Justitiekanslern (JK) har nu som väntat avfärdat den illa grundade anmälan om tryckfrihetsbrott som en riksdagsledamot från de s.k. "Sverigedemokraterna" riktat mot den kristna dagstidningen Dagen.
Efter att JK-anmälan hade lämnats in skrev jag i Dagen skriver jag i dag om denna JK-anmälan där sd begärde åtal mot Dagens ansvarige utgivare, sedan Dagen hade intervjuat riksdagsledamoten Nalin Pekgul (s) och återgett det hon sade om rasistiska och nazistiska drag hos sd. Om min artikel om tryckfriheten och sd - se den här bloggen 14 oktober 2010.
måndag 29 november 2010
Irland, bankkrisen och bolagsbeskattningen
Irland har nu liksom Grekland blivit tvunget att låna från andra EU-länder och från Internationella Valutafonden (IMF), därför att risken i landets egna statsobligationer är så stor att man inte är trovärdig som låntagare. Om detta skrev jag i en gästkrönika i Karlskoga-Kuriren i onsdags (24/11, finns inte på Internet), bland annat det här:
"Irland har satt sig självt i klistret och kan inte skylla ifrån sig på andra. ... Det Irland dragit på sig är något vi haft i Sverige också, en bankkris där stora banker lånat ut vårdslöst i en överhettad ekonomi där huspriserna stigit på i längden ohållbart vis. Vi hade en sådan kris i Sverige, som grundlades i det sena 1980-talets vårdslöshet och som sedan drabbade landet med full kraft omkring 1992.
Men Irland är ett långt värre fall, deras finanssektor hade tillåtits svälla så oerhört att fallfärdiga eller svaga banker nu drar ned statsfinanserna i avgrunden. Irland är alltså inte ett andra Grekland, vanskötseln har gått till på annat sätt.
Irland är snarare ett andra, mycket större Island. Kreditgivningen till och från Irland är så omfattande att stora bankkonkurser i Dublin skulle kunna utlösa omfattande kedjereaktioner.
... En följd är att risken i irländska statsobligationer tilltar så att räntorna på dem kan stiga genom taket, göra upplåning omöjlig och utlösa kollaps. De andra euroländerna, Internationella Valutafonden, Storbritannien – och på ett litet hörn även Sverige – går därför in och övertar för en tid ansvaret för irländska statens upplåning, på villkor som tvingar Irland att ändra sig. "
När det gällde de krav som omvärlden skulle ställa på Irland har inte bara budgetpolitiken utan även landets företagsbeskattning diskuterats ganska livligt. Irlands fräcka finansministrar har tärt mycket hårt på andra finansministrars tålamod. Detta handlar, skrev jag också i krönikan i Karlskoga-Kuriren, inte bara bara om själva skattesatsen i bolagsbeskattningen:
" Landet har satt i system att dra till sig både huvudkontor och dotterbolag från andra västländer genom att assistera bolag i deras skatteflykt. Företag som inte tillverkar på Irland utan bara handlar eller gör skentransaktioner betalar en bolagsskatt på marginalen på bara 12,5%. Den kan jämföras med 26,3% i Sverige, 28% i Storbritannien och i praktiken även i USA, 30% i Tyskland, 34% i Frankrike och nästan 40% i Japan. För att få hjälp att låna pressas nu Irland att höja sin bolagsskatt.
Men denna skattesats är bara en del av problemet. Väl så illa är det som kallas ”dubbel irländare”. Genom att skicka internprovisioner genom två olika irländska bolag, och sedan genom två holländska (något som lär heta ”holländsk macka”) kan vinster från helt andra länder flyttas till skatteparadis så att effektiv bolagsskatt blir nästan noll. Google – av alla företag! – är ett praktexempel på denna trafik. "
*
När det gäller Google och det irländska gynnandet av stora bolags skatteplanering, se tidigare notis här på bloggen i mitten av oktober 2010, där det även finns en länk till Bloomberg News.
Sedan artikeln den 24/11 skrevs har det visat sig att även Danmark, vid sidan av Sverige, deltar i långivningen till Irland med en ganska liten andel, vid sidan av huvudaktörerna, som är Euro-länderna, IMF och Storbritannien.
*
Tillägg: En hänvisning till mitt inlägg ovan har gjorts av Gunnar Hökmark, ledamot (m) i EU-parlamentet, i ett inlägg på hans blogg, som finns här. Han skriver i det inlägget om "räddningspaketet" för Irland.
"Irland har satt sig självt i klistret och kan inte skylla ifrån sig på andra. ... Det Irland dragit på sig är något vi haft i Sverige också, en bankkris där stora banker lånat ut vårdslöst i en överhettad ekonomi där huspriserna stigit på i längden ohållbart vis. Vi hade en sådan kris i Sverige, som grundlades i det sena 1980-talets vårdslöshet och som sedan drabbade landet med full kraft omkring 1992.
Men Irland är ett långt värre fall, deras finanssektor hade tillåtits svälla så oerhört att fallfärdiga eller svaga banker nu drar ned statsfinanserna i avgrunden. Irland är alltså inte ett andra Grekland, vanskötseln har gått till på annat sätt.
Irland är snarare ett andra, mycket större Island. Kreditgivningen till och från Irland är så omfattande att stora bankkonkurser i Dublin skulle kunna utlösa omfattande kedjereaktioner.
... En följd är att risken i irländska statsobligationer tilltar så att räntorna på dem kan stiga genom taket, göra upplåning omöjlig och utlösa kollaps. De andra euroländerna, Internationella Valutafonden, Storbritannien – och på ett litet hörn även Sverige – går därför in och övertar för en tid ansvaret för irländska statens upplåning, på villkor som tvingar Irland att ändra sig. "
När det gällde de krav som omvärlden skulle ställa på Irland har inte bara budgetpolitiken utan även landets företagsbeskattning diskuterats ganska livligt. Irlands fräcka finansministrar har tärt mycket hårt på andra finansministrars tålamod. Detta handlar, skrev jag också i krönikan i Karlskoga-Kuriren, inte bara bara om själva skattesatsen i bolagsbeskattningen:
" Landet har satt i system att dra till sig både huvudkontor och dotterbolag från andra västländer genom att assistera bolag i deras skatteflykt. Företag som inte tillverkar på Irland utan bara handlar eller gör skentransaktioner betalar en bolagsskatt på marginalen på bara 12,5%. Den kan jämföras med 26,3% i Sverige, 28% i Storbritannien och i praktiken även i USA, 30% i Tyskland, 34% i Frankrike och nästan 40% i Japan. För att få hjälp att låna pressas nu Irland att höja sin bolagsskatt.
Men denna skattesats är bara en del av problemet. Väl så illa är det som kallas ”dubbel irländare”. Genom att skicka internprovisioner genom två olika irländska bolag, och sedan genom två holländska (något som lär heta ”holländsk macka”) kan vinster från helt andra länder flyttas till skatteparadis så att effektiv bolagsskatt blir nästan noll. Google – av alla företag! – är ett praktexempel på denna trafik. "
*
När det gäller Google och det irländska gynnandet av stora bolags skatteplanering, se tidigare notis här på bloggen i mitten av oktober 2010, där det även finns en länk till Bloomberg News.
