Spaniens bankhaveri har förvärrat förtroendekrisen inom EU

Förtroendekrisen mellan medlemsländer i EU är nu djup, och problemet har förvärrats av att stresstester av spanska banker uppenbarligen har baserats på starkt vilseledande uppgifter. Om detta har jag en liten artikel på debattplats i dagens nummer av det liberala Nyhetsmagasinet NU. Kärnfrågorna måste i detta läge bli villkoren för olika stöd- och andra EU-system med ekonomiska konsekvenser.

Det handlar inte minst om effektiva skydd mot missbruk och bedrägerier, något som i klartext innebär att beslutsordningen måste göras immun mot att koalitioner av misskötsamma länder tillåter en fortsättning av sådant som brutit sönder europrojektet.

Artikeln i detta ämne i NU finns inte tillgänglig på nätet. Här är dess text:

" DET LYFTES en del ögonbryn tidigare i år när Angela Merkel tvärvände om gemensam europeisk bankinspektion. Nu kunde hon plötsligt tänka sig en sådan. Hon är inte alltid en klarspråkets mästare. Men hon sade att i EU:s stresstest 2011 hade de nationella tillsynsmyndigheterna fått ha många ord med i laget. Resultatet syntes, de spanska bankerna var i ett annat läge än vad stresstesterna låtit påskina.
ATT SPANJORERNA bluffat, och att andra låtit dem bluffa utan att syna deras kort, är nu bevisat bortom allt tvivel. EU påstod sig stresstesta banker första gången 2010, med så snälla antaganden att en mängd nationella intressen inte skulle störas. 2011 påstod man sig gå grundligare till väga.
Det hette då att i hela EU skulle endast nio mer betydelsefulla banker, varav fem i Spanien, ha otillräckligt med kapital. I Spanien skulle då ett par tiotal miljarder kronor behövas i kapitaltillskott.
Nu har en konsultfirma fått göra en genomlysning av enbart Spaniens banker. Sanering sägs kräva cirka 530 miljarder kronor i förstärkt kapitalbas!
EU:s så kallade bankmyndighet levererade 2011 en djupt otillförlitlig rapport. Spaniens regering och finansinspektion måste ha lämnat vilseledande underlag. På Brysselnivå fanns inte moral och kraft nog att redovisa rätt, och därmed sätta ljuset på att fler regeringar rullar problem med krisbanker framför sig.
EU:s kris är nu en djup förtroendekris. Det handlar inte bara om att länder satt ständiga budgetunderskott i system, hellre än att ta itu med strukturfrågor, skatte- och socialförsäkringssystem. Det handlar inte heller bara om farligt slapp tillsyn av risknivån i kreditväsendet. Mycket av förtroendet mellan länderna i EU är nu i spillror.
LÄNDER HAR inte bara utnyttjat brister i eurosystemet för att ta åt sig väldiga summor på andras bekostnad. Det har lämnats in oärliga nationalräkenskaper från Grekland och uppenbarligen även förvrängda underlag om den spanska bankkrisen. En rad EU-länder – som Österrike, Italien och Spanien – struntade blankt i de åtaganden om koldioxidutsläpp som de efter Kyotoavtalet gjorde inom EU.
MEN ALLVARLIGA problem har alltför sällan mötts med konkreta och tydliga åtgärder där medlemsländer behövt skärpa sig och svara för vad de gjort. I stället för att ta itu på riktigt med så grundläggande saker som att det inte ska gå att bluffa med banktillsyn eller budgetansvar har fluffigt språk om solidaritet och federalism fått lägga den kortsiktiga bekvämlighetens dimbankar kring vad som pågått.
Även i Folkpartiet kräver krisen ett skifte av fokus. För Sverige vore det en säkerhetspolitisk och ekonomisk megaolycka om EU bröt ihop. Vi har en mängd skäl att engagera oss i att lappa ihop samarbetet. Men då måste det samtidigt stå klart att den visionära federalismliturgin är missriktad och allt mer irrelevant.
DET SOM BEHÖVS är hållfasta, trovärdiga regelverk med uppföljningar och konsekvenser så att det inte går att fuska sig fram.
Den så kallade ”bankunionen” blir ett prov på detta. Om den alls ska kunna fungera gäller det att komma förbi det Brysselmässiga slagordet, där allt som heter ”union” är fint."