Mellan vänsterpartiet kommunisterna och de s.k. "Sverigedemokraterna" finns det en del likheter. Särskilt påfallande blir likheterna när man minns hur vpk uppträdde på Lars Werners tid. Då körde de ännu mer än i dag med olika budskap i olika sammanhang.
Här hemma var de mycket rundhänta med löften, som de betalade med låtsaspengar. Det stora paradnumret var nollmoms på all mat. Men parallellt med detta åkte de på partikongresser hos Sovjetkommunisterna och de andra broderpartierna i öster. Lars Werner höll personligen hyllningstal i Moskva till partibrödernas prestationer i Sovjet. Detta talade vänsterpartisterna mycket tyst om här hemma.
De s.k. "Sverigedemokraterna" har också ideologiska broderpartier på andra håll i Europa, men de är inte organiserade i någon gemensam "international". Delvis ideologiskt närstående är som bekant Dansk Folkeparti, en organisation där det är något av en sport att tala mycket illa om just Sverige .
Men de s.k. "Sverigedemokraterna" har fler andliga bröder, framför allt har de en historia av nära kontakter med det nyfascistiska partiet Front National i Frankrike, som numera är på tillbakagång. Front National har rötter i den fascistiska diktatur som fanns i Frankrike 1940-44, och som var lierad med Nazityskland. Front National och dess ledare J. M. le Pen är ökända för antisemitism, annan rasism och stöd till diktaturer i arabvärlden. Le Pen själv är dömd i domstol för en del av den grova hets mot judar han gjort sig beryktad för. Han var också en framträdande internationell vän till Iraks diktator Saddam Hussein.
Detta franska parti har gett direkta penningbidrag för att finansiera de s.k. "Sverigedemokraterna", det skedde i vart fall i slutet av 90-talet. Vad som förekommit sedan dess är oklart.
Detta försöker man i dag att hålla tyst om. Likaså aktar man sig för att berätta öppet om det slags partikontakter mellan Front National och de s.k. "Sverigedemokraterna" som är en direkt parallell till relationerna mellan de ideologiska bröderna i Sovjet och vänsterpartiet kommunisterna.
Men personer som i dag tillhör den högsta ledningen hos de s.k. "Sverigedemokraterna" var aktiva deltagare i utbytet av besök och hyllningstal hos Front National.
Sydsvenska Dagbladet kunde 22 april 2003 redovisa vad som faktiskt hänt. Den dåvarande partiledaren hos de s.k. "Sverigedemokraterna" (numera kommunfullmäktig i Göteborg) talade inför Front Nationals partikongress i Nice i Frankrike, ungefär som Lars Werner talade på kommunistkongressen i Moskva. De båda andra ledande deltagarna i partidelegationen till Front National finns i dag i den allra innersta cirkeln kring nuvarande partiledaren Åkesson. De är Björn Söder, idag partisekreterare och Richard Jomshof, i dag ledare för Sd i Blekinge.
Detta vill de s.k. "Sverigedemokraterna" nu inte tala högt om, av samma skäl som Lars Werners vpk inte ville att det skulle vara allmänt känt att partiledaren själv deltog med hyllningstal på Sovjetkongress. Men Sydsvenska Dagbladets uppmärksamhet när det hände gör att sanningen är känd, mycket ledande personer i "Sverigedemokraterna" av i dag har deltagit i kamratligt partiutbyte med antisemiten Le Pen. Den mannen tyckte mycket bra om ett visst slags araber, nämligen dikatorer och massmördare som Saddam Hussein.
lördag 4 september 2010
fredag 3 september 2010
Billig alkohol och bidragslinje hör ihop
Bland mycket annat i fyrpartialliansens valmanifest fanns en höjning av alkoholskatterna. Den finns det goda skäl för. Det var inte detta en del lobbyintressen hade väntat sig av en borgerlig regering. Men för en alliansregering som har arbetslinjen som en huvudlinje är billig alkohol ett hot mot den borgerliga politikens möjligheter att lyckas.
Jag skrev om det här i februari i år, en gästkrönika i Borås Tidning (m). Den krönikan handlade mycket om Storbritannien. Men om Sverige skrev jag det här:
" Under alliansregerandet har något intressant hänt, den borgerliga alkoholhögern, vars attityder bredde ut sig i allt fler partier före 2006 har blivit tystare och förlorat makt och anseende. Regeringspolitiken har inte inneburit de alkoholskattesänkningar som det förut kampanjades om.
Perspektivet bestäms nu av fyrpartialliansens kamp för att minska sjuktalen och få människor åter till arbetsmarknaden samt att ta itu med det osannolika ekonomiska kaos som uppstod när samspelet mellan vård, sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik tilläts bryta ihop.
Billig, lättillgänglig alkohol hör logiskt ihop med bidragslinjen, där socialförsäkringarna tyngs ned av arbetskraft med nedsatt förmåga och större sjuklighet. När arbetslinjen blivit så central i alliansens politik har de kommersiella alkoholbolagen ännu tydligare än förut blivit alliansens motståndare, i den meningen att framgång för alkohollobbyn betyder sämre möjligheter att lyckas med allianspolitik.
Hur mycket av detta som kommer att sägas öppet, under valåret och därefter, återstår att se. Gamla attityder sitter hårt i alkoholfrågor. Bland alliansens väljare och riksdagsledamöter finns också rätt många som främst är intresserade av helt andra saker än kampen för arbetslinje, hälsa och återupprättade socialförsäkringar.
Men är Iain Duncan Smith [tidigare partiledare, numera, hösten 2010, minister och uppmärksammad bland annat för hård kritik motalkoholindustrin] möjlig som ledande socialpolitiker hos engelska tories, ett parti som traditionellt haft väldigt nära band till alkoholintressena, så borde samma samband mellan borgerliga politiska mål och minskad alkoholkonsumtion kunna slå igenom inte bara hos de vanligen alkoholrestriktiva fp, c och kd, utan även i moderata samlingspartiet.
Om jag rätt har förstått mig på statsministern har det redan skett, även om han är lågmäld också i den frågan. "
Det kan naturligtvis tilläggas att en del politiker inom olika allianspartier främst verkar vara intresserade av att låta alkoholtillverkare (s.k. vingårdar, men också bryggerier och brännerier) öppna privata Systembutiker invid jäsnings- och brännerilokalerna. Jordbruksministern och hans riksdagskollega (c) i F-län, Annie Johansson, är två lokala exempel här i Småland. Den här frågan drivs särskilt från LRF-håll, där man har ett högst speciellt intresse i frågan, som stor ägare i en fabrik för spritdestillation, Mackmyra Whisky utanför Gävle. Detta är dock en fråga som regeringen lagt åt sidan i utredning. Man har inte gått alkohollobbyn till mötes.
Jag skrev om det här i februari i år, en gästkrönika i Borås Tidning (m). Den krönikan handlade mycket om Storbritannien. Men om Sverige skrev jag det här:
" Under alliansregerandet har något intressant hänt, den borgerliga alkoholhögern, vars attityder bredde ut sig i allt fler partier före 2006 har blivit tystare och förlorat makt och anseende. Regeringspolitiken har inte inneburit de alkoholskattesänkningar som det förut kampanjades om.
Perspektivet bestäms nu av fyrpartialliansens kamp för att minska sjuktalen och få människor åter till arbetsmarknaden samt att ta itu med det osannolika ekonomiska kaos som uppstod när samspelet mellan vård, sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik tilläts bryta ihop.
Billig, lättillgänglig alkohol hör logiskt ihop med bidragslinjen, där socialförsäkringarna tyngs ned av arbetskraft med nedsatt förmåga och större sjuklighet. När arbetslinjen blivit så central i alliansens politik har de kommersiella alkoholbolagen ännu tydligare än förut blivit alliansens motståndare, i den meningen att framgång för alkohollobbyn betyder sämre möjligheter att lyckas med allianspolitik.
