Förre justitieministern Thomas Bodström (s) är väl inte enbart saknad i sitt eget parti sedan han gjorde sig omöjlig i dess ledning. Men hans skickligt marknadsförda bok, där han gör "avslöjanden" om partiets inre liv och rackar ner på riksdagen har förmodligen sålt en hel del.
I Hallands Nyheter finns en högst läsvärd artikel om boken av förre vice talmannen Christer Eirefelt (fp), som förut var riksdagsman för Halland.
Han dömer inte ut alla bokens kapitel men är i huvudsak skarpt kritisk, och skriver bland annat:
" ... [m]itt helhetsintryck av Thomas Bodströms senaste alster [är] att det är ett hastverk med ett ofta ytligt och raljerande resonemang. Att författaren har en hög uppfattning om sin egen betydelse för händelseutvecklingen går inte att ta miste på.
När han recenserar det egna partiets interna svårigheter har han naturligtvis en viss trovärdighet, men när han lika tvärsäkert redovisar hur det i själva verket står till i andra partier blir det drygt och ovederhäftigt. Polemiken mot den borgerliga regeringen har mest karaktären av debattartikel från partikansliet i slutskedet av en valrörelse när tonläget är högt och kravet på saklighet och språk lågt. Men mina invändningar i sak handlar främst om Bodströms syn på riksdagsarbetet. "
Christer Eirefelts artikel rekommenderas till läsning och finns på tidningens hemsida på den här adressen.
Tyngdpunkten i kritiken ligger på förre justitieministerns nedlåtande syn på riksdagsarbetet och hans inställning att det efter att han förlorade ministerposten gick bra att driva advokatbyrå och samtidigt vara riksdagsman. Eirefelt skriver, bland många andra läsvärda synpunkter:
" Riksdagsarbetet behöver fortlöpande ses över, så långt har Bodström rätt. Men att underlätta för ledamöterna att bedriva advokatverksamhet och att skriva och marknadsföra deckare är kanske inte det mest angelägna. "
***
Tillägg 27/6 2011:
Ännu en skarp vidräkning med Bodströms bok har levererats av tidigare statsrådet Bengt Göransson (s), se Dagens Nyheter i söndags (26/6). Den artikeln är också intressant som tecken på hur djupa klyftorna har blivit mellan olika personer och grupperingar inom det socialdemokratiska partiet. Man får nog leta ett tag för att hitta exempel på detta slags omdömen skrivna av en tidigare framstående s-minister med kritik mot en annan sådan.
onsdag 22 juni 2011
Bortfiltrerat i svensk press - Clarence Clemons jordfäst till tonerna av "O Store Gud"
Begravningen är en kristen gudstjänst, men i tidningsreferatet tvättas det religiösa bort och det som äger rum kallas en "privat ceremoni" eller liknande. Jag har sett detta ett par gånger tidigare när det gäller kända personer som avlidit och jordfästs utomlands.
Men den här gången har jag kunnat jämföra de svenska kvällstidningarnas nyhetstexter med lokaltidningens begravningsreferat. Skillnaden är så stor att man kan undra om det finns redaktioner där det blivit en norm att undvika att nämna kristendom i samband med begravningar.
Den världsberömde saxofonisten Clarence Clemons dog nyligen i Florida, 69 år gammal, och jordfästes i tisdags (21/6) i en kyrka i Palm Beach. Ett par hundra gäster var inbjudna till den två timmar långa jordfästningen, men denna var inte öppen för allmänheten. Förklaringen är enkel. Bruce Springsteen, Jackson Browne and The E Street Band spelade i gudstjänsten, och om alla beundrare av Clemons och Springsteen hade kunnat delta hade det blivit en jätteföreställning där familjen Clemons hade försvunnit i mängden. Så var det med den "privata ceremonin".
De stora rikstäckande medierna var inte heller inbjudna. Reportern från Washington Post fick skriva efter att ha stått utanför kyrkan och talat med några av begravningsgästerna. Men det finns ju lokalpress också, och Palm Beach Daily News hade sin reporter, Shannon Donnelly, på plats inne i kyrkan.
Det visar sig att Clarence Clemons jordfästes till tonerna av den svenska psalmen "O Store Gud", framförd på orgel i en "dånande version". En annan, ännu mer känd psalm, "Amazing Grace" (O, djup av nåd) spelades av ett syskonbarn till Clarence Clemons, på saxofon, det instrument den bortgångne själv blev världsberömd av att spela.
Annan musik framfördes också. Bruce Springsteen spelade solo, en version av "Tenth Avenue Freeze-Out", som påminde honom om början på hans flera årtionden långa samarbete med Clarence Clemons.
Gospeln "Take my Hand, Precious Lord" sjöngs. Jordfästningen förrättades av pastor Robert Norris, teologie doktor, utbildad vid Princeton och tidigare pastor i flera prebyterianska församlingar innan han tillträdde sin tjänst i kyrkan i Palm Beach. Invid altaret satt också en bror till Clarence Clemons, som tidigare tjänstgjorde i USA:s marinkår och därefter blev pastor.
Efter gudstjänsten hölls minnesstund i församlingshemmet. Tal vid begravningen hölls av bland andra Clarence hustru Viktoria samt av Bruce Springsteen.