Sedan artikeln den 24/11 skrevs har det visat sig att även Danmark, vid sidan av Sverige, deltar i långivningen till Irland med en ganska liten andel, vid sidan av huvudaktörerna, som är Euro-länderna, IMF och Storbritannien.
*
Tillägg: En hänvisning till mitt inlägg ovan har gjorts av Gunnar Hökmark, ledamot (m) i EU-parlamentet, i ett inlägg på hans blogg, som finns här. Han skriver i det inlägget om "räddningspaketet" för Irland.
tisdag 16 november 2010
De nya hoten mot det fria ordet - utskrift av mitt anförande vid Yttrandefrihetskommitténs seminarium 10 november 2010
Nedan finns en utskrift av det jag sade när jag var en av de fem deltagarna i Yttrandefrihetskommitténs seminarium den 10 november 2010, om deras debattbetänkande (SOU 2010:68), som innehåller tre mer eller mindre långtgående förslag till att låta en omarbetad Yttrandefrihetsgrundlag ersätta Tryckfrihetsförordningen.
Se även tidigare notiser här på bloggen den 10 och 12/11. Den här texten distribueras också med cirkulär bland tryckfrihetsvänner, och den kommer enligt vad som sagts mig att läggas ut på åtminstone ett par hemsidor, förutom att den nu finns att tillgå här på min blogg. Alla muntliga avvikelser från mitt skrivna manuskript har inte förts in, så det nedanstående återger inte i varje detalj det jag sade på seminariet.
Åke Wredén: Anföranden vid Yttrandefrihetskommitténs
seminarium i Stockholm den 10 november 2010
[I manuskriptet är smärre korrigeringar införda mht avvikelser från manus vid det muntliga framförandet.]
I Sverige har det fria ordet – och dit hör både offentlighetsprincip och meddelarfrihet – inte en snäv, avgränsad uppgift. Den är mycket mer än kontroll av förvaltning och politik. Svensk tryckfrihet ger skydd för att diskutera, kritisera eller främja även privata intressen och makthavare, organisationer, bolag, idéer, tycke och smak, religiösa trosuppfattningar, vetenskap och forskning, seder och oseder, handelsbruk och olagligheter såväl som livsstilar och konstriktningar.
Hur kommer det sig då att vi sitter här med en SOU där ett alternativ säger att grundlagens särskilda skydd blir kraftigt inskränkt? Skyddade ändamål är där bara det opinionsbildande, det journalistiska, det litterära och konstnärliga. Ändamål utan detta skydd är religiös förkunnelse, vetenskapliga verk, uppslagsböcker, faktaredovisningar och dokumentation av många slag, men även en del av det som görs av underhållning och satir.
Att vi har ett sådant alternativ framför oss beror för det första på hur det har tagit sats inför slutbetänkandet. I debattbetänkandet har det som återstår att bevisa gjorts till förutsättning – tryckfrihetsförordningen ska bort, innehållet ska i några viktiga delar inarbetas i en ny Yttrandefrihetsgrundlag. I den ska svensk tryckfrihetsmodell omprövas, kanske på delvis långtgående sätt.
Men för det andra och viktigare: Inför slutbetänkandet behöver de parlamentariska ledamöterna se och reagera på ensidigheten i direktiven från regeringen 2008. Dessa har tydlig, ensidig, tryckfrihetsbegränsande tendens.
Sådana som skulle vilja inskränka svenskt tryckfrihetsskydd opererar längs i huvudsak tre linjer.
o Att göra hål i grundlagens "gränsskydd", så att utländsk juridik kan förfölja pressens källor, författare och debattörer inne i Sverige.
o Mer utrymme att processa, för att göra det mer riskabelt att publicera, med straff och skadestånd även för sådant som berör enskilda men varken är förtal eller förolämpning.
o Inskränka meningen med offentlighetsprincip och tryckfrihet, så att de inte som idag har en uppgift att skapa öppenhet kring privat makt och ekonomiska förhållanden.
Av alla tre linjerna syns en del spår i både debattbetänkande och direktiv. För alla tre angreppslinjerna gäller också att de som vill driva dem ibland använder tolkningar eller prognoser för utvecklingen av juridiken på europeisk nivå.
Hur vi ska hantera de risker för det fria ordet som kommer från det hållet är verkligen viktiga och allvarliga frågor. I dessa är det bra med eftertanke, debattbetänkandet ger en del underlag. Men eftertanke är något annat än uppgivenhet.
Innan jag går in på dessa rätt allvarliga frågor om hoten mot det fria ordet – först några ord om hur betänkandets författare visar på tre alternativ och förbigår andra: Ett av de senare är att hålla fast vid den linje riksdagen gång på gång har valt, till mångårig förargelse hos en del av ämbetsmanna- och juristopinionen.
Riksdagen hade ett skäl, som förblir starkt. Med även TV och radio i en enda massmediegrundlag skulle etableringskontroll, innehållsreglering och indragningsmakt lättare kunna uppfattas som en del av vår grundmodell. Faran av uttunning och relativisering – smittorisken har den kallats – skulle öka om inte TF fanns som renodlat uttryck för svensk tryckfrihetssyn.
Till det kommer nu en sak till: Vi måste inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då äventyrligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
Förstahandsalternativet bör vara justeringar i TF och YGL. Åtminstone den stora merparten av gränsdragnings- och tillämpningsproblemen verkar kunna lösas inom TF och YGL. Ingen av betänkandets tre modeller är nödvändig för att kunna hantera dem.
Presumtionsregler och annat bör kunna göra det tydligt vilken lag som skall tillämpas, med TF som huvudregel i mindre tydliga fall. Utrymmet bör också minskas för att det uppstår situationer där det finns grundlagsskydd men ändå ingen som i praktiken bär ensamansvaret.
Ändamålsmodellen – den har sitt pedagogiska värde, därför att den belyser var man kan landa om man i stället för det fria ordets vidsträckta uppgift skiftar till det nära nog diametralt motsatta perspektivet, och låter andan bakom EU:s dataskyddsdirektiv bli överordnad norm. För detta har Anders R Olsson använt ett bra ord – personuppgiftsfobi.
Verksamhetsmodellen, om man tar den på riktigt, omvandlar tryckfriheten från allmän medborgerlig rättighet till det den i Sverige aldrig varit, ett privilegium för vissa företag och deras anställda och delägare. Det blir ju orimligt. Betänkandet upphäver också modellen genom att på den hänga en generaliserad stencilregel om ansvarsuppgifter, som blir den reella huvudregeln.
Ansvarsmodellen liknar ju nuvarande TF och YGL. Så varför inte hämta en del därifrån vid bearbetning av nuvarande grundlagar? Utvidgad betydelse för stencilregeln, så att antingen ansvarig utgivare eller ansvarsuppgifter ger grundlagsskydd, kan lösa problem att avgöra trycktekniken och kanske göra det mindre vanligt med ansvarskedjor där alla led i kedjan saknar kända namn.
