Lästips: Tidskriften NOD om Breivik och om Pussy Riot

Från kretsen av lärare och andra intellektuella kring den baptistiska Örebro Missionsskola ges det ut en minst sagt ambitiös kulturtidskrift - NOD - Forum för tro, kultur och samhälle.

I senaste numret skriver både Ylva Eggehorn och Göran Sahlberg om terrordåden i Norge och om massmördaren.
Ylva Eggehorn, en av nutidens inte flitigaste men främsta svenska psalmdiktare, bävar inför den synd massmördaren representerar, lögnens totala triumf, det som kallas synden mot den helige Ande. Hon tar sin tillflykt till trosbekännelsen, till Kristus, som vet hur det är att vara människa. (Hennes text är tidigare publicerad i den norska tidskriften Strek, nr 2011/5.)

Göran Sahlberg bidrar med en innehållsrik uppsats om massmördaren Anders Behring Breiviks bisarra och politiskt extremistiska "manifest", och dess fantasier om korsriddare och annat. Den artikeln är för omfattande för att på ett rättvisande sätt refereras här. Ett par små nedslag bara:

Sahlberg lägger märke till en sak den offentlige försvararen Geir Lippestad säger, om att Breivik "är en människa, inte något annat. Damhället skulle förlora på det om han definieras som ett monster eller något från en anann planet." Lippestad uttryckte här, noterar Sahlberg, en specifik västerländskt-kristet präglad rättstradition, som ska få oss att skilja saken från personen - den ansvarige syndaren från den perversa synden.
Sahlberg noterar också att Friedrich Nietzsche figurerar ett tiotal gånger i Beriviks hopsamlade tirader. Breivik har inte Nietzsche som husgud, hans verkliga inspriration kommer ju, kan det tilläggas ur ett par av den politiska högerextremismens varianter och - som det också påpekas ur en starkt störd och hatisk inställning till kvinnor. Nietzsches hat mot kristendomen, eller som Sahlberg uttrycker det, "en oavlåten strävan med filosofin som hammare, i en dekonstruktiv kamp mot en judisk-kristen kultur" gjorde ju honom till en av portalgestalterna för 1900-talets radikalt antidemokratiska rörelser.

Det är - tycker jag att man bör understryka - i en fortsättning av denna ondskans tradition som Breiviks ideologiska inpiratörer hör hemma, alldeles oavsett Breiviks hopklippta och röriga skräckfantasier och drömmerier om korsriddare och andra förevändningar för massmord och hat mot demokratin.

En väl så intressant liten poäng i senaste numret av NOD är ett ledarstick om vad det numera världsberömda ryska punkbandet "Pussy Riot" egentligen sjöng för något vid sitt upptåg i Frälsarkatedralen i Moskva. Det har ju ofta framställts som om det de gjorde var en del av något antikristet budskap, inte minst har Vladimir Putins styre försökt få det att se så enkelt ut, när man försvarat de stränga fängelsaestraffen.

Men redaktionen för NOD har tydligen språkkunskaper i ryska, och har översatt en sång som "Pussy Riot" framförde i katedralen. Det som angrips i texten är Putin och hans styre samt den ryska ortodoxa kyrkoledningens stöd för Putin.

Ironin är påstruken med ganska breda penseldrag och inte någon stor poesi. Men efter ett antal rader med förhoppningen att såväl Guds Moder som ryska kristna ska vända sig mot Putin och dennes härskarmetoder kommer en strof som börjar så här:
" Patriarken tror på Putin.
Tjejer, sätt er tro till Gud! ... "

Om detta skriver NOD: "Som vanligt visade svenska medier minimalt intresse för att återge texter med en religiös anstrykning."

Själv kan jag inte ryska, så jag kan inte tillföra något i sak. Men det är ett tänkvärt litet påpekande NOD gör.

Faran för en mer statsägd och mer lobbyiststyrd nyhetsförmedling

En mer statsägd och mer lobbyiststyrd nyhetsförmedling är ingen fördel för ett demokratiskt land.
Om annonser flyttar till medier som inte bär nyheter eller samhällsdebatt, och om abonnemang, lösnummer och motsvarande intäkter för elektroniskt spridda medier inte räcker för att upprätthålla mer än ett påtagligt begränsat nyhetsarbete, vad händer då?  Det mesta talar för att följderna inte stannar inom mediebranscherna utan i hög grad skadar viktiga funktioner i ett demokratiskt land.

Om detta skriver jag i dag på en av kultursidorna i Dagens Nyheter, där jag bidrar med del 6 i en serie de har om pressens framtid. Länk till artikeln i dess helhet finns här.

Ett par klipp ur texten kommer här, men läs artikeln i Dagens Nyheter!

"... De som yrkesmässigt försöker påverka nyhetsförmedlingen utifrån är mångdubbelt fler än de som arbetar med att självständigt ta fram nyheter eller med att på redaktioner värdera och kommentera samhällsfrågor. Än så länge är ändå de som har intresse av att få sina budskap presenterade som nyheter ofta i underläge mot de mer publicistiskt och ekonomiskt starka redaktionerna. Men de kan komma i överläge mot publicistiskt demoraliserade och ekonomiskt utarmade redaktioner...."

Och:

" ... Nyhetsförmedlingen blir mycket mer dominerad av de statliga etermedier som kan behålla sin redaktionella styrka när andra medieredaktioner försvagas, stängs eller blir beroende av vad sponsorer och andra finansiärer vill betala för. Det är en riskabel illusion att detta skulle kunna hända utan kedje­reaktioner. Statsmakten i statliga medier är visserligen i Sverige av tradition delegerad i många steg, och är inte ett direkt utflöde av regeringsmakten. Men ifall annan nyhetsförmedling försvagas kommer det troligen att sätta den svenska public-servicemodellen under tryck. I högre grad får vi då statsnyheter med svaga motvikter. ... "

Investeringsklimatet avgör i hög grad hur framtida välfärd blir

Vi kan förmodligen leva högt ett tag till på att inte ha betett oss som Italien. Men i längden kan det inte gå bra om en stor del av all politik och debatt fylls av sterilt missnöje och av hackande på människor som pekas ut som syndabockar. Om detta skrev jag i Jönköpings-Posten förra lördagen (19/11 2012).

Bakgrunden till artikeln är konjunkturnedgången i omvärlden, som märks i att det varit ganska många och ibland ganska stora varsel i exportindustrin de senaste månaderna. Om detta skrev jag bland annat det här:

" ... Lågkonjunkturer går över. Konkurrenstryck består. I ett land som inte vill sjunka till sämre välfärd och inkomster måste ekonomin förnya sig. Samhällssystemet måste hävda sig i konkurrens med andra. ... En del jobb som försvinner kan komma igen när exportkonjunkturen förbättras. Men viktigare är att det som tappar i konkurrenskraft ersätts av ny produktion, som sker med nya produkter, ny effektivitet och ofta med ny teknik. Till stor del är det i förmågan till förnyelse som den framtida välfärdsutvecklingen avgörs. Det krävs investeringsklimat, och Sverige måste vara en bra hemadress för globalt konkurrensdugliga företag. ... "

Jag pekade sedan på att mycket av politisk och annan debatt har en inriktning som motverkar det slags reformer som förbättrar möjligheterna att ekonomin kan utvecklas väl i framtiden. Det duger inte att, som ofta görs, rycka på axlarna åt det som verkligen ger bättre utbildning, effektivitet och produktion. Jag belyste detta med en jämförelse med de krisande ekonomierna i mellersta och södra Europa:

" ... Sverige har ju numera genom en rad omstridda reformer, effektiviseringar och besparingar lyckats slippa undan de statsfinansiella kriser som nu hemsöker Italien och Spanien, och hotar till exempel Frankrike. Men kärnan i flera av de europeiska kriserna är en tankeställare även hos oss. Dessa länder har halkat efter i konkurrenskraft och produktivitet, och med åldrande befolkning får de ökande påfrestningar på skattesystem, pensioner och andra välfärdsordningar.

De blundat för flera av grundproblemen. De har försökt bevilja sig själva högre levnadsstandard och bevarade gruppförmåner av olika slag genom ohållbar kreditexpansion, löneökningar utan täckning, tidiga pensioneringar, budgetunderskott, överbemanning i en dåligt rationaliserad offentlig sektor, stort utrymme för skattefusk, felriktade skatteavdrag, tillväxtskadande skattesatser samt pensionssystem som blivit allt mer insolventa. ... "

Men Sverige är inte fritt från liknande problem:

" Väldigt mycket av debatten ... handlar fortfarande om att tala illa om just de förändringar och reformer som förbättrat Sveriges ekonomiska läge och minskat risken för ekonomisk och social tillbakagång. Detta gäller inte bara delar av partipolitiken. Det är ännu mer påfallande i lobbyisters och intresseorganisationers verksamhet, liksom i delar av nyhetsrapporteringen – för att inte tala om det ständigt droppande klagognället i en del slags insändarspalter."


"De nya reformer som nu genomförs möts", fortsatte jag, " till stor del av samma reaktioner. Regeringens viktiga förslag om ändring av företagsbeskattningen förbättrar investeringsklimatet för framtida jobb. Men det har mötts av surt gnäll från bolagslobbyister över borttagna möjligheter att skicka miljarder till skatteparadis - eller av lika surt ointresse över att bolagsskattens snedvridning av ekonomin minskas.

De stora skolreformerna, med uppryckning av gymnasiet, grundskolan, läroplaner, betygssystem och inte minst lärarutbildning genomförs nu, detta kommer att pågå ett antal år framåt. Men de Björklundska reformerna beslutades mot nästan heltäckande avslagsyrkanden från stora delar av riksdagen. Nu är det många som mest verkar vara intresserade av att hitta fel i sidofrågor eller försöka få folk att tro att det gått fel när resultaten inte kan komma omedelbart. ..."


En del mönster i svensk debatt eller i svenska intressegruppers framfart är inte så olika sådant som förvärrar och förlänger krisen längre söderut i Europa:

"Fortfarande är det vanligt att det ställs krav på att industrins produktions- och konkurrensförmåga ska undergrävas med avstängning av en stor del av elförsörjningen.
Fortfarande är det organisationer som envist menar att pensionssystemet borde reagera på en ekonomisk kris med att bygga upp ofinansierade underskott eller med att skärpa skattebördan på näringslivet.
I skattefrågor är det vanligt att det tas lätt på problemet att en stor del av exportindustrins viktigaste ingenjörer och andra nyckelmedarbetare belastas med mycket tunga och mycket snedvridande inkomstskatter. Samtidigt finns det för andra slags verksamheter och för gamla pengar som inte deltar i produktionen en hel del fördelaktiga kryphål och särregler."

