Det skandalomsusade internationella fotbollsförbundet FIFA möts nu för att bland annat välja ordförande, och ende kvarvarande kandidat är Sepp Blatter. Apropå FIFA och släkten Blatter så skrev jag en krönika om organisationens affärsmodell i Eskilstuna-Kuriren den 14 juli 2010.
Bakgrunden var då det som hade kommit fram om de villkor FIFA ställde upp för att låta förra VM spelas i Sydafrika. Dessa villkor ville FIFA i viktiga delar hemlighålla, men FIFA:s kravlista blev ändå offentlig. Den omfattades nämligen av offentlighetsregler i Holland, som också var med om att söka VM men inte lyckades med det. När det gäller FIFA:s ledning är också organisationens förhållande till bolagen HBO och Infront av intresse, och om det skrev jag i E-K:
" ... [T]ill FIFA:s egna affärsintressen gavs [i Sydafrika] stora frälseförmåner. Alla organisationens viktiga partners för sponsoravtal, tv-rättigheter och annat omfattades. Kring alla arenor och många andra platser där VM-arrangemang ägde rum upprättades skattefria zoner. Från dem motades andra företag bort.
FIFA:s sponsorer och andra bidragsgivare fick sälja varor momsfritt och utan vanlig företags- och inkomstskatt. Till de gynnade hörde inte minst de schweiziska bolag som har nyckelroller för FIFA:s miljardintäkter från tv-rättigheter och sponsring.
Skattefrälset omfattade tv-producenten HBS, som fått ensamrätt på att förmedla de tv-signaler övriga tv-bolag måste använda för att kunna visa matcherna för oss.
HBS är dotterbolag till Infront, ett bolag i Schweiz som ägs av ett par finansfamiljer. Det är ledande i många sporter på att mot provision förmedla sponsoravtal och tv-rättigheter. Bland annat har de kontor i Stockholm. Som VD har de – ett av livets små sammanträffanden – anställt Philippe Blatter.
Låter namnet bekant? Jodå, det är brorsonen till Sepp Blatter, styrelseordföranden i FIFA, som har huvudkontoret i – just det, Schweiz.
Schweiz vann mycket mer i Sydafrika än den där matchen mot Spanien. FIFA:s intäkter uppges ha ökat med omkring hälften sedan förra VM-perioden. Enligt BBC drog FIFA då in cirka 20 miljarder kronor brutto på sponsring, tv-rättigheter och andra VM-intäkter.
Denna kommersiella penningmaskin behandlas i Schweiz som ideell, nästan helt obeskattad välgörenhet."
Av detta och annat kan man bland annat dra slutsatsen att Sverige och de andra nordiska länderna bör avstå från att lämna in en ansökan om att få arrangera fotbolls-VM i Norden. Den senaste omgången i FIFA, där två kommande VM-turneringar efter diverse mygel tilldelades Ryssland och Qatar, tyder också på att svenska skattepengar inte bör riskeras på att understödja någon eventuell nordisk VM-ansökan.
Hela krönikan i Eskilstuna-Kuriren - "Utan skattefrälse inget fotbolls-VM" - finns att läsa på den här adressen.
onsdag 1 juni 2011
fredag 20 maj 2011
Ett landslag som vann guld men gjorde bort sig då det kom hem
Finlands landslag i ishockey vann rättvist över det svenska landslaget i VM-finalen nyligen. Sverige hade under turneringen förlorat mot Norge, medan Finland hade lyckats slå ut Ryssland i semifinalen. Mot den bakgrunden är det inte mycket att tillägga om guldets rätta ägare än att finalen slutade med att det bättre laget vann.
Men idrottsmän och deras tränare och andra ledare ska vara goda förebilder även utanför isen eller planen. Firandet i Helsingfors när laget kom hem har därför väckt en mycket pinsam uppmärksamhet, inte minst därför att det så mycket präglades av spritens verkningar.
Detta gällde inte bara publik som kommit till firandet i berusat skick. I pressen i Finland har det kritiserats att en del spelare och funktionärer anställda i hockeyförbundet också deltog i fylleriet i samband med det högtidliga mottagandet.
Hur det var ställt inom landslaget och dess tränare och andra funktionärer syns bara alltför väl på detta You Tube-klipp, som Vasabladet tipsar om i ett ledarstick som är publicerat även på tidningens hemsida. Spelare och tränare hälsas välkomna hem till Finland med röda mattan utrullad på flygplatsen, och en av dem leds uppenbart berusad utför flygplanstrappan och drullar på öronen så snart han kommit ner på marken.
Men idrottsmän och deras tränare och andra ledare ska vara goda förebilder även utanför isen eller planen. Firandet i Helsingfors när laget kom hem har därför väckt en mycket pinsam uppmärksamhet, inte minst därför att det så mycket präglades av spritens verkningar.
Detta gällde inte bara publik som kommit till firandet i berusat skick. I pressen i Finland har det kritiserats att en del spelare och funktionärer anställda i hockeyförbundet också deltog i fylleriet i samband med det högtidliga mottagandet.
Hur det var ställt inom landslaget och dess tränare och andra funktionärer syns bara alltför väl på detta You Tube-klipp, som Vasabladet tipsar om i ett ledarstick som är publicerat även på tidningens hemsida. Spelare och tränare hälsas välkomna hem till Finland med röda mattan utrullad på flygplatsen, och en av dem leds uppenbart berusad utför flygplanstrappan och drullar på öronen så snart han kommit ner på marken.
onsdag 18 maj 2011
Plågsam socialdemokratisk undanmanöver efter Juholts dundertabbe om Libyen
Den nya socialdemokratiska partiledningen försöker nu ta sig loss ur den klämma där de själva satte sig genom att försöka försätta regeringen i underläge i Libyenfrågan genom att utnyttja motståndet mot Libyeninsatsen hos de s.k. "Sverigedemokraternas" och inom delar av yttervänstern.
