I Jönköpings-Posten i fredags (28/10) medverkade jag med ett inlägg i en av de viktigaste debatter som nu pågår - i vårt land och i andra länder - vad säger den internationella krisen i kreditväsende och statsfinanser om det ekonomiska systemet: Vad är krisens orsaker och vad är det vi skall ändra på?
Artikeln finns inte på tidningens hemsida, men dess text följer här:
Socialliberalism boten mot krisen
" KRISEN SOM SKAKAR Europa och världen har sin grund i både vänster- och högerpolitik. Fast det är bekvämt för många att bara vilja se en del av orsakerna, och att skylla allt på de syndabockar som det är mest opportunt att peka på.
Oförmågan i många länder att hålla statsfinanser i balans och reformera skatter och socialförsäkringar har ju orsakat mycket av den kroniska underskottspolitik som nu straffar sig. Som vi blivit vana att se svensk politik är de här orsakerna till krisen en katalog över några av den socialistiska vänsterns vanligare felsteg.
Men i många andra länder är det konservativa partier som varit delaktiga i, eller rentav huvudansvariga för, sådan politik som bevarat ineffektivitet och medfört underskott och stagnation.
DET ÄR OCKSÅ ett faktum att viktiga orsaker till krisen i finanssektorn ligger i ett visst slags höger-politik, där man i ideologisk förbindelse gjort föga skillnad på sådana statliga regler som är stödjande för marknadsekonomin och sådana som är nedbrytande.
Man har inte förstått – och ofta inte velat förstå – hur viktigt det är att staten har regelverk och tillsyn för att hålla bankers och andra finansinstitutioners riskexponering inom betryggande gränser.
Kortsynt och oförnuftigt har man framställt tillväxtökning genom alltför snabb kreditexpansion som en del av en avreglering och en frihet för kreativt företagande.
Man har också blundat för att många länders skattesystem innehåller en snedvridning som stimulerar stor skuldsättning och motverkar finansiering av såväl industriinvesteringar som bostäder och andra fastigheter med eget riskkapital.
ÄNNU EN RISK är att kriser i en slappt reglerad finanssektor av marknadsekonomins fiender tas som förevändning för att gå tillbaka till handelshinder, selektivt verkande regleringar och statlig dirigering av investeringar och ägande. Det finns många sådana inslag i debatten – man skjuter inte in sig på att skärpa kreditmarknadsregler eller på att reformera skatte-systemen utan på att angripa frihandeln, globaliseringen eller alla slags avregleringar, nästan oavsett vad de gäller.
Här gäller det verkligen att se upp. Ett av de säkraste sätten att fördjupa och förvärra en ekonomisk världskris är ett återfall i protektionism, med strafftullar, diskriminerande regleringar, importkontroller och andra handelshinder.
Så som världen numera ser ut måste vi vara beredda på att sådana angrepp mot marknadsekonomin – och mot allt vad liberalism heter – kan väntas inte bara från socialister på vänsterkanten, utan ännu mer från högerinriktade, nationalistiska eller auktoritära rörel-ser av många olika slag, som kan finnas på en skala från populism till fascism.
Men krisen har inte ändrat på att demokrati tillsammans med frihandel, marknadsekonomi och fritt näringsliv är vägen till varaktiga ekonomiska framsteg. De har lyft det ena landet efter det andra ur fattigdomen.
Att marknadsekonomin nu tillfälligt har saboterats inifrån, genom missriktad ekonomisk politik och vårdslöshet med bank- och kreditväsendet, ändrar inte på att frihandeln är det som kan ta Europa och världen ur en sådan här kris.
DET SYNSÄTT på politik och marknad som nu behövs ännu mer är det som i Sverige främst förknippas med den mångårige folkpartiledaren, nationalekonomen och Nobelpristagaren Bertil Ohlin. Han använde själv begreppet socialliberalism.
I centrum sätts då frihandeln och konkurrensen och det privata initiativet i produktionen, allt omgivet av ett fritt samhällssystem med demokrati och pressfrihet. Tullar, handelshinder, selektiva regleringar, yrkes-privilegier och statsdirigering av näringslivet förkastas. Men den liberala ekonomin lämnas inte utan uppsikt eller utan stöd av statliga funktioner.
DE SENARE SKA tvärtom vara ambitiösa och effektiva, inte minst inom utbildning och sociala trygghetssystem. Det gäller också att vårda marknadsekonomins viktiga funktioner och institutioner. Till det centrala hör då ett stabilt bank- och kreditväsende och ett stabilt penningvärde.
En sådan liberal politik står i tydlig motsats inte bara till den lättsinniga högerpolitik som försummat riskerna med ett instabilt bankväsende, och inte heller bara till den olycksaliga hybrid mellan missriktad socialism och förbittrad högerpopulism som kan leda till under-skottspolitik och övergiven frihandel.
FÖR DET FINNS en motsättning till. Det är nödvändigt men ibland kortsiktigt impopulärt att vara den som när bubblorna växer ställer sig upp som glädjedödare, med krav på försiktighet, åtstramning, en broms för överdriven skuldsättning och ett skattesystem som belönar arbete i stället för att belöna högt belånad egendom. "
Åke Wredén
söndag 30 oktober 2011
Statens aktiekapital i ny brännvinspanna
Genom ALMI sätter staten in 10 miljoner i Mackmyras nya och större brännvinsfabrik i Gävle. Efter min kritiska artikel om detta i Gefle Dagblad har det varit artiklar om saken på ett par andra håll. - Se tillägg till texten under 9 oktober nedan!
fredag 28 oktober 2011
Lästips: Bjarne Nitovuori om finländsk politik under tidigare delen av Urho Kekkonens karriär
Urho Kekkonen var en skicklig maktutövare som under lång tid som president från 1956 dominerade finländsk politik. De mindre vackra sidorna var många, och både grundlag och politisk kultur i det nutida Finland är i viktiga avseenden ett avståndstagande från Kekkonen och hans metoder.
Bjarne Nitovuori, som under många år fram till sin pension var inrikespolitisk reporter på Hufvudstadsbladet, har i sin blogg på tidningens hemsida recenserat en biografi över Kekkonens gode vän och rådgivare Kaarlo Hillilä, som under årens lopp var minister, landshövding och chef för folkpensionsmyndigheten i Finland. Det är en läsvärd artikel, som finns på den här adressen.
Nitovuori skriver bland annat:
"... Då man i februari 1944 diskuterade de fredsvillkor, som Sovjetunionen då erbjöd, ville båda ge Åland till Sovjetunionen, Hillilä i stället för Petsamo, Kekkonen i stället för Karelen. "
Han avslutar artikeln så här:
Boken " ger en bild av hur korrumperad politiken var på den tiden och hur stor roll alkoholen spelade. I dagens politik, som domineras av en generation som inte upplevt krig och som inte gått i Kekkonens skola, går det snyggare till, får man förmoda."
