en miljö för fortsatt despoti. Samtidigt kunde överheten aldrig lita på vad militär eller upproriska medborgare kunde ta sig till härnäst. Då regenterna inte regerade med de styrdas samtycke kunde de inte heller lita på folks lojalitet, bara på deras rädsla.
När tryckfrihet saknades och all opposition kunde straffas godtyckligt kunde ingen vänta sig att framförda åsikter var äkta eller att missförhållanden uppmärksammades i tid för att rättas till.
Däremot kunde de styrande plötsligt upphöra att styra. Jämför Egypten. Där fanns ingen tryckfrihet värd namnet, och föga säkerhet för undersåtarna. Mycket riktigt visade det sig att säkerheten för presidenten inte heller fanns.
Förtryckets logik, som demonstrerats i rader av diktaturer, senast i Libyen, blir därför att öka förtrycket så mycket att föreningar och fristående maktcentra inte kan bli grunden för en reformrörelse som klarar att förändra landet. Rädslan måste vara stor nog att hålla folk nere. Förtrycket skapar sin miljö för fortsatt förtryck.
"Den motsatta tanken, att friheten skapar miljön för mer frihet, var" - skrev jag också - "inte ny i Sverige när riksdagen återinförde tryckfriheten 1809-10."
Redan 1759 hade den framförts av Petter Forsskål, en av portalgestalterna bland den moderna svenska liberalismens föregångare. Frihetens liv och styrka, skrev Forsskål, kommer av inskränkt regering och oinskränkt skrivfrihet. Det fria ordet tyglar ämbetsmännen, men blir också regeringens tryggaste försvar i ett fritt rike. Av friheten kommer att folket lär sig älska ett sådant regeringssätt.
I Mubaraks Egypten – för att inte tala om Libyen och en rad andra diktaturer som är långt brutalare och blodigare än Egypten – följdes motsatt logik. Statsmakten var obegränsad och kunde stå över lagen.
Så gick det också som det gick. "
Länk till artikeln i Vimmerby Tidning finns här.
onsdag 23 februari 2011
Den liberala ekonomins försvar - en brittisk bok i Bertil Ohlins anda
Tio år gamla texter kan ibland vara värda en repris. Här är en sådan. I Nyhetsmagasinet NU (lib) den 23 augusti 2001 recenserade jag en ovanligt intressant bok som innehåller ett försvar för en liberal politik med både marknadsekonomi och social välfärd.
Författaren heter Adair Turner, en tidigare bankman och ledande näringslivsföreträdare, som senare haft en rad uppdrag i brittiska regeringars tjänst, bland annat som styrelseordförande i den brittiska Finansinspektionen.
För att vara en bok av det här slaget kom den alltså från något oväntat håll.
Här är (något förkortad) min artikel om Turners bok.
Den liberala ekonomins försvar
" ... Förre chefen för Industriförbundet slår med både socialt engagemang och nationalekonomisk skärpa fast att liberal ekonomisk politik, bevarad välfärdsstat och kraftfull miljöpolitik kan och bör förenas. Boken är en stridsskrift mot det slags höger som ryckt loss delar av liberalismens ekonomiska budskap om marknadsekonomin, och förvridit det till en dogm, och som nu bekämpar välfärdsstaten även då denna har liberala förtecken.
De senaste årens liberalisering av den ekonomiska politiken, med mer frihandel och mer avregleringar har gjort nytta och bör fortsättas, särskilt behöver arbetsmarknaden bli mer flexibel. Men det finns då, menar förre chefen för Industriförbundet, goda möjligheter att ha kvar en samhällsekonomiskt hållbar välfärdsstat och driva en radikal miljöpolitik för att skära ned koldioxidutsläppen.
Som alla läsare vid det här laget nog räknat ut är detta ingen svensk författare. Adair Turner var 1995-99 chef för brittiska Industriförbundet, CBI. ... Men i Just Capital. The Liberal Economy, som kom ut i våras, försvarar han välfärds- och fördelningspolitik, kraftigt höjda miljöskatter och strängare regler för vapenexport. Allt det gör han inom ramen för det slags mer liberala ekonomiska politik som fått genomslag i flera europeiska länder, sunda statsfinanser, stabilt penningvärde, avregleringar, frihandel och valutaunion.
Han menar också att en protektionistisk, marknadsfientlig vänster går ännu mer vilse när den övertar något som är ett önsketänkande hos en konservativ höger, vanföreställningen att globaliseringen skulle göra att en effektiv marknadsekonomi bara kan fungera om offentlig sektor skärs ned kraftigt.