Allt detta är lätt tillgänglig information, som på några ögonblick kan tas fram på nätet. Aftonbladet återger till och med uppgifter ur Palm Beach Daily News artikel, men inget som visar att det var en kristen begravning i en kyrka kommer med i Aftonbladets egen artikel. Det är oklart om filtret har funnits på någon nyhetsbyrås redaktion eller på svenska tidningsredaktioner. Men det är ganska tydligt att någon eller några tyckt att det varit bäst att tidningsläsarna getts intrycket att det var en privat, icke-religiös begravningsceremoni.
En lärorik liten episod när det gäller vinkling av nyheter.
[Tillägg: Det ovanstående har kommenterats av Birger Thuresson på ledarbloggen hos tidningen Dagen.]
Men den här gången har jag kunnat jämföra de svenska kvällstidningarnas nyhetstexter med lokaltidningens begravningsreferat. Skillnaden är så stor att man kan undra om det finns redaktioner där det blivit en norm att undvika att nämna kristendom i samband med begravningar.
Den världsberömde saxofonisten Clarence Clemons dog nyligen i Florida, 69 år gammal, och jordfästes i tisdags (21/6) i en kyrka i Palm Beach. Ett par hundra gäster var inbjudna till den två timmar långa jordfästningen, men denna var inte öppen för allmänheten. Förklaringen är enkel. Bruce Springsteen, Jackson Browne and The E Street Band spelade i gudstjänsten, och om alla beundrare av Clemons och Springsteen hade kunnat delta hade det blivit en jätteföreställning där familjen Clemons hade försvunnit i mängden. Så var det med den "privata ceremonin".
De stora rikstäckande medierna var inte heller inbjudna. Reportern från Washington Post fick skriva efter att ha stått utanför kyrkan och talat med några av begravningsgästerna. Men det finns ju lokalpress också, och Palm Beach Daily News hade sin reporter, Shannon Donnelly, på plats inne i kyrkan.
Det visar sig att Clarence Clemons jordfästes till tonerna av den svenska psalmen "O Store Gud", framförd på orgel i en "dånande version". En annan, ännu mer känd psalm, "Amazing Grace" (O, djup av nåd) spelades av ett syskonbarn till Clarence Clemons, på saxofon, det instrument den bortgångne själv blev världsberömd av att spela.
Annan musik framfördes också. Bruce Springsteen spelade solo, en version av "Tenth Avenue Freeze-Out", som påminde honom om början på hans flera årtionden långa samarbete med Clarence Clemons.
Gospeln "Take my Hand, Precious Lord" sjöngs. Jordfästningen förrättades av pastor Robert Norris, teologie doktor, utbildad vid Princeton och tidigare pastor i flera prebyterianska församlingar innan han tillträdde sin tjänst i kyrkan i Palm Beach. Invid altaret satt också en bror till Clarence Clemons, som tidigare tjänstgjorde i USA:s marinkår och därefter blev pastor.
Efter gudstjänsten hölls minnesstund i församlingshemmet. Tal vid begravningen hölls av bland andra Clarence hustru Viktoria samt av Bruce Springsteen.
Allt detta är lätt tillgänglig information, som på några ögonblick kan tas fram på nätet. Aftonbladet återger till och med uppgifter ur Palm Beach Daily News artikel, men inget som visar att det var en kristen begravning i en kyrka kommer med i Aftonbladets egen artikel. Det är oklart om filtret har funnits på någon nyhetsbyrås redaktion eller på svenska tidningsredaktioner. Men det är ganska tydligt att någon eller några tyckt att det varit bäst att tidningsläsarna getts intrycket att det var en privat, icke-religiös begravningsceremoni.
En lärorik liten episod när det gäller vinkling av nyheter.
[Tillägg: Det ovanstående har kommenterats av Birger Thuresson på ledarbloggen hos tidningen Dagen.]
tisdag 21 juni 2011
Rätt investeringar i rätt ordning - undvik att upprepa misstagen vid bygget av Botniabanan
Riksrevisionen åstadkommer ju minst sagt blandade resultat. Men dess granskning av beslutsunderlag och genomförande när det gäller Botniabanan till Umeå är både anmärkningsvärd och lärorik.Det går att undvika många misstag och lyckas bättre med framtida investeringar om man lär sig av det som gick fel i det här bygget, som för övrigt försenades med minst fyra år. Ännu längre dröjer det innan kapaciteten på anslutande banor har förbättrats så att banan kan få den användning för person- och godstrafik som den är tänkt att ha.
Jag har skrivit några rader om Riksrevisionen och Botniabanan i en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren 21 juni 2011. Ämnet är stort och jag berör bara delar av rapporten, som är ett dokument på 146 läsvärda sidor. Den kan läsas i sin helhet på Riksrevisionens hemsida.
Krönikan i E-K finns på den här adressen, och handlar om hur bra det är att förstå vad hela kostnaden är. Den handlar även om krogarnas betydelse för det nattliga gatuvåldet och de mycket tragiska och dyrbara hjärnskador som detta drar med sig.
När det gäller investeringskostnader står det så här i krönikan:
" ... Riksrevisionen har kommit med en lärorik rapport om den nya järnvägen från Sundsvall till Umeå. Mest pikant är kanske att dåvarande Banverket tycks ha förskönat den samhällsekonomiska kalkylen om restiderna och avsiktligt gett regering och riksdag missvisande beslutsunderlag.
Men dessutom togs det inte hänsyn till att järnvägen söder om nybygget, mot Sundsvall, Gävle och Stockholm, har för liten kapacitet för all den trafik som kalkylen för den nya Umeåbanan byggde på. Stora investeringskostnader tillkommer i efterhand. Förseningarna innan banan kan användas fullt ut drar ut åtminstone till 2015.
