I den kristna veckotidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro, medverkar jag med en artikel om nedbusningen och trolltyget som förekommer på Internet. Bakgrunden till den debatt som nu förs är att den norske massmördaren Breivik var en del av en högerextrem internetkultur. Om den skriver jag så här:
" Den frodades både på särskilda hemsidor och i etablerade massmediers kommentarspalter. I denna subkultur uppträdde samhällshatande konspirationsteoretiker som Breivik och hans gelikar sida vid sida med propagandister för ytterlighetspartier med riksdagsmandat. En del av trollen ville inte så gärna kännas vid de andra trollen. Men deras politiska arvsmassa var mycket likartad.
Chocken fick kvällstidningarna att byta linje om kommentarsfälten. Det konstiga är inte att dessa togs bort eller städades upp. Det märkliga är att det dröjde så länge."
Men jag pekar också på risken att det som hänt tas som förevändning för att angripa inte "trollen" utan den svenska ordningen som ger oss världens starkaste grundlagsskydd för tryckfrihet och offentlighetsprincip:
" Eftersom man på nätet kan göra samma saker som med en tryckpress, fast utan papper, är det oerhört viktigt att inte avarter och nedbusning på nätet får bli förevändning för att montera ner grundlagsskydd.
För att slå vakt om den grundlagsskyddade yttrandefriheten bör man till att börja med förstå hur den är konstruerad. Vår offentlighetsprincip fungerar tack vare att det som är offentligt också får tryckas och spridas. Man måste se upp för attacker mot offentlighetsprincipen som görs med förevändningen att offentliga uppgifter publiceras på nätet.
Det är däremot inte en del av yttrandefriheten att tidningar ska vara tvungna att upplåta sina hemsidor för det slags nätkommentarer som var väldigt vanliga före de norska massmorden, och systematiskt användes av Sverigedemokrater och deras stödtrupper.
Tryckfrihetsförordningen sätter ansvarige utgivaren i centrum, han eller hon bär ensam det straffrättsliga ansvaret, och har rätten att bestämma vad som inte ska stå i tidningen eller finnas på hemsidan. Kvällspressens utgivare och många andra tog lätt på det ansvaret, därför kunde trollen klampa på som de gjorde.
Å andra sidan är det tillåtet att sätta upp andra hemsidor och tryckta skrifter som är hur motbjudande och ovettiga eller kontroversiella som helst. Om man har en ansvarig utgivare som tar risken att bli straffad är man skyddad, men bara till att juryn i en tryckfrihetsrättegång fäller för ett i grundlag angivet brott, som uppvigling, förtal eller hets mot folkgrupp.
En del av hets-, missnöjes- och rasistpropagandan på nätet sker dock på hemsidor som fungerar som tidningar men inte har några ansvariga utgivare, utan ges ut av hemliga utgivare med anonyma skribenter. Meningen är förstås att en politiskt extrem riktning då kan driva sin grövre propaganda utan att behöva stå för detta inför press och allmänhet. Sådana publikationer utformas avsiktligt så att de inte får skydd av tryckfrihetsförordningens system. Utgivaren hålls dold, de som sprider publikationen göms på servrar hos bolag som ska hindra att någon ansvarig kan pekas ut. "
Sådana trollpublikationer förtjänar inte skydd och inte respekt, skriver jag i Hemmets Vän.
Hela artikeln i Hemmets Vän finns att läsa på tidningens hemsida på den här adressen.
torsdag 22 september 2011
Varje sommar har Eritreas diktatur en festival i Stockholm - och visar hur trycket från diktaturen är påtagligt långt utanför landets gränser
Sveriges Television hade nyligen ett program om författaren och journalisten Dawit Isaaks fångenskap i Eritrea. Det var bra, och det var också välgörande att TV "avslöjade" hur regimen i Eritrea driver in "skatt" från eritreaner bosatta i Sverige.
"Nyheten" är dock inte så ny. Om detta har jag skrivit ett debattinlägg i Folkbladet i Norrköping (22/9 2011):
" Regimens påtryckningar på dem som lever i exil i Sverige har varit ett känt problem under ett antal år. Den som inte betalar, eller som yttrar sig till förmån för politisk frihet i Eritrea, riskerar repressalier mot släktingar i hemlandet eller mot egendom som familjen kan ha kvar där. ... Eritrea är sedan ett årtionde en av jordens mer hårdföra diktaturer, och bland de många som blivit politiska fångar där finns journalisten Dawit Isaak, svensk medborgare och tidigare bosatt i Göteborgstrakten. ... "
Jag skrev också i artikeln om hur Eritreas härskande regim varje sommar ordnar en officiell propagandafestival i norra Stockholm:
" Den politiska linjen vid dessa festivaler är villkorslöst stöd till regimen i Asmara och allt den står för, inklusive krossad pressfrihet, polisstat och fångläger. Det kommer alltid besök till festivalen av högt uppsatta och med EU-visum försedda funktionärer i diktaturen.
Festivalerna och skatteuppbörden som organiseras av landets ambassad i Stockholm är två saker som hänger ihop. Trycket från regimen i Asmara är kännbart även i Sverige. Detta har de ledande nyhetsmedierna under lång tid tagit lätt på. Det är bra att Sveriges Television nu tagit frågan på mer allvar. Men det är ett symptom på en brist i svensk nyhetsförmedling att denna polisstatens årliga stödfestival nästan inte alls brukar nämnas i nyhetsflödet. Det har gått att samtidigt ordna en festival med många delvis motvilliga deltagare alldeles under näsan på TT och de andra stora Stockholmsredaktionerna - med en politisk inriktning som bland annat innebär att Dawit Isaak skall bli kvar bakom galler. "
Hela min artikel i Folkbladet finns att läsa på den här adressen.
"Nyheten" är dock inte så ny. Om detta har jag skrivit ett debattinlägg i Folkbladet i Norrköping (22/9 2011):
" Regimens påtryckningar på dem som lever i exil i Sverige har varit ett känt problem under ett antal år. Den som inte betalar, eller som yttrar sig till förmån för politisk frihet i Eritrea, riskerar repressalier mot släktingar i hemlandet eller mot egendom som familjen kan ha kvar där. ... Eritrea är sedan ett årtionde en av jordens mer hårdföra diktaturer, och bland de många som blivit politiska fångar där finns journalisten Dawit Isaak, svensk medborgare och tidigare bosatt i Göteborgstrakten. ... "
Jag skrev också i artikeln om hur Eritreas härskande regim varje sommar ordnar en officiell propagandafestival i norra Stockholm:
" Den politiska linjen vid dessa festivaler är villkorslöst stöd till regimen i Asmara och allt den står för, inklusive krossad pressfrihet, polisstat och fångläger. Det kommer alltid besök till festivalen av högt uppsatta och med EU-visum försedda funktionärer i diktaturen.
Festivalerna och skatteuppbörden som organiseras av landets ambassad i Stockholm är två saker som hänger ihop. Trycket från regimen i Asmara är kännbart även i Sverige. Detta har de ledande nyhetsmedierna under lång tid tagit lätt på. Det är bra att Sveriges Television nu tagit frågan på mer allvar. Men det är ett symptom på en brist i svensk nyhetsförmedling att denna polisstatens årliga stödfestival nästan inte alls brukar nämnas i nyhetsflödet. Det har gått att samtidigt ordna en festival med många delvis motvilliga deltagare alldeles under näsan på TT och de andra stora Stockholmsredaktionerna - med en politisk inriktning som bland annat innebär att Dawit Isaak skall bli kvar bakom galler. "
Hela min artikel i Folkbladet finns att läsa på den här adressen.
tisdag 20 september 2011
Poker på Internet - så kan det se ut bakom den glättade marknadsföringen
Varför litar någon på spelbolag på Internet? Vem gömmer sig egentligen bakom de s.k. Poker-sajterna som marknadsförs med diverse kändisars hjälp?
De som tar lätt på frågorna kan med fördel läsa Wall Street Journal i dag (20/9 2011), och en artikel som börjar så här och fortsätter med mera detaljer:
" The U.S. Justice Department on Tuesday accused poker celebrities Howard Lederer and Christopher Ferguson among other executives of a major poker website of defrauding poker players out of more than $300 million. ... "
De som tar lätt på frågorna kan med fördel läsa Wall Street Journal i dag (20/9 2011), och en artikel som börjar så här och fortsätter med mera detaljer:
" The U.S. Justice Department on Tuesday accused poker celebrities Howard Lederer and Christopher Ferguson among other executives of a major poker website of defrauding poker players out of more than $300 million. ... "
Adressen till artikeln är här. Läs och tag varning, om spelvanorna är sådana att det behövs. Texten fortsätter bland annat med detta:
" The U.S. Attorney in the Southern District of New York filed a motion Tuesday to amend an earlier civil complaint to allege that Mr. Ferguson, Mr. Lederer and two other directors for the website, Full Tilt Poker, operated what the Justice Department says was a Ponzi scheme that allowed the company to pay out $444 million to themselves and other owners, which included other famous poker players. "Den liberala offentlighetsprincipen har en bred räckvidd - och är en viktig del av svenskt samhällssystem
Tanken att det som gäller personer ska generellt uteslutas från offentlighetsprincipen sprids gärna från höger, där man saknar känsla för en av liberalismens grundstenar. Offentlighetsprincipen i Sverige är utformad med en annan konstruktion. Känslig personlig information skyddas med skaderekvisit som är graderade så att de starka rekvisiten som gör sekretess till huvudregel gäller främst för just personliga förhållanden - sjukvårdssekretessen är ett viktigt och välkänt exempel.
