Förra året var det 200-årsdagen av återinförandet av tryckfrihet och offentlighetsprincip i Sverige. Men denna tvåhundraårsdag av 1810 års Tryckfrihetsförordning blev aldrig något jubileum, utan förbigicks i stort sett med tysthet. Ändå var detta en viktig milstolpe på Sveriges väg till frihet och folkstyre, denna grundlag 1810 återupplivade inte bara det som införts 1766 utan lade dessutom till ett par andra viktiga hörnstenar i nuvarande svenska grundlagsskydd för det fria ordet.
Nu är det dags igen, för nästa "jubileum" som förmodligen kommer att passera under stor officiell tystnad. Senare i år är det 100 år sedan riksdagsvalet 1911 och bildandet av Karl Staaffs andra regering - som två och ett halvt år senare avgick i samband med borggårdskrisen, då högern och kungamakten tillfälligt lyckades stoppa utvecklingen mot parlamentarism och allmän rösträtt.
Om detta hundraårsminne skrev jag en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren på påskafton (23/4 2011), och där tog jag även upp Karl Staaffs på sin tid mycket uppmärksammade tal i Eskilstuna 1909 om villkoren för samverkan mellan liberaler och socialdemokrater.
I gästkrönikan skrev jag bland annat:
" ... Med stöd av socialdemokraterna fick regeringen stor majoritet i andra kammaren, större än högerns övertag i den odemokratiska första kammaren där den inkomstgraderade rösträtten nu fått ett tak på max 40 röster per man.
Staaffs starka ställning i riksdag och väljarkår hjälpte ändå inte. Efter bara två och ett halvt år hade han förlorat maktkampen mot högern, kungamakten och första kammaren – som kunde blockera all lagstiftning. Först tre år efter Staaffs död, och tack vare sammanbrottet för den tyska militärmonarkin hösten 1918, lyckades Nils Edéns regering till sist med genombrottet för demokratin och den andra stora rösträttsreformen.
Hur det gick till de här åren är en obekväm sanning, särskilt för dem som skönmålar kungahusets historia eller räknar partipolitiska anor från den höger som ville ha graderad rösträtt som motmedel mot parlamentarismen.
Vi har nu framför oss en rad av obekväma hundraårsminnen av led efter led i den hårda kampen för och emot demokratin 1911-1918. Och vänta då inget annat än en besvärad officiell tystnad om det stora steget framåt med valet och regeringsbildningen 1911! "
Hela krönikan i E-K på påskafton finns på den här adressen.
söndag 24 april 2011
onsdag 20 april 2011
Eksjö tingsrätt försvaras åter av tidningen i Växjö - och i Göteborg!
I dag (20/4 2011) har har Smålandsposten (m) i Växjö ännu en gång haft en utmärkt ledare om nedläggningshotet mot Eksjö tingsrätt och den fortgående centraliseringen i domstolsväsendet.
Även Göteborgs-Posten (lib) har i dag en mycket läsvärd ledare med kritik mot Domstolsverkets nedläggningsprojekt i Eksjö, Hässleholm, Strömstad med flera städer. G-P skriver bland annat:
" Inom den svenska förvaltningen finns det en trend eller övertro på att större per automatik också blir bättre."
Att lokaltidningen som ges ut i Eksjö skulle ta ställning på samma sätt som Smålandsposten eller Göteborgs-Posten är fortfarande uteslutet, de har avskaffat ledaravdelningen och nollställt sig själva.
Göteborgs-Postens ledare om Eksjö tingsrätt finns här. Smålandsposten går, såvitt jag vet, till skillnad från G-P inte att köpa som lösnummer i Eksjö, men deras ledare om Eksjö tingsrätt finns även den att läsa på nätet, här.
Även Göteborgs-Posten (lib) har i dag en mycket läsvärd ledare med kritik mot Domstolsverkets nedläggningsprojekt i Eksjö, Hässleholm, Strömstad med flera städer. G-P skriver bland annat:
" Inom den svenska förvaltningen finns det en trend eller övertro på att större per automatik också blir bättre."
Att lokaltidningen som ges ut i Eksjö skulle ta ställning på samma sätt som Smålandsposten eller Göteborgs-Posten är fortfarande uteslutet, de har avskaffat ledaravdelningen och nollställt sig själva.
