Ekots självberöm är inte det enda som kan sägas om Ekot

I går (1/10) fyllde Ekot i radion sina sändningar med stora doser självberöm - och med att underhållningsförnedra Håkan Juholt en gång till.
Om ekot går det dock rätt ofta att säga sådant som inte är beröm. Ibland är Ekot kampanjekot. Ibland är ekot det tysta ekot. Om det har jag skrivit ibland.
Den följande artikeln är inte så färsk, den är från Sundsvalls Tidning 2/12 2004, men den innehåller mycket som fortfarande är aktuellt - bland annat just om hur Ekot i Sveriges Radio kan låta ibland.

Så här skrev jag i Sundsvalls Tidning:

"I flera dagar har jag hört flåsandet i ekot i radion, först om några hundralappar som några riksdagsmän glömt att dra bort från sina traktamentsräkningar. Ekot gick i förra veckan med kraft in för att av något i kronor mycket smått göra en mycket stor sak — så att hela riksdagen skall bli nedkladdad. I andra medier har många hängt med och hackat på riksdagen.
När jag hört detta trummande mot riksdagen på radio har jag kommit att tänka på en talman för inte så väldigt länge sedan. Leif Cassel var vice talman i andra kammaren de sista åren innan bytet till enkammarsystem. Jag minns inte själv så mycket av honom, när han var ett stort namn var jag barn. Men han skrev i början av 70-talet en bok om sitt liv i och utanför riksdagen, och den hör till de läsvärda politiska memoarerna. Där står de rader jag kom att tänka på när ekot flåsade:
"Massmedia, tidningar och särskilt TV, har tagit på entreprenad att försöka undergräva riksdagens anseende. Vad det nu skall tjäna till", skrev Leif Cassel. Han fortsatte med en fråga: "Man frågar sig vad de vill ha i stället för parlament."
Leif Cassel var ingen gnällspik. Han var, såvitt jag kan förstå, respekterad i alla partier, och var på allvar på tal som partiledare i sitt eget. Han verkar ha varit en klok och sansad karl. Han såg uppenbarligen något som tål att tänka på än i dag. En journalistik som tycker den är duktig om den undergräver riksdagens anseende är ingen ofarlig sak. För om riksdagen inte har en ställning som gör att den kan hävda sitt inflytande kommer makt att flyttas till andra. Det inflytande folkvalda då inte har kommer sådana som inte är folkvalda att få i stället. Därför är Leif Cassels fråga viktig: "Vad vill de ha i stället för parlament?"
Detta är inte att säga att riksdagen skall vara fredad för granskning, eller att fel som upptäcks inte skall rapporteras. Men frågan behöver ställas när även små redovisningsfel, som kan bero på slarv, görs till huvudnyheter, med tonfall och pådrag som vid en präktig korruptionsskandal. Och är det fel på några ledamöters sjukredovisning så bör inte ett litet antal personers slarv eller misskötsel bli förevändning för att utmåla de många som är noggranna, skötsamma och samvetsgranna som delar av ett fifflande system.
I all löneredovisning för tjänstemän som sänds till arbete på annan ort är det en risk för fel med avdragen från traktamentsbeloppet då någon bjudit på lunch eller middag. Det kan vara frestande att glömma en gratislunch och få en dryg hundring skattefritt. Men det är också lätt att det blir fel av misstag eller slarv, särskilt med många resdagar och mycket att göra. Har till exempel pressens, radions och TV-bolagens personalavdelningar fått helt riktiga reseräkningar från alla de journalister som under årens lopp tagit för sig av de mängder av bjudmat som olika organisationer försöker smörja journalistkåren med under de politiska veckorna i Sundsvall och Visby om somrarna?
Förmodligen har det betalats ut en hel del hundralappar för mycket i traktamenten till somliga. Men det är ju inget skäl att framställa det som stor ekonomisk skandal eller att utmåla journalister i allmänhet som fuskare med reseräkningar.
När Leif Cassel skrev var det något av en retorisk fråga att undra vad de som hackade på riksdagen ville ha i stället för parlament? Bara några år senare var svaret bara alltför tydligt. Diktaturromantiken i yttre vänstern på 70-talet, som blev väl företrädd i medierna, såg riksdagen som en "borgerlig demokrati" som mest var värd att föraktas. Men i dag är svaret på frågan något annat. Den makt som avancerar, och som kan tränga undan riksdagen, är elitstyret i byråkratin, i kanslihus, EU-kommission, ämbetsverk och domstolar, där politiken kan flyttas utom räckhåll för väljarna och deras folkvalda företrädare.
Detta gäller inte bara riksdagen. För några år sedan utmålades felaktigt ett par mycket lokala, mycket alkoholdrypande, skandaler i Motala och Gävle som en allmän röta bland kommunalt folkvalda. I månader tog medier på entreprenad att undergräva det kommunala folkstyrets anseende. Under senare år har tjänstemannaväldet vuxit mer och mer i kommunerna, de folkvalda viker sig ofta, nämnder läggs ned, uppdrag tas bort. I allt högre grad lyckas byråkrater frigöra sig från folkvald kontroll. Denna utveckling har underlättats av det allmänna misstänkliggörandet av kommunalpolitiken efter de lokala Motala- och Gävlehändelserna.
Ekots mångåriga, massiva ointresse för det verkliga riksdagsarbetet, följt av trummandet i radion mot riksdagen, med stort pådrag även om sådant som rimligen låg på notisnivå, har också sin politiska innebörd. Vad ekot ger ett stöd åt är byråkratmaktens expansion, för det är den som blir följden varje gång de folkvaldas ställning försvagas.
Ställs Leif Cassels fråga i dag är svaret: I stället för parlament verkar media ofta till förmån för den makt som vill slippa besväras av den parlamentariska demokratin. "