[Ovanstående är några utdrag ur artikeln i J-P 10/11, som inte är inte tillgänglig via tidningens webbplats.]

Lästips: Upsala Nya Tidning om SD-männen med järnrören

En ledamot i riksdagens justitieutskott, som uppträtt beväpnad med järnrör för ett gatuslagsmål, är inte så vanligt. Men inom de s.k. "Sverigedemokraterna" är det mycket som inte hör hemma i en demokratisk och parlamentarisk kultur.

En film inspelad med mobilkamera av en mycket ledande s.k. "sverigedemokrat" har stört ritningarna för partiet. En av deras riksdagsmän har, för att skydda partiets PR-strategi, under spektakulära former utsatts för vad som åtminstone utåt ska se ut som en utrensning ur partiledningen. I själva verket kan filmen inte ha varit någon nyhet för kretsen av hårda män i toppen på SD-partiet. Partiet har haft en förvanskad och nedklippt version av samma film liggande ute på nätet för att lura nyhetsrapporteringen och förvränga vad som egentligen hände vid det tillfälle då männen med järnrören var i farten.

Det har skrivits en hel del om detta de senaste dagarna. Bland det mest läsvärda är Håkan Holmbergs artikel på ledarplats i Upsala Nya Tidning (lib). Här är bara ett litet utdrag, men hela artikeln finns här på tidningens webb-plats, och den rekommenderas för läsning:

"... Originalfilmen har funnits hela tiden. Förmodligen har den spritts internt som ett sätt för de tre att visa hur föraktfullt de vågar uppträda mot andra och hur smart de duperar polisen när den väl kommer till platsen. Att mentaliteten inom stora delar av Sverigedemokraternas medlemskår är just sådan är ingen nyhet – det kan följas dagligen på olika bloggar - och demonstrerades så sent som i onsdags genom de hyllningar som skickades till Erik Almqvists sida på Facebook.


Man kan inte föreställa sig annat än att partiets ordförande Jimmie Åkesson och partisekreteraren Björn Söder varit medvetna om detta. Almqvist och Ekeroth hör till deras närmaste förbundna. Allt talar för att Åkesson sett filmen – och alltså inte gjort något förrän Almqvist och Ekeroth offentligt ertappades med att ljuga om det som hände.

Om Åkesson hade menat allvar med talet om ”nolltolerans” mot rasism, kvinnoförakt och olämpligt uppträdande, så hade han gripit in långt tidigare. ..." (Ur UNT)

Det s.k. "SD:s" internationella förbindelser tål inte dagsljus

I Österrike finns två partier som är resultatet av sprängningen av den beryktade antisemiten Jörg Haiders missnöjesparti på högerkanten. Med det ena av dessa partier har de Åkessonska s.k. "Sverigedemokraterna" påfallande nära relationer, och företrädare för SD:s partiledning deltar i sammankomster som är festtillställningar för detta parti och en österrikisk subkultur i ytterhögern som förvaltar traditionerna från extremhögern före, under och efter världskriget. Om  detta - se till exempel text på den här bloggen den 10 februari 2012.

Det har i åratlal i seriösa österrikiska tidningar kommit en mer eller mindre ständig ström av pikanta nyheter om sådant som nazistkopplingar, relationer till diktaturer och ekonomiskt skumrask i och kring den ytterhöger i Österrike som är broderparti till svenska "SD". Det senaste interna partigrälet är inte det minst pikanta från det hållet.

En man i detta parti är vice talman i den ena kammaren i Österrikes parlament. Han har hållit sig med en politisk medarbetare som kombinerat sin avlöning från riksdagen med att ha förbindelser med nynazistiska skinheads. Detta är ju inte i sak särskilt överraskande - även i Österrike har ytterhögern olika ansikten och visar upp dem selektivt beroende på vilka miljöer an uppträder i. Men i detta fall blev det lite för uppenbart, och inom SD:s broderparti blev man osams om hur man skulle göra med den man som lite för tydligt påmint om de direkta kontaktytorna mellan partiet och några av de bruna extremisternas minst rumsrena kärnväljare.

I delstaten där talmannens medarbetare hörde hemma ansåg den regionale partiledaren att de hade frusit ut mannen i fråga. Man hade visat den högsta partiledningen fotografiska bevis på direktkontakten mellan den omstridde partimedarbetaren och sådana som öppet uppträdde som nynazistiska skinheads.

Det som sedan hände berättar Wientidningen Der Standard om: Rikspartiets generalsekreterare - som alltså mot svarar partisekreteraren Björn Söder hos SD - håller den kritiserade partimedarbetaren om ryggen. Anklagelserna mot partimedarbetaren är enligt denne företrädare för partiledningen alldeles grundlösa, trots de fotografiska beläggen och trots att vederbörande i sammanhanget dömts i domstol för mened.

Det hela är ganska typiskt. Men det påminner om en sak. Det s.k. "SD:s" internationella partirelationer tål inte dagsljus. Vad det påminner en del om är de ljusskygga internationella förbindelserna som svenska kommunistpartier haft under årens lopp.

USA:s republikaner och svensk vänsterflygel har gjort fel på likartade sätt

Det republikanska partiet har lidit ett välförtjänt nederlag i presidentvalet i USA. President Obamas segermarginal var inte så stor, men republikanerna har i alla fall misslyckats med att exploatera vanföreställningen att USA:s ganska stora ekonomiska problem kan skyllas på den sittande presidenten, som ju efter valet 2008 fick överta en akut och farlig kris som hade sina orsaker under en följd av år.

Olika republikanska kandidaters försök att i primärvals-, kongress- och presidentkampanjer skylla verkningarna av 2008 års finanskris på Obama har varit patetiska. De har ockå också låtit ledsamt bekanta, för oss som hört liknande i svensk politik.

Om detta skrev jag i en artikel i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 13 januari i år, där jag gjorde en del jämförelser mellan Sverige och USA när det gäller tendensen till verklighetsflykt genom en halsstarrig förment renlärighet. Här följer ett udrag ur den artikeln, som har sin aktualitet också nu när vi fått se facit av den amerikanska valkampanjen:

"... I energipolitik finns också verklighetsflykt. Koldioxiden är ett hot mot klimatet. Men för USA-högern är det tabu att höja de påfallande låga skatterna på fossilbränslen. Hellre blundar man. De som vill låta mest renläriga förrnekar hela frågan.

För svensk grönvänster är det uppenbart största alternativet till fossilbränslen – kärnkraften – tabu. Hur mycket koldioxidproblemet än förvärrats förblir det dogm att reaktorerna ska stängas av och inga nya byggas. Hellre blundar man för matematiken, att en enda reaktor motsvarar ett enormt antal vindsnurror är det renlärigt att förneka.

När ett stort välfärdsproblem är för få yrkesverksamma och ett ökat antal äldre blommar ändå drömmarna om sex timmars arbetsdag upp igen. Sjöstedt efterträder Ohly och sägs förnya – men i alla fall är det första som händer att han sitter i radion och försöker låta som om mindre arbete blir bättre välfärd.
USA är yngre. Åldersbalansen är inte välfärdshot som i Europa och Japan. Men amerikansk höger – förutom isolationister – vill gärna framstå som häftigare i att stå upp för USA:s styrka som ledare för fria länder. Men deras verklighetsflykt får dem att inte medge vad det krävs av skatter för att betala militär styrka, av ny energipolitik för att minska oljeberoendet och av bra skolor och trygghetssystem för att bygga yttre styrka på inre styrka och social sammanhållning.

Republikanska kandidaters försök att skylla verkningarna av 2008 års finanskris på Obama är patetiska, men låter också ledsamt bekanta. Obamas finansminister och USA:s riksbank har gjort mycket för att begränsa riskerna för en djup depression och möjliggöra successiv avveckling av de enorma obalanser Obama fick överta från lättsinnets år under Bush. Det är då bedrövligt att se republikanska kandidater tävla i att angripa riksbanken eller i att skylla allt på en president som valdes då krisen redan var faktum.

Men en del känns igen: Följderna i Sverige av ett exportras orsakat av kriser i andra länder påstods vara den svenska regeringens fel. Regering och riksbank svarade på 2008-09 års kris med en aggressivt expansiv ekonomisk politik Ändå var det ett envetet tal om att regeringen stod ”passiv” inför krisen.

Det är lätt att på distans se amerikanska republikaners fel. Men liknande finns här hemma. Inte bara de negativa kampanjerna i USA har besvärande likhet med sämre sidor inom det som påstås föreställa svensk vänster."

Artikeln i E-K finns i sin helhet på tidningens hemsida.

Varifrån kommer USA:s politiska system - som inte är som vårt?

USA går till val på tisdag, och åter påminns vi om hur olika USA:s politiska system är mot vårt. Bredvid varandra finns president, senat och representanthus – samt en lagstiftande politisk domstol utsedd av president och senat. Ibland lamslår de varandra. Ibland samlar de sig till global handlingskraft. Varför är USA annorlunda? Den följande texten är från januari 2009, och kommer från en av mina månatliga krönikor i den dåvarande - men numera nedlagda Karlskoga-Kuriren:


"... Jo, grunden lades av män som höll republikanska idéer från 1600-talets England levande. I ett engelskt val 1640 hade inflationen plötsligt gett bortåt en tredjedel av alla vuxna män rösträtt, omkring en fjärdedel av parlamentet tillsattes efter valkampanjer där olika kandidater stod mot varandra.

En engelsk republik infördes, men förföll till militärstyre. En mycket livlig samhällsdebatt tystades för en tid. Men idéerna levde kvar, av det som misslyckats drogs viktiga slutsatser om fria val, avskaffad censur och religiös tolerans.

Årtiondena efter 1690 fick England ett styre där regeringarna stödde sig på underhuset. Ledande parti var då oftast ”whigs”, en blandning av godsägare, affärsfolk, frikyrkliga och andra som förde bara delar av idéarvet från republiken vidare. Vid sidan fanns en liten ”vänsteropposition” som ville vara de ”sanna whigs”. De kritiserade att de styrande påverkade många av valen och höll ihop sina majoriteter med mutor. Denna opposition blev principiell motståndare till parlamentarism, och ville i stället ha flera slags statsmakt som motvikter mot varandra.

Men de hade en tvetydig syn – en del utvecklade tankar om allmän rösträtt som först hade förts fram på 1600-talet. Andra såg tvärtom de skilda statsmakterna som ett skydd för ett elitbetonat styre, både mot en bredare folkmening och mot en alltför maktlysten regering.

I England var denna opposition helt maktlös. Men i USA blev dess tänkesätt enormt inflytelserikt. Till att börja med följde dock tvetydigheten om demokratin med in i USA:s författning, som fick den uppdelning på president, tvådelad kongress och politiserad domstol som den fortfarande har. Somliga ville ha en svag regering, somliga ville ha en statsmakt som var svår att påverka genom vanligt folks rösträtt.

