Hur trovärdiga är böcker om kungen?

Ansvariga utgivare och andra redaktörer har nu igen en besvärlig fråga att bedöma, nämligen trovärdigheten i en bok om kungen - där det även påstås mer eller mindre sannolika saker om andra kända personer, inte minst inom idrottsvärlden. Jag har åtminstone för tillfället inget att tillföra till diskussionen om vad man kan tro om sanning eller osanning i den senaste boken av detta slag. Däremot har jag tidigare skrivit om en anslutande debatt, där pressen angrips och där det påstås att den deltar i ett drev mot kungahuset. Delvis kännetecknas den diskussionen av att artiklar om kungliga personer tas som förevändning för krav på inskränkningar i tryckfriheten som skulle kunna få avsevärda och negativa återverkningar för rapporteringen om helt andra ämnen.

Jag skrev om det här i en signerad artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 30/12 2011. Bakgrunden var då att en styrelseledamot i Centerpartiets och en i Kristdemokraternas Ungdomsförbund i ett inlägg i Svenska Dagbladet krävt en hårdare lag mot förtal, och straff för något så gummiaktigt som ”falsk ryktesspridning”. Om detta skrev jag följande:

" Vad vill de mer exakt? Det besvärar de sig inte att berätta. Men eftersom förtal sedan länge är ett tryckfrihetsbrott handlar det förmodligen om att ta bort någon eller några av de grundlagsstadgade skyddsregler som nu hindrar att förtalsparagrafen blir ett penningens maktmedel mot nyhetsförmedlingen.
Däremot har de en förevändning för att riva i Tryckfrihetsförordningen: ”Drevet” mot kungen. De påstår där något som helt klart inte stämmer, att ”hela det svenska etablissemanget av såväl medier som politiker valde att tro på en dömd, tungt kriminell gangsterkung framför Sveriges statschef”. Detta är rent ut sagt struntprat."

Jag skrev sedan en del om svårigheterna som pressen ställdes för när den förra "kungaboken" kom ut:

"I verkligheten har ju det stora flertalet större och mindre tidningar och andra medier hållit en avsevärd distans till den famösa boken ”Den motvillige monarken”. Om påståenden i den boken inte hade ansetts så obevisade, utan i flertalet väsentliga delar styrkta och trovärdiga, hade reaktionerna både i regering och riksdag och i pressen varit av helt annat och långt mer drastiskt slag.
En stor del av förklaringen till redaktionernas skepsis mot boken är just den person som påstått sig ha komprometterande bilder eller filmer att visa upp. Det är, som framgått i nyhetsrapporteringen, ett faktum att mannen är dömd till fängelse några gånger, bland annat för försök till utpressning. ...
Ingen person som är utpekad i boken har stämt författarna för förtal. Kungen själv hade kunnat säga att olika påståenden i boken är lögnaktiga. När han föredrog de nu bevingade orden om att vända blad, gav han ofrånkomligen intrycket att en del av de klandervärda saker som påstås om hans leverne har verklighetsbakgrund.
Det har inte gjort saken bättre att Aftonbladet fått fram skriftliga belägg för inte bara förhandlingar utan också en affärstransaktion på 625 000 kronor, där en eller flera umgängesvänner till kungen betalat personer i den undre världen för aktiviteter i just detta ärende. "

När nu svårigheterna att bedöma källvärdet också infinner sig efter artisten Camilla Henemarks bok kan det vara värt att ha i minnet att det är en myt och inget annat att pressen i allmänhet deltog i ett slags drev där man utgick från att det mesta av det som stod i den förra "kungaboken" var sant.
I artikeln i E-K den 30/12 2011 hade jag också med ett kort avsnitt om drottningens far, som anslöt sig till nazistpartiets utlandsorganisation i Brasilien, innan han flyttade tillbaka till Tyskland som då blivit en nazistisk diktatur:

"I en helt annan sak, drottningens faders nazism, så är den helt bevisad, medan det förblir sannolikt att den länge kan ha varit okänd för henne. En tidigare riksarkivaries utredning på drottningens uppdrag innehöll intressanta kompletteringar, men också en anpasslig, överslätande bedömning av starkt obehagliga frågor. Om detta var dock merparten av pressen tyst."

Sista stycket i E-K-artikeln 30/12 innehåller också en sak som det kan vara värt att påminna om:
"De båda styrelseledamöterna i CUF och KDU kritiserar regeringen och sina egna partiledare för att de inte ställt upp som kungens ”främsta beskyddare”. Men det är mycket förståeligt att statsminister Reinfeldt och de andra aktat sig noga för att sätta sina goda namn i pant för kungahusets skull."
                                                                            *
Hela E-K artikeln finns på tidningens webb-plats. I en tidigare artikel där kommenterade jag den utredning en tidigare riksarkivarie och hovman gjorde på drottningens uppdrag. Den artikeln finns här.