Tilläggas kan att Hillilä figurerar ganska flitigt i presidenten J K Paasikivis berömda dagböcker, men nästan bara i första delen, som omfattar åren före 1948, då Hillilä tidvis var inrikes- och folkförsörjningsminister. Paasikivi hade då, åtminstone till en början, ett gott intryck av Hillilä. Efter regeringsskiftet 1948, då socialdemokraterna bildade regering med indirekt stöd från borgerliga riksdagsledamöter skymtar Hillilä i dagböckerna som en av deltagarna i agrarförbundets (centerpartiets) överläggning med kommunistpartiet och Sovjetdiplomater om hur man skulle kunna fälla den socialdemokratiska regeringen Fagerholm.
Boken är Kekkosen takapiru. Kaarlo Hillilän uskomaton elämä, av Timo J. Tuikkas. Den finns inte i svensk översättning.
Bjarne Nitovuori, som under många år fram till sin pension var inrikespolitisk reporter på Hufvudstadsbladet, har i sin blogg på tidningens hemsida recenserat en biografi över Kekkonens gode vän och rådgivare Kaarlo Hillilä, som under årens lopp var minister, landshövding och chef för folkpensionsmyndigheten i Finland. Det är en läsvärd artikel, som finns på den här adressen.
Nitovuori skriver bland annat:
"... Då man i februari 1944 diskuterade de fredsvillkor, som Sovjetunionen då erbjöd, ville båda ge Åland till Sovjetunionen, Hillilä i stället för Petsamo, Kekkonen i stället för Karelen. "
Han avslutar artikeln så här:
Boken " ger en bild av hur korrumperad politiken var på den tiden och hur stor roll alkoholen spelade. I dagens politik, som domineras av en generation som inte upplevt krig och som inte gått i Kekkonens skola, går det snyggare till, får man förmoda."
Tilläggas kan att Hillilä figurerar ganska flitigt i presidenten J K Paasikivis berömda dagböcker, men nästan bara i första delen, som omfattar åren före 1948, då Hillilä tidvis var inrikes- och folkförsörjningsminister. Paasikivi hade då, åtminstone till en början, ett gott intryck av Hillilä. Efter regeringsskiftet 1948, då socialdemokraterna bildade regering med indirekt stöd från borgerliga riksdagsledamöter skymtar Hillilä i dagböckerna som en av deltagarna i agrarförbundets (centerpartiets) överläggning med kommunistpartiet och Sovjetdiplomater om hur man skulle kunna fälla den socialdemokratiska regeringen Fagerholm.
Boken är Kekkosen takapiru. Kaarlo Hillilän uskomaton elämä, av Timo J. Tuikkas. Den finns inte i svensk översättning.
söndag 16 oktober 2011
Ett krav på en avsevärd omläggning av EU:s politik gentemot Eritrea
När folkpartiet liberalernas landsmöte i Karlstad avslutades i dag (16/10) var det sista beslutet ett uttalande om Dawit Isaaks fångenskap, som antogs på förslag av statsrådet Birgitta Ohlsson. Uttalandet innebär att den svenska politiken skall bli mer aktiv, men framför allt att fp kritiserar EU:s hittillsvarande attityd till Eritrea och de politiska fångarna där:
I uttalandet sades framför allt följande:
" Dawit Isaak ... har i år varit frihetsberövad i ett decennium. Tillsammans med tjugo andra fängslades han i september 2001 efter ett upprop för demokrati i Eritrea. Tio år i fångenskap — i strid mot allt vad rättsstat, mänskliga rättigheter och demokrati heter.
För Dawit Isaaks frihet måste den liberala rösten höras mer i svensk utrikespolitik. Vi måste öka insatserna utanför Sveriges gränser, genom att bland annat:
1. EU bör belägga president Afewerki och hans närmaste krets med inreseförbud. Frys deras tillgångar och utfärda riktade sanktioner mot dem.
2. Vi bör snarast skicka en högnivådelegation till Eritrea för att kräva att få möta Dawit Isaak tillsammans med ett läkarteam.
3. Allt bistånd som riskerar gynna Eritreas regering måste strypas. Enbart humanitärt bistånd som direkt hjälper det eritreanska folket ska ges.
4. Afrikanska Unionen, vår grannregion, måste mobiliseras som en allierad. Eritrea har kunnat vifta bort europeisk inblandning i det de kallar “interna angelägenheter”. De kan inte lika enkelt vifta undan sina afrikanska kollegor.
5. Svenska representanter på högsta nivå bör följa upp den Habeas-Corpus-inlaga som skickats till högsta domstolen i Asmara om Dawit Isaaks fall. "
Framför allt punkterna 1 och 3 innehåller förslag som skulle betyda en mycket stor förändring av EU-ländernas linje när det gäller relationerna till regimen i Eritrea. Det återstår att se om de övriga regeringspartierna kommer att dela den här uppfattningen.
I uttalandet sades framför allt följande:
" Dawit Isaak ... har i år varit frihetsberövad i ett decennium. Tillsammans med tjugo andra fängslades han i september 2001 efter ett upprop för demokrati i Eritrea. Tio år i fångenskap — i strid mot allt vad rättsstat, mänskliga rättigheter och demokrati heter.
För Dawit Isaaks frihet måste den liberala rösten höras mer i svensk utrikespolitik. Vi måste öka insatserna utanför Sveriges gränser, genom att bland annat:
1. EU bör belägga president Afewerki och hans närmaste krets med inreseförbud. Frys deras tillgångar och utfärda riktade sanktioner mot dem.
2. Vi bör snarast skicka en högnivådelegation till Eritrea för att kräva att få möta Dawit Isaak tillsammans med ett läkarteam.
3. Allt bistånd som riskerar gynna Eritreas regering måste strypas. Enbart humanitärt bistånd som direkt hjälper det eritreanska folket ska ges.
4. Afrikanska Unionen, vår grannregion, måste mobiliseras som en allierad. Eritrea har kunnat vifta bort europeisk inblandning i det de kallar “interna angelägenheter”. De kan inte lika enkelt vifta undan sina afrikanska kollegor.
5. Svenska representanter på högsta nivå bör följa upp den Habeas-Corpus-inlaga som skickats till högsta domstolen i Asmara om Dawit Isaaks fall. "
Framför allt punkterna 1 och 3 innehåller förslag som skulle betyda en mycket stor förändring av EU-ländernas linje när det gäller relationerna till regimen i Eritrea. Det återstår att se om de övriga regeringspartierna kommer att dela den här uppfattningen.
torsdag 13 oktober 2011
Dawit Isaak har tilldelats The Golden Pen of Freedom, medan de som håller honom inspärrad fortsätter att driva in skatt i Sverige
Den internationella tidningsutgivareföreningen World Association of Newspapers (WAN) har tilldelat Dawit Isaak utmärkelsen Golden Pen of Freedom. Dawit Isaak sitter sedan tio år inspärrad i Eritrea, som en av de redaktörer som fängslades när den påbörjade demokratiseringen av landet krossades och samtliga oberoende tidningar och andra massmedier stängdes. Tidningen Setit, där Dawit Isaak var verksam, var ett av offren när all fri opinionsbildning stoppades.