Turner lägger stor kraft på att göra upp med påståendena att skatteuttaget i största allmänhet skulle vara ohållbart på nordisk eller västeuropeisk nivå på så sätt att det genom försämrad konkurrenskraft måste leda till förlorade arbetstillfällen. Länder måste enligt Adair Turner lägga stor vikt vid att produktiviteten i hela ekonomin förbättras. Men ord som konkurrenskraft missbrukas, och ofta används de under djup teoretisk förvirring.
Höga marginalskatter på arbete gör skada. En del skatter behöver sänkas, medan energiskatterna höjs. Lägre skattesatser och bredare skattebaser är rätt väg.
Men att statens utgifter och inkomster av konkurrensskäl skulle behöva pressas längre och längre ned som andel av BNP, så att de rör sig mot amerikansk nivå, invänder Adair Turner mot.
I en välfärdsstat har vi mindre plats för privat konsumtion, de arbetandes reallöner efter skatt blir lägre än i ett land med långt mindre offentlig sektor . Men det skall inte göra arbetskraftskostnaderna för företagen i Sverige högre än de annars varit. Konkurrera på världsmarknaden skall vi kunna göra även med en reformerad och bevarad välfärdsstat.
Det är en knepig sak att rekommendera en bok på engelska till allmän läsning. Men detta är en viktig politisk bok för riktiga liberaler, en välgörande vidräkning med högermän som uppträder under falsk liberal flagg, ”konservativa ultraliberaler” som Adair Turner kallar dem.
Så läs Turner, de som kan, på originalspråk! Det är mindre troligt att boken blir översatt, trots att, eller rättare sagt just därför att Turner kommit med en av de tyngre vägande liberala ideologiska böckerna på senare år. Han ger sig i kast med moderna ekonomiska problem men bekänner sig till en brittisk socialliberal filosofi med rötter i Lloyd Georges tid, och han har Karl Popper och Ralf Dahrendorf som intellektuella inspiratörer.
Hade han i stället angripit de värderingar han nu försvarar hade en bok med denna tyngd och skärpa inom några månader översatts och utgivits på svenska av Timbro. Nu är det osäkert om det blir någon översättning alls.
Turner är inte en så stor nationalekonom som Bertil Ohlin. Och sakfrågorna är andra i dag. Men i boken finns en fläkt av den orädda, sansat radikala socialliberala anda som Bertil Ohlin förde in i svensk samhällsdebatt, från 30- talet och framåt. "
Just Capital. The Liberal Economy. Av Adair Turner med förord av Ralf Ddahrendorf
(Förlag: MacMillan, London, 2001)
Författaren heter Adair Turner, en tidigare bankman och ledande näringslivsföreträdare, som senare haft en rad uppdrag i brittiska regeringars tjänst, bland annat som styrelseordförande i den brittiska Finansinspektionen.
För att vara en bok av det här slaget kom den alltså från något oväntat håll.
Här är (något förkortad) min artikel om Turners bok.
Den liberala ekonomins försvar
" ... Förre chefen för Industriförbundet slår med både socialt engagemang och nationalekonomisk skärpa fast att liberal ekonomisk politik, bevarad välfärdsstat och kraftfull miljöpolitik kan och bör förenas. Boken är en stridsskrift mot det slags höger som ryckt loss delar av liberalismens ekonomiska budskap om marknadsekonomin, och förvridit det till en dogm, och som nu bekämpar välfärdsstaten även då denna har liberala förtecken.
De senaste årens liberalisering av den ekonomiska politiken, med mer frihandel och mer avregleringar har gjort nytta och bör fortsättas, särskilt behöver arbetsmarknaden bli mer flexibel. Men det finns då, menar förre chefen för Industriförbundet, goda möjligheter att ha kvar en samhällsekonomiskt hållbar välfärdsstat och driva en radikal miljöpolitik för att skära ned koldioxidutsläppen.
Som alla läsare vid det här laget nog räknat ut är detta ingen svensk författare. Adair Turner var 1995-99 chef för brittiska Industriförbundet, CBI. ... Men i Just Capital. The Liberal Economy, som kom ut i våras, försvarar han välfärds- och fördelningspolitik, kraftigt höjda miljöskatter och strängare regler för vapenexport. Allt det gör han inom ramen för det slags mer liberala ekonomiska politik som fått genomslag i flera europeiska länder, sunda statsfinanser, stabilt penningvärde, avregleringar, frihandel och valutaunion.