Men så blev det ändå tvärtom. En bit in på 1800-talet bröt allmän rösträtt igenom på bred front, men inte för svarta och kvinnor, där kom genombrotten långt senare. Förändringen var till större delen ett faktum 1828, hela 80 och 90 år före de båda svenska rösträttsreformerna! Den var dramatisk nog för att i grunden förvandla amerikansk politik. Presidentvalen blev tävlingar i att bygga ett bredd stöd i väljargrupper som till större delen bestod av enkelt folk, bönder, arbetare och hantverksföretagare.

Det var detta USA som invandrarna från Sverige mötte. Och det var detta USA som med amerikanskfödda folkrörelser, framför allt nykterhetsrörelsen, kom tillbaka över Atlanten och i vår rösträttsrörelse förenades med en äldre svensk självstyrelsetradition."

Nobelpristagaren som gav Strindberg underbetyg i kemi

The Svedberg var professor i Uppsala.1926 fick han Nobelpriset i kemi. Som ung var han en stor beundrare av August Strindberg som författare, och han tänkte att Strindbergs stora intresse för kemi kanske innehöll åtminstone något av värde. Han tog 1908 kontakt med Strindberg och erbjöd sig att göra om en del av hans experiment. Ja, det ville Strindberg gärna. Den unge mannen kunde ju börja med att svavel faktiskt kunde bli kol.
Tio år senare publicerade The Svedberg en förödande vidräkning med Strindbergs spekulationer om kemi och det förakt Strindberg visade mot vetenskap grundad på erfarenheten av experiment som kunde upprepas och ge samma resultat. Om detta har jag skrivit en artikel som finns i senaste numret av tidskriften Liberal Debatt (på denna adress):

" Strindberg var ett praktexempel på kvack- och kvasivetenskapare – sådana som finns i dag också och är besatta av misstro mot den »etablerade« vetenskapen.

The Svedberg belyste med en rad exempel hur Strindberg började med att tro att Darwins och andras utvecklingsläror gällde även i kemin, och hur han sedan övergick från kemiska experiment till ockulta spekulationer om mystiska siffersamband. Han gjorde meningslösa jämförelser mellan olika atomvikter och andra tal, som han dessutom regelmässigt angav felaktigt eller rundade av för att de skulle passa in i hans konstruktioner."

Även detta förtjänar, menar jag, att lyftas fram under det pågående Strindbergåret. Detta kan annars "kan sluta i att ha varit falskt. Det blir en skönmålning om inte de mörka sidorna också lyfts fram. Föreställningen om Strindberg som progressiv och vänster har alltid varit skev, förenklad och tillrättalagd. Hos honom finns också kvinnoförakt, antisemitism – och förment naturvetenskapligt alternativkvackande. "

Intressant är även var The Svedberg fick sina båda faktaspäckade artiklar om Strindberg och kemin publicerade: Det var i den tidens ledande liberala tidskrift för politik och litteratur, Forum:

" .. Den gavs ut av Karl-Otto Bonnier som varit den store författarens förläggare, under stora vedermödor och upprepade antisemitiska påhopp från Strindberg. Huvudsyftena med Forum var två: Det liberala motståndet mot aktivisterna som ville gå i krig på Kejsartysklands sida, och den liberala kampen för parlamentarism, mot den antidemokratiska borggårdshögern. Torgny Segerstedt var redaktör för Forum, innan han flyttade vidare till Handelstidningen i Göteborg och det kommande storverket som kritiker av nazismens våldsdyrkan.

I Forum skrev ledande liberala akademiker som Uppsalas Axel Brusewitz och Lundafilosofen Hans Larsson. Det var alltså i en mycket profilerad politisk miljö The Svedberg gjorde upp räkningen med August Strindbergs vetenskapsförakt. "

Journalistik som en kallelse i demokratins tjänst

Om vad som kan fylla tomrummet då idealitet och demokratiskt engagemang försvagas skrev jag i Nerikes Allehanda i maj 2001. Det var en av mina allra sista artiklar under 15 år som politisk redaktör på den tidningen, och jag tog även upp betydelsen av en journalistik som är en kallelse i demokratins tjänst - och som därmed är en motvikt mot kommersialism och populism.
Det jag skrev då är minst lika aktuellt i dag, och hoten mot såväl demokratins som nyhetsförmedlingens livskraft har snarast tilltagit. Artikelns budskap tål att upprepas och jag lägger här ut texten i dess helhet:

Tomrum som fylls

av Åke Wredén, i Nerikes Allehanda (lib) 25 maj 2001

" Det är lätt att som fripassagerare åka snålskjuts på andras idealitet och samhällsansvar. Väljare kan åka snålskjuts. Det kan tidningar. Och intresseorganisationer. Det är en smal sak att tala illa om dem som bär upp vår demokrati.


Men demokratin fungerar inte så bra om det fattas människor som tar på sig förtroendeuppdrag. Om de folkvalda, de ideellt engagerade, betyder mindre och mindre? Om fripassagerarna blir fler? Om journalister ser ned på dem som är förtroendevalda? Då uppstår tomrum. Det fylls av andra makter.

                                                                                     *

Ämbetsmannamakten expanderar. Mer av den politiska makten hamnar hos personer som inte är valda, som inte kan avsättas av väljarna. I kommunerna har de folkvalda, stukade av budgetkriserna, låtit sig trängas undan av tjänstemännen, inte bara genom att antalet nämnder och uppdrag minskats.

Fullmäktige och nämnder har vikt sig inför ideologin bakom målstyrningen. Den lämnar de folkvalda med kravet att ta in skatt, och möjligheten att skriva måldokument som inte tar skruv. Men beslut tas över av tjänstemän.

Om talet om "rättigheter" dessutom urartar till en förklädnad för juristvälde ger lagar med vida tolkningsmöjligheter tjänstemännen tillfälle att få domstolsjuristers hjälp att ställa folkvalda åt sidan.

                                                                                      *

Juristvälde fyller också tomrummet, med politisering av domstolar. De som har råd med advokater kan fortsätta makt- och intressekampen inför icke-valda överdomare. Detta är en internationell tendens, en förment "objektiv" juridisk aktivism expanderar. Politiska bedömningsfrågor överprövas genom subjektiva tolkningar av överordnade otydliga rättsprinciper eller målskrivningar.

Riksdagar kan då stifta lagar, men resursstarka intressen fortsätter kampen inför icke-valda domstolsjurister, som tar de yttersta politiska besluten om vad lagen är eller tillåts vara. Detta kan det bli mer av i Sverige också, om ett tomrum lämnas som pengamakt och juristmakt kan fylla.

                                                                                       *

Möjligheten att utöva påtryckningar och skapa tillfälliga opinioner med hjälp av pengar och konsulter ökar, när färre människor har egna fasta övertygelser och eget engagemang för demokratiska värden. Det blir också lättare att få opinionsbildning byggd på ekonomiska resurser att ge eko då medier saknar eller överger en egen idébestämd hållning.

Kommersialism och populism kan då lätt flyta samman. Det är ju inte bara i det politiska livet som ett bortfall av det idéburna engagemanget och känslan för den demokratiska uppgiften skapar tomrum som andra drivkrafter fyller där tillfälle ges. Där medieägarna inte håller sin vilja levande att verkligen stå för en samhällsuppfattning - för mycket mer än det affärsmässiga - blir utrymmet stort för kommersialism och för hållningslöshet.

Makten över blandningen hamnar hos dem som kan förfoga över den administrativa kontrollen över redaktioner och andra resurser i medieföretagen. I medier som släpper sin ideella förankring, eller rentav gör trolöshet och hållningslöshet till företagskultur, bestämmer tidens vindar vad som hyllas, hånas, förtigs eller marknadsförs.

Talet om granskning och samhällsuppgift kan vid högtidliga tillfällen fortsätta även i sådana företag, och det kan genom individuella insatser tas på allvar av mer ambitiösa anställda. Sådana kan ibland behålla en tro på mediernas demokratiska uppgift som ägare och administrativ ledning inte längre omfattar - eller knappt kan formulera ens om de skulle vilja försöka.

Det brukar inte vara svårt att se hur opportunismen fyller tomrummet, där avkastningskraven blivit stora och det idéburna litet. Visst finns där granskning och kritik och hård behandling - av sådana som det med aktuell vindriktning är opportunt att hacka på. Men det blir tunt och glest med den inopportuna kritiken och granskningen, med den som kan oroa, störa och utmana dem som är många och välorganiserade och ovana att få egna beteenden, intressen och maktmetoder synade.

                                                                                     *

De breda organiserade gruppintressena klarade sig till att börja med bäst när deltagandet i föreningsliv och folkrörelser började svikta. Ju mindre av idealitet, ju mindre av övergripande politiska värderingar, desto mer plats blir det för krav som inte har någon annan grund än att vår grupp skall ha mer och att andra minsann skall få betala.

Detta drev inflationen. Den frestade hårt på det demokratiska systemet, för de folkvalda fick ta budgetproblemen sedan de kollektiva egenintressena huggit för sig och pressat politiken till ständiga underskott. Det mest vanliga var då, och är fortfarande, att nyhetsförmedling och kommenterande journalistik hjälpte till att nedvärdera och häckla de folkvalda. Många av de kravställande ekonomiska intressena lämnades däremot tämligen fria från granskning och kritik.

Så har det inte varit utan undantag. Men i huvudsak är det fripassagerarna som haft mediernas draghjälp. De väljare som försökt vara goda medborgare och engagerat sig i partier och andra ideella organisationer har däremot fått lära sig att sådant ofta möts av otack och ointresse eller rentav förakt i spalter och teverutor. Där demokratin förtvinar fyller pengamakt och byråkratmakt tomrummet.

Där journalistiken som en kallelse i demokratins tjänst trängs ut av andra drivkrafter blir följden likartad. Dessutom medverkar då medierna till att den demokratiska politiken nedvärderas. Och ännu större blir då utrymmet för tjänstemannavälde och ekonomisk påverkan på opinionsbildningen."

[Artikeln, under ledarsidans vinjett Fokus för signerade krönikor, var publicerad på sidan 2 i Nerikes Allehanda. Den har inte tidigare varit tillgänglig på Internet, annat än genom betaldatabaser som Mediearkivet.]

Lästips: Gefle Dagblad om hur nyhetsrapporteringen var slapp vid Greenpeace klättring över stängsel

Det s.k. Greenpeace, som brukar skaffa sig publicitet med lagbrott, har klättrat över de yttre stängslen vid två kraftverk, däribland Forsmark. I Gefle Dagblad har David Nyström skrivit om skillnaden mellan de olika skyddsbarriärerna i Forsmark. Han pekar på det som nästan all den omfattande rapporteringen i ämnet missade, att organisationen bara trängde in i det yttre område som ligger utanför det starkare skalskyddet.

