Var finns fortsättningen på alliansregeringens skattepolitik?

Har alliansregeringen en skattepolitik utöver jobbskatteavdraget? Jag skrev om detta i en krönika i Eskilstuna-Kuriren 30/12 2010. Tyvärr går det inte att ge något klart positivt svar på den frågan - inte än så länge i alla fall.

Det är inget bra tecken att så lite hänt i de skattefrågor som togs upp av Globaliseringsrådet och som gäller Sveriges långsiktiga globala konkurrensförmåga:

" Betyder det något att fem ministrar i en sittande regering ställer sig bakom tanken på en ny omfattande skattereform? I maj 2009 kom slutrapporten från regeringen Reinfeldts ”globaliseringsråd”. Där föreslogs en ambitionshöjning i skattepolitiken, med en rad åtgärder för att stärka Sveriges internationella konkurrensförmåga.

Sedan har så gott som inget har hänt med de mycket intressanta och sakligt tungt vägande skattefrågor Globaliseringsrådet tog upp. Oavsett om valrörelsen var en god eller dålig ursäkt för att vänta, så kan ursäkten inte gälla längre. 2011 får regeringen Reinfeldt se till att visa upp vilken färdriktning den vill ha i skattepolitiken efter att ha infört jobbskatteavdraget. Kan man inte ge besked utsätter man sig för berättigad kritik om förlorad styrfart och idétorka."

Hela artikeln i E-K finns på tidningens hemsida på den här adressen.

Juristkårens generationsskifte och inställningen till det fria ordet

Advokatkåren har ett fackligt intresse av att få inskränkningar i tryck- och yttrandefrihet. Om detta skrev jag i det här inlägget 19 januari 2006, i den numera nedlagda Pressens Tidning. Den tidningen är som sagt nedlagd, och artikeln finns inte tillgänglig på Internet. Så jag återger merparten av texten här på bloggen:

[Bakgrunden var det tryckfrihetsmål där Justitiekanslern åtalade ansvarige utgivaren för Expressen för grovt förtal av skådespelaren Mikael Persbrandt, sedan en artikel innehållit oriktiga påståenden om påstådd vård på behandlingshem för alkoholister. Detta åtal utlöste en omfattande debatt, som senare slutade med att Expressens utgivare dömdes för ett förtal som inte var grovt, medan JK:s försök att få en dom för det allvarligare brottet underkändes. Slutet på den historien blev att tryckfrihetslagstiftningen fungerade som den skulle. Frågan fick långt mindre proportioner än den haft i en del aggressiva angrepp på pressen och på tryckfriheten. Det fördes dock en principdebatt som gällde mycket mer än Presbrandt-fallet, och mitt inlägg var en del av den debatten.]

" ... Tryckfrihetsförordningens olika spärrar mot processer, straff och skadestånd är inte bara
skydd för nyhetsförmedling, religiös förkunnelse, konstnärlig frihet och samhällsdebatt.

De är också kraftfulla inskränkningar av advokatskråets förtjänstmöjligheter. De som skulle vilja ha det på annat sätt kan se England som föredöme. Där sköt skadeståndsbeloppen i ärekränkningsmål i höjden på ett spektakulärt sätt på 80-talet. Processer om, i svenska pengar, mångmiljonbelopp började höra till tidningsföretags riskkalkyler. För medier med bräcklig ekonomi blev det skäl att tänka efter många gånger inför hårdhänt granskning av personer och intressen i affärsliv, kändisvärld eller politik.

En rad av de viktiga skyddsreglerna i Tryckfrihetsförordningen är utformade så att de
hindrar just detta. Dit hör inte bara utgivarens ensamansvar och kravet på två tredjedels
majoritet i juryn, utan också att det inte går att processa fram prejudikat som binder nästa
tryckfrihetsjury. Fundamentalt är kravet att inget skadestånd kan dömas ut om inte juryns
kvalificerade majoritet funnit publiceringen vara brottslig, utifrån en grundlagsskyddad
brottskatalog som inte kan utvidgas processvägen.

Viktigt är att det bara går att ärekränka människor, inte juridiska personer. Väl så viktigt är att skadeståndsmöjligheten bara gäller förtal och förolämpning. Grundlagen förbjuder de suddigheter som finns på kontinenten, med skadestånd för publicering av uppgifter om privata förhållanden som inte är ärekränkande.