Detta är något helt annat än att offentlighetsprincipen begränsas till offentlig sektor eller utesluter information om enskilda personer. Skillnaden är mycket stor, både principiellt och praktiskt. Att överge den svenska offentlighetsprincipens grundkonstruktion skulle leda till en omfattande inskränkning som också skulle dölja åtskilligt med samhällskunskap.
Om detta skrev jag i Frisinnad Tidskrift, i oktober 2007, och här följer ett utdrag ur den artikeln:
" ... Genom främst liberala insatser är tryckfriheten med offentlighetsprincipen överordnade frihetsvärden i Sverige, som domstolarna inte får skönsmässigt balansera mot motsatta principer på samma nivå i lagarnas hierarki. Det är av det skälet vår Regeringsform inte innehåller någon allmän, icke-avgränsad fri- och rättighet som avser ”integriteten”, ”privatlivet” eller liknande begrepp! Skyddsregler beträffande ordningsmaktens våldsanvändning, påtvingade kroppsliga ingrepp, husrannsakan, brev- och telehemlighet, fysisk rörelsefrihet, frihetsberövanden och annat gäller avgränsade, konkreta saker.
Offentlighetsprincipen. är i Sverige en del av tryckfriheten och har inte något annat eller snävare syfte än tryckfriheten. Meningen med svensk liberal tryckfrihet är mycket mer än att kontrollera statsmakten. Redan från 1766 och 1810 har tryckfrihet och offentlighetsprincip varit till för öppenhet, upplysning och fri diskussion i samhället i stort, ”i vad ämne som helst” som det heter i en av Tryckfrihetsförordningens mest fundamentala formuleringar.
Att allmänna handlingar är offentliga, och sekretess undantag, öppnar den offentliga förvaltningen för insyn, på medborgarnas och pressens villkor, inte på generaldirektörernas och informationssekreterarnas. Men det är också ytterst betydelsefullt att offentlighetsprincipen gör så mycket annan information fritt tillgänglig, om sådant som inte är statligt – bolag, organisationer, marknader, ekonomisk makt, forskning, fastigheter och brottslighet. Det är möjligt bara genom att offentlighetsprincipen också ger en hel del information om enskilda människor.
De som skulle vilja mörklägga mycket av kunskapen om ekonomisk makt och förmögenheter (eller om brottslighet) har intresse av att påstå att offentlighetsprincipen egentligen, eller ursprungligen., bara är till för att kontrollera statsmakten och att den förvanskats eller bytt karaktär då den gjort så mycket information om privata förhållanden tillgänglig. Sådana påståenden förfalskar historien. Vad det i stället handlar om är den liberala svenska offentlighetstankens kollision med en auktoritär tradition från kontinenten.
Det är inte bara så att offentlighetsprincipens motsats, sekretessprincipen eller Vertraulichkeit der Verwaltung, länge dominerat i nästan alla europeiska länder. ... I länder där godsägare kunde vara på en gång arbetsgivare, hyresvärdar, åklagare och domare var det uteslutet att folk i allmänhet skulle ges insyn i de rikas taxering och beskattning. Mörkläggning rådde på sådana områden där det i Sverige – även om kungamakten drog åt annat håll – var det normala att domstolar arbetade offentligt, med betrodda nämndemän som domare, liksom att lokala skatter i socknar och städer togs ut efter taxering genom betrodda förtroendemän och med resultatet redovisat så att man kunde se vad som gjorts.
Svensk offentlighetsprincip uppstod inte ur ingenting genom en snilleblixt av Anders Chydenius vid riksdagen 1765-66. Den var en ny och radikal tillämpning av något som fanns i den gamla svenska självstyrelsetradition som kungamakt eller herremakt aldrig riktigt lyckats göra slut på.
Med demokratin har vi i Sverige gjort detta till något för alla. Vi har alla ansvar för självstyrelsen. Vi ger varandra så mycket insyn i våra ekonomiska och andra mellanhavanden med myndigheterna att dagsljuset i hög grad motverkar regelbrott, favörer och korruption.
På kontinenten har demokratiseringen fått omvänd följd – överklassens privilegier att mörklägga har utvidgats till alla, på liknande sätt som gamla privilegier att processa om ärkekränkning och förhindra publicitet utvidgats så att alla i princip likställts med den gamla feodaladeln. Kring detta har utvecklats en stor vältalighet om personlighetsskydd, privatliv och integritet. Men vad det också handlar om är att de med makt, pengar och privilegier slår vakt om sina möjligheter att hindra andra att veta och begränsa tillgången på samhällskunskap.
Det är för att inte hamna i denna kontinentala mörkläggning som vi i vår Tryckfrihetsförordning har offentlighet som huvudregel, och sekretess som undantag, för uppgifter både om staten och om privata förhållanden eller affärsliv. Ekonomisk information har för det mesta en lägre skyddsnivå i den mån den är sekretessbelagd.
Skyddet för verkligt känsliga personliga förhållanden är däremot mycket starkt, men det bygger inte på en allmän princip om att det privata är hemligt, utan på lagfästa skaderekvisit och på att riksdagen med detaljerad lagstiftning måste medge sekretess i en verksamhet för att sådan skall vara tillåten. De starka (”omvända”) skaderekvisiten, och undantagen från meddelarfrihet till pressen, har dessutom i stort sett knutits till verkligt känsliga saker, såsom sjukvårds- eller socialvårdssekretessen.
Det går inte att dra någon meningsfull gränslinje mellan information som berör statsmakten respektive icke-statliga intressen. Att uppgifter om enskilda personer, från taxeringsutfall och skolbetyg till rättegångsförhandlingar och domslut, är tillgängliga för alla är i många fall förutsättningen för att det skall gå att se om statliga eller kommunala tjänstemän iakttar objektivitet eller kastar sidoblickar på samhällsställning, kön eller grupptillhörighet.
Statlig makt kan dessutom uppträda i privata kläder. ... I dessa petroleumvalutornas tider kan vi ... räkna med att det som formellt ser ut som privat ägande och uppträdande på marknader i själva verket kan vara en maskering av en statsmakt som är en diktatur baserad på oljekällor. "
(Ur artikel av Åke Wredén i Frisinnad Tidskrift, oktober 2007)
Detta är något helt annat än att offentlighetsprincipen begränsas till offentlig sektor eller utesluter information om enskilda personer. Skillnaden är mycket stor, både principiellt och praktiskt. Att överge den svenska offentlighetsprincipens grundkonstruktion skulle leda till en omfattande inskränkning som också skulle dölja åtskilligt med samhällskunskap.
Om detta skrev jag i Frisinnad Tidskrift, i oktober 2007, och här följer ett utdrag ur den artikeln:
" ... Genom främst liberala insatser är tryckfriheten med offentlighetsprincipen överordnade frihetsvärden i Sverige, som domstolarna inte får skönsmässigt balansera mot motsatta principer på samma nivå i lagarnas hierarki. Det är av det skälet vår Regeringsform inte innehåller någon allmän, icke-avgränsad fri- och rättighet som avser ”integriteten”, ”privatlivet” eller liknande begrepp! Skyddsregler beträffande ordningsmaktens våldsanvändning, påtvingade kroppsliga ingrepp, husrannsakan, brev- och telehemlighet, fysisk rörelsefrihet, frihetsberövanden och annat gäller avgränsade, konkreta saker.
Offentlighetsprincipen. är i Sverige en del av tryckfriheten och har inte något annat eller snävare syfte än tryckfriheten. Meningen med svensk liberal tryckfrihet är mycket mer än att kontrollera statsmakten. Redan från 1766 och 1810 har tryckfrihet och offentlighetsprincip varit till för öppenhet, upplysning och fri diskussion i samhället i stort, ”i vad ämne som helst” som det heter i en av Tryckfrihetsförordningens mest fundamentala formuleringar.