David Nyström skriver bland annat: "Jag undrar hur många som förstod hur spelplanen egentligen såg ut: Det inhägnade industriområdet utanför det inhägnade område som omger kärnkraftverksbyggnaderna i Forsmark. Jag undrar hur många som av nyhetsrapporteringen i stället fick uppfattningen att Greenpeace tagit sig in även över det inre stängslet – eller rent av tagit sig in i själva kraftverksbyggnaden? Men där var ju inte organisationen. "

Hela artikeln finns här, på tidningens webbplats.

Hur trovärdiga är böcker om kungen?

Ansvariga utgivare och andra redaktörer har nu igen en besvärlig fråga att bedöma, nämligen trovärdigheten i en bok om kungen - där det även påstås mer eller mindre sannolika saker om andra kända personer, inte minst inom idrottsvärlden. Jag har åtminstone för tillfället inget att tillföra till diskussionen om vad man kan tro om sanning eller osanning i den senaste boken av detta slag. Däremot har jag tidigare skrivit om en anslutande debatt, där pressen angrips och där det påstås att den deltar i ett drev mot kungahuset. Delvis kännetecknas den diskussionen av att artiklar om kungliga personer tas som förevändning för krav på inskränkningar i tryckfriheten som skulle kunna få avsevärda och negativa återverkningar för rapporteringen om helt andra ämnen.

Jag skrev om det här i en signerad artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 30/12 2011. Bakgrunden var då att en styrelseledamot i Centerpartiets och en i Kristdemokraternas Ungdomsförbund i ett inlägg i Svenska Dagbladet krävt en hårdare lag mot förtal, och straff för något så gummiaktigt som ”falsk ryktesspridning”. Om detta skrev jag följande:

" Vad vill de mer exakt? Det besvärar de sig inte att berätta. Men eftersom förtal sedan länge är ett tryckfrihetsbrott handlar det förmodligen om att ta bort någon eller några av de grundlagsstadgade skyddsregler som nu hindrar att förtalsparagrafen blir ett penningens maktmedel mot nyhetsförmedlingen.
Däremot har de en förevändning för att riva i Tryckfrihetsförordningen: ”Drevet” mot kungen. De påstår där något som helt klart inte stämmer, att ”hela det svenska etablissemanget av såväl medier som politiker valde att tro på en dömd, tungt kriminell gangsterkung framför Sveriges statschef”. Detta är rent ut sagt struntprat."

Jag skrev sedan en del om svårigheterna som pressen ställdes för när den förra "kungaboken" kom ut:

"I verkligheten har ju det stora flertalet större och mindre tidningar och andra medier hållit en avsevärd distans till den famösa boken ”Den motvillige monarken”. Om påståenden i den boken inte hade ansetts så obevisade, utan i flertalet väsentliga delar styrkta och trovärdiga, hade reaktionerna både i regering och riksdag och i pressen varit av helt annat och långt mer drastiskt slag.
En stor del av förklaringen till redaktionernas skepsis mot boken är just den person som påstått sig ha komprometterande bilder eller filmer att visa upp. Det är, som framgått i nyhetsrapporteringen, ett faktum att mannen är dömd till fängelse några gånger, bland annat för försök till utpressning. ...
Ingen person som är utpekad i boken har stämt författarna för förtal. Kungen själv hade kunnat säga att olika påståenden i boken är lögnaktiga. När han föredrog de nu bevingade orden om att vända blad, gav han ofrånkomligen intrycket att en del av de klandervärda saker som påstås om hans leverne har verklighetsbakgrund.
Det har inte gjort saken bättre att Aftonbladet fått fram skriftliga belägg för inte bara förhandlingar utan också en affärstransaktion på 625 000 kronor, där en eller flera umgängesvänner till kungen betalat personer i den undre världen för aktiviteter i just detta ärende. "

När nu svårigheterna att bedöma källvärdet också infinner sig efter artisten Camilla Henemarks bok kan det vara värt att ha i minnet att det är en myt och inget annat att pressen i allmänhet deltog i ett slags drev där man utgick från att det mesta av det som stod i den förra "kungaboken" var sant.
I artikeln i E-K den 30/12 2011 hade jag också med ett kort avsnitt om drottningens far, som anslöt sig till nazistpartiets utlandsorganisation i Brasilien, innan han flyttade tillbaka till Tyskland som då blivit en nazistisk diktatur:

"I en helt annan sak, drottningens faders nazism, så är den helt bevisad, medan det förblir sannolikt att den länge kan ha varit okänd för henne. En tidigare riksarkivaries utredning på drottningens uppdrag innehöll intressanta kompletteringar, men också en anpasslig, överslätande bedömning av starkt obehagliga frågor. Om detta var dock merparten av pressen tyst."

Sista stycket i E-K-artikeln 30/12 innehåller också en sak som det kan vara värt att påminna om:
"De båda styrelseledamöterna i CUF och KDU kritiserar regeringen och sina egna partiledare för att de inte ställt upp som kungens ”främsta beskyddare”. Men det är mycket förståeligt att statsminister Reinfeldt och de andra aktat sig noga för att sätta sina goda namn i pant för kungahusets skull."
                                                                            *
Hela E-K artikeln finns på tidningens webb-plats. I en tidigare artikel där kommenterade jag den utredning en tidigare riksarkivarie och hovman gjorde på drottningens uppdrag. Den artikeln finns här.

Spaniens bankhaveri har förvärrat förtroendekrisen inom EU

Förtroendekrisen mellan medlemsländer i EU är nu djup, och problemet har förvärrats av att stresstester av spanska banker uppenbarligen har baserats på starkt vilseledande uppgifter. Om detta har jag en liten artikel på debattplats i dagens nummer av det liberala Nyhetsmagasinet NU. Kärnfrågorna måste i detta läge bli villkoren för olika stöd- och andra EU-system med ekonomiska konsekvenser.

Det handlar inte minst om effektiva skydd mot missbruk och bedrägerier, något som i klartext innebär att beslutsordningen måste göras immun mot att koalitioner av misskötsamma länder tillåter en fortsättning av sådant som brutit sönder europrojektet.

Artikeln i detta ämne i NU finns inte tillgänglig på nätet. Här är dess text:

" DET LYFTES en del ögonbryn tidigare i år när Angela Merkel tvärvände om gemensam europeisk bankinspektion. Nu kunde hon plötsligt tänka sig en sådan. Hon är inte alltid en klarspråkets mästare. Men hon sade att i EU:s stresstest 2011 hade de nationella tillsynsmyndigheterna fått ha många ord med i laget. Resultatet syntes, de spanska bankerna var i ett annat läge än vad stresstesterna låtit påskina.
ATT SPANJORERNA bluffat, och att andra låtit dem bluffa utan att syna deras kort, är nu bevisat bortom allt tvivel. EU påstod sig stresstesta banker första gången 2010, med så snälla antaganden att en mängd nationella intressen inte skulle störas. 2011 påstod man sig gå grundligare till väga.
Det hette då att i hela EU skulle endast nio mer betydelsefulla banker, varav fem i Spanien, ha otillräckligt med kapital. I Spanien skulle då ett par tiotal miljarder kronor behövas i kapitaltillskott.
Nu har en konsultfirma fått göra en genomlysning av enbart Spaniens banker. Sanering sägs kräva cirka 530 miljarder kronor i förstärkt kapitalbas!
EU:s så kallade bankmyndighet levererade 2011 en djupt otillförlitlig rapport. Spaniens regering och finansinspektion måste ha lämnat vilseledande underlag. På Brysselnivå fanns inte moral och kraft nog att redovisa rätt, och därmed sätta ljuset på att fler regeringar rullar problem med krisbanker framför sig.
EU:s kris är nu en djup förtroendekris. Det handlar inte bara om att länder satt ständiga budgetunderskott i system, hellre än att ta itu med strukturfrågor, skatte- och socialförsäkringssystem. Det handlar inte heller bara om farligt slapp tillsyn av risknivån i kreditväsendet. Mycket av förtroendet mellan länderna i EU är nu i spillror.
LÄNDER HAR inte bara utnyttjat brister i eurosystemet för att ta åt sig väldiga summor på andras bekostnad. Det har lämnats in oärliga nationalräkenskaper från Grekland och uppenbarligen även förvrängda underlag om den spanska bankkrisen. En rad EU-länder – som Österrike, Italien och Spanien – struntade blankt i de åtaganden om koldioxidutsläpp som de efter Kyotoavtalet gjorde inom EU.
MEN ALLVARLIGA problem har alltför sällan mötts med konkreta och tydliga åtgärder där medlemsländer behövt skärpa sig och svara för vad de gjort. I stället för att ta itu på riktigt med så grundläggande saker som att det inte ska gå att bluffa med banktillsyn eller budgetansvar har fluffigt språk om solidaritet och federalism fått lägga den kortsiktiga bekvämlighetens dimbankar kring vad som pågått.
Även i Folkpartiet kräver krisen ett skifte av fokus. För Sverige vore det en säkerhetspolitisk och ekonomisk megaolycka om EU bröt ihop. Vi har en mängd skäl att engagera oss i att lappa ihop samarbetet. Men då måste det samtidigt stå klart att den visionära federalismliturgin är missriktad och allt mer irrelevant.
DET SOM BEHÖVS är hållfasta, trovärdiga regelverk med uppföljningar och konsekvenser så att det inte går att fuska sig fram.
Den så kallade ”bankunionen” blir ett prov på detta. Om den alls ska kunna fungera gäller det att komma förbi det Brysselmässiga slagordet, där allt som heter ”union” är fint."