Att den nya ledningen under Håkan Juholt hade gjort en dundertabbe hade blivit uppenbart, och dessutom verkade man ha gjort det i taktisk beräkning, för att i ännu en fråga använda sig av Åkessons ytterkantsparti för att undergräva regeringen. Kritiken inom det socialdemokratiska partiet var ovanligt öppen och mycket välgrundad.
I dag (18/5) kom undanmanövern i en artikel i Dagens Nyheter av Håkan Juholts båda vapendragare Urban Ahlin (utrikesutskottet) och Peter Hultqvist (försvarsutskottet). Det är inte längre tal om att tvärt avbryta den svenska insatsen efter tre månader, och det oavsett vad som behövs för att hindra Khadaffiregimen att göra slarvsylta av oppositionsrörelsen. I stället lägger Ahlin och Hultqvist en dimridå kring reträtten med att resonera om en rad andra saker Sverige kanske kan bidra med i stället för JAS-planen.
Hur det blir med detta återstår att se. Den nya s-ledningen har klantat sig och tvingats till en högst plågsam undanmanöver.
De rader som jag hade om Håkan Juholt i en krönika i Hemmets Vän 12/5 (citerade här på bloggen den 16/5) är i alla fall delvis överspelade efter det socialdemokratiska försöket att kravla sig ur en ohållbar position.
Kvar står i alla fall det faktum att politikens ytterkanter - de s.k. "Sverigedemokraterna" och en del av kommunismens dödsboförvaltare inom svensk extremvänster - hade samma naturliga ståndpunkt om Libyen, och därför snabbt hamnade tillsammans på den linje som var bra för Khadaffi och dålig för demokratin.
Förhoppningsvis kan inte bara socialdemokrater utan även miljöpartister i fortsättningen hålla sig undan från det sällskapet.
Att den nya ledningen under Håkan Juholt hade gjort en dundertabbe hade blivit uppenbart, och dessutom verkade man ha gjort det i taktisk beräkning, för att i ännu en fråga använda sig av Åkessons ytterkantsparti för att undergräva regeringen. Kritiken inom det socialdemokratiska partiet var ovanligt öppen och mycket välgrundad.
I dag (18/5) kom undanmanövern i en artikel i Dagens Nyheter av Håkan Juholts båda vapendragare Urban Ahlin (utrikesutskottet) och Peter Hultqvist (försvarsutskottet). Det är inte längre tal om att tvärt avbryta den svenska insatsen efter tre månader, och det oavsett vad som behövs för att hindra Khadaffiregimen att göra slarvsylta av oppositionsrörelsen. I stället lägger Ahlin och Hultqvist en dimridå kring reträtten med att resonera om en rad andra saker Sverige kanske kan bidra med i stället för JAS-planen.
Hur det blir med detta återstår att se. Den nya s-ledningen har klantat sig och tvingats till en högst plågsam undanmanöver.
De rader som jag hade om Håkan Juholt i en krönika i Hemmets Vän 12/5 (citerade här på bloggen den 16/5) är i alla fall delvis överspelade efter det socialdemokratiska försöket att kravla sig ur en ohållbar position.
Kvar står i alla fall det faktum att politikens ytterkanter - de s.k. "Sverigedemokraterna" och en del av kommunismens dödsboförvaltare inom svensk extremvänster - hade samma naturliga ståndpunkt om Libyen, och därför snabbt hamnade tillsammans på den linje som var bra för Khadaffi och dålig för demokratin.
Förhoppningsvis kan inte bara socialdemokrater utan även miljöpartister i fortsättningen hålla sig undan från det sällskapet.
måndag 16 maj 2011
I utrikespolitiken möts ytterkanterna
Ytterligheter kan mötas i politiken, det är inte ovanligt. Nu sker det i frågor som Afghanistan och Libyen. Om detta skrev jag 12 maj 2011 i veckotidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro:
" Extremvänstern var inte ensam i att gång på gång välja just de ståndpunkter som var bäst för Saddam Husseins nationalsocialism i Irak, och som hade gjort att Saddam behållit Kuwait och haft obegränsat med oljepengar till vapen.
Den nyfascistiska Nationella Fronten i Frankrike, viktig förebild och finansiär för Sverigedemokraterna, ställde sig på Saddams sida.
Jörg Haiders ytterhöger i Österrike hade ännu närmare kontakter med antivästliga diktaturregimer. Det finns hela härvor av ekonomiska transaktioner mellan Haiders, Khadaffis och Saddams gäng."
Det finns en linje från ytterkantspartiernas gemensamma hållning i fråga om Afghanistan till den situation som nu är på väg att uppstå då det gäller den svenska flyginsatsen i Libyen.
" Då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen anslöt de sig som väntat till den kommunistiska linjen om Sveriges roll i Afghanistan. Bortförklaringarna och förevändningarna kan lämnas därhän. Den naturliga ståndpunkten för Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan sammanfalla.
När det gäller Libyen såg det först inte ut så. Sverigedemokraterna valde den linje som var bra för Khadaffi, men yttervänstern splittrades. Lars Ohly röstade efter omvälvningarna i arabvärlden tillfälligtvis med regeringen. Delar av hans riksdagsgrupp vägrade följa honom.
Nu verkar mer av vanliga mönster vara tillbaka, den naturliga linjen för Sverigedemokrater och yttervänster är att Sverige snabbt ska ta hem JAS-planen, något som ger den politiska signalen att det saknas vilja att hålla ut tills Khadaffi faller. "
Mindre naturligt är dock den nya socialdemokratiska partiledningens agerande:
" Märkligt nog tycks s-ledaren Håkan Juholt utnyttja Sverigedemokraternas och yttervänsterns gemensamma hållning för att taktiskt hota regeringen med ett nederlag i riksdagen.