Han menar också att en protektionistisk, marknadsfientlig vänster går ännu mer vilse när den övertar något som är ett önsketänkande hos en konservativ höger, vanföreställningen att globaliseringen skulle göra att en effektiv marknadsekonomi bara kan fungera om offentlig sektor skärs ned kraftigt.
Turner lägger stor kraft på att göra upp med påståendena att skatteuttaget i största allmänhet skulle vara ohållbart på nordisk eller västeuropeisk nivå på så sätt att det genom försämrad konkurrenskraft måste leda till förlorade arbetstillfällen. Länder måste enligt Adair Turner lägga stor vikt vid att produktiviteten i hela ekonomin förbättras. Men ord som konkurrenskraft missbrukas, och ofta används de under djup teoretisk förvirring.
Höga marginalskatter på arbete gör skada. En del skatter behöver sänkas, medan energiskatterna höjs. Lägre skattesatser och bredare skattebaser är rätt väg.
Men att statens utgifter och inkomster av konkurrensskäl skulle behöva pressas längre och längre ned som andel av BNP, så att de rör sig mot amerikansk nivå, invänder Adair Turner mot.
I en välfärdsstat har vi mindre plats för privat konsumtion, de arbetandes reallöner efter skatt blir lägre än i ett land med långt mindre offentlig sektor . Men det skall inte göra arbetskraftskostnaderna för företagen i Sverige högre än de annars varit. Konkurrera på världsmarknaden skall vi kunna göra även med en reformerad och bevarad välfärdsstat.
Det är en knepig sak att rekommendera en bok på engelska till allmän läsning. Men detta är en viktig politisk bok för riktiga liberaler, en välgörande vidräkning med högermän som uppträder under falsk liberal flagg, ”konservativa ultraliberaler” som Adair Turner kallar dem.
Så läs Turner, de som kan, på originalspråk! Det är mindre troligt att boken blir översatt, trots att, eller rättare sagt just därför att Turner kommit med en av de tyngre vägande liberala ideologiska böckerna på senare år. Han ger sig i kast med moderna ekonomiska problem men bekänner sig till en brittisk socialliberal filosofi med rötter i Lloyd Georges tid, och han har Karl Popper och Ralf Dahrendorf som intellektuella inspiratörer.
Hade han i stället angripit de värderingar han nu försvarar hade en bok med denna tyngd och skärpa inom några månader översatts och utgivits på svenska av Timbro. Nu är det osäkert om det blir någon översättning alls.
Turner är inte en så stor nationalekonom som Bertil Ohlin. Och sakfrågorna är andra i dag. Men i boken finns en fläkt av den orädda, sansat radikala socialliberala anda som Bertil Ohlin förde in i svensk samhällsdebatt, från 30- talet och framåt. "
Just Capital. The Liberal Economy. Av Adair Turner med förord av Ralf Ddahrendorf
(Förlag: MacMillan, London, 2001)
måndag 21 februari 2011
Libyens regim - med brett stöd i FN och nära förbindelser med extremhögern i Österrike
Regimen i Libyen - sedan länge med den mer proggige än trendige överste Khadaffi i spetsen - visar just nu sin inställning till mänskliga rättigheter. Att döma av nyhetstelegrammen försöker de styrande med omfattande våld slå ned ett uppror. Utgången är oklar och de flesta rapporter som kommer är osäkra.
Så mycket mer säkert är att just den här libyska regimen så sent som i maj 2010 återinsattes i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. 155 av de 188 regeringar som var företrädda i den omröstningen röstade för att Khadaffis regim skulle ges detta förtroende. Bocken som trädgårdsmästare. Övriga länder som valdes in fick visserligen fler röster än Libyen, men 155 av 188 är i alla fall 82 % !
Khadaffi har ju under årens lopp gjort sig till ovän med åtskilliga men också understött många slags extremister och våldsorganisationer. Hans och regimens internationella ställning blev mer isolerad efter Sovjets fall, och för några år sedan gjorde Khadaffi en rätt stor reträtt när det gäller utikespolitiken. Kärnvapenprogrammet avbröts och man anstängde sig för att inte provocera som förut med stöd till extremiströrelser på andra håll. Förbindelserna västerut förbättrades jämfört med hur det tidigare djupfrusna tillståndet, och landet blev mer öppet för utländska företag. Men det inre förtrycket försvann inte.