Hur mycket av detta som kommer att sägas öppet, under valåret och därefter, återstår att se. Gamla attityder sitter hårt i alkoholfrågor. Bland alliansens väljare och riksdagsledamöter finns också rätt många som främst är intresserade av helt andra saker än kampen för arbetslinje, hälsa och återupprättade socialförsäkringar.
Men är Iain Duncan Smith [tidigare partiledare, numera, hösten 2010, minister och uppmärksammad bland annat för hård kritik motalkoholindustrin] möjlig som ledande socialpolitiker hos engelska tories, ett parti som traditionellt haft väldigt nära band till alkoholintressena, så borde samma samband mellan borgerliga politiska mål och minskad alkoholkonsumtion kunna slå igenom inte bara hos de vanligen alkoholrestriktiva fp, c och kd, utan även i moderata samlingspartiet.
Om jag rätt har förstått mig på statsministern har det redan skett, även om han är lågmäld också i den frågan. "
Det kan naturligtvis tilläggas att en del politiker inom olika allianspartier främst verkar vara intresserade av att låta alkoholtillverkare (s.k. vingårdar, men också bryggerier och brännerier) öppna privata Systembutiker invid jäsnings- och brännerilokalerna. Jordbruksministern och hans riksdagskollega (c) i F-län, Annie Johansson, är två lokala exempel här i Småland. Den här frågan drivs särskilt från LRF-håll, där man har ett högst speciellt intresse i frågan, som stor ägare i en fabrik för spritdestillation, Mackmyra Whisky utanför Gävle. Detta är dock en fråga som regeringen lagt åt sidan i utredning. Man har inte gått alkohollobbyn till mötes.
tisdag 31 augusti 2010
För jobb och miljö behövs elström
Vare sig för folkpartiet liberalerna - och Jan Björklund - eller för några andra är kärnkraften en ensam, tillräcklig lösning på energi- och miljöproblemen. Däremot är den, med Sveriges väder, geografi och industristruktur, en i praktiken ofrånkomlig del av en hållbar försörjning.
I Stockholms ibland ganska isolerade medievärld, där det verkar vara långt till det Sverige där människor faktiskt arbetar i industrier, tycks man dock fortfarande leva kvar i stämningarna från kärnkraftstriden 1975-80, då koldioxidutsläppens klimathot viftades bort.
Ett par gånger om har jag nu hört Stockholmsmediernas utfrågare använda ”elöverskottet” som ett skäl mot nya kärnkraftverk. Senast var det i söndags kväll (29/8), i TVs utfrågning av Jan Björklund.
Om detta har jag skrivit en debattartikel, som i dag är publicerad i mitt hemlän, i nättidningen Höglandsnytt. Förhoppningsvis kommer den också i tryck på några andra håll i landet. Jag skriver att "det är viktigt i politiken att inte tänka bara på den kortare sikten och glömma den långa.":
" Ser vi framåt vet vi att klimathoten kräver att utsläppen av koldioxid minskas. Det behövs stora mängder klimatvänlig elektricitet för att skära ned förbränningen av fossila bränslen. En av Sveriges roller i den internationella arbetsfördelningen är att leverera skogsprodukter, malm, stål och annat från processindustrier där det går åt mycket energi. Inget av det här ändras av en mer kortsiktig prognos, där Sverige under ett antal år kan generera mer elström än vad som går åt inom landet.
Det där ”överskottet” är kanske ett problem för några utfrågare som mest rör sig i snäva cirklar kring radio- och TV-husen i östra Stockholm. Men för svensk samhällsekonomi är det ingen belastning. El är en värdefull exportvara. Svenska företag kan sälja ström till grannländer där den mesta elektriciteten annars kommer från kraftverk som eldas med stenkol, brunkol och naturgas.
Det är märkligt hur stora Stockholmsmedier kan flaxa hit och dit mellan katastrofbilder av klimatet och en verklighetsflykt där det till och med ses som dåligt att svensk el begränsar koleldning söder om Östersjön. Ännu märkligare är att socialdemokraterna, som förr var så välförankrade i industrins fackförbund, nu på partiledningsnivå har flyttat sig till ett annat slags sällskap.
Att miljöpartiet och vänsterpartiet hamnat fel i den största miljöfrågan är ju välkänt sedan länge. De vill stänga av alla kärnkraftverk utan att ersätta dem med några nya. Eftersom varje kraftverk har så väldigt stor effekt krävs det oerhörda, orealistiska mängder med vindkraftverk och andra ”alternativa” anläggningar för att tillsammans med sparande och effektiviseringar försörja Sverige med ström.
De flesta nuvarande kärnkraftverken är renoverade och har fått längre livslängd och större effekt. Det ger tid att projektera och bygga nya, större verk. Jan Björklund och andra har övertygat alliansregeringen om att ge grönt ljus för det. Mona Sahlin har gjort tvärtom. Genom bildandet av vänsterkartellen har hon låst sitt parti till att hindra nya reaktorer och stänga av de gamla."
Jag tar sedan upp följderna för investeringar och näringsliv av en politik där den framtida elförsörjningen äventyras:
" Följer man den linjen blir det efter ett tag riktigt besvärligt, miljömässigt, samhällsekonomiskt och industriellt. Under kärnkraftstriden 1975-80 var alternativet till kärnkraft framför allt en storsatsning på import och eldning av fossil gas. Med tanke på klimat och säkerhetspolitik är den vägen, med uppkoppling mot Putin-Rysslands gasledningar, ännu mer olämplig i dag än den var för 30 år sedan.
Grönvänsterlinjen, som Mona Sahlin nu till stor del följer, betyder att det framtida stora bortfallet av elström snart kommer att kasta en slagskugga över åtskilliga stora och små industrier, och industrisamhällen. Det är svårt att veta om resultatet blir energiimport, ökad fossileldning eller en drastisk besparing genom priser som slår ut moderna industrianläggningar, som i energieffektivitet är globalt konkurrenskraftiga."
Avslutningsvis skriver jag: " En sådan riskbild kommer att skada investeringsförutsättningarna och därmed arbetsmarknad och näringsliv långt innan de första av de nuvarande reaktorerna verkligen pensioneras."
Hela artikeln finns på den här adressen:
http://www.hoglandsnytt.se/default.aspx?n=17580
I Stockholms ibland ganska isolerade medievärld, där det verkar vara långt till det Sverige där människor faktiskt arbetar i industrier, tycks man dock fortfarande leva kvar i stämningarna från kärnkraftstriden 1975-80, då koldioxidutsläppens klimathot viftades bort.
Ett par gånger om har jag nu hört Stockholmsmediernas utfrågare använda ”elöverskottet” som ett skäl mot nya kärnkraftverk. Senast var det i söndags kväll (29/8), i TVs utfrågning av Jan Björklund.
Om detta har jag skrivit en debattartikel, som i dag är publicerad i mitt hemlän, i nättidningen Höglandsnytt. Förhoppningsvis kommer den också i tryck på några andra håll i landet. Jag skriver att "det är viktigt i politiken att inte tänka bara på den kortare sikten och glömma den långa.":
" Ser vi framåt vet vi att klimathoten kräver att utsläppen av koldioxid minskas. Det behövs stora mängder klimatvänlig elektricitet för att skära ned förbränningen av fossila bränslen. En av Sveriges roller i den internationella arbetsfördelningen är att leverera skogsprodukter, malm, stål och annat från processindustrier där det går åt mycket energi. Inget av det här ändras av en mer kortsiktig prognos, där Sverige under ett antal år kan generera mer elström än vad som går åt inom landet.