Det har med rätta lett till många höjda ögonbryn och till öppna protester i Juholts parti. Förhoppningsvis inser miljöpartister och socialdemokrater att de inte bör springa på extremvänsterns och Sverigedemokraternas bollar.
Att ... svensk yttervänster och ... Sverigedemokraterna ofta kan väntas följa samma linje i utrikesfrågor är ett faktum det tills vidare inte går att göra något åt. Men andra partier bör vara noga med att hålla distans åt det hållet. "
Hela artikeln, som också handlar om parallellerna mellan svensk yttervänser i dag och kring 1940, finns att läsa på den här adressen.
" Extremvänstern var inte ensam i att gång på gång välja just de ståndpunkter som var bäst för Saddam Husseins nationalsocialism i Irak, och som hade gjort att Saddam behållit Kuwait och haft obegränsat med oljepengar till vapen.
Den nyfascistiska Nationella Fronten i Frankrike, viktig förebild och finansiär för Sverigedemokraterna, ställde sig på Saddams sida.
Jörg Haiders ytterhöger i Österrike hade ännu närmare kontakter med antivästliga diktaturregimer. Det finns hela härvor av ekonomiska transaktioner mellan Haiders, Khadaffis och Saddams gäng."
Det finns en linje från ytterkantspartiernas gemensamma hållning i fråga om Afghanistan till den situation som nu är på väg att uppstå då det gäller den svenska flyginsatsen i Libyen.
" Då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen anslöt de sig som väntat till den kommunistiska linjen om Sveriges roll i Afghanistan. Bortförklaringarna och förevändningarna kan lämnas därhän. Den naturliga ståndpunkten för Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan sammanfalla.
När det gäller Libyen såg det först inte ut så. Sverigedemokraterna valde den linje som var bra för Khadaffi, men yttervänstern splittrades. Lars Ohly röstade efter omvälvningarna i arabvärlden tillfälligtvis med regeringen. Delar av hans riksdagsgrupp vägrade följa honom.
Nu verkar mer av vanliga mönster vara tillbaka, den naturliga linjen för Sverigedemokrater och yttervänster är att Sverige snabbt ska ta hem JAS-planen, något som ger den politiska signalen att det saknas vilja att hålla ut tills Khadaffi faller. "
Mindre naturligt är dock den nya socialdemokratiska partiledningens agerande:
" Märkligt nog tycks s-ledaren Håkan Juholt utnyttja Sverigedemokraternas och yttervänsterns gemensamma hållning för att taktiskt hota regeringen med ett nederlag i riksdagen.
Det har med rätta lett till många höjda ögonbryn och till öppna protester i Juholts parti. Förhoppningsvis inser miljöpartister och socialdemokrater att de inte bör springa på extremvänsterns och Sverigedemokraternas bollar.
Att ... svensk yttervänster och ... Sverigedemokraterna ofta kan väntas följa samma linje i utrikesfrågor är ett faktum det tills vidare inte går att göra något åt. Men andra partier bör vara noga med att hålla distans åt det hållet. "
Hela artikeln, som också handlar om parallellerna mellan svensk yttervänser i dag och kring 1940, finns att läsa på den här adressen.
torsdag 12 maj 2011
Kärnkraft som i Sverige - lägre utsläpp! Eller gas som i Tyskland - större utsläpp?
Det är slående att det åter blivit så tyst om koldioxiden och klimathotet, och alldeles särskilt när medierna rapporterar om det som nu pågår i tysk energipolitik. Men denna är verkligen inget föredöme. Om detta skrev jag nyligen i Jönköpings-Posten, i en artikel som inte är tillgänglig på deras hemsida. Men här är ett par utdrag om det som är - eller borde vara - en kärnpunkt när vi ser på olika länders resultat i energipolitiken:
" Efter jordbävningen i Japan, är samhällsdebatt och nyhetsrapportering mer eller mindre tillfälligt tillbaka i 70-talet. I Tyskland betyder det att de låser sig ännu mer i den energipolitik de haft ganska länge.
Den kärnkraft de har ska då inte som hos oss hållas i drift med nya investeringar, ökad effekt och skärpt säkerhet. Den ska inte heller på lite längre sikt ersättas med modernare och större reaktorer med kylsystem som går med självcirkulation utan behov av reservström för nödfall.
I stället ska den stängas av successivt. ... Till och med i Sverige finns en spridd uppfattning att tysk energipolitik är grönare än svensk. "
Men fakta om koldioxidutsläppen per invånare och i förhållande till produktionen visar att verkligheten är den motsatta. Svensk energipolitik innebär väsentligt mindre utsläpp än tysk, och dessutom går det att minska utsläppen ytterligare genom att ta fasta på det som gör att Sverige har det minst dåliga resultatet av alla industriländer. I J-P-artikeln skrev jag också:
" Jämfört med det ”gröna” Tyskland har Sverige ganska kallt klimat, långa transporter och många starkt energikrävande basindustrier. Men tysk energipolitik gör att deras koldioxidutsläpp i förhållande till produktionen är omkring 125 procent större än de svenska.
Bland världens industrialiserade länder är Sverige bäst – eller rättare sagt minst dåligt – i just den här grenen. Det beror bara till en del på vår vattenkraft.
Att vi är ett minst lika avancerat export- och industriland som Tyskland, men har utsläpp som är klart mindre än hälften av deras nivå, beror på att Sverige satsat på både kärnkraft och biobränslen. Skogsindustrin och skogsbruket har tillsammans med kärnkraftverken gjort Sverige världsbäst. ... Men vi ska inte se tyskarnas energipolitik som grönare än vår.
De har visserligen gjort ett stort skrytnummer av generösa bidrag till solceller. Men deras huvudlinje är att avveckla kärnkraften och fördjupa beroendet av fossila bränslen.