Därmed är det ju inte fel att investera i järnväg. ... Men lärdomen från Botniabanan är viktig inför beslutet om nya snabbtågsbanor. Man måste räkna med alla följdinvesteringar och anslutande banor och gå igenom hur hela transportsystemet kan fungera med utökad trafik. Sedan ska man göra rätt saker i rätt ordning. "
Jag har skrivit några rader om Riksrevisionen och Botniabanan i en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren 21 juni 2011. Ämnet är stort och jag berör bara delar av rapporten, som är ett dokument på 146 läsvärda sidor. Den kan läsas i sin helhet på Riksrevisionens hemsida.
Krönikan i E-K finns på den här adressen, och handlar om hur bra det är att förstå vad hela kostnaden är. Den handlar även om krogarnas betydelse för det nattliga gatuvåldet och de mycket tragiska och dyrbara hjärnskador som detta drar med sig.
När det gäller investeringskostnader står det så här i krönikan:
" ... Riksrevisionen har kommit med en lärorik rapport om den nya järnvägen från Sundsvall till Umeå. Mest pikant är kanske att dåvarande Banverket tycks ha förskönat den samhällsekonomiska kalkylen om restiderna och avsiktligt gett regering och riksdag missvisande beslutsunderlag.
Men dessutom togs det inte hänsyn till att järnvägen söder om nybygget, mot Sundsvall, Gävle och Stockholm, har för liten kapacitet för all den trafik som kalkylen för den nya Umeåbanan byggde på. Stora investeringskostnader tillkommer i efterhand. Förseningarna innan banan kan användas fullt ut drar ut åtminstone till 2015.
Därmed är det ju inte fel att investera i järnväg. ... Men lärdomen från Botniabanan är viktig inför beslutet om nya snabbtågsbanor. Man måste räkna med alla följdinvesteringar och anslutande banor och gå igenom hur hela transportsystemet kan fungera med utökad trafik. Sedan ska man göra rätt saker i rätt ordning. "
lördag 18 juni 2011
Folkstyre eller ämbetsmannavälde i svensk vargpolitik?
EU-kommissionen har för några dagar sedan vevat ett varv till i frågan om den så kallade vargpolitiken ska bestämmas av de folkvalda i Sverige eller av icke-valda ämbetsmän i Bryssel eller EU-domstolen. Kommissionens miljö-"minister" hotar med att dra Sverige inför domstolen, men den svenska regeringen anser att kommissionen saknar hållbara skäl för detta.
Som vanligt i den här frågan har Ekoredaktionen hos Sveriges Radio rapporterat okritiskt och entusiastiskt om den linje som drivs av en avdelning inom EU-förvaltningen i Bryssel. Som vanligt är det för radion ganska ointressant att kompromissen om den svenska vargpolitiken bygger på ett svenskt riksdagsbeslut, för övrigt antaget under förra mandatperioden med stöd av fyra allianspartier samt socialdemokraterna.
Jag skrev om detta i Karlskoga-Kuriren tidigare i år, se här på bloggen under april 2011! Bland annat skrev jag då det följande om konflikten mellan tjänstemannamakt och folkstyre i vargpolitiken:
" ... [E]n minoritet som förlorat i riksdagen har ... kunnat mobilisera EU-byråkratin för att ställa riksdagen åt sidan. Sådant händer även i en del andra frågor, och kan i onödan skada väljarförtroendet för EU-samarbetet.
Förre tyske förbundspresidenten Roman Herzog har kallat det för en glidande centralisering som blivit inbyggd i EU-systemet: De som förlorar en fråga på hemmaplan försöker ofta flytta makt och beslut till EU-nivå.
Det underlättas av tänjbara, oklara EU-regler och av ambitioner hos EU-organen att vidga sin makt. Det har nu hänt även i vargfrågan.
De som vill ha minst 450 vargar, ingen licensjakt och mindre hänsyn till lokalbefolkningen har åsiktsgemenskap med tjänstemän i Bryssel, och dessa saknar nämnvärd respekt för den demokratiska processen i Sverige."
Som vanligt i den här frågan har Ekoredaktionen hos Sveriges Radio rapporterat okritiskt och entusiastiskt om den linje som drivs av en avdelning inom EU-förvaltningen i Bryssel. Som vanligt är det för radion ganska ointressant att kompromissen om den svenska vargpolitiken bygger på ett svenskt riksdagsbeslut, för övrigt antaget under förra mandatperioden med stöd av fyra allianspartier samt socialdemokraterna.
Jag skrev om detta i Karlskoga-Kuriren tidigare i år, se här på bloggen under april 2011! Bland annat skrev jag då det följande om konflikten mellan tjänstemannamakt och folkstyre i vargpolitiken:
" ... [E]n minoritet som förlorat i riksdagen har ... kunnat mobilisera EU-byråkratin för att ställa riksdagen åt sidan. Sådant händer även i en del andra frågor, och kan i onödan skada väljarförtroendet för EU-samarbetet.
Förre tyske förbundspresidenten Roman Herzog har kallat det för en glidande centralisering som blivit inbyggd i EU-systemet: De som förlorar en fråga på hemmaplan försöker ofta flytta makt och beslut till EU-nivå.
Det underlättas av tänjbara, oklara EU-regler och av ambitioner hos EU-organen att vidga sin makt. Det har nu hänt även i vargfrågan.