Men om man på så sätt öser ut anonyma klisterlappar ur TF måste man med någon annan regel se till att utländska böcker, tidskrifter och dagstidningar inte åker ut med samma badvatten, och förlorar skyddet av juryrättegång, skyddet mot transportförbud o.s.v..
*
Det som inför slutbetänkandet är huvudsak och inte bisak är dock något annat. Vi står inför en paradox.
o Nya, högst oroande, hot tornar upp sig mot nyhetsförmedling och tillgång till information om faktiska, ja till och med offentliga, förhållanden.
o Samtidigt har nätet, förutom alla nyttiga egenskaper, också gett ett drivhusklimat för nedbusning och personangrepp och hets, där en del av det som till synes utan risk framförs anonymt skulle ganska klart bli tryckfrihetsbrott om en svensk TF-jury fick det på bordet.
Låt nu inte motviljan mot det senare bli en förevändning för inskränkningar i tryckfriheten som drabbar nyhetsförmedlingen, där inte minst affärsjournalistiken kan komma i kläm!
I direktiven, där har regeringen okritiskt övertagit en ensidig bild som ofta målas upp av dem som är ute efter att begränsa det fria ordet: Mot svagare enskilda personer ställs starkare massmedieföretag. Men verkligheten är ofta den omvända. Mer av den avslöjande kontroversiella, brännande journalistiken kan i framtiden komma att utföras av små, ekonomiskt bräckliga nischmedier, nättidskrifter, frilansare, författare av reportage- och debattböcker.
Mot dem kan ställas ekonomiska och andra intressen som har miljoner till advokater som kan framställa tillgången på obekväm samhällskunskap som en fråga om att skydda privata personer från insyn i ekonomi och andra personliga förhållanden. Det största hotet mot det fria ordet är i moderna demokratier för det mesta inte staten, utan det är skadeståndsadvokaterna, och de som har pengar att betala dessa.
När regeringen bland annat öppnar för att domaren skall kunna kringgå juryutslaget genom att kvitta rättegångskostnaden och på så sätt döma till ekonomisk påföljd även där författaren eller ansvarige utgivaren friats av juryn är man inne på en mycket riskabel väg.
Allmänt gäller att där den ekonomiska risken med en avslöjande publicering tilltar så ökar också risken för självcensur. Ju mer som är processbart, ju fler gränser som de som vill ha tystnad kan överskrida, ju större blir faran för att den egna balansräkningens bräcklighet får tidningen att lägga det farliga ämnet åt sidan.
Den största risken här – och den måste ha varit känd och uppenbar för dem i justitiedepartementet som skrev direktiven – är att juridiken i länder med svagt tryckfrihetsskydd kan bli ett vapen mot medier, upphovsmän och källor som finns i länder med egna starkare lagar om det fria ordet.
Processturismen innebär att intressen med pengar stämmer där det fria ordet är svagt skyddat och advokatkostnaderna så uppskruvade att den ekonomiska risken i att publicera blir avskräckande. Det har ofta varit London, men samma sak kan göras på fler håll.
När sådana domslut kan verkställas mot medier eller skribenter i helt andra länder blir det en juridisk motsvarighet till det som i ekonomin kallas Greshams lag, ett dåligt skydd för det fria ordet tränger undan andra länders mer frihetliga juridik.
Man kan jämföra hur man reagerat på det här hotet i USA och i Sverige. I USA har det framkallat lagstiftningsärenden om att göra det olagligt att i USA verkställa utländska skadeståndsdomar som avser det som inte skulle kunna vara otillåtet i USA. I Sverige är hotet detsamma, eller större ifall utvecklingen i EU går i en av oss oönskad riktning.
Inriktningen är dock den motsatta. ”Utgångspunkten skall”, skrevs det i direktiven om utvidgade möjligheter att i Sverige använda länders lagar mot källor, författare och medier, ”vara att Sverige i så stor utsträckning som möjligt ska kunna bistå med bl.a. internationell rättslig hjälp och verkställighet av utländska domar och beslut.” Slut på citatet.
Jag har, än så länge, svårt att föreställa mig att parlamentariska ledamöter i en svensk utredning skulle kunna ge sig till att fullfölja det som i den här delen linjeras upp i dessa anmärkningsvärda direktiv.
Angeläget i det fortsatta utredningsarbetet är att man mycket konkret tänker igenom olika situationer där källor i Sverige, upphovsmän eller medieföretag kan bli föremål för rättsliga åtgärder från utlandet som innebär faror för det fria ordet.
I vissa fall kanske vi bör utvidga möjligheterna att ingripa, jag tänker då på sådana företeelser som uppvigling genom dödslistor på nätet på folkvalda som bör mördas. Men som regel måste uppgiften vara att se till att de svenska skyddsmekanismerna med juryrättegång, brottskatalog, meddelarfrihet o.s.v. behåller sin verkan.
Att avskaffa TF och göra om själva systemet är ingen lösning på det här. Risken är snarare att man med sådana omvälvningar öppnar för fler och fler steg ut på det sluttande planet.
[Efter det föregående inlägget, ett av de fem som gjordes av dem som inbjudits att vara panel, gjordes på slutet även ett kortare inlägg, som här i huvudsak återges efter bandinspelning: Ett överhoppat led i resonemanget är här infogat inom klammer.]
När man [i kommitténs betänkande] talar om alla dessa grundbultar för svensk yttrandefrihet - varför är då inte alla grundbultarna med? Att rätten att sprida skrifter, dvs. att vi inte kan återinföra transportförbudet, inte finns explicit med, beror ju på att kommittén ser detta som att det ingår i censurförbudet.
Men [saknas bland grundbultarna] gör verkligen att i Sverige kan man inte bli förtalad om man inte har en individuell själ. Så är det inte i andra länder. Man kan i Sverige bli förtalad som enskild människa . Man kan inte bli förtalad som yrkesgrupp eller som annat kollektiv. Man kan inte heller bli förtalad om man är en juridisk person.
[I Sverige är tryckfrihetsjuryns utslag att en text är brottslig en förutsättning för att skadestånd ska kunna utdömas.]
Detta är två utomordentligt viktiga grundbultar i systemet vi har idag. Att dessa två grundbultar inte nämns [i direktiven] beror väl delvis på att det finns de som vill bli av med dem. Däremot tror jag inte att någon i kommittén vill bli av med dem .
Riskerna för vad som kan komma in från utlandet tror jag man måste bedöma utifrån mycket konkreta exempel. Det står i direktiven rakt ut att källskyddet kan bli inskränkt när det dem som är meddelare till medier i utlandet. Det är vanligt när man börjar diskutera sådant, att det sägs röra sig om nynazister, barnpornografer och paparazzifotografer, sådana som det väl inte är så mycket skäl att slå vakt om.
