The Svedberg var professor i Uppsala.1926 fick han Nobelpriset i kemi. Som ung var han en stor beundrare av August Strindberg som författare, och han tänkte att Strindbergs stora intresse för kemi kanske innehöll åtminstone något av värde. Han tog 1908 kontakt med Strindberg och erbjöd sig att göra om en del av hans experiment. Ja, det ville Strindberg gärna. Den unge mannen kunde ju börja med att svavel faktiskt kunde bli kol.
Tio år senare publicerade The Svedberg en förödande vidräkning med Strindbergs spekulationer om kemi och det förakt Strindberg visade mot vetenskap grundad på erfarenheten av experiment som kunde upprepas och ge samma resultat. Om detta har jag skrivit en artikel som finns i senaste numret av tidskriften Liberal Debatt (på denna adress):
" Strindberg var ett praktexempel på kvack- och kvasivetenskapare – sådana som finns i dag också och är besatta av misstro mot den »etablerade« vetenskapen.
The Svedberg belyste med en rad exempel hur Strindberg började med att tro att Darwins och andras utvecklingsläror gällde även i kemin, och hur han sedan övergick från kemiska experiment till ockulta spekulationer om mystiska siffersamband. Han gjorde meningslösa jämförelser mellan olika atomvikter och andra tal, som han dessutom regelmässigt angav felaktigt eller rundade av för att de skulle passa in i hans konstruktioner."
Även detta förtjänar, menar jag, att lyftas fram under det pågående Strindbergåret. Detta kan annars "kan sluta i att ha varit falskt. Det blir en skönmålning om inte de mörka sidorna också lyfts fram. Föreställningen om Strindberg som progressiv och vänster har alltid varit skev, förenklad och tillrättalagd. Hos honom finns också kvinnoförakt, antisemitism – och förment naturvetenskapligt alternativkvackande. "
Intressant är även var The Svedberg fick sina båda faktaspäckade artiklar om Strindberg och kemin publicerade: Det var i den tidens ledande liberala tidskrift för politik och litteratur, Forum:
" .. Den gavs ut av Karl-Otto Bonnier som varit den store författarens förläggare, under stora vedermödor och upprepade antisemitiska påhopp från Strindberg. Huvudsyftena med Forum var två: Det liberala motståndet mot aktivisterna som ville gå i krig på Kejsartysklands sida, och den liberala kampen för parlamentarism, mot den antidemokratiska borggårdshögern. Torgny Segerstedt var redaktör för Forum, innan han flyttade vidare till Handelstidningen i Göteborg och det kommande storverket som kritiker av nazismens våldsdyrkan.
I Forum skrev ledande liberala akademiker som Uppsalas Axel Brusewitz och Lundafilosofen Hans Larsson. Det var alltså i en mycket profilerad politisk miljö The Svedberg gjorde upp räkningen med August Strindbergs vetenskapsförakt. "
tisdag 30 oktober 2012
torsdag 25 oktober 2012
Journalistik som en kallelse i demokratins tjänst
Om vad som kan fylla tomrummet då idealitet och demokratiskt engagemang försvagas skrev jag i Nerikes Allehanda i maj 2001. Det var en av mina allra sista artiklar under 15 år som politisk redaktör på den tidningen, och jag tog även upp betydelsen av en journalistik som är en kallelse i demokratins tjänst - och som därmed är en motvikt mot kommersialism och populism.
Det jag skrev då är minst lika aktuellt i dag, och hoten mot såväl demokratins som nyhetsförmedlingens livskraft har snarast tilltagit. Artikelns budskap tål att upprepas och jag lägger här ut texten i dess helhet:
" Det är lätt att som fripassagerare åka snålskjuts på andras idealitet och samhällsansvar. Väljare kan åka snålskjuts. Det kan tidningar. Och intresseorganisationer. Det är en smal sak att tala illa om dem som bär upp vår demokrati.
Men demokratin fungerar inte så bra om det fattas människor som tar på sig förtroendeuppdrag. Om de folkvalda, de ideellt engagerade, betyder mindre och mindre? Om fripassagerarna blir fler? Om journalister ser ned på dem som är förtroendevalda? Då uppstår tomrum. Det fylls av andra makter.
*
Ämbetsmannamakten expanderar. Mer av den politiska makten hamnar hos personer som inte är valda, som inte kan avsättas av väljarna. I kommunerna har de folkvalda, stukade av budgetkriserna, låtit sig trängas undan av tjänstemännen, inte bara genom att antalet nämnder och uppdrag minskats.
Fullmäktige och nämnder har vikt sig inför ideologin bakom målstyrningen. Den lämnar de folkvalda med kravet att ta in skatt, och möjligheten att skriva måldokument som inte tar skruv. Men beslut tas över av tjänstemän.
Om talet om "rättigheter" dessutom urartar till en förklädnad för juristvälde ger lagar med vida tolkningsmöjligheter tjänstemännen tillfälle att få domstolsjuristers hjälp att ställa folkvalda åt sidan.
*
Juristvälde fyller också tomrummet, med politisering av domstolar. De som har råd med advokater kan fortsätta makt- och intressekampen inför icke-valda överdomare. Detta är en internationell tendens, en förment "objektiv" juridisk aktivism expanderar. Politiska bedömningsfrågor överprövas genom subjektiva tolkningar av överordnade otydliga rättsprinciper eller målskrivningar.
Riksdagar kan då stifta lagar, men resursstarka intressen fortsätter kampen inför icke-valda domstolsjurister, som tar de yttersta politiska besluten om vad lagen är eller tillåts vara. Detta kan det bli mer av i Sverige också, om ett tomrum lämnas som pengamakt och juristmakt kan fylla.
*
Möjligheten att utöva påtryckningar och skapa tillfälliga opinioner med hjälp av pengar och konsulter ökar, när färre människor har egna fasta övertygelser och eget engagemang för demokratiska värden. Det blir också lättare att få opinionsbildning byggd på ekonomiska resurser att ge eko då medier saknar eller överger en egen idébestämd hållning.
Kommersialism och populism kan då lätt flyta samman. Det är ju inte bara i det politiska livet som ett bortfall av det idéburna engagemanget och känslan för den demokratiska uppgiften skapar tomrum som andra drivkrafter fyller där tillfälle ges. Där medieägarna inte håller sin vilja levande att verkligen stå för en samhällsuppfattning - för mycket mer än det affärsmässiga - blir utrymmet stort för kommersialism och för hållningslöshet.
Makten över blandningen hamnar hos dem som kan förfoga över den administrativa kontrollen över redaktioner och andra resurser i medieföretagen. I medier som släpper sin ideella förankring, eller rentav gör trolöshet och hållningslöshet till företagskultur, bestämmer tidens vindar vad som hyllas, hånas, förtigs eller marknadsförs.
Talet om granskning och samhällsuppgift kan vid högtidliga tillfällen fortsätta även i sådana företag, och det kan genom individuella insatser tas på allvar av mer ambitiösa anställda. Sådana kan ibland behålla en tro på mediernas demokratiska uppgift som ägare och administrativ ledning inte längre omfattar - eller knappt kan formulera ens om de skulle vilja försöka.