Det där ”överskottet” är kanske ett problem för några utfrågare som mest rör sig i snäva cirklar kring radio- och TV-husen i östra Stockholm. Men för svensk samhällsekonomi är det ingen belastning. El är en värdefull exportvara. Svenska företag kan sälja ström till grannländer där den mesta elektriciteten annars kommer från kraftverk som eldas med stenkol, brunkol och naturgas.
Det är märkligt hur stora Stockholmsmedier kan flaxa hit och dit mellan katastrofbilder av klimatet och en verklighetsflykt där det till och med ses som dåligt att svensk el begränsar koleldning söder om Östersjön. Ännu märkligare är att socialdemokraterna, som förr var så välförankrade i industrins fackförbund, nu på partiledningsnivå har flyttat sig till ett annat slags sällskap.
Att miljöpartiet och vänsterpartiet hamnat fel i den största miljöfrågan är ju välkänt sedan länge. De vill stänga av alla kärnkraftverk utan att ersätta dem med några nya. Eftersom varje kraftverk har så väldigt stor effekt krävs det oerhörda, orealistiska mängder med vindkraftverk och andra ”alternativa” anläggningar för att tillsammans med sparande och effektiviseringar försörja Sverige med ström.
De flesta nuvarande kärnkraftverken är renoverade och har fått längre livslängd och större effekt. Det ger tid att projektera och bygga nya, större verk. Jan Björklund och andra har övertygat alliansregeringen om att ge grönt ljus för det. Mona Sahlin har gjort tvärtom. Genom bildandet av vänsterkartellen har hon låst sitt parti till att hindra nya reaktorer och stänga av de gamla."
Jag tar sedan upp följderna för investeringar och näringsliv av en politik där den framtida elförsörjningen äventyras:
" Följer man den linjen blir det efter ett tag riktigt besvärligt, miljömässigt, samhällsekonomiskt och industriellt. Under kärnkraftstriden 1975-80 var alternativet till kärnkraft framför allt en storsatsning på import och eldning av fossil gas. Med tanke på klimat och säkerhetspolitik är den vägen, med uppkoppling mot Putin-Rysslands gasledningar, ännu mer olämplig i dag än den var för 30 år sedan.
Grönvänsterlinjen, som Mona Sahlin nu till stor del följer, betyder att det framtida stora bortfallet av elström snart kommer att kasta en slagskugga över åtskilliga stora och små industrier, och industrisamhällen. Det är svårt att veta om resultatet blir energiimport, ökad fossileldning eller en drastisk besparing genom priser som slår ut moderna industrianläggningar, som i energieffektivitet är globalt konkurrenskraftiga."
Avslutningsvis skriver jag: " En sådan riskbild kommer att skada investeringsförutsättningarna och därmed arbetsmarknad och näringsliv långt innan de första av de nuvarande reaktorerna verkligen pensioneras."
Hela artikeln finns på den här adressen:
http://www.hoglandsnytt.se/default.aspx?n=17580
fredag 27 augusti 2010
Socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik som de tidigare stått för
De som förut såg socialdemokraterna som välfärdens garanter har nu starka skäl att i stället ge fyrpartiregeringen fyra år till. Jag skrev om detta förra hösten - i Karlskoga-Kuriren (s), där jag en gång i månaden är en avvikande röst som liberal gästkrönikör.
" Som utomstående – och motståndare – har jag under årens lopp ibland varit mer, ibland mindre, imponerad av stora maktpartiet, i dag det stora oppositionspartiet. Nu är jag inte alls imponerad av dem. ... De har fastnat i en politik som undergräver arbetarrörelsens egen modell för hur samhället borde vara. "
Jag jämförde deras politik i dag med deras tidigare tänkesätt, att goda villkor för den arbetande befolkningen skulle ge en ekonomisk grund för en trygghet som var stabil och övervann sociala klyftor, samtidigt som den inte var kravlös utan främjade arbete och hälsa. Men skolan, skattepolitiken och socialförsäkringarna är exempel på att de inte klarat att hålla fast vid detta:
" Med grundskolan – från början ett av de gemensamma socialdemokratiska och liberala projekten – skulle alla erbjudas goda kunskaper.
Men nu har man på s-sidan lyckats komma snett i dessa egna kärnfrågor. När grundskolan med tiden blev en mekanism för svaga kunskaper och ökande klassklyftor blev socialdemokraterna försvarare av det som gått fel och pådrivare för en försämrad lärarutbildning. Det är Jan Björklund (fp) som leder arbetet med att återupprätta grundskolan.
Sedan har socialdemokraterna förlorat förståelsen för att välfärden kan knäckas om skattesatserna och förhållandet mellan arbetande och förmånstagare lägger en för stor börda på den arbetande befolkningen. Nog kan jobbskatteavdraget ses som ett regeltekniskt missfoster, som gör en enkel sak svår att förstå i breven från Skatteverket.
Men det har verkligen inte varit en löntagarlinje som socialdemokraterna stått för då de röstat emot varje etapp i en skattesänkning som ökar utbytet av att arbeta – inte minst för mängder av LO-medlemmar.
Inte heller har de lyckats hitta en politik som rättar till den urspårning som under 90-talet skedde i sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik. System som skulle hjälpa tillbaka till hälsa och arbete blev i stället mekanismer där mängder av människor fick betalt för att hålla sig utanför arbetsmarknaden.
Bidragssystem med låga krav och inga tidsfrister blev bekväma för sjukvård, utbildning och arbetsförmedling som inte behövde hjälpa de människor som behövde mest stöd för att återkomma i arbetslivet. Socialförsäkringarna hade börjat förstöra sig själva.
Att rätta till sådant är ingen enkel sak. En begåvad opposition kunde säkert ha utmanat regeringens politik med konstruktiva tillägg. I stället har socialdemokraterna stannat i att ropa nej, skrämma och misstänkliggöra.
Jo, jag förenklar en del. Med hundratals frågor och därtill en internationell kris, kan regeringen omöjligt göra allt rätt och oppositionen allt fel. Men håller vi oss till de stora linjerna är ändå mitt huvudintryck att socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik de själva stått för. "
Energipolitiken kunde jag också ha tagit upp i den krönikan, om det hade funnits plats i spalten. Men man kan ju inte ta upp alla ämnen varje gång. I vart fall är det ju många socialdemokratiska kommunpolitiker och fackliga företrädare (i främst industristäder i Norrland, Bergslagen och några andra ställen) som i dag med oro ser hur deras parti lierat sig med mp och v och trots klimatpolitikens krav låst fast sig vid att aldrig tillåta några nya kärnkraftverk i Sverige. Denna interna opposition mot Mona Sahlins vägval är inte dold på något sätt.
De har inom s haft öppna, organiserade nätverk och högprofilerade debattartiklar för att i stället få en energipolitik där elförsörjningen är tryggad även på längre sikt. Det innebär i praktiken att de skulle föredra fp:s energipolitik.
Anledningen är uppenbar. Om inga nya stora kraftverk kan byggas kommer det steg för steg att bli ett stort bortfall av ström när dagens reaktorer börjar pensioneras efter 2020. Det innebär att en rad viktiga och stora industrier i Sverige få en osäker framtid och på sikt kan komma att kvävas av energikostnader eller ren brist på ström. En sådan osäker situation är ett hinder för investeringar som tryggar företagens överlevnad och berörda städers arbetsmarknad.
" Som utomstående – och motståndare – har jag under årens lopp ibland varit mer, ibland mindre, imponerad av stora maktpartiet, i dag det stora oppositionspartiet. Nu är jag inte alls imponerad av dem. ... De har fastnat i en politik som undergräver arbetarrörelsens egen modell för hur samhället borde vara. "
Jag jämförde deras politik i dag med deras tidigare tänkesätt, att goda villkor för den arbetande befolkningen skulle ge en ekonomisk grund för en trygghet som var stabil och övervann sociala klyftor, samtidigt som den inte var kravlös utan främjade arbete och hälsa. Men skolan, skattepolitiken och socialförsäkringarna är exempel på att de inte klarat att hålla fast vid detta:
" Med grundskolan – från början ett av de gemensamma socialdemokratiska och liberala projekten – skulle alla erbjudas goda kunskaper.