Men för att belysa det som har fått ett skydd inom nuvarande reglering, och som kan komma att förlora detta skydd, har jag för att exemplifiera antagit det följande: Professorn i företagsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm är specialist på skatterätt och skattefusk. Han skriver i Financial Times i London om dessa frågor och använder då som ett konkret exempel det metoder för skatteundvikande och de skatteparadis som använts av ett företag vars hemvist är Wien. Det har en ägare med affärer och hemvist på Cypern, och har använt Malta, Holland och Bahamas för utnyttja deras bolagsregister och skatteregler. Det kan då finnas ett rätt stort antal jurisdiktioner där det skulle gå att utverka en dom antingen för förtal av bolaget eller förtal av ägaren. De personer som vill driva detta stämmer då inte Financial Times, det finns ju inget ensamansvar där de stämmer, utan går direkt på författaren av artikeln.
Vad händer då om vi då har fått en ordning där vi inte får ifrågasätta deras regler och är skyldiga att driva in deras skadestånd? Kommer man alltså att kunna få en sådan här dom på Cypern mot till exempel en svensk källa eller artikelförfattare, varefter svensk kronofogde blir skyldig att driva honom till personlig konkurs för något som stått i Financial Times.
Detta är förstås något tillspetsat. Men det är frågor av denna art som kommer att infinna sig om vi inte ser upp.
Se även tidigare notiser här på bloggen den 10 och 12/11. Den här texten distribueras också med cirkulär bland tryckfrihetsvänner, och den kommer enligt vad som sagts mig att läggas ut på åtminstone ett par hemsidor, förutom att den nu finns att tillgå här på min blogg. Alla muntliga avvikelser från mitt skrivna manuskript har inte förts in, så det nedanstående återger inte i varje detalj det jag sade på seminariet.
Åke Wredén: Anföranden vid Yttrandefrihetskommitténs
seminarium i Stockholm den 10 november 2010
[I manuskriptet är smärre korrigeringar införda mht avvikelser från manus vid det muntliga framförandet.]
I Sverige har det fria ordet – och dit hör både offentlighetsprincip och meddelarfrihet – inte en snäv, avgränsad uppgift. Den är mycket mer än kontroll av förvaltning och politik. Svensk tryckfrihet ger skydd för att diskutera, kritisera eller främja även privata intressen och makthavare, organisationer, bolag, idéer, tycke och smak, religiösa trosuppfattningar, vetenskap och forskning, seder och oseder, handelsbruk och olagligheter såväl som livsstilar och konstriktningar.
Hur kommer det sig då att vi sitter här med en SOU där ett alternativ säger att grundlagens särskilda skydd blir kraftigt inskränkt? Skyddade ändamål är där bara det opinionsbildande, det journalistiska, det litterära och konstnärliga. Ändamål utan detta skydd är religiös förkunnelse, vetenskapliga verk, uppslagsböcker, faktaredovisningar och dokumentation av många slag, men även en del av det som görs av underhållning och satir.
Att vi har ett sådant alternativ framför oss beror för det första på hur det har tagit sats inför slutbetänkandet. I debattbetänkandet har det som återstår att bevisa gjorts till förutsättning – tryckfrihetsförordningen ska bort, innehållet ska i några viktiga delar inarbetas i en ny Yttrandefrihetsgrundlag. I den ska svensk tryckfrihetsmodell omprövas, kanske på delvis långtgående sätt.
Men för det andra och viktigare: Inför slutbetänkandet behöver de parlamentariska ledamöterna se och reagera på ensidigheten i direktiven från regeringen 2008. Dessa har tydlig, ensidig, tryckfrihetsbegränsande tendens.
Sådana som skulle vilja inskränka svenskt tryckfrihetsskydd opererar längs i huvudsak tre linjer.
o Att göra hål i grundlagens "gränsskydd", så att utländsk juridik kan förfölja pressens källor, författare och debattörer inne i Sverige.
o Mer utrymme att processa, för att göra det mer riskabelt att publicera, med straff och skadestånd även för sådant som berör enskilda men varken är förtal eller förolämpning.
o Inskränka meningen med offentlighetsprincip och tryckfrihet, så att de inte som idag har en uppgift att skapa öppenhet kring privat makt och ekonomiska förhållanden.
Av alla tre linjerna syns en del spår i både debattbetänkande och direktiv. För alla tre angreppslinjerna gäller också att de som vill driva dem ibland använder tolkningar eller prognoser för utvecklingen av juridiken på europeisk nivå.
Hur vi ska hantera de risker för det fria ordet som kommer från det hållet är verkligen viktiga och allvarliga frågor. I dessa är det bra med eftertanke, debattbetänkandet ger en del underlag. Men eftertanke är något annat än uppgivenhet.
Innan jag går in på dessa rätt allvarliga frågor om hoten mot det fria ordet – först några ord om hur betänkandets författare visar på tre alternativ och förbigår andra: Ett av de senare är att hålla fast vid den linje riksdagen gång på gång har valt, till mångårig förargelse hos en del av ämbetsmanna- och juristopinionen.
Riksdagen hade ett skäl, som förblir starkt. Med även TV och radio i en enda massmediegrundlag skulle etableringskontroll, innehållsreglering och indragningsmakt lättare kunna uppfattas som en del av vår grundmodell. Faran av uttunning och relativisering – smittorisken har den kallats – skulle öka om inte TF fanns som renodlat uttryck för svensk tryckfrihetssyn.
Till det kommer nu en sak till: Vi måste inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då äventyrligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
Förstahandsalternativet bör vara justeringar i TF och YGL. Åtminstone den stora merparten av gränsdragnings- och tillämpningsproblemen verkar kunna lösas inom TF och YGL. Ingen av betänkandets tre modeller är nödvändig för att kunna hantera dem.
Presumtionsregler och annat bör kunna göra det tydligt vilken lag som skall tillämpas, med TF som huvudregel i mindre tydliga fall. Utrymmet bör också minskas för att det uppstår situationer där det finns grundlagsskydd men ändå ingen som i praktiken bär ensamansvaret.
Ändamålsmodellen – den har sitt pedagogiska värde, därför att den belyser var man kan landa om man i stället för det fria ordets vidsträckta uppgift skiftar till det nära nog diametralt motsatta perspektivet, och låter andan bakom EU:s dataskyddsdirektiv bli överordnad norm. För detta har Anders R Olsson använt ett bra ord – personuppgiftsfobi.
Verksamhetsmodellen, om man tar den på riktigt, omvandlar tryckfriheten från allmän medborgerlig rättighet till det den i Sverige aldrig varit, ett privilegium för vissa företag och deras anställda och delägare. Det blir ju orimligt. Betänkandet upphäver också modellen genom att på den hänga en generaliserad stencilregel om ansvarsuppgifter, som blir den reella huvudregeln.
Ansvarsmodellen liknar ju nuvarande TF och YGL. Så varför inte hämta en del därifrån vid bearbetning av nuvarande grundlagar? Utvidgad betydelse för stencilregeln, så att antingen ansvarig utgivare eller ansvarsuppgifter ger grundlagsskydd, kan lösa problem att avgöra trycktekniken och kanske göra det mindre vanligt med ansvarskedjor där alla led i kedjan saknar kända namn.