WAN har uppmärksammat Dawit Isaaks och hans medfångars situation under många år, och gjorde det medan det stora flertalet ledande medier i Sverige fortfarande var likgiltiga för ämnet. 2004 krävde såväl World Association of Newspapers som World Editors Forum att yttrandefriheten skulle återinföras i Eritrea och att Dawit Isaak skulle friges. Det var dock inte många svenskar som märkte att dessa ledande internationella pressorganisationer engagerade sig för en svensk medborgare. Deras aktion behandlades i stort sett som en icke-nyhet i Sverige.
Än värre var det med EU-kommissionen i Bryssel. Det följande är ett klipp från en kulturartikel jag skrev i Nerikes Allehanda 24 september 2007, och som dessvärre är i stort sett lika aktuell än i dag:
" Kommissionen i Bryssel tyckte inte att en krossad pressfrihet, döda och fängslade redaktörer och många tusental politiska fångar var något hinder mot att utarbeta ett flerårsavtal om att ge EU-pengar till regimen.
Det är också en märklig flathet i Europa när Eritreas regim tillåts föra ut de ganska stora belopp som samlas in från exileritreanerna. Dessa förmås med olika påtryckningar att betala två procent av sina inkomster till konton som regimen bland annat kan använda till vapenköp. Fanns bara viljan skulle EU kunna frysa dessa konton och hindra Eritrea att flytta pengar genom det europeiska banksystemet. Men än så länge kan regimen hålla Dawit Isaak inlåst och samtidigt helt ohindrat delfinansiera sitt förtryck via plusgiro, bankgiro och affärsbankernas system för utlandsbetalningar.
Någon som i likhet med Dawit Isaak är dramatiker skulle kunna få ihop en riktigt spydig samhällskritisk teaterpjäs om flatheten i bankvärlden och i EU. "
Det är alltså denna eritreanska skatteuppbörd under påtryckningar som nu fyra år senare har uppmärksammats av Sveriges Television.
* * *
[NA-artikeln som citeras ovan finns inte längre tillgänglig på Internet]
WAN har uppmärksammat Dawit Isaaks och hans medfångars situation under många år, och gjorde det medan det stora flertalet ledande medier i Sverige fortfarande var likgiltiga för ämnet. 2004 krävde såväl World Association of Newspapers som World Editors Forum att yttrandefriheten skulle återinföras i Eritrea och att Dawit Isaak skulle friges. Det var dock inte många svenskar som märkte att dessa ledande internationella pressorganisationer engagerade sig för en svensk medborgare. Deras aktion behandlades i stort sett som en icke-nyhet i Sverige.
Än värre var det med EU-kommissionen i Bryssel. Det följande är ett klipp från en kulturartikel jag skrev i Nerikes Allehanda 24 september 2007, och som dessvärre är i stort sett lika aktuell än i dag:
" Kommissionen i Bryssel tyckte inte att en krossad pressfrihet, döda och fängslade redaktörer och många tusental politiska fångar var något hinder mot att utarbeta ett flerårsavtal om att ge EU-pengar till regimen.
Det är också en märklig flathet i Europa när Eritreas regim tillåts föra ut de ganska stora belopp som samlas in från exileritreanerna. Dessa förmås med olika påtryckningar att betala två procent av sina inkomster till konton som regimen bland annat kan använda till vapenköp. Fanns bara viljan skulle EU kunna frysa dessa konton och hindra Eritrea att flytta pengar genom det europeiska banksystemet. Men än så länge kan regimen hålla Dawit Isaak inlåst och samtidigt helt ohindrat delfinansiera sitt förtryck via plusgiro, bankgiro och affärsbankernas system för utlandsbetalningar.
Någon som i likhet med Dawit Isaak är dramatiker skulle kunna få ihop en riktigt spydig samhällskritisk teaterpjäs om flatheten i bankvärlden och i EU. "
Det är alltså denna eritreanska skatteuppbörd under påtryckningar som nu fyra år senare har uppmärksammats av Sveriges Television.
* * *
[NA-artikeln som citeras ovan finns inte längre tillgänglig på Internet]
tisdag 11 oktober 2011
Så mycket Toblerone att det skulle behövas en bil för att kunna få den med sig
Den här morgonen (11/10 2011) har jag ett inlägg på debattsajten Newsmill, om hur Håkan Juholts felaktiga hyresersättning nu jämförs med de kontokortsräkningar som för - i de här dagarna - 16 år sedan stoppade Mona Sahlins första försök att bli statsminister.
Jag menar att den jämförelsen är mycket missvisande - de belopp det handlade om i kostnader för staten var i Mona Sahlins fall småsummor på tior och kanske hundralappar i räntekostnader. Det fel Håkan Juholt har medgivit är minst hundra gånger större. Min artikel på Newsmill finns på den här adressen, där jag också skriver att det kan vara klokt att hålla huvudet kallt i nyhetsförmedlingen när det gäller ett eventuellt åtal mot Juholt. Slutklämmen i texten är den här:
" Förtroendet är dock något som ställer hårdare krav än juridiken. Där vill jag bara göra ett enkelt påpekande. Mona Sahlins hundralappar hade inte gett henne mer Toblerone än att hon kunnat trycka ner askarna i en skapligt stor handväska. 160 000 kronor ger så mycket Toblerone att Håkan Juholt skulle behöva lasta en bil för att flytta den väldiga chokladhögen."
Jag menar att den jämförelsen är mycket missvisande - de belopp det handlade om i kostnader för staten var i Mona Sahlins fall småsummor på tior och kanske hundralappar i räntekostnader. Det fel Håkan Juholt har medgivit är minst hundra gånger större. Min artikel på Newsmill finns på den här adressen, där jag också skriver att det kan vara klokt att hålla huvudet kallt i nyhetsförmedlingen när det gäller ett eventuellt åtal mot Juholt. Slutklämmen i texten är den här:
" Förtroendet är dock något som ställer hårdare krav än juridiken. Där vill jag bara göra ett enkelt påpekande. Mona Sahlins hundralappar hade inte gett henne mer Toblerone än att hon kunnat trycka ner askarna i en skapligt stor handväska. 160 000 kronor ger så mycket Toblerone att Håkan Juholt skulle behöva lasta en bil för att flytta den väldiga chokladhögen."
söndag 9 oktober 2011
Brännvin som statligt stödd näringspolitik - så har det blivit i Gävle
Varför ska staten bidra med aktiekapital till brännvinstillverkning. Den frågan ställer jag i en debattartikel i Gefle Dagblad i dag (9/10 2011). Anledningen är kapitaltillskottet från ALMI till Whisky-tillverkaren Mackmyra:
" Moderbolaget ALMI Företagspartner är helägt av staten [genom näringsdepartementet]. De regionala riskkapitalbolagen drivs i samverkan med regionala aktörer, exempelvis kommuner, landsting och regionförbund, så som saken beskrivs av ALMI självt.
Det är fullständigt uppenbart att spritbolaget Mackmyra lyckats skaffa sig ett ägarsamband med den offentliga sektorn och i synnerhet med staten. ... Hur kan det ha gått till?