Joachim Gaucks försvarstal för friheten

Tysklands president Joachim Gauck är inte minst en kritiker av ljumheten i tyskars frihetskärlek. Jag har en längre artikel om honom införd i senaste numret av Frisinnad Tidskrift. (Länk här till nr 4/2012). Där skriver jag, med utgångspunkt i hans böcker Freiheit, Ein Plädoyer (2011) och Winter im Sommer, Frühling im Herbst  (2009) bland annat det här:

" [Gauck ... ] vill att man med eftertryck ska stå upp för det västliga, demokratiska samhällssystemet, även som förebild för de många länder där ofriheten ännu råder.De som påstår att medborgerliga friheter är en främmande kultur som inte passar andra delar av världen är förtryckarna samt extremistgrupper. Människor i allmänhet i dessa länder förstår visst de mänskliga rättigheternas universella språk. De är inte ute efter något tredje system, något som inte är som västländerna.
Demokratin är inte ansvarslöshetens obundenhet av alla krav. Den är för Gauck den vuxna människans frihet till att vara med och ta ansvar. Detta säger han sig ha lärt från filosofen Immanuel Kant, förutom att han fick det från föräldrar och kyrka. För honom är demokratins förening av frihet och ansvarstagande rotad i den kristna tron, på ett djup i själen dit de rent intellektuella övervägandena om ett gott och mänskligt uppträdande inte når ner.
Gauck har betecknat sig själv som på en och samma gång vänster, liberal och konservativ. I Freiheit, Ein Plädoyer är de klockrent liberala formuleringarna många. Han säger ifrån mot sådana som vanställer liberalismen, och förvanskar tolerans till att inte visa sin egen övertygelse och sin egen tro, och inbillar sig det blir liberalt när man inte stör någon. Nej, säger Gauck, likgiltighet är liktydig med ansvarslöshet, inte med tolerans - den som förmår visa tolerans är inte den vilsne eller den likgiltige, utan den som är trygg i egen tro och egna värderingar. .... "

Och det här:

" ... I slutändan blev det bred uppslutning om att välja Gauck. Gröna och socialdemokrater var först med att väcka tanken på att göra honom till president, redan 2010. Han ansågs åtminstone på 90-talet ansetts stå socialdemokraterna ganska nära, och när han var riksdagsman 1990 tillhörde han ett parti som sedan gick samman med de gröna.
I år anslöt sig det liberala FDP till samma förslag, och skäl till det är lätta att se om man läser Freiheit, Ein Plädoyer, Kristdemokraterna följde efter, även om det blev en hel del nedlagda röster.
Gauck valdes i första hand för sitt sätt att tala för demokratin, det har han gjort ihärdigt. I tio år har han lett en organisation som verkar för demokratiska idéer och för att nazismens - och kommunismens - förtryck inte ska glömmas bort.
Men han är fortfarande en predikant. Tjänsten som präst har han inte kvar, men det är en kristen värdegrund som ger passionen och klangen åt hans frihetspredikan. Tydligare kan avståndet knappast bli från föreställningen att religionen skall hållas osynlig och inte märkas i det "offentliga rummet". ... "
Hela artikeln, som alltså är ganska lång, finns på tidskriftens hemsida.                                                                      
                                                                                                        *
Freiheit, Ein Plädoyer (2011), som gavs ut i flera nytryck redan det första året, är en utvidgad version av Gaucks uppmärksammade föredrag vid nyårsfirandet på den bayerska lutherska kyrkans folkbildningsinstitut vid Starnberger See.

Winter im Sommer, Frühling im Herbst (2009) är Gaucks memoarer, som handlar om bland annat studier och prästtjänst i Östtyskland under kommunistdiktaturen, tiden som riksdagsman en kort tid efter murens fall och den senare tjänsten som chef för den arkivmyndighet som förvaltar de arkiv som Stasi efterlämnat.

[Såvitt jag kan se i Internetbokhandlars kataloger är ingen av dessa båda intressanta böcker än så länge översatt till något av de nordiska språken och inte heller till engelska. När jag tidigare i dag slog i den rikstäckande bibliotekskatalogen Libris var resultatet att Freiheit, Ein Plädoyer fanns i ett enda exemplar på svenska bibliotek, på KB i Stockholm, och att memoarboken inte fanns på ett enda svenskt bibliotek. Det är ju också intressant på sitt sätt, när det gäller kulturklyftan mellan Sverige och nutidens demokratiserade Tyskland - men också om graden av intresse för framträdande förkunnare av demokratiska värden.]

Danska folketinget öppnat - med psalm från Sverige

Den svensk som i dag möjligen hörde det danska folketingets öppnande i någon radiokanal kan ha lagt märke till att en känd svensk psalm sjöngs  vid den inledande gudstjänsten i Christiansborgs kapell: Carl Reinhold Sundells "Du gav mig, o Herre en teg av Din jord".

Det finns en särskild historia bakom att just denna psalm från Östergötland kommit till Danmark och sjungs till och med av folketinget. Den översattes nämligen till danska av Karl Laurids Aaastrup, som var i landsflykt i Sverige under de nazistiska ockupationsåren och verkade som präst för andra danska flyktingar här.

Den danska översättningen är som framgår här ganska trogen mot det svenska originalet:

728  Du gav mig, o Herre, en lod af din jord

1
Du gav mig, o Herre, en lod af din jord,
som jeg nu min egen må kalde.
Du gav mig et dagværk og brød til mit bord.
Her lever jeg trygt på dit mægtige ord,
der taler til mig som til alle.
Her bygtes mit bo,
her nyder jeg ro
og kan dig med glæde påkalde.
2
Af henfarne slægter jeg arved den vang,
hvis muld jeg for udsæd nu pløjer.
Her rydded de marken for stene engang
og dyrked den siden med suk eller sang.
Nu, Herre, for dig jeg mig bøjer
den mark, som blev min,
var altid dog din.
Min tanke til dig jeg ophøjer.

3
Så lær mig at leve, o Gud, som jeg kan,
frimodigt som fuglen i skove,
og takke for regnen, som vander mit land,
for solskin og varme i sommerens brand,
for avl i min lade dig love.
Hvad magted jeg vel,
om du ej gav held?
Det vokser jo, medens vi sove.
4
Så lær mig da, Herre, at dig til behag
jeg bruger det pund, mig blev givet,
at fylde med hæderligt virke min dag,
at hjælpe og værne om den, som er svag,
at elske, thi deri er livet.
Og giv mig til sidst
et navn, Herre Krist,
som er i din livsbog indskrevet!

En dom över SD-idolen Haiders härskarmetoder

En dom har fällts över en av den europeiska ytterhögerns främsta kultfigurer, regeringschefen i delstaten Kärnten i Österrike, Jörg Haider. Eller snarare, det har fallit en dom över de härskarmetoder som Jörg Haider använde i Kärnten - Haider själv kunde inte åtalas, han är som bekant död, efter att ha kört ihjäl sig i hög fart och alkoholberusad, efter ett besök på en tämligen obskyr homosexklubb i Klagenfurt.

I måndags (1/10) föll i alla fall dom i första instans i brottmålet om trolöshet mot huvudman i samband med att den Haiderstyrda delstaten sålde en regional bank till den offentlig sektor-kontrollerade Bayerische Landesbank i München. Köparna fick efter finanskrisen ett stort elände med detta dåliga förvärv av en problemfylld österrikisk bank.

Men det fanns andra som visste att ta för sig och tillföra pengar till sina partikassor. En sammanfattning på tyska av hur det gick till klipper jag här ur den tyska tidningen Die Welt:

" ... Den Stein ins Rollen brachte der Steuerberater Dietrich Birnbacher mit seiner Aussage, im Zuge des Verkaufs der Landesanteile der Kärntner Hypo Alpe-Adria-Bank an die Bayerische Landesbank ein mit sechs Millionen Euro völlig überteuertes Gutachten verfasst zu haben. Der deutsche Gutachter Frank Schäfer hat den Wert der Arbeit im Verfahren mit maximal 300 000 Euro beziffert. Birnbacher hatte bereits gestanden, mit Martinz und Haider Parteienfinanzierung vereinbart zu haben. Ein Drittel des Honorars sollte sowohl an die ÖVP als auch an Haiders Partei BZÖ fließen. Birnbacher wurde zu drei Jahren Haft – zwei davon auf Bewährung – und zu einer Geldstrafe verurteilt. ...   " (Hela denna artikel finns att läsa på Die Welts hemsida.)

I samband med försäljningen av den statliga banken skickade alltså en skatterådgivare en faktura för konsulttjänster som senare i ett expertutlåtande av en utomstående tysk sakkunnig bedömdes ha varit värda högst mellan 2 och 2½ miljoner svenska kronor. I stället skrevs fakturan först på motsvarande nästan 108 miljoner svenska kronor, innan beloppet ändrades till knappt 54 miljoner. Fakturan på det senare beloppet blev också betald. Skatterådgivaren erkände att en del av dessa pengar skulle tillföras Haiders parti samt det regionala kristdemokratiska partiet (ÖVP). Det senare agerade stödparti för Haiders herravälde i Kärnten.

Haider dog alltså innan detta kunde behandlas i domstol, men den dåvarande ÖVP-ledaren, som samarbetade med Haider, dömdes nu till fem års fängelse. Två styrelseledamöter i delstatens Kärntens holdingbolag, som också samverkade med Haider och gick hans ärenden, fick tre respektive två års fängelse. Skatterådgivaren som erkänt en hel del och underlättat polisutredningen kom lindrigare undan, och fick två av sina tre år i fängelse utdömda som villkorligt straff.

Flera av domarna kommer att överklagas, till vad som motsvarar en svensk hovrätt, som det verkar även från åklagarsidan, som i så fall vill att något eller några av straffen ska skärpas.

Men man kan räkna med att den här uppröjningen efter ytterhögerns och Haiders herravälde i Kärnten knappast kommer att uppmärksammas annat än flyktigt i svensk nyhetsförmedling. Försummelsen från media blir i så fall - ännu en gång - bekväm och fördelaktig för Haiders beundrare och bortförklarare i det Åkessonska SD-partiet och på andra håll. De har ju inte heller behövt ha så mycket besvär med att denne ytterhögeridol var djupt invecklad, politiskt och i diverse affärer, med Khadaffiregimen i Libyen.

 En artikel i Der Standard i Wien om domslutet finns här, och en krönika av Hans Rauscher i samma tidning finns här. Han fäster där uppmärksamheten på att den röta som kommit fram i ljuset inte enbart handlade om missförhållanden i ytterhögerns revir i Kärnten, utan att skatterådgivaren som förmedlade pengarna genom överfakturering hölls om ryggen av en del kollegor i skatterådgivaryrket som försökte göra gällande att det väldiga fakturabeloppet inte var så konstigt.

                                                                                           *
Tillägg 4/10 2012:
I dag skriver jag i tidningen Hemmets Vän i Örebro om ämnet ovan. Den artikeln finns här på tidningens hemsida.





 

Ekots självberöm är inte det enda som kan sägas om Ekot

I går (1/10) fyllde Ekot i radion sina sändningar med stora doser självberöm - och med att underhållningsförnedra Håkan Juholt en gång till.
Om ekot går det dock rätt ofta att säga sådant som inte är beröm. Ibland är Ekot kampanjekot. Ibland är ekot det tysta ekot. Om det har jag skrivit ibland.
Den följande artikeln är inte så färsk, den är från Sundsvalls Tidning 2/12 2004, men den innehåller mycket som fortfarande är aktuellt - bland annat just om hur Ekot i Sveriges Radio kan låta ibland.