Göteborgs-Postens ledare om Eksjö tingsrätt finns här. Smålandsposten går, såvitt jag vet, till skillnad från G-P inte att köpa som lösnummer i Eksjö, men deras ledare om Eksjö tingsrätt finns även den att läsa på nätet, här.
tisdag 19 april 2011
Tala inte illa om ungdomar som väljer demokrati !
Den här artikeln skrev jag förra året, och i den nedanstående versionen publicerades den i Västerviks-Tidningen. Ämnet är historiskt - men aktuellt - nu liksom i början av 50-talet ställs ungdomar i många länder inför valet att arbeta för demokratin eller för demokratins fiender:
" Olof Palme gick med i socialdemokratiska studentförbundet 1951. Då var han en internationell studentledare på väg uppåt. 1952 blev han styrelseordförande i den västliga studentorganisation han och andra skapat som motvikt till den tidigare organisation som Sovjet och dess medlöpare tagit över och gjort till en propagandaapparat för diktatur.
På västsidan var Olof Palme en nyckelperson i den dragkampen som då pågick mellan öst och väst om studentorganisationerna och ungdomsopinioner i tredje världen och i Europa. Palme samarbetade nära med amerikaner och andra som tillhörde eller samverkade med underrättelseorganisationer. Palmes styrelse fick nästan alla sina pengar till verksamheten från USA. Senare har det visat sig att de gick över CIA:s budget.
Efter studierna tog Palme jobb både i försvarets underrättelsetjänst och hos statsminister Tage Erlander. Det senare gav snart ingen tid över för det förra. Palme sade upp sig hos försvarsstaben, blev oumbärlig som medhjälpare till Erlander - och resten är historia.
Mer än 55 år senare tycks det ännu vara svårt för många att se positivt på den unge Palmes ställningstagande för väst. Kjell Östberg, som i år gett ut "I takt med tiden", första delen av en biografi över Palme, skriver att på 70-talet blev hans tidigare inblandning i provästlig underrättelseverksamhet en "kvarnsten".
Hur länge skall denna uppfattning om Palmes ungdom som något nästan skamligt leva kvar? Åsiktsklimatet under 70-talets akademiska diktaturdyrkan borde inte prägla dagens syn på vad Palme gjorde som ung. Att han själv som medelålders vände sig bort från väst, suddade ut en del av gränslinjerna mot diktaturerna och undvek att säga hur det egentligen varit på 50-talet är en annan sak.
Men viktigare numera är det här: Var det fel av honom att motarbeta kommunistisk kontroll över det internationella studentsamarbetet? Var det fel att göra detta med personellt och ekonomiskt understöd från USA? Var det fel att ta jobb i svensk underrätteletjänst, som skulle skydda oss mot Sovjet?
Nej, på alla de punkterna gjorde han det som är rätt om man vill leva under demokrati - men fel om man vill ha diktatur.
I den svenska yttervänsterns ögon, i dag liksom förut, hade Palme varit mer respektabel ifall han hade han valt samma sida som den svenska studentvänster som på studentkongressen 1950 i Prag valde Stalins sida och skrek och skränade så att studenter som inte höll på Sovjet inte skulle kunna yttra sig.
Det här har mycket mer än historiskt intresse. I dag ställs andra ungdomar inför att välja sida mellan fritt samhällssystem och olika slag av diktaturstater eller totalitära rörelser. De senare är i dag oftast mer eller mindre fascistiska. Kommunismen är näst intill död, men nya former av fascism är så mycket mer livaktiga och våldsamma.
Många unga människor som kommer från länder där förtrycket härskar har valt att ingå i organisationer som de vet får stöd från svenska eller andra biståndsbudgetar, men även från underrättelsetjänster i EU-länder eller i USA. Burmas oppositionella i exil är bara ett av många exempel där man kan utgå från att det är så.
Mitt ibland oss har vi de som i dag gör motsvarande ställningstaganden som när Palme valde västs sida mot diktaturerna. De finns bland annat i flera flyktinggrupper här i landet, inte minst den kurdiska. De förtjänar både stöd och förståelse. Men i dagens vänster har de sällan något att hämta. De möts ofta av raka motsatsen, från sådana som fortsätter att se Palme med de västfientliga glasögon som fick sin slipning i 70-talets extremvänster. "
" Olof Palme gick med i socialdemokratiska studentförbundet 1951. Då var han en internationell studentledare på väg uppåt. 1952 blev han styrelseordförande i den västliga studentorganisation han och andra skapat som motvikt till den tidigare organisation som Sovjet och dess medlöpare tagit över och gjort till en propagandaapparat för diktatur.
På västsidan var Olof Palme en nyckelperson i den dragkampen som då pågick mellan öst och väst om studentorganisationerna och ungdomsopinioner i tredje världen och i Europa. Palme samarbetade nära med amerikaner och andra som tillhörde eller samverkade med underrättelseorganisationer. Palmes styrelse fick nästan alla sina pengar till verksamheten från USA. Senare har det visat sig att de gick över CIA:s budget.
Efter studierna tog Palme jobb både i försvarets underrättelsetjänst och hos statsminister Tage Erlander. Det senare gav snart ingen tid över för det förra. Palme sade upp sig hos försvarsstaben, blev oumbärlig som medhjälpare till Erlander - och resten är historia.
Mer än 55 år senare tycks det ännu vara svårt för många att se positivt på den unge Palmes ställningstagande för väst. Kjell Östberg, som i år gett ut "I takt med tiden", första delen av en biografi över Palme, skriver att på 70-talet blev hans tidigare inblandning i provästlig underrättelseverksamhet en "kvarnsten".
Hur länge skall denna uppfattning om Palmes ungdom som något nästan skamligt leva kvar? Åsiktsklimatet under 70-talets akademiska diktaturdyrkan borde inte prägla dagens syn på vad Palme gjorde som ung. Att han själv som medelålders vände sig bort från väst, suddade ut en del av gränslinjerna mot diktaturerna och undvek att säga hur det egentligen varit på 50-talet är en annan sak.
Men viktigare numera är det här: Var det fel av honom att motarbeta kommunistisk kontroll över det internationella studentsamarbetet? Var det fel att göra detta med personellt och ekonomiskt understöd från USA? Var det fel att ta jobb i svensk underrätteletjänst, som skulle skydda oss mot Sovjet?
Nej, på alla de punkterna gjorde han det som är rätt om man vill leva under demokrati - men fel om man vill ha diktatur.
I den svenska yttervänsterns ögon, i dag liksom förut, hade Palme varit mer respektabel ifall han hade han valt samma sida som den svenska studentvänster som på studentkongressen 1950 i Prag valde Stalins sida och skrek och skränade så att studenter som inte höll på Sovjet inte skulle kunna yttra sig.
Det här har mycket mer än historiskt intresse. I dag ställs andra ungdomar inför att välja sida mellan fritt samhällssystem och olika slag av diktaturstater eller totalitära rörelser. De senare är i dag oftast mer eller mindre fascistiska. Kommunismen är näst intill död, men nya former av fascism är så mycket mer livaktiga och våldsamma.
Många unga människor som kommer från länder där förtrycket härskar har valt att ingå i organisationer som de vet får stöd från svenska eller andra biståndsbudgetar, men även från underrättelsetjänster i EU-länder eller i USA. Burmas oppositionella i exil är bara ett av många exempel där man kan utgå från att det är så.
Mitt ibland oss har vi de som i dag gör motsvarande ställningstaganden som när Palme valde västs sida mot diktaturerna. De finns bland annat i flera flyktinggrupper här i landet, inte minst den kurdiska. De förtjänar både stöd och förståelse. Men i dagens vänster har de sällan något att hämta. De möts ofta av raka motsatsen, från sådana som fortsätter att se Palme med de västfientliga glasögon som fick sin slipning i 70-talets extremvänster. "
måndag 18 april 2011
Vargfrågan bör avgöras i Sverige - inte på EU-nivå!
Jag menar att regeringen gör rätt i att inte vika sig för försöket att flytta avgörandet i Sveriges vargpolitik långt från väljarna - till Bryssel. Detta tog jag upp i min senaste gästkrönika i Karlskoga-Kuriren (onsdagen den 13/4 2011) . Här är några utdrag ur den krönikan:
" Vad kostar flygbiljetten för en varg? Nyss åkte gråben charterflyg från Gällivare till Dalarna. Servicenivån är rätt hög, sovkupé, och så mycket uppvaktande personal per passagerare att ett vanligt charterbolag skulle gå omkull. ...
Eller en annan fråga: Vad är personaltätheten i vargomsorgen? Det är arbetsamt att hålla ordning på vargarna, följa deras väg med sändare, leta spår i snön, administrera licensjakten, obducera asen för att bedöma inavelns missbildningar, och tampas med EU-kommissionen och alla andra som kräver fler eller färre vargar. Det är gissningsvis lägre personaltäthet än i daghemmen men högre än i fritidshemmen.