De vanliga skälen till att ett statligt företag bidrar med riskkapital till investeringar i näringslivet är ju svåra att se i det här fallet. Det handlar verkligen inte om något tekniskt nyskapande. Även om nutida hjälpteknik utnyttjas är den egentliga industriverksamheten, destillation av etanol ur mäsk, en primitiv process, som var i bruk för mer än 500 år sedan, och som inte på något sätt kan föra svenskt näringsliv framåt.
Produktens stora skadlighet har också varit välkänd i hundratals år. Redan 1700-talets store svenske vetenskapsman Linné var ledande i att varna för brännvinets skador, som är desamma oavsett om råvaran är spannmål, potatis, sockerrör eller biprodukter från träindustrin.
Men nu sätts det alltså in statligt ägarkapital i att öka tillverkningen av en dryck som leder till alkoholism, misshandel och annan brottslighet och stora bördor på sjukförsäkring och arbetsmarknad. "
Jag skriver också i Gefle Dagblad att "de tio statliga miljonerna är ingen stor slant i förhållande till statens samlade bolagsägande":
" ... Men hade det varit ett vanligt, rakt, politiskt beslut hade det här med stor säkerhet aldrig hänt. När det ändå händer ligger inverkan av lokal näringspolitik och kamratskapskultur nära till hands. ALMI:s regionala förankring gör verksamheten öppen för kapitalsatsningar som är regionalt omhuldade projekt, men omotiverade utifrån hela landets intresse.
Men det finns ett annat samband att minnas. Bondekooperativa Lantmännen är en viktig, mångårig delägare i spritfabriken i Mackmyra, och har övertagit det närstående Lantbrukarnas Riksförbunds ägarroll där. "
*
Hela min artikel i Gefle Dagblad finns på den här adressen.
*
Tillägg (30/10): Den ovannämnda artikeln har - med ett inte helt rättvisande referat - uppmärksammats bland annat på tidningen Lands hemsida, och fortsatt debatt i ämnet finns i en ledarkommentar i tidningen Blå Bandet. Den artikeln är inte tillgänglig på nätet, men här är ett klipp ur den:
" 2008 sålde regeringen det statliga Vin & Sprit AB, en av världens största sprittillverkare, till franska Pernod Ricard. Ett av syftena ... var ideologiskt. Statens trovärdighet i alkoholpolitiken skulle öka om staten inte själv var inblandad i sprittillverkningen.
Men nu håller staten på att .., skaffa sig intressen i ett nytt spritbränneri. För några veckor sedan meddelade ALMI att man ... ska satsa tio miljoner i nya aktier i spritbolaget Mackmyra i Gävle. AMI är helägt av staten.
... Om beslutet skulle ha fattats utifrån politiska och ideologiska utgångspunkter skulle nog aldrig investeringen ha gjorts. Men när det handlar om likal näringspolitik får tydligen ideologi och politiska principer stå tillbaka.
Men det finns kanske också ett annat samband som förklarar satsningen. Bondekooperativa Lantmännen har övertagit Lantbrukarnas Riksförbunds mångåroga ägarroll i spritfabriken i Mackmyra. De centerpartistiskt ledda jordbruks- och näringsdepartementen är pådrivande för införandet av alkoholbutiker i anslutning till alkoholtillverkning. ... Så några protester därifrån har väl inte varit att vänta." (Blå Bandet, nr 5/2011, sid. 18)
" Moderbolaget ALMI Företagspartner är helägt av staten [genom näringsdepartementet]. De regionala riskkapitalbolagen drivs i samverkan med regionala aktörer, exempelvis kommuner, landsting och regionförbund, så som saken beskrivs av ALMI självt.
Det är fullständigt uppenbart att spritbolaget Mackmyra lyckats skaffa sig ett ägarsamband med den offentliga sektorn och i synnerhet med staten. ... Hur kan det ha gått till?
De vanliga skälen till att ett statligt företag bidrar med riskkapital till investeringar i näringslivet är ju svåra att se i det här fallet. Det handlar verkligen inte om något tekniskt nyskapande. Även om nutida hjälpteknik utnyttjas är den egentliga industriverksamheten, destillation av etanol ur mäsk, en primitiv process, som var i bruk för mer än 500 år sedan, och som inte på något sätt kan föra svenskt näringsliv framåt.
Produktens stora skadlighet har också varit välkänd i hundratals år. Redan 1700-talets store svenske vetenskapsman Linné var ledande i att varna för brännvinets skador, som är desamma oavsett om råvaran är spannmål, potatis, sockerrör eller biprodukter från träindustrin.
Men nu sätts det alltså in statligt ägarkapital i att öka tillverkningen av en dryck som leder till alkoholism, misshandel och annan brottslighet och stora bördor på sjukförsäkring och arbetsmarknad. "
Jag skriver också i Gefle Dagblad att "de tio statliga miljonerna är ingen stor slant i förhållande till statens samlade bolagsägande":
" ... Men hade det varit ett vanligt, rakt, politiskt beslut hade det här med stor säkerhet aldrig hänt. När det ändå händer ligger inverkan av lokal näringspolitik och kamratskapskultur nära till hands. ALMI:s regionala förankring gör verksamheten öppen för kapitalsatsningar som är regionalt omhuldade projekt, men omotiverade utifrån hela landets intresse.
Men det finns ett annat samband att minnas. Bondekooperativa Lantmännen är en viktig, mångårig delägare i spritfabriken i Mackmyra, och har övertagit det närstående Lantbrukarnas Riksförbunds ägarroll där. "
*
Hela min artikel i Gefle Dagblad finns på den här adressen.
*
Tillägg (30/10): Den ovannämnda artikeln har - med ett inte helt rättvisande referat - uppmärksammats bland annat på tidningen Lands hemsida, och fortsatt debatt i ämnet finns i en ledarkommentar i tidningen Blå Bandet. Den artikeln är inte tillgänglig på nätet, men här är ett klipp ur den:
" 2008 sålde regeringen det statliga Vin & Sprit AB, en av världens största sprittillverkare, till franska Pernod Ricard. Ett av syftena ... var ideologiskt. Statens trovärdighet i alkoholpolitiken skulle öka om staten inte själv var inblandad i sprittillverkningen.
Men nu håller staten på att .., skaffa sig intressen i ett nytt spritbränneri. För några veckor sedan meddelade ALMI att man ... ska satsa tio miljoner i nya aktier i spritbolaget Mackmyra i Gävle. AMI är helägt av staten.
... Om beslutet skulle ha fattats utifrån politiska och ideologiska utgångspunkter skulle nog aldrig investeringen ha gjorts. Men när det handlar om likal näringspolitik får tydligen ideologi och politiska principer stå tillbaka.