Så här skrev jag i Sundsvalls Tidning:

"I flera dagar har jag hört flåsandet i ekot i radion, först om några hundralappar som några riksdagsmän glömt att dra bort från sina traktamentsräkningar. Ekot gick i förra veckan med kraft in för att av något i kronor mycket smått göra en mycket stor sak — så att hela riksdagen skall bli nedkladdad. I andra medier har många hängt med och hackat på riksdagen.
När jag hört detta trummande mot riksdagen på radio har jag kommit att tänka på en talman för inte så väldigt länge sedan. Leif Cassel var vice talman i andra kammaren de sista åren innan bytet till enkammarsystem. Jag minns inte själv så mycket av honom, när han var ett stort namn var jag barn. Men han skrev i början av 70-talet en bok om sitt liv i och utanför riksdagen, och den hör till de läsvärda politiska memoarerna. Där står de rader jag kom att tänka på när ekot flåsade:
"Massmedia, tidningar och särskilt TV, har tagit på entreprenad att försöka undergräva riksdagens anseende. Vad det nu skall tjäna till", skrev Leif Cassel. Han fortsatte med en fråga: "Man frågar sig vad de vill ha i stället för parlament."
Leif Cassel var ingen gnällspik. Han var, såvitt jag kan förstå, respekterad i alla partier, och var på allvar på tal som partiledare i sitt eget. Han verkar ha varit en klok och sansad karl. Han såg uppenbarligen något som tål att tänka på än i dag. En journalistik som tycker den är duktig om den undergräver riksdagens anseende är ingen ofarlig sak. För om riksdagen inte har en ställning som gör att den kan hävda sitt inflytande kommer makt att flyttas till andra. Det inflytande folkvalda då inte har kommer sådana som inte är folkvalda att få i stället. Därför är Leif Cassels fråga viktig: "Vad vill de ha i stället för parlament?"
Detta är inte att säga att riksdagen skall vara fredad för granskning, eller att fel som upptäcks inte skall rapporteras. Men frågan behöver ställas när även små redovisningsfel, som kan bero på slarv, görs till huvudnyheter, med tonfall och pådrag som vid en präktig korruptionsskandal. Och är det fel på några ledamöters sjukredovisning så bör inte ett litet antal personers slarv eller misskötsel bli förevändning för att utmåla de många som är noggranna, skötsamma och samvetsgranna som delar av ett fifflande system.
I all löneredovisning för tjänstemän som sänds till arbete på annan ort är det en risk för fel med avdragen från traktamentsbeloppet då någon bjudit på lunch eller middag. Det kan vara frestande att glömma en gratislunch och få en dryg hundring skattefritt. Men det är också lätt att det blir fel av misstag eller slarv, särskilt med många resdagar och mycket att göra. Har till exempel pressens, radions och TV-bolagens personalavdelningar fått helt riktiga reseräkningar från alla de journalister som under årens lopp tagit för sig av de mängder av bjudmat som olika organisationer försöker smörja journalistkåren med under de politiska veckorna i Sundsvall och Visby om somrarna?
Förmodligen har det betalats ut en hel del hundralappar för mycket i traktamenten till somliga. Men det är ju inget skäl att framställa det som stor ekonomisk skandal eller att utmåla journalister i allmänhet som fuskare med reseräkningar.
När Leif Cassel skrev var det något av en retorisk fråga att undra vad de som hackade på riksdagen ville ha i stället för parlament? Bara några år senare var svaret bara alltför tydligt. Diktaturromantiken i yttre vänstern på 70-talet, som blev väl företrädd i medierna, såg riksdagen som en "borgerlig demokrati" som mest var värd att föraktas. Men i dag är svaret på frågan något annat. Den makt som avancerar, och som kan tränga undan riksdagen, är elitstyret i byråkratin, i kanslihus, EU-kommission, ämbetsverk och domstolar, där politiken kan flyttas utom räckhåll för väljarna och deras folkvalda företrädare.
Detta gäller inte bara riksdagen. För några år sedan utmålades felaktigt ett par mycket lokala, mycket alkoholdrypande, skandaler i Motala och Gävle som en allmän röta bland kommunalt folkvalda. I månader tog medier på entreprenad att undergräva det kommunala folkstyrets anseende. Under senare år har tjänstemannaväldet vuxit mer och mer i kommunerna, de folkvalda viker sig ofta, nämnder läggs ned, uppdrag tas bort. I allt högre grad lyckas byråkrater frigöra sig från folkvald kontroll. Denna utveckling har underlättats av det allmänna misstänkliggörandet av kommunalpolitiken efter de lokala Motala- och Gävlehändelserna.
Ekots mångåriga, massiva ointresse för det verkliga riksdagsarbetet, följt av trummandet i radion mot riksdagen, med stort pådrag även om sådant som rimligen låg på notisnivå, har också sin politiska innebörd. Vad ekot ger ett stöd åt är byråkratmaktens expansion, för det är den som blir följden varje gång de folkvaldas ställning försvagas.
Ställs Leif Cassels fråga i dag är svaret: I stället för parlament verkar media ofta till förmån för den makt som vill slippa besväras av den parlamentariska demokratin. "

En skattereform för Industrisverige

I Västerbottens-Kuriren i Umeå skriver jag i dag på debattplats om den skattereform som ingår i regeringens budgetförslag, och som gäller sänkt skattesats i bolagsbeskattningen och hinder för skatteflykt genom s.k. räntesnurror. Hela artikelns text finns här.

Detta är, menar jag en av de intressantaste sakerna i alliansregeringens budget det här året. Ett modernt välfärdssamhälle måste bygga på starkt näringsliv och hög produktivitet:

" Kryphål som utnyttjas för organiserad skatteflykt i mångmiljardklassen spikas igen. Samtidigt sänks bolagsskattesatsen med drygt fyra procentenheter till 22 procent.

Det blir mer likabehandling av olika slags företag. De som haft tillfälle och fräckhet nog att med skattekonsulters hjälp organisera räntesnurror via skatteparadis kan inte fortsätta.
Andra företag får en betydande förbättring av kalkylen för investeringar i produktion i Sverige. Näringslivsklimatet förbättras, fast inte för skatteflyktskonsulter. Förbättringen är störst för dem som inte deltagit i karusellerna via Cypern och holmar i Karibien och Engelska kanalen. ..."

"...  Företagsbeskattningen behöver ... vara konkurrenskraftig, inte genom skatteflyktschanser för somliga utan genom lägre skattesats, lika för alla. En för hög skattesats gör det för billigt att vara mindre effektiv. Den motverkar både investeringar i ny produktionskapacitet och att internationellt verksamma företag har sina hemmabaser i Sverige. ... " 

Jag invänder i artikeln i V-K också mot föreställningen som tycks finnas på sina håll att bolagsskatten borde vara en lägre prioriterad fråga, och att det som nu föreslås åtminstone delvis borde ha kunnat få vänta några år till:   " .. Genom den omfattande skattereformen 1990 fick Sverige vad som då var en mycket konkurrenskraftig företagsbeskattning. Men redan omkring 2005 började genomsnitten för såväl EU som OECD bli mer konkurrenskraftiga än våra skatteregler.
Den reform som nu föreslås är inget man utan konsekvenser skulle kunnat vänta längre med. Tvärtom behövs med tanke på det svåra internationella läget snabba, tydliga besked om Sveriges beslutsamhet att vara en god miljö för tekniskt avancerade, globalt konkurrenskraftiga företag."

Det kan för övrigt noteras att regeringens förslag till ett bättre näringslivsklimat i den här delen inte har främjats utan snarast motarbetats från företagslobbyister, där särskilt organisationen Svenskt Näringsliv utmärkt sig negativt. Om detta skriver jag i V-K:

"Slående är hur regeringen tagit fram den här reformen trots småsurt gnäll från näringslivsorganisationer som mer vårdat omsorgen om ett av skattesystemets främsta kryphål."

Domstolsmakten och den negativa attityden mot asylsökande som blir kristna

”Vad som verkligen är rättssäkert avgörs av sakligheten och objektiviteten i en prövning där en enskild människas öde avgörs. Juristmakt är inte liktydig med rättssäkerhet.”

Om detta skrev jag i går i ett debattinlägg i tidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro. Anledningen är det  uppmärksammade domstolsbeslutet att utvisa två iranska kvinnor från Fellingsbro till Iran – efter det att de anslutit sig ortens missions- och baptistförsamling och blivit döpta. Jag har uppmanats att skriva om detta fall och har då satt mig in i hur det gått till. Artikeln finns på den här länken.


Jag skrev bl.a.: ”Domstolsmakten lade i stället avgörande vikt vid ett förhör som hölls av en handläggare på Migrationsverket. Den inblick jag fått i frågor och svar säger mig att känsliga, komplicerade frågor om trosliv, själsliv och lära hanterades fyrkantigt och kompetenslöst via tolk från farsi. Protokollet bär stora spår av vad som framstår som felöversättningar, missförstånd och klumpiga formuleringar av översatta försök av en ovan talare att uttrycka sin upplevelse av kristet kärleksbudskap.

Att ett sådant dokument används för att avfärda en ansökan, och avfärda intyg från kyrkomedlemmar som bör veta vad de talar om, blir extra allvarligt med tanke på vad som kommit att stå på spel. Att vara kristen i Iran efter att ha blivit kristen genom omvändelse är mycket farligt.”

Jag skrev också:

” Fellingsbroärendet borde få regering och riksdag att handla. ...
Finns felkällor som gör att just nydöpta behandlas illa? Uteslutas kan det inte. Nutidens militanta ateism kan göra myndighetspersoner avtrubbade inför tro och bekännelse. Ämbetsmannaakademikers oförståelse för baptister och väckelse har rötter långt ner i tiden.”

Mycket av den debatt som pågått den senaste tiden - och som bara delvis skymtat i de ledande riksmedierna - har haft fokus på kompetens och attityder hos Migrationsverket. Det är dock bara en del av problemet som ligger där. Man ska inte glömma att den verkliga beslutsmakten är en domstolsmakt, där både en del avslagsbeslut och en del beslut om att inte ta upp mål i högre instans, är de verkligt centrala avgörandena som understödjer de brister som av allt att döma finns i Migrationsverkets arbete. Det är därför jag i min artikel i Hemmets Vän särskilt behandlar domstolsmaktens betydelse för det som sker.

När Dawit Isaak fängslades teg de flesta svenska medier i flera år

De två svenska medborgare som suttit i fängelse i Etiopien efter att ha försökt ta sig in och göra ett reportage från Ogadenprovinsen har släppts, och de kan nu komma hem till Sverige. Regeringen och särskilt utrikesdepartementet har av allt att döma lyckats bra med att reda ut en kritisk situation, även om det tog en del tid.

