Kallelsen att ta förtroendeuppdrag - den gäller även att verka som nämndeman

Det är vanligt att den svenska ordningen med nändemän i domstolar angrips. Ibland gäller kritiken att
nämndemännen är inte en spegelbild av befolkningen, särskilt ifråga om ålder. Men det förekommer också att hela ordningen med nämndemän som lekmannadomare ifrågasätts, och dessa stämplas som ett utslag av politisering,  därför att de är utsedda av kommunfullmäktige eller landsting och därigenom nomineras från olika partiers sida.

Om denna kritik skrev jag i den kristna dagstidningen Dagen den 1 augusti 2006. Sedan dess har det gått några år, men diskussionen fortsätter och det jag skrev är lika aktuellt i dag. Här är artikeltexten, något förkortad.

"... Nämndemännen ska inte vara något obundet, slumpmässigt urval. Uppdraget ... är det äldsta och ett av de viktigaste i det svenska folkstyrets utveckling.
Nämndemannen ska vara betrodd, vara värd medborgerligt förtroende. [Därför] är det inte alls konstigt om nämndemannakåren kan vara representativ för väljarkåren i en del avseenden, men inte i andra. Detta är ett uppdrag där det är en särskilt stor fördel med en hel del livserfarenhet. Nämndemannen kan, mycket mer än den som har ett kommunalt uppdrag, ha lättare att göra en god insats om hon eller han hunnit bli medelålders.
På motsvarande sätt kan förvisso den som invandrat till Sverige bli en god nämndeman, men det behövs nog vanligen en hel del år av erfarenhet och språk- och samhällskunskap för att bli betrodd med ett sådant uppdrag, och det är inte konstigt.
Viktigare än åldersfördelningen är att nämndemännen hämtas från olika samhälls- och yrkesgrupper, så att domstolarna inte har slagsida, till förmån för någon viss samhällsklass och till nackdel för andra. Det är ett viktigt skäl till att lekmannadomarna väljs av fullmäktige, med en bergfast sedvänja att fördelningen är proportionell så att de värderingar och den sociala bakgrund som partierna representerar också återfinns i domstolarna. ... "

Jag påpekade vidare att partierna inte driver politiska linjer genom nämndemän. Detta är ett uppdrag av annan karaktär.

" Vad det däremot handlar om är att den motvikt mot ämbetsmannaväldet som nämndemännen utgör har en värdemässig förankring, inte hos någon viss medborgargrupp utan i samhället i stort.
Domstolarna har en oerhörd maktställning mot enskilda människor, och det är främmande för det svenska folkliga självstyret att lämna denna makt i händerna på enbart ett snävt skrå av universitetsutbildade akademiker, med sociala villkor och värderingar som kan vara allt annat än representativa för befolkningen.
Om inte kommunfullmäktige utsåg nämndemän, vem skulle då göra det? Yrkesdomarna själva? Resultatet skulle bli att yrkesjurister fick makten att utse dem som ska vara en motvikt till yrkesjurister. Då skulle man verkligen kunna tala om att förtroendet för domstolarna riskerar att undergrävas. "

"Men", fortsatte jag, "allt självstyre är i längden hotat om inte människor känner sig kallade att bära de bördor som i ett fritt land frivilligt måste bäras av medborgare. Vi behöver tala mer om kyrkomedlemmarnas samhällsansvar och vikten av förkunnelse om kallelse.
Ett demokratiskt land kan bara fungera genom partier, och om alltför få människor tar på sig besväret att vara med i partier och sköta uppdrag av olika slag så kommer makt av helt andra slag att ta över och tränga demokratin – men också lekmannadomarnas roll – åt sidan. Penningmakt och intresseorganisationers makt kan då växa.
Men framför allt kan domar- och ämbetsmannamakt ta över allt mer av den politiska makten och dessutom agera under allt mindre av folklig kontroll. Tendensen i vårt och andra länder går åt det hållet, och en del av kritiken mot nämndemännen är ett utslag av att förtroendevalda i en rad sammanhang ifrågasätts och ersätts av anställda funktionärer och byråkrater. "

Avslutningsvis skrev jag i Dagen att om inte nämndemännen ska hämtas ur alltför små grupper behöver fler människor bli så aktivt engagerade i samhällsfrågor att de är medlemmar och blir valda till olika slags uppdrag:

"Alltför ofta förekommer nedvärderandet av självstyret och förtroendemannainflytandet även inom kyrkorna. En sådan attityd bidrar till att allt som ses som politik blir betraktat som suspekt och till att demokratin försvagas.
Det är viktigt i alla samfund att mer aktivt förkunna den kristnes personliga kallelse till samhällsansvar, och att vara tydlig med att detta även betyder att vara beredd att göra insatser som betrodd förtroendeman, att vara med i olika politiska partier, och inte minst att bära upp en sådan viktig svensk form för folkligt självstyre som nämndemannaskapet."

(Artikeln finns även på tidningens webbplats.)