I Västerbottens-Kuriren i Umeå skriver jag i dag på debattplats om den skattereform som ingår i regeringens budgetförslag, och som gäller sänkt skattesats i bolagsbeskattningen och hinder för skatteflykt genom s.k. räntesnurror. Hela artikelns text finns här.
Detta är, menar jag en av de intressantaste sakerna i alliansregeringens budget det här året. Ett modernt välfärdssamhälle måste bygga på starkt näringsliv och hög produktivitet:
" Kryphål som utnyttjas för organiserad skatteflykt i mångmiljardklassen spikas igen. Samtidigt sänks bolagsskattesatsen med drygt fyra procentenheter till 22 procent.
Det blir mer likabehandling av olika slags företag. De som haft tillfälle och fräckhet nog att med skattekonsulters hjälp organisera räntesnurror via skatteparadis kan inte fortsätta.
Andra företag får en betydande förbättring av kalkylen för investeringar i produktion i Sverige. Näringslivsklimatet förbättras, fast inte för skatteflyktskonsulter. Förbättringen är störst för dem som inte deltagit i karusellerna via Cypern och holmar i Karibien och Engelska kanalen. ..."
"... Företagsbeskattningen behöver ... vara konkurrenskraftig, inte genom skatteflyktschanser för somliga utan genom lägre skattesats, lika för alla. En för hög skattesats gör det för billigt att vara mindre effektiv. Den motverkar både investeringar i ny produktionskapacitet och att internationellt verksamma företag har sina hemmabaser i Sverige. ... "
Jag invänder i artikeln i V-K också mot föreställningen som tycks finnas på sina håll att bolagsskatten borde vara en lägre prioriterad fråga, och att det som nu föreslås åtminstone delvis borde ha kunnat få vänta några år till: " .. Genom den omfattande skattereformen 1990 fick Sverige vad som då var en mycket konkurrenskraftig företagsbeskattning. Men redan omkring 2005 började genomsnitten för såväl EU som OECD bli mer konkurrenskraftiga än våra skatteregler.
Den reform som nu föreslås är inget man utan konsekvenser skulle kunnat vänta längre med. Tvärtom behövs med tanke på det svåra internationella läget snabba, tydliga besked om Sveriges beslutsamhet att vara en god miljö för tekniskt avancerade, globalt konkurrenskraftiga företag."
Det kan för övrigt noteras att regeringens förslag till ett bättre näringslivsklimat i den här delen inte har främjats utan snarast motarbetats från företagslobbyister, där särskilt organisationen Svenskt Näringsliv utmärkt sig negativt. Om detta skriver jag i V-K:
"Slående är hur regeringen tagit fram den här reformen trots småsurt gnäll från näringslivsorganisationer som mer vårdat omsorgen om ett av skattesystemets främsta kryphål."
fredag 28 september 2012
fredag 21 september 2012
Domstolsmakten och den negativa attityden mot asylsökande som blir kristna
”Vad som verkligen är rättssäkert avgörs av sakligheten och objektiviteten i en prövning där en enskild människas öde avgörs. Juristmakt är inte liktydig med rättssäkerhet.”
Om detta skrev jag i går i ett debattinlägg i tidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro. Anledningen är det uppmärksammade domstolsbeslutet att utvisa två iranska kvinnor från Fellingsbro till Iran – efter det att de anslutit sig ortens missions- och baptistförsamling och blivit döpta. Jag har uppmanats att skriva om detta fall och har då satt mig in i hur det gått till. Artikeln finns på den här länken.
Jag skrev bl.a.: ”Domstolsmakten lade i stället avgörande vikt vid ett förhör som hölls av en handläggare på Migrationsverket. Den inblick jag fått i frågor och svar säger mig att känsliga, komplicerade frågor om trosliv, själsliv och lära hanterades fyrkantigt och kompetenslöst via tolk från farsi. Protokollet bär stora spår av vad som framstår som felöversättningar, missförstånd och klumpiga formuleringar av översatta försök av en ovan talare att uttrycka sin upplevