Tio år gamla texter kan ibland vara värda en repris. Här är en sådan. I Nyhetsmagasinet NU (lib) den 23 augusti 2001 recenserade jag en ovanligt intressant bok som innehåller ett försvar för en liberal politik med både marknadsekonomi och social välfärd.
Författaren heter Adair Turner, en tidigare bankman och ledande näringslivsföreträdare, som senare haft en rad uppdrag i brittiska regeringars tjänst, bland annat som styrelseordförande i den brittiska Finansinspektionen.
För att vara en bok av det här slaget kom den alltså från något oväntat håll.
Här är (något förkortad) min artikel om Turners bok.
Den liberala ekonomins försvar
" ... Förre chefen för Industriförbundet slår med både socialt engagemang och nationalekonomisk skärpa fast att liberal ekonomisk politik, bevarad välfärdsstat och kraftfull miljöpolitik kan och bör förenas. Boken är en stridsskrift mot det slags höger som ryckt loss delar av liberalismens ekonomiska budskap om marknadsekonomin, och förvridit det till en dogm, och som nu bekämpar välfärdsstaten även då denna har liberala förtecken.
De senaste årens liberalisering av den ekonomiska politiken, med mer frihandel och mer avregleringar har gjort nytta och bör fortsättas, särskilt behöver arbetsmarknaden bli mer flexibel. Men det finns då, menar förre chefen för Industriförbundet, goda möjligheter att ha kvar en samhällsekonomiskt hållbar välfärdsstat och driva en radikal miljöpolitik för att skära ned koldioxidutsläppen.
Som alla läsare vid det här laget nog räknat ut är detta ingen svensk författare. Adair Turner var 1995-99 chef för brittiska Industriförbundet, CBI. ... Men i Just Capital. The Liberal Economy, som kom ut i våras, försvarar han välfärds- och fördelningspolitik, kraftigt höjda miljöskatter och strängare regler för vapenexport. Allt det gör han inom ramen för det slags mer liberala ekonomiska politik som fått genomslag i flera europeiska länder, sunda statsfinanser, stabilt penningvärde, avregleringar, frihandel och valutaunion.
Han menar också att en protektionistisk, marknadsfientlig vänster går ännu mer vilse när den övertar något som är ett önsketänkande hos en konservativ höger, vanföreställningen att globaliseringen skulle göra att en effektiv marknadsekonomi bara kan fungera om offentlig sektor skärs ned kraftigt.
Turner lägger stor kraft på att göra upp med påståendena att skatteuttaget i största allmänhet skulle vara ohållbart på nordisk eller västeuropeisk nivå på så sätt att det genom försämrad konkurrenskraft måste leda till förlorade arbetstillfällen. Länder måste enligt Adair Turner lägga stor vikt vid att produktiviteten i hela ekonomin förbättras. Men ord som konkurrenskraft missbrukas, och ofta används de under djup teoretisk förvirring.
Höga marginalskatter på arbete gör skada. En del skatter behöver sänkas, medan energiskatterna höjs. Lägre skattesatser och bredare skattebaser är rätt väg.
Men att statens utgifter och inkomster av konkurrensskäl skulle behöva pressas längre och längre ned som andel av BNP, så att de rör sig mot amerikansk nivå, invänder Adair Turner mot.
I en välfärdsstat har vi mindre plats för privat konsumtion, de arbetandes reallöner efter skatt blir lägre än i ett land med långt mindre offentlig sektor . Men det skall inte göra arbetskraftskostnaderna för företagen i Sverige högre än de annars varit. Konkurrera på världsmarknaden skall vi kunna göra även med en reformerad och bevarad välfärdsstat.
Det är en knepig sak att rekommendera en bok på engelska till allmän läsning. Men detta är en viktig politisk bok för riktiga liberaler, en välgörande vidräkning med högermän som uppträder under falsk liberal flagg, ”konservativa ultraliberaler” som Adair Turner kallar dem.
Så läs Turner, de som kan, på originalspråk! Det är mindre troligt att boken blir översatt, trots att, eller rättare sagt just därför att Turner kommit med en av de tyngre vägande liberala ideologiska böckerna på senare år. Han ger sig i kast med moderna ekonomiska problem men bekänner sig till en brittisk socialliberal filosofi med rötter i Lloyd Georges tid, och han har Karl Popper och Ralf Dahrendorf som intellektuella inspiratörer.
Hade han i stället angripit de värderingar han nu försvarar hade en bok med denna tyngd och skärpa inom några månader översatts och utgivits på svenska av Timbro. Nu är det osäkert om det blir någon översättning alls.
Turner är inte en så stor nationalekonom som Bertil Ohlin. Och sakfrågorna är andra i dag. Men i boken finns en fläkt av den orädda, sansat radikala socialliberala anda som Bertil Ohlin förde in i svensk samhällsdebatt, från 30- talet och framåt. "
Just Capital. The Liberal Economy. Av Adair Turner med förord av Ralf Ddahrendorf
(Förlag: MacMillan, London, 2001)
onsdag 23 februari 2011
måndag 21 februari 2011
Libyens regim - med brett stöd i FN och nära förbindelser med extremhögern i Österrike
Regimen i Libyen - sedan länge med den mer proggige än trendige överste Khadaffi i spetsen - visar just nu sin inställning till mänskliga rättigheter. Att döma av nyhetstelegrammen försöker de styrande med omfattande våld slå ned ett uppror. Utgången är oklar och de flesta rapporter som kommer är osäkra.
Så mycket mer säkert är att just den här libyska regimen så sent som i maj 2010 återinsattes i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. 155 av de 188 regeringar som var företrädda i den omröstningen röstade för att Khadaffis regim skulle ges detta förtroende. Bocken som trädgårdsmästare. Övriga länder som valdes in fick visserligen fler röster än Libyen, men 155 av 188 är i alla fall 82 % !