En hel del länder och deras företag har under åren lockats av oljepengarna i Libyen. Inte minst Storbritanniens intresse har varit stort, landet spelade en viktig roll när Khadaffiregimen förmåddes att retirera från sin tidigare destruktiva internationella aktivitet och att lägga atomvapenambitionerna på hyllan. Men andra sidan av detta var brittiska ambitioner att brittiska företag skulle få göra affärer. Hur lite detta kan ha varit värt lär nu visa sig.
Italien - inte bara grannland utan också för ganska länge sedan kolonialmakt i Libyen - är ett mer avancerat fall av misstänkt varma relationer mellan en EU-regering och diktatorn i Tripoli. Berlusconis regering har även här varit ett av EU:s svarta får.
Men man bör inte glömma vem som var Khadaffiregimens främste vän i västeuropeisk politik för drygt tio år sedan, när Libyen var ännu mer extremt utrikespolitiskt och minst lika brutalt inrikespolitiskt som under senare år. Den stora Libyenvännen framför andra var Jörg Haider, regeringschef i delstaten Kärnten i Österrike och beryktad ledare för partierna FPÖ och BZÖ. Haider som sedan körde ihjäl sig i hög fart och med alkohol i kroppen, efter ett besök på en homosexuell klubb i Klagenfurt, var vid sidan av Frankrikes le Pen en ledande gestalt i den nyfascistiskt präglade europeiska ytterhögern. I den strömning i europeisk politik som i Sverige främst företräds av de s.k. "Sverigedemokraterna" var Haider en uppburen ledargestalt som skickligt förenade en bredare populism, propaganda mot flyktingar och en klar anknytning till både ny och gammal nazism.
Haider var i likhet med stora delar av yttre vänstern en försvarare av Iraks diktator Saddam Hussein och hade dessutom -i likhet med flera av sina framträdamde partivänner - nära förbindelser till Khadaffiregimen i Libyen.
Så kan det vara med ytterhögerns inställning till diktatorer som uppträder under islamsk flagg. Enkla vanliga människor på flykt kan de misstänkliggöra i klump. Men diktatorerna som driver människor på flykt kan passa bättre för sådana som Haider och för dennes ideologiska arvtagare i olika länder.
Så mycket mer säkert är att just den här libyska regimen så sent som i maj 2010 återinsattes i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. 155 av de 188 regeringar som var företrädda i den omröstningen röstade för att Khadaffis regim skulle ges detta förtroende. Bocken som trädgårdsmästare. Övriga länder som valdes in fick visserligen fler röster än Libyen, men 155 av 188 är i alla fall 82 % !
Khadaffi har ju under årens lopp gjort sig till ovän med åtskilliga men också understött många slags extremister och våldsorganisationer. Hans och regimens internationella ställning blev mer isolerad efter Sovjets fall, och för några år sedan gjorde Khadaffi en rätt stor reträtt när det gäller utikespolitiken. Kärnvapenprogrammet avbröts och man anstängde sig för att inte provocera som förut med stöd till extremiströrelser på andra håll. Förbindelserna västerut förbättrades jämfört med hur det tidigare djupfrusna tillståndet, och landet blev mer öppet för utländska företag. Men det inre förtrycket försvann inte.
En hel del länder och deras företag har under åren lockats av oljepengarna i Libyen. Inte minst Storbritanniens intresse har varit stort, landet spelade en viktig roll när Khadaffiregimen förmåddes att retirera från sin tidigare destruktiva internationella aktivitet och att lägga atomvapenambitionerna på hyllan. Men andra sidan av detta var brittiska ambitioner att brittiska företag skulle få göra affärer. Hur lite detta kan ha varit värt lär nu visa sig.
Italien - inte bara grannland utan också för ganska länge sedan kolonialmakt i Libyen - är ett mer avancerat fall av misstänkt varma relationer mellan en EU-regering och diktatorn i Tripoli. Berlusconis regering har även här varit ett av EU:s svarta får.
Men man bör inte glömma vem som var Khadaffiregimens främste vän i västeuropeisk politik för drygt tio år sedan, när Libyen var ännu mer extremt utrikespolitiskt och minst lika brutalt inrikespolitiskt som under senare år. Den stora Libyenvännen framför andra var Jörg Haider, regeringschef i delstaten Kärnten i Österrike och beryktad ledare för partierna FPÖ och BZÖ. Haider som sedan körde ihjäl sig i hög fart och med alkohol i kroppen, efter ett besök på en homosexuell klubb i Klagenfurt, var vid sidan av Frankrikes le Pen en ledande gestalt i den nyfascistiskt präglade europeiska ytterhögern. I den strömning i europeisk politik som i Sverige främst företräds av de s.k. "Sverigedemokraterna" var Haider en uppburen ledargestalt som skickligt förenade en bredare populism, propaganda mot flyktingar och en klar anknytning till både ny och gammal nazism.