Men det finns kanske också ett annat samband som förklarar satsningen. Bondekooperativa Lantmännen har övertagit Lantbrukarnas Riksförbunds mångåroga ägarroll i spritfabriken i Mackmyra. De centerpartistiskt ledda jordbruks- och näringsdepartementen är pådrivande för införandet av alkoholbutiker i anslutning till alkoholtillverkning. ... Så några protester därifrån har väl inte varit att vänta." (Blå Bandet, nr 5/2011, sid. 18)
Lästips: Upsala Nya Tidning om risken för en M-S-allians för ett systemskifte om tryckfriheten
I Upsala Nya Tidning (lib) skriver Håkan Holmberg på ledarsidan om uppgifterna i nättidningen Medievärlden om att socialdemokraterna och kanske även moderaterna är på väg att i en sittande utredning ta ställning för att upphäva Tryckfrihetsförordningen och ersätta den med en lagtext med annan uppbyggnad. Håkan Holmberg skriver bland annat:
" Grundlagar skrivs för att hålla också när andra stämningar och krav kan bre ut sig i samhället eller tränger sig in utifrån. Redan det borde vara ett avgörande skäl att avvisa tanken att ersätta TF [Tryckfrihetsförordningen] och YGL [Yttrandefrihetsgrundlagen]med en ny lagtext. Och i Sverige har vi alltid varit noga med att viktiga ändringar i grundlagarna bara kan ske när enigheten om förändringarna är stor.
Att Moderaternas ledning skulle köra över en stark intern opinion och övriga allianspartier, för att tillsammans med Socialdemokraterna ge sig ut på osäker mark i grundlagsfrågor är verkligen en egendomlig tanke. Låt oss hoppas att [nättidningen]Medievärldens farhågor är ogrundade."
Hela denna läsvärda UNT-artikel finns på nätet på den här adressen.
" Grundlagar skrivs för att hålla också när andra stämningar och krav kan bre ut sig i samhället eller tränger sig in utifrån. Redan det borde vara ett avgörande skäl att avvisa tanken att ersätta TF [Tryckfrihetsförordningen] och YGL [Yttrandefrihetsgrundlagen]med en ny lagtext. Och i Sverige har vi alltid varit noga med att viktiga ändringar i grundlagarna bara kan ske när enigheten om förändringarna är stor.
Att Moderaternas ledning skulle köra över en stark intern opinion och övriga allianspartier, för att tillsammans med Socialdemokraterna ge sig ut på osäker mark i grundlagsfrågor är verkligen en egendomlig tanke. Låt oss hoppas att [nättidningen]Medievärldens farhågor är ogrundade."
Hela denna läsvärda UNT-artikel finns på nätet på den här adressen.
torsdag 6 oktober 2011
Lästips - en dödsruna över Steve Jobs som inte är en utslätad helgonlegend
Den som tröttnar på utslätade och tillrättalagda helgonlegender om Apple-entreprenören Steve Jobs kan läsa exempelvis dödsrunan i The Daily Telegraph i London.
Utan att på något sätt förminska hans kommersiella framgångar innehåller den både ett och annat om hans mindre vackra sidor, sådant som inte intresserar dem som menar att rätt är det som lyckas.
Länken till runan är:
http://www.telegraph.co.uk/news/obituaries/technology-obituaries/8810037/Steve-Jobs-obituary.html
Utan att på något sätt förminska hans kommersiella framgångar innehåller den både ett och annat om hans mindre vackra sidor, sådant som inte intresserar dem som menar att rätt är det som lyckas.
Länken till runan är:
http://www.telegraph.co.uk/news/obituaries/technology-obituaries/8810037/Steve-Jobs-obituary.html
tisdag 4 oktober 2011
Enögdhet i kritiken mot SNS - när samma SNS angrep tryckfriheten var de nu så upprörda kritikerna alldeles tysta
Den 22/9 2011 gjorde jag ett kort inlägg på debattsajten Newsmill, i anknytning till tvisterna hos Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Dessa hade då medfört att forskningschefen slutat och att SNS mångårige medarbetare, statsvetarprofessorn Olof Petersson också gett sig av. Den direkta orsaken till stridigheterna var en forskningsrapport om privatiseringar, som jag inte kommenterade och inte heller har läst.
Däremot gjorde jag på Newsmill en annan iakttagelse - om enögdheten i kritiken från andra delar av den näringslivsbetalda organisationsvärlden. Jag skrev så här:
" Vilken kritik har man från det hållet ägnat åt just den nu avgångne Olof Petersson? Det fanns ett skäl till sådan kritik. Olof Petersson ägnade flera år åt att ha SNS som plattform för en kampanj mot den svenska Tryckfrihetsförordningen.
Hela det svenska tryckfrihetssystemet, med dess rötter i Anders Chydenius epokgörande reform 1766, A G Silverstolpes pånyttfödda tryckfrihet 1810 och Natanael Gärdes och andras stora insats efter andra världskrigets järnår ville han kasta över bord. I stället borde Sverige övergå till den kontinentala modell där tryckfriheten har ett långt svagare skydd och där det fria ordet är utsatt för angrepp från penningmakten på ett sätt som dessbättre inte är tänkbart i Sverige.
Detta pågick länge, och vad jag vet var det alltid tyst - helt tyst - från det håll kritiken mot SNS nu kommer från. "
Jag skrev att den kampanjen mot tryckfriheten i mina ögon solkade SNS varumärke - men tydligen var den inte något problem för SNS nuvarande kritiker.
Det här inlägget finns i dess helhet på den här adressen, (tillsammans med en del prov på debattkulturens nivå i nätmediers kommentarspalter).
Bakgrunden är att SNS - med Olof Petersson i spetsen för ett flerårigt projekt - gav ut böcker 2004 och 2007 med förslag på radikala grundlagsändringar, som bland mycket annat innebar att Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen skulle tas bort. Det de ville lämna kvar av grundlagsskyddet för det fria ordet var vissa övergripande principer. Resten skulle flyttas ned i vanlig lag, som kvickt skulle kunna ändras, utan mellanliggande riksdagsval. Den lagen skulle också bli lätt att angripa med internationell juridik, där det fria ordet har långt svagare skydd än vad det har i nu gällande svensk grundlag. Vad SNS i detta projekt propagerade för var i realiteten en mycket avsevärd sänkning av skyddsnivån för det fria ordet i Sverige.
Vad detta i praktiken skulle kunna dra med sig tog jag upp i en rad artiklar i olika tidningar. Det följande utförliga citatet är hämtat ur en av dessa artiklar, som jag skrev i en replikväxling på debattplats i Upsala Nya Tidning i september 2004:
" Att det svenska grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet är starkast i världen beror på att det inte som i ganska många andra länder består av enstaka principförklaringar på grundlagsnivå och en stor utspädningsmöjlighet i vanlig lag eller av rättsskapande domstolar. I Sverige är den närmare innebörden och viktiga avgränsningar av mycket centrala principer intagna direkt i grundlagstexterna.
Vad det betyder visas till exempel av meddelar- och anonymitetsskyddet och efterforskningsförbudet. Dessa gör att de som lämnar uppgifter för publicering har ett mycket starkare skydd hos oss än i andra länder. Men samtidigt kan inte sådana regler reduceras till en enkel grundsats eller några få meningar. Man behöver till exempel reglera villkoren för att medieföretagens och deras anställdas tystnadsplikt om anonyma meddelare i sällsynta undantagsfall kan få genombrytas. Det här området har sex, delvis komplicerade paragrafer i Tryckfrihetsförordningen, och rörelseutrymmet för tolkning vid sidan om grundlagen är därmed mycket snävt begränsat.