Men om man på så sätt öser ut anonyma klisterlappar ur TF måste man med någon annan regel se till att utländska böcker, tidskrifter och dagstidningar inte åker ut med samma badvatten, och förlorar skyddet av juryrättegång, skyddet mot transportförbud o.s.v..
*
Det som inför slutbetänkandet är huvudsak och inte bisak är dock något annat. Vi står inför en paradox.
o Nya, högst oroande, hot tornar upp sig mot nyhetsförmedling och tillgång till information om faktiska, ja till och med offentliga, förhållanden.
o Samtidigt har nätet, förutom alla nyttiga egenskaper, också gett ett drivhusklimat för nedbusning och personangrepp och hets, där en del av det som till synes utan risk framförs anonymt skulle ganska klart bli tryckfrihetsbrott om en svensk TF-jury fick det på bordet.
Låt nu inte motviljan mot det senare bli en förevändning för inskränkningar i tryckfriheten som drabbar nyhetsförmedlingen, där inte minst affärsjournalistiken kan komma i kläm!
I direktiven, där har regeringen okritiskt övertagit en ensidig bild som ofta målas upp av dem som är ute efter att begränsa det fria ordet: Mot svagare enskilda personer ställs starkare massmedieföretag. Men verkligheten är ofta den omvända. Mer av den avslöjande kontroversiella, brännande journalistiken kan i framtiden komma att utföras av små, ekonomiskt bräckliga nischmedier, nättidskrifter, frilansare, författare av reportage- och debattböcker.
Mot dem kan ställas ekonomiska och andra intressen som har miljoner till advokater som kan framställa tillgången på obekväm samhällskunskap som en fråga om att skydda privata personer från insyn i ekonomi och andra personliga förhållanden. Det största hotet mot det fria ordet är i moderna demokratier för det mesta inte staten, utan det är skadeståndsadvokaterna, och de som har pengar att betala dessa.
När regeringen bland annat öppnar för att domaren skall kunna kringgå juryutslaget genom att kvitta rättegångskostnaden och på så sätt döma till ekonomisk påföljd även där författaren eller ansvarige utgivaren friats av juryn är man inne på en mycket riskabel väg.
Allmänt gäller att där den ekonomiska risken med en avslöjande publicering tilltar så ökar också risken för självcensur. Ju mer som är processbart, ju fler gränser som de som vill ha tystnad kan överskrida, ju större blir faran för att den egna balansräkningens bräcklighet får tidningen att lägga det farliga ämnet åt sidan.
Den största risken här – och den måste ha varit känd och uppenbar för dem i justitiedepartementet som skrev direktiven – är att juridiken i länder med svagt tryckfrihetsskydd kan bli ett vapen mot medier, upphovsmän och källor som finns i länder med egna starkare lagar om det fria ordet.
Processturismen innebär att intressen med pengar stämmer där det fria ordet är svagt skyddat och advokatkostnaderna så uppskruvade att den ekonomiska risken i att publicera blir avskräckande. Det har ofta varit London, men samma sak kan göras på fler håll.
När sådana domslut kan verkställas mot medier eller skribenter i helt andra länder blir det en juridisk motsvarighet till det som i ekonomin kallas Greshams lag, ett dåligt skydd för det fria ordet tränger undan andra länders mer frihetliga juridik.
Man kan jämföra hur man reagerat på det här hotet i USA och i Sverige. I USA har det framkallat lagstiftningsärenden om att göra det olagligt att i USA verkställa utländska skadeståndsdomar som avser det som inte skulle kunna vara otillåtet i USA. I Sverige är hotet detsamma, eller större ifall utvecklingen i EU går i en av oss oönskad riktning.
Inriktningen är dock den motsatta. ”Utgångspunkten skall”, skrevs det i direktiven om utvidgade möjligheter att i Sverige använda länders lagar mot källor, författare och medier, ”vara att Sverige i så stor utsträckning som möjligt ska kunna bistå med bl.a. internationell rättslig hjälp och verkställighet av utländska domar och beslut.” Slut på citatet.
Jag har, än så länge, svårt att föreställa mig att parlamentariska ledamöter i en svensk utredning skulle kunna ge sig till att fullfölja det som i den här delen linjeras upp i dessa anmärkningsvärda direktiv.
Angeläget i det fortsatta utredningsarbetet är att man mycket konkret tänker igenom olika situationer där källor i Sverige, upphovsmän eller medieföretag kan bli föremål för rättsliga åtgärder från utlandet som innebär faror för det fria ordet.
I vissa fall kanske vi bör utvidga möjligheterna att ingripa, jag tänker då på sådana företeelser som uppvigling genom dödslistor på nätet på folkvalda som bör mördas. Men som regel måste uppgiften vara att se till att de svenska skyddsmekanismerna med juryrättegång, brottskatalog, meddelarfrihet o.s.v. behåller sin verkan.
Att avskaffa TF och göra om själva systemet är ingen lösning på det här. Risken är snarare att man med sådana omvälvningar öppnar för fler och fler steg ut på det sluttande planet.
[Efter det föregående inlägget, ett av de fem som gjordes av dem som inbjudits att vara panel, gjordes på slutet även ett kortare inlägg, som här i huvudsak återges efter bandinspelning: Ett överhoppat led i resonemanget är här infogat inom klammer.]
När man [i kommitténs betänkande] talar om alla dessa grundbultar för svensk yttrandefrihet - varför är då inte alla grundbultarna med? Att rätten att sprida skrifter, dvs. att vi inte kan återinföra transportförbudet, inte finns explicit med, beror ju på att kommittén ser detta som att det ingår i censurförbudet.
Men [saknas bland grundbultarna] gör verkligen att i Sverige kan man inte bli förtalad om man inte har en individuell själ. Så är det inte i andra länder. Man kan i Sverige bli förtalad som enskild människa . Man kan inte bli förtalad som yrkesgrupp eller som annat kollektiv. Man kan inte heller bli förtalad om man är en juridisk person.
[I Sverige är tryckfrihetsjuryns utslag att en text är brottslig en förutsättning för att skadestånd ska kunna utdömas.]
Detta är två utomordentligt viktiga grundbultar i systemet vi har idag. Att dessa två grundbultar inte nämns [i direktiven] beror väl delvis på att det finns de som vill bli av med dem. Däremot tror jag inte att någon i kommittén vill bli av med dem .
Riskerna för vad som kan komma in från utlandet tror jag man måste bedöma utifrån mycket konkreta exempel. Det står i direktiven rakt ut att källskyddet kan bli inskränkt när det dem som är meddelare till medier i utlandet. Det är vanligt när man börjar diskutera sådant, att det sägs röra sig om nynazister, barnpornografer och paparazzifotografer, sådana som det väl inte är så mycket skäl att slå vakt om.