Uppmärksamheten i svensk press och andra medier har den här gången, och på goda grunder, varit omfattande från första början. Förutom Sveriges intresse att få medborgare frigivna från fängelse där de suttit utan någon i ett demokratiskt samhälle godtagbar grund har frågan också haft en bredare, internationell betydelse. Nyhetsförmedlingen från krishärdar i världen behöver skyddas. Att likställa nyhetsarbete med terrorism är en illavarslande praxis i vissa länder, och det var även den frågan som väcktes genom gripandet och rättegången i Etiopien.

När vi nu har facit i den utrikespolitiska delen av den här frågan kan det vara angeläget att påminna om att den breda och engagerade uppmärksamheten saknades i flera år, i det stora flertalet svenska medier, när det gällde den svenske medborgaren Dawit Isaak, som spärrades in i Eritrea hösten 2001. Han fängslades därför att han tillhörde de mer ledande journalisterna i den fria press som under en kort period växte fram i Eritrea.

Samtliga oberoende medier i landet krossades i ett slag hösten 2001, och liksom andra anhängare av fria riksdagsval och pressfrihet låstes Dawit Isaak in. Han bodde i flera år i Göteborgstrakten. Både i Eritrea och under tiden i Sverige var han verksam som författare och dramatiker, innan han blev en av redaktörerna i den fria pressen i ett Eritrea där hoppet om en demokratisering under en tid kring år 2000 verkade tändas.

När han greps dröjde det flera år innan massmedier i någon större omfattning började intressera sig för honom. Om detta skrev jag på debattplats i Expressen den 31 mars 2005, och Expressen var vid den tiden den enda Stockholmsredaktion av större betydelse som i nämnvärd omfattning hade intresserat sig för Dawit Isaak och kravet att få denne fängslade demokrat och redaktör fri. Så här skrev jag i Expressen:

"  Det är för det mesta tyst om honom i Sverige. Men utomlands ställs kraven på frigivning av den svenske medborgaren och redaktören. Han sitter i Karsholifängelset i Eritrea därför att han är anhängare av fri press och fria, demokratiska riksdagsval. Reportrar utan gränser tog upp hans fall nästan genast. Nyligen var han på förslag till ett av de pressfrihetspris som The Guardian och tidskriften Index on Censorship delar ut. Han var en av de fyra föreslagna, som alla fått lida svårt för att de använt det fria ordet.


I Sverige, där Dawit Isaak är medborgare, är däremot medieintresset för honom svagt och ojämnt - med några undantag, Expressen, "Vår grundade mening" i radion och flera landsortstidningar.

I slutet av 2004 krävde två av de främsta internationella pressorganisationerna - World Association of Newspapers och World Editors Forum - att Dawit Isaak skulle friges och yttrandefriheten återinföras i Eritrea. Inte många svenskar vet att dessa organisationer engagerade sig för den svenske medborgaren. Det har ju knappast alls rapporterats i Sverige.

I november antog EU-parlamentet ett uttalande med krav på omedelbar frigivning av alla de journalister som är fångna i Eritrea sedan 2001, då alla oberoende tidningar, tidskrifter och radiostationer stängdes. Att kravet bland annat gällde en svensk medborgare, Dawit Isaak, framhölls särskilt i EU-parlamentets beslut. Men i Sverige var det mycket tyst om att EU-parlamentet krävt frigivning av en fängslad svensk tidningsman.

Sedan skrev alla svenska EU-parlamentariker, från samtliga partier, till utrikesministern. De bad henne att öka trycket mot Eritrea för frigivning av Dawit Isaak, bland annat genom att verka för att EU-biståndet till Eritrea åter skulle inskränkas till bara humanitära ändamål. Kravet över alla partigränser från alla svenska folkvalda i EU-parlamentet är nog okänt för de flesta svenskar - för i de flesta svenska medier har det inte uppmärksammats alls.

Det senaste halvåret har det ändå, jämfört med den oftast djupa tystnaden de första åren, blivit en ökad aktivitet i Sverige för frigivning av Dawit Isaak. UD gör mer än förut. Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Publicistklubben har engagerat sig, på ett sätt de inte gjorde förut.

Men något saknas. En svensk medborgare sliter i hårt straffarbete i fängelse i Eritrea. Orsaken är att han tror på demokrati. Han har det fria ordet som sitt enda vapen. Och på de flesta redaktioner är då hans nyhetsvärde lågt. "

[Det bör observeras att uppgifterna om vilket fängelse Dawit Isaak satt i och hans förhållanden under fångenskapen avsåg den tiden och numera är föråldrade.]

Tysk energipolitik är en dålig förebild

Tyskland behåller brunkolseldningen som basen i sin elförsörjning, och det byggs nya kolkraftverk, medan kärnkraften förbjuds. Resultatet är allt annat än miljövänligt.

Dagens Nyheter tog upp Angela Merkels energipolitik i en ledare i går (9/9; artikeln finns här). Det är bra att det här uppmärksammas mer även i Stockholmspressen. Tysklands energipolitik är verkligt dålig som förebild, när det gäller behovet att minska utsläppen av klimathotande koldioxid.

Jag var i Tyskland i början på sommaren och även förra hösten, och såg då ett och annat av både energidebatt och stora och små kraftverk i Tyskland. Om detta skrev jag i Eskilstuna-Kuriren den 8 juni 2012: "En skönmålad brunkolspolitik". (Länk till den krönikan finns här.):

" Tysk energipolitik är att brunkols- och stenkolsverk ska stå kvar som en bas för elförsörjningen. Man kan tycka att just dessa verk borde ha en avvecklingsplan. Det har de inte. Däremot har varje kvarvarande kärnreaktor både ett datum för driftförbud och en begränsad kvot ström som det är tillåtet att sälja. Så tvingas de bort från elnätet 2015-22, medan brun- och stenkolverken eldar vidare.
Fossilgaseldade kraftverk är tänkta att täcka upp för vindkraften när det inte blåser, och utjämna skillnader över dygn och år mellan efterfrågan och baslastverkens effekt. Gas kommer ju i mängder från Ryssland, men de bolag som förväntas bygga pannorna konstrar och tycker villkoren är för dåliga.
Särskilt grönt är det i alla fall inte. Snarare brunt som i brunkol."

I samma ämne skrev jag i Jönköpings-Posten 19 april 2011, i ett debattinlägg på deras ledarsida. Då pekade jag på hur mycket större koldioxidutsläpp Tyskand har än Sverige, i förhållande till landets samlade produktion. Bland anant skrev jag följande i J-P:

"  Till och med i Sverige finns en spridd uppfattning att tysk energipolitik är grönare än svensk. Men fakta om koldioxidutsläppen är att per invånare gör Tyskland dubbelt så stora utsläpp som Sverige.

Än mer upplysande är att jämföra hur mycket koldioxid olika länder på liknande utvecklingsnivå släpper ut i förhållande sin produktion och levnadsstandard. Det internationella samarbetsorganet i energifrågor – IEA – tar regelbundet fram statistik om detta för alla länder. IEA sätter även utsläppen i relation till varje lands BNP omräknad med s.k. köpkraftspariteter så att jämförelsen visar den verkliga ekonomiska standarden och inte snedvrids av ostadiga valutakurser. Från IEA:s statistik har jag gjort [en jämförelse] ..., där index 100 visar Västeuropas ”mittfält” i fråga om utsläpp, med länder som Storbritannien och Danmark.

Den som bara ser till vår geografi och industristruktur – med kallt klimat och långa avstånd – skulle kunna tro att Sverige låg i toppen med stora utsläpp i förhållande till ekonomins storlek. Men Sverige har index 54, koldioxidutsläppen i förhållande till produktionen är mer än 45 procent lägre än länderna i mittfältet.

Kärnkraftlandet Frankrike har 75. Spanien har 104, fossilgaslandet Holland 118 – och Tyskland har, i likhet med Belgien, Grekland och Finland indexvärdet 121! Jämfört med det ”gröna” Tyskland har Sverige ganska kallt klimat, långa transporter och många starkt energikrävande basindustrier. Men tysk energipolitik gör att deras koldioxidutsläpp i förhållande till produktionen är omkring 125 procent större än de svenska.

Bland världens industrialiserade länder är Sverige bäst – eller rättare sagt minst dåligt – i just den här grenen. Det beror bara till en del på vår vattenkraft. Att vi är ett minst lika avancerat export- och industriland som Tyskland, men har utsläpp som är klart mindre än hälften av deras nivå, beror på att Sverige satsat på både kärnkraft och biobränslen. Skogsindustrin och skogsbruket har tillsammans med kärnkraftverken gjort Sverige världsbäst. Detta är inget skäl till passivitet – tvärtom, trafikens oljeberoende är ett stort miljöhot och ett säkerhetshot som vi behöver ta oss loss ur.

Men vi ska inte se tyskarnas energipolitik som grönare än vår. De har visserligen gjort ett stort skrytnummer av generösa bidrag till solceller. Men deras huvudlinje är att avveckla kärnkraften och fördjupa beroendet av fossila bränslen. Tysk brunkolseldning fortsätter i stor skala.  "

Det är ganska ovanligt att de här skillnaderna mellan länder som på andra sätt liknar Sverige klargörs i svensk nyhetsförmedling. Det är däremot vanligt att tysk energipolitik beskrivs på ett sätt som är tilltalande och för de tyska ledande politikerna i både regering och opposition i Berlin.

[Artikeln i J-P är inte tillgänglig på Internet. Den som så vill kan få ett pdf-dokument med den fullständiga texten och det diagram som åtföljde artikeln när den publicerades. Sänd i så fall ett mail till aw.skriftstall@telia.com]

Kallelsen att ta förtroendeuppdrag - den gäller även att verka som nämndeman

Det är vanligt att den svenska ordningen med nändemän i domstolar angrips. Ibland gäller kritiken att
nämndemännen är inte en spegelbild av befolkningen, särskilt ifråga om ålder. Men det förekommer också att hela ordningen med nämndemän som lekmannadomare ifrågasätts, och dessa stämplas som ett utslag av politisering,  därför att de är utsedda av kommunfullmäktige eller landsting och därigenom nomineras från olika partiers sida.

Om denna kritik skrev jag i den kristna dagstidningen Dagen den 1 augusti 2006. Sedan dess har det gått några år, men diskussionen fortsätter och det jag skrev är lika aktuellt i dag. Här är artikeltexten, något förkortad.

