Även byggsubvention med kreditgaranti måste betalas av någon

En kreditgaranti låter så förrädiskt behaglig i samhällsdebattens språkbruk, den syns ju inte i statsbudgeten när den skrivs ut. Men den syns så mycket mer i statens bokslut när den måste infrias.
Kreditgaranti gratis eller till reapris är en subvention. Dess popularitet beror på att den kan användas som genväg förbi utgiftstak och budgetprövning. Om detta skrev jag den 27 juli en signerad krönika i Eskilstuna-Kuriren (lib). Anledningen var ett bostadspolitiskt utspel ai DN av Veronica Palm (S), som leder en arbetsgrupp i ämnet inom sitt parti.


Om detta skrev jag bland annat följande:
" Går det bra tar jag själv vinsten. Går det dåligt betalar någon annan mina lån. Och vem är någon annan? Jo, när Socialdemokraterna tänker ändra sin bostads- politik får staten vara någon annan. ... Bygg- och bostadsföretag lånar i banken för att bygga. Går affären bra tar byggföretag eller husägare vinsten. Går det dåligt behöver banken inte kräva att företaget återbetalar hela lånet. I stället går banken till staten och hämtar pengar. Så fiffigt! Då vågar kommuner och andra byggherrar bygga mer, och ungdomar kan lättare hitta bostad.

Avtal av det här slaget finns i levande livet. De är vanliga, men vanligen är det mindre av hokus pokus i dem. Kreditgarantier kallas de: Någon ställer garanti för att för att en låntagare betalar sin skuld. I verkligheten brukar sådana garantier ha ett pris, ett slags försäkringspremie, som är en funktion av risken. Den som är någon annan ställer villkor för att begränsa sitt risktagande till vad som kan täckas med rimliga riskpremier.

Det kunde ha varit ett intressant inspel från Veronica Palm, ifall tanken på kreditgarantier för husbyggen hade hängt ihop med en genomtänkt uppfattning om hur staten skulle ta betalt för risktagandet och ställa upp villkor för att företag och kommuner inte ska kasta sig in i förlustaffärer och skicka notan till statskassan. Men hon lyckades skriva en lång DN-artikel utan att ens antyda att byggherrarna skulle behöva betala en enda krona för statens risk. Om villkoren är hon så otydlig att önsketänkare inte ska oroas, även om hon tycks tänka sig något slags byggkostnadsprövning. Tyvärr är det ganska typiskt. Inte speciellt för socialdemokrater, men för en slapp inställning till statsbudget och subventionspolitik, med följder som kan beskådas kors och tvärs i Europa och särskilt vid Medelhavets norra kust."
Hela krönikan finns på tidningens hemsida på den här adressen.