Men nu har man på s-sidan lyckats komma snett i dessa egna kärnfrågor. När grundskolan med tiden blev en mekanism för svaga kunskaper och ökande klassklyftor blev socialdemokraterna försvarare av det som gått fel och pådrivare för en försämrad lärarutbildning. Det är Jan Björklund (fp) som leder arbetet med att återupprätta grundskolan.
Sedan har socialdemokraterna förlorat förståelsen för att välfärden kan knäckas om skattesatserna och förhållandet mellan arbetande och förmånstagare lägger en för stor börda på den arbetande befolkningen. Nog kan jobbskatteavdraget ses som ett regeltekniskt missfoster, som gör en enkel sak svår att förstå i breven från Skatteverket.
Men det har verkligen inte varit en löntagarlinje som socialdemokraterna stått för då de röstat emot varje etapp i en skattesänkning som ökar utbytet av att arbeta – inte minst för mängder av LO-medlemmar.
Inte heller har de lyckats hitta en politik som rättar till den urspårning som under 90-talet skedde i sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik. System som skulle hjälpa tillbaka till hälsa och arbete blev i stället mekanismer där mängder av människor fick betalt för att hålla sig utanför arbetsmarknaden.
Bidragssystem med låga krav och inga tidsfrister blev bekväma för sjukvård, utbildning och arbetsförmedling som inte behövde hjälpa de människor som behövde mest stöd för att återkomma i arbetslivet. Socialförsäkringarna hade börjat förstöra sig själva.
Att rätta till sådant är ingen enkel sak. En begåvad opposition kunde säkert ha utmanat regeringens politik med konstruktiva tillägg. I stället har socialdemokraterna stannat i att ropa nej, skrämma och misstänkliggöra.
Jo, jag förenklar en del. Med hundratals frågor och därtill en internationell kris, kan regeringen omöjligt göra allt rätt och oppositionen allt fel. Men håller vi oss till de stora linjerna är ändå mitt huvudintryck att socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik de själva stått för. "
Energipolitiken kunde jag också ha tagit upp i den krönikan, om det hade funnits plats i spalten. Men man kan ju inte ta upp alla ämnen varje gång. I vart fall är det ju många socialdemokratiska kommunpolitiker och fackliga företrädare (i främst industristäder i Norrland, Bergslagen och några andra ställen) som i dag med oro ser hur deras parti lierat sig med mp och v och trots klimatpolitikens krav låst fast sig vid att aldrig tillåta några nya kärnkraftverk i Sverige. Denna interna opposition mot Mona Sahlins vägval är inte dold på något sätt.
De har inom s haft öppna, organiserade nätverk och högprofilerade debattartiklar för att i stället få en energipolitik där elförsörjningen är tryggad även på längre sikt. Det innebär i praktiken att de skulle föredra fp:s energipolitik.
Anledningen är uppenbar. Om inga nya stora kraftverk kan byggas kommer det steg för steg att bli ett stort bortfall av ström när dagens reaktorer börjar pensioneras efter 2020. Det innebär att en rad viktiga och stora industrier i Sverige få en osäker framtid och på sikt kan komma att kvävas av energikostnader eller ren brist på ström. En sådan osäker situation är ett hinder för investeringar som tryggar företagens överlevnad och berörda städers arbetsmarknad.
torsdag 26 augusti 2010
Liberal skolpolitik för att motverka klassklyftor
I Smålands-Tidningen har jag haft ett replikskifte med riksdagsledamoten Helene Petersson (s) i Stockaryd, om skolpolitiken och Jan Björklunds reformer.
Jag har svarat på två av hennes inlägg där hon angripit utbildningsministern, och jag har pekat på hur socialdemokratiska skolpolitiker på riksnivå motverkar det som rimligen är arbetarrörelsens syften. Dessa socialdemokrater försvarar tidigare missgrepp som har ökat klassklyftor, undergrävt reallöner och gjort social utslagning vanligare.
[Åtminstone det ena av Helene Peterssons inlägg finns att läsa på socialdemokratiska partiets hemsida. Smålands-Tidningens debattartiklar är annars inte tillgängliga på Internet.]
Här följer utdrag med det mesta av innehållet i mina egna inlägg i debatten:
”De många, stora skolreformerna de senaste åren går ut på att återupprätta det som folkpartister och socialdemokrater ville med grundskolan när den infördes för snart 50 år sedan: En bra skola för alla barn, som ger tillgång till kunskap, oavsett föräldrarnas yrken och inkomster.
Det är därför Jan Björklund samlat en riksdagsmajoritet bakom kraftigt förbättrad lärarutbildning, uppryckning av gymnasieskolan, nya möjligheter till lärlingsutbildning
nya läroplaner, nya betygssystem, yrkeshögskola och en ny skollag som på många sätt skärper kraven på både kommuner och friskolor.
Att kraven skärps på vad skolan ska prestera innebär att eleverna ska få bättre möjligheter att gå vidare från grundskolan med goda förutsättningar att klara fortsatta studier och arbete. Det är motsatsen till utsorteringsskola. Däremot är det ett ledsamt faktum att sådant som med tiden gått fel i skolan hade dragit med sig just en ökad utsortering, där fler elever hamnat på den farliga vägen med otillräckliga kunskaper, svårigheter att få jobb och socialt utanförskap.
För att vända utvecklingen krävs ganska mycket. Vi vuxna måste visa att vi anser att skolarbetet är viktigt. Reformerna för bättre yrkesutbildning är viktiga. Detsamma gäller lärarutbildningen, betygen och mycket annat som ska förbättra studieresultaten. Skolans sociala roll behöver också förstärkas. Elever från trasiga hem och elever som hotas av alkohol och narkotika behöver stöttas av en skola som fungerar väl och inte blundar. "
Jag tog i detta första inlägg också upp ett par förslag som Jan Björklund lagt fram nyligen och som Helene Petersson kritiserat:
" Den nya skollagen lägger därför nya krav på kommuner och friskolor när det gäller skolhälsovården. Det tyngsta och viktigaste förslaget i det uttalande av Jan Björklund som Helene Petersson är så arg på är att skollagens nya krav bör följas upp med ett ganska stort, riktat statsbidrag, på några hundra miljoner kronor per år, för att skolorna verkligen ska få fler skolsköterskor, kuratorer och skolpsykologer.
En annan sida av detta är bättre kontakt mellan hemmen och skolan. Det är inte alltid det fungerar bra idag. När bortåt 11000 högstadie- och 15000 gymnasieelever skolkar ganska ofta är det en förvarning om det som kan utvecklas till utslagning, missbruk och kriminalitet. Det är bakgrunden till den uppföljning av skollagen som Jan Björklund nyss skickade på remiss. Skolk ska rapporteras till hemmet samma dag, och summeras upp i termins- men inte avgångsbetyg.
Sedan är det ju skillnad på hem och hem. Ibland är föräldrarna det största problemet för eleven. Skolan kan lyckas när den skyddar eleverna och hjälper dem framåt trots hemmiljön.
I andra fall kan skola och hem arbeta mer tillsammans. Ibland kan föräldrar göra stor nytta med att vara med i skolan. Att föräldrar som gör sådana insatser ska kunna få ekonomisk ersättning för förlorad arbetsförtjänst är ett annat förslag i det som Helene Petersson med sådan upprördhet angriper. Att en förälder ska kunna åläggas att delta är en yttersta möjlighet för sällsynta undantagsfall – och inget som rektorn ska få ta till utan godkännande av kommunens folkvalda. "
I min andra artikel började jag med att riksdagen har godkänt den ena efter den andra av Jan Björklunds stora upprustningar av skolan: Lärarutbildningen, gymnasiet, nya skollagen.:
" Och gång på gång slår S och MP följe med Vänsterpartiet delviskommunisterna – och röstar för avslag på alltihop. ...