Khadaffi har ju under årens lopp gjort sig till ovän med åtskilliga men också understött många slags extremister och våldsorganisationer. Hans och regimens internationella ställning blev mer isolerad efter Sovjets fall, och för några år sedan gjorde Khadaffi en rätt stor reträtt när det gäller utikespolitiken. Kärnvapenprogrammet avbröts och man anstängde sig för att inte provocera som förut med stöd till extremiströrelser på andra håll. Förbindelserna västerut förbättrades jämfört med hur det tidigare djupfrusna tillståndet, och landet blev mer öppet för utländska företag. Men det inre förtrycket försvann inte.
En hel del länder och deras företag har under åren lockats av oljepengarna i Libyen. Inte minst Storbritanniens intresse har varit stort, landet spelade en viktig roll när Khadaffiregimen förmåddes att retirera från sin tidigare destruktiva internationella aktivitet och att lägga atomvapenambitionerna på hyllan. Men andra sidan av detta var brittiska ambitioner att brittiska företag skulle få göra affärer. Hur lite detta kan ha varit värt lär nu visa sig.
Italien - inte bara grannland utan också för ganska länge sedan kolonialmakt i Libyen - är ett mer avancerat fall av misstänkt varma relationer mellan en EU-regering och diktatorn i Tripoli. Berlusconis regering har även här varit ett av EU:s svarta får.
Men man bör inte glömma vem som var Khadaffiregimens främste vän i västeuropeisk politik för drygt tio år sedan, när Libyen var ännu mer extremt utrikespolitiskt och minst lika brutalt inrikespolitiskt som under senare år. Den stora Libyenvännen framför andra var Jörg Haider, regeringschef i delstaten Kärnten i Österrike och beryktad ledare för partierna FPÖ och BZÖ. Haider som sedan körde ihjäl sig i hög fart och med alkohol i kroppen, efter ett besök på en homosexuell klubb i Klagenfurt, var vid sidan av Frankrikes le Pen en ledande gestalt i den nyfascistiskt präglade europeiska ytterhögern. I den strömning i europeisk politik som i Sverige främst företräds av de s.k. "Sverigedemokraterna" var Haider en uppburen ledargestalt som skickligt förenade en bredare populism, propaganda mot flyktingar och en klar anknytning till både ny och gammal nazism.
Haider var i likhet med stora delar av yttre vänstern en försvarare av Iraks diktator Saddam Hussein och hade dessutom -i likhet med flera av sina framträdamde partivänner - nära förbindelser till Khadaffiregimen i Libyen.
Så kan det vara med ytterhögerns inställning till diktatorer som uppträder under islamsk flagg. Enkla vanliga människor på flykt kan de misstänkliggöra i klump. Men diktatorerna som driver människor på flykt kan passa bättre för sådana som Haider och för dennes ideologiska arvtagare i olika länder.
Så mycket mer säkert är att just den här libyska regimen så sent som i maj 2010 återinsattes i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. 155 av de 188 regeringar som var företrädda i den omröstningen röstade för att Khadaffis regim skulle ges detta förtroende. Bocken som trädgårdsmästare. Övriga länder som valdes in fick visserligen fler röster än Libyen, men 155 av 188 är i alla fall 82 % !
Khadaffi har ju under årens lopp gjort sig till ovän med åtskilliga men också understött många slags extremister och våldsorganisationer. Hans och regimens internationella ställning blev mer isolerad efter Sovjets fall, och för några år sedan gjorde Khadaffi en rätt stor reträtt när det gäller utikespolitiken. Kärnvapenprogrammet avbröts och man anstängde sig för att inte provocera som förut med stöd till extremiströrelser på andra håll. Förbindelserna västerut förbättrades jämfört med hur det tidigare djupfrusna tillståndet, och landet blev mer öppet för utländska företag. Men det inre förtrycket försvann inte.
En hel del länder och deras företag har under åren lockats av oljepengarna i Libyen. Inte minst Storbritanniens intresse har varit stort, landet spelade en viktig roll när Khadaffiregimen förmåddes att retirera från sin tidigare destruktiva internationella aktivitet och att lägga atomvapenambitionerna på hyllan. Men andra sidan av detta var brittiska ambitioner att brittiska företag skulle få göra affärer. Hur lite detta kan ha varit värt lär nu visa sig.
Italien - inte bara grannland utan också för ganska länge sedan kolonialmakt i Libyen - är ett mer avancerat fall av misstänkt varma relationer mellan en EU-regering och diktatorn i Tripoli. Berlusconis regering har även här varit ett av EU:s svarta får.
Men man bör inte glömma vem som var Khadaffiregimens främste vän i västeuropeisk politik för drygt tio år sedan, när Libyen var ännu mer extremt utrikespolitiskt och minst lika brutalt inrikespolitiskt som under senare år. Den stora Libyenvännen framför andra var Jörg Haider, regeringschef i delstaten Kärnten i Österrike och beryktad ledare för partierna FPÖ och BZÖ. Haider som sedan körde ihjäl sig i hög fart och med alkohol i kroppen, efter ett besök på en homosexuell klubb i Klagenfurt, var vid sidan av Frankrikes le Pen en ledande gestalt i den nyfascistiskt präglade europeiska ytterhögern. I den strömning i europeisk politik som i Sverige främst företräds av de s.k. "Sverigedemokraterna" var Haider en uppburen ledargestalt som skickligt förenade en bredare populism, propaganda mot flyktingar och en klar anknytning till både ny och gammal nazism.
Haider var i likhet med stora delar av yttre vänstern en försvarare av Iraks diktator Saddam Hussein och hade dessutom -i likhet med flera av sina framträdamde partivänner - nära förbindelser till Khadaffiregimen i Libyen.
Så kan det vara med ytterhögerns inställning till diktatorer som uppträder under islamsk flagg. Enkla vanliga människor på flykt kan de misstänkliggöra i klump. Men diktatorerna som driver människor på flykt kan passa bättre för sådana som Haider och för dennes ideologiska arvtagare i olika länder.
onsdag 16 februari 2011
Det som är offentligt ska också få tryckas och spridas
Offentlighetsprincipen har sin stora kraft bara genom att – tack vare Anders Chydenius epokgörande insats 1765-66 – tryckfrihet och offentlighet i Sverige är två sidor av samma sak. Det är inte bara så att offentlighetsprincipen ger kraft åt tryckfriheten genom att möjliggöra insyn i sådant som det går att skriva om. Det omvända gäller också, insyn och öppenhet skulle ha ett begränsat värde om det inte var tillåtet att med det fria ordets hjälp vidarebefordra det som offentlighetsprincipen gör tillgängligt.