Tysk brunkolseldning fortsätter i stor skala. Den gigantiska gasledningen i Östersjön visar hur fossilgasen är och förblir kärnan i den förment gröna tyska politiken. "
" Efter jordbävningen i Japan, är samhällsdebatt och nyhetsrapportering mer eller mindre tillfälligt tillbaka i 70-talet. I Tyskland betyder det att de låser sig ännu mer i den energipolitik de haft ganska länge.
Den kärnkraft de har ska då inte som hos oss hållas i drift med nya investeringar, ökad effekt och skärpt säkerhet. Den ska inte heller på lite längre sikt ersättas med modernare och större reaktorer med kylsystem som går med självcirkulation utan behov av reservström för nödfall.
I stället ska den stängas av successivt. ... Till och med i Sverige finns en spridd uppfattning att tysk energipolitik är grönare än svensk. "
Men fakta om koldioxidutsläppen per invånare och i förhållande till produktionen visar att verkligheten är den motsatta. Svensk energipolitik innebär väsentligt mindre utsläpp än tysk, och dessutom går det att minska utsläppen ytterligare genom att ta fasta på det som gör att Sverige har det minst dåliga resultatet av alla industriländer. I J-P-artikeln skrev jag också:
" Jämfört med det ”gröna” Tyskland har Sverige ganska kallt klimat, långa transporter och många starkt energikrävande basindustrier. Men tysk energipolitik gör att deras koldioxidutsläpp i förhållande till produktionen är omkring 125 procent större än de svenska.
Bland världens industrialiserade länder är Sverige bäst – eller rättare sagt minst dåligt – i just den här grenen. Det beror bara till en del på vår vattenkraft.
Att vi är ett minst lika avancerat export- och industriland som Tyskland, men har utsläpp som är klart mindre än hälften av deras nivå, beror på att Sverige satsat på både kärnkraft och biobränslen. Skogsindustrin och skogsbruket har tillsammans med kärnkraftverken gjort Sverige världsbäst. ... Men vi ska inte se tyskarnas energipolitik som grönare än vår.
De har visserligen gjort ett stort skrytnummer av generösa bidrag till solceller. Men deras huvudlinje är att avveckla kärnkraften och fördjupa beroendet av fossila bränslen.
Tysk brunkolseldning fortsätter i stor skala. Den gigantiska gasledningen i Östersjön visar hur fossilgasen är och förblir kärnan i den förment gröna tyska politiken. "
Tilläggas kan att vi här har ett prov på hur otack ofta är världens lön. Kärnkraftföretagen, skogsbruket, skogsindustrin och fjärrvärmebolagen har tillsammans möjliggjort att Sverige är så mycket bättre än Tyskland och många andra länder på att hålla nere utsläppen av växthusgaser. Men det är inte ofta de som arbetar med kärnkraft, skogsprodukter eller fjärrvärme får något tack för det. Snarare är det tvärtom, de brukar ofta bli kritiserade och nedvärderade.
Ännu en sak att tillägga är att om Sverige för 30 år sedan, under den stora kärnkraftstriden, hade valt den tyska vägen, stoppat kärnkraftutbyggnaden och börjart avveckla väl fungerande reaktorer, så hade vi med största säkerhet i dag varit fast i det naturgasberoende där Tyskland och andra länder befinner sig. Det verkliga politiska alternativet till kärnkraften kring 1980 var inte vindkraftverk eller solceller utan ett storskaligt införande av fossilgas för uppvärmning och elproduktion. Detta gjordes mycket tydligt från inte minst Thorbjörn Fälldins och centerpartiets sida. Däremot har andra kärnkraftmotståndare sedan dess lärt sig att tala tyst om den saken.
Den tyska gasimporten i ledningen genom Östersjön är det inget tal om att avveckla från den tyska regeringens sida - där bygger man tvärtom fast sig allt hårdade. Det är bra att Sverige inte gjort samma storskaliga misstag.
Helt har Sverige dock inte hållit den fossila gasen borta, i både Göteborg och Malmö finns nu ganska stora fossilgaseldade kraftvärmeverk knutna till fjärrvärmesystemet. En pipeline för naturgas som är gaslobbyns främsta projekt kommer enligt det senaste beslutet att förlängas genom Småland så att den når Jönköping i stället för som tidigare Gnosjö.
Detta är negativt, men dock bara en bråkdel av vad som hade blivit följden om Sverige hade följt en tysk linje i energipolitiken.
Affärer med Peru - ett av många sätt som använts för att skapa privilegier genom luckor i skattesystemet
Bertil Villard, ordföranden i arbetsmarknadsparternas gemensamma bolag för avtalsförsäkringar AMF, är också delägare och styrelseordförande i Vinge, en ledande affärsjuridisk adokatfirma i Sverige. I dag uppmärksammas han i en rad medier för att han använt bolag i Peru för att sänka skatten på ett betydande vinstbelopp till endast 4 procent. Enligt vad som uppges har transaktionerna gått via Luxemburg och Peru, med syftet att en peruansk kupongskatt på 4 procent skulle bli den enda inkomstbeskattningen.
Fallet är en pisamhet för AMF, LO, Svenskt Näringsliv och Vinge. Men det är inte unikt. Detta slags transaktioner via Peru var under en tid populära i den speciella yrkesgrupp som lever på att konstruera metoder att undvika vanlig beskattning. Det tidigare dubbelbeskattningsavtalet med Peru lämnade denna lucka, och sedan har avtalet ändrats.
Det är en ständig kamp för dem som vill upprätthålla ordnade förhållanden i skattesystemet att täppa igen de vägar som finns för att utnyttja "skatteparadis" och bolag som är inrättade bara för att flytta runt pengar för att uppnå skatteeffekter. På senare år har en del stora framsteg gjorts när det gäller att blockera möjligheterna att använda sig av "skatteparadis". USA:s skärpta hållning efter 11 september 2001 har betytt mycket, och samarbetet inom OECD har varit avgörande för de resultat som uppnåtts.