De breda, svepande avslagskraven bereder vägen för att en Sahlin-regering kan montera ner alla eller flertalet av de omfattande Björklundska skolreformerna. Den risken är stor. Men de vill inte tala om den i valrörelsen. Så de talar om annat och angriper Jan Björklund på en del minst sagt osakliga sätt."
" Reformen ska i verkligheten ge bättre förberedelser för yrkeslivet. Den ska motverka det mångåriga problemet att många ungdomar stöts ur skolan och hamnar i arbetslöshet med mycket svag utbildning.
En del i reformen är mer lärlingsutbildning. En annan del är att de teoretiska ämnena i yrkesinriktade program ändras. Historia blir obligatorisk för alla. Men däremot blir det frivilligt och inte obligatoriskt att läsa teoretiska ämnen så mycket att det räcker till en formell (men ofta oanvändbar) "allmän behörighet" för universitetsnivån.
Tillsammans med uppryckningen av grundskolan och kommande omläggning av dagens ”individuella program” är det en viktig insats för att minska framtida klassklyftor.
På det mycket spridda [plakatet] ..., som Helene Peterssons parti måste bära ansvaret för (LO-medlemmarna är inte tillfrågade, de får bara betala reklambyråräkningen), beskrivs detta som att Jan Björklund vill att ungdomarna ska ha dåliga löner och dålig utbildning i stället för att få schysst lön efter bra skola.
Det är ju så grovt förvridet att det förmodligen är ett ofarligt slag i luften. Men det belyser också varför många väljare tycks ha slutat att ta Mona Sahlins partiledning på allvar. "
Jag har svarat på två av hennes inlägg där hon angripit utbildningsministern, och jag har pekat på hur socialdemokratiska skolpolitiker på riksnivå motverkar det som rimligen är arbetarrörelsens syften. Dessa socialdemokrater försvarar tidigare missgrepp som har ökat klassklyftor, undergrävt reallöner och gjort social utslagning vanligare.
[Åtminstone det ena av Helene Peterssons inlägg finns att läsa på socialdemokratiska partiets hemsida. Smålands-Tidningens debattartiklar är annars inte tillgängliga på Internet.]
Här följer utdrag med det mesta av innehållet i mina egna inlägg i debatten:
”De många, stora skolreformerna de senaste åren går ut på att återupprätta det som folkpartister och socialdemokrater ville med grundskolan när den infördes för snart 50 år sedan: En bra skola för alla barn, som ger tillgång till kunskap, oavsett föräldrarnas yrken och inkomster.
Det är därför Jan Björklund samlat en riksdagsmajoritet bakom kraftigt förbättrad lärarutbildning, uppryckning av gymnasieskolan, nya möjligheter till lärlingsutbildning
nya läroplaner, nya betygssystem, yrkeshögskola och en ny skollag som på många sätt skärper kraven på både kommuner och friskolor.
Att kraven skärps på vad skolan ska prestera innebär att eleverna ska få bättre möjligheter att gå vidare från grundskolan med goda förutsättningar att klara fortsatta studier och arbete. Det är motsatsen till utsorteringsskola. Däremot är det ett ledsamt faktum att sådant som med tiden gått fel i skolan hade dragit med sig just en ökad utsortering, där fler elever hamnat på den farliga vägen med otillräckliga kunskaper, svårigheter att få jobb och socialt utanförskap.
För att vända utvecklingen krävs ganska mycket. Vi vuxna måste visa att vi anser att skolarbetet är viktigt. Reformerna för bättre yrkesutbildning är viktiga. Detsamma gäller lärarutbildningen, betygen och mycket annat som ska förbättra studieresultaten. Skolans sociala roll behöver också förstärkas. Elever från trasiga hem och elever som hotas av alkohol och narkotika behöver stöttas av en skola som fungerar väl och inte blundar. "
Jag tog i detta första inlägg också upp ett par förslag som Jan Björklund lagt fram nyligen och som Helene Petersson kritiserat:
" Den nya skollagen lägger därför nya krav på kommuner och friskolor när det gäller skolhälsovården. Det tyngsta och viktigaste förslaget i det uttalande av Jan Björklund som Helene Petersson är så arg på är att skollagens nya krav bör följas upp med ett ganska stort, riktat statsbidrag, på några hundra miljoner kronor per år, för att skolorna verkligen ska få fler skolsköterskor, kuratorer och skolpsykologer.
En annan sida av detta är bättre kontakt mellan hemmen och skolan. Det är inte alltid det fungerar bra idag. När bortåt 11000 högstadie- och 15000 gymnasieelever skolkar ganska ofta är det en förvarning om det som kan utvecklas till utslagning, missbruk och kriminalitet. Det är bakgrunden till den uppföljning av skollagen som Jan Björklund nyss skickade på remiss. Skolk ska rapporteras till hemmet samma dag, och summeras upp i termins- men inte avgångsbetyg.
Sedan är det ju skillnad på hem och hem. Ibland är föräldrarna det största problemet för eleven. Skolan kan lyckas när den skyddar eleverna och hjälper dem framåt trots hemmiljön.
I andra fall kan skola och hem arbeta mer tillsammans. Ibland kan föräldrar göra stor nytta med att vara med i skolan. Att föräldrar som gör sådana insatser ska kunna få ekonomisk ersättning för förlorad arbetsförtjänst är ett annat förslag i det som Helene Petersson med sådan upprördhet angriper. Att en förälder ska kunna åläggas att delta är en yttersta möjlighet för sällsynta undantagsfall – och inget som rektorn ska få ta till utan godkännande av kommunens folkvalda. "
I min andra artikel började jag med att riksdagen har godkänt den ena efter den andra av Jan Björklunds stora upprustningar av skolan: Lärarutbildningen, gymnasiet, nya skollagen.:
" Och gång på gång slår S och MP följe med Vänsterpartiet delviskommunisterna – och röstar för avslag på alltihop. ...
De breda, svepande avslagskraven bereder vägen för att en Sahlin-regering kan montera ner alla eller flertalet av de omfattande Björklundska skolreformerna. Den risken är stor. Men de vill inte tala om den i valrörelsen. Så de talar om annat och angriper Jan Björklund på en del minst sagt osakliga sätt."
Jag kritiserade också det plakat med Jan Björklunds upp och ner-vända ansikte som hennes partiledning har låtit LO-kansliet betala en reklambyrå för. De som står bakom plakatet vänder ut och in på vad gymnasiereformen verkligen betyder:
" Reformen ska i verkligheten ge bättre förberedelser för yrkeslivet. Den ska motverka det mångåriga problemet att många ungdomar stöts ur skolan och hamnar i arbetslöshet med mycket svag utbildning.
En del i reformen är mer lärlingsutbildning. En annan del är att de teoretiska ämnena i yrkesinriktade program ändras. Historia blir obligatorisk för alla. Men däremot blir det frivilligt och inte obligatoriskt att läsa teoretiska ämnen så mycket att det räcker till en formell (men ofta oanvändbar) "allmän behörighet" för universitetsnivån.
Tillsammans med uppryckningen av grundskolan och kommande omläggning av dagens ”individuella program” är det en viktig insats för att minska framtida klassklyftor.
På det mycket spridda [plakatet] ..., som Helene Peterssons parti måste bära ansvaret för (LO-medlemmarna är inte tillfrågade, de får bara betala reklambyråräkningen), beskrivs detta som att Jan Björklund vill att ungdomarna ska ha dåliga löner och dålig utbildning i stället för att få schysst lön efter bra skola.