Om detta har jag skrvit bland annat i en gästkrönika i Nerikes Allehanda (lib) i december 2009. Det följande är några utdrag ur den krönikan.
" Det som är offentligt får också mångfaldigas och spridas. Det är en fundamental sak. Låter vi oron för nätpubliceringar riva upp detta kan följderna för öppenhet och insyn bli långtgående och allvarliga. "
” Med nätet är mycket information lättare att nå. Men nätet kan också bli förevändning för dem som vill begränsa yttrandefriheten, släppa loss skadeståndsjuridiken mot det fria ordet och undergräva offentlighetsprincipen.
Medan floder av musik, film, brev och annat forsar fram genom nätet kan penningmakt och statlig makt använda motbjudande saker som syns på nätet för att få igenom inskränkningar i vad som kan tryckas och sändas.… Ännu större är nog faran att när uppgifter ur offentliga handlingar publiceras på nätet tas det till förevändning för att skära bort stora delar av offentlighetsprincipen. … ”
För den auktoritära mörkläggningstradition som finns i många andra länder är bredden i vår svenska öppenhet helt främmande. Denna öppenhet är, skrev jag i NA, inte bara till för att granska myndigheter:
” Offentligheten bär upp rättssäkerheten genom att domslut, förundersökningar och annat underlag för domar görs allmänt tillgängliga. Offentligheten skapar även öppenhet kring en mängd uppgifter om ekonomisk makt, fördelningen av ekonomiska resurser och annan samhällkunskap.
De som skulle vilja mörklägga mycket som gäller enskilda personer och intressen kan som svepskäl utnyttja stötande nätpubliceringar om t.ex. brottsoffer. Ett mycket diskuterat sådant fall gällde obduktionsbilder från det omskrivna mordfallet i Arboga, där två barn blev offer.
Detta kan dock hanteras med små, noga avgränsade utvidgningar av detaljerade sekretessbestämmelser. Just obduktionsbilder och liknande i förundersökningar kan bli sekretessbelagda.
Men däremot är det viktigt att säga nej till att alla slags uppgifter om privatpersoner i förundersökningar och skatteutredningar läggs under en svepande generalklausul om sekretess, även sedan materialet lagts fram till domstol.”
Om detta har jag skrvit bland annat i en gästkrönika i Nerikes Allehanda (lib) i december 2009. Det följande är några utdrag ur den krönikan.
" Det som är offentligt får också mångfaldigas och spridas. Det är en fundamental sak. Låter vi oron för nätpubliceringar riva upp detta kan följderna för öppenhet och insyn bli långtgående och allvarliga. "
” Med nätet är mycket information lättare att nå. Men nätet kan också bli förevändning för dem som vill begränsa yttrandefriheten, släppa loss skadeståndsjuridiken mot det fria ordet och undergräva offentlighetsprincipen.
Medan floder av musik, film, brev och annat forsar fram genom nätet kan penningmakt och statlig makt använda motbjudande saker som syns på nätet för att få igenom inskränkningar i vad som kan tryckas och sändas.… Ännu större är nog faran att när uppgifter ur offentliga handlingar publiceras på nätet tas det till förevändning för att skära bort stora delar av offentlighetsprincipen. … ”
För den auktoritära mörkläggningstradition som finns i många andra länder är bredden i vår svenska öppenhet helt främmande. Denna öppenhet är, skrev jag i NA, inte bara till för att granska myndigheter:
” Offentligheten bär upp rättssäkerheten genom att domslut, förundersökningar och annat underlag för domar görs allmänt tillgängliga. Offentligheten skapar även öppenhet kring en mängd uppgifter om ekonomisk makt, fördelningen av ekonomiska resurser och annan samhällkunskap.
De som skulle vilja mörklägga mycket som gäller enskilda personer och intressen kan som svepskäl utnyttja stötande nätpubliceringar om t.ex. brottsoffer. Ett mycket diskuterat sådant fall gällde obduktionsbilder från det omskrivna mordfallet i Arboga, där två barn blev offer.
Detta kan dock hanteras med små, noga avgränsade utvidgningar av detaljerade sekretessbestämmelser. Just obduktionsbilder och liknande i förundersökningar kan bli sekretessbelagda.
Men däremot är det viktigt att säga nej till att alla slags uppgifter om privatpersoner i förundersökningar och skatteutredningar läggs under en svepande generalklausul om sekretess, även sedan materialet lagts fram till domstol.”
Det sistnämnda är - kan det tilläggas - ett påpekande om hur viktig den tekniska uppbyggnaden av våra offentlighets- och sekretessregler är för att skydda offentlighetsprincipen från att undermineras. De sekretessregler som finns är inte breda fullmakter till myndigheter och domstolar att göra avvägningar mot de krav som kan komma om att hålla saker hemliga.
Sekretessreglerna är i stället många och avgränsade, och dessutom lagda på olika nivåer, så att den kvalificerade sekretessen inskränks medan många av reglerna har s.k. enkla skaderekvisit, de medger sekretess endast om det står klart att uppgifterna om de sprids verkligen skadar det intresse som ska skyddas. Dessa skaderevisit och deras genomtänkta gradering hör till det som mer än annat skyddar offentlighetsprincipen från att urholkas i rättstillämpningen.
torsdag 10 februari 2011
Assanges juridiska ombud angriper svensk offentlighetsprincip och meddelarfrihet
Den här veckan har det skrivits en hel del om domstolsförhandlingar i London, där advokater för Julian Assange försöker hindra en utlämning till Sverige genom angrepp på det svenska rättsväsendet. Även offentligheten och yttrandefriheten i Sverige, där information om brottsutredningen blivit tillgänglig för press och allmänhet, har angripts och setts som skäl att vägra verkställa den svenska arresteringsordern. Detta är ganska pikant med tanke på att Julian Assange annars brukar framhålla sig själv som en stor förkämpe för offentlighet och insyn.