Att allmänna handlingar är offentliga, och sekretess undantag, öppnar den offentliga förvaltningen för insyn, på medborgarnas och pressens villkor, inte på generaldirektörernas och informationssekreterarnas. Men det är också ytterst betydelsefullt att offentlighetsprincipen gör så mycket annan information fritt tillgänglig, om sådant som inte är statligt – bolag, organisationer, marknader, ekonomisk makt, forskning, fastigheter och brottslighet. Det är möjligt bara genom att offentlighetsprincipen också ger en hel del information om enskilda människor.
De som skulle vilja mörklägga mycket av kunskapen om ekonomisk makt och förmögenheter (eller om brottslighet) har intresse av att påstå att offentlighetsprincipen egentligen, eller ursprungligen., bara är till för att kontrollera statsmakten och att den förvanskats eller bytt karaktär då den gjort så mycket information om privata förhållanden tillgänglig. Sådana påståenden förfalskar historien. Vad det i stället handlar om är den liberala svenska offentlighetstankens kollision med en auktoritär tradition från kontinenten.
Det är inte bara så att offentlighetsprincipens motsats, sekretessprincipen eller Vertraulichkeit der Verwaltung, länge dominerat i nästan alla europeiska länder. ... I länder där godsägare kunde vara på en gång arbetsgivare, hyresvärdar, åklagare och domare var det uteslutet att folk i allmänhet skulle ges insyn i de rikas taxering och beskattning. Mörkläggning rådde på sådana områden där det i Sverige – även om kungamakten drog åt annat håll – var det normala att domstolar arbetade offentligt, med betrodda nämndemän som domare, liksom att lokala skatter i socknar och städer togs ut efter taxering genom betrodda förtroendemän och med resultatet redovisat så att man kunde se vad som gjorts.
Svensk offentlighetsprincip uppstod inte ur ingenting genom en snilleblixt av Anders Chydenius vid riksdagen 1765-66. Den var en ny och radikal tillämpning av något som fanns i den gamla svenska självstyrelsetradition som kungamakt eller herremakt aldrig riktigt lyckats göra slut på.
Med demokratin har vi i Sverige gjort detta till något för alla. Vi har alla ansvar för självstyrelsen. Vi ger varandra så mycket insyn i våra ekonomiska och andra mellanhavanden med myndigheterna att dagsljuset i hög grad motverkar regelbrott, favörer och korruption.
På kontinenten har demokratiseringen fått omvänd följd – överklassens privilegier att mörklägga har utvidgats till alla, på liknande sätt som gamla privilegier att processa om ärkekränkning och förhindra publicitet utvidgats så att alla i princip likställts med den gamla feodaladeln. Kring detta har utvecklats en stor vältalighet om personlighetsskydd, privatliv och integritet. Men vad det också handlar om är att de med makt, pengar och privilegier slår vakt om sina möjligheter att hindra andra att veta och begränsa tillgången på samhällskunskap.
Det är för att inte hamna i denna kontinentala mörkläggning som vi i vår Tryckfrihetsförordning har offentlighet som huvudregel, och sekretess som undantag, för uppgifter både om staten och om privata förhållanden eller affärsliv. Ekonomisk information har för det mesta en lägre skyddsnivå i den mån den är sekretessbelagd.
Skyddet för verkligt känsliga personliga förhållanden är däremot mycket starkt, men det bygger inte på en allmän princip om att det privata är hemligt, utan på lagfästa skaderekvisit och på att riksdagen med detaljerad lagstiftning måste medge sekretess i en verksamhet för att sådan skall vara tillåten. De starka (”omvända”) skaderekvisiten, och undantagen från meddelarfrihet till pressen, har dessutom i stort sett knutits till verkligt känsliga saker, såsom sjukvårds- eller socialvårdssekretessen.
Det går inte att dra någon meningsfull gränslinje mellan information som berör statsmakten respektive icke-statliga intressen. Att uppgifter om enskilda personer, från taxeringsutfall och skolbetyg till rättegångsförhandlingar och domslut, är tillgängliga för alla är i många fall förutsättningen för att det skall gå att se om statliga eller kommunala tjänstemän iakttar objektivitet eller kastar sidoblickar på samhällsställning, kön eller grupptillhörighet.
Statlig makt kan dessutom uppträda i privata kläder. ... I dessa petroleumvalutornas tider kan vi ... räkna med att det som formellt ser ut som privat ägande och uppträdande på marknader i själva verket kan vara en maskering av en statsmakt som är en diktatur baserad på oljekällor. "
(Ur artikel av Åke Wredén i Frisinnad Tidskrift, oktober 2007)
De hemliga ägarna av fossilgasnätet - en utmaning mot liberalismens offentlighetsprincip
Varför får det hållas hemligt vem som äger naturgasnätet i Sverige? Den frågan ställde jag i en debattartikel som publicerades på Sveriges Televisions webbplats 8/9 2011, under "Debatt". Där skrev jag också om det delvis svenskägda oljehandelsbolaget, där en svensk är en ledande person och en av de synliga ägarna, men där det finns obekräftade uppgifter om något slags band till den politiska ledningen i Ryssland. Om det bolaget hade Uppdrag Granskning i SVT nyligen ett uppmärksammat inslag - se den här bloggen 5/9 2011..
Men dessutom tog jag alltså i debattartikeln upp ägandet av naturgasnätet (där det är Svenska Dagbladet som stått för angelägen nyhetsrapportering) och behovet av skärpta föreskrifter om offentlighet. Liberalismens offentlighetsprincip är till för öppenhet och ärlighet i samhället i stort och den behöver ges en skärpt tillämpning:
" Det är dags att skärpa kraven på offentlighet om ägarmakten. ... Svenska Dagbladet har avslöjat hur den Wallenberganknutna bolagsgruppen EQT skapat ett monopolägande av fossilgasnätet. EQT hemlighåller nästan helt vilka som är de verkliga ägarna och kan tillgodogöra sig de monopolvinster som kan uppstå. En av de få upplysningar som går att få fram är, som SvD visat, att förre finansministern Pär Nuder (S) personligen äger en obetydlig andel på ett ställe i kedjan av i övrigt mörklagda ägarbolag.
Metoden som används är mycket vanlig. En ägarkedja slingrar sig genom en rad av skatteparadis och bolagsregister där offentlighetsprincip saknas. Bakom EQT-anknutna Swedegas har SvD hittat ett drygt halvdussin holdingbolag utan anställda. Två finns i Holland, vars mörklagda bolagsregister ofta används för att gömma sådant som man vill dölja för allmänhet, finansmarknad och myndigheter i övriga EU. Ännu ett bolag finns på kanalön Guernsey, en känd lokal för skatteundandragande skentransaktioner. ... "
Att företag har legitima intressen att för sina konkurrenter dölja tillverkningsmetoder, affärsmodeller och anbudsvillkor innebär - skrev jag - inte att det bör vara legitimt att dölja vem som äger vad:
" Liberalismens offentlighetsprincip är inte begränsad till att bara kontrollera statsmakten, den är till för öppenheten och ärligheten i samhället i stort.
Faran med skatteparadisen gäller mycket mer än deras användning för att flytta vinstmedel mellan länder för att få bolagsskatten att gå mot nollstrecket. Att detta troligen är huvudmotivet när det gäller EQT och gasledningsmonopolet bör inte göra att man försummar de andra farorna med hemlig ägarmakt.
Utbyggnaden av gasledningar i Sverige är en av de stora energipolitiska stridsfrågorna, med mycket aktiv lobbyverksamhet för ökad fossileldning och beroende av gasexportländer som Ryssland. Hur ska vi veta vilka de hemliga ägare är som har intresse av att i hemlighet understödja gaslobbyismen genom PR-företag med hemlighållna uppdragsgivare? Hemlighållen ägarmakt är detsamma som en risk för ekonomisk påverkan på demokratin genom kanaler som är dolda för väljare och press.
Skatteparadisen har skapat en gråzon av skumrask där inte bara etablissemangets EQT kan röra sig, utan helt andra aktörer, som sysslar med mutor, insiderbrott och värdepapperssvindel. Samma mörkläggning gynnar narkotikabaroner, vapenhandlare och stortjuvar som använt presidentämbeten till att råna sina egna länder. Där kan också de som förmedlar pengar till terroristorganisationer röra sig.
Enormt rika hel- och halvdiktaturer kan dölja sina egna transaktioner, ägarpositioner och agentnät. Genom mellanhänder i skatteparadis kan de operera inne i det ekonomiska systemet i länder som Sverige. ... Genomgripande offentlighetsreformer behövs för att skydda marknadsekonomin, transparensen på finansmarknaderna och demokratiernas säkerhetspolitiska intressen. Centralt måste vara att öppna alla mörklagda bolagsregister för insyn i aktieböcker och årsredovisningar. I den frågan bör det sättas press även på skatteparadisen, så som OECD-länderna med viss framgång gjort när det gäller skatteflykten.