Haider var i likhet med stora delar av yttre vänstern en försvarare av Iraks diktator Saddam Hussein och hade dessutom -i likhet med flera av sina framträdamde partivänner - nära förbindelser till Khadaffiregimen i Libyen.
Så kan det vara med ytterhögerns inställning till diktatorer som uppträder under islamsk flagg. Enkla vanliga människor på flykt kan de misstänkliggöra i klump. Men diktatorerna som driver människor på flykt kan passa bättre för sådana som Haider och för dennes ideologiska arvtagare i olika länder.
onsdag 16 februari 2011
Det som är offentligt ska också få tryckas och spridas
Offentlighetsprincipen har sin stora kraft bara genom att – tack vare Anders Chydenius epokgörande insats 1765-66 – tryckfrihet och offentlighet i Sverige är två sidor av samma sak. Det är inte bara så att offentlighetsprincipen ger kraft åt tryckfriheten genom att möjliggöra insyn i sådant som det går att skriva om. Det omvända gäller också, insyn och öppenhet skulle ha ett begränsat värde om det inte var tillåtet att med det fria ordets hjälp vidarebefordra det som offentlighetsprincipen gör tillgängligt.
Om detta har jag skrvit bland annat i en gästkrönika i Nerikes Allehanda (lib) i december 2009. Det följande är några utdrag ur den krönikan.
" Det som är offentligt får också mångfaldigas och spridas. Det är en fundamental sak. Låter vi oron för nätpubliceringar riva upp detta kan följderna för öppenhet och insyn bli långtgående och allvarliga. "
” Med nätet är mycket information lättare att nå. Men nätet kan också bli förevändning för dem som vill begränsa yttrandefriheten, släppa loss skadeståndsjuridiken mot det fria ordet och undergräva offentlighetsprincipen.
Medan floder av musik, film, brev och annat forsar fram genom nätet kan penningmakt och statlig makt använda motbjudande saker som syns på nätet för att få igenom inskränkningar i vad som kan tryckas och sändas.… Ännu större är nog faran att när uppgifter ur offentliga handlingar publiceras på nätet tas det till förevändning för att skära bort stora delar av offentlighetsprincipen. … ”
För den auktoritära mörkläggningstradition som finns i många andra länder är bredden i vår svenska öppenhet helt främmande. Denna öppenhet är, skrev jag i NA, inte bara till för att granska myndigheter:
” Offentligheten bär upp rättssäkerheten genom att domslut, förundersökningar och annat underlag för domar görs allmänt tillgängliga. Offentligheten skapar även öppenhet kring en mängd uppgifter om ekonomisk makt, fördelningen av ekonomiska resurser och annan samhällkunskap.
De som skulle vilja mörklägga mycket som gäller enskilda personer och intressen kan som svepskäl utnyttja stötande nätpubliceringar om t.ex. brottsoffer. Ett mycket diskuterat sådant fall gällde obduktionsbilder från det omskrivna mordfallet i Arboga, där två barn blev offer.
Detta kan dock hanteras med små, noga avgränsade utvidgningar av detaljerade sekretessbestämmelser. Just obduktionsbilder och liknande i förundersökningar kan bli sekretessbelagda.
Men däremot är det viktigt att säga nej till att alla slags uppgifter om privatpersoner i förundersökningar och skatteutredningar läggs under en svepande generalklausul om sekretess, även sedan materialet lagts fram till domstol.”
Om detta har jag skrvit bland annat i en gästkrönika i Nerikes Allehanda (lib) i december 2009. Det följande är några utdrag ur den krönikan.
" Det som är offentligt får också mångfaldigas och spridas. Det är en fundamental sak. Låter vi oron för nätpubliceringar riva upp detta kan följderna för öppenhet och insyn bli långtgående och allvarliga. "
” Med nätet är mycket information lättare att nå. Men nätet kan också bli förevändning för dem som vill begränsa yttrandefriheten, släppa loss skadeståndsjuridiken mot det fria ordet och undergräva offentlighetsprincipen.