Man kan göra lustig över det. Men är vargpolitiken därför fel? Nej. Den respektlösa inledningen på den här krönikan säger inte att jag tänker delta i ylandet mot miljöministern Andreas Carlgren. Han stretar med att försöka verkställa en kompromiss som samlade både allianspartierna och socialdemokraterna i riksdagen.
" Jag skrev också att ibland är en målkonflikt sådan att den kan hanteras bara med en kompromiss som kostar pengar och ändå inte gör alla nöjda. Vargfrågan är ett exempel på detta:
" Landsbygdsintresset är färre vargar. Naturvårdsintresset fler vargar. Dubbelt upp, 450 vargar, var senaste budet. Jag har svårt att se en annan och bättre utväg än att fortsätta den väg regeringen nu följer: Skydda rennäringen mot vargen, jakt för att bromsa tillväxten av vargstammen och ge lokalbefolkningen tillfälle att skjuta – samt tillförsel av en del vargar utifrån för att motverka inavel. Biljettpriset på vargflyget är då inte det stora problemet. "
Långt mer störande och stötande är, enligt min mening, oviljan på flera håll att acceptera fattade demokratiska beslut:
"En sådan här målkonflikt bör avgöras parlamentariskt. Noll vargar kan det inte bli och inte 450 heller. Då kompromiss är gjord ska man finna sig även i beslut man själv inte gillar. Men en minoritet som förlorat i riksdagen har nu kunnat mobilisera EU-byråkratin för att ställa riksdagen åt sidan. Sådant händer även i en del andra frågor, och kan i onödan skada väljarförtroendet för EU-samarbetet.
Förre tyske förbundspresidenten Roman Herzog har kallat det för en glidande centralisering som blivit inbyggd i EU-systemet: De som förlorar en fråga på hemmaplan försöker ofta flytta makt och beslut till EU-nivå. Det underlättas av tänjbara, oklara EU-regler och av ambitioner hos EU-organen att vidga sin makt. Det har nu hänt även i vargfrågan. De som vill ha minst 450 vargar, ingen licensjakt och mindre hänsyn till lokalbefolkningen har åsiktsgemenskap med tjänstemän i Bryssel, och dessa saknar nämnvärd respekt för den demokratiska processen i Sverige."
" Vad kostar flygbiljetten för en varg? Nyss åkte gråben charterflyg från Gällivare till Dalarna. Servicenivån är rätt hög, sovkupé, och så mycket uppvaktande personal per passagerare att ett vanligt charterbolag skulle gå omkull. ...
Eller en annan fråga: Vad är personaltätheten i vargomsorgen? Det är arbetsamt att hålla ordning på vargarna, följa deras väg med sändare, leta spår i snön, administrera licensjakten, obducera asen för att bedöma inavelns missbildningar, och tampas med EU-kommissionen och alla andra som kräver fler eller färre vargar. Det är gissningsvis lägre personaltäthet än i daghemmen men högre än i fritidshemmen.
Man kan göra lustig över det. Men är vargpolitiken därför fel? Nej. Den respektlösa inledningen på den här krönikan säger inte att jag tänker delta i ylandet mot miljöministern Andreas Carlgren. Han stretar med att försöka verkställa en kompromiss som samlade både allianspartierna och socialdemokraterna i riksdagen.
" Jag skrev också att ibland är en målkonflikt sådan att den kan hanteras bara med en kompromiss som kostar pengar och ändå inte gör alla nöjda. Vargfrågan är ett exempel på detta:
" Landsbygdsintresset är färre vargar. Naturvårdsintresset fler vargar. Dubbelt upp, 450 vargar, var senaste budet. Jag har svårt att se en annan och bättre utväg än att fortsätta den väg regeringen nu följer: Skydda rennäringen mot vargen, jakt för att bromsa tillväxten av vargstammen och ge lokalbefolkningen tillfälle att skjuta – samt tillförsel av en del vargar utifrån för att motverka inavel. Biljettpriset på vargflyget är då inte det stora problemet. "
Långt mer störande och stötande är, enligt min mening, oviljan på flera håll att acceptera fattade demokratiska beslut:
"En sådan här målkonflikt bör avgöras parlamentariskt. Noll vargar kan det inte bli och inte 450 heller. Då kompromiss är gjord ska man finna sig även i beslut man själv inte gillar. Men en minoritet som förlorat i riksdagen har nu kunnat mobilisera EU-byråkratin för att ställa riksdagen åt sidan. Sådant händer även i en del andra frågor, och kan i onödan skada väljarförtroendet för EU-samarbetet.