På viktiga områden bör det bli ett lagstadgat villkor för att få bedriva verksamhet att hela ägarkedjan är offentlig. Det är till exempel ett rimligt krav att den som vill äga infrastruktur som gasnät måste visa upp hela ägarbilden, inte bara Pär Nuders lilla aktiepost. "
* * *
Hela artikeln på SVT-Debatt finns att läsa på den här adressen.
Men dessutom tog jag alltså i debattartikeln upp ägandet av naturgasnätet (där det är Svenska Dagbladet som stått för angelägen nyhetsrapportering) och behovet av skärpta föreskrifter om offentlighet. Liberalismens offentlighetsprincip är till för öppenhet och ärlighet i samhället i stort och den behöver ges en skärpt tillämpning:
" Det är dags att skärpa kraven på offentlighet om ägarmakten. ... Svenska Dagbladet har avslöjat hur den Wallenberganknutna bolagsgruppen EQT skapat ett monopolägande av fossilgasnätet. EQT hemlighåller nästan helt vilka som är de verkliga ägarna och kan tillgodogöra sig de monopolvinster som kan uppstå. En av de få upplysningar som går att få fram är, som SvD visat, att förre finansministern Pär Nuder (S) personligen äger en obetydlig andel på ett ställe i kedjan av i övrigt mörklagda ägarbolag.
Metoden som används är mycket vanlig. En ägarkedja slingrar sig genom en rad av skatteparadis och bolagsregister där offentlighetsprincip saknas. Bakom EQT-anknutna Swedegas har SvD hittat ett drygt halvdussin holdingbolag utan anställda. Två finns i Holland, vars mörklagda bolagsregister ofta används för att gömma sådant som man vill dölja för allmänhet, finansmarknad och myndigheter i övriga EU. Ännu ett bolag finns på kanalön Guernsey, en känd lokal för skatteundandragande skentransaktioner. ... "
Att företag har legitima intressen att för sina konkurrenter dölja tillverkningsmetoder, affärsmodeller och anbudsvillkor innebär - skrev jag - inte att det bör vara legitimt att dölja vem som äger vad:
" Liberalismens offentlighetsprincip är inte begränsad till att bara kontrollera statsmakten, den är till för öppenheten och ärligheten i samhället i stort.
Faran med skatteparadisen gäller mycket mer än deras användning för att flytta vinstmedel mellan länder för att få bolagsskatten att gå mot nollstrecket. Att detta troligen är huvudmotivet när det gäller EQT och gasledningsmonopolet bör inte göra att man försummar de andra farorna med hemlig ägarmakt.
Utbyggnaden av gasledningar i Sverige är en av de stora energipolitiska stridsfrågorna, med mycket aktiv lobbyverksamhet för ökad fossileldning och beroende av gasexportländer som Ryssland. Hur ska vi veta vilka de hemliga ägare är som har intresse av att i hemlighet understödja gaslobbyismen genom PR-företag med hemlighållna uppdragsgivare? Hemlighållen ägarmakt är detsamma som en risk för ekonomisk påverkan på demokratin genom kanaler som är dolda för väljare och press.
Skatteparadisen har skapat en gråzon av skumrask där inte bara etablissemangets EQT kan röra sig, utan helt andra aktörer, som sysslar med mutor, insiderbrott och värdepapperssvindel. Samma mörkläggning gynnar narkotikabaroner, vapenhandlare och stortjuvar som använt presidentämbeten till att råna sina egna länder. Där kan också de som förmedlar pengar till terroristorganisationer röra sig.
Enormt rika hel- och halvdiktaturer kan dölja sina egna transaktioner, ägarpositioner och agentnät. Genom mellanhänder i skatteparadis kan de operera inne i det ekonomiska systemet i länder som Sverige. ... Genomgripande offentlighetsreformer behövs för att skydda marknadsekonomin, transparensen på finansmarknaderna och demokratiernas säkerhetspolitiska intressen. Centralt måste vara att öppna alla mörklagda bolagsregister för insyn i aktieböcker och årsredovisningar. I den frågan bör det sättas press även på skatteparadisen, så som OECD-länderna med viss framgång gjort när det gäller skatteflykten.
På viktiga områden bör det bli ett lagstadgat villkor för att få bedriva verksamhet att hela ägarkedjan är offentlig. Det är till exempel ett rimligt krav att den som vill äga infrastruktur som gasnät måste visa upp hela ägarbilden, inte bara Pär Nuders lilla aktiepost. "
* * *
Hela artikeln på SVT-Debatt finns att läsa på den här adressen.
söndag 18 september 2011
Diktaturen som får ha ett skattesystem i Sverige
I dag (18/9) sänder Sveriges Television ett program där man "avslöjar" hur regimen i Eritrea driver in skatt från eritreaner bosatta i Sverige. En artikel i samma ämne från Tidningarnas Telegrambyrå (TT) finns att läsa bland annat i Dagens Nyheter, på den här adressen.
Det var på tiden! Regimens påtryckningar på dem som lever i exil i Sverige har varit ett känt problem under ett antal år.
Eritrea är sedan ett årtionde en av jordens mer hårdföra diktaturer, och bland de många som blivit politiska fångar där finns journalisten Dawit Isaak, svensk medborgare och tidigare bosatt i Göteborgstrakten, där hans familj nu finns.
Dawit Isaak fängslades för i ganska jämnt tio år sedan, när de tidigare planerade riksdagsvalen stoppades och samtliga oberoende tidningar och andra medier krossades. En rad redaktörer och andra tidningsmän låstes då in och förblev sittande i fängelser och fångläger där några av dem sedan har dött av sjukdom och umbäranden.
Denna regim ordnar varje år en officiell propagandafestival i norra Stockholm, det kommer regelbundna besök till denna av högt uppsatta koryféer i diktaturen och det pågår kontinuerligt en skatteuppbörd som organiseras av landets ambassad i Stockholm. Detta har de ledande nyhetsmedierna under lång tid tagit lätt på. Det är bra att Svcriges Television nu tagit frågan på allvar.
Jag har skrivit om detta några gånger. I en gästkrönika i Karlskoga-Kuriren sommaren 2009 skrev jag så här:
" I Europa – även i Sverige – tillåts regimen i praktiken driva in skatt från exileritreanerna. Det sker delvis med påtryckningar. Den som inte betalar, eller som yttrar sig till förmån för politisk frihet i Eritrea, riskerar repressalier mot släktingar i hemlandet eller mot egendom som familjen kan ha kvar där. Även den rätt stora uppslutningen vid den regimvänliga stödfestivalen kan ses i det ljuset – allt är inte nationalism eller att man faktiskt stödjer diktaturen. Trycket från regimen i Asmara är kännbart även i Sverige.
Hur Eritreas regim får hålla den verksamheten gående – med en ambassad som av allt att döma är ett centrum för det som brukar kallas flyktingspionage – skulle vara ett annat ämne där de tyngre medierna i Stockholm skulle kunna göra en hel del journalistiskt grävarbete – ifall de fortfarande var intresserade av sådant. "
Krönikan i övrigt hade den här texten:
" I Stockholm har det just varit festival, till stöd för en av klotets hårdare diktaturer. En mycket ledande man i den regimen var på besök och talade på festivalen. Den regering han arbetar för håller ett mycket stort antal människor i fångläger, däribland alla de journalister som greps 2001 och som inte dött i lägren under de åtta år som gått. En av dessa fångar är Dawit Isaak, svensk medborgare med familjen i Göteborg.
Samma regim som håller honom i fängelse har alltså just genomfört en rätt avsevärd propagandatillställning bara några kilometer från Carl Bildts utrikesdepartement, där man i åratal förgäves försökt att få honom fri. Den politiska linjen vid festivalen var villkorslöst stöd till regimen i Eritrea och allt den står för, inklusive krossad pressfrihet, polisstat och fångläger.
Det är ett symptom på hur det står till med svensk nyhetsförmedling att denna polisstatens stödfestival nästan inte alls nämnts i nyhetsflödet. För de stora medierna i Stockholm finns bara en festival så här års – Stockholm Pride. Det går att samtidigt ordna en festival med tusentals deltagare alldeles under näsan på TT och de andra stora Stockholmsredaktionerna – med en politisk inriktning som bland annat innebär att Dawit Isaak skall bli kvar bakom galler. Ändå blir det nästan ingen publicitet, förutom enstaka artiklar i Expressen och något lite i Svenska Dagbladet.