Om det i stället – enligt SNS-författarnas modell – på grundlagsnivå fanns antingen ingenting eller bara en ”kort och koncis” principbestämmelse om meddelar- och anonymitetsskydd, skulle principens verkliga innebörd vara lämnad för tolkning och utspädning genom annan lag eller domstolspraxis eller båda. ... Det är fullkomligt tydligt att SNS-radikalernas program när det gäller tryckfriheten innebär att det effektiva grundlagsskyddet för meddelarfriheten helt eller till stor del tas bort.
På samma sätt är det med en annan grundsten i svensk tryckfrihet, ensamansvaret, som innebär att det bara är en person i en noga reglerad ansvarskedja som kan bära det straffrättsliga ansvaret, och att det finns bestämda villkor för att ta ett steg nedåt i den ansvarskedjan. Skall detta ha något verkligt innehåll alls kräver det en preciserad reglering som är anpassad för olika slag av medier, de som har och de som inte har ansvariga utgivare.
Ensamansvaret är fundamentalt för att hindra förföljelser med skadeståndshot mot uppgiftslämnare, enskilda journalister, tidningsdistributörer o.s.v. Samtidigt skall det inte kunna kringgås, det behövs regler som gör att det framgår vem den ensamansvarige är. Detta fyller ett femtontal grundlagsparagrafer i dag. Ersätts det med något ”kort och koncist” är en av tryckfrihetens mest centrala delar reducerad till ett tomt skal, såvitt gäller skyddet på grundlagsnivå.
På samma sätt är det med det fåtal tryckfrihetsbrott som i dag finns. De kan inte bli fler utan grundlagsändring med mellanliggande riksdagsval och folkomröstningsmöjlighet som extra skyddsnät. Detta brukar kallas för den dubbla täckningens princip. Såväl brottsdom som skadestånd är möjliga endast om det är brottsligt enligt juryns två tredjedels majoritet och straffbelagt enligt både grundlag och brottsbalk. Detta kräver att en brottskatalog är inskriven i grundlag. Skall det i stället vara något ”kort och koncist” försvinner kravet på den dubbla täckningen och det blir mycket lättare att införa nya tryckfrihetsbrott.
Olof Petersson och hans tre medförfattare hos SNS sätter, bakom en rökridå av slagordsbetonade motiveringar, verkligen yxan till roten på den svenska tryckfrihetstraditionen. Men för det de ändå vill flytta över i en ny grundlag tänker de sig obligatorisk folkomröstning vid ändring. Det är detta som påstås vara att skyddet stärks. Men eftersom det mesta av det som ger stadga och styrka åt tryckfriheten därefter finns på andra ställen än i grundlag har detta folkomröstningskrav ingen verkan på många punkter där risken för att tryckfriheten inskränks är störst. Om skyddet på dessa punkter är ett tomt skal hjälper det inte att få folkomrösta om det tomma skalet, eftersom det inte är detta utan själva substansen som ljusets fiender kommer att vilja ändra på."
Dessa exempel i UNT-artikeln är inte någon fullständig redogörelse för den stora mängd faror för det fria ordet som skulle följa med det systemskifte SNS propagerade för. Men exemplen bör ge en bild av frågans allvar. Och det var lika notervärt som oroande hur kritiken mot SNS den gången helt uteblev från de näringslivsorganisationer och andra som nu gått spetsen för att driva fram personalskiften hos SNS.
Det var det jag skrev om på Newsmill. Det kan för övrigt tilläggas att landets ganska stora kår av professorer och doktorander i statsvetenskap också var påfallande tyst inför SNS sätt att använda professorstitlar i deras akademiska ämne i ett långvarigt projekt där försvagad tryckfrihet blev ett centralt krav.
Däremot gjorde jag på Newsmill en annan iakttagelse - om enögdheten i kritiken från andra delar av den näringslivsbetalda organisationsvärlden. Jag skrev så här:
" Vilken kritik har man från det hållet ägnat åt just den nu avgångne Olof Petersson? Det fanns ett skäl till sådan kritik. Olof Petersson ägnade flera år åt att ha SNS som plattform för en kampanj mot den svenska Tryckfrihetsförordningen.
Hela det svenska tryckfrihetssystemet, med dess rötter i Anders Chydenius epokgörande reform 1766, A G Silverstolpes pånyttfödda tryckfrihet 1810 och Natanael Gärdes och andras stora insats efter andra världskrigets järnår ville han kasta över bord. I stället borde Sverige övergå till den kontinentala modell där tryckfriheten har ett långt svagare skydd och där det fria ordet är utsatt för angrepp från penningmakten på ett sätt som dessbättre inte är tänkbart i Sverige.
Detta pågick länge, och vad jag vet var det alltid tyst - helt tyst - från det håll kritiken mot SNS nu kommer från. "
Jag skrev att den kampanjen mot tryckfriheten i mina ögon solkade SNS varumärke - men tydligen var den inte något problem för SNS nuvarande kritiker.
Det här inlägget finns i dess helhet på den här adressen, (tillsammans med en del prov på debattkulturens nivå i nätmediers kommentarspalter).
Bakgrunden är att SNS - med Olof Petersson i spetsen för ett flerårigt projekt - gav ut böcker 2004 och 2007 med förslag på radikala grundlagsändringar, som bland mycket annat innebar att Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen skulle tas bort. Det de ville lämna kvar av grundlagsskyddet för det fria ordet var vissa övergripande principer. Resten skulle flyttas ned i vanlig lag, som kvickt skulle kunna ändras, utan mellanliggande riksdagsval. Den lagen skulle också bli lätt att angripa med internationell juridik, där det fria ordet har långt svagare skydd än vad det har i nu gällande svensk grundlag. Vad SNS i detta projekt propagerade för var i realiteten en mycket avsevärd sänkning av skyddsnivån för det fria ordet i Sverige.
Vad detta i praktiken skulle kunna dra med sig tog jag upp i en rad artiklar i olika tidningar. Det följande utförliga citatet är hämtat ur en av dessa artiklar, som jag skrev i en replikväxling på debattplats i Upsala Nya Tidning i september 2004:
" Att det svenska grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet är starkast i världen beror på att det inte som i ganska många andra länder består av enstaka principförklaringar på grundlagsnivå och en stor utspädningsmöjlighet i vanlig lag eller av rättsskapande domstolar. I Sverige är den närmare innebörden och viktiga avgränsningar av mycket centrala principer intagna direkt i grundlagstexterna.
Vad det betyder visas till exempel av meddelar- och anonymitetsskyddet och efterforskningsförbudet. Dessa gör att de som lämnar uppgifter för publicering har ett mycket starkare skydd hos oss än i andra länder. Men samtidigt kan inte sådana regler reduceras till en enkel grundsats eller några få meningar. Man behöver till exempel reglera villkoren för att medieföretagens och deras anställdas tystnadsplikt om anonyma meddelare i sällsynta undantagsfall kan få genombrytas. Det här området har sex, delvis komplicerade paragrafer i Tryckfrihetsförordningen, och rörelseutrymmet för tolkning vid sidan om grundlagen är därmed mycket snävt begränsat.