Det skulle vara en smärre guldgruva för advokatkåren om den kunde bli av med den sistnämnda restriktionen. Kan man få ut skadestånd för intrång i ”privacy” utan att visa
att någon förtalats öppnar sig vida möjligheter att ta ut arvoden. Olika ekonomiska intressen
kan på ett helt nytt sätt börja betala för att motverka obekväm publicitet. I England har
advokater utan större framgång försökt få domare att utan parlamentets inblandning införa
skadeståndsansvar för kränkt ”privacy”. För detta försöker man använda en aktivistisk
tolkning av Europakonventionen, där tryckfriheten underordnas privatlivsartikeln.

Förslag om att i svensk lag göra precis detta har kommit i spåren av ”Persbrandt-” och
”Carolinefallen”. I det senare ”fälldes” Tyskland i Strasbourg för att inte ha gått tillräckligt långt med förhandsförbud mot publicering när det gällde en prinsessa från Monaco. Detta har i sak inget med Expressen och Persbrandt att göra,eftersom det där gäller om Expressen förtalat skådespelaren. Prinsessan ville tvärtom ha förhandsförbud mot publiceringar som inte på något sätt var ärekränkande. Men det är väl att märka prinsessans framgång med det senare kravet som i ”Persbrandtdebatten” hållits fram som ett föredöme eller något Sverige ”måste” rätta sig efter.

Vi har varit vana vid en juristkår där många tongivande domare, akademiker och advokater varit passionerade anhängare av svensk tryckfrihetstradition. Med en juristgeneration som i stället hämtar värderingar från rättsordningar där tryckfrihetsförordning inte finns och där offentlighetsprincip är väsensfrämmande tilltar risken att delar av advokatkåren blir en lobby för ökade möjligheter att tjäna pengar på processer mot pressen.

En första, men inte sista, frontlinje blir då lätt kändisvärlden. Den lever av närgången
personpublicitet, men vill själv styra vad denna publicitet skall innehålla. Innan man rycks med i de enkla fördömandena av ”hänsynslösa medier” kan man begrunda ett exempel ur levande livet. För drygt 20 år sedan satt Frank Sinatra i ett helt privat sammanhang och spelade hasard på Golden Nugget i Atlantic City. Han krävde att en ung, kvinnlig anställd skulle blanda och dela korten från en vanlig kortlek, i stället för att ta korten ur den plomberade plastask casinot enligt lag måste använda för att förebygga fusk. Med grovt språk och översittaraktigt uppträdande använde Frank Sinatra sin ställning som kändis, och fick personalen att bryta mot reglerna.

Det spelades upp i TV. CBS sände film och ljud från casinots övervakningskamera. Det var foton från ett privat sammanhang, dessutom från en övervakningskamera som avslöjade en privatpersons uppförande när han trodde sig fri från medias spanande ögon.

Den som utan eftertanke hänger med i det slappa pratet med de suddiga gummiorden, som
”integritet”, ”kränkning”, ”uthängning” eller ”publicitetsskada” hamnar lätt i slutsatsen att
CBS utsatte en privatperson för ett hänsynslöst intrång i privatlivet. I själva verket var det en
värdefull insats CBS gjorde med att ”hänga ut” Frank Sinatra som den flåbuse och översittare
han verkligen var.

Kändisar har stor betydelse för värderingar, livsstil och affärsintressen. Hur de uppför sig är
inte i varje läge en privatsak. Just det som de anser vara privat kan vara det allmänheten skall få veta, genom en press som tar det fria ordets uppgift på allvar.

Men de sakuppgifter en tidning trycker skall förstås vara sanna, samtidigt som sakfel skall vara brott först om sakfelet innebär förtal."

Antiliberal medielag hotar det fria ordet i Ungern

Om nya hot mot det fria ordet i Ungern - det senaste exemplet på en alarmerande antiliberal politisk utveckling i EU:s tillträdande ordförandeland - har jag skrivit i en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) i dag:

" Till nyår sätter sig Ungerns ministrar i ordförandestolarna i EU. Dit kommer de belastade av nya lagar som hotar tryck- och yttrandefrihet i Ungern. En statlig myndighet för medietillsyn har getts makt att ingripa mot innehåll i tv, radio, tidningar och internetmedier.