Det är samma Stockholmsmedier där några chefredaktörer under några månader försökte kompensera åratal av ointresse och utebliven rapportering om Dawit Isaak med en kampanj för hans frigivning. Nu verkar det vara pedal bakåt till det normala. Med undantag för främst Expressen är nyhetsförmedlingen om Dawit Isaak och förtrycket i Eritrea inställd – i likhet med en hel del annan nyhetsförmedling
Det ser ännu en gång ut att lyckas för Eritreas regim att avfärda alla frihets- och demokratikrav, och räkna med att den obstinata linjen inte får kännbara följder i relationerna till andra länder. EU-regeringarna har inte stoppat biståndsavtalen med Eritrea trots att allt som fanns av oberoende redaktörer är i fängelse eller döda. "
Det var på tiden! Regimens påtryckningar på dem som lever i exil i Sverige har varit ett känt problem under ett antal år.
Eritrea är sedan ett årtionde en av jordens mer hårdföra diktaturer, och bland de många som blivit politiska fångar där finns journalisten Dawit Isaak, svensk medborgare och tidigare bosatt i Göteborgstrakten, där hans familj nu finns.
Dawit Isaak fängslades för i ganska jämnt tio år sedan, när de tidigare planerade riksdagsvalen stoppades och samtliga oberoende tidningar och andra medier krossades. En rad redaktörer och andra tidningsmän låstes då in och förblev sittande i fängelser och fångläger där några av dem sedan har dött av sjukdom och umbäranden.
Denna regim ordnar varje år en officiell propagandafestival i norra Stockholm, det kommer regelbundna besök till denna av högt uppsatta koryféer i diktaturen och det pågår kontinuerligt en skatteuppbörd som organiseras av landets ambassad i Stockholm. Detta har de ledande nyhetsmedierna under lång tid tagit lätt på. Det är bra att Svcriges Television nu tagit frågan på allvar.
Jag har skrivit om detta några gånger. I en gästkrönika i Karlskoga-Kuriren sommaren 2009 skrev jag så här:
" I Europa – även i Sverige – tillåts regimen i praktiken driva in skatt från exileritreanerna. Det sker delvis med påtryckningar. Den som inte betalar, eller som yttrar sig till förmån för politisk frihet i Eritrea, riskerar repressalier mot släktingar i hemlandet eller mot egendom som familjen kan ha kvar där. Även den rätt stora uppslutningen vid den regimvänliga stödfestivalen kan ses i det ljuset – allt är inte nationalism eller att man faktiskt stödjer diktaturen. Trycket från regimen i Asmara är kännbart även i Sverige.
Hur Eritreas regim får hålla den verksamheten gående – med en ambassad som av allt att döma är ett centrum för det som brukar kallas flyktingspionage – skulle vara ett annat ämne där de tyngre medierna i Stockholm skulle kunna göra en hel del journalistiskt grävarbete – ifall de fortfarande var intresserade av sådant. "
Krönikan i övrigt hade den här texten:
" I Stockholm har det just varit festival, till stöd för en av klotets hårdare diktaturer. En mycket ledande man i den regimen var på besök och talade på festivalen. Den regering han arbetar för håller ett mycket stort antal människor i fångläger, däribland alla de journalister som greps 2001 och som inte dött i lägren under de åtta år som gått. En av dessa fångar är Dawit Isaak, svensk medborgare med familjen i Göteborg.
Samma regim som håller honom i fängelse har alltså just genomfört en rätt avsevärd propagandatillställning bara några kilometer från Carl Bildts utrikesdepartement, där man i åratal förgäves försökt att få honom fri. Den politiska linjen vid festivalen var villkorslöst stöd till regimen i Eritrea och allt den står för, inklusive krossad pressfrihet, polisstat och fångläger.
Det är ett symptom på hur det står till med svensk nyhetsförmedling att denna polisstatens stödfestival nästan inte alls nämnts i nyhetsflödet. För de stora medierna i Stockholm finns bara en festival så här års – Stockholm Pride. Det går att samtidigt ordna en festival med tusentals deltagare alldeles under näsan på TT och de andra stora Stockholmsredaktionerna – med en politisk inriktning som bland annat innebär att Dawit Isaak skall bli kvar bakom galler. Ändå blir det nästan ingen publicitet, förutom enstaka artiklar i Expressen och något lite i Svenska Dagbladet.
Det är samma Stockholmsmedier där några chefredaktörer under några månader försökte kompensera åratal av ointresse och utebliven rapportering om Dawit Isaak med en kampanj för hans frigivning. Nu verkar det vara pedal bakåt till det normala. Med undantag för främst Expressen är nyhetsförmedlingen om Dawit Isaak och förtrycket i Eritrea inställd – i likhet med en hel del annan nyhetsförmedling
Det ser ännu en gång ut att lyckas för Eritreas regim att avfärda alla frihets- och demokratikrav, och räkna med att den obstinata linjen inte får kännbara följder i relationerna till andra länder. EU-regeringarna har inte stoppat biståndsavtalen med Eritrea trots att allt som fanns av oberoende redaktörer är i fängelse eller döda. "
* * *
På den här adressen finns en ledare i Eskilstuna-Kuriren (lib) 2 augusti 2010 som tar upp Eritreas beskattning i Sverige - och dessutom ett besök i Stockholm av en hög regimförträdare som är svartlistad av USA enligt beslut av president Obama - på grund av inblandning i terroristverksamhet. Även detta har de stora Stockholmsmedierna i stort sett låtit passera utan att det ansetts ha nämnvärt nyhetsintresse.
Det finns mer Sveriges Television kan sätta ljuset på, om de bara vill.
lördag 10 september 2011
Tio år efter 11 september - bakom attentaten finns en fascistisk våldsdyrkan
På söndag är det tio år jämnt sedan 11 september 2001 och Al-Qaida-attackerna mot Washington och New York. Det kommer att uppmärksammas mycket, och förmodligen kommer det även nu att på sina håll blundas för hur mycket detta och andra blodsdåd är resultatet av nya, virulenta former av fascism. En annan variant av fascism är för övrigt förklaringen till massmordet och bombattentatet i juli i år i Norge.
Under de tio åren har jag skrivit ganska många gånger om terrorismens ideologiska rötter. Bland annat i den här artikeln efter ett attentat mot pendeltåg i Bombay (Mumbai) i Indien för fem år sedan. Den publicerades då av Kristianstadsbladet (lib) den 13 juli 2006, och har att döma av tecken på Internet hittat nya läsare, som fiskat upp den ur de digitala sedimenten.
Jag lägger in artikeln här på bloggen i oavkortat skick. Den innehåller åtskilligt som är aktuellt nu inför tioårsdagen av 11 septelber 2001.
Fascistisk våldsdyrkan ligger bakom
" Bomberna i Bombay visade på samma mönster som i Madrid och London. Men det behöver inte vara samma organisation som planerat alla tre massmorden på vanliga tågpassagerare. I Indien liksom i Spanien och England finns marginella, extrema grupper som ser Al-Qaidas blodsdåd som föredömen, och som kan operera på egen hand fast de förenas av en ideologi där våldsdyrkan är en viktig del.
Det kan, men behöver inte, finnas direkta personsamband till de dunkla miljöer i Pakistan och södra Afghanistans berg där resterna av al-Qaidas ideologiska ledning och staber förmodligen håller till. Efter attentaten i London kom det fram att en av självmordbombarna, som verkar ha haft en ledande roll, hade varit i Pakistan för någon form av instruktion.
I Bombay går de första misstankarna mot ett par våldsorganisationer med bakgrund i Pakistans och Indiens långvariga konflikt om Kashmir. Det innebär också ofrånkomliga misstankar mot den skuggvärld där Pakistans hemliga säkerhetstjänst opererat i många år, med understöd till extremister av många slag, inte bara i Kashmir utan också i Afghanistan.
Det är inte heller första gången som mycket allvarliga angrepp riktas mot Indien av organisationer vars ideologi är en förment islamistisk form av fascism. Bland sådana ideologer är Indien nästan lika hatat som USA, och det inte bara pga Kashmirkonflikten. Indiens demokrati – med både religionsfrihet och fulla politiska rättigheter för en stor muslimsk minoritet – är en styggelse för extremister som drömmer om diktatur och religionsförtryck.
Indiens riksdag är för dessa demokratihatare ett mål av samma art som den politiska ledningen i USA. Och det är inte bara så att de som planerade blodbadet på tågpassagerare i Bombay hade använt sprängningarna i Madrid och London som direkt förebild. Det finns ett minst lika viktigt samband med det välplanerade attentatet mot Indiens riksdag för några år sedan.
Då var syftet helt klart att provocera krig med att slå hårt mot Indiens demokrati genom att skjuta ett stort antal folkvalda. Endast tack vare några rådiga polismän misslyckades attentatsmännen den gången. De hade haft ett par hundra riksdagsmän som tänkbara måltavlor om de lyckats nå längre in i byggnaderna. De var nära att kunna skjuta vicepresidenten, men de mördade flera poliser, en parkarbetare och ytterligare någon anställd i riksdagsförvaltningen.