Men mer återstår att göra, inte minst i bolagsbeskattningen. Om detta - se tidigare texter här på bloggen från senhösten 2010 om Irlands och Hollands roll i avancerat skatteundvikande bland stora bolag.
När det gäller det svenska skattesystemet är det inte bara kvarvarande propblem med "skatteparadis" som gör att privatpersoner med samma inkomst kan få betala olika mycket skatt för samma inkomst, beroende på yrke och verksamhetsform. Särskilt kryphålen för delägare i större revisionsfirmor, konsultföretag och advokatbyråer är anmärkningsvärda.
I en artikel i Eskilstuna-Kuriren har jag i vintras gjort en jämförelse mellan skattevillkoren för en högavlönad civilingenjör i ett stort exportföretag och för de auktoriserade revisorerna i samma företag:
Civilingenjören är i frontlinjen för Sveriges ekonomiska framgång på världsmarknaden men drabbas av det fulla skattetryck som fortfarande belastar yrkesarbetande med goda inkomster. Revisorn däremot kan genom att konstlat framstå som stor delägare i byrån unyttja fåmansbolagsreglerna på ett sätt som inte kan ha varit meningen. Resultatet blir att revisorns skatt blir en bråkdel av civilingenjörens, inte 4 procent men däremot 20 procent. Bakgrunden till detta förkastliga skatteprivilegium är en förändring som kom till under regeringen Persson, med Pär Nuder som finansminister.
Artikeln i E-K finns på den här adressen.
Skatter som ska vara förenliga med en god samhällsekonomi ska ha låga skattesatser och breda skattebaser, och för att det ska vara möjligt bör skattereglerna hållas såvitt möjligt fria från undantag och privilegier, som ju betyder att det belopp som ska tas in fördelas på en smalare bas som belastas med en högre skattesats än nödvändigt.
Skattereformen 1990-91 innehöll stora framsteg för breda skattebaser och låga skattesatser. Ett liknande tänkesätt finns i regeringens på många sätt berömvärda direktiv till den nya stora utredningen om bolagsbeskattningen.
Det finns dock mer att göra, även när det gäller inkomstskatten, och det handlar då inte bara om att modernisera sådana dubbelbeskattningsavtal som det som fanns med Peru.
Fallet är en pisamhet för AMF, LO, Svenskt Näringsliv och Vinge. Men det är inte unikt. Detta slags transaktioner via Peru var under en tid populära i den speciella yrkesgrupp som lever på att konstruera metoder att undvika vanlig beskattning. Det tidigare dubbelbeskattningsavtalet med Peru lämnade denna lucka, och sedan har avtalet ändrats.
Det är en ständig kamp för dem som vill upprätthålla ordnade förhållanden i skattesystemet att täppa igen de vägar som finns för att utnyttja "skatteparadis" och bolag som är inrättade bara för att flytta runt pengar för att uppnå skatteeffekter. På senare år har en del stora framsteg gjorts när det gäller att blockera möjligheterna att använda sig av "skatteparadis". USA:s skärpta hållning efter 11 september 2001 har betytt mycket, och samarbetet inom OECD har varit avgörande för de resultat som uppnåtts.
Men mer återstår att göra, inte minst i bolagsbeskattningen. Om detta - se tidigare texter här på bloggen från senhösten 2010 om Irlands och Hollands roll i avancerat skatteundvikande bland stora bolag.
När det gäller det svenska skattesystemet är det inte bara kvarvarande propblem med "skatteparadis" som gör att privatpersoner med samma inkomst kan få betala olika mycket skatt för samma inkomst, beroende på yrke och verksamhetsform. Särskilt kryphålen för delägare i större revisionsfirmor, konsultföretag och advokatbyråer är anmärkningsvärda.
I en artikel i Eskilstuna-Kuriren har jag i vintras gjort en jämförelse mellan skattevillkoren för en högavlönad civilingenjör i ett stort exportföretag och för de auktoriserade revisorerna i samma företag:
Civilingenjören är i frontlinjen för Sveriges ekonomiska framgång på världsmarknaden men drabbas av det fulla skattetryck som fortfarande belastar yrkesarbetande med goda inkomster. Revisorn däremot kan genom att konstlat framstå som stor delägare i byrån unyttja fåmansbolagsreglerna på ett sätt som inte kan ha varit meningen. Resultatet blir att revisorns skatt blir en bråkdel av civilingenjörens, inte 4 procent men däremot 20 procent. Bakgrunden till detta förkastliga skatteprivilegium är en förändring som kom till under regeringen Persson, med Pär Nuder som finansminister.
Artikeln i E-K finns på den här adressen.
Skatter som ska vara förenliga med en god samhällsekonomi ska ha låga skattesatser och breda skattebaser, och för att det ska vara möjligt bör skattereglerna hållas såvitt möjligt fria från undantag och privilegier, som ju betyder att det belopp som ska tas in fördelas på en smalare bas som belastas med en högre skattesats än nödvändigt.
Skattereformen 1990-91 innehöll stora framsteg för breda skattebaser och låga skattesatser. Ett liknande tänkesätt finns i regeringens på många sätt berömvärda direktiv till den nya stora utredningen om bolagsbeskattningen.
Det finns dock mer att göra, även när det gäller inkomstskatten, och det handlar då inte bara om att modernisera sådana dubbelbeskattningsavtal som det som fanns med Peru.
onsdag 11 maj 2011
Revolten mot det öppna samhället
Ideologer som avskyr andras frihet och förkunnar att alla medel är tillåtna, även massmord, är farliga. 1900-talets historia borde ha lärt oss vad det kan sluta med.