Men för att belysa det som har fått ett skydd inom nuvarande reglering, och som kan komma att förlora detta skydd, har jag för att exemplifiera antagit det följande: Professorn i företagsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm är specialist på skatterätt och skattefusk. Han skriver i Financial Times i London om dessa frågor och använder då som ett konkret exempel det metoder för skatteundvikande och de skatteparadis som använts av ett företag vars hemvist är Wien. Det har en ägare med affärer och hemvist på Cypern, och har använt Malta, Holland och Bahamas för utnyttja deras bolagsregister och skatteregler. Det kan då finnas ett rätt stort antal jurisdiktioner där det skulle gå att utverka en dom antingen för förtal av bolaget eller förtal av ägaren. De personer som vill driva detta stämmer då inte Financial Times, det finns ju inget ensamansvar där de stämmer, utan går direkt på författaren av artikeln.
Vad händer då om vi då har fått en ordning där vi inte får ifrågasätta deras regler och är skyldiga att driva in deras skadestånd? Kommer man alltså att kunna få en sådan här dom på Cypern mot till exempel en svensk källa eller artikelförfattare, varefter svensk kronofogde blir skyldig att driva honom till personlig konkurs för något som stått i Financial Times.
Detta är förstås något tillspetsat. Men det är frågor av denna art som kommer att infinna sig om vi inte ser upp.
[Fotnot: Greshams Lag, som nämns i texten, handlar om förhållandena på den tiden när olika stater gav ut mynt medsamma nominella valör men växlande metallinnehåll. Greshams Lag säger då att dåliga pengar tränger undan goda, mynten med t ex större silverhalt försvinner ur cirkulation och människor betalar med de sämre mynten.]
Lästips: Upsala Nya Tidning om geografikunskaper i skolan och bristande sådana på TT
En av Jan Björklunds senaste insatser för att rycka upp skolans kvalitet är att han ändrat en del av ett läroplansförslag i geografi, så att grundskolan inte ska få låta bli att undervisa i sådana geografiska grundkunskaper som viktigare länder, städer o.sv. En del pedagoger med fina titlar var på vanligt sätt upprörda, men försvarade i praktiken sådana svagheter i skolan som gör att eleverna kan få svårt att ta till sig andra kunskaper.
En tänkvärd men också underhållande artikel om detta fanns härom dagen i Upsala Nya Tidning (lib), där chefredaktören Håkan Holmberg skrev om både skolans geografiundervisning och om hur det kan gå när denna inte har tagit skruv. På självaste Tidningarnas Telegrambyrå (TT) lyckades man nyligen med bedriften att påstå att den utrotningshotade Amur-Tigern hade namn efter en välkänd fransk glosa. TT verkade ha missat att Amur-Tigern lever kring floden Amur - för övrigt en av de större på klotet och en viktig gränsälv mellan Kina och Ryssland.
UNT-artikeln finns här.
En tänkvärd men också underhållande artikel om detta fanns härom dagen i Upsala Nya Tidning (lib), där chefredaktören Håkan Holmberg skrev om både skolans geografiundervisning och om hur det kan gå när denna inte har tagit skruv. På självaste Tidningarnas Telegrambyrå (TT) lyckades man nyligen med bedriften att påstå att den utrotningshotade Amur-Tigern hade namn efter en välkänd fransk glosa. TT verkade ha missat att Amur-Tigern lever kring floden Amur - för övrigt en av de större på klotet och en viktig gränsälv mellan Kina och Ryssland.
UNT-artikeln finns här.
lördag 13 november 2010
Journalistikens brister har oftast andra orsaker än medieägandet
I flera tidningar och debattfora pågår en debatt om medieägandet, och framför allt om de medier som på olika ätt kan räknas till Bonnierföretagen. Debatten har startats av kulturredaktionen på Aftonbladet, och det finns en hel del kritiskt att säga om den artikelserie de haft.
Även jag har nu varit med på ett hörn i den debatten, med ett inlägg på den med Dagens Nyheter samverkande debatt-sajten Newsmill. Min artikel finns på den här adressen, och på samma hemsida finns också länkar till en rad andra inlägg i samma debatt.
På Newsmill skriver jag bland annat:
" Att nyhetsjournalistiken kommit i rätt mycket numerärt underläge gentemot arméerna av pressekreterare, informationschefer och PR-byråmanipulatörer är inte heller någon följd av Bonnierföretagens ägande av olika medier.
Snarare är de Bonnierägda tidningarna likaväl som andra inne i en ond cirkel av försvagade personella resurser för självständigt bedriven journalistik och floder av material som flyter in och snabbt och billigt kan klistras in, men som inte så sällan har initierats eller påverkats av intressen som betalat för ett visst innehåll. "
Även jag har nu varit med på ett hörn i den debatten, med ett inlägg på den med Dagens Nyheter samverkande debatt-sajten Newsmill. Min artikel finns på den här adressen, och på samma hemsida finns också länkar till en rad andra inlägg i samma debatt.
På Newsmill skriver jag bland annat:
" Att nyhetsjournalistiken kommit i rätt mycket numerärt underläge gentemot arméerna av pressekreterare, informationschefer och PR-byråmanipulatörer är inte heller någon följd av Bonnierföretagens ägande av olika medier.
Snarare är de Bonnierägda tidningarna likaväl som andra inne i en ond cirkel av försvagade personella resurser för självständigt bedriven journalistik och floder av material som flyter in och snabbt och billigt kan klistras in, men som inte så sällan har initierats eller påverkats av intressen som betalat för ett visst innehåll. "
fredag 12 november 2010
Processturism är ett verkligt hot - länder med svagt skydd för det fria ordet kan bestämma skyddsnivån hos andra
Mitt inlägg på Yttrandefrihetskommitténs seminarium i onsdags (se nedan, här på bloggen 11/11) har tagits upp i en ledare i Nerikes Allehanda (lib) i dag, på den här adressen.
Nerikes Allehanda skriver bland annat:
"Vid ett seminarium i veckan påpekade NA:s förre politiske redaktör Åke Wredén att det finns en risk för processturism, att tidningar och skribenter stäms i de länder som har sämst skydd. När EU inför regler om ömsesidigt erkännande av domar och myndighetsbeslut kan den svenska kronofogdemyndigheten få i uppgift att driva in skadestånden. Sedan spelar det mindre roll att en motsvarande process i svensk domstol hade varit en omöjlighet.
... [D]en svenska regeringen måste ... slå vakt om världens bästa tryckfrihetsförordning. Det är inte så att EU hänsynslöst brukar köra över enskilda medlemsländer som hänvisar till gamla konstitutionella traditioner. Men då gäller det att det verkligen handlar om något som kan kallas en konstitutionell tradition, till exempel en tryckfrihetsförordning från 1766. "
Som även framgår i citatet är Nerikes Allehanda den tidning där jag själv tidigare var politisk redaktör. Det var under åren 1986-2001. Sedan 2001 har jag aldrig skrivit några ledare i NA, utan bara medverkat på debattplats vid ett fåtal tillfällen. Nuvarande politisk redaktör är Lars Ströman.