Skillnaderna mellan EU-länderna är stora när det gäller skyddet – eller bristen på skydd – för det fria ordet. Med nuvarande politiska utveckling i Ungern växer skillnaderna.

Sett med svenska ögon är ett statligt tillsynsorgan med myndighetsmakt mot många slags medier en oacceptabel sak. ... I Budapest ... har den statliga mediemyndigheten just getts makt att lägga straffavgifter på både statliga och privata medier som påstås inte följa vagt formulerade bestämmelser om innehållet. Etermedier, press och internetmedier utsätts för ett ekonomiskt hot, som sannerligen inte blir mindre av att det härskande högerpartiet packat hela mediemyndighetens styrelse med egna anhängare.

Den antiliberala utvecklingen i Ungern och i detta regeringsparti blir allt mer alarmerande. Efter kommunismens fall hade Ungen en tid två inflytelserika partier som båda sade sig vara liberala. Det ena av dessa har nu upphört, medan det andra bytte sida till det konservativa och kristdemokratiska lägret och sedan marscherade vidare ut på högerkanten med sådana tilltag som de nya medielagarna.

En dålig merit för EU:s ordförandeland! "

Fröjdas vart sinne! Julen är verkligen något att fira

Julfröjd och julfrosseri har jag funderat lite kring, eller kanske snarare kåserat om, i den kristna veckotidningen Hemmets Vän i Örebro den 9 december 2010 . Texten finns på nätet, på den här adressen.

I artikeln satte jag ett par frågetecken för det ganska vanliga gnället över att julen firas så rejält med även mat och paket:

" ... Julhandeln totalt var 1993 och 2009 nästan exakt lika stor som andel av hushållens konsumtion. Om julruschen är en köphysteri är vi tydligen oförändrat hysteriska så här års, men har – i genomsnitt – fått mer pengar att vara hysteriska med. Det sistnämnda är ju ännu ett tänkvärt skäl att lägga mer pengar på goda ändamål som inte har med den egna familjens julglädje att göra.

Men sist och slutligen är ju frågan – skulle det vara mer tro och mer kyrkligt om det var mindre klappar och mindre mat vid jul. Det är ju inte så säkert. Det är inte julfriden, stillheten och stämningen som är julens evangelium. Att Jesus blev människa för att bära våra synder på korset är ett dramatiskt, befriande underverk, något mycket häftigare än en mys- och trivsel­tillställning.

Nej, som det så riktigt heter i psalmen: ”Fröjdas vart sinne!”

Först julmat och klappar. Sedan julotta. "

Lästips: The New Republic om Richard Holbrooke

Den här dödsrunan i The New Republic har jag inte hittat själv. Peter Wolodarski på Dagens Nyheter tipsar om den i deras ledarredaktions twitter-flöde.

Den mycket välskrivna och tänkvärda runan över Richard Holbrooke - tidigare biträdande utrikesminister och mycket annat - finns på den här adressen.

Richard Holbrooke var, då han hastigt avled i Washington, president Obamas främsta politiska medhjälpare i frågor om Pakistan och Afghanistan. Han är mest berömd för att som Bill Clintons biträdande utrikesminister ha framtvingat fredsuppgörelsen efter Bosnienkriget - i det s.k. Daytonavtalet.

Räddningspaketet för Irland

Gunnar Hökmark [ledamot (m) av EU-parlamentet] har i ett inlägg på sin blogg om räddningspaketet för Irland lagt in en länk med hänvisning till det jag för ett litet tag sedan skrev om Irland och företagsbeskattningen.

Gunnar Hökmarks text i ämnet finns här.

Ett liberalt land är inte ett försvarslöst land

Ett liberalt land är inte ett försvarslöst land, det ska kunna skydda både sina medborgare som individer och sitt fria samhällssystem. Det misslyckade attentatsförsöket i Stockholm i lördags den 11 december 2010 är en påminnelse också om detta.

Vi lever i en värld som åter blir mer hotfull, och där flera olika slags faror kan beröra även Sverige. För detta behöver vi en bättre beredskap, av flera olika slag. Om detta skrev jag en gästkrönika i Karlskoga-Kuriren den 21 januari 2010. Den finns inte tillgänglig på nätet. Här återger jag den något förkortad:

" Dåliga nyheter möts ofta med att det där vill man inte höra. ... Vad rätt många inte alls vill höra är att vi åter är mer hotade säkerhetspolitiskt. Men tyvärr, flera trender ute i världen kräver mer beredskap, prioriteringar, vaksamhet, statsutgifter och samarbete med våra vänner. Det är ingen nattsvart bild, men oroande nog för att säkerhetsfrågor inte längre kan ses som små, avlägsna problem.