Då liksom nu ligger det nära till hands att extremister försökt hetta upp konflikten mellan Indien och Pakistan till en explosion som skulle skapa kaos och förstörelse och ge extremister möjlighet att ta över makten i Pakistan. Regeringen i Indien – och även den skakiga regimen i Pakistan – kommer dock troligen att anstränga sig för att undvika att situationen spetsas till så mycket att krigsrisken mellan kärnvapenstaterna åter blir akut.
Det återstår att se vilken av de olika våldsdyrkande grupperna som denna gång stått för sprängningarna av lokaltåg. Men vi vet faktiskt en hel del om det som förenar dessa extremister som tävlar i att använda islam som förevändning för blodsdåd. De liknar i hög grad tidigare fascistiska och liknande uppror från en nationalistisk eller auktoritärt religiös högerkant:
De är antiintellektuella rörelser ledda av intellektuella, oftast från relativt välbärgade familjer.
De avskyr andras frihet.
De förhärligar en självutnämnd elits våld.
Detta våld, som de glorifierar, blir snabbt ett självändamål.
De längtar efter ett auktoritärt styre som stoppar samhällsomvandling, inte minst då det gäller kvinnans ställning.
Som motiv för ny en diktatur använder de tillrättalagda eller falska bilder av äldre tiders styresskick – när de säger "kalifat" menar de vad som i Europas historia kallas fascism – eller yttersta högerns diktatur.
De muslimska länderna ställs nu inför det moderna samhället, med dess tendens till mer individuell frihet och helt nya ekonomiska resurser. På en del håll, som i Pakistan och i stora delar av arabvärlden, sker det under politiska och sociala förhållanden som blockerar omvandlingens positiva sidor. Då blir det särskilt mycket spelrum för sådana politiska extremister som under en samhällsomvandlings osäkerhet drömmer om ett slutet samhälle, och avskyr ett öppet. Resultatet blir en fascistisk våldsdyrkan.
Det är ett stort misstag att urskulda denna som någon form av progressiv u-landspolitik. Den är tvärtom just så farlig som de sprängda tågen i Bombay visar. Den är ett hot mot friheten, oavsett vilken täckmantel den har och oavsett om den missbrukar en religion eller inte. Det gäller i dag lika mycket som på 1930-talet. "
Under de tio åren har jag skrivit ganska många gånger om terrorismens ideologiska rötter. Bland annat i den här artikeln efter ett attentat mot pendeltåg i Bombay (Mumbai) i Indien för fem år sedan. Den publicerades då av Kristianstadsbladet (lib) den 13 juli 2006, och har att döma av tecken på Internet hittat nya läsare, som fiskat upp den ur de digitala sedimenten.
Jag lägger in artikeln här på bloggen i oavkortat skick. Den innehåller åtskilligt som är aktuellt nu inför tioårsdagen av 11 septelber 2001.
Fascistisk våldsdyrkan ligger bakom
" Bomberna i Bombay visade på samma mönster som i Madrid och London. Men det behöver inte vara samma organisation som planerat alla tre massmorden på vanliga tågpassagerare. I Indien liksom i Spanien och England finns marginella, extrema grupper som ser Al-Qaidas blodsdåd som föredömen, och som kan operera på egen hand fast de förenas av en ideologi där våldsdyrkan är en viktig del.
Det kan, men behöver inte, finnas direkta personsamband till de dunkla miljöer i Pakistan och södra Afghanistans berg där resterna av al-Qaidas ideologiska ledning och staber förmodligen håller till. Efter attentaten i London kom det fram att en av självmordbombarna, som verkar ha haft en ledande roll, hade varit i Pakistan för någon form av instruktion.
I Bombay går de första misstankarna mot ett par våldsorganisationer med bakgrund i Pakistans och Indiens långvariga konflikt om Kashmir. Det innebär också ofrånkomliga misstankar mot den skuggvärld där Pakistans hemliga säkerhetstjänst opererat i många år, med understöd till extremister av många slag, inte bara i Kashmir utan också i Afghanistan.
Det är inte heller första gången som mycket allvarliga angrepp riktas mot Indien av organisationer vars ideologi är en förment islamistisk form av fascism. Bland sådana ideologer är Indien nästan lika hatat som USA, och det inte bara pga Kashmirkonflikten. Indiens demokrati – med både religionsfrihet och fulla politiska rättigheter för en stor muslimsk minoritet – är en styggelse för extremister som drömmer om diktatur och religionsförtryck.
Indiens riksdag är för dessa demokratihatare ett mål av samma art som den politiska ledningen i USA. Och det är inte bara så att de som planerade blodbadet på tågpassagerare i Bombay hade använt sprängningarna i Madrid och London som direkt förebild. Det finns ett minst lika viktigt samband med det välplanerade attentatet mot Indiens riksdag för några år sedan.
Då var syftet helt klart att provocera krig med att slå hårt mot Indiens demokrati genom att skjuta ett stort antal folkvalda. Endast tack vare några rådiga polismän misslyckades attentatsmännen den gången. De hade haft ett par hundra riksdagsmän som tänkbara måltavlor om de lyckats nå längre in i byggnaderna. De var nära att kunna skjuta vicepresidenten, men de mördade flera poliser, en parkarbetare och ytterligare någon anställd i riksdagsförvaltningen.
Då liksom nu ligger det nära till hands att extremister försökt hetta upp konflikten mellan Indien och Pakistan till en explosion som skulle skapa kaos och förstörelse och ge extremister möjlighet att ta över makten i Pakistan. Regeringen i Indien – och även den skakiga regimen i Pakistan – kommer dock troligen att anstränga sig för att undvika att situationen spetsas till så mycket att krigsrisken mellan kärnvapenstaterna åter blir akut.
Det återstår att se vilken av de olika våldsdyrkande grupperna som denna gång stått för sprängningarna av lokaltåg. Men vi vet faktiskt en hel del om det som förenar dessa extremister som tävlar i att använda islam som förevändning för blodsdåd. De liknar i hög grad tidigare fascistiska och liknande uppror från en nationalistisk eller auktoritärt religiös högerkant:
De är antiintellektuella rörelser ledda av intellektuella, oftast från relativt välbärgade familjer.
De avskyr andras frihet.
De förhärligar en självutnämnd elits våld.
Detta våld, som de glorifierar, blir snabbt ett självändamål.
De längtar efter ett auktoritärt styre som stoppar samhällsomvandling, inte minst då det gäller kvinnans ställning.
Som motiv för ny en diktatur använder de tillrättalagda eller falska bilder av äldre tiders styresskick – när de säger "kalifat" menar de vad som i Europas historia kallas fascism – eller yttersta högerns diktatur.
De muslimska länderna ställs nu inför det moderna samhället, med dess tendens till mer individuell frihet och helt nya ekonomiska resurser. På en del håll, som i Pakistan och i stora delar av arabvärlden, sker det under politiska och sociala förhållanden som blockerar omvandlingens positiva sidor. Då blir det särskilt mycket spelrum för sådana politiska extremister som under en samhällsomvandlings osäkerhet drömmer om ett slutet samhälle, och avskyr ett öppet. Resultatet blir en fascistisk våldsdyrkan.
Det är ett stort misstag att urskulda denna som någon form av progressiv u-landspolitik. Den är tvärtom just så farlig som de sprängda tågen i Bombay visar. Den är ett hot mot friheten, oavsett vilken täckmantel den har och oavsett om den missbrukar en religion eller inte. Det gäller i dag lika mycket som på 1930-talet. "
* * *
Artikeln finns även på Kristianstadsbladets hemsida, på den här adressen.
måndag 5 september 2011
Uppdrag Granskning på onsdag 7/9 kommer att ta upp Torbjörn Törnqvist och förhållandet mellan bolaget Gunvor och ryska intressen
I övermorgon, onsdag 7/9, kommer Uppdrag Granskning i SVT 1 att sända en intervju med Torbjörn Törnqvist, den i Schweiz verksamme svenske affärsmannen som är en av de - enligt tidigare uppgifter - tre stora delägarna i oljehandelsbolaget Gunvor. Det är möjligt att TV-programmet kommer att innehålla intressanta nyheter om detta mycket omtalade, för att inte säga ryktesomsusade, företag.
Internationell affärspress skrev särskilt för tre år sedan en hel del om att en mycket stor del av rysk oljeexport förmedlades av detta bolag med det svenskklingande namnet - Gunvor - med en svensk som ett av de båda utåt synliga toppnamnen. Gunvorbolaget hade fått stora kontrakt med såväl den statskontrollerade oljejätten Rosneft som med Gazproms dotterbolag för oljeaffärer.