"... Nämndemännen ska inte vara något obundet, slumpmässigt urval. Uppdraget ... är det äldsta och ett av de viktigaste i det svenska folkstyrets utveckling.
Nämndemannen ska vara betrodd, vara värd medborgerligt förtroende. [Därför] är det inte alls konstigt om nämndemannakåren kan vara representativ för väljarkåren i en del avseenden, men inte i andra. Detta är ett uppdrag där det är en särskilt stor fördel med en hel del livserfarenhet. Nämndemannen kan, mycket mer än den som har ett kommunalt uppdrag, ha lättare att göra en god insats om hon eller han hunnit bli medelålders.
På motsvarande sätt kan förvisso den som invandrat till Sverige bli en god nämndeman, men det behövs nog vanligen en hel del år av erfarenhet och språk- och samhällskunskap för att bli betrodd med ett sådant uppdrag, och det är inte konstigt.
Viktigare än åldersfördelningen är att nämndemännen hämtas från olika samhälls- och yrkesgrupper, så att domstolarna inte har slagsida, till förmån för någon viss samhällsklass och till nackdel för andra. Det är ett viktigt skäl till att lekmannadomarna väljs av fullmäktige, med en bergfast sedvänja att fördelningen är proportionell så att de värderingar och den sociala bakgrund som partierna representerar också återfinns i domstolarna. ... "

Jag påpekade vidare att partierna inte driver politiska linjer genom nämndemän. Detta är ett uppdrag av annan karaktär.

" Vad det däremot handlar om är att den motvikt mot ämbetsmannaväldet som nämndemännen utgör har en värdemässig förankring, inte hos någon viss medborgargrupp utan i samhället i stort.
Domstolarna har en oerhörd maktställning mot enskilda människor, och det är främmande för det svenska folkliga självstyret att lämna denna makt i händerna på enbart ett snävt skrå av universitetsutbildade akademiker, med sociala villkor och värderingar som kan vara allt annat än representativa för befolkningen.
Om inte kommunfullmäktige utsåg nämndemän, vem skulle då göra det? Yrkesdomarna själva? Resultatet skulle bli att yrkesjurister fick makten att utse dem som ska vara en motvikt till yrkesjurister. Då skulle man verkligen kunna tala om att förtroendet för domstolarna riskerar att undergrävas. "

"Men", fortsatte jag, "allt självstyre är i längden hotat om inte människor känner sig kallade att bära de bördor som i ett fritt land frivilligt måste bäras av medborgare. Vi behöver tala mer om kyrkomedlemmarnas samhällsansvar och vikten av förkunnelse om kallelse.
Ett demokratiskt land kan bara fungera genom partier, och om alltför få människor tar på sig besväret att vara med i partier och sköta uppdrag av olika slag så kommer makt av helt andra slag att ta över och tränga demokratin – men också lekmannadomarnas roll – åt sidan. Penningmakt och intresseorganisationers makt kan då växa.
Men framför allt kan domar- och ämbetsmannamakt ta över allt mer av den politiska makten och dessutom agera under allt mindre av folklig kontroll. Tendensen i vårt och andra länder går åt det hållet, och en del av kritiken mot nämndemännen är ett utslag av att förtroendevalda i en rad sammanhang ifrågasätts och ersätts av anställda funktionärer och byråkrater. "

Avslutningsvis skrev jag i Dagen att om inte nämndemännen ska hämtas ur alltför små grupper behöver fler människor bli så aktivt engagerade i samhällsfrågor att de är medlemmar och blir valda till olika slags uppdrag:

"Alltför ofta förekommer nedvärderandet av självstyret och förtroendemannainflytandet även inom kyrkorna. En sådan attityd bidrar till att allt som ses som politik blir betraktat som suspekt och till att demokratin försvagas.
Det är viktigt i alla samfund att mer aktivt förkunna den kristnes personliga kallelse till samhällsansvar, och att vara tydlig med att detta även betyder att vara beredd att göra insatser som betrodd förtroendeman, att vara med i olika politiska partier, och inte minst att bära upp en sådan viktig svensk form för folkligt självstyre som nämndemannaskapet."

(Artikeln finns även på tidningens webbplats.)

I den olympiska rörelsen har svårartade förtryckare varit välkomna - och är det fortfarande

Apropå olympiaden, några rader om detta med idrott och politik. De hör ju inte ihop, sägs det ibland. I åtskilliga stater delar i vart fall de härskande inte den uppfattningen. Om ett mer än vanligt tydligt exempel på vad detta kan betyda skrev jag på debattplats i Vestmanlands Läns Tidning 25 juli 2003. Texten finns nedan och går även att hitta med sökning på på VLT:s hemsida.

Skulle en regim med en olympisk kommitté av samma slag som i Saddam-tidens Irak ha kunnat delta obehindrat och utan särskild uppmärksamhet i London-OS - och på samma sätt kunna vara med i det kommande vinter-OS i Ryssland? Irak var förstås en ovanligt brutal diktatur, även bland förtryckarstater tillhörde den de allra värsta. Delvis har nog den internationella kritiken och uppmärksamheten mot förtryckares medverkan i olika sammanhang blivit något större än för tio eller trettio år sedan. Men i princip är nog ändå svaret på frågan ja. IOK skulle inte stänga ute en Saddamstyrd medlemskommitté från deltagande och skulle knappast göra något för att skydda idrottsutövare från det land det gällde.

I huvudsak är det en försvarbar eller till och med klok hållning att fortsätta idrottsutbyte mellan fria och ofria länder, bland annat eftersom detta ger människor möjlighet att resa och få med sig intryck från länder som är demokratier. Om det finns en gräns, där regimens brutalitet är sådan att IOK borde säga stopp, diskuterades av allt att döma inte nämnvärt ens när Saddam och hans söner gick på som värst. I allmänhet ville man undvika alla sådana frågor efter de olika bojkotter som följde efter att Ryssland invaderade Afghanistan 1979. Läget är nog detsamma i dag. Till IOK är alla välkomna, inte ens en olympisk kommitté med tortyrkammare i högkvarterats källare skulle vägras tillträde.

Det finns en positiv sida av detta. Länder eller stater som annars inte kan umgås eller som vägrar erkänna varandras legitimitet eller existens brukar i alla fall kunna delta i samma tävlingar i OS. Detta kan bidra till ett bättre internationellt klimat även utanför idrottens värld. Att saken också har en negativ sida tog jag alltså upp i den här artikeln [iVLT 25 juli 2003]:

Iraks diktatur hade vänner

" Mångårige ordföranden i Iraks olympiska kommitté har avlidit, i en lyxvilla i Mosul, på ett sätt som gett eko världen runt.
Jag förmodar att ordföranden i motsvarande svenska kommitté inte kommer att bli intervjuad den här gången heller, och ombedd att kommentera hur "den olympiska rörelsen" sett på den irakiska kollegan. Det har annars funnits många tillfällen att ställa frågan.
Med Uday Hussein som ordförande har Iraks statskontrollerade idrott inte haft några svårigheter att delta i olympiader som ett land vilket som helst. Samtidigt var det ju länge välkänt att Iraks olympiska kommitté var ovanlig, dess huvudkontor hade ju en källare med häkte och tortyrkammare.
Uday Hussein hade inte någon av de mest centrala befattningarna i den nationalsocialistiska staten. Det var hans yngre bror som kontrollerade säkerhetstjänster, med tillhörande yrkesmän för tortyr och avrättningar. Men ordföranden i olympiska kommittén höll sig med egna fängelsehålor. Dessutom var han en mördare - med egna händer, inte bara genom underhuggare.
Han skaffade sig en mycket stor förmögenhet med metoder som i de flesta andra länder skulle gjort honom till fängelsekund. Nu hade han i stället fängelse för andra. Till det tänkvärda i detta hör att det så länge i omvärlden sågs som en del av det normala. Irak var ett land bland andra i den olympiska rörelsen. Andra länders idrottsledare och stjärnor utgick från att tortyrkammaren hos olympiska kommittén i Bagdad var något som inte behövde diskuteras och inte behövde leda till någon åtgärd, för idrott och politik skulle ju hållas isär.
                                                                               *
Denna inställning - att Uday Hussein var en tillräckligt normal del av den olympiska rörelsen för att inte vara något att kommentera - togs också för given inom press och andra medier. Såvitt jag vet har ingen svensk ledamot av Internationella olympiska kommittén - eller av dess svenska underorgan - behövt ha en offentlig uppfattning om lämpligheten av att Uday Husseins organisation var en likaberättigad del av "rörelsen".
Här var idrotten på inget sätt ovanlig, det gick att tekniskt och ekonomiskt ställa upp för Saddam utan att få så mycket fler frågor än vad IOK-delegaterna fick. Vad jag minns blev Percy Barnevik aldrig ansatt av någon mer näsvis journalistik när det avslöjades att ABB utrustat Bagdadregimen med avancerade maskiner till dess kärnvapenprogram.
Inte heller behövde toppnivån på Ericsson svara för att företaget, efter att ha satsat stort på att sälja teleelektronik till diktaturen, uppträdde som en mycket aktiv medspelare i Saddam Husseins taktiska spel med gisslan efter hans erövring och annektering av Kuwait 1990.
                                                                                  *
Den som så här pekar på andras passivitet kommer ofta inte undan en följdfråga: Och vad gjorde Du själv då?
Jo, jag kunde ha gjort mer än att skriva en lång rad ledare mot den irakiska regimen - i Nerikes Allehanda där jag [då] arbetade. När övriga medier i stort sett lät bli att ställa företagsledningarna i ABB och Ericsson till svars för deras förbindelser med Iraks diktatur hade jag kunnat göra mer än att skriva de ledare jag skrev om just ABB och Ericsson.
Av allt som större redaktioner inte gör kan man på en mindre redaktion alltid uträtta åtminstone något. Jag hade kunnat lyfta luren och be informationsavdelningarna om en intervju om Irak med Percy Barnevik och med någon motsvarande potentat på Ericsson. Det kunde ju alltid ha blivit en liten artikel om hur en informationsdirektör låter när en sådan fråga viftas undan.
Men olympiska kommitténs ordförande hade det nog gått att intervjua om den irakiska kollegans ovanligt utrustade huvudkontor och om dess betydelse för respekten för den internationella idrotten. Det var en miss att inte göra det, inför OS 2000 till exempel, och vi var många om den missen.
                                                                                  *
Iraks diktatur hade - hur många kurder den än gasade - ingen brist på vänner, bundsförvanter och affärskontakter. Stora länders regeringar och stora företag i en rad länder hade ekonomiska och andra intressen i att den nationalsocialistiska diktaturen bevarades, något som bland mycket annat också hade betytt att dess olympiska kommitté kunnat ha kvar ordföranden och tortyrkammaren och ändå delta som vanligt i OS 2004.
Men sällan får vi se någon ställas till svars i spalter och tv-rutor för stöd till Saddamdiktaturen eller broderliga kontakter med dess ombud. De som verkade för att Saddamväldet skulle störtas tycks anses mer värda kritik än de som verkade för att Saddamväldet skulle bevaras."