De som vill ha minst 450 vargar, ingen licensjakt och mindre hänsyn till lokalbefolkningen har åsiktsgemenskap med tjänstemän i Bryssel, och dessa saknar nämnvärd respekt för den demokratiska processen i Sverige."
tisdag 14 juni 2011
Sveriges Television förfalskar ännu en gång svensk politisk historia
Ledningen för Sveriges Television tycks inte ha något emot att på nytt visa upp företagets sämsta sidor.
SVT sänder programserien "Hundra svenska år" i repris. Därmed upprepar SVT den förfalskning av svensk historia som kritiserades skarpt när serien sändes första gången.
Vad det handlar om skriver Håkan Holmberg om på ledarsidan i Upsala Nya Tidning (lib). Programseriens upphovsmän Olle Häger och Hans Villius raderade systematiskt bort liberalerna och deras statsministrar Karl Staaff och Nils Edén ur historien om striden för parlamentarism och allmän och lika rösträtt. De spred bilden att socialdemokraterna var ensamma i striden för demokratin. Samtidigt förskönade de bilden av kungen Gustav V, som i verkligheten länge stod på högerns sida i motståndet mot parlamentarism och allmän och lika rösträtt.
Håkan Holmbergs artikel i Upsala Nya Tidning finns på den här adressen.
Minnet av hur det egentligen gick till när Första Kammarens, monarkins och ämbetsmannamaktens motstånd mot parlamentarism och demokrati bröts är fortfarande efter omkring 100 år mycket obekväm på en del håll. Hägers och Villius programserie är ett av tecknen på detta. Ett annat är den ekande officiella tystnaden kring många av de 100-årsdagar som nu passerar ett århundrade efter den långa slutstriden om demokratiseringen 1905-1918. Om detta skrev jag i Eskilstuna-Kuriren 24 april 2011, på den här adressen.
Det är i år hundra år efter det första riksdagsvalet efter den första av de båda stora rösträttsreformerna, där rösträtten för män hade blivit nästan allmän. Valet medförde att Karl Staaff bildade den andra liberala regeringen, stödd på Andra Kammaren. Regeringens politik fälldes gång på gång av Första Kammaren, som byggde på graderad kommunalrätt. Fortsättningen blev borggårdskrisen, kungaregeringen Hammarskjöld, Edéns parlamentariska koalitionsregering efter högerns nederlag i andrakammarvaletvalet 1917 och det demokratiska genombrottet hösten 1918.
De som i likhet med Sveriges Television föredrar en förvrängd historieskrivning kommer att få många tillfällen de närmaste åren.
SVT sänder programserien "Hundra svenska år" i repris. Därmed upprepar SVT den förfalskning av svensk historia som kritiserades skarpt när serien sändes första gången.
Vad det handlar om skriver Håkan Holmberg om på ledarsidan i Upsala Nya Tidning (lib). Programseriens upphovsmän Olle Häger och Hans Villius raderade systematiskt bort liberalerna och deras statsministrar Karl Staaff och Nils Edén ur historien om striden för parlamentarism och allmän och lika rösträtt. De spred bilden att socialdemokraterna var ensamma i striden för demokratin. Samtidigt förskönade de bilden av kungen Gustav V, som i verkligheten länge stod på högerns sida i motståndet mot parlamentarism och allmän och lika rösträtt.
Håkan Holmbergs artikel i Upsala Nya Tidning finns på den här adressen.
Minnet av hur det egentligen gick till när Första Kammarens, monarkins och ämbetsmannamaktens motstånd mot parlamentarism och demokrati bröts är fortfarande efter omkring 100 år mycket obekväm på en del håll. Hägers och Villius programserie är ett av tecknen på detta. Ett annat är den ekande officiella tystnaden kring många av de 100-årsdagar som nu passerar ett århundrade efter den långa slutstriden om demokratiseringen 1905-1918. Om detta skrev jag i Eskilstuna-Kuriren 24 april 2011, på den här adressen.
Det är i år hundra år efter det första riksdagsvalet efter den första av de båda stora rösträttsreformerna, där rösträtten för män hade blivit nästan allmän. Valet medförde att Karl Staaff bildade den andra liberala regeringen, stödd på Andra Kammaren. Regeringens politik fälldes gång på gång av Första Kammaren, som byggde på graderad kommunalrätt. Fortsättningen blev borggårdskrisen, kungaregeringen Hammarskjöld, Edéns parlamentariska koalitionsregering efter högerns nederlag i andrakammarvaletvalet 1917 och det demokratiska genombrottet hösten 1918.
De som i likhet med Sveriges Television föredrar en förvrängd historieskrivning kommer att få många tillfällen de närmaste åren.
lördag 11 juni 2011
Röd-brun samtrafik - vill miljöpartister och socialdemokrater fortsätta med den?
Mona Sahlins kategoriska avståndstagande från samspel med de s.k. "Sverigedemokraterna" har följts av att Juholts och Åkessons partiledningar lär sig springa på varandras bollar för att sätta regeringen i minoritet. Om detta skriver jag i en gästkrönika på ledarsidan i Nya Wermlands-Tidningen 11 juni 2011. Jag menar att i både miljöpartiet och socialdemokraterna har man anledning att tänka sig för. Libyenfrågan är en av flera orsaker för dem att tänka efter om de verkligen vill delta i mer av den röd-bruna samtrafik som börjat förekomma.
I själva Libyenfrågan slutade det dock med att Håkan Juholt vek sig. Andra i hans parti insåg att de höll på att hamna i en omöjlig sits, och gå Khadaffis ärenden tillsammans med Åkessons SD-parti. Om skiljelinjerna i den frågan skriver jag i NWT:
" När nu partierna åter är på plats i sina naturliga positioner i Libyenfrågan kan man se hur de s.k. Sverigedemokraterna och det s.k. vänsterpartiet samlas kring sådant som är fördelaktigt för Khadaffi. Det är samma uppställning som om Afghanistan. Vänsterpartiet valde där i vanlig ordning den linje som skulle skada USA, även när USA:s motståndare är fascister och likartade diktaturrörelser. Som väntat anslöt sig Åkessons SD-parti till Ohly-linjen när de kom in i riksdagen i höstas.
När det i våras stod klart att Khadaffiregimen var på väg att krossa oppositionsrörelsen i blod ingrep ett antal länder med stöd av FN-beslut. Åkessons SD-parti valde genast i sin antiamerikanska och antivästliga anda den linje som skulle ha gett Khadaffi fritt fram att göra slarvsylta av allt som fanns av opposition i Libyen. Ohlys vänsterparti splittrades då tillfälligt och stödde det som då troddes vara en föga meningsfull svensk flyginsats. Nu är Ohly och Åkesson tillbaka i sin naturliga åsiktsgemenskap i detta slags frågor. "
Jag menar att det är mot den bakgrunden man bör se Håkan Juholts märkliga manövrerande om att ta hem de svenska JAS-planen:
" Ett krav på att avbryta den svenska flyginsatsen, med en tydlig politisk signal till stöd för fortsatt Khadaffivälde, skulle ha en garanterad riksdagsmajoritet och tillfoga regeringen ett mycket allvarligt nederlag – ifall socialdemokraterna kunde få även miljöpartiet att delta i att utnyttja det antiamerikanska samförståndet mellan yttervänster och SD. "
Nu blev det ju inte så. Men först fick Håkan Juholt igenom att de svenska JAS-planen i princip inte skulle få skjuta mot markmål:
" Hade alla länder ställt samma villkor hade Khadaffis hemliga polis nu varit färdig med blodig tortyr och utrensning i Benghazi. När JAS-planen i alla fall kom iväg visade sig deras avancerade utrustning för spaning vara en värdefull insats på oppositions- och Nato-sidan i Libyen. Då krävde Håkan Juholt att JAS-planen snabbt skulle tas hem. Motivet var förmodligen inrikespolitisk taktik. Men realiteten hade ju blivit att synsättet i axeln Ohly-Åkesson fått bestämma svensk utrikespolitik till förmån för en högst vedervärdig fascistdiktatur. "
Det var ett riktigt olyckstillbud i svensk utrikespolitik. Men till sist backade alltså Juholts partiledning. Miljöpartiets ledning var inte glad åt det som pågick och några inflytelserika socialdemokrater och flera s-tidningar ställde sig på regeringens sida.
Hela krönikan i Nya Wermlands-Tidningen finns på den här adressen.
Tidigare bloggtexter i samma eller närliggande ämne - se 16 och 18 maj 2011. För en anann jämförelse mellan s.k. "sverigedemokrater" och s.k. "vänsterpartister" - se 4 september 2010.
I själva Libyenfrågan slutade det dock med att Håkan Juholt vek sig. Andra i hans parti insåg att de höll på att hamna i en omöjlig sits, och gå Khadaffis ärenden tillsammans med Åkessons SD-parti. Om skiljelinjerna i den frågan skriver jag i NWT:
" När nu partierna åter är på plats i sina naturliga positioner i Libyenfrågan kan man se hur de s.k. Sverigedemokraterna och det s.k. vänsterpartiet samlas kring sådant som är fördelaktigt för Khadaffi. Det är samma uppställning som om Afghanistan. Vänsterpartiet valde där i vanlig ordning den linje som skulle skada USA, även när USA:s motståndare är fascister och likartade diktaturrörelser. Som väntat anslöt sig Åkessons SD-parti till Ohly-linjen när de kom in i riksdagen i höstas.
När det i våras stod klart att Khadaffiregimen var på väg att krossa oppositionsrörelsen i blod ingrep ett antal länder med stöd av FN-beslut. Åkessons SD-parti valde genast i sin antiamerikanska och antivästliga anda den linje som skulle ha gett Khadaffi fritt fram att göra slarvsylta av allt som fanns av opposition i Libyen. Ohlys vänsterparti splittrades då tillfälligt och stödde det som då troddes vara en föga meningsfull svensk flyginsats. Nu är Ohly och Åkesson tillbaka i sin naturliga åsiktsgemenskap i detta slags frågor. "
Jag menar att det är mot den bakgrunden man bör se Håkan Juholts märkliga manövrerande om att ta hem de svenska JAS-planen:
" Ett krav på att avbryta den svenska flyginsatsen, med en tydlig politisk signal till stöd för fortsatt Khadaffivälde, skulle ha en garanterad riksdagsmajoritet och tillfoga regeringen ett mycket allvarligt nederlag – ifall socialdemokraterna kunde få även miljöpartiet att delta i att utnyttja det antiamerikanska samförståndet mellan yttervänster och SD. "
Nu blev det ju inte så. Men först fick Håkan Juholt igenom att de svenska JAS-planen i princip inte skulle få skjuta mot markmål:
" Hade alla länder ställt samma villkor hade Khadaffis hemliga polis nu varit färdig med blodig tortyr och utrensning i Benghazi. När JAS-planen i alla fall kom iväg visade sig deras avancerade utrustning för spaning vara en värdefull insats på oppositions- och Nato-sidan i Libyen. Då krävde Håkan Juholt att JAS-planen snabbt skulle tas hem. Motivet var förmodligen inrikespolitisk taktik. Men realiteten hade ju blivit att synsättet i axeln Ohly-Åkesson fått bestämma svensk utrikespolitik till förmån för en högst vedervärdig fascistdiktatur. "
Det var ett riktigt olyckstillbud i svensk utrikespolitik. Men till sist backade alltså Juholts partiledning. Miljöpartiets ledning var inte glad åt det som pågick och några inflytelserika socialdemokrater och flera s-tidningar ställde sig på regeringens sida.
