Joachim Gaucks försvarstal för friheten

Tysklands president Joachim Gauck är inte minst en kritiker av ljumheten i tyskars frihetskärlek. Jag har en längre artikel om honom införd i senaste numret av Frisinnad Tidskrift. (Länk här till nr 4/2012). Där skriver jag, med utgångspunkt i hans böcker Freiheit, Ein Plädoyer (2011) och Winter im Sommer, Frühling im Herbst  (2009) bland annat det här:

" [Gauck ... ] vill att man med eftertryck ska stå upp för det västliga, demokratiska samhällssystemet, även som förebild för de många länder där ofriheten ännu råder.De som påstår att medborgerliga friheter är en främmande kultur som inte passar andra delar av världen är förtryckarna samt extremistgrupper. Människor i allmänhet i dessa länder förstår visst de mänskliga rättigheternas universella språk. De är inte ute efter något tredje system, något som inte är som västländerna.
Demokratin är inte ansvarslöshetens obundenhet av alla krav. Den är för Gauck den vuxna människans frihet till att vara med och ta ansvar. Detta säger han sig ha lärt från filosofen Immanuel Kant, förutom att han fick det från föräldrar och kyrka. För honom är demokratins förening av frihet och ansvarstagande rotad i den kristna tron, på ett djup i själen dit de rent intellektuella övervägandena om ett gott och mänskligt uppträdande inte når ner.
Gauck har betecknat sig själv som på en och samma gång vänster, liberal och konservativ. I Freiheit, Ein Plädoyer är de klockrent liberala formuleringarna många. Han säger ifrån mot sådana som vanställer liberalismen, och förvanskar tolerans till att inte visa sin egen övertygelse och sin egen tro, och inbillar sig det blir liberalt när man inte stör någon. Nej, säger Gauck, likgiltighet är liktydig med ansvarslöshet, inte med tolerans - den som förmår visa tolerans är inte den vilsne eller den likgiltige, utan den som är trygg i egen tro och egna värderingar. .... "

Och det här:

" ... I slutändan blev det bred uppslutning om att välja Gauck. Gröna och socialdemokrater var först med att väcka tanken på att göra honom till president, redan 2010. Han ansågs åtminstone på 90-talet ansetts stå socialdemokraterna ganska nära, och när han var riksdagsman 1990 tillhörde han ett parti som sedan gick samman med de gröna.
I år anslöt sig det liberala FDP till samma förslag, och skäl till det är lätta att se om man läser Freiheit, Ein Plädoyer, Kristdemokraterna följde efter, även om det blev en hel del nedlagda röster.
Gauck valdes i första hand för sitt sätt att tala för demokratin, det har han gjort ihärdigt. I tio år har han lett en organisation som verkar för demokratiska idéer och för att nazismens - och kommunismens - förtryck inte ska glömmas bort.
Men han är fortfarande en predikant. Tjänsten som präst har han inte kvar, men det är en kristen värdegrund som ger passionen och klangen åt hans frihetspredikan. Tydligare kan avståndet knappast bli från föreställningen att religionen skall hållas osynlig och inte märkas i det "offentliga rummet". ... "
Hela artikeln, som alltså är ganska lång, finns på tidskriftens hemsida.                                                                      
                                                                                                        *
Freiheit, Ein Plädoyer (2011), som gavs ut i flera nytryck redan det första året, är en utvidgad version av Gaucks uppmärksammade föredrag vid nyårsfirandet på den bayerska lutherska kyrkans folkbildningsinstitut vid Starnberger See.

Winter im Sommer, Frühling im Herbst (2009) är Gaucks memoarer, som handlar om bland annat studier och prästtjänst i Östtyskland under kommunistdiktaturen, tiden som riksdagsman en kort tid efter murens fall och den senare tjänsten som chef för den arkivmyndighet som förvaltar de arkiv som Stasi efterlämnat.

[Såvitt jag kan se i Internetbokhandlars kataloger är ingen av dessa båda intressanta böcker än så länge översatt till något av de nordiska språken och inte heller till engelska. När jag tidigare i dag slog i den rikstäckande bibliotekskatalogen Libris var resultatet att Freiheit, Ein Plädoyer fanns i ett enda exemplar på svenska bibliotek, på KB i Stockholm, och att memoarboken inte fanns på ett enda svenskt bibliotek. Det är ju också intressant på sitt sätt, när det gäller kulturklyftan mellan Sverige och nutidens demokratiserade Tyskland - men också om graden av intresse för framträdande förkunnare av demokratiska värden.]