Om det i stället – enligt SNS-författarnas modell – på grundlagsnivå fanns antingen ingenting eller bara en ”kort och koncis” principbestämmelse om meddelar- och anonymitetsskydd, skulle principens verkliga innebörd vara lämnad för tolkning och utspädning genom annan lag eller domstolspraxis eller båda. ... Det är fullkomligt tydligt att SNS-radikalernas program när det gäller tryckfriheten innebär att det effektiva grundlagsskyddet för meddelarfriheten helt eller till stor del tas bort.
På samma sätt är det med en annan grundsten i svensk tryckfrihet, ensamansvaret, som innebär att det bara är en person i en noga reglerad ansvarskedja som kan bära det straffrättsliga ansvaret, och att det finns bestämda villkor för att ta ett steg nedåt i den ansvarskedjan. Skall detta ha något verkligt innehåll alls kräver det en preciserad reglering som är anpassad för olika slag av medier, de som har och de som inte har ansvariga utgivare.
Ensamansvaret är fundamentalt för att hindra förföljelser med skadeståndshot mot uppgiftslämnare, enskilda journalister, tidningsdistributörer o.s.v. Samtidigt skall det inte kunna kringgås, det behövs regler som gör att det framgår vem den ensamansvarige är. Detta fyller ett femtontal grundlagsparagrafer i dag. Ersätts det med något ”kort och koncist” är en av tryckfrihetens mest centrala delar reducerad till ett tomt skal, såvitt gäller skyddet på grundlagsnivå.
På samma sätt är det med det fåtal tryckfrihetsbrott som i dag finns. De kan inte bli fler utan grundlagsändring med mellanliggande riksdagsval och folkomröstningsmöjlighet som extra skyddsnät. Detta brukar kallas för den dubbla täckningens princip. Såväl brottsdom som skadestånd är möjliga endast om det är brottsligt enligt juryns två tredjedels majoritet och straffbelagt enligt både grundlag och brottsbalk. Detta kräver att en brottskatalog är inskriven i grundlag. Skall det i stället vara något ”kort och koncist” försvinner kravet på den dubbla täckningen och det blir mycket lättare att införa nya tryckfrihetsbrott.
Olof Petersson och hans tre medförfattare hos SNS sätter, bakom en rökridå av slagordsbetonade motiveringar, verkligen yxan till roten på den svenska tryckfrihetstraditionen. Men för det de ändå vill flytta över i en ny grundlag tänker de sig obligatorisk folkomröstning vid ändring. Det är detta som påstås vara att skyddet stärks. Men eftersom det mesta av det som ger stadga och styrka åt tryckfriheten därefter finns på andra ställen än i grundlag har detta folkomröstningskrav ingen verkan på många punkter där risken för att tryckfriheten inskränks är störst. Om skyddet på dessa punkter är ett tomt skal hjälper det inte att få folkomrösta om det tomma skalet, eftersom det inte är detta utan själva substansen som ljusets fiender kommer att vilja ändra på."
Dessa exempel i UNT-artikeln är inte någon fullständig redogörelse för den stora mängd faror för det fria ordet som skulle följa med det systemskifte SNS propagerade för. Men exemplen bör ge en bild av frågans allvar. Och det var lika notervärt som oroande hur kritiken mot SNS den gången helt uteblev från de näringslivsorganisationer och andra som nu gått spetsen för att driva fram personalskiften hos SNS.
Det var det jag skrev om på Newsmill. Det kan för övrigt tilläggas att landets ganska stora kår av professorer och doktorander i statsvetenskap också var påfallande tyst inför SNS sätt att använda professorstitlar i deras akademiska ämne i ett långvarigt projekt där försvagad tryckfrihet blev ett centralt krav.
måndag 3 oktober 2011
Smålandsposten om Eritreas skatteindrivning i Sverige - och om Dawit Isaaks hudfärg
Smålandsposten (m) i Växjö hade 22/9 2011 en ledare om den fängslade författaren och kulturjournalisten Dawit Isaak, som är svensk medborgare och fängslad i Eritrea sedan 2001, då samtliga oberoende tidningar stängdes samtidigt som den demokratiska öppning som var på väg avbröts.
Smålandsposten polemiserar mot påståenden att regeringens aktivitet i fallet skulle vara mindre p.g.a. Dawit Isaaks hudfärg, men pekade å andra sidan på den kritik jag riktat mot Eritreas indrivning av ett slags skatt här i Sverige. (Se flera tidigare texter här på bloggen.) Tidningen skrev bl.a. detta:
" Med tanke också på att ett frisläppande av den enda svenska samvetsfången skulle ses som en stor politisk framgång kan också mediala påståenden under veckan om att regeringen på grund av Isaacs etnicitet och hudfärg ignorerat ärendet avskrivas på dumhetens konto.
På en punkt har dock medier och ansvariga politiker anledning till självrannsakan. Som publicisten Åke Wredén på Höglandet flera gånger tämligen ensam har uppmärksammat har regimen i Asmara under många år tvångsbeskattat eritreanska flyktingar i Sverige. Få har reagerat över flyktingspionaget vars ekonomiska konsekvenser drabbar en redan resurssvag grupp. "
Hela denna ledarartikel i Smålandsposten (m) finns på den här adressen.
Att jag varit "tämligen ensam" om att uppmärksamma den här frågan är en viss överdrift, men det är riktigt att jag skrivit om den långt innan TV och andra brydde sig om den.
När det gäller betydelsen av Dawit Isaaks hudfärg tror jag att det är en riktig bedömning av Smålandsposten att den inte har påverkat regeringens aktivitet under senare år. Däremot är det dessvärre en ofrånkomlig slutsats att nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen tog fart först några år efter det att Dawit Isaak spärrats in. Så hade det med stor säkerhet inte varit om Dawit Isaak haft en annan bakgrund. Svart göteborgare var mindre intressant än vad vit stockholmare skulle ha varit. Om detta har jag skrivit i bl.a. Nerikes Allehanda. Se tidigare texter om Dawit Isaak här på bloggen.
Stockholmsredaktionernas långa tystnad om Dawit Isaaks öde - se klippet från Expressen nedan - kan ha bidragit till att försena de diplomatiska ansträngningarna från dåvarande regeringens sida för att få honom fri. Riktigt hur det var med den saken är dock oklart, och det handlar om första delen av förra årtiondet.
I Expressen skrev jag 31 mars 2005 det följande om det svaga medieintresset för Dawit Isaak, det var alltså innan ett antal tidningar bytte linje och blev mer aktiva:
" ... Det är för det mesta tyst om honom i Sverige. Men utomlands ställs kraven på frigivning av den svenske medborgaren och redaktören. Han sitter i ... [fängelse] i Eritrea därför att han är anhängare av fri press och fria, demokratiska riksdagsval. Reportrar utan gränser tog upp hans fall nästan genast. Nyligen var han på förslag till ett av de pressfrihetspris som The Guardian och tidskriften Index on Censorship delar ut. ...