Nerikes Allehanda skriver bland annat:
"Vid ett seminarium i veckan påpekade NA:s förre politiske redaktör Åke Wredén att det finns en risk för processturism, att tidningar och skribenter stäms i de länder som har sämst skydd. När EU inför regler om ömsesidigt erkännande av domar och myndighetsbeslut kan den svenska kronofogdemyndigheten få i uppgift att driva in skadestånden. Sedan spelar det mindre roll att en motsvarande process i svensk domstol hade varit en omöjlighet.
... [D]en svenska regeringen måste ... slå vakt om världens bästa tryckfrihetsförordning. Det är inte så att EU hänsynslöst brukar köra över enskilda medlemsländer som hänvisar till gamla konstitutionella traditioner. Men då gäller det att det verkligen handlar om något som kan kallas en konstitutionell tradition, till exempel en tryckfrihetsförordning från 1766. "
Som även framgår i citatet är Nerikes Allehanda den tidning där jag själv tidigare var politisk redaktör. Det var under åren 1986-2001. Sedan 2001 har jag aldrig skrivit några ledare i NA, utan bara medverkat på debattplats vid ett fåtal tillfällen. Nuvarande politisk redaktör är Lars Ströman.
torsdag 11 november 2010
Mona Sahlin sitter löst som partiledare
[Tillägg 15/11: Sedan nedanstående skrevs har Mona Sahlin meddelat att hon verkligen ska sluta som partiordförande hos socialdemokraterna - något som jag alltså förutspådde i september.]
Marken börjar - som väntat - gunga ordentligt under Mona Sahlin. En stor strid om makten inom socialdemokraterna verkar vara på väg att bryta ut, och dessutom blir klyften mellan deras olika "höger-" och "vänster"-flyglar allt mer öppen.
Om ett tag visar det sig om jag spådde rätt i en krönika i Karlskoga-Kuriren den 1 september. Det var ingen originell prognos jag gjorde om vad som skulle hända vid en socialdemokratisk valförlust, men så här skrev jag:
" Vinner alliansen får Mona Sahlin räkna med att dundertabben med vänsterkartellen gör henne till exempelvis landshövding – och i vart fall till f d partiledare.
Vid vänsterseger råkar hon nog ännu värre ut. Då blir hon statsminister i en regering med djupa inre motsättningar och ovanligt dåliga möjligheter att klara uppgiften."
Det senare blev ju som bekant inte aktuellt, så frågan nu är ju om hon tvingas gå eller om hon trots allt kan bli kvar som partiledare. Det förekommer även bedömningar om att hon klarar sig, exempelvis har Upsala Nya Tidning härom dagen förutspått detta.
Hur som helst skrev jag i samma krönika ett par andra saker om det "röd-gröna" samarbetet s-v(pk)-mp, som kan vara värda att upprepas:
" Mona Sahlins vänsterkartell är en av de mer monumentala politiska felbedömningar som jag sett eller läst om. Reinfeldt gick mot mitten, gjorde de borgerliga valbara och regeringsdugliga. Sahlin har gjort tvärtom, flyttat tyngdpunkten ut mot kanten, gjort det svårare att bli vald, svårare att behålla egna, gamla kärnväljare och ännu svårare att regera.
Under en stor del av mandatperioden har hennes partiledning tagit sig fram med att spruta ut överdrivna eller felaktiga anklagelser, och hakat på skilda gruppintressens missnöjesdrev. Mycket av det har nu fallit till marken.
Regeringens krispolitik var på inget sätt ”passiv”, som Thomas Östros under lång tid tjatade om. Den svenska ekonomiska politiken under krisen var tvärtom aggressivt expansiv, den byggde – ser vi nu – på en riktig bedömning av krisens karaktär, och den har av allt att döma lyckats.
Den ”stupstock” i sjukförsäkringen som det hojtades så mycket om var, som de flesta nu tycks ha förstått, ingen stupstock – men däremot nya krav på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att hjälpas åt i att stödja och rehabilitera."
Marken börjar - som väntat - gunga ordentligt under Mona Sahlin. En stor strid om makten inom socialdemokraterna verkar vara på väg att bryta ut, och dessutom blir klyften mellan deras olika "höger-" och "vänster"-flyglar allt mer öppen.
Om ett tag visar det sig om jag spådde rätt i en krönika i Karlskoga-Kuriren den 1 september. Det var ingen originell prognos jag gjorde om vad som skulle hända vid en socialdemokratisk valförlust, men så här skrev jag:
" Vinner alliansen får Mona Sahlin räkna med att dundertabben med vänsterkartellen gör henne till exempelvis landshövding – och i vart fall till f d partiledare.
Vid vänsterseger råkar hon nog ännu värre ut. Då blir hon statsminister i en regering med djupa inre motsättningar och ovanligt dåliga möjligheter att klara uppgiften."
Det senare blev ju som bekant inte aktuellt, så frågan nu är ju om hon tvingas gå eller om hon trots allt kan bli kvar som partiledare. Det förekommer även bedömningar om att hon klarar sig, exempelvis har Upsala Nya Tidning härom dagen förutspått detta.
Hur som helst skrev jag i samma krönika ett par andra saker om det "röd-gröna" samarbetet s-v(pk)-mp, som kan vara värda att upprepas:
" Mona Sahlins vänsterkartell är en av de mer monumentala politiska felbedömningar som jag sett eller läst om. Reinfeldt gick mot mitten, gjorde de borgerliga valbara och regeringsdugliga. Sahlin har gjort tvärtom, flyttat tyngdpunkten ut mot kanten, gjort det svårare att bli vald, svårare att behålla egna, gamla kärnväljare och ännu svårare att regera.
Under en stor del av mandatperioden har hennes partiledning tagit sig fram med att spruta ut överdrivna eller felaktiga anklagelser, och hakat på skilda gruppintressens missnöjesdrev. Mycket av det har nu fallit till marken.
Regeringens krispolitik var på inget sätt ”passiv”, som Thomas Östros under lång tid tjatade om. Den svenska ekonomiska politiken under krisen var tvärtom aggressivt expansiv, den byggde – ser vi nu – på en riktig bedömning av krisens karaktär, och den har av allt att döma lyckats.
Den ”stupstock” i sjukförsäkringen som det hojtades så mycket om var, som de flesta nu tycks ha förstått, ingen stupstock – men däremot nya krav på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att hjälpas åt i att stödja och rehabilitera."
onsdag 10 november 2010
Slå vakt om Tryckfrihetsförordningen - ur mitt anförande på Yttrandefrihetskommitténs seminarium 10 november 2010
I dag har jag varit en av de fem inbjudna talarna på Yttrandefrihetskommitténs seminarium om deras debattbetänkande, som handlar om att eventuellt ersätta Tryckfrihetsförordningen (TF) med en annan grundlag, som skulle vara en mer eller mindre omgjord Yttrandefrihetsgrundlag (YGL).