Törnqvist och bolaget Gunvor uppmärksammas alltså nu av SVT och Uppdrag Granskning. Själv skrev jag om Törnqvist och Gunvor för drygt tre år sedan i Eskilstuna-Kuriren 3/6 2008, och den krönikan finns på tidningens hemsida.
I E-K skrev jag bland annat detta:
" Vi utomstående kan inte veta om Gunvor är en normal affärsverksamhet eller en fasad som döljer något som mäktiga män i Kreml vill dölja. Från bolaget sägs officiellt att det har tre delägare, Törnqvist, miljardären Gennadij Timtjenko som hör till Vladimir Putins Petersburgbekanta, samt en tredje, hemlig person, som - heter det - bara har en liten andel och inte är någon kändis. Rykten utpekar i stället Vladimir Putin som nära lierad med bolaget eller rentav som dess faktiske huvudintressent, vilket är helt obevisat.
Enligt Financial Times ägs schweiziska Gunvor av ett bolag som finns i det för hemlighetsmakeri användbara holländska bolagsregistret. Detta andra bolag ägs av ett tredje, på Cypern, en inte obekant bas inom EU för ljusskygga ryska affärsintressen. Från Cypern går ägarkedjan vidare till ett brevlådeföretag på brittiska Jungfruöarna. Detta visar bara en sak med säkerhet - det är något i ägandet eller fördelningen av avkastningen som någon lagt ned stor omsorg på att dölja. "
Det skall bli intressant att se om Uppdrag Granskning möjligen har hittat svar på en del av de gåtor som funnits om ägarförhållandena i Gunvor och bolagets eventuella relationer till den högsta statsledningen i Ryssland. För egen del tog jag upp detta som ett exempel på de problem och faror som ligger i att s.k. skatteparadis - och även en del andra länders bolagsregister kan utnyttjas för att följa verkliga ägarförhållanden:
" Oavsett om det finns eller inte finns hemliga band mellan ryska statsledningen och det delvis "svenska" oljebolaget så är faktum att alla möjliga privata och statliga intressen, även sådana som är kriminella eller ombud för diktaturer, kan driva stora affärer i det fördolda men ändå utnyttja Västeuropas avancerade finansiella system.
I EU-länder som Holland, Luxemburg, Österrike, Cypern och - genom underlydande "skatteparadis" - Storbritannien har det byggts upp stora bank- och affärsjuridiska rörelser som hjälper både vanliga storbolag och rena skumraskföretag med skatteplanering eller med att dölja den verkliga ägarmakten.
Detta är ofta bekvämt för de inblandade. Men riskerna är betydande för värdepappersmarknaderna, liksom när det gäller brottsbekämpning och säkerhetspolitik.
Det är angeläget att mörkläggningslagarna ersätts av offentlighetskrav. Det ska gå att se vem som äger vad. Marknadsekonomin mår bra av öppenhet och genomlysning, den skadas när sådana som håller på med fiffel och båg får lagens hjälp att dölja det som inte tål dagsljus. "
" Även mycket seriöst näringsliv använder numera ofta en del av det skatteparadisen har att erbjuda. Ett annat slags bolagsgrupper som Lundins, med alla dess kontaktytor mot diktaturer, har helt centrala funktioner placerade i stater där insyn omöjliggörs. I denna gråzons bortre del kan andra aktörer röra sig, sådana som sysslar med mutor, insiderbrott och värdepapperssvindel.
Samma mörkläggning gynnar också narkotikabaroner, vapenhandlare och stortjuvar som använt president ämbeten till att råna sina egna länder. Där kan också de som förmedlar pengar till terroristorganisationer röra sig. Enormt rika hel- och halvdiktaturer kan dölja sina egna transaktioner, ägarpositioner och agentnät, och genom mellanhänder i skatteparadis operera inne i det ekonomiska systemet i länder som Sverige.
Oljedespotiernas enorma resurser ger dem bundsförvanter i västligt näringsliv, som på olika sätt är uppknutna genom oljekoncessioner som Lundins i Sudan eller genom aktieposter och samarbetsbolag som Lundins i Ryssland. Många i näringslivet har med åren blivit en effektiv internationell lobby för att skydda skatteparadisen, av skatteskäl och för att kunna genomföra en del affärer i det fördolda.
Men detta har i dagens värld blivit en lobby som även främjar makter och intressen som vill demokratierna ont och som kan bli farliga för oss. Efter 11 september 2001 har särskilt USA ökat trycket på insyn i vissa delar av skatteparadisens betalningsflöden. Men det är inte bara terroristpengar som är faran. "
Internationell affärspress skrev särskilt för tre år sedan en hel del om att en mycket stor del av rysk oljeexport förmedlades av detta bolag med det svenskklingande namnet - Gunvor - med en svensk som ett av de båda utåt synliga toppnamnen. Gunvorbolaget hade fått stora kontrakt med såväl den statskontrollerade oljejätten Rosneft som med Gazproms dotterbolag för oljeaffärer.
Törnqvist och bolaget Gunvor uppmärksammas alltså nu av SVT och Uppdrag Granskning. Själv skrev jag om Törnqvist och Gunvor för drygt tre år sedan i Eskilstuna-Kuriren 3/6 2008, och den krönikan finns på tidningens hemsida.
I E-K skrev jag bland annat detta:
" Vi utomstående kan inte veta om Gunvor är en normal affärsverksamhet eller en fasad som döljer något som mäktiga män i Kreml vill dölja. Från bolaget sägs officiellt att det har tre delägare, Törnqvist, miljardären Gennadij Timtjenko som hör till Vladimir Putins Petersburgbekanta, samt en tredje, hemlig person, som - heter det - bara har en liten andel och inte är någon kändis. Rykten utpekar i stället Vladimir Putin som nära lierad med bolaget eller rentav som dess faktiske huvudintressent, vilket är helt obevisat.
Enligt Financial Times ägs schweiziska Gunvor av ett bolag som finns i det för hemlighetsmakeri användbara holländska bolagsregistret. Detta andra bolag ägs av ett tredje, på Cypern, en inte obekant bas inom EU för ljusskygga ryska affärsintressen. Från Cypern går ägarkedjan vidare till ett brevlådeföretag på brittiska Jungfruöarna. Detta visar bara en sak med säkerhet - det är något i ägandet eller fördelningen av avkastningen som någon lagt ned stor omsorg på att dölja. "
Det skall bli intressant att se om Uppdrag Granskning möjligen har hittat svar på en del av de gåtor som funnits om ägarförhållandena i Gunvor och bolagets eventuella relationer till den högsta statsledningen i Ryssland. För egen del tog jag upp detta som ett exempel på de problem och faror som ligger i att s.k. skatteparadis - och även en del andra länders bolagsregister kan utnyttjas för att följa verkliga ägarförhållanden:
" Oavsett om det finns eller inte finns hemliga band mellan ryska statsledningen och det delvis "svenska" oljebolaget så är faktum att alla möjliga privata och statliga intressen, även sådana som är kriminella eller ombud för diktaturer, kan driva stora affärer i det fördolda men ändå utnyttja Västeuropas avancerade finansiella system.
I EU-länder som Holland, Luxemburg, Österrike, Cypern och - genom underlydande "skatteparadis" - Storbritannien har det byggts upp stora bank- och affärsjuridiska rörelser som hjälper både vanliga storbolag och rena skumraskföretag med skatteplanering eller med att dölja den verkliga ägarmakten.
Detta är ofta bekvämt för de inblandade. Men riskerna är betydande för värdepappersmarknaderna, liksom när det gäller brottsbekämpning och säkerhetspolitik.
Det är angeläget att mörkläggningslagarna ersätts av offentlighetskrav. Det ska gå att se vem som äger vad. Marknadsekonomin mår bra av öppenhet och genomlysning, den skadas när sådana som håller på med fiffel och båg får lagens hjälp att dölja det som inte tål dagsljus. "
Om de s.k. skatteparadisen har jag skrivit flera gånger i olika tidningar, bland annat i en gästkrönika i Borås Tidning den 2/9 2008. Krönikan i dess helhet finns på tidningens hemsida. Den handlar delvis om att Veckans Affärer hade belyst hur ägarna till Lundin-företagen använder skatteparadis för att arrangera uppbyggnaden av företagsgruppen.
(Om Lundin-företagen och deras affärer med diktaturerna i Eritrea, Sudan och Syrien, se tidigare inlägg här på bloggen.)
Men i Borås Tidning skrev jag också om de risker för våra ria samhällen som kan finnas i att andra makter kan dölja sina ekonomiska aktiviteter med hjälp av skatteparadis:" Även mycket seriöst näringsliv använder numera ofta en del av det skatteparadisen har att erbjuda. Ett annat slags bolagsgrupper som Lundins, med alla dess kontaktytor mot diktaturer, har helt centrala funktioner placerade i stater där insyn omöjliggörs. I denna gråzons bortre del kan andra aktörer röra sig, sådana som sysslar med mutor, insiderbrott och värdepapperssvindel.