Sedan mer än tio år pågår en tydlig tillväxt av diktaturideologier och av maktbasen för aggressiv, auktoritär nationalism. ... I en värld nära hopknuten med flyg, datanät och finansmarknader har möjligheterna för sabotage och angrepp över långa avstånd ökat.
Tre fula tendenser har vi inte långt från oss, utan på halvnära håll:

Dels går Ryssland fel. Den politiska friheten är på väg att försvinna igen. Gas- och oljepengar går till militär upprustning. Den nya statsideologin är nationalistisk och auktoritär.

Dels finns i Europas ganska nära grannskap i sydöst klotets värsta anhopning av nyfascistiska och andra vålds- och förtryckarideologier, drösvis med diktaturer, brinnande och pyrande militära konflikter, överhängande risk för atomvapenkapplöpning samt världens största oljereserver.

Dels är det nu oroväckande många stater där det är sammanbrott, laglöshet, gangstervälde och fritt fram för extremister och diktaturagenter att operera i onda syften.

För att skydda oss bättre behövs mer än det som förebygger – ekonomisk och social utveckling, ökad handel och ekonomisk och politisk hjälp till länder som är direkt hotade. Det handlar även om att minska vår sårbarhet, särskilt att frigöra vår trafik från ensidigt beroende av tankbåtar från oljedespotier. Sveriges militära kapacitet behöver stärkas, och bli användbar. ...

Säkerhetspolitiskt skydd består också, idag mer än förr, i att skydda viktiga tekniska system samt av underrättelsetjänst, säkerhetspolis, signalspaning och av att demokratierna hjälps åt att vara vaksamma åt varandra.

I pengar rör det sig om måttliga, inte enorma belopp. Men det behövs också att man i politik och samhällsdebatt vill förstå vad det handlar om, och inte inbillar sig att det som görs för att skydda oss mot yttre fiender är en skum komplott där vår svenska statsmakt hotar egna invånares frihet. "

Om att skyddet av samhälle och enskilda människor motiverar att polisens tillgång till information inte bör inskränkas för mycket genom missriktade "integritetsregler" skrev jag om i en annan gästkrönika, i Borås Tidning den 1 oktober 2009 på den här adressen (se även den här bloggen i september):

" Nu för tiden är det mycket lättare än förr att förflytta människor, pengar, knark och vapen inom landet och över gränser. Samtidigt har polis och andra myndigheter fått regler som begränsar spaning och sparande av information.

Ofta ställs krav på fler sådana inskränkningar. En del kan vara motiverade. Andra ger faktiskt orimliga fördelar för allt från sexualmördare och värdepappersbedragare till våldsmän från terroristorganisationer. Det gäller alltså både personer som är farliga för andra individer och sådana som kan vara hela samhällets och demokratins fiender.

Det här är – jag vet det – inte det vanliga perspektivet när registrering, spaning, avlyssning och annat sådant diskuteras. Ofta gör man det då väldigt lätt för sig. När information samlas och lagras så att polisen under en utredning kan komma åt den ser man ett hot mot det som kallas integriteten, och talar om stora, farliga staten som hotar den lilla, enskilda människan.

I vårt fria och demokratiska land stämmer den där bilden enligt min mening väldigt dåligt med de hot som vanliga människor eller vårt fria samhällssystem i verkligheten utsätts för. Ett liberalt land är inte ett försvarslöst land, det ska skydda både sina medborgare som individer och sitt fria samhällssystem.

Ett av de lagförslag som fått hårdast kritik på senare år gäller att telefonföretag ska bli tvungna att spara datauppgifterna om vilka samtal som ringts varifrån och vart, under mellan ett halvt och två års tid för att polisen skall kunna ta fram dem i brottsutredningar.

Det är ett av de mer värdefulla redskap polisen nu har, och har haft stor betydelse för att klara upp brott. Ändå vill många utplåna informationen snabbt, så att polisen blir blindare. "