Medan floder av musik, film, brev och annat forsar fram genom nätet kan penningmakt och statlig makt använda motbjudande saker som syns på nätet för att få igenom inskränkningar i vad som kan tryckas och sändas.… Ännu större är nog faran att när uppgifter ur offentliga handlingar publiceras på nätet tas det till förevändning för att skära bort stora delar av offentlighetsprincipen. … ”
För den auktoritära mörkläggningstradition som finns i många andra länder är bredden i vår svenska öppenhet helt främmande. Denna öppenhet är, skrev jag i NA, inte bara till för att granska myndigheter:
” Offentligheten bär upp rättssäkerheten genom att domslut, förundersökningar och annat underlag för domar görs allmänt tillgängliga. Offentligheten skapar även öppenhet kring en mängd uppgifter om ekonomisk makt, fördelningen av ekonomiska resurser och annan samhällkunskap.
De som skulle vilja mörklägga mycket som gäller enskilda personer och intressen kan som svepskäl utnyttja stötande nätpubliceringar om t.ex. brottsoffer. Ett mycket diskuterat sådant fall gällde obduktionsbilder från det omskrivna mordfallet i Arboga, där två barn blev offer.
Detta kan dock hanteras med små, noga avgränsade utvidgningar av detaljerade sekretessbestämmelser. Just obduktionsbilder och liknande i förundersökningar kan bli sekretessbelagda.
Men däremot är det viktigt att säga nej till att alla slags uppgifter om privatpersoner i förundersökningar och skatteutredningar läggs under en svepande generalklausul om sekretess, även sedan materialet lagts fram till domstol.”
Det sistnämnda är - kan det tilläggas - ett påpekande om hur viktig den tekniska uppbyggnaden av våra offentlighets- och sekretessregler är för att skydda offentlighetsprincipen från att undermineras. De sekretessregler som finns är inte breda fullmakter till myndigheter och domstolar att göra avvägningar mot de krav som kan komma om att hålla saker hemliga.
Sekretessreglerna är i stället många och avgränsade, och dessutom lagda på olika nivåer, så att den kvalificerade sekretessen inskränks medan många av reglerna har s.k. enkla skaderekvisit, de medger sekretess endast om det står klart att uppgifterna om de sprids verkligen skadar det intresse som ska skyddas. Dessa skaderevisit och deras genomtänkta gradering hör till det som mer än annat skyddar offentlighetsprincipen från att urholkas i rättstillämpningen.
torsdag 10 februari 2011
Assanges juridiska ombud angriper svensk offentlighetsprincip och meddelarfrihet
Den här veckan har det skrivits en hel del om domstolsförhandlingar i London, där advokater för Julian Assange försöker hindra en utlämning till Sverige genom angrepp på det svenska rättsväsendet. Även offentligheten och yttrandefriheten i Sverige, där information om brottsutredningen blivit tillgänglig för press och allmänhet, har angripts och setts som skäl att vägra verkställa den svenska arresteringsordern. Detta är ganska pikant med tanke på att Julian Assange annars brukar framhålla sig själv som en stor förkämpe för offentlighet och insyn.
Jag skrev om detta i Eskilstuna-Kuriren (lib) i mitten på januari, utifrån den inlaga som Assange juridiska ombud lämnat till domstolen inför förhandlingarna nu i februari.
Jag skrev bland annat detta:
" Om Assange är skyldig vet jag inte. Dömd är han i vart fall inte. Lättare är att ha en uppfattning om hans engelske advokat. Denne har i måndags sagt sin mening om Sverige som rättsstat, i en inlaga till en domstol i London.
Han vill få domstolen att förkasta arresteringsordern från åklagaren Marianne Ny i Göteborg. Han lägger framför allt en grund för överklaganden i flera instanser där våldtäktsmålet ska omvandlas till en process mot Sverige som ett land som förtrampar mänskliga rättigheter. ...
Sveriges meddelarfrihet till pressen, som Assange annars sagts tycka så bra om, angrips också av advokaten. Den påstås ha kränkt Assanges mänskliga rättigheter när material ur förundersökningen läckt till The Guardian (medan svenska myndigheter ju enligt grundlag inte får efterforska hur det gått till).
Motpartens yttrandefrihet har Assanges advokat mindre omsorg om. Att målsägarbiträdet Clas Borgström kunnat använda sin yttrandefrihet, dessutom arvoderad med statlig rättshjälp, har enligt advokaten varit ett övergrepp mot Assange. ...
... Så varför detta vildsinta angrepp på Sverige? I advokatyren syns spår av påverkan från svensk antifeminism av det mest rabiata slaget. I övrigt är det inte lätt att veta om Assange är mest rädd för våldtäktsmålet eller för utlämning till USA.