Förre tyske förbundspresidenten Roman Herzog har kallat det för en glidande centralisering som blivit inbyggd i EU-systemet: De som förlorar en fråga på hemmaplan försöker ofta flytta makt och beslut till EU-nivå. Det underlättas av tänjbara, oklara EU-regler och av ambitioner hos EU-organen att vidga sin makt. Det har nu hänt även i vargfrågan. De som vill ha minst 450 vargar, ingen licensjakt och mindre hänsyn till lokalbefolkningen har åsiktsgemenskap med tjänstemän i Bryssel, och dessa saknar nämnvärd respekt för den demokratiska processen i Sverige."
onsdag 13 april 2011
Annie Johansson (c) - en skenliberal representant för Timbroförbundarna inom centerpartiet
I ett annat sammanhang har jag skrivit om den nuvarande rikspolitikens båda ledande småländska centerpartister att jordbruksminister Erlandsson i Kronoberg är en bondeförbundare och riksdagsledamoten (och tilltänkta partiledarkandidaten) Annie Johansson i Värnamo en Timbroförbundare. [OBS Betr. namnändring m m se Tillägg 2 längst ned i texten]
Vatten på kvarn har jag fått tack vare en högst observant krönika i Upsala Nya Tidning av Aron Lund, som har lagt märke till den anmärkningsvärt högervridna ensidigheten i de ideologiska böcker som Annie Johansson rekommenderar på sin centerpartistiska hemsida.
På en del håll i centerpartiet anses det nu fint att beskriva sig som liberal. Vi som minns Olof Johansson och en del andra framträdande centerpartister har alltid satt en del frågetecken för substansen i denna påstådda liberalism. När det gäller Annie Johansson måste frågetecknen bli rätt stora. Ursäkta det följande ganska långa klippet ur Aron Lunds krönika i Upsala Nya Tidning!
[På sin hemsida rekommenderar riksdagsledamoten Annie Johansson (c) ... ]"för ideologisk vägledning ... sammanlagt tre böcker — alla utgivna på Timbro förlag. En är oförarglig (Johan Norbergs globaliseringsoptimistiska Till världskapitalismens försvar) men de andra två uppseendeväckande, åtminstone som riktmärken för någon som ska representera centerpartiet.
Nästa lästips är Robert Nozicks Anarki, stat och utopi, en nyliberal utredning av vad staten kan tillåtas göra i ett samhälle som postulerar att äganderätten är fullkomligt okränkbar. Svaret: inte mycket. Sist men inte minst (1220 sidor) finns där Ayn Rands 'Och världen skälvde'. Rand, amerikansk-rysk författarinna med en del verkligt fruktansvärda litterära olyckor på sitt samvete, är politikens svar på L. Ron Hubbard: hälften science fiction-skribent och hälften kultledare, med störst talang för det senare. (Det är inte alla som klarar att grunda en sekt på slagord om självständighet och individualism.)
'Och världen skälvde' beskrivs av Johansson som ”en filosofisk, skönlitterär bok”, vilket dock förefaller lika orättvist mot bägge adjektiven. Det är en pubertal övermänniskoskröna om heroiska storföretagare med stålblick och grop i hakan, som i protest mot den parasiterande allmänheten bryter sig ur välfärdsstaten och flyr till en hemlig dal för att bygga en ny skön värld utan socialister och svaghet. Till detta tingens brödraskap hör bland annat en filosofiskt lagd norsk sjörövare som, likt en något torftigare kapten Nemo, har tagit till de sju haven för att undfly skattetrycket i sitt hemland — tyvärr inte avsedd som comic relief utan som hjältegestalt.
Politiker får förstås ha dålig smak för böcker, annars vore Sverige inte Sverige, men det är värre om de har smak för dålig politik. Johansson nöjer sig inte med att hylla Och världen skälvde som litterärt verk, utan vill också utnämna Ayn Rand till ”en av 1900-talets största tänkare”.
Tillägg 1 (20/4 2011): UNT:s artikel har följts av en ledare i Smålandsposten (m) i Växjö, den finns här.