Jag var inbjuden i egenskap av kritiker av betänkandet och dessutom mångårig skribent i pressen i dessa frågor. Här är några klipp ur det jag sade (enligt manus, det talade ordet var inte alltid detsamma):
Jag började med att jämföra svensk syn på tryckfrihet med den s.k. ändamålsmodell som är ett av betänkandets tre alternativ - och som är det som kritiserats mest:
"Det fria ordet – och dit hör både offentlighetsprincip och meddelarfrihet – har i Sverige inte någon snäv, avgränsad uppgift. Den är mycket mer än kontroll av förvaltning och politik. Svensk tryckfrihet ger skydd för att diskutera, kritisera eller främja även privata intressen och makthavare, organisationer, bolag, idéer, tycke och smak, religiösa trosuppfattningar, vetenskap och forskning, seder och oseder, handelsbruk och olagligheter såväl som livsstilar och konstriktningar.
Hur kommer det sig då att vi sitter här med en SOU där ett alternativ säger att grundlagens särskilda skydd blir kraftigt inskränkt? Skyddade ändamål är bara det opinionsbildande, det journalistiska, det litterära och konstnärliga. Ändamål utan detta skydd är religiös förkunnelse, vetenskapliga verk, uppslagsböcker, faktaredovisningar och dokumentation av många slag, men även en del av det som görs av underhållning och satir.
Att vi har ett sådant alternativ framför oss beror på hur det har tagit sats inför slutbetänkandet. För det första har i debattbetänkandet det som återstår att bevisa gjorts till förutsättning – tryckfrihetsförordningen ska bort, innehållet ska i några viktiga delar inarbetas i en ny Yttrandefrihetsgrundlag. I den ska svensk tryckfrihetsmodell omprövas, kanske på delvis långtgående sätt.
För det andra, och viktigare : Inför slutbetänkandet behöver de parlamentariska ledamöterna se och reagera på ensidigheten i direktiven från regeringen 2008, som har tydlig, ensidig, tryckfrihetsbegränsande tendens."
Jag berörde sedan bland annat skälen till att vi i dag har både TF och YGL:
" Riksdagen hade ett skäl, som förblir starkt. Med även TV och radio i en enda massmediegrundlag skulle etableringskontroll, innehållsreglering och indragningsmakt lättare kunna uppfattas som en del av vår grundmodell. Faran av uttunning och relativisering – smittorisken har den kallats – skulle öka om inte TF fanns som renodlat uttryck för svensk tryckfrihetssyn.
Till det kommer nu en sak till: Vi måste inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då äventyrligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
Förstahandsalternativet bör vara justeringar i TF och YGL. Åtminstone den stora merparten av gränsdragnings- och tillämpningsproblemen verkar kunna lösas inom TF och YGL. Ingen av betänkandets tre modeller är nödvändig för att kunna hantera dem."
Jag berörde även en del nya hot mot det fria ordet:
"Det som inför slutbetänkandet är huvudsak och inte bisak är dock något annat. Vi står inför en paradox. Nya, högst oroande, hot tornar upp sig mot nyhetsförmedling och tillgång till information om faktiska, ja till och med offentliga, förhållanden.
Samtidigt har nätet, förutom alla nyttiga egenskaper, också gett ett drivhusklimat för nedbusning och personangrepp och hets, där en del av det som till synes utan risk framförs anonymt skulle ganska klart bli tryckfrihetsbrott om en svensk TF-jury fick det på bordet.
Låt nu inte motviljan mot det senare bli en förevändning för inskränkningar i tryckfriheten som drabbar nyhetsförmedlingen, där inte minst affärsjournalistiken kan komma i kläm!"
* Den som vill ta del av hela anförandet kan vända sig till mig på ake.wreden@telia.com.
Jag var inbjuden i egenskap av kritiker av betänkandet och dessutom mångårig skribent i pressen i dessa frågor. Här är några klipp ur det jag sade (enligt manus, det talade ordet var inte alltid detsamma):
Jag började med att jämföra svensk syn på tryckfrihet med den s.k. ändamålsmodell som är ett av betänkandets tre alternativ - och som är det som kritiserats mest:
"Det fria ordet – och dit hör både offentlighetsprincip och meddelarfrihet – har i Sverige inte någon snäv, avgränsad uppgift. Den är mycket mer än kontroll av förvaltning och politik. Svensk tryckfrihet ger skydd för att diskutera, kritisera eller främja även privata intressen och makthavare, organisationer, bolag, idéer, tycke och smak, religiösa trosuppfattningar, vetenskap och forskning, seder och oseder, handelsbruk och olagligheter såväl som livsstilar och konstriktningar.
Hur kommer det sig då att vi sitter här med en SOU där ett alternativ säger att grundlagens särskilda skydd blir kraftigt inskränkt? Skyddade ändamål är bara det opinionsbildande, det journalistiska, det litterära och konstnärliga. Ändamål utan detta skydd är religiös förkunnelse, vetenskapliga verk, uppslagsböcker, faktaredovisningar och dokumentation av många slag, men även en del av det som görs av underhållning och satir.
Att vi har ett sådant alternativ framför oss beror på hur det har tagit sats inför slutbetänkandet. För det första har i debattbetänkandet det som återstår att bevisa gjorts till förutsättning – tryckfrihetsförordningen ska bort, innehållet ska i några viktiga delar inarbetas i en ny Yttrandefrihetsgrundlag. I den ska svensk tryckfrihetsmodell omprövas, kanske på delvis långtgående sätt.
För det andra, och viktigare : Inför slutbetänkandet behöver de parlamentariska ledamöterna se och reagera på ensidigheten i direktiven från regeringen 2008, som har tydlig, ensidig, tryckfrihetsbegränsande tendens."
Jag berörde sedan bland annat skälen till att vi i dag har både TF och YGL:
" Riksdagen hade ett skäl, som förblir starkt. Med även TV och radio i en enda massmediegrundlag skulle etableringskontroll, innehållsreglering och indragningsmakt lättare kunna uppfattas som en del av vår grundmodell. Faran av uttunning och relativisering – smittorisken har den kallats – skulle öka om inte TF fanns som renodlat uttryck för svensk tryckfrihetssyn.
Till det kommer nu en sak till: Vi måste inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då äventyrligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
Förstahandsalternativet bör vara justeringar i TF och YGL. Åtminstone den stora merparten av gränsdragnings- och tillämpningsproblemen verkar kunna lösas inom TF och YGL. Ingen av betänkandets tre modeller är nödvändig för att kunna hantera dem."
Jag berörde även en del nya hot mot det fria ordet:
"Det som inför slutbetänkandet är huvudsak och inte bisak är dock något annat. Vi står inför en paradox. Nya, högst oroande, hot tornar upp sig mot nyhetsförmedling och tillgång till information om faktiska, ja till och med offentliga, förhållanden.
Samtidigt har nätet, förutom alla nyttiga egenskaper, också gett ett drivhusklimat för nedbusning och personangrepp och hets, där en del av det som till synes utan risk framförs anonymt skulle ganska klart bli tryckfrihetsbrott om en svensk TF-jury fick det på bordet.
Låt nu inte motviljan mot det senare bli en förevändning för inskränkningar i tryckfriheten som drabbar nyhetsförmedlingen, där inte minst affärsjournalistiken kan komma i kläm!"
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