Jag skrev om detta i Eskilstuna-Kuriren (lib) i mitten på januari, utifrån den inlaga som Assange juridiska ombud lämnat till domstolen inför förhandlingarna nu i februari.
Jag skrev bland annat detta:
" Om Assange är skyldig vet jag inte. Dömd är han i vart fall inte. Lättare är att ha en uppfattning om hans engelske advokat. Denne har i måndags sagt sin mening om Sverige som rättsstat, i en inlaga till en domstol i London.
Han vill få domstolen att förkasta arresteringsordern från åklagaren Marianne Ny i Göteborg. Han lägger framför allt en grund för överklaganden i flera instanser där våldtäktsmålet ska omvandlas till en process mot Sverige som ett land som förtrampar mänskliga rättigheter. ...
Sveriges meddelarfrihet till pressen, som Assange annars sagts tycka så bra om, angrips också av advokaten. Den påstås ha kränkt Assanges mänskliga rättigheter när material ur förundersökningen läckt till The Guardian (medan svenska myndigheter ju enligt grundlag inte får efterforska hur det gått till).
Motpartens yttrandefrihet har Assanges advokat mindre omsorg om. Att målsägarbiträdet Clas Borgström kunnat använda sin yttrandefrihet, dessutom arvoderad med statlig rättshjälp, har enligt advokaten varit ett övergrepp mot Assange. ...
... Så varför detta vildsinta angrepp på Sverige? I advokatyren syns spår av påverkan från svensk antifeminism av det mest rabiata slaget. I övrigt är det inte lätt att veta om Assange är mest rädd för våldtäktsmålet eller för utlämning till USA.
Så mycket tydligare är att advokaten inte är så bra för klientens anseende. "
Hela artikeln finns på E-K:s hemsida, på den här adressen. Som framgår av texten gör jag inte någon bedömning av skuldfrågan när det gäller de misstänkta sexualbrott som föranlett att Assange häktats av Svea Hovrätt och begärts utlämnad.
Jag skrev om detta i Eskilstuna-Kuriren (lib) i mitten på januari, utifrån den inlaga som Assange juridiska ombud lämnat till domstolen inför förhandlingarna nu i februari.
Jag skrev bland annat detta:
" Om Assange är skyldig vet jag inte. Dömd är han i vart fall inte. Lättare är att ha en uppfattning om hans engelske advokat. Denne har i måndags sagt sin mening om Sverige som rättsstat, i en inlaga till en domstol i London.
Han vill få domstolen att förkasta arresteringsordern från åklagaren Marianne Ny i Göteborg. Han lägger framför allt en grund för överklaganden i flera instanser där våldtäktsmålet ska omvandlas till en process mot Sverige som ett land som förtrampar mänskliga rättigheter. ...
Sveriges meddelarfrihet till pressen, som Assange annars sagts tycka så bra om, angrips också av advokaten. Den påstås ha kränkt Assanges mänskliga rättigheter när material ur förundersökningen läckt till The Guardian (medan svenska myndigheter ju enligt grundlag inte får efterforska hur det gått till).
Motpartens yttrandefrihet har Assanges advokat mindre omsorg om. Att målsägarbiträdet Clas Borgström kunnat använda sin yttrandefrihet, dessutom arvoderad med statlig rättshjälp, har enligt advokaten varit ett övergrepp mot Assange. ...
... Så varför detta vildsinta angrepp på Sverige? I advokatyren syns spår av påverkan från svensk antifeminism av det mest rabiata slaget. I övrigt är det inte lätt att veta om Assange är mest rädd för våldtäktsmålet eller för utlämning till USA.
Så mycket tydligare är att advokaten inte är så bra för klientens anseende. "
Hela artikeln finns på E-K:s hemsida, på den här adressen. Som framgår av texten gör jag inte någon bedömning av skuldfrågan när det gäller de misstänkta sexualbrott som föranlett att Assange häktats av Svea Hovrätt och begärts utlämnad.
onsdag 2 februari 2011
Domstolar som censurmyndigheter - fortfarande en levande realitet i flera EU-länder
Om ett knappt år kommer Yttrandefrihetskommitténs slutbetänkande. Den kan komma att lägga fram förslag till stora förändringar, och kanske avsevärda försämringar, av grundlagsskyddet för det fria ordet.
En av utredningens huvuduppgifter är att gå igenom hur svensk tryckfrihet kan kollidera med juridiken i övriga EU. Direktiven har en tydlig, oroväckande lutning mot eftergifter och anpassning.
Riskerna i detta underskattas om man förbiser hur många auktoritära drag som lever vidare i rader av länder. Svenska medier, eller källor, intervjupersoner och skribenter och andra medarbetare kan - om de kommer inom räckhåll för andra länders juridik - utsättas för tvångsmedel, skadestånd och straff, utan att skyddas av Sveriges undantagslösa censurförbud, av meddelarfriheten eller av skyddet mot skadeståndsprocesser för kränkning av juridiska personer.
Om en del av de här problemen skriver jag i dag i en kulturartikel i Upsala Nya Tidning (lib). Det jag särskilt tar upp är att det i flera EU-länder inte bara är möjligt utan till och med ganska vanligt med förhandsförbud mot publiceringar av artiklar eller TV-inslag med visst innehåll. Det sker genom domstolsförelägganden, och det kan hållas rättegångar där både statsmakten och privata intressen yrkar på censur med förhandsförbund mot böcker, TV-program och annat.
Som exempel i artikeln har jag bland annat det här:
"Gregor Gysi är gruppledare i förbundsdagen för det vänsterparti som är en sammanslagning av kommunisterna med Oskar Lafontaines utbrytare ur socialdemokraterna. Gysi är en man med ett förflutet. Han var kommunistisk partimedlem i 22 år i Östtyskland, och blev ledare när partiet organiserade sig för att rädda ekonomiska tillgångar från diktaturtiden och fortsätta som vänsterkraft i förbundsrepubliken.
