Mona Sahlin sitter löst som partiledare

[Tillägg 15/11: Sedan nedanstående skrevs har Mona Sahlin meddelat att hon verkligen ska sluta som partiordförande hos socialdemokraterna - något som jag alltså förutspådde i september.]

Marken börjar - som väntat - gunga ordentligt under Mona Sahlin. En stor strid om makten inom socialdemokraterna verkar vara på väg att bryta ut, och dessutom blir klyften mellan deras olika "höger-" och "vänster"-flyglar allt mer öppen.

Om ett tag visar det sig om jag spådde rätt i en krönika i Karlskoga-Kuriren den 1 september. Det var ingen originell prognos jag gjorde om vad som skulle hända vid en socialdemokratisk valförlust, men så här skrev jag:

" Vinner alliansen får Mona Sahlin räkna med att dundertabben med vänsterkartellen gör henne till exempelvis landshövding – och i vart fall till f d partiledare.

Vid vänsterseger råkar hon nog ännu värre ut. Då blir hon statsminister i en regering med djupa inre motsättningar och ovanligt dåliga möjligheter att klara uppgiften."

Det senare blev ju som bekant inte aktuellt, så frågan nu är ju om hon tvingas gå eller om hon trots allt kan bli kvar som partiledare. Det förekommer även bedömningar om att hon klarar sig, exempelvis har Upsala Nya Tidning härom dagen förutspått detta.

Hur som helst skrev jag i samma krönika ett par andra saker om det "röd-gröna" samarbetet s-v(pk)-mp, som kan vara värda att upprepas:

" Mona Sahlins vänsterkartell är en av de mer monumentala politiska felbedömningar som jag sett eller läst om. Reinfeldt gick mot mitten, gjorde de borgerliga valbara och regeringsdugliga. Sahlin har gjort tvärtom, flyttat tyngdpunkten ut mot kanten, gjort det svårare att bli vald, svårare att behålla egna, gamla kärnväljare och ännu svårare att regera.

Under en stor del av mandatperioden har hennes partiledning tagit sig fram med att spruta ut överdrivna eller felaktiga anklagelser, och hakat på skilda gruppintressens missnöjesdrev. Mycket av det har nu fallit till marken.

Regeringens krispolitik var på inget sätt ”passiv”, som Thomas Östros under lång tid tjatade om. Den svenska ekonomiska politiken under krisen var tvärtom aggressivt expansiv, den byggde – ser vi nu – på en riktig bedömning av krisens karaktär, och den har av allt att döma lyckats.

Den ”stupstock” i sjukförsäkringen som det hojtades så mycket om var, som de flesta nu tycks ha förstått, ingen stupstock – men däremot nya krav på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att hjälpas åt i att stödja och rehabilitera."