Om detta har jag skrivit en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 6 maj, bland annat med anledning av Usama bin Laden och tillslaget mot hans hemliga högkvarter i Pakistan:
" ... Tankemönstren där [Usama] bin Ladin satt fast är ... återkommande och inte ovanliga. De finns inte bara i islamiska länder, de är ett av de stora hoten mot frihet, fred och demokrati. Att reducera människor till en enda identitet, som ensam är värdefull, som dominerar eller utestänger allt annat, och som ska hållas ren och skyddad från yttre påverkan, är en väg mot avgrunden. Där börjar några av de farligaste formerna av kollektivism. "
Gästkrönikan innehåller sedan ett par stycken om Indien och Nobelpristagaren Amartya Sens böcker om vikten av att försvara landets mångfald och tolerans. Därefter tar jag upp Karl Poppers försvar för det öppna samhället:
" ... Revolten mot det öppna samhället, hatet mot den moderna friheten, viljan att hejda all förändring, våldet som medel för en totalitär framtida idealstat där det gamla och rena återupprättas medan de oliktänkande eller avvikande likviderats – inget av det är nytt. I sin stora stridsskrift mot de totalitära diktaturerna, 'Det öppna samhället och dess fiender', pekade Karl Popper på dess rötter i Platons Grekland.
... För den vildvuxna floran av nutida extremistiska rörelser är islam inte någon tillräcklig förklaring. I hög grad handlar det i stället om revolten mot det öppna samhället, mot den moderna tidens nedbrytning av auktoriteter och privilegier, mot dess frigörelse av kvinnan och dess ovana kulturmönster. Mellankrigstidens fascism och nazism i Europa hade till inte så liten del just en sådan grund. Där finns paralleller till nutida extremister som man inte ska blunda för utan tvärtom ta varning av. "
Gästkrönikan i dess helhet finns på Eskilstuna-Kurirens webbplats.
Om detta har jag skrivit en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 6 maj, bland annat med anledning av Usama bin Laden och tillslaget mot hans hemliga högkvarter i Pakistan:
" ... Tankemönstren där [Usama] bin Ladin satt fast är ... återkommande och inte ovanliga. De finns inte bara i islamiska länder, de är ett av de stora hoten mot frihet, fred och demokrati. Att reducera människor till en enda identitet, som ensam är värdefull, som dominerar eller utestänger allt annat, och som ska hållas ren och skyddad från yttre påverkan, är en väg mot avgrunden. Där börjar några av de farligaste formerna av kollektivism. "
Gästkrönikan innehåller sedan ett par stycken om Indien och Nobelpristagaren Amartya Sens böcker om vikten av att försvara landets mångfald och tolerans. Därefter tar jag upp Karl Poppers försvar för det öppna samhället:
" ... Revolten mot det öppna samhället, hatet mot den moderna friheten, viljan att hejda all förändring, våldet som medel för en totalitär framtida idealstat där det gamla och rena återupprättas medan de oliktänkande eller avvikande likviderats – inget av det är nytt. I sin stora stridsskrift mot de totalitära diktaturerna, 'Det öppna samhället och dess fiender', pekade Karl Popper på dess rötter i Platons Grekland.
... För den vildvuxna floran av nutida extremistiska rörelser är islam inte någon tillräcklig förklaring. I hög grad handlar det i stället om revolten mot det öppna samhället, mot den moderna tidens nedbrytning av auktoriteter och privilegier, mot dess frigörelse av kvinnan och dess ovana kulturmönster. Mellankrigstidens fascism och nazism i Europa hade till inte så liten del just en sådan grund. Där finns paralleller till nutida extremister som man inte ska blunda för utan tvärtom ta varning av. "
Gästkrönikan i dess helhet finns på Eskilstuna-Kurirens webbplats.
söndag 24 april 2011
Valet 1911 - Karl Staaffs regering och startpunkten för slutstriden för och emot parlamentarism och allmän rösträtt
Förra året var det 200-årsdagen av återinförandet av tryckfrihet och offentlighetsprincip i Sverige. Men denna tvåhundraårsdag av 1810 års Tryckfrihetsförordning blev aldrig något jubileum, utan förbigicks i stort sett med tysthet. Ändå var detta en viktig milstolpe på Sveriges väg till frihet och folkstyre, denna grundlag 1810 återupplivade inte bara det som införts 1766 utan lade dessutom till ett par andra viktiga hörnstenar i nuvarande svenska grundlagsskydd för det fria ordet.
Nu är det dags igen, för nästa "jubileum" som förmodligen kommer att passera under stor officiell tystnad. Senare i år är det 100 år sedan riksdagsvalet 1911 och bildandet av Karl Staaffs andra regering - som två och ett halvt år senare avgick i samband med borggårdskrisen, då högern och kungamakten tillfälligt lyckades stoppa utvecklingen mot parlamentarism och allmän rösträtt.
Om detta hundraårsminne skrev jag en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren på påskafton (23/4 2011), och där tog jag även upp Karl Staaffs på sin tid mycket uppmärksammade tal i Eskilstuna 1909 om villkoren för samverkan mellan liberaler och socialdemokrater.
I gästkrönikan skrev jag bland annat:
" ... Med stöd av socialdemokraterna fick regeringen stor majoritet i andra kammaren, större än högerns övertag i den odemokratiska första kammaren där den inkomstgraderade rösträtten nu fått ett tak på max 40 röster per man.
Staaffs starka ställning i riksdag och väljarkår hjälpte ändå inte. Efter bara två och ett halvt år hade han förlorat maktkampen mot högern, kungamakten och första kammaren – som kunde blockera all lagstiftning. Först tre år efter Staaffs död, och tack vare sammanbrottet för den tyska militärmonarkin hösten 1918, lyckades Nils Edéns regering till sist med genombrottet för demokratin och den andra stora rösträttsreformen.
Hur det gick till de här åren är en obekväm sanning, särskilt för dem som skönmålar kungahusets historia eller räknar partipolitiska anor från den höger som ville ha graderad rösträtt som motmedel mot parlamentarismen.