Hela krönikan i Nya Wermlands-Tidningen finns på den här adressen.
Tidigare bloggtexter i samma eller närliggande ämne - se 16 och 18 maj 2011. För en anann jämförelse mellan s.k. "sverigedemokrater" och s.k. "vänsterpartister" - se 4 september 2010.
söndag 5 juni 2011
6 juni - en dag för demokratin och svensk frihetstradition
Nationaldagen den 6 juni är en dag då Sveriges fria samhällsordning bör kommas ihåg. Den svenska frihetstraditionen är utmärkande för Sverige, och skiljer vårt lands historia från det stora flertalet andra länders.
Inför Nationaldagen skrev jag för sex år sedan en krönika, som hade en del Värmlandsanknytning och som kom i tryck i Karlstad i Värmlands Folkblad, den 3 juni 2005. Den krönikan innehåller en hel del som kan vara värt att upprepa. Här är artikelns text i dess helhet:
" För de tongivande medierna i Stockholm verkar det vara obekvämt med nationaldag, utom då de kan visa ännu fler bilder på kungligheter. Att Sverige har bidragit med sådant som i dag bör vara en demokratisk förebild för hela världen tycks vara märkligt svårt att kännas vid.
Men på nationaldagen 6 juni bör vi minnas sådant där Sverige visat vägen för alla länder. Sverige var allra först med grundlagsskyddad tryckfrihet och offentlighetsprincip - alltså att myndigheternas papper är öppna för insyn, med undantag endast där det finns tydliga sekretessregler i lag. Detta infördes i Sverige redan 1766. I dag kan vi vara stolta över världens starkaste och bäst genom-tänkta grundlagsskydd för tryck- och yttrandefrihet.
Att somliga tycks ha så svårt att tala om den saken på nationaldagen har en del att göra med hur historie-skrivningen så ofta tycks förakta och förtiga människor som gjort stora insatser för att ge oss demokratin.
Ett exempel är en av 1900-talets mest kända värmlänningar, journalisten, författaren, riksdags-mannen och landshövdingen Rolf Edberg. I dagens tryckfrihetsförordning från 1949 finns en världsunik meddelarfrihet. Den är en grundlagsfäst rätt att, inom vida gränser som bara sätts av grundlagen själv, lämna upplysningar till tidningar och andra medier för publicering. De reglerna är införda under allmän enighet, och föreslogs på 1940-talet av en enig utredning.
Men även i eniga utredningar är det några som kommer med lösningen på stora frågor. Det var Rolf Edberg (s), och en annan redaktör och riksdagsman, Knut Peterson (fp), som var idégivarna till att skydda den fria nyhetsförmedlingen med en stark meddelarfrihet, så som vi nu har den i svensk grundlag. Edbergs och Peterssons betydelse för den frågan underströks av utredningens ordförande Natanael Gärde [fp] i en bok några år senare.
De är ju båda berömda för annat, Rolf Edberg som författare i miljöfrågor och Knut Petersson som Torgny Segerstedts närmaste medarbetare på Handelstidningen och i kritiken mot eftergiftspolitiken mot nazisterna.
Men hur många har ens i Värmland hört talas om att Rolf Edberg gjorde en av sina viktigaste insatser som grundlagsfader, för en av de centrala delarna i tryckfrihetsförordningen? Det står i vart fall inte ett ord om det i Nationalencyklopedin.
Tystnaden om Rolf Edbergs insats på grundlagsområdet är ingen tillfällighet - den är en del av mönstret. Vilka skrev 1719-23 de grundlagar som gjorde Sverige till en pionjär för parlamentarism - och lade grunden till riksdagens starka ställning? De var så mycket före sin tid att utskottsväsendet och mycket annat i riksdagen fortfarande bygger på sådant som de började med på 1700-talet. Men dessa grundlagsfäder är icke-personer i svensk historia.
Vilka åstadkom Tryckfrihetsförordningen 1766, en unik insats för sin tid och ett av Sveriges viktigaste bidrag till den politiska världshistorien? Den främste grundlagsfadern den gången, Anders Chydenius från [Österbotten i] Finland, brukar numera få den hyllning han förtjänar, inte i Sverige så mycket, men i Finland i alla fall.
Men de som hjälpte honom att genomföra tryckfrihet och offentlighetsprincip är noga utplånade ur svensk historieskrivning. Det är på liknande sätt med dem som återställde tryckfriheten 1809, och med de flesta av dem som lyckades få igenom allmän och lika rösträtt och parlamentarism i början av 1900-talet. Utöver Hjalmar Branting, och kanske Nils Edén eller Karl Staaff, behandlas de flesta av demokratins främsta upphovsmän som historiska icke-personer.
Vad fyller då den populära historieskrivningen? Kungar, kungar, kungar, och några drottningar. En från Erik Gustaf Geijer nedärvd ensidig rojalism i synen på historien förfalskar vårt lands traditioner. Nästan alla som bidrog till demokratin försvinner som skuggor i det förflutna, medan sådana som motarbetade demokratin lyfts fram som symboler för Sverige.