Gysis förhållande till säkerhetspolisen Stasi har varit en stridsfråga i åtskilliga år, parlamentariskt och i journalistiken. Men gång på gång har Gysi lyckats få domstolar att ingripa med censurförelägganden för att massmedier inte skulle få framföra eller upprepa olika påståenden om Stasi och Gysi. Der Spiegel har ett sådant förbud hängande över sig sedan 1998 och den stora tv-kanalen ZDF sedan 2009. "
Hela UNT-artikeln finns att läsa på den här adressen.
En av utredningens huvuduppgifter är att gå igenom hur svensk tryckfrihet kan kollidera med juridiken i övriga EU. Direktiven har en tydlig, oroväckande lutning mot eftergifter och anpassning.
Riskerna i detta underskattas om man förbiser hur många auktoritära drag som lever vidare i rader av länder. Svenska medier, eller källor, intervjupersoner och skribenter och andra medarbetare kan - om de kommer inom räckhåll för andra länders juridik - utsättas för tvångsmedel, skadestånd och straff, utan att skyddas av Sveriges undantagslösa censurförbud, av meddelarfriheten eller av skyddet mot skadeståndsprocesser för kränkning av juridiska personer.
Om en del av de här problemen skriver jag i dag i en kulturartikel i Upsala Nya Tidning (lib). Det jag särskilt tar upp är att det i flera EU-länder inte bara är möjligt utan till och med ganska vanligt med förhandsförbud mot publiceringar av artiklar eller TV-inslag med visst innehåll. Det sker genom domstolsförelägganden, och det kan hållas rättegångar där både statsmakten och privata intressen yrkar på censur med förhandsförbund mot böcker, TV-program och annat.
Som exempel i artikeln har jag bland annat det här:
"Gregor Gysi är gruppledare i förbundsdagen för det vänsterparti som är en sammanslagning av kommunisterna med Oskar Lafontaines utbrytare ur socialdemokraterna. Gysi är en man med ett förflutet. Han var kommunistisk partimedlem i 22 år i Östtyskland, och blev ledare när partiet organiserade sig för att rädda ekonomiska tillgångar från diktaturtiden och fortsätta som vänsterkraft i förbundsrepubliken.
Gysis förhållande till säkerhetspolisen Stasi har varit en stridsfråga i åtskilliga år, parlamentariskt och i journalistiken. Men gång på gång har Gysi lyckats få domstolar att ingripa med censurförelägganden för att massmedier inte skulle få framföra eller upprepa olika påståenden om Stasi och Gysi. Der Spiegel har ett sådant förbud hängande över sig sedan 1998 och den stora tv-kanalen ZDF sedan 2009. "
Hela UNT-artikeln finns att läsa på den här adressen.
Lästips: Hans Schöier i UNT om vikten av att försvara det svenska yttrandefrihetsarvet
En statlig utredning arbetar just nu med vad som eventuellt kan bli stora förändringar - eller rentav stora försvagningar - av grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet. Utredningen har lagt fram ett debattbetänkande med tre alternativ för en ny yttrandefrihetsgrundlag som bland annat skulle ersätta Tryckfrihetsförordningen, som i så fall skulle upphävas. Remissförfarandet pågår och en hel del inlägg har gjorts i den allmänna debatten.
Ett av de mest intressanta har gjorts i Upsala Nya Tidning (lib) 29/12 2010 av Hans Schöier, som i egenskap av utredningsordförande hade en viktig roll inför tillkomsten av den nuvarande Yttrandefrihetsgrundlagen som skyddar de elektroniska medierna. Hans artikel, med rubriken "Försvara yttrandefrihetsarvet", rekommenderas till läsning - den finns på UNT:s hemsida under den här adressen.
Mitt eget anförande om de här frågorna, vid ett seminarium ordnat av den nämnda utredningen, finns att läsa här på bloggen: Se den 16/11 2010 för den fullständiga texten (och andra notiser 10/11 och 12/11).
Om min artikel i UNT 2/2 2011 - se nästa punkt här på bloggen.
Ett av de mest intressanta har gjorts i Upsala Nya Tidning (lib) 29/12 2010 av Hans Schöier, som i egenskap av utredningsordförande hade en viktig roll inför tillkomsten av den nuvarande Yttrandefrihetsgrundlagen som skyddar de elektroniska medierna. Hans artikel, med rubriken "Försvara yttrandefrihetsarvet", rekommenderas till läsning - den finns på UNT:s hemsida under den här adressen.
Mitt eget anförande om de här frågorna, vid ett seminarium ordnat av den nämnda utredningen, finns att läsa här på bloggen: Se den 16/11 2010 för den fullständiga texten (och andra notiser 10/11 och 12/11).
Om min artikel i UNT 2/2 2011 - se nästa punkt här på bloggen.
måndag 31 januari 2011
En rasism som inte nämns vid sitt rätta namn
De som odlar generaliseringar och fördomar mot människor från andra länder bidrar också till att fördunkla internationella skillnader mellan förtryckare och offer och mellan rasism och offer för rasism.
Jag har skrivit om detta på debattplats i Skånska Dagbladet (c) härom dagen, närmast i anknytning till folkomröstningen södra Sudan och de tidigare krigen och folkrensningarna, i både södra Sudan och Darfur. Men det finns fler exempel på hur såväl diktaturmedlöpare som främlingsfientliga populister blandat ihop offren med förtryckarna eller valt fel sida. De som förföljdes av Saddam Hussein drogs till exempel över samma kam som diktatorns bödlar och hantlangare.
Länk till artikeln i Skånska Dagbladet finns här. Rubriken är "Den rasism som inte nämns vid sitt rätta namn", och jag skriver bland annat följande:
" Förtrycket av södra Sudan har varit en mycket lång och mycket blodig historia. Det är vanligt att den förtigs eller beskrivs med döljande omskrivningar. I likhet med massakrerna på kurder i Irak på 1990-talet och tidigare är detta en av de frågor där det i internationell politik och diplomati fortfarande anses starkt opassande att nämna saker vid deras rätta namn.
Vad det handlar om är nämligen sådan rasism som man inte talar om, arabers rasism mot svarta afrikaner. I Sudan har detta mörka kapitel pågått till nu. Såväl sydost om Sudan – i Östafrika – som väster om Sudan – längs Saharas sydkant ända till Atlanten - upphörde dock över tusen år av arabisk slavhandel och rasistisk exploatering successivt under senare delen av 1800- och början av 1900-talen.
De flesta känner åtminstone översiktligt till den europeiska slavhandeln från Västafrika under 1600-, 1700- och delvis även 1800-tal. Men mycket längre och med långt fler offer pågick en annan slavhandel där människor fångades in och drevs som boskap genom öknarna till arabiska länder och det turkiska väldet, alternativt fraktades till sjöss från Zanzibar i det arabiska slavhandelsimperiet Oman.
Kriget mot södra Sudan och fördrivningen av svarta bönder i Darfur är inga händelser som kommit plötsligt utan historiskt och ideologiskt sammanhang. De blev i stället nya varianter på gammalt våld.
I södra Sudan är en ganska stor del av befolkningen kristen, i Darfur är folk i allmänhet muslimer. Det gjorde ingen skillnad. De som utsattes för mord och etnisk rensning hade svart hudfärg, de talade inte arabiska. "
Jag skriver i Skånska Dagbladet också några rader om hur svensk nyhetsförmedling inte har förmått bryta med det internationella mönstret i de här frågorna:
" I arabländerna har pressfrihet och historisk forskning i allmänhet varit undertryckta. Tunisien som det nu talas mycket om är där inget undantag, utan ett fall bland många. Även i dag är det närmast omöjligt att offentligt ta upp den rasism från norr som är bakgrunden till att Sudan troligen kommer att klyvas i två nationer.
Mer anmärkningsvärt är att perspektivet från Senegal eller – intill helt nyligen - södra Sudan nästan aldrig synts eller hörts i svensk samhällsdebatt eller nyhetsförmedling. Arabiska synsätt på olika konfliktfrågor hör däremot till dem som oftast återges. "
Åtminstone några av mina artiklar om Darfur finns tillgängliga på nätet, till exempel här -Aftonbladet 17/9 2004, här - Dagen 5/3 2008 och här - Göteborgs-Posten 19/8 2006
Jag har skrivit om detta på debattplats i Skånska Dagbladet (c) härom dagen, närmast i anknytning till folkomröstningen södra Sudan och de tidigare krigen och folkrensningarna, i både södra Sudan och Darfur. Men det finns fler exempel på hur såväl diktaturmedlöpare som främlingsfientliga populister blandat ihop offren med förtryckarna eller valt fel sida. De som förföljdes av Saddam Hussein drogs till exempel över samma kam som diktatorns bödlar och hantlangare.
Länk till artikeln i Skånska Dagbladet finns här. Rubriken är "Den rasism som inte nämns vid sitt rätta namn", och jag skriver bland annat följande:
" Förtrycket av södra Sudan har varit en mycket lång och mycket blodig historia. Det är vanligt att den förtigs eller beskrivs med döljande omskrivningar. I likhet med massakrerna på kurder i Irak på 1990-talet och tidigare är detta en av de frågor där det i internationell politik och diplomati fortfarande anses starkt opassande att nämna saker vid deras rätta namn.
Vad det handlar om är nämligen sådan rasism som man inte talar om, arabers rasism mot svarta afrikaner. I Sudan har detta mörka kapitel pågått till nu. Såväl sydost om Sudan – i Östafrika – som väster om Sudan – längs Saharas sydkant ända till Atlanten - upphörde dock över tusen år av arabisk slavhandel och rasistisk exploatering successivt under senare delen av 1800- och början av 1900-talen.
De flesta känner åtminstone översiktligt till den europeiska slavhandeln från Västafrika under 1600-, 1700- och delvis även 1800-tal. Men mycket längre och med långt fler offer pågick en annan slavhandel där människor fångades in och drevs som boskap genom öknarna till arabiska länder och det turkiska väldet, alternativt fraktades till sjöss från Zanzibar i det arabiska slavhandelsimperiet Oman.
Kriget mot södra Sudan och fördrivningen av svarta bönder i Darfur är inga händelser som kommit plötsligt utan historiskt och ideologiskt sammanhang. De blev i stället nya varianter på gammalt våld.
I södra Sudan är en ganska stor del av befolkningen kristen, i Darfur är folk i allmänhet muslimer. Det gjorde ingen skillnad. De som utsattes för mord och etnisk rensning hade svart hudfärg, de talade inte arabiska. "
Jag skriver i Skånska Dagbladet också några rader om hur svensk nyhetsförmedling inte har förmått bryta med det internationella mönstret i de här frågorna:
" I arabländerna har pressfrihet och historisk forskning i allmänhet varit undertryckta. Tunisien som det nu talas mycket om är där inget undantag, utan ett fall bland många. Även i dag är det närmast omöjligt att offentligt ta upp den rasism från norr som är bakgrunden till att Sudan troligen kommer att klyvas i två nationer.
Mer anmärkningsvärt är att perspektivet från Senegal eller – intill helt nyligen - södra Sudan nästan aldrig synts eller hörts i svensk samhällsdebatt eller nyhetsförmedling. Arabiska synsätt på olika konfliktfrågor hör däremot till dem som oftast återges. "
Åtminstone några av mina artiklar om Darfur finns tillgängliga på nätet, till exempel här -Aftonbladet 17/9 2004, här - Dagen 5/3 2008 och här - Göteborgs-Posten 19/8 2006
fredag 21 januari 2011
Magnetfältet har kastats om - det öppna samhällets fiender lockas åter av högerextremism i olika former
Här är en repris, i ett ämne som tyvärr bevarat sin aktualitet. Texten publicerades på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren den 4 juni 2007.
I dessa dagar, med både inhemsk högerextremism, självmordsbombare och andra onda tidens tecken plockar jag fram den igen och gör den tillgänglig här på bloggen:
Ytterhögern leder åter i bokhyllorna
Av Åke Wredén
Vid besök i Stockholm brukade jag då och då läsa av en speciell barometer, för att se hur lufttrycket skiftade i den intellektuella världens längtan efter det auktoritära. Det var filosofihyllan i en bokhandel, en av huvudstadens största.
Högsta trycket stod alltid Friedrich Nietzsche för. En typisk notering var att det i hyllan fanns hela 23 olika verk av och om denne övermänniskoidealets, kristendomshatets och antiintellektualismens inflytelserike filosof.
Det akademiska intresset för Nietzsche har inte kommit plötsligt. Det är en del av en bredare omsvängning. De som lockas av det öppna samhällets radikala motsatser dras sedan minst ett par årtionden åter till det radikalaste till höger. En del av den nygamla Nietzschekulten kan man till exempel läsa om i en klarsynt men djupt oroande bok av Richard Wolin: The Seduction of Unreason, The Intellectual Romance with Fascism. Det är ingen lättläst bok, men den rekommenderas för dem som vill se extremismen i tid innan den vuxit sig farligt stark.
Platon, den grekiska antikens store pionjär för det totalitära samhällets teori, kom god trea efter tvåan Karl Marx. Hade det varit i gamla tider hade Marx, kommunisternas husgud, legat långt högre på barometern än Nietzsche.
Men allt i hyllan var inte filosofi för övermänniskoläror, demokratiförakt eller diktatur. Där stod även några av Karl Poppers böcker. Den som läst denne store demokrats vidräkning med Platon och dennes efterföljare i Det öppna samhället och dess fiender kan åtminstone glädjas åt att det ännu verkar finnas marknad för Popper. Men i Stockholms akademiska kretsar är det tydligen inte en på långa vägar lika stor marknad som för någon i trion Platon, Marx och Nietzsche.
Det senaste året har den där bokhandeln ändrat sitt sortiment och riktat in sig mer på en annan publik. Men när den fanns kvar, visade min barometer rätt? Är Stockholms intellektuella värld en ovanlig drivhusmiljö för totalitära idéer?
Nej, när jag sökt i en av de stora Internetbokhandlarna har jag fått upp något fler utgåvor av Nietzsche än av Marx, och det är då i Tyskland, England, USA och Sverige sammanlagt. Återutgivna Platonböcker är ännu vanligare, men det verkar inte skrivas lika mycket nytt om honom.
Det är inte ett svenskt utan ett internationellt fenomen att magnetfältet kastats om för det slags intellektuella som söker sig till varje tids totalitära utmaning mot det öppna samhället. Det tidiga 1900-talets hänförelse i Europas universitetsstäder inför fascismen och dess förstadier följdes av det senare 1900-talets skönmålning av Stalins, Maos och Castros polisstater.
Nu vänder sig åter kompassnålarna. Inte kommunismen utan yttersta högern har dragningskraften, från filosofers Nietzschekult, över folkhetsares grovpopulism ända till självmordsbombandets kamikazestetik.
I dessa dagar, med både inhemsk högerextremism, självmordsbombare och andra onda tidens tecken plockar jag fram den igen och gör den tillgänglig här på bloggen:
Ytterhögern leder åter i bokhyllorna
Av Åke Wredén
Vid besök i Stockholm brukade jag då och då läsa av en speciell barometer, för att se hur lufttrycket skiftade i den intellektuella världens längtan efter det auktoritära. Det var filosofihyllan i en bokhandel, en av huvudstadens största.
Högsta trycket stod alltid Friedrich Nietzsche för. En typisk notering var att det i hyllan fanns hela 23 olika verk av och om denne övermänniskoidealets, kristendomshatets och antiintellektualismens inflytelserike filosof.
Det akademiska intresset för Nietzsche har inte kommit plötsligt. Det är en del av en bredare omsvängning. De som lockas av det öppna samhällets radikala motsatser dras sedan minst ett par årtionden åter till det radikalaste till höger. En del av den nygamla Nietzschekulten kan man till exempel läsa om i en klarsynt men djupt oroande bok av Richard Wolin: The Seduction of Unreason, The Intellectual Romance with Fascism. Det är ingen lättläst bok, men den rekommenderas för dem som vill se extremismen i tid innan den vuxit sig farligt stark.
Platon, den grekiska antikens store pionjär för det totalitära samhällets teori, kom god trea efter tvåan Karl Marx. Hade det varit i gamla tider hade Marx, kommunisternas husgud, legat långt högre på barometern än Nietzsche.
Men allt i hyllan var inte filosofi för övermänniskoläror, demokratiförakt eller diktatur. Där stod även några av Karl Poppers böcker. Den som läst denne store demokrats vidräkning med Platon och dennes efterföljare i Det öppna samhället och dess fiender kan åtminstone glädjas åt att det ännu verkar finnas marknad för Popper. Men i Stockholms akademiska kretsar är det tydligen inte en på långa vägar lika stor marknad som för någon i trion Platon, Marx och Nietzsche.
Det senaste året har den där bokhandeln ändrat sitt sortiment och riktat in sig mer på en annan publik. Men när den fanns kvar, visade min barometer rätt? Är Stockholms intellektuella värld en ovanlig drivhusmiljö för totalitära idéer?
Nej, när jag sökt i en av de stora Internetbokhandlarna har jag fått upp något fler utgåvor av Nietzsche än av Marx, och det är då i Tyskland, England, USA och Sverige sammanlagt. Återutgivna Platonböcker är ännu vanligare, men det verkar inte skrivas lika mycket nytt om honom.
Det är inte ett svenskt utan ett internationellt fenomen att magnetfältet kastats om för det slags intellektuella som söker sig till varje tids totalitära utmaning mot det öppna samhället. Det tidiga 1900-talets hänförelse i Europas universitetsstäder inför fascismen och dess förstadier följdes av det senare 1900-talets skönmålning av Stalins, Maos och Castros polisstater.
Nu vänder sig åter kompassnålarna. Inte kommunismen utan yttersta högern har dragningskraften, från filosofers Nietzschekult, över folkhetsares grovpopulism ända till självmordsbombandets kamikazestetik.