Vi har nu framför oss en rad av obekväma hundraårsminnen av led efter led i den hårda kampen för och emot demokratin 1911-1918. Och vänta då inget annat än en besvärad officiell tystnad om det stora steget framåt med valet och regeringsbildningen 1911! "
Hela krönikan i E-K på påskafton finns på den här adressen.
Nu är det dags igen, för nästa "jubileum" som förmodligen kommer att passera under stor officiell tystnad. Senare i år är det 100 år sedan riksdagsvalet 1911 och bildandet av Karl Staaffs andra regering - som två och ett halvt år senare avgick i samband med borggårdskrisen, då högern och kungamakten tillfälligt lyckades stoppa utvecklingen mot parlamentarism och allmän rösträtt.
Om detta hundraårsminne skrev jag en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren på påskafton (23/4 2011), och där tog jag även upp Karl Staaffs på sin tid mycket uppmärksammade tal i Eskilstuna 1909 om villkoren för samverkan mellan liberaler och socialdemokrater.
I gästkrönikan skrev jag bland annat:
" ... Med stöd av socialdemokraterna fick regeringen stor majoritet i andra kammaren, större än högerns övertag i den odemokratiska första kammaren där den inkomstgraderade rösträtten nu fått ett tak på max 40 röster per man.
Staaffs starka ställning i riksdag och väljarkår hjälpte ändå inte. Efter bara två och ett halvt år hade han förlorat maktkampen mot högern, kungamakten och första kammaren – som kunde blockera all lagstiftning. Först tre år efter Staaffs död, och tack vare sammanbrottet för den tyska militärmonarkin hösten 1918, lyckades Nils Edéns regering till sist med genombrottet för demokratin och den andra stora rösträttsreformen.
Hur det gick till de här åren är en obekväm sanning, särskilt för dem som skönmålar kungahusets historia eller räknar partipolitiska anor från den höger som ville ha graderad rösträtt som motmedel mot parlamentarismen.
Vi har nu framför oss en rad av obekväma hundraårsminnen av led efter led i den hårda kampen för och emot demokratin 1911-1918. Och vänta då inget annat än en besvärad officiell tystnad om det stora steget framåt med valet och regeringsbildningen 1911! "
Hela krönikan i E-K på påskafton finns på den här adressen.
onsdag 20 april 2011
Eksjö tingsrätt försvaras åter av tidningen i Växjö - och i Göteborg!
I dag (20/4 2011) har har Smålandsposten (m) i Växjö ännu en gång haft en utmärkt ledare om nedläggningshotet mot Eksjö tingsrätt och den fortgående centraliseringen i domstolsväsendet.
Även Göteborgs-Posten (lib) har i dag en mycket läsvärd ledare med kritik mot Domstolsverkets nedläggningsprojekt i Eksjö, Hässleholm, Strömstad med flera städer. G-P skriver bland annat:
" Inom den svenska förvaltningen finns det en trend eller övertro på att större per automatik också blir bättre."
Att lokaltidningen som ges ut i Eksjö skulle ta ställning på samma sätt som Smålandsposten eller Göteborgs-Posten är fortfarande uteslutet, de har avskaffat ledaravdelningen och nollställt sig själva.
Göteborgs-Postens ledare om Eksjö tingsrätt finns här. Smålandsposten går, såvitt jag vet, till skillnad från G-P inte att köpa som lösnummer i Eksjö, men deras ledare om Eksjö tingsrätt finns även den att läsa på nätet, här.
Även Göteborgs-Posten (lib) har i dag en mycket läsvärd ledare med kritik mot Domstolsverkets nedläggningsprojekt i Eksjö, Hässleholm, Strömstad med flera städer. G-P skriver bland annat:
" Inom den svenska förvaltningen finns det en trend eller övertro på att större per automatik också blir bättre."
Att lokaltidningen som ges ut i Eksjö skulle ta ställning på samma sätt som Smålandsposten eller Göteborgs-Posten är fortfarande uteslutet, de har avskaffat ledaravdelningen och nollställt sig själva.
Göteborgs-Postens ledare om Eksjö tingsrätt finns här. Smålandsposten går, såvitt jag vet, till skillnad från G-P inte att köpa som lösnummer i Eksjö, men deras ledare om Eksjö tingsrätt finns även den att läsa på nätet, här.
tisdag 19 april 2011
Tala inte illa om ungdomar som väljer demokrati !
Den här artikeln skrev jag förra året, och i den nedanstående versionen publicerades den i Västerviks-Tidningen. Ämnet är historiskt - men aktuellt - nu liksom i början av 50-talet ställs ungdomar i många länder inför valet att arbeta för demokratin eller för demokratins fiender:
" Olof Palme gick med i socialdemokratiska studentförbundet 1951. Då var han en internationell studentledare på väg uppåt. 1952 blev han styrelseordförande i den västliga studentorganisation han och andra skapat som motvikt till den tidigare organisation som Sovjet och dess medlöpare tagit över och gjort till en propagandaapparat för diktatur.
På västsidan var Olof Palme en nyckelperson i den dragkampen som då pågick mellan öst och väst om studentorganisationerna och ungdomsopinioner i tredje världen och i Europa. Palme samarbetade nära med amerikaner och andra som tillhörde eller samverkade med underrättelseorganisationer. Palmes styrelse fick nästan alla sina pengar till verksamheten från USA. Senare har det visat sig att de gick över CIA:s budget.
Efter studierna tog Palme jobb både i försvarets underrättelsetjänst och hos statsminister Tage Erlander. Det senare gav snart ingen tid över för det förra. Palme sade upp sig hos försvarsstaben, blev oumbärlig som medhjälpare till Erlander - och resten är historia.
Mer än 55 år senare tycks det ännu vara svårt för många att se positivt på den unge Palmes ställningstagande för väst. Kjell Östberg, som i år gett ut "I takt med tiden", första delen av en biografi över Palme, skriver att på 70-talet blev hans tidigare inblandning i provästlig underrättelseverksamhet en "kvarnsten".