Så mycket tydligare är att advokaten inte är så bra för klientens anseende. "
Hela artikeln finns på E-K:s hemsida, på den här adressen. Som framgår av texten gör jag inte någon bedömning av skuldfrågan när det gäller de misstänkta sexualbrott som föranlett att Assange häktats av Svea Hovrätt och begärts utlämnad.
Jag skrev om detta i Eskilstuna-Kuriren (lib) i mitten på januari, utifrån den inlaga som Assange juridiska ombud lämnat till domstolen inför förhandlingarna nu i februari.
Jag skrev bland annat detta:
" Om Assange är skyldig vet jag inte. Dömd är han i vart fall inte. Lättare är att ha en uppfattning om hans engelske advokat. Denne har i måndags sagt sin mening om Sverige som rättsstat, i en inlaga till en domstol i London.
Han vill få domstolen att förkasta arresteringsordern från åklagaren Marianne Ny i Göteborg. Han lägger framför allt en grund för överklaganden i flera instanser där våldtäktsmålet ska omvandlas till en process mot Sverige som ett land som förtrampar mänskliga rättigheter. ...
Sveriges meddelarfrihet till pressen, som Assange annars sagts tycka så bra om, angrips också av advokaten. Den påstås ha kränkt Assanges mänskliga rättigheter när material ur förundersökningen läckt till The Guardian (medan svenska myndigheter ju enligt grundlag inte får efterforska hur det gått till).
Motpartens yttrandefrihet har Assanges advokat mindre omsorg om. Att målsägarbiträdet Clas Borgström kunnat använda sin yttrandefrihet, dessutom arvoderad med statlig rättshjälp, har enligt advokaten varit ett övergrepp mot Assange. ...
... Så varför detta vildsinta angrepp på Sverige? I advokatyren syns spår av påverkan från svensk antifeminism av det mest rabiata slaget. I övrigt är det inte lätt att veta om Assange är mest rädd för våldtäktsmålet eller för utlämning till USA.
Så mycket tydligare är att advokaten inte är så bra för klientens anseende. "
Hela artikeln finns på E-K:s hemsida, på den här adressen. Som framgår av texten gör jag inte någon bedömning av skuldfrågan när det gäller de misstänkta sexualbrott som föranlett att Assange häktats av Svea Hovrätt och begärts utlämnad.
onsdag 2 februari 2011
Domstolar som censurmyndigheter - fortfarande en levande realitet i flera EU-länder
Om ett knappt år kommer Yttrandefrihetskommitténs slutbetänkande. Den kan komma att lägga fram förslag till stora förändringar, och kanske avsevärda försämringar, av grundlagsskyddet för det fria ordet.
En av utredningens huvuduppgifter är att gå igenom hur svensk tryckfrihet kan kollidera med juridiken i övriga EU. Direktiven har en tydlig, oroväckande lutning mot eftergifter och anpassning.
Riskerna i detta underskattas om man förbiser hur många auktoritära drag som lever vidare i rader av länder. Svenska medier, eller källor, intervjupersoner och skribenter och andra medarbetare kan - om de kommer inom räckhåll för andra länders juridik - utsättas för tvångsmedel, skadestånd och straff, utan att skyddas av Sveriges undantagslösa censurförbud, av meddelarfriheten eller av skyddet mot skadeståndsprocesser för kränkning av juridiska personer.
Om en del av de här problemen skriver jag i dag i en kulturartikel i Upsala Nya Tidning (lib). Det jag särskilt tar upp är att det i flera EU-länder inte bara är möjligt utan till och med ganska vanligt med förhandsförbud mot publiceringar av artiklar eller TV-inslag med visst innehåll. Det sker genom domstolsförelägganden, och det kan hållas rättegångar där både statsmakten och privata intressen yrkar på censur med förhandsförbund mot böcker, TV-program och annat.
Som exempel i artikeln har jag bland annat det här:
"Gregor Gysi är gruppledare i förbundsdagen för det vänsterparti som är en sammanslagning av kommunisterna med Oskar Lafontaines utbrytare ur socialdemokraterna. Gysi är en man med ett förflutet. Han var kommunistisk partimedlem i 22 år i Östtyskland, och blev ledare när partiet organiserade sig för att rädda ekonomiska tillgångar från diktaturtiden och fortsätta som vänsterkraft i förbundsrepubliken.
Gysis förhållande till säkerhetspolisen Stasi har varit en stridsfråga i åtskilliga år, parlamentariskt och i journalistiken. Men gång på gång har Gysi lyckats få domstolar att ingripa med censurförelägganden för att massmedier inte skulle få framföra eller upprepa olika påståenden om Stasi och Gysi. Der Spiegel har ett sådant förbud hängande över sig sedan 1998 och den stora tv-kanalen ZDF sedan 2009. "
Hela UNT-artikeln finns att läsa på den här adressen.