Det brukar inte vara svårt att se hur opportunismen fyller tomrummet, där avkastningskraven blivit stora och det idéburna litet. Visst finns där granskning och kritik och hård behandling - av sådana som det med aktuell vindriktning är opportunt att hacka på. Men det blir tunt och glest med den inopportuna kritiken och granskningen, med den som kan oroa, störa och utmana dem som är många och välorganiserade och ovana att få egna beteenden, intressen och maktmetoder synade.
*
De breda organiserade gruppintressena klarade sig till att börja med bäst när deltagandet i föreningsliv och folkrörelser började svikta. Ju mindre av idealitet, ju mindre av övergripande politiska värderingar, desto mer plats blir det för krav som inte har någon annan grund än att vår grupp skall ha mer och att andra minsann skall få betala.
Detta drev inflationen. Den frestade hårt på det demokratiska systemet, för de folkvalda fick ta budgetproblemen sedan de kollektiva egenintressena huggit för sig och pressat politiken till ständiga underskott. Det mest vanliga var då, och är fortfarande, att nyhetsförmedling och kommenterande journalistik hjälpte till att nedvärdera och häckla de folkvalda. Många av de kravställande ekonomiska intressena lämnades däremot tämligen fria från granskning och kritik.
Så har det inte varit utan undantag. Men i huvudsak är det fripassagerarna som haft mediernas draghjälp. De väljare som försökt vara goda medborgare och engagerat sig i partier och andra ideella organisationer har däremot fått lära sig att sådant ofta möts av otack och ointresse eller rentav förakt i spalter och teverutor. Där demokratin förtvinar fyller pengamakt och byråkratmakt tomrummet.
Där journalistiken som en kallelse i demokratins tjänst trängs ut av andra drivkrafter blir följden likartad. Dessutom medverkar då medierna till att den demokratiska politiken nedvärderas. Och ännu större blir då utrymmet för tjänstemannavälde och ekonomisk påverkan på opinionsbildningen."
[Artikeln, under ledarsidans vinjett Fokus för signerade krönikor, var publicerad på sidan 2 i Nerikes Allehanda. Den har inte tidigare varit tillgänglig på Internet, annat än genom betaldatabaser som Mediearkivet.]
Det jag skrev då är minst lika aktuellt i dag, och hoten mot såväl demokratins som nyhetsförmedlingens livskraft har snarast tilltagit. Artikelns budskap tål att upprepas och jag lägger här ut texten i dess helhet:
Tomrum som fylls
av Åke Wredén, i Nerikes Allehanda (lib) 25 maj 2001
" Det är lätt att som fripassagerare åka snålskjuts på andras idealitet och samhällsansvar. Väljare kan åka snålskjuts. Det kan tidningar. Och intresseorganisationer. Det är en smal sak att tala illa om dem som bär upp vår demokrati.
Men demokratin fungerar inte så bra om det fattas människor som tar på sig förtroendeuppdrag. Om de folkvalda, de ideellt engagerade, betyder mindre och mindre? Om fripassagerarna blir fler? Om journalister ser ned på dem som är förtroendevalda? Då uppstår tomrum. Det fylls av andra makter.
*
Ämbetsmannamakten expanderar. Mer av den politiska makten hamnar hos personer som inte är valda, som inte kan avsättas av väljarna. I kommunerna har de folkvalda, stukade av budgetkriserna, låtit sig trängas undan av tjänstemännen, inte bara genom att antalet nämnder och uppdrag minskats.
Fullmäktige och nämnder har vikt sig inför ideologin bakom målstyrningen. Den lämnar de folkvalda med kravet att ta in skatt, och möjligheten att skriva måldokument som inte tar skruv. Men beslut tas över av tjänstemän.
Om talet om "rättigheter" dessutom urartar till en förklädnad för juristvälde ger lagar med vida tolkningsmöjligheter tjänstemännen tillfälle att få domstolsjuristers hjälp att ställa folkvalda åt sidan.
*
Juristvälde fyller också tomrummet, med politisering av domstolar. De som har råd med advokater kan fortsätta makt- och intressekampen inför icke-valda överdomare. Detta är en internationell tendens, en förment "objektiv" juridisk aktivism expanderar. Politiska bedömningsfrågor överprövas genom subjektiva tolkningar av överordnade otydliga rättsprinciper eller målskrivningar.
Riksdagar kan då stifta lagar, men resursstarka intressen fortsätter kampen inför icke-valda domstolsjurister, som tar de yttersta politiska besluten om vad lagen är eller tillåts vara. Detta kan det bli mer av i Sverige också, om ett tomrum lämnas som pengamakt och juristmakt kan fylla.
*
Möjligheten att utöva påtryckningar och skapa tillfälliga opinioner med hjälp av pengar och konsulter ökar, när färre människor har egna fasta övertygelser och eget engagemang för demokratiska värden. Det blir också lättare att få opinionsbildning byggd på ekonomiska resurser att ge eko då medier saknar eller överger en egen idébestämd hållning.
Kommersialism och populism kan då lätt flyta samman. Det är ju inte bara i det politiska livet som ett bortfall av det idéburna engagemanget och känslan för den demokratiska uppgiften skapar tomrum som andra drivkrafter fyller där tillfälle ges. Där medieägarna inte håller sin vilja levande att verkligen stå för en samhällsuppfattning - för mycket mer än det affärsmässiga - blir utrymmet stort för kommersialism och för hållningslöshet.
Makten över blandningen hamnar hos dem som kan förfoga över den administrativa kontrollen över redaktioner och andra resurser i medieföretagen. I medier som släpper sin ideella förankring, eller rentav gör trolöshet och hållningslöshet till företagskultur, bestämmer tidens vindar vad som hyllas, hånas, förtigs eller marknadsförs.
Talet om granskning och samhällsuppgift kan vid högtidliga tillfällen fortsätta även i sådana företag, och det kan genom individuella insatser tas på allvar av mer ambitiösa anställda. Sådana kan ibland behålla en tro på mediernas demokratiska uppgift som ägare och administrativ ledning inte längre omfattar - eller knappt kan formulera ens om de skulle vilja försöka.
Det brukar inte vara svårt att se hur opportunismen fyller tomrummet, där avkastningskraven blivit stora och det idéburna litet. Visst finns där granskning och kritik och hård behandling - av sådana som det med aktuell vindriktning är opportunt att hacka på. Men det blir tunt och glest med den inopportuna kritiken och granskningen, med den som kan oroa, störa och utmana dem som är många och välorganiserade och ovana att få egna beteenden, intressen och maktmetoder synade.
*
De breda organiserade gruppintressena klarade sig till att börja med bäst när deltagandet i föreningsliv och folkrörelser började svikta. Ju mindre av idealitet, ju mindre av övergripande politiska värderingar, desto mer plats blir det för krav som inte har någon annan grund än att vår grupp skall ha mer och att andra minsann skall få betala.
Detta drev inflationen. Den frestade hårt på det demokratiska systemet, för de folkvalda fick ta budgetproblemen sedan de kollektiva egenintressena huggit för sig och pressat politiken till ständiga underskott. Det mest vanliga var då, och är fortfarande, att nyhetsförmedling och kommenterande journalistik hjälpte till att nedvärdera och häckla de folkvalda. Många av de kravställande ekonomiska intressena lämnades däremot tämligen fria från granskning och kritik.