När vi gör mer allvar av vår nationaldag bör vi rätta till det här. Vi skall ha en nationaldag för demokrati, inte för demokratiförakt. "
Inför Nationaldagen skrev jag för sex år sedan en krönika, som hade en del Värmlandsanknytning och som kom i tryck i Karlstad i Värmlands Folkblad, den 3 juni 2005. Den krönikan innehåller en hel del som kan vara värt att upprepa. Här är artikelns text i dess helhet:
" För de tongivande medierna i Stockholm verkar det vara obekvämt med nationaldag, utom då de kan visa ännu fler bilder på kungligheter. Att Sverige har bidragit med sådant som i dag bör vara en demokratisk förebild för hela världen tycks vara märkligt svårt att kännas vid.
Men på nationaldagen 6 juni bör vi minnas sådant där Sverige visat vägen för alla länder. Sverige var allra först med grundlagsskyddad tryckfrihet och offentlighetsprincip - alltså att myndigheternas papper är öppna för insyn, med undantag endast där det finns tydliga sekretessregler i lag. Detta infördes i Sverige redan 1766. I dag kan vi vara stolta över världens starkaste och bäst genom-tänkta grundlagsskydd för tryck- och yttrandefrihet.
Att somliga tycks ha så svårt att tala om den saken på nationaldagen har en del att göra med hur historie-skrivningen så ofta tycks förakta och förtiga människor som gjort stora insatser för att ge oss demokratin.
Ett exempel är en av 1900-talets mest kända värmlänningar, journalisten, författaren, riksdags-mannen och landshövdingen Rolf Edberg. I dagens tryckfrihetsförordning från 1949 finns en världsunik meddelarfrihet. Den är en grundlagsfäst rätt att, inom vida gränser som bara sätts av grundlagen själv, lämna upplysningar till tidningar och andra medier för publicering. De reglerna är införda under allmän enighet, och föreslogs på 1940-talet av en enig utredning.
Men även i eniga utredningar är det några som kommer med lösningen på stora frågor. Det var Rolf Edberg (s), och en annan redaktör och riksdagsman, Knut Peterson (fp), som var idégivarna till att skydda den fria nyhetsförmedlingen med en stark meddelarfrihet, så som vi nu har den i svensk grundlag. Edbergs och Peterssons betydelse för den frågan underströks av utredningens ordförande Natanael Gärde [fp] i en bok några år senare.
De är ju båda berömda för annat, Rolf Edberg som författare i miljöfrågor och Knut Petersson som Torgny Segerstedts närmaste medarbetare på Handelstidningen och i kritiken mot eftergiftspolitiken mot nazisterna.
Men hur många har ens i Värmland hört talas om att Rolf Edberg gjorde en av sina viktigaste insatser som grundlagsfader, för en av de centrala delarna i tryckfrihetsförordningen? Det står i vart fall inte ett ord om det i Nationalencyklopedin.
Tystnaden om Rolf Edbergs insats på grundlagsområdet är ingen tillfällighet - den är en del av mönstret. Vilka skrev 1719-23 de grundlagar som gjorde Sverige till en pionjär för parlamentarism - och lade grunden till riksdagens starka ställning? De var så mycket före sin tid att utskottsväsendet och mycket annat i riksdagen fortfarande bygger på sådant som de började med på 1700-talet. Men dessa grundlagsfäder är icke-personer i svensk historia.
Vilka åstadkom Tryckfrihetsförordningen 1766, en unik insats för sin tid och ett av Sveriges viktigaste bidrag till den politiska världshistorien? Den främste grundlagsfadern den gången, Anders Chydenius från [Österbotten i] Finland, brukar numera få den hyllning han förtjänar, inte i Sverige så mycket, men i Finland i alla fall.
Men de som hjälpte honom att genomföra tryckfrihet och offentlighetsprincip är noga utplånade ur svensk historieskrivning. Det är på liknande sätt med dem som återställde tryckfriheten 1809, och med de flesta av dem som lyckades få igenom allmän och lika rösträtt och parlamentarism i början av 1900-talet. Utöver Hjalmar Branting, och kanske Nils Edén eller Karl Staaff, behandlas de flesta av demokratins främsta upphovsmän som historiska icke-personer.
Vad fyller då den populära historieskrivningen? Kungar, kungar, kungar, och några drottningar. En från Erik Gustaf Geijer nedärvd ensidig rojalism i synen på historien förfalskar vårt lands traditioner. Nästan alla som bidrog till demokratin försvinner som skuggor i det förflutna, medan sådana som motarbetade demokratin lyfts fram som symboler för Sverige.
När vi gör mer allvar av vår nationaldag bör vi rätta till det här. Vi skall ha en nationaldag för demokrati, inte för demokratiförakt. "
onsdag 1 juni 2011
FIFA:s affärer - ett starkt skäl att inte öda tid och pengar på att ansöka om att få ordna fotbolls-VM
Det skandalomsusade internationella fotbollsförbundet FIFA möts nu för att bland annat välja ordförande, och ende kvarvarande kandidat är Sepp Blatter. Apropå FIFA och släkten Blatter så skrev jag en krönika om organisationens affärsmodell i Eskilstuna-Kuriren den 14 juli 2010.
Bakgrunden var då det som hade kommit fram om de villkor FIFA ställde upp för att låta förra VM spelas i Sydafrika. Dessa villkor ville FIFA i viktiga delar hemlighålla, men FIFA:s kravlista blev ändå offentlig. Den omfattades nämligen av offentlighetsregler i Holland, som också var med om att söka VM men inte lyckades med det. När det gäller FIFA:s ledning är också organisationens förhållande till bolagen HBO och Infront av intresse, och om det skrev jag i E-K:
" ... [T]ill FIFA:s egna affärsintressen gavs [i Sydafrika] stora frälseförmåner. Alla organisationens viktiga partners för sponsoravtal, tv-rättigheter och annat omfattades. Kring alla arenor och många andra platser där VM-arrangemang ägde rum upprättades skattefria zoner. Från dem motades andra företag bort.
FIFA:s sponsorer och andra bidragsgivare fick sälja varor momsfritt och utan vanlig företags- och inkomstskatt. Till de gynnade hörde inte minst de schweiziska bolag som har nyckelroller för FIFA:s miljardintäkter från tv-rättigheter och sponsring.
Skattefrälset omfattade tv-producenten HBS, som fått ensamrätt på att förmedla de tv-signaler övriga tv-bolag måste använda för att kunna visa matcherna för oss.
HBS är dotterbolag till Infront, ett bolag i Schweiz som ägs av ett par finansfamiljer. Det är ledande i många sporter på att mot provision förmedla sponsoravtal och tv-rättigheter. Bland annat har de kontor i Stockholm. Som VD har de – ett av livets små sammanträffanden – anställt Philippe Blatter.
Låter namnet bekant? Jodå, det är brorsonen till Sepp Blatter, styrelseordföranden i FIFA, som har huvudkontoret i – just det, Schweiz.
Schweiz vann mycket mer i Sydafrika än den där matchen mot Spanien. FIFA:s intäkter uppges ha ökat med omkring hälften sedan förra VM-perioden. Enligt BBC drog FIFA då in cirka 20 miljarder kronor brutto på sponsring, tv-rättigheter och andra VM-intäkter.
Denna kommersiella penningmaskin behandlas i Schweiz som ideell, nästan helt obeskattad välgörenhet."
Av detta och annat kan man bland annat dra slutsatsen att Sverige och de andra nordiska länderna bör avstå från att lämna in en ansökan om att få arrangera fotbolls-VM i Norden. Den senaste omgången i FIFA, där två kommande VM-turneringar efter diverse mygel tilldelades Ryssland och Qatar, tyder också på att svenska skattepengar inte bör riskeras på att understödja någon eventuell nordisk VM-ansökan.
Hela krönikan i Eskilstuna-Kuriren - "Utan skattefrälse inget fotbolls-VM" - finns att läsa på den här adressen.
Bakgrunden var då det som hade kommit fram om de villkor FIFA ställde upp för att låta förra VM spelas i Sydafrika. Dessa villkor ville FIFA i viktiga delar hemlighålla, men FIFA:s kravlista blev ändå offentlig. Den omfattades nämligen av offentlighetsregler i Holland, som också var med om att söka VM men inte lyckades med det. När det gäller FIFA:s ledning är också organisationens förhållande till bolagen HBO och Infront av intresse, och om det skrev jag i E-K:
" ... [T]ill FIFA:s egna affärsintressen gavs [i Sydafrika] stora frälseförmåner. Alla organisationens viktiga partners för sponsoravtal, tv-rättigheter och annat omfattades. Kring alla arenor och många andra platser där VM-arrangemang ägde rum upprättades skattefria zoner. Från dem motades andra företag bort.
FIFA:s sponsorer och andra bidragsgivare fick sälja varor momsfritt och utan vanlig företags- och inkomstskatt. Till de gynnade hörde inte minst de schweiziska bolag som har nyckelroller för FIFA:s miljardintäkter från tv-rättigheter och sponsring.
Skattefrälset omfattade tv-producenten HBS, som fått ensamrätt på att förmedla de tv-signaler övriga tv-bolag måste använda för att kunna visa matcherna för oss.
HBS är dotterbolag till Infront, ett bolag i Schweiz som ägs av ett par finansfamiljer. Det är ledande i många sporter på att mot provision förmedla sponsoravtal och tv-rättigheter. Bland annat har de kontor i Stockholm. Som VD har de – ett av livets små sammanträffanden – anställt Philippe Blatter.
Låter namnet bekant? Jodå, det är brorsonen till Sepp Blatter, styrelseordföranden i FIFA, som har huvudkontoret i – just det, Schweiz.
Schweiz vann mycket mer i Sydafrika än den där matchen mot Spanien. FIFA:s intäkter uppges ha ökat med omkring hälften sedan förra VM-perioden. Enligt BBC drog FIFA då in cirka 20 miljarder kronor brutto på sponsring, tv-rättigheter och andra VM-intäkter.
Denna kommersiella penningmaskin behandlas i Schweiz som ideell, nästan helt obeskattad välgörenhet."
Av detta och annat kan man bland annat dra slutsatsen att Sverige och de andra nordiska länderna bör avstå från att lämna in en ansökan om att få arrangera fotbolls-VM i Norden. Den senaste omgången i FIFA, där två kommande VM-turneringar efter diverse mygel tilldelades Ryssland och Qatar, tyder också på att svenska skattepengar inte bör riskeras på att understödja någon eventuell nordisk VM-ansökan.
Hela krönikan i Eskilstuna-Kuriren - "Utan skattefrälse inget fotbolls-VM" - finns att läsa på den här adressen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