Det är ju så grovt förvridet att det förmodligen är ett ofarligt slag i luften. Men det belyser också varför många väljare tycks ha slutat att ta Mona Sahlins partiledning på allvar. "
fredag 20 augusti 2010
Krisen 2008 var inte frihandelns fel
På "Näringslivsdebatt" - ett debattforum på nätet som Svenskt Näringsliv öppnat för politiska inlägg från många olika håll - har jag ännu en gång skrivit om orsakerna till den globala ekonomiska kris som bröt ut 2008.
Krisen beror inte på att vi har marknadsekonomi, och inte på att vi har frihandel. Däremot har penningpolitik och budgetpolitik i ganska många länder varit vårdslös och släpphänt på ett helt onödigt och mycket farligt sätt. I Sverige, där många har lärt sig åtskilliga läxor av tidigare kriser, har vi skött oss mycket bättre under senare årtionden, och vi har därför lkommit lindrigare undan. Att krisen slagit hårt mot vår export har vi dock inte kunnat undvika.
Den nuvarande regeringen har, i likhet med Riksbanken, byggt vidare på den grund som lagts tidigare med pensionsreform, budgetsanering och en hel del annat. Vi kan nu se att regeringen gjorde en i stora drag riktig bedömning av hur krisen i exporten och arbetslösheten skulle mötas med olika ekonomiska motåtgärder. Även om återverkningarna av den internationella krisen på inget sätt är slut är det värsta över, produktionen ökar och arbetslösheten sjunker. Genom en klok krisbegränsningspolitik i Sverige och en del andra länder har vi sluppit någonting som kunde ha blivit många gånger värre.
Men jag har alltså skrivit om finanskrisens orsaker, och anknutit till Bertil Ohlin, folkpartiets mångårige partiledare som också var en världsberömd nationalekonom och Nobelpristagare. Jag är övertygad om att han, ifall han varit verksam i vår tid, hade hört till dem som varnat för den alltför expansiva penningpolitiken i många länder, de farligt stora budgetunderskotten med statlig överskuldsättning och den släpphänta tillsynen över bankväsendets stabilitet.
I artikeln skriver jag bland annat:
"I detta slags frågor går skiljelinjen inte mellan marknads- och regleringsekonomi, men mellan två sätt att se på marknadsekonomin. För att förstå skillnaden bör vi vara tydliga med det som utmärker det synsätt som i Sverige hade Bertil Ohlin som en av sina främsta företrädare. I centrum står här frihandeln, konkurrensen och det privata initiativet i produktionen, omgivet av ett fritt samhällssystem med demokrati och pressfrihet.
Tullar, handelshinder, selektiva regleringar och statsprivilegier förkastas. Men den liberala ekonomin lämnas inte utan uppsikt eller utan stöd av statliga funktioner. Dessa omfattar bland annat utbildning och sociala trygghetssystem samt att de ärliga skyddas mot de oärliga. Till det verkligt viktiga hör också att vårda sådana nyckelfunktioner i marknadsekonomin som stabilt kreditväsende och stabilt penningvärde.
Krisen 2008-09 orsakades till stor del av ett annat, motsatt, synsätt, en form av högerpolitik där det i praktiken gjordes föga skillnad på sådana statliga regler som är stödjande för marknadsekonomin och sådana som är nedbrytande. "
Artikelns hela text finns på: http://naringslivsdebatt.se/krisen-var-inte-frihandelns-fel/
[För en tidigare blogg-post i samma ämne - se 7 juni, med länk till Frisinnad Tidskrift]
Krisen beror inte på att vi har marknadsekonomi, och inte på att vi har frihandel. Däremot har penningpolitik och budgetpolitik i ganska många länder varit vårdslös och släpphänt på ett helt onödigt och mycket farligt sätt. I Sverige, där många har lärt sig åtskilliga läxor av tidigare kriser, har vi skött oss mycket bättre under senare årtionden, och vi har därför lkommit lindrigare undan. Att krisen slagit hårt mot vår export har vi dock inte kunnat undvika.
Den nuvarande regeringen har, i likhet med Riksbanken, byggt vidare på den grund som lagts tidigare med pensionsreform, budgetsanering och en hel del annat. Vi kan nu se att regeringen gjorde en i stora drag riktig bedömning av hur krisen i exporten och arbetslösheten skulle mötas med olika ekonomiska motåtgärder. Även om återverkningarna av den internationella krisen på inget sätt är slut är det värsta över, produktionen ökar och arbetslösheten sjunker. Genom en klok krisbegränsningspolitik i Sverige och en del andra länder har vi sluppit någonting som kunde ha blivit många gånger värre.
Men jag har alltså skrivit om finanskrisens orsaker, och anknutit till Bertil Ohlin, folkpartiets mångårige partiledare som också var en världsberömd nationalekonom och Nobelpristagare. Jag är övertygad om att han, ifall han varit verksam i vår tid, hade hört till dem som varnat för den alltför expansiva penningpolitiken i många länder, de farligt stora budgetunderskotten med statlig överskuldsättning och den släpphänta tillsynen över bankväsendets stabilitet.
I artikeln skriver jag bland annat:
"I detta slags frågor går skiljelinjen inte mellan marknads- och regleringsekonomi, men mellan två sätt att se på marknadsekonomin. För att förstå skillnaden bör vi vara tydliga med det som utmärker det synsätt som i Sverige hade Bertil Ohlin som en av sina främsta företrädare. I centrum står här frihandeln, konkurrensen och det privata initiativet i produktionen, omgivet av ett fritt samhällssystem med demokrati och pressfrihet.
Tullar, handelshinder, selektiva regleringar och statsprivilegier förkastas. Men den liberala ekonomin lämnas inte utan uppsikt eller utan stöd av statliga funktioner. Dessa omfattar bland annat utbildning och sociala trygghetssystem samt att de ärliga skyddas mot de oärliga. Till det verkligt viktiga hör också att vårda sådana nyckelfunktioner i marknadsekonomin som stabilt kreditväsende och stabilt penningvärde.
Krisen 2008-09 orsakades till stor del av ett annat, motsatt, synsätt, en form av högerpolitik där det i praktiken gjordes föga skillnad på sådana statliga regler som är stödjande för marknadsekonomin och sådana som är nedbrytande. "
Artikelns hela text finns på: http://naringslivsdebatt.se/krisen-var-inte-frihandelns-fel/
[För en tidigare blogg-post i samma ämne - se 7 juni, med länk till Frisinnad Tidskrift]
söndag 15 augusti 2010
Aten nästa - vänsterblock på villovägar
Den nuvarande socialdemokratiska partiledningen har själv förvärrat sina problem genom att bilda block med v och mp. Den har satt sig fast i att ledsamt ofta stå för en falsk välfärdspolitik, alltså en sådan som motverkar sina syften och ger motsatt resultat mot vad som önskas. Om detta har jag den 13 augusti skrivit i nättidningen J-NYTT, som kommer ut i Jönköping.
Här följer texten till min artikel i J-NYTT:
"Det finns äkta välfärdspolitik. Men det finns också falsk, skenbar välfärdspolitik som undergräver sig själv. Den senare sorten förekommer ofta inom det röd-röd-gröna vänsterblocket, men är ännu mer vanlig inom organiserade särintressen.
Vem har hört talas om förbundet Stabila statsfinanser? Eller föreningen Försvara det hållbara pensionssystemet? Nej, sådana djur finns inte i lobbyisternas brokiga fauna.
Viktiga saker måste väljarna sköta på valdagen. Och de politiska partierna borde sköta detta hela tiden - trots att de blir ständigt motarbetade och misstänkliggjorda av starka men närsynta intresseorganisationer.