Tillägg 2 (13/9 2011): Annie Johansson heter numera, efter giftermål i somras, Annie Lööf, och som framgått i alla tidningar och andra medier är hon föreslagen av valberedningen till partiordförande i centerpartiet. Hemsidan som nämns ovan låg kvar med boktipsen oförändrade i åtskilliga månader. Först ett stycke in i hennes ordförandekampanj, när hon fått två medtävlare, raderades den och ersattes av en ny sida som också har hennes nya efternamn.
Vatten på kvarn har jag fått tack vare en högst observant krönika i Upsala Nya Tidning av Aron Lund, som har lagt märke till den anmärkningsvärt högervridna ensidigheten i de ideologiska böcker som Annie Johansson rekommenderar på sin centerpartistiska hemsida.
På en del håll i centerpartiet anses det nu fint att beskriva sig som liberal. Vi som minns Olof Johansson och en del andra framträdande centerpartister har alltid satt en del frågetecken för substansen i denna påstådda liberalism. När det gäller Annie Johansson måste frågetecknen bli rätt stora. Ursäkta det följande ganska långa klippet ur Aron Lunds krönika i Upsala Nya Tidning!
[På sin hemsida rekommenderar riksdagsledamoten Annie Johansson (c) ... ]"för ideologisk vägledning ... sammanlagt tre böcker — alla utgivna på Timbro förlag. En är oförarglig (Johan Norbergs globaliseringsoptimistiska Till världskapitalismens försvar) men de andra två uppseendeväckande, åtminstone som riktmärken för någon som ska representera centerpartiet.
Nästa lästips är Robert Nozicks Anarki, stat och utopi, en nyliberal utredning av vad staten kan tillåtas göra i ett samhälle som postulerar att äganderätten är fullkomligt okränkbar. Svaret: inte mycket. Sist men inte minst (1220 sidor) finns där Ayn Rands 'Och världen skälvde'. Rand, amerikansk-rysk författarinna med en del verkligt fruktansvärda litterära olyckor på sitt samvete, är politikens svar på L. Ron Hubbard: hälften science fiction-skribent och hälften kultledare, med störst talang för det senare. (Det är inte alla som klarar att grunda en sekt på slagord om självständighet och individualism.)
'Och världen skälvde' beskrivs av Johansson som ”en filosofisk, skönlitterär bok”, vilket dock förefaller lika orättvist mot bägge adjektiven. Det är en pubertal övermänniskoskröna om heroiska storföretagare med stålblick och grop i hakan, som i protest mot den parasiterande allmänheten bryter sig ur välfärdsstaten och flyr till en hemlig dal för att bygga en ny skön värld utan socialister och svaghet. Till detta tingens brödraskap hör bland annat en filosofiskt lagd norsk sjörövare som, likt en något torftigare kapten Nemo, har tagit till de sju haven för att undfly skattetrycket i sitt hemland — tyvärr inte avsedd som comic relief utan som hjältegestalt.
Politiker får förstås ha dålig smak för böcker, annars vore Sverige inte Sverige, men det är värre om de har smak för dålig politik. Johansson nöjer sig inte med att hylla Och världen skälvde som litterärt verk, utan vill också utnämna Ayn Rand till ”en av 1900-talets största tänkare”.
Tillägg 1 (20/4 2011): UNT:s artikel har följts av en ledare i Smålandsposten (m) i Växjö, den finns här.
Tillägg 2 (13/9 2011): Annie Johansson heter numera, efter giftermål i somras, Annie Lööf, och som framgått i alla tidningar och andra medier är hon föreslagen av valberedningen till partiordförande i centerpartiet. Hemsidan som nämns ovan låg kvar med boktipsen oförändrade i åtskilliga månader. Först ett stycke in i hennes ordförandekampanj, när hon fått två medtävlare, raderades den och ersattes av en ny sida som också har hennes nya efternamn.
torsdag 7 april 2011
De nya sedlarna - riksbanksfullmäktige väljer bort den svenska demokratins historia och har en snäv syn på kulturen
I Dagens Nyheter i dag skriver jag, på en av kultursidorna, om riksbanksfullmäktiges beslut om motiven på de nya sedlarna.
Slutklämmen i min artikel är den här:
" Vem skulle på våra sedlar kunna vara en bättre symbol ... än Torgny Segerstedt ... för det fria ordet och tryckfriheten som en grundsten i vår demokrati? Hans flammande trots i Handelstidningens spalter, mot Hitlerväldets despoti och kulturskymning – varför kan inte riksbanksfullmäktige räkna det till kulturen? Hammarskjöld duger för dem, Segerstedt förkastar de.