I Sverige, där Dawit Isaak är medborgare, är däremot medieintresset för honom svagt och ojämnt - med några undantag, Expressen, "Vår grundade mening" i radion och flera landsortstidningar.
I slutet av 2004 krävde två av de främsta internationella pressorganisationerna - World Association of Newspapers och World Editors Forum - att Dawit Isaak skulle friges och yttrandefriheten återinföras i Eritrea. Inte många svenskar vet att dessa organisationer engagerade sig för den svenske medborgaren. Det har ju knappast alls rapporterats i Sverige.
I november [2004] antog EU-parlamentet ett uttalande med krav på omedelbar frigivning av alla de journalister som är fångna i Eritrea sedan 2001, då alla oberoende tidningar, tidskrifter och radiostationer stängdes. Att kravet bland annat gällde en svensk medborgare, Dawit Isaak, framhölls särskilt i EU-parlamentets beslut. Men i Sverige var det mycket tyst om att EU-parlamentet krävt frigivning av en fängslad svensk tidningsman.
Sedan skrev alla svenska EU-parlamentariker, från samtliga partier, till utrikesministern [Laila Freivalds]. De bad henne att öka trycket mot Eritrea för frigivning av Dawit Isaak, bland annat genom att verka för att EU-biståndet till Eritrea åter skulle inskränkas till bara humanitära ändamål. Kravet över alla partigränser från alla svenska folkvalda i EU-parlamentet är nog okänt för de flesta svenskar - för i de flesta svenska medier har det inte uppmärksammats alls.
Det senaste halvåret har det ändå, jämfört med den oftast djupa tystnaden de första åren, blivit en ökad aktivitet i Sverige för frigivning av Dawit Isaak. UD gör mer än förut. Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Publicistklubben har engagerat sig, på ett sätt de inte gjorde förut.
Men något saknas. En svensk medborgare [sitter] ... i fängelse i Eritrea. Orsaken är att han tror på demokrati. Han har det fria ordet som sitt enda vapen. Och på de flesta redaktioner är då hans nyhetsvärde lågt. "
Smålandsposten polemiserar mot påståenden att regeringens aktivitet i fallet skulle vara mindre p.g.a. Dawit Isaaks hudfärg, men pekade å andra sidan på den kritik jag riktat mot Eritreas indrivning av ett slags skatt här i Sverige. (Se flera tidigare texter här på bloggen.) Tidningen skrev bl.a. detta:
" Med tanke också på att ett frisläppande av den enda svenska samvetsfången skulle ses som en stor politisk framgång kan också mediala påståenden under veckan om att regeringen på grund av Isaacs etnicitet och hudfärg ignorerat ärendet avskrivas på dumhetens konto.
På en punkt har dock medier och ansvariga politiker anledning till självrannsakan. Som publicisten Åke Wredén på Höglandet flera gånger tämligen ensam har uppmärksammat har regimen i Asmara under många år tvångsbeskattat eritreanska flyktingar i Sverige. Få har reagerat över flyktingspionaget vars ekonomiska konsekvenser drabbar en redan resurssvag grupp. "
Hela denna ledarartikel i Smålandsposten (m) finns på den här adressen.
Att jag varit "tämligen ensam" om att uppmärksamma den här frågan är en viss överdrift, men det är riktigt att jag skrivit om den långt innan TV och andra brydde sig om den.
När det gäller betydelsen av Dawit Isaaks hudfärg tror jag att det är en riktig bedömning av Smålandsposten att den inte har påverkat regeringens aktivitet under senare år. Däremot är det dessvärre en ofrånkomlig slutsats att nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen tog fart först några år efter det att Dawit Isaak spärrats in. Så hade det med stor säkerhet inte varit om Dawit Isaak haft en annan bakgrund. Svart göteborgare var mindre intressant än vad vit stockholmare skulle ha varit. Om detta har jag skrivit i bl.a. Nerikes Allehanda. Se tidigare texter om Dawit Isaak här på bloggen.
Stockholmsredaktionernas långa tystnad om Dawit Isaaks öde - se klippet från Expressen nedan - kan ha bidragit till att försena de diplomatiska ansträngningarna från dåvarande regeringens sida för att få honom fri. Riktigt hur det var med den saken är dock oklart, och det handlar om första delen av förra årtiondet.
I Expressen skrev jag 31 mars 2005 det följande om det svaga medieintresset för Dawit Isaak, det var alltså innan ett antal tidningar bytte linje och blev mer aktiva:
" ... Det är för det mesta tyst om honom i Sverige. Men utomlands ställs kraven på frigivning av den svenske medborgaren och redaktören. Han sitter i ... [fängelse] i Eritrea därför att han är anhängare av fri press och fria, demokratiska riksdagsval. Reportrar utan gränser tog upp hans fall nästan genast. Nyligen var han på förslag till ett av de pressfrihetspris som The Guardian och tidskriften Index on Censorship delar ut. ...
I Sverige, där Dawit Isaak är medborgare, är däremot medieintresset för honom svagt och ojämnt - med några undantag, Expressen, "Vår grundade mening" i radion och flera landsortstidningar.
I slutet av 2004 krävde två av de främsta internationella pressorganisationerna - World Association of Newspapers och World Editors Forum - att Dawit Isaak skulle friges och yttrandefriheten återinföras i Eritrea. Inte många svenskar vet att dessa organisationer engagerade sig för den svenske medborgaren. Det har ju knappast alls rapporterats i Sverige.
I november [2004] antog EU-parlamentet ett uttalande med krav på omedelbar frigivning av alla de journalister som är fångna i Eritrea sedan 2001, då alla oberoende tidningar, tidskrifter och radiostationer stängdes. Att kravet bland annat gällde en svensk medborgare, Dawit Isaak, framhölls särskilt i EU-parlamentets beslut. Men i Sverige var det mycket tyst om att EU-parlamentet krävt frigivning av en fängslad svensk tidningsman.
Sedan skrev alla svenska EU-parlamentariker, från samtliga partier, till utrikesministern [Laila Freivalds]. De bad henne att öka trycket mot Eritrea för frigivning av Dawit Isaak, bland annat genom att verka för att EU-biståndet till Eritrea åter skulle inskränkas till bara humanitära ändamål. Kravet över alla partigränser från alla svenska folkvalda i EU-parlamentet är nog okänt för de flesta svenskar - för i de flesta svenska medier har det inte uppmärksammats alls.
Det senaste halvåret har det ändå, jämfört med den oftast djupa tystnaden de första åren, blivit en ökad aktivitet i Sverige för frigivning av Dawit Isaak. UD gör mer än förut. Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Publicistklubben har engagerat sig, på ett sätt de inte gjorde förut.
Men något saknas. En svensk medborgare [sitter] ... i fängelse i Eritrea. Orsaken är att han tror på demokrati. Han har det fria ordet som sitt enda vapen. Och på de flesta redaktioner är då hans nyhetsvärde lågt. "
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