Det bästa systemet för ekonomiska framsteg och goda sociala förhållanden är det liberala: Med en välskött marknadsekonomi, ett välfärdssamhälle som inte undergräver utan förstärker sig självt. Men detta är ingen stryktålig maskin. Den fortsätter inte att leverera inkomster och sociala förmåner ifall man misshandlar reglagen och slänger träskor och järnspik bland kugghjulen.
Det är farligt att försöka fördela mer än som finns att dela på. Vi har förut sett i Sverige hur det kan gå. En del partier och många väljare har lärt mycket av den erfarenheten.
Nu för tiden behöver man bara säga Grekland, det säger allt om följden av att år efter år missköta statsfinanser.
Men det finns fler läxor att lära. Välfärd kommer ur produktion. Det är mycket farligt för välfärden att låta skolan förfalla eller att stänga av en stor del av de kraftverk som håller industrin igång. Därför är det så viktigt med de reformer som nu - tack vare Jan Björklund - genomdrivs för att rycka upp skolans resultat.
Detsamma gäller att vi kan förena god miljö och god tillgång på elektricitet - det betyder bland annat att nya kärnkraftverk samverkar i energibalansen med andra koldioxidsnåla energiformer.
Välfärd kommer också ur arbete. Skattesystem, socialförsäkringar, arbetsmarknadspolitik, utbildning, sjukvård och alkoholpolitik behöver dra åt samma håll. De ska stimulera till arbete, motverka utslagning, förkorta sjuk- och arbetslöshetstider och göra folket friskare och inte sjukare.
Det är alltså viktigt att skilja på äkta och falsk välfärdspolitik. Den senare kan ibland ge mer på kort sikt åt individer och grupper. Den stöds alltid av högljudda, påstridiga kravorganisationer.
Äkta välfärdspolitik är på kort sikt ofta strängare och stramare. Men den gör att välfärdssamhället blir självförstärkande i stället för självundergrävande. Sjukförsäkring med tidsgränser för bidragsnivåer och återkopplingar till arbetsmarknadspolitiken ger i en del lägen färre kronor. Men den lägger också tryck på vård, försäkringskassa och arbetsförmedling att verkligen stödja individen, i stället för att bekvämt och passivt låta ärenden glida mot förtidspension där sådan egentligen kan undvikas.
I en äkta välfärdspolitik är skattepolitikens huvudfråga att arbete, företagande, produktiva investeringar och rationell kapitalhushållning stimuleras, så att mer löner och bredare skattebaser ger tryggad grund för välfärdssystemen.
Genom blockbildningen med mp och gamla illröda v(pk) har den nuvarande socialdemokratiska ledningen förvärrat sina problem med att ledsamt ofta företräda en falsk välfärdspolitik som ger motsatt resultat mot vad som önskas.
I detta nya vänsterblock är det inte helt ovanligt att man verkar strunta i hur välfärdens ekonomiska grund egentligen kan stärkas. Ett av partierna i Mona Sahlins vänsterallians krävde före semestrarna att vi ska arbeta 25% mindre och samtidigt ta ut 33% högre timlöner. Vad säger man om sådant? "Aten nästa!", är väl den bästa sammanfattningen. "
(J-Nytt 13/8 2010)
Här följer texten till min artikel i J-NYTT:
"Det finns äkta välfärdspolitik. Men det finns också falsk, skenbar välfärdspolitik som undergräver sig själv. Den senare sorten förekommer ofta inom det röd-röd-gröna vänsterblocket, men är ännu mer vanlig inom organiserade särintressen.
Vem har hört talas om förbundet Stabila statsfinanser? Eller föreningen Försvara det hållbara pensionssystemet? Nej, sådana djur finns inte i lobbyisternas brokiga fauna.
Viktiga saker måste väljarna sköta på valdagen. Och de politiska partierna borde sköta detta hela tiden - trots att de blir ständigt motarbetade och misstänkliggjorda av starka men närsynta intresseorganisationer.
Det bästa systemet för ekonomiska framsteg och goda sociala förhållanden är det liberala: Med en välskött marknadsekonomi, ett välfärdssamhälle som inte undergräver utan förstärker sig självt. Men detta är ingen stryktålig maskin. Den fortsätter inte att leverera inkomster och sociala förmåner ifall man misshandlar reglagen och slänger träskor och järnspik bland kugghjulen.
Det är farligt att försöka fördela mer än som finns att dela på. Vi har förut sett i Sverige hur det kan gå. En del partier och många väljare har lärt mycket av den erfarenheten.
Nu för tiden behöver man bara säga Grekland, det säger allt om följden av att år efter år missköta statsfinanser.
Men det finns fler läxor att lära. Välfärd kommer ur produktion. Det är mycket farligt för välfärden att låta skolan förfalla eller att stänga av en stor del av de kraftverk som håller industrin igång. Därför är det så viktigt med de reformer som nu - tack vare Jan Björklund - genomdrivs för att rycka upp skolans resultat.
Detsamma gäller att vi kan förena god miljö och god tillgång på elektricitet - det betyder bland annat att nya kärnkraftverk samverkar i energibalansen med andra koldioxidsnåla energiformer.
Välfärd kommer också ur arbete. Skattesystem, socialförsäkringar, arbetsmarknadspolitik, utbildning, sjukvård och alkoholpolitik behöver dra åt samma håll. De ska stimulera till arbete, motverka utslagning, förkorta sjuk- och arbetslöshetstider och göra folket friskare och inte sjukare.
Det är alltså viktigt att skilja på äkta och falsk välfärdspolitik. Den senare kan ibland ge mer på kort sikt åt individer och grupper. Den stöds alltid av högljudda, påstridiga kravorganisationer.
Äkta välfärdspolitik är på kort sikt ofta strängare och stramare. Men den gör att välfärdssamhället blir självförstärkande i stället för självundergrävande. Sjukförsäkring med tidsgränser för bidragsnivåer och återkopplingar till arbetsmarknadspolitiken ger i en del lägen färre kronor. Men den lägger också tryck på vård, försäkringskassa och arbetsförmedling att verkligen stödja individen, i stället för att bekvämt och passivt låta ärenden glida mot förtidspension där sådan egentligen kan undvikas.
I en äkta välfärdspolitik är skattepolitikens huvudfråga att arbete, företagande, produktiva investeringar och rationell kapitalhushållning stimuleras, så att mer löner och bredare skattebaser ger tryggad grund för välfärdssystemen.
Genom blockbildningen med mp och gamla illröda v(pk) har den nuvarande socialdemokratiska ledningen förvärrat sina problem med att ledsamt ofta företräda en falsk välfärdspolitik som ger motsatt resultat mot vad som önskas.
I detta nya vänsterblock är det inte helt ovanligt att man verkar strunta i hur välfärdens ekonomiska grund egentligen kan stärkas. Ett av partierna i Mona Sahlins vänsterallians krävde före semestrarna att vi ska arbeta 25% mindre och samtidigt ta ut 33% högre timlöner. Vad säger man om sådant? "Aten nästa!", är väl den bästa sammanfattningen. "
(J-Nytt 13/8 2010)
onsdag 11 augusti 2010
Yttervänster byter ytterkant
Den gamla yttervänstern från 1968 har förlorat nästan alla sina idealstater i Östeuropa och på andra håll. Den har förlorat marxismen som drivkraft.
DN:s tidigare chefredaktör Svante Nycander har i två omdebatterade inlägg på DN Debatt satt fingret på att delar av den gamla akademiska vänstern nu seglar efter andra stjärntecken. Den har ersatt marxismen med sådant som postmodernistisk filosofi. Denna duger i likhet med marxismen som ideologiskt underlag för avståndstagande från demokratin, det öppna samhället och marknadsekonomin. Den närmar sig också antiintellektualism genom att ifrågasätta att verkligheten kan studeras med rationell analys. Akademisk antiliberalism har till stor del frikopplat sig själv från vänstern, fast många av dess utövare nog ännu röstar rött.
