I den olympiska rörelsen har svårartade förtryckare varit välkomna - och är det fortfarande

Apropå olympiaden, några rader om detta med idrott och politik. De hör ju inte ihop, sägs det ibland. I åtskilliga stater delar i vart fall de härskande inte den uppfattningen. Om ett mer än vanligt tydligt exempel på vad detta kan betyda skrev jag på debattplats i Vestmanlands Läns Tidning 25 juli 2003. Texten finns nedan och går även att hitta med sökning på på VLT:s hemsida.

Skulle en regim med en olympisk kommitté av samma slag som i Saddam-tidens Irak ha kunnat delta obehindrat och utan särskild uppmärksamhet i London-OS - och på samma sätt kunna vara med i det kommande vinter-OS i Ryssland? Irak var förstås en ovanligt brutal diktatur, även bland förtryckarstater tillhörde den de allra värsta. Delvis har nog den internationella kritiken och uppmärksamheten mot förtryckares medverkan i olika sammanhang blivit något större än för tio eller trettio år sedan. Men i princip är nog ändå svaret på frågan ja. IOK skulle inte stänga ute en Saddamstyrd medlemskommitté från deltagande och skulle knappast göra något för att skydda idrottsutövare från det land det gällde.

I huvudsak är det en försvarbar eller till och med klok hållning att fortsätta idrottsutbyte mellan fria och ofria länder, bland annat eftersom detta ger människor möjlighet att resa och få med sig intryck från länder som är demokratier. Om det finns en gräns, där regimens brutalitet är sådan att IOK borde säga stopp, diskuterades av allt att döma inte nämnvärt ens när Saddam och hans söner gick på som värst. I allmänhet ville man undvika alla sådana frågor efter de olika bojkotter som följde efter att Ryssland invaderade Afghanistan 1979. Läget är nog detsamma i dag. Till IOK är alla välkomna, inte ens en olympisk kommitté med tortyrkammare i högkvarterats källare skulle vägras tillträde.

Det finns en positiv sida av detta. Länder eller stater som annars inte kan umgås eller som vägrar erkänna varandras legitimitet eller existens brukar i alla fall kunna delta i samma tävlingar i OS. Detta kan bidra till ett bättre internationellt klimat även utanför idrottens värld. Att saken också har en negativ sida tog jag alltså upp i den här artikeln [iVLT 25 juli 2003]:

Iraks diktatur hade vänner

" Mångårige ordföranden i Iraks olympiska kommitté har avlidit, i en lyxvilla i Mosul, på ett sätt som gett eko världen runt.
Jag förmodar att ordföranden i motsvarande svenska kommitté inte kommer att bli intervjuad den här gången heller, och ombedd att kommentera hur "den olympiska rörelsen" sett på den irakiska kollegan. Det har annars funnits många tillfällen att ställa frågan.
Med Uday Hussein som ordförande har Iraks statskontrollerade idrott inte haft några svårigheter att delta i olympiader som ett land vilket som helst. Samtidigt var det ju länge välkänt att Iraks olympiska kommitté var ovanlig, dess huvudkontor hade ju en källare med häkte och tortyrkammare.
Uday Hussein hade inte någon av de mest centrala befattningarna i den nationalsocialistiska staten. Det var hans yngre bror som kontrollerade säkerhetstjänster, med tillhörande yrkesmän för tortyr och avrättningar. Men ordföranden i olympiska kommittén höll sig med egna fängelsehålor. Dessutom var han en mördare - med egna händer, inte bara genom underhuggare.
Han skaffade sig en mycket stor förmögenhet med metoder som i de flesta andra länder skulle gjort honom till fängelsekund. Nu hade han i stället fängelse för andra. Till det tänkvärda i detta hör att det så länge i omvärlden sågs som en del av det normala. Irak var ett land bland andra i den olympiska rörelsen. Andra länders idrottsledare och stjärnor utgick från att tortyrkammaren hos olympiska kommittén i Bagdad var något som inte behövde diskuteras och inte behövde leda till någon åtgärd, för idrott och politik skulle ju hållas isär.
                                                                               *
Denna inställning - att Uday Hussein var en tillräckligt normal del av den olympiska rörelsen för att inte vara något att kommentera - togs också för given inom press och andra medier. Såvitt jag vet har ingen svensk ledamot av Internationella olympiska kommittén - eller av dess svenska underorgan - behövt ha en offentlig uppfattning om lämpligheten av att Uday Husseins organisation var en likaberättigad del av "rörelsen".
Här var idrotten på inget sätt ovanlig, det gick att tekniskt och ekonomiskt ställa upp för Saddam utan att få så mycket fler frågor än vad IOK-delegaterna fick. Vad jag minns blev Percy Barnevik aldrig ansatt av någon mer näsvis journalistik när det avslöjades att ABB utrustat Bagdadregimen med avancerade maskiner till dess kärnvapenprogram.
Inte heller behövde toppnivån på Ericsson svara för att företaget, efter att ha satsat stort på att sälja teleelektronik till diktaturen, uppträdde som en mycket aktiv medspelare i Saddam Husseins taktiska spel med gisslan efter hans erövring och annektering av Kuwait 1990.
                                                                                  *
Den som så här pekar på andras passivitet kommer ofta inte undan en följdfråga: Och vad gjorde Du själv då?
Jo, jag kunde ha gjort mer än att skriva en lång rad ledare mot den irakiska regimen - i Nerikes Allehanda där jag [då] arbetade. När övriga medier i stort sett lät bli att ställa företagsledningarna i ABB och Ericsson till svars för deras förbindelser med Iraks diktatur hade jag kunnat göra mer än att skriva de ledare jag skrev om just ABB och Ericsson.
Av allt som större redaktioner inte gör kan man på en mindre redaktion alltid uträtta åtminstone något. Jag hade kunnat lyfta luren och be informationsavdelningarna om en intervju om Irak med Percy Barnevik och med någon motsvarande potentat på Ericsson. Det kunde ju alltid ha blivit en liten artikel om hur en informationsdirektör låter när en sådan fråga viftas undan.
Men olympiska kommitténs ordförande hade det nog gått att intervjua om den irakiska kollegans ovanligt utrustade huvudkontor och om dess betydelse för respekten för den internationella idrotten. Det var en miss att inte göra det, inför OS 2000 till exempel, och vi var många om den missen.
                                                                                  *
Iraks diktatur hade - hur många kurder den än gasade - ingen brist på vänner, bundsförvanter och affärskontakter. Stora länders regeringar och stora företag i en rad länder hade ekonomiska och andra intressen i att den nationalsocialistiska diktaturen bevarades, något som bland mycket annat också hade betytt att dess olympiska kommitté kunnat ha kvar ordföranden och tortyrkammaren och ändå delta som vanligt i OS 2004.
Men sällan får vi se någon ställas till svars i spalter och tv-rutor för stöd till Saddamdiktaturen eller broderliga kontakter med dess ombud. De som verkade för att Saddamväldet skulle störtas tycks anses mer värda kritik än de som verkade för att Saddamväldet skulle bevaras."