Så har det inte varit utan undantag. Men i huvudsak är det fripassagerarna som haft mediernas draghjälp. De väljare som försökt vara goda medborgare och engagerat sig i partier och andra ideella organisationer har däremot fått lära sig att sådant ofta möts av otack och ointresse eller rentav förakt i spalter och teverutor. Där demokratin förtvinar fyller pengamakt och byråkratmakt tomrummet.
Där journalistiken som en kallelse i demokratins tjänst trängs ut av andra drivkrafter blir följden likartad. Dessutom medverkar då medierna till att den demokratiska politiken nedvärderas. Och ännu större blir då utrymmet för tjänstemannavälde och ekonomisk påverkan på opinionsbildningen."
[Artikeln, under ledarsidans vinjett Fokus för signerade krönikor, var publicerad på sidan 2 i Nerikes Allehanda. Den har inte tidigare varit tillgänglig på Internet, annat än genom betaldatabaser som Mediearkivet.]
söndag 14 oktober 2012
Lästips: Gefle Dagblad om hur nyhetsrapporteringen var slapp vid Greenpeace klättring över stängsel
Det s.k. Greenpeace, som brukar skaffa sig publicitet med lagbrott, har klättrat över de yttre stängslen vid två kraftverk, däribland Forsmark. I Gefle Dagblad har David Nyström skrivit om skillnaden mellan de olika skyddsbarriärerna i Forsmark. Han pekar på det som nästan all den omfattande rapporteringen i ämnet missade, att organisationen bara trängde in i det yttre område som ligger utanför det starkare skalskyddet.
David Nyström skriver bland annat: "Jag undrar hur många som förstod hur spelplanen egentligen såg ut: Det inhägnade industriområdet utanför det inhägnade område som omger kärnkraftverksbyggnaderna i Forsmark. Jag undrar hur många som av nyhetsrapporteringen i stället fick uppfattningen att Greenpeace tagit sig in även över det inre stängslet – eller rent av tagit sig in i själva kraftverksbyggnaden? Men där var ju inte organisationen. "
Hela artikeln finns här, på tidningens webbplats.
David Nyström skriver bland annat: "Jag undrar hur många som förstod hur spelplanen egentligen såg ut: Det inhägnade industriområdet utanför det inhägnade område som omger kärnkraftverksbyggnaderna i Forsmark. Jag undrar hur många som av nyhetsrapporteringen i stället fick uppfattningen att Greenpeace tagit sig in även över det inre stängslet – eller rent av tagit sig in i själva kraftverksbyggnaden? Men där var ju inte organisationen. "
Hela artikeln finns här, på tidningens webbplats.
onsdag 10 oktober 2012
Hur trovärdiga är böcker om kungen?
Ansvariga utgivare och andra redaktörer har nu igen en besvärlig fråga att bedöma, nämligen trovärdigheten i en bok om kungen - där det även påstås mer eller mindre sannolika saker om andra kända personer, inte minst inom idrottsvärlden. Jag har åtminstone för tillfället inget att tillföra till diskussionen om vad man kan tro om sanning eller osanning i den senaste boken av detta slag. Däremot har jag tidigare skrivit om en anslutande debatt, där pressen angrips och där det påstås att den deltar i ett drev mot kungahuset. Delvis kännetecknas den diskussionen av att artiklar om kungliga personer tas som förevändning för krav på inskränkningar i tryckfriheten som skulle kunna få avsevärda och negativa återverkningar för rapporteringen om helt andra ämnen.
Jag skrev om det här i en signerad artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 30/12 2011. Bakgrunden var då att en styrelseledamot i Centerpartiets och en i Kristdemokraternas Ungdomsförbund i ett inlägg i Svenska Dagbladet krävt en hårdare lag mot förtal, och straff för något så gummiaktigt som ”falsk ryktesspridning”. Om detta skrev jag följande:
" Vad vill de mer exakt? Det besvärar de sig inte att berätta. Men eftersom förtal sedan länge är ett tryckfrihetsbrott handlar det förmodligen om att ta bort någon eller några av de grundlagsstadgade skyddsregler som nu hindrar att förtalsparagrafen blir ett penningens maktmedel mot nyhetsförmedlingen.
Däremot har de en förevändning för att riva i Tryckfrihetsförordningen: ”Drevet” mot kungen. De påstår där något som helt klart inte stämmer, att ”hela det svenska etablissemanget av såväl medier som politiker valde att tro på en dömd, tungt kriminell gangsterkung framför Sveriges statschef”. Detta är rent ut sagt struntprat."
Jag skrev sedan en del om svårigheterna som pressen ställdes för när den förra "kungaboken" kom ut:
"I verkligheten har ju det stora flertalet större och mindre tidningar och andra medier hållit en avsevärd distans till den famösa boken ”Den motvillige monarken”. Om påståenden i den boken inte hade ansetts så obevisade, utan i flertalet väsentliga delar styrkta och trovärdiga, hade reaktionerna både i regering och riksdag och i pressen varit av helt annat och långt mer drastiskt slag.
En stor del av förklaringen till redaktionernas skepsis mot boken är just den person som påstått sig ha komprometterande bilder eller filmer att visa upp. Det är, som framgått i nyhetsrapporteringen, ett faktum att mannen är dömd till fängelse några gånger, bland annat för försök till utpressning. ...
Ingen person som är utpekad i boken har stämt författarna för förtal. Kungen själv hade kunnat säga att olika påståenden i boken är lögnaktiga. När han föredrog de nu bevingade orden om att vända blad, gav han ofrånkomligen intrycket att en del av de klandervärda saker som påstås om hans leverne har verklighetsbakgrund.
Det har inte gjort saken bättre att Aftonbladet fått fram skriftliga belägg för inte bara förhandlingar utan också en affärstransaktion på 625 000 kronor, där en eller flera umgängesvänner till kungen betalat personer i den undre världen för aktiviteter i just detta ärende. "
När nu svårigheterna att bedöma källvärdet också infinner sig efter artisten Camilla Henemarks bok kan det vara värt att ha i minnet att det är en myt och inget annat att pressen i allmänhet deltog i ett slags drev där man utgick från att det mesta av det som stod i den förra "kungaboken" var sant.
I artikeln i E-K den 30/12 2011 hade jag också med ett kort avsnitt om drottningens far, som anslöt sig till nazistpartiets utlandsorganisation i Brasilien, innan han flyttade tillbaka till Tyskland som då blivit en nazistisk diktatur:
"I en helt annan sak, drottningens faders nazism, så är den helt bevisad, medan det förblir sannolikt att den länge kan ha varit okänd för henne. En tidigare riksarkivaries utredning på drottningens uppdrag innehöll intressanta kompletteringar, men också en anpasslig, överslätande bedömning av starkt obehagliga frågor. Om detta var dock merparten av pressen tyst."
Sista stycket i E-K-artikeln 30/12 innehåller också en sak som det kan vara värt att påminna om:
"De båda styrelseledamöterna i CUF och KDU kritiserar regeringen och sina egna partiledare för att de inte ställt upp som kungens ”främsta beskyddare”. Men det är mycket förståeligt att statsminister Reinfeldt och de andra aktat sig noga för att sätta sina goda namn i pant för kungahusets skull."
*
Hela E-K artikeln finns på tidningens webb-plats. I en tidigare artikel där kommenterade jag den utredning en tidigare riksarkivarie och hovman gjorde på drottningens uppdrag. Den artikeln finns här.
Jag skrev om det här i en signerad artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 30/12 2011. Bakgrunden var då att en styrelseledamot i Centerpartiets och en i Kristdemokraternas Ungdomsförbund i ett inlägg i Svenska Dagbladet krävt en hårdare lag mot förtal, och straff för något så gummiaktigt som ”falsk ryktesspridning”. Om detta skrev jag följande:
" Vad vill de mer exakt? Det besvärar de sig inte att berätta. Men eftersom förtal sedan länge är ett tryckfrihetsbrott handlar det förmodligen om att ta bort någon eller några av de grundlagsstadgade skyddsregler som nu hindrar att förtalsparagrafen blir ett penningens maktmedel mot nyhetsförmedlingen.
Däremot har de en förevändning för att riva i Tryckfrihetsförordningen: ”Drevet” mot kungen. De påstår där något som helt klart inte stämmer, att ”hela det svenska etablissemanget av såväl medier som politiker valde att tro på en dömd, tungt kriminell gangsterkung framför Sveriges statschef”. Detta är rent ut sagt struntprat."
Jag skrev sedan en del om svårigheterna som pressen ställdes för när den förra "kungaboken" kom ut:
"I verkligheten har ju det stora flertalet större och mindre tidningar och andra medier hållit en avsevärd distans till den famösa boken ”Den motvillige monarken”. Om påståenden i den boken inte hade ansetts så obevisade, utan i flertalet väsentliga delar styrkta och trovärdiga, hade reaktionerna både i regering och riksdag och i pressen varit av helt annat och långt mer drastiskt slag.
En stor del av förklaringen till redaktionernas skepsis mot boken är just den person som påstått sig ha komprometterande bilder eller filmer att visa upp. Det är, som framgått i nyhetsrapporteringen, ett faktum att mannen är dömd till fängelse några gånger, bland annat för försök till utpressning. ...
Ingen person som är utpekad i boken har stämt författarna för förtal. Kungen själv hade kunnat säga att olika påståenden i boken är lögnaktiga. När han föredrog de nu bevingade orden om att vända blad, gav han ofrånkomligen intrycket att en del av de klandervärda saker som påstås om hans leverne har verklighetsbakgrund.
Det har inte gjort saken bättre att Aftonbladet fått fram skriftliga belägg för inte bara förhandlingar utan också en affärstransaktion på 625 000 kronor, där en eller flera umgängesvänner till kungen betalat personer i den undre världen för aktiviteter i just detta ärende. "
När nu svårigheterna att bedöma källvärdet också infinner sig efter artisten Camilla Henemarks bok kan det vara värt att ha i minnet att det är en myt och inget annat att pressen i allmänhet deltog i ett slags drev där man utgick från att det mesta av det som stod i den förra "kungaboken" var sant.
I artikeln i E-K den 30/12 2011 hade jag också med ett kort avsnitt om drottningens far, som anslöt sig till nazistpartiets utlandsorganisation i Brasilien, innan han flyttade tillbaka till Tyskland som då blivit en nazistisk diktatur:
"I en helt annan sak, drottningens faders nazism, så är den helt bevisad, medan det förblir sannolikt att den länge kan ha varit okänd för henne. En tidigare riksarkivaries utredning på drottningens uppdrag innehöll intressanta kompletteringar, men också en anpasslig, överslätande bedömning av starkt obehagliga frågor. Om detta var dock merparten av pressen tyst."
Sista stycket i E-K-artikeln 30/12 innehåller också en sak som det kan vara värt att påminna om:
"De båda styrelseledamöterna i CUF och KDU kritiserar regeringen och sina egna partiledare för att de inte ställt upp som kungens ”främsta beskyddare”. Men det är mycket förståeligt att statsminister Reinfeldt och de andra aktat sig noga för att sätta sina goda namn i pant för kungahusets skull."
*
Hela E-K artikeln finns på tidningens webb-plats. I en tidigare artikel där kommenterade jag den utredning en tidigare riksarkivarie och hovman gjorde på drottningens uppdrag. Den artikeln finns här.
torsdag 4 oktober 2012
Spaniens bankhaveri har förvärrat förtroendekrisen inom EU
Förtroendekrisen mellan medlemsländer i EU är nu djup, och problemet har förvärrats av att stresstester av spanska banker uppenbarligen har baserats på starkt vilseledande uppgifter. Om detta har jag en liten artikel på debattplats i dagens nummer av det liberala Nyhetsmagasinet NU. Kärnfrågorna måste i detta läge bli villkoren för olika stöd- och andra EU-system med ekonomiska konsekvenser.
Det handlar inte minst om effektiva skydd mot missbruk och bedrägerier, något som i klartext innebär att beslutsordningen måste göras immun mot att koalitioner av misskötsamma länder tillåter en fortsättning av sådant som brutit sönder europrojektet.
Det handlar inte minst om effektiva skydd mot missbruk och bedrägerier, något som i klartext innebär att beslutsordningen måste göras immun mot att koalitioner av misskötsamma länder tillåter en fortsättning av sådant som brutit sönder europrojektet.
Artikeln i detta ämne i NU finns inte tillgänglig på nätet. Här är dess text:
" DET LYFTES en del ögonbryn tidigare i år när Angela Merkel tvärvände om gemensam europeisk bankinspektion. Nu kunde hon plötsligt tänka sig en sådan. Hon är inte alltid en klarspråkets mästare. Men hon sade att i EU:s stresstest 2011 hade de nationella tillsynsmyndigheterna fått ha många ord med i laget. Resultatet syntes, de spanska bankerna var i ett annat läge än vad stresstesterna låtit påskina.ATT SPANJORERNA bluffat, och att andra låtit dem bluffa utan att syna deras kort, är nu bevisat bortom allt tvivel. EU påstod sig stresstesta banker första gången 2010, med så snälla antaganden att en mängd nationella intressen inte skulle störas. 2011 påstod man sig gå grundligare till väga.
Det hette då att i hela EU skulle endast nio mer betydelsefulla banker, varav fem i Spanien, ha otillräckligt med kapital. I Spanien skulle då ett par tiotal miljarder kronor behövas i kapitaltillskott.
Nu har en konsultfirma fått göra en genomlysning av enbart Spaniens banker. Sanering sägs kräva cirka 530 miljarder kronor i förstärkt kapitalbas!
EU:s så kallade bankmyndighet levererade 2011 en djupt otillförlitlig rapport. Spaniens regering och finansinspektion måste ha lämnat vilseledande underlag. På Brysselnivå fanns inte moral och kraft nog att redovisa rätt, och därmed sätta ljuset på att fler regeringar rullar problem med krisbanker framför sig.
EU:s kris är nu en djup förtroendekris. Det handlar inte bara om att länder satt ständiga budgetunderskott i system, hellre än att ta itu med strukturfrågor, skatte- och socialförsäkringssystem. Det handlar inte heller bara om farligt slapp tillsyn av risknivån i kreditväsendet. Mycket av förtroendet mellan länderna i EU är nu i spillror.
LÄNDER HAR inte bara utnyttjat brister i eurosystemet för att ta åt sig väldiga summor på andras bekostnad. Det har lämnats in oärliga nationalräkenskaper från Grekland och uppenbarligen även förvrängda underlag om den spanska bankkrisen. En rad EU-länder – som Österrike, Italien och Spanien – struntade blankt i de åtaganden om koldioxidutsläpp som de efter Kyotoavtalet gjorde inom EU.
MEN ALLVARLIGA problem har alltför sällan mötts med konkreta och tydliga åtgärder där medlemsländer behövt skärpa sig och svara för vad de gjort. I stället för att ta itu på riktigt med så grundläggande saker som att det inte ska gå att bluffa med banktillsyn eller budgetansvar har fluffigt språk om solidaritet och federalism fått lägga den kortsiktiga bekvämlighetens dimbankar kring vad som pågått.
Även i Folkpartiet kräver krisen ett skifte av fokus. För Sverige vore det en säkerhetspolitisk och ekonomisk megaolycka om EU bröt ihop. Vi har en mängd skäl att engagera oss i att lappa ihop samarbetet. Men då måste det samtidigt stå klart att den visionära federalismliturgin är missriktad och allt mer irrelevant.
DET SOM BEHÖVS är hållfasta, trovärdiga regelverk med uppföljningar och konsekvenser så att det inte går att fuska sig fram.
Den så kallade ”bankunionen” blir ett prov på detta. Om den alls ska kunna fungera gäller det att komma förbi det Brysselmässiga slagordet, där allt som heter ”union” är fint."
Joachim Gaucks försvarstal för friheten
Tysklands president Joachim Gauck är inte minst en kritiker av ljumheten i tyskars frihetskärlek. Jag har en längre artikel om honom införd i senaste numret av Frisinnad Tidskrift. (Länk här till nr 4/2012). Där skriver jag, med utgångspunkt i hans böcker Freiheit, Ein Plädoyer (2011) och Winter im Sommer, Frühling im Herbst (2009) bland annat det här:
" [Gauck ... ] vill att man med eftertryck ska stå upp för det västliga, demokratiska samhällssystemet, även som förebild för de många länder där ofriheten ännu råder.De som påstår att medborgerliga friheter är en främmande kultur som inte passar andra delar av världen är förtryckarna samt extremistgrupper. Människor i allmänhet i dessa länder förstår visst de mänskliga rättigheternas universella språk. De är inte ute efter något tredje system, något som inte är som västländerna.
Demokratin är inte ansvarslöshetens obundenhet av alla krav. Den är för Gauck den vuxna människans frihet till att vara med och ta ansvar. Detta säger han sig ha lärt från filosofen Immanuel Kant, förutom att han fick det från föräldrar och kyrka. För honom är demokratins förening av frihet och ansvarstagande rotad i den kristna tron, på ett djup i själen dit de rent intellektuella övervägandena om ett gott och mänskligt uppträdande inte når ner.
Gauck har betecknat sig själv som på en och samma gång vänster, liberal och konservativ. I Freiheit, Ein Plädoyer är de klockrent liberala formuleringarna många. Han säger ifrån mot sådana som vanställer liberalismen, och förvanskar tolerans till att inte visa sin egen övertygelse och sin egen tro, och inbillar sig det blir liberalt när man inte stör någon. Nej, säger Gauck, likgiltighet är liktydig med ansvarslöshet, inte med tolerans - den som förmår visa tolerans är inte den vilsne eller den likgiltige, utan den som är trygg i egen tro och egna värderingar. .... "
Och det här:
" ... I slutändan blev det bred uppslutning om att välja Gauck. Gröna och socialdemokrater var först med att väcka tanken på att göra honom till president, redan 2010. Han ansågs åtminstone på 90-talet ansetts stå socialdemokraterna ganska nära, och när han var riksdagsman 1990 tillhörde han ett parti som sedan gick samman med de gröna.
I år anslöt sig det liberala FDP till samma förslag, och skäl till det är lätta att se om man läser Freiheit, Ein Plädoyer, Kristdemokraterna följde efter, även om det blev en hel del nedlagda röster.
Gauck valdes i första hand för sitt sätt att tala för demokratin, det har han gjort ihärdigt. I tio år har han lett en organisation som verkar för demokratiska idéer och för att nazismens - och kommunismens - förtryck inte ska glömmas bort.
Men han är fortfarande en predikant. Tjänsten som präst har han inte kvar, men det är en kristen värdegrund som ger passionen och klangen åt hans frihetspredikan. Tydligare kan avståndet knappast bli från föreställningen att religionen skall hållas osynlig och inte märkas i det "offentliga rummet". ... "
Hela artikeln, som alltså är ganska lång, finns på tidskriftens hemsida.
*
Freiheit, Ein Plädoyer (2011), som gavs ut i flera nytryck redan det första året, är en utvidgad version av Gaucks uppmärksammade föredrag vid nyårsfirandet på den bayerska lutherska kyrkans folkbildningsinstitut vid Starnberger See.
Winter im Sommer, Frühling im Herbst (2009) är Gaucks memoarer, som handlar om bland annat studier och prästtjänst i Östtyskland under kommunistdiktaturen, tiden som riksdagsman en kort tid efter murens fall och den senare tjänsten som chef för den arkivmyndighet som förvaltar de arkiv som Stasi efterlämnat.
[Såvitt jag kan se i Internetbokhandlars kataloger är ingen av dessa båda intressanta böcker än så länge översatt till något av de nordiska språken och inte heller till engelska. När jag tidigare i dag slog i den rikstäckande bibliotekskatalogen Libris var resultatet att Freiheit, Ein Plädoyer fanns i ett enda exemplar på svenska bibliotek, på KB i Stockholm, och att memoarboken inte fanns på ett enda svenskt bibliotek. Det är ju också intressant på sitt sätt, när det gäller kulturklyftan mellan Sverige och nutidens demokratiserade Tyskland - men också om graden av intresse för framträdande förkunnare av demokratiska värden.]
tisdag 2 oktober 2012
Danska folketinget öppnat - med psalm från Sverige
Den svensk som i dag möjligen hörde det danska folketingets öppnande i någon radiokanal kan ha lagt märke till att en känd svensk psalm sjöngs vid den inledande gudstjänsten i Christiansborgs kapell: Carl Reinhold Sundells "Du gav mig, o Herre en teg av Din jord".
Det finns en särskild historia bakom att just denna psalm från Östergötland kommit till Danmark och sjungs till och med av folketinget. Den översattes nämligen till danska av Karl Laurids Aaastrup, som var i landsflykt i Sverige under de nazistiska ockupationsåren och verkade som präst för andra danska flyktingar här.
Den danska översättningen är som framgår här ganska trogen mot det svenska originalet:
728 Du gav mig, o Herre, en lod af din jord
1
Du gav mig, o Herre, en lod af din jord,
som jeg nu min egen må kalde.
Du gav mig et dagværk og brød til mit bord.
Her lever jeg trygt på dit mægtige ord,
der taler til mig som til alle.
Her bygtes mit bo,
her nyder jeg ro
og kan dig med glæde påkalde.
2
Af henfarne slægter jeg arved den vang,
hvis muld jeg for udsæd nu pløjer.
Her rydded de marken for stene engang
og dyrked den siden med suk eller sang.
Nu, Herre, for dig jeg mig bøjer
den mark, som blev min,
var altid dog din.
Min tanke til dig jeg ophøjer.
3
Så lær mig at leve, o Gud, som jeg kan,
frimodigt som fuglen i skove,
og takke for regnen, som vander mit land,
for solskin og varme i sommerens brand,
for avl i min lade dig love.
Hvad magted jeg vel,
om du ej gav held?
Det vokser jo, medens vi sove.
4
Så lær mig da, Herre, at dig til behag
jeg bruger det pund, mig blev givet,
at fylde med hæderligt virke min dag,
at hjælpe og værne om den, som er svag,
at elske, thi deri er livet.
Og giv mig til sidst
et navn, Herre Krist,
som er i din livsbog indskrevet!
Det finns en särskild historia bakom att just denna psalm från Östergötland kommit till Danmark och sjungs till och med av folketinget. Den översattes nämligen till danska av Karl Laurids Aaastrup, som var i landsflykt i Sverige under de nazistiska ockupationsåren och verkade som präst för andra danska flyktingar här.
Den danska översättningen är som framgår här ganska trogen mot det svenska originalet:
728 Du gav mig, o Herre, en lod af din jord
1
Du gav mig, o Herre, en lod af din jord,
som jeg nu min egen må kalde.
Du gav mig et dagværk og brød til mit bord.
Her lever jeg trygt på dit mægtige ord,
der taler til mig som til alle.
Her bygtes mit bo,
her nyder jeg ro
og kan dig med glæde påkalde.
2
Af henfarne slægter jeg arved den vang,
hvis muld jeg for udsæd nu pløjer.
Her rydded de marken for stene engang
og dyrked den siden med suk eller sang.
Nu, Herre, for dig jeg mig bøjer
den mark, som blev min,
var altid dog din.
Min tanke til dig jeg ophøjer.
3
Så lær mig at leve, o Gud, som jeg kan,
frimodigt som fuglen i skove,
og takke for regnen, som vander mit land,
for solskin og varme i sommerens brand,
for avl i min lade dig love.
Hvad magted jeg vel,
om du ej gav held?
Det vokser jo, medens vi sove.
4
Så lær mig da, Herre, at dig til behag
jeg bruger det pund, mig blev givet,
at fylde med hæderligt virke min dag,
at hjælpe og værne om den, som er svag,
at elske, thi deri er livet.
Og giv mig til sidst
et navn, Herre Krist,
som er i din livsbog indskrevet!
En dom över SD-idolen Haiders härskarmetoder
En dom har fällts över en av den europeiska ytterhögerns främsta kultfigurer, regeringschefen i delstaten Kärnten i Österrike, Jörg Haider. Eller snarare, det har fallit en dom över de härskarmetoder som Jörg Haider använde i Kärnten - Haider själv kunde inte åtalas, han är som bekant död, efter att ha kört ihjäl sig i hög fart och alkoholberusad, efter ett besök på en tämligen obskyr homosexklubb i Klagenfurt.
I måndags (1/10) föll i alla fall dom i första instans i brottmålet om trolöshet mot huvudman i samband med att den Haiderstyrda delstaten sålde en regional bank till den offentlig sektor-kontrollerade Bayerische Landesbank i München. Köparna fick efter finanskrisen ett stort elände med detta dåliga förvärv av en problemfylld österrikisk bank.
Men det fanns andra som visste att ta för sig och tillföra pengar till sina partikassor. En sammanfattning på tyska av hur det gick till klipper jag här ur den tyska tidningen Die Welt:
" ... Den Stein ins Rollen brachte der Steuerberater Dietrich Birnbacher mit seiner Aussage, im Zuge des Verkaufs der Landesanteile der Kärntner Hypo Alpe-Adria-Bank an die Bayerische Landesbank ein mit sechs Millionen Euro völlig überteuertes Gutachten verfasst zu haben. Der deutsche Gutachter Frank Schäfer hat den Wert der Arbeit im Verfahren mit maximal 300 000 Euro beziffert. Birnbacher hatte bereits gestanden, mit Martinz und Haider Parteienfinanzierung vereinbart zu haben. Ein Drittel des Honorars sollte sowohl an die ÖVP als auch an Haiders Partei BZÖ fließen. Birnbacher wurde zu drei Jahren Haft – zwei davon auf Bewährung – und zu einer Geldstrafe verurteilt. ... " (Hela denna artikel finns att läsa på Die Welts hemsida.)
I samband med försäljningen av den statliga banken skickade alltså en skatterådgivare en faktura för konsulttjänster som senare i ett expertutlåtande av en utomstående tysk sakkunnig bedömdes ha varit värda högst mellan 2 och 2½ miljoner svenska kronor. I stället skrevs fakturan först på motsvarande nästan 108 miljoner svenska kronor, innan beloppet ändrades till knappt 54 miljoner. Fakturan på det senare beloppet blev också betald. Skatterådgivaren erkände att en del av dessa pengar skulle tillföras Haiders parti samt det regionala kristdemokratiska partiet (ÖVP). Det senare agerade stödparti för Haiders herravälde i Kärnten.
Haider dog alltså innan detta kunde behandlas i domstol, men den dåvarande ÖVP-ledaren, som samarbetade med Haider, dömdes nu till fem års fängelse. Två styrelseledamöter i delstatens Kärntens holdingbolag, som också samverkade med Haider och gick hans ärenden, fick tre respektive två års fängelse. Skatterådgivaren som erkänt en hel del och underlättat polisutredningen kom lindrigare undan, och fick två av sina tre år i fängelse utdömda som villkorligt straff.
Flera av domarna kommer att överklagas, till vad som motsvarar en svensk hovrätt, som det verkar även från åklagarsidan, som i så fall vill att något eller några av straffen ska skärpas.
Men man kan räkna med att den här uppröjningen efter ytterhögerns och Haiders herravälde i Kärnten knappast kommer att uppmärksammas annat än flyktigt i svensk nyhetsförmedling. Försummelsen från media blir i så fall - ännu en gång - bekväm och fördelaktig för Haiders beundrare och bortförklarare i det Åkessonska SD-partiet och på andra håll. De har ju inte heller behövt ha så mycket besvär med att denne ytterhögeridol var djupt invecklad, politiskt och i diverse affärer, med Khadaffiregimen i Libyen.
En artikel i Der Standard i Wien om domslutet finns här, och en krönika av Hans Rauscher i samma tidning finns här. Han fäster där uppmärksamheten på att den röta som kommit fram i ljuset inte enbart handlade om missförhållanden i ytterhögerns revir i Kärnten, utan att skatterådgivaren som förmedlade pengarna genom överfakturering hölls om ryggen av en del kollegor i skatterådgivaryrket som försökte göra gällande att det väldiga fakturabeloppet inte var så konstigt.
*
Tillägg 4/10 2012:
I dag skriver jag i tidningen Hemmets Vän i Örebro om ämnet ovan. Den artikeln finns här på tidningens hemsida.
I måndags (1/10) föll i alla fall dom i första instans i brottmålet om trolöshet mot huvudman i samband med att den Haiderstyrda delstaten sålde en regional bank till den offentlig sektor-kontrollerade Bayerische Landesbank i München. Köparna fick efter finanskrisen ett stort elände med detta dåliga förvärv av en problemfylld österrikisk bank.
Men det fanns andra som visste att ta för sig och tillföra pengar till sina partikassor. En sammanfattning på tyska av hur det gick till klipper jag här ur den tyska tidningen Die Welt:
" ... Den Stein ins Rollen brachte der Steuerberater Dietrich Birnbacher mit seiner Aussage, im Zuge des Verkaufs der Landesanteile der Kärntner Hypo Alpe-Adria-Bank an die Bayerische Landesbank ein mit sechs Millionen Euro völlig überteuertes Gutachten verfasst zu haben. Der deutsche Gutachter Frank Schäfer hat den Wert der Arbeit im Verfahren mit maximal 300 000 Euro beziffert. Birnbacher hatte bereits gestanden, mit Martinz und Haider Parteienfinanzierung vereinbart zu haben. Ein Drittel des Honorars sollte sowohl an die ÖVP als auch an Haiders Partei BZÖ fließen. Birnbacher wurde zu drei Jahren Haft – zwei davon auf Bewährung – und zu einer Geldstrafe verurteilt. ... " (Hela denna artikel finns att läsa på Die Welts hemsida.)
I samband med försäljningen av den statliga banken skickade alltså en skatterådgivare en faktura för konsulttjänster som senare i ett expertutlåtande av en utomstående tysk sakkunnig bedömdes ha varit värda högst mellan 2 och 2½ miljoner svenska kronor. I stället skrevs fakturan först på motsvarande nästan 108 miljoner svenska kronor, innan beloppet ändrades till knappt 54 miljoner. Fakturan på det senare beloppet blev också betald. Skatterådgivaren erkände att en del av dessa pengar skulle tillföras Haiders parti samt det regionala kristdemokratiska partiet (ÖVP). Det senare agerade stödparti för Haiders herravälde i Kärnten.
Haider dog alltså innan detta kunde behandlas i domstol, men den dåvarande ÖVP-ledaren, som samarbetade med Haider, dömdes nu till fem års fängelse. Två styrelseledamöter i delstatens Kärntens holdingbolag, som också samverkade med Haider och gick hans ärenden, fick tre respektive två års fängelse. Skatterådgivaren som erkänt en hel del och underlättat polisutredningen kom lindrigare undan, och fick två av sina tre år i fängelse utdömda som villkorligt straff.
Flera av domarna kommer att överklagas, till vad som motsvarar en svensk hovrätt, som det verkar även från åklagarsidan, som i så fall vill att något eller några av straffen ska skärpas.
Men man kan räkna med att den här uppröjningen efter ytterhögerns och Haiders herravälde i Kärnten knappast kommer att uppmärksammas annat än flyktigt i svensk nyhetsförmedling. Försummelsen från media blir i så fall - ännu en gång - bekväm och fördelaktig för Haiders beundrare och bortförklarare i det Åkessonska SD-partiet och på andra håll. De har ju inte heller behövt ha så mycket besvär med att denne ytterhögeridol var djupt invecklad, politiskt och i diverse affärer, med Khadaffiregimen i Libyen.
En artikel i Der Standard i Wien om domslutet finns här, och en krönika av Hans Rauscher i samma tidning finns här. Han fäster där uppmärksamheten på att den röta som kommit fram i ljuset inte enbart handlade om missförhållanden i ytterhögerns revir i Kärnten, utan att skatterådgivaren som förmedlade pengarna genom överfakturering hölls om ryggen av en del kollegor i skatterådgivaryrket som försökte göra gällande att det väldiga fakturabeloppet inte var så konstigt.
*
Tillägg 4/10 2012:
I dag skriver jag i tidningen Hemmets Vän i Örebro om ämnet ovan. Den artikeln finns här på tidningens hemsida.
Ekots självberöm är inte det enda som kan sägas om Ekot
I går (1/10) fyllde Ekot i radion sina sändningar med stora doser självberöm - och med att underhållningsförnedra Håkan Juholt en gång till.
Om ekot går det dock rätt ofta att säga sådant som inte är beröm. Ibland är Ekot kampanjekot. Ibland är ekot det tysta ekot. Om det har jag skrivit ibland.
Den följande artikeln är inte så färsk, den är från Sundsvalls Tidning 2/12 2004, men den innehåller mycket som fortfarande är aktuellt - bland annat just om hur Ekot i Sveriges Radio kan låta ibland.
Så här skrev jag i Sundsvalls Tidning:
"I flera dagar har jag hört flåsandet i ekot i radion, först om några hundralappar som några riksdagsmän glömt att dra bort från sina traktamentsräkningar. Ekot gick i förra veckan med kraft in för att av något i kronor mycket smått göra en mycket stor sak — så att hela riksdagen skall bli nedkladdad. I andra medier har många hängt med och hackat på riksdagen.
När jag hört detta trummande mot riksdagen på radio har jag kommit att tänka på en talman för inte så väldigt länge sedan. Leif Cassel var vice talman i andra kammaren de sista åren innan bytet till enkammarsystem. Jag minns inte själv så mycket av honom, när han var ett stort namn var jag barn. Men han skrev i början av 70-talet en bok om sitt liv i och utanför riksdagen, och den hör till de läsvärda politiska memoarerna. Där står de rader jag kom att tänka på när ekot flåsade:
"Massmedia, tidningar och särskilt TV, har tagit på entreprenad att försöka undergräva riksdagens anseende. Vad det nu skall tjäna till", skrev Leif Cassel. Han fortsatte med en fråga: "Man frågar sig vad de vill ha i stället för parlament."
Leif Cassel var ingen gnällspik. Han var, såvitt jag kan förstå, respekterad i alla partier, och var på allvar på tal som partiledare i sitt eget. Han verkar ha varit en klok och sansad karl. Han såg uppenbarligen något som tål att tänka på än i dag. En journalistik som tycker den är duktig om den undergräver riksdagens anseende är ingen ofarlig sak. För om riksdagen inte har en ställning som gör att den kan hävda sitt inflytande kommer makt att flyttas till andra. Det inflytande folkvalda då inte har kommer sådana som inte är folkvalda att få i stället. Därför är Leif Cassels fråga viktig: "Vad vill de ha i stället för parlament?"
Detta är inte att säga att riksdagen skall vara fredad för granskning, eller att fel som upptäcks inte skall rapporteras. Men frågan behöver ställas när även små redovisningsfel, som kan bero på slarv, görs till huvudnyheter, med tonfall och pådrag som vid en präktig korruptionsskandal. Och är det fel på några ledamöters sjukredovisning så bör inte ett litet antal personers slarv eller misskötsel bli förevändning för att utmåla de många som är noggranna, skötsamma och samvetsgranna som delar av ett fifflande system.
I all löneredovisning för tjänstemän som sänds till arbete på annan ort är det en risk för fel med avdragen från traktamentsbeloppet då någon bjudit på lunch eller middag. Det kan vara frestande att glömma en gratislunch och få en dryg hundring skattefritt. Men det är också lätt att det blir fel av misstag eller slarv, särskilt med många resdagar och mycket att göra. Har till exempel pressens, radions och TV-bolagens personalavdelningar fått helt riktiga reseräkningar från alla de journalister som under årens lopp tagit för sig av de mängder av bjudmat som olika organisationer försöker smörja journalistkåren med under de politiska veckorna i Sundsvall och Visby om somrarna?
Förmodligen har det betalats ut en hel del hundralappar för mycket i traktamenten till somliga. Men det är ju inget skäl att framställa det som stor ekonomisk skandal eller att utmåla journalister i allmänhet som fuskare med reseräkningar.
När Leif Cassel skrev var det något av en retorisk fråga att undra vad de som hackade på riksdagen ville ha i stället för parlament? Bara några år senare var svaret bara alltför tydligt. Diktaturromantiken i yttre vänstern på 70-talet, som blev väl företrädd i medierna, såg riksdagen som en "borgerlig demokrati" som mest var värd att föraktas. Men i dag är svaret på frågan något annat. Den makt som avancerar, och som kan tränga undan riksdagen, är elitstyret i byråkratin, i kanslihus, EU-kommission, ämbetsverk och domstolar, där politiken kan flyttas utom räckhåll för väljarna och deras folkvalda företrädare.
Detta gäller inte bara riksdagen. För några år sedan utmålades felaktigt ett par mycket lokala, mycket alkoholdrypande, skandaler i Motala och Gävle som en allmän röta bland kommunalt folkvalda. I månader tog medier på entreprenad att undergräva det kommunala folkstyrets anseende. Under senare år har tjänstemannaväldet vuxit mer och mer i kommunerna, de folkvalda viker sig ofta, nämnder läggs ned, uppdrag tas bort. I allt högre grad lyckas byråkrater frigöra sig från folkvald kontroll. Denna utveckling har underlättats av det allmänna misstänkliggörandet av kommunalpolitiken efter de lokala Motala- och Gävlehändelserna.
Ekots mångåriga, massiva ointresse för det verkliga riksdagsarbetet, följt av trummandet i radion mot riksdagen, med stort pådrag även om sådant som rimligen låg på notisnivå, har också sin politiska innebörd. Vad ekot ger ett stöd åt är byråkratmaktens expansion, för det är den som blir följden varje gång de folkvaldas ställning försvagas.
Ställs Leif Cassels fråga i dag är svaret: I stället för parlament verkar media ofta till förmån för den makt som vill slippa besväras av den parlamentariska demokratin. "
Om ekot går det dock rätt ofta att säga sådant som inte är beröm. Ibland är Ekot kampanjekot. Ibland är ekot det tysta ekot. Om det har jag skrivit ibland.
Den följande artikeln är inte så färsk, den är från Sundsvalls Tidning 2/12 2004, men den innehåller mycket som fortfarande är aktuellt - bland annat just om hur Ekot i Sveriges Radio kan låta ibland.
Så här skrev jag i Sundsvalls Tidning:
"I flera dagar har jag hört flåsandet i ekot i radion, först om några hundralappar som några riksdagsmän glömt att dra bort från sina traktamentsräkningar. Ekot gick i förra veckan med kraft in för att av något i kronor mycket smått göra en mycket stor sak — så att hela riksdagen skall bli nedkladdad. I andra medier har många hängt med och hackat på riksdagen.
När jag hört detta trummande mot riksdagen på radio har jag kommit att tänka på en talman för inte så väldigt länge sedan. Leif Cassel var vice talman i andra kammaren de sista åren innan bytet till enkammarsystem. Jag minns inte själv så mycket av honom, när han var ett stort namn var jag barn. Men han skrev i början av 70-talet en bok om sitt liv i och utanför riksdagen, och den hör till de läsvärda politiska memoarerna. Där står de rader jag kom att tänka på när ekot flåsade:
"Massmedia, tidningar och särskilt TV, har tagit på entreprenad att försöka undergräva riksdagens anseende. Vad det nu skall tjäna till", skrev Leif Cassel. Han fortsatte med en fråga: "Man frågar sig vad de vill ha i stället för parlament."
Leif Cassel var ingen gnällspik. Han var, såvitt jag kan förstå, respekterad i alla partier, och var på allvar på tal som partiledare i sitt eget. Han verkar ha varit en klok och sansad karl. Han såg uppenbarligen något som tål att tänka på än i dag. En journalistik som tycker den är duktig om den undergräver riksdagens anseende är ingen ofarlig sak. För om riksdagen inte har en ställning som gör att den kan hävda sitt inflytande kommer makt att flyttas till andra. Det inflytande folkvalda då inte har kommer sådana som inte är folkvalda att få i stället. Därför är Leif Cassels fråga viktig: "Vad vill de ha i stället för parlament?"
Detta är inte att säga att riksdagen skall vara fredad för granskning, eller att fel som upptäcks inte skall rapporteras. Men frågan behöver ställas när även små redovisningsfel, som kan bero på slarv, görs till huvudnyheter, med tonfall och pådrag som vid en präktig korruptionsskandal. Och är det fel på några ledamöters sjukredovisning så bör inte ett litet antal personers slarv eller misskötsel bli förevändning för att utmåla de många som är noggranna, skötsamma och samvetsgranna som delar av ett fifflande system.
I all löneredovisning för tjänstemän som sänds till arbete på annan ort är det en risk för fel med avdragen från traktamentsbeloppet då någon bjudit på lunch eller middag. Det kan vara frestande att glömma en gratislunch och få en dryg hundring skattefritt. Men det är också lätt att det blir fel av misstag eller slarv, särskilt med många resdagar och mycket att göra. Har till exempel pressens, radions och TV-bolagens personalavdelningar fått helt riktiga reseräkningar från alla de journalister som under årens lopp tagit för sig av de mängder av bjudmat som olika organisationer försöker smörja journalistkåren med under de politiska veckorna i Sundsvall och Visby om somrarna?
Förmodligen har det betalats ut en hel del hundralappar för mycket i traktamenten till somliga. Men det är ju inget skäl att framställa det som stor ekonomisk skandal eller att utmåla journalister i allmänhet som fuskare med reseräkningar.
När Leif Cassel skrev var det något av en retorisk fråga att undra vad de som hackade på riksdagen ville ha i stället för parlament? Bara några år senare var svaret bara alltför tydligt. Diktaturromantiken i yttre vänstern på 70-talet, som blev väl företrädd i medierna, såg riksdagen som en "borgerlig demokrati" som mest var värd att föraktas. Men i dag är svaret på frågan något annat. Den makt som avancerar, och som kan tränga undan riksdagen, är elitstyret i byråkratin, i kanslihus, EU-kommission, ämbetsverk och domstolar, där politiken kan flyttas utom räckhåll för väljarna och deras folkvalda företrädare.
Detta gäller inte bara riksdagen. För några år sedan utmålades felaktigt ett par mycket lokala, mycket alkoholdrypande, skandaler i Motala och Gävle som en allmän röta bland kommunalt folkvalda. I månader tog medier på entreprenad att undergräva det kommunala folkstyrets anseende. Under senare år har tjänstemannaväldet vuxit mer och mer i kommunerna, de folkvalda viker sig ofta, nämnder läggs ned, uppdrag tas bort. I allt högre grad lyckas byråkrater frigöra sig från folkvald kontroll. Denna utveckling har underlättats av det allmänna misstänkliggörandet av kommunalpolitiken efter de lokala Motala- och Gävlehändelserna.
Ekots mångåriga, massiva ointresse för det verkliga riksdagsarbetet, följt av trummandet i radion mot riksdagen, med stort pådrag även om sådant som rimligen låg på notisnivå, har också sin politiska innebörd. Vad ekot ger ett stöd åt är byråkratmaktens expansion, för det är den som blir följden varje gång de folkvaldas ställning försvagas.
Ställs Leif Cassels fråga i dag är svaret: I stället för parlament verkar media ofta till förmån för den makt som vill slippa besväras av den parlamentariska demokratin. "
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