I en artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) har jag knutit an till Svante Nycanders tänkvärda inlägg. Jag menar att 68-vänsterns arvtagare kan vara på väg mot det stora språnget, från extremvänster till extremhöger. Deras nya ideologiska teoribyggen öppnar för att detta skall hända.
En del av yttervänstern har redan gått den vägen i sin utrikespolitik, även om den fortfarande ser sig själv som socialistisk i inrikespolitiken. Inte alla, men oroande många i svensk och annan europeisk yttervänster har bevarat sin antiliberalism, men orienterar sig efter världspolitikens nya magnetfält.
De vitala, våldsamma utmaningarna mot moderniteten, mot väst, mot demokratin kommer nu från radikalt antiliberala, förment klerikala eller rent fascistiska rörelser. Att delar av yttervänstern överflyttat sina internationella sympatier till sådana länder och rörelser är väldigt tydligt.
Artikeln i E-K där jag tar upp de här frågorna finns på den här adressen:
http://ekuriren.se/ledareasikter/signerat/1.771863-det-stora-spranget-fran-vanster-till-hogerextremism
En yttervänster som byter ytterkant blir inte mindre farlig för demokratin och inte mindre antiliberal. Den kan tvärtom bli mer farlig genom att ge nya aggressiva diktaturer och våldsrörelser ideologiska allierade på universitet och i andra sammanhang.
Svante Nycanders båda DN-artiklar handlar bara delvis om samma ämne. De har väckt stor förargelse på sina håll, men de rekommenderas till läsning, och finns på följande adresser:
http://www.dn.se/debatt/darfor-ar-antiliberalismen-sa-stark-i-svenskt-kulturliv-1.1139182
samt
http://www.dn.se/debatt/sa-blev-institutioner-och-fakulteter-vansterbastioner-1.1139187
DN:s tidigare chefredaktör Svante Nycander har i två omdebatterade inlägg på DN Debatt satt fingret på att delar av den gamla akademiska vänstern nu seglar efter andra stjärntecken. Den har ersatt marxismen med sådant som postmodernistisk filosofi. Denna duger i likhet med marxismen som ideologiskt underlag för avståndstagande från demokratin, det öppna samhället och marknadsekonomin. Den närmar sig också antiintellektualism genom att ifrågasätta att verkligheten kan studeras med rationell analys. Akademisk antiliberalism har till stor del frikopplat sig själv från vänstern, fast många av dess utövare nog ännu röstar rött.
I en artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) har jag knutit an till Svante Nycanders tänkvärda inlägg. Jag menar att 68-vänsterns arvtagare kan vara på väg mot det stora språnget, från extremvänster till extremhöger. Deras nya ideologiska teoribyggen öppnar för att detta skall hända.
En del av yttervänstern har redan gått den vägen i sin utrikespolitik, även om den fortfarande ser sig själv som socialistisk i inrikespolitiken. Inte alla, men oroande många i svensk och annan europeisk yttervänster har bevarat sin antiliberalism, men orienterar sig efter världspolitikens nya magnetfält.
De vitala, våldsamma utmaningarna mot moderniteten, mot väst, mot demokratin kommer nu från radikalt antiliberala, förment klerikala eller rent fascistiska rörelser. Att delar av yttervänstern överflyttat sina internationella sympatier till sådana länder och rörelser är väldigt tydligt.
Artikeln i E-K där jag tar upp de här frågorna finns på den här adressen:
http://ekuriren.se/ledareasikter/signerat/1.771863-det-stora-spranget-fran-vanster-till-hogerextremism
En yttervänster som byter ytterkant blir inte mindre farlig för demokratin och inte mindre antiliberal. Den kan tvärtom bli mer farlig genom att ge nya aggressiva diktaturer och våldsrörelser ideologiska allierade på universitet och i andra sammanhang.
Svante Nycanders båda DN-artiklar handlar bara delvis om samma ämne. De har väckt stor förargelse på sina håll, men de rekommenderas till läsning, och finns på följande adresser:
http://www.dn.se/debatt/darfor-ar-antiliberalismen-sa-stark-i-svenskt-kulturliv-1.1139182
samt
http://www.dn.se/debatt/sa-blev-institutioner-och-fakulteter-vansterbastioner-1.1139187
lördag 31 juli 2010
Klotet blir varmare - det kräver handling
USA:s motsvarighet till SMHI är också ett av världens ledande institut för havs- och atmosfärforskning. Varje år ger de ut en klimatrapport, och den som kom den här veckan innehöll viktiga sammanställningar av ett tiotal olika mått på det globala klimatets utveckling.
Samtliga pekar på en fortstridande uppvärmning som pågått några årtionden. Under de senare årtiondena är den globala temperaturhöjningen cirka 0,7 grader C. Det är inte någon liten och ofarlig sak. Tvärtom visar det på en trend som med tiden kan ge allvarliga verkningar av en mängd olika slag.
Detta är nu ganska allmänt känt. Men det har brett ut sig ett förnekande, som inte minst tog fart efter FN:s fiaskoartade möte i Köpenhamn som saboterades av bland annat oljeländer.
Detta förnekande bör man inte låta lura sig av. Det är tvärtom tydligt att det krävs handling på många områden.
Om detta skrev jag nyligen i Eskilstuna-Kuriren. Länken är den här:
http://ekuriren.se/ledareasikter/signerat/1.766599-termometerns-farliga-tiondels-grader
tisdag 13 juli 2010
Sveriges liberala familjepolitik
Svensk familjepolitik är inte en produkt av den socialistiska vänstervågen efter 1968. Grunden för den familjepolitik Sverige har i dag lades tidigare, under 1960-talet, och under samverkan mellan personer i fackföreningsrörelse och näringsliv, samt bland liberaler och socialdemokrater.
Den första stora framgången var införandet av individuell inkomstbeskattning. Medlemmar i Folkpartiets Ungdomsförbund hade stor betydelse med att föra fram de idéer som familjepolitiken sedan kom att bygga på.
Att denna liberala politik för kvinnors och mäns lika möjligheter i arbetsliv, studier och familj kunde få sådant genomslag berodde på att den socialistiska vänstervågen ännu inte hade hunnit få en sådan betydelse att den förstört relationerna mellan arbetsmarknadens parter och mellan jämställdhetsvänner på olika sidor om blockgränsen.
I dag har svensk familjepolitik blivit intressant för länder på den europeiska kontinenten, som länge haft en socialkonservativ familjepolitik, som gjort haveri då den pressat ned födelsetalen till en ohållbart låg nivå.
Om detta skrev jag nyligen en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib). Länken är den här:
http://ekuriren.se/ledareasikter/gastkronika/1.742242-val-godkant
Den första stora framgången var införandet av individuell inkomstbeskattning. Medlemmar i Folkpartiets Ungdomsförbund hade stor betydelse med att föra fram de idéer som familjepolitiken sedan kom att bygga på.
Att denna liberala politik för kvinnors och mäns lika möjligheter i arbetsliv, studier och familj kunde få sådant genomslag berodde på att den socialistiska vänstervågen ännu inte hade hunnit få en sådan betydelse att den förstört relationerna mellan arbetsmarknadens parter och mellan jämställdhetsvänner på olika sidor om blockgränsen.
I dag har svensk familjepolitik blivit intressant för länder på den europeiska kontinenten, som länge haft en socialkonservativ familjepolitik, som gjort haveri då den pressat ned födelsetalen till en ohållbart låg nivå.
Om detta skrev jag nyligen en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib). Länken är den här:
http://ekuriren.se/ledareasikter/gastkronika/1.742242-val-godkant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