Hur länge skall denna uppfattning om Palmes ungdom som något nästan skamligt leva kvar? Åsiktsklimatet under 70-talets akademiska diktaturdyrkan borde inte prägla dagens syn på vad Palme gjorde som ung. Att han själv som medelålders vände sig bort från väst, suddade ut en del av gränslinjerna mot diktaturerna och undvek att säga hur det egentligen varit på 50-talet är en annan sak.
Men viktigare numera är det här: Var det fel av honom att motarbeta kommunistisk kontroll över det internationella studentsamarbetet? Var det fel att göra detta med personellt och ekonomiskt understöd från USA? Var det fel att ta jobb i svensk underrätteletjänst, som skulle skydda oss mot Sovjet?
Nej, på alla de punkterna gjorde han det som är rätt om man vill leva under demokrati - men fel om man vill ha diktatur.
I den svenska yttervänsterns ögon, i dag liksom förut, hade Palme varit mer respektabel ifall han hade han valt samma sida som den svenska studentvänster som på studentkongressen 1950 i Prag valde Stalins sida och skrek och skränade så att studenter som inte höll på Sovjet inte skulle kunna yttra sig.
Det här har mycket mer än historiskt intresse. I dag ställs andra ungdomar inför att välja sida mellan fritt samhällssystem och olika slag av diktaturstater eller totalitära rörelser. De senare är i dag oftast mer eller mindre fascistiska. Kommunismen är näst intill död, men nya former av fascism är så mycket mer livaktiga och våldsamma.
Många unga människor som kommer från länder där förtrycket härskar har valt att ingå i organisationer som de vet får stöd från svenska eller andra biståndsbudgetar, men även från underrättelsetjänster i EU-länder eller i USA. Burmas oppositionella i exil är bara ett av många exempel där man kan utgå från att det är så.
Mitt ibland oss har vi de som i dag gör motsvarande ställningstaganden som när Palme valde västs sida mot diktaturerna. De finns bland annat i flera flyktinggrupper här i landet, inte minst den kurdiska. De förtjänar både stöd och förståelse. Men i dagens vänster har de sällan något att hämta. De möts ofta av raka motsatsen, från sådana som fortsätter att se Palme med de västfientliga glasögon som fick sin slipning i 70-talets extremvänster. "
" Olof Palme gick med i socialdemokratiska studentförbundet 1951. Då var han en internationell studentledare på väg uppåt. 1952 blev han styrelseordförande i den västliga studentorganisation han och andra skapat som motvikt till den tidigare organisation som Sovjet och dess medlöpare tagit över och gjort till en propagandaapparat för diktatur.
På västsidan var Olof Palme en nyckelperson i den dragkampen som då pågick mellan öst och väst om studentorganisationerna och ungdomsopinioner i tredje världen och i Europa. Palme samarbetade nära med amerikaner och andra som tillhörde eller samverkade med underrättelseorganisationer. Palmes styrelse fick nästan alla sina pengar till verksamheten från USA. Senare har det visat sig att de gick över CIA:s budget.
Efter studierna tog Palme jobb både i försvarets underrättelsetjänst och hos statsminister Tage Erlander. Det senare gav snart ingen tid över för det förra. Palme sade upp sig hos försvarsstaben, blev oumbärlig som medhjälpare till Erlander - och resten är historia.
Mer än 55 år senare tycks det ännu vara svårt för många att se positivt på den unge Palmes ställningstagande för väst. Kjell Östberg, som i år gett ut "I takt med tiden", första delen av en biografi över Palme, skriver att på 70-talet blev hans tidigare inblandning i provästlig underrättelseverksamhet en "kvarnsten".
Hur länge skall denna uppfattning om Palmes ungdom som något nästan skamligt leva kvar? Åsiktsklimatet under 70-talets akademiska diktaturdyrkan borde inte prägla dagens syn på vad Palme gjorde som ung. Att han själv som medelålders vände sig bort från väst, suddade ut en del av gränslinjerna mot diktaturerna och undvek att säga hur det egentligen varit på 50-talet är en annan sak.
Men viktigare numera är det här: Var det fel av honom att motarbeta kommunistisk kontroll över det internationella studentsamarbetet? Var det fel att göra detta med personellt och ekonomiskt understöd från USA? Var det fel att ta jobb i svensk underrätteletjänst, som skulle skydda oss mot Sovjet?
Nej, på alla de punkterna gjorde han det som är rätt om man vill leva under demokrati - men fel om man vill ha diktatur.
I den svenska yttervänsterns ögon, i dag liksom förut, hade Palme varit mer respektabel ifall han hade han valt samma sida som den svenska studentvänster som på studentkongressen 1950 i Prag valde Stalins sida och skrek och skränade så att studenter som inte höll på Sovjet inte skulle kunna yttra sig.
Det här har mycket mer än historiskt intresse. I dag ställs andra ungdomar inför att välja sida mellan fritt samhällssystem och olika slag av diktaturstater eller totalitära rörelser. De senare är i dag oftast mer eller mindre fascistiska. Kommunismen är näst intill död, men nya former av fascism är så mycket mer livaktiga och våldsamma.
Många unga människor som kommer från länder där förtrycket härskar har valt att ingå i organisationer som de vet får stöd från svenska eller andra biståndsbudgetar, men även från underrättelsetjänster i EU-länder eller i USA. Burmas oppositionella i exil är bara ett av många exempel där man kan utgå från att det är så.
Mitt ibland oss har vi de som i dag gör motsvarande ställningstaganden som när Palme valde västs sida mot diktaturerna. De finns bland annat i flera flyktinggrupper här i landet, inte minst den kurdiska. De förtjänar både stöd och förståelse. Men i dagens vänster har de sällan något att hämta. De möts ofta av raka motsatsen, från sådana som fortsätter att se Palme med de västfientliga glasögon som fick sin slipning i 70-talets extremvänster. "
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