Eksjö tingsrätt nedläggningshotad - men det är lokaltidningen i Växjö som går i spetsen för kritik mot nedläggningen
Domstolsverket vill åter lägga ned Eksjö tingsrätt. Verket driver en centraliseringslinje med en tingsrätt per län, utom i de största länen. På flera håll är denna centralisering genomförd, men förra gången överlevde Eksjö tingsrätt medan andra domstolar avskaffades.
När det nu är dags igen har Eksjö och Höglandet ingen lokaltidning med ambitioner och förmåga att tala för staden och bygden. Ledarsidan är avskaffad och tidningen nollställd när det gäller en linje i samhälllsfrågor. Även nyhetsbevakningen är starkt försvagad.
Vill man läsa en intressant och vägande kritik mot Domstolsverkets nedläggning, men också en del kritiska kommentarer om domstolen i Eksjö, så måste man gå till pressen i Växjö. Ännu en gång har en betydelsefull Höglandsfråga bevakats mycket bättre i Smålandsposten i Växjö än i Smålands-Tidningen som har Eksjö som utgivningsort. (För ett exempel i höstas: se denna blogg 28/10 2011).
Smålandspostens ledarkommentar om domstolsnedläggningarna i allmänhet och Eksjö i synnerhet finns att läsa även på Internet, och adressen är den här. Artikeln rekommenderas för läsning och för vidare spridning med e-post och på andra sätt.
När det nu är dags igen har Eksjö och Höglandet ingen lokaltidning med ambitioner och förmåga att tala för staden och bygden. Ledarsidan är avskaffad och tidningen nollställd när det gäller en linje i samhälllsfrågor. Även nyhetsbevakningen är starkt försvagad.
Vill man läsa en intressant och vägande kritik mot Domstolsverkets nedläggning, men också en del kritiska kommentarer om domstolen i Eksjö, så måste man gå till pressen i Växjö. Ännu en gång har en betydelsefull Höglandsfråga bevakats mycket bättre i Smålandsposten i Växjö än i Smålands-Tidningen som har Eksjö som utgivningsort. (För ett exempel i höstas: se denna blogg 28/10 2011).
Smålandspostens ledarkommentar om domstolsnedläggningarna i allmänhet och Eksjö i synnerhet finns att läsa även på Internet, och adressen är den här. Artikeln rekommenderas för läsning och för vidare spridning med e-post och på andra sätt.
onsdag 19 januari 2011
Amatörbotaniken i Sverige - en viktig grund för miljöengagemang och naturvårdsintresse
Om landskapsfloror skrev jag i en krönika i Eskilstuna-Kuriren i tisdags (18/1), och där hade jag även några rader om den smått legendaríske botanikern Erik Almquist, som länge arbetade som lektor i biologi och kemi i Eskilstuna.
Detta skrev jag apropå att det nyligen, efter stora ideella inventeringsarbeten, kommit ut en ny landskapsflora för Uppland. Den har ju en annan uppläggning än Erik Almquists klassiska avhandling Upplands vegetation och flora från 1929, men ändå utgör en fortsättning av samma tradition där där vetenskapsmän och amatörbotaniker tillsammans hållit den botaniska traditionen från Linné levande.
Almquist undersökte själv en stor mängd växtlokaler i Uppland, men hade även hjälp av andras iakttagelser och herbarier. Den nya landskapsfloran blev möjlig genom hela 219 ideella botaniskt kunniag personer som frivilligt utförde det stora inventeringsarbetet under femton år.
Om detta gjorde jag den här reflektionen i E-K:
" ... Erik Almquist och de 219 frivilliga som samlade in materialet till den nya floran som uppdaterar Almquists verk säger oss något viktigt om varifrån den svenska miljörörelsen kommer. Ibland kan det ju låta som om den är en ny uppfinning som går ut på att sortera sopor och störa vargjägare.
Men den verkliga grunden är växtintresset, som kommer från Linné och hållits levande i mer än 200 år. Korsbefruktningen mellan amatörbotaniker och den vetenskapliga världen pågår fortfarande. Till resultaten hör den ena läckra landskapsfloran efter den andra. "
Hela artikeln finns på nätet på den här adressen.
När det gäller landskapsfloror kan det för övrigt tilläggas att Smålands Flora, i två band utgiven härom året, faktiskt är en ännu mer tilltalande utgåva, med bland annat en mängd intressanta utflytstips för den växtintresserade. De som givit ut den nya Upplandsfloran förtjänar dock stort beröm för en mycket läcker bok, fylld med kunskap och naturkänsla.
Detta skrev jag apropå att det nyligen, efter stora ideella inventeringsarbeten, kommit ut en ny landskapsflora för Uppland. Den har ju en annan uppläggning än Erik Almquists klassiska avhandling Upplands vegetation och flora från 1929, men ändå utgör en fortsättning av samma tradition där där vetenskapsmän och amatörbotaniker tillsammans hållit den botaniska traditionen från Linné levande.
Almquist undersökte själv en stor mängd växtlokaler i Uppland, men hade även hjälp av andras iakttagelser och herbarier. Den nya landskapsfloran blev möjlig genom hela 219 ideella botaniskt kunniag personer som frivilligt utförde det stora inventeringsarbetet under femton år.
Om detta gjorde jag den här reflektionen i E-K:
" ... Erik Almquist och de 219 frivilliga som samlade in materialet till den nya floran som uppdaterar Almquists verk säger oss något viktigt om varifrån den svenska miljörörelsen kommer. Ibland kan det ju låta som om den är en ny uppfinning som går ut på att sortera sopor och störa vargjägare.
Men den verkliga grunden är växtintresset, som kommer från Linné och hållits levande i mer än 200 år. Korsbefruktningen mellan amatörbotaniker och den vetenskapliga världen pågår fortfarande. Till resultaten hör den ena läckra landskapsfloran efter den andra. "
Hela artikeln finns på nätet på den här adressen.
När det gäller landskapsfloror kan det för övrigt tilläggas att Smålands Flora, i två band utgiven härom året, faktiskt är en ännu mer tilltalande utgåva, med bland annat en mängd intressanta utflytstips för den växtintresserade. De som givit ut den nya Upplandsfloran förtjänar dock stort beröm för en mycket läcker bok, fylld med kunskap och naturkänsla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