Samma mörkläggning gynnar också narkotikabaroner, vapenhandlare och stortjuvar som använt president ämbeten till att råna sina egna länder. Där kan också de som förmedlar pengar till terroristorganisationer röra sig. Enormt rika hel- och halvdiktaturer kan dölja sina egna transaktioner, ägarpositioner och agentnät, och genom mellanhänder i skatteparadis operera inne i det ekonomiska systemet i länder som Sverige.
Oljedespotiernas enorma resurser ger dem bundsförvanter i västligt näringsliv, som på olika sätt är uppknutna genom oljekoncessioner som Lundins i Sudan eller genom aktieposter och samarbetsbolag som Lundins i Ryssland. Många i näringslivet har med åren blivit en effektiv internationell lobby för att skydda skatteparadisen, av skatteskäl och för att kunna genomföra en del affärer i det fördolda.
Men detta har i dagens värld blivit en lobby som även främjar makter och intressen som vill demokratierna ont och som kan bli farliga för oss. Efter 11 september 2001 har särskilt USA ökat trycket på insyn i vissa delar av skatteparadisens betalningsflöden. Men det är inte bara terroristpengar som är faran. "
De politiska slutsatserna förulerade jag såhär i krönikan i Borås Tidning:
" Själva möjligheten att dölja de verkliga ägarförhållandena ger stora och riskabla mörkläggningsmöjligheter åt både värdepapperssvindlare, diktaturer och bolag som likt Lundins opererar i samverkan med diktaturers ekonomiska intressen.
EU och USA borde därför förenas i att göra det omöjligt att ha mörklagda skatteparadis som ligger inbäddade inne i det västliga finansiella systemet. "
fredag 2 september 2011
155 regeringar tyckte nyss att Khadaffis regim var lämplig som skydd för de mänskliga rättigheterna
Förtycket i Libyen under Khadaffi-regimen, som nu brutit ihop, får vi nu läsa om nästan varje dag. Men var var alla dessa Khadaffikritiker i press och diplomati när regimen ännu var ohotad, eller när den så sent som på 90-talet var ännu mer extrem i sitt beteende?
Så sent som förra året röstade 155 regeringar i FN - av 188 möjliga vid det tillfället - för att Libyen skulle återinsättas i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. Mer om detta - se text här på bloggen 21 februari 2011!
Där finns också en påminnelse om de nära kontakterna mellan Khadaffis regim och ytterhögern i Österrike under ledning av Jörg Haider.
När Khadaffi hade gjort sig tillräckligt omöjlig, och med sina förtryckarmetoder och sina många egenheter, skaffat sig fiender på många håll fick han en resolution i Säkerhetsrådet emot sig. Det blev början till slutet. Men man ska för den skull inte tro att FN annars varit något skydd för mänskliga rättigheter i Libyen. Förutom voteringen med 155 röster förra året hör det också till bilden att Libyen under ett antal år fick sköta ordförandeskapet(!) i det organ som var föregångaren till Rådet för mänskliga rättigheter.
De s.k. arabiska våren har i år ändrat en del på FN-diplomatins vanliga sätt att skydda förtryckarregimer mot kritik och sanktioner. Om detta är en bestående förändring återstår att se. Klart är i alla fall att det som skett bara är en partiell, inte en grundlig förändring av hur det går till i FN.
Så sent som förra året röstade 155 regeringar i FN - av 188 möjliga vid det tillfället - för att Libyen skulle återinsättas i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. Mer om detta - se text här på bloggen 21 februari 2011!
Där finns också en påminnelse om de nära kontakterna mellan Khadaffis regim och ytterhögern i Österrike under ledning av Jörg Haider.
När Khadaffi hade gjort sig tillräckligt omöjlig, och med sina förtryckarmetoder och sina många egenheter, skaffat sig fiender på många håll fick han en resolution i Säkerhetsrådet emot sig. Det blev början till slutet. Men man ska för den skull inte tro att FN annars varit något skydd för mänskliga rättigheter i Libyen. Förutom voteringen med 155 röster förra året hör det också till bilden att Libyen under ett antal år fick sköta ordförandeskapet(!) i det organ som var föregångaren till Rådet för mänskliga rättigheter.
De s.k. arabiska våren har i år ändrat en del på FN-diplomatins vanliga sätt att skydda förtryckarregimer mot kritik och sanktioner. Om detta är en bestående förändring återstår att se. Klart är i alla fall att det som skett bara är en partiell, inte en grundlig förändring av hur det går till i FN.
50 år av besvärad tystnad kring extremism vid universiteten
När det senast var ny publicitet kring IKEA-grundaren Ingvar Kamprads tidigare medlemskap i olika högerextrema organisationer - Lindholmsnazisterna och sedan den nyfascistiska Nysvenska rörelsen - skrev jag i Eskilstuna-Kuriren om hur lång tid det ofta har gått innan tigandet och viskandet kring framträdande personers extremism följds av öppenhet och granskning:
" Fallet Kamprad är inte unikt. 1996 gav Sverker Oredsson, tidigare kommunstyrelsens ordförande (FP) i Lund, ut den skoningslöst klargörande Lunds universitet under andra världskriget. Där vimlar det av kända namn, och de får inte plats här. Professorskår och studentkår hade ett stort inslag av nazister, Hitlermedlöpare och andra högerextremister. Där fanns också en demokratisk gruppering, med band till flera riksdagspartier och med den liberale filosofiprofessorn Hans Larsson som viktig inspiratör.
Jurister, teologer, historiker och andra var djupt splittrade. Nazisympatisörer stod mot demokrater. Efter kriget rörde sig de som varit på olika sidor i sammanhang där de hela tiden möttes och skavde på varandra, inte bara på universitetet. Högerns, senare Moderaternas, riksdagsgrupp innehöll samtidigt framträdande namn från både studentnazismen och från de demokrater som i Lund tog strid mot nazismen. Om detta talades det i antydningar. Men i stort var det en besvärad tystnad. "
Jag noterade att det faktiskt gick hela 51 år från 1945 till Sverker Oredssons bok. Det hade nog vållat ytterst förbittrade konflikter om någon skrivit den boken 1966 eller 1976. Men när kommer motsvarande genomlysningar av andra vågor av extremism, i akademiska och andra sammanhang, som 70-talets diktaturhyllande vänsterextremism och nutidens extrema rörelser av högerpopulustisk och nyfascistisk sort?
" Det kanske dröjer till 2020 eller 2040 innan någon forskare ur en yngre generation gör motsvarande genomgång av universitetskommunismen och diktaturstödjandet under 70- och 80-talen.
I dag är ännu en våg av extremism under framväxt i Europa. Men lär nu av historien! Det är bättre att granska sådant här direkt när det uppstår, än att det ska dröja 50 år."
*
" Fallet Kamprad är inte unikt. 1996 gav Sverker Oredsson, tidigare kommunstyrelsens ordförande (FP) i Lund, ut den skoningslöst klargörande Lunds universitet under andra världskriget. Där vimlar det av kända namn, och de får inte plats här. Professorskår och studentkår hade ett stort inslag av nazister, Hitlermedlöpare och andra högerextremister. Där fanns också en demokratisk gruppering, med band till flera riksdagspartier och med den liberale filosofiprofessorn Hans Larsson som viktig inspiratör.
Jurister, teologer, historiker och andra var djupt splittrade. Nazisympatisörer stod mot demokrater. Efter kriget rörde sig de som varit på olika sidor i sammanhang där de hela tiden möttes och skavde på varandra, inte bara på universitetet. Högerns, senare Moderaternas, riksdagsgrupp innehöll samtidigt framträdande namn från både studentnazismen och från de demokrater som i Lund tog strid mot nazismen. Om detta talades det i antydningar. Men i stort var det en besvärad tystnad. "
Jag noterade att det faktiskt gick hela 51 år från 1945 till Sverker Oredssons bok. Det hade nog vållat ytterst förbittrade konflikter om någon skrivit den boken 1966 eller 1976. Men när kommer motsvarande genomlysningar av andra vågor av extremism, i akademiska och andra sammanhang, som 70-talets diktaturhyllande vänsterextremism och nutidens extrema rörelser av högerpopulustisk och nyfascistisk sort?
" Det kanske dröjer till 2020 eller 2040 innan någon forskare ur en yngre generation gör motsvarande genomgång av universitetskommunismen och diktaturstödjandet under 70- och 80-talen.
I dag är ännu en våg av extremism under framväxt i Europa. Men lär nu av historien! Det är bättre att granska sådant här direkt när det uppstår, än att det ska dröja 50 år."
*
Hela artikeln i Eskilstuna-Kuriren finns här, på tidningens hemsida.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