Är sista ordet sagt? Nej, riksbanksfullmäktige är riksdagens förtroendevalda. Riksdagen kan besluta om den vill, den kan ge den bakläxa fullmäktige förtjänar."
Artikeln finns på nätet hos DN, på den här adressen.
En diskussion i P1 - Studio Ett - mellan mig och Johan Gernandt (m) - ordförande i riksbanksfullmäktige går det att lyssna på via Sveriges Radios hemsida. Den kan nås här.
Slutklämmen i min artikel är den här:
" Vem skulle på våra sedlar kunna vara en bättre symbol ... än Torgny Segerstedt ... för det fria ordet och tryckfriheten som en grundsten i vår demokrati? Hans flammande trots i Handelstidningens spalter, mot Hitlerväldets despoti och kulturskymning – varför kan inte riksbanksfullmäktige räkna det till kulturen? Hammarskjöld duger för dem, Segerstedt förkastar de.
Är sista ordet sagt? Nej, riksbanksfullmäktige är riksdagens förtroendevalda. Riksdagen kan besluta om den vill, den kan ge den bakläxa fullmäktige förtjänar."
Artikeln finns på nätet hos DN, på den här adressen.
En diskussion i P1 - Studio Ett - mellan mig och Johan Gernandt (m) - ordförande i riksbanksfullmäktige går det att lyssna på via Sveriges Radios hemsida. Den kan nås här.
Tysk energipolitik - utsläpp på mer än dubbla svenska nivån
Särskilt i Tyskland har tsunamin som slog ut flera japanska reaktorer medfört en förstärkning av det slags energipolitik där kärnkraften ska stängas av - samtidigt har koldioxidutsläpp och drivhuseffekt åter hamnat i skymundan.
Men denna tyska energipolitik bygger på ett mycket stort beroende av fossila bränslen, som förstärks av den stora gasledningen från Ryssland genom Östersjön. Om detta hade jag en artikel på debattplats i Gotlands Allehanda för några dagar sedan, och där skrev jag bland annat:
" Jämfört med Tyskland har Sverige ganska kallt klimat, långa transporter och en rad energitunga basindustrier. Ändå ger tysk energipolitik koldioxidutsläpp i förhållande till produktionen som är omkring 125 procent större än de svenska. Sverige är faktiskt bäst av alla världens industrialiserade länder. Det beror bara till en del på vår vattenkraft.
Att vi kan vara ett avancerat export- och industriland, i likhet med Tyskland, men med utsläpp som är klart mindre än hälften av deras beror på att Sverige satsat på både kärnkraft och biobränslen. Skogsindustrin och skogsbruket tillsammans med kärnkraftverken har sänkt de svenska koldioxidutsläppen så att vi blivit världsbäst.
Vi har mer att göra - trafikens oljeberoende är ett stort miljö- och säkerhetshot som vi ta oss ur. Men tyskarnas energipolitik är inte grönare än vår. Den ska vi inte ta som förebild. "
Artikeln i Gotlands Allehanda finns här.
Men denna tyska energipolitik bygger på ett mycket stort beroende av fossila bränslen, som förstärks av den stora gasledningen från Ryssland genom Östersjön. Om detta hade jag en artikel på debattplats i Gotlands Allehanda för några dagar sedan, och där skrev jag bland annat:
" Jämfört med Tyskland har Sverige ganska kallt klimat, långa transporter och en rad energitunga basindustrier. Ändå ger tysk energipolitik koldioxidutsläpp i förhållande till produktionen som är omkring 125 procent större än de svenska. Sverige är faktiskt bäst av alla världens industrialiserade länder. Det beror bara till en del på vår vattenkraft.
Att vi kan vara ett avancerat export- och industriland, i likhet med Tyskland, men med utsläpp som är klart mindre än hälften av deras beror på att Sverige satsat på både kärnkraft och biobränslen. Skogsindustrin och skogsbruket tillsammans med kärnkraftverken har sänkt de svenska koldioxidutsläppen så att vi blivit världsbäst.
Vi har mer att göra - trafikens oljeberoende är ett stort miljö- och säkerhetshot som vi ta oss ur. Men tyskarnas energipolitik är inte grönare än vår. Den ska vi inte ta som förebild. "
Artikeln i Gotlands Allehanda finns här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