En av utredningens huvuduppgifter är att gå igenom hur svensk tryckfrihet kan kollidera med juridiken i övriga EU. Direktiven har en tydlig, oroväckande lutning mot eftergifter och anpassning.
Riskerna i detta underskattas om man förbiser hur många auktoritära drag som lever vidare i rader av länder. Svenska medier, eller källor, intervjupersoner och skribenter och andra medarbetare kan - om de kommer inom räckhåll för andra länders juridik - utsättas för tvångsmedel, skadestånd och straff, utan att skyddas av Sveriges undantagslösa censurförbud, av meddelarfriheten eller av skyddet mot skadeståndsprocesser för kränkning av juridiska personer.
Om en del av de här problemen skriver jag i dag i en kulturartikel i Upsala Nya Tidning (lib). Det jag särskilt tar upp är att det i flera EU-länder inte bara är möjligt utan till och med ganska vanligt med förhandsförbud mot publiceringar av artiklar eller TV-inslag med visst innehåll. Det sker genom domstolsförelägganden, och det kan hållas rättegångar där både statsmakten och privata intressen yrkar på censur med förhandsförbund mot böcker, TV-program och annat.
Som exempel i artikeln har jag bland annat det här:
"Gregor Gysi är gruppledare i förbundsdagen för det vänsterparti som är en sammanslagning av kommunisterna med Oskar Lafontaines utbrytare ur socialdemokraterna. Gysi är en man med ett förflutet. Han var kommunistisk partimedlem i 22 år i Östtyskland, och blev ledare när partiet organiserade sig för att rädda ekonomiska tillgångar från diktaturtiden och fortsätta som vänsterkraft i förbundsrepubliken.
Gysis förhållande till säkerhetspolisen Stasi har varit en stridsfråga i åtskilliga år, parlamentariskt och i journalistiken. Men gång på gång har Gysi lyckats få domstolar att ingripa med censurförelägganden för att massmedier inte skulle få framföra eller upprepa olika påståenden om Stasi och Gysi. Der Spiegel har ett sådant förbud hängande över sig sedan 1998 och den stora tv-kanalen ZDF sedan 2009. "
Hela UNT-artikeln finns att läsa på den här adressen.
Lästips: Hans Schöier i UNT om vikten av att försvara det svenska yttrandefrihetsarvet
En statlig utredning arbetar just nu med vad som eventuellt kan bli stora förändringar - eller rentav stora försvagningar - av grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet. Utredningen har lagt fram ett debattbetänkande med tre alternativ för en ny yttrandefrihetsgrundlag som bland annat skulle ersätta Tryckfrihetsförordningen, som i så fall skulle upphävas. Remissförfarandet pågår och en hel del inlägg har gjorts i den allmänna debatten.
Ett av de mest intressanta har gjorts i Upsala Nya Tidning (lib) 29/12 2010 av Hans Schöier, som i egenskap av utredningsordförande hade en viktig roll inför tillkomsten av den nuvarande Yttrandefrihetsgrundlagen som skyddar de elektroniska medierna. Hans artikel, med rubriken "Försvara yttrandefrihetsarvet", rekommenderas till läsning - den finns på UNT:s hemsida under den här adressen.
Mitt eget anförande om de här frågorna, vid ett seminarium ordnat av den nämnda utredningen, finns att läsa här på bloggen: Se den 16/11 2010 för den fullständiga texten (och andra notiser 10/11 och 12/11).
Om min artikel i UNT 2/2 2011 - se nästa punkt här på bloggen.
Ett av de mest intressanta har gjorts i Upsala Nya Tidning (lib) 29/12 2010 av Hans Schöier, som i egenskap av utredningsordförande hade en viktig roll inför tillkomsten av den nuvarande Yttrandefrihetsgrundlagen som skyddar de elektroniska medierna. Hans artikel, med rubriken "Försvara yttrandefrihetsarvet", rekommenderas till läsning - den finns på UNT:s hemsida under den här adressen.
Mitt eget anförande om de här frågorna, vid ett seminarium ordnat av den nämnda utredningen, finns att läsa här på bloggen: Se den 16/11 2010 för den fullständiga texten (och andra notiser 10/11 och 12/11).
Om min artikel i UNT 2/2 2011 - se nästa punkt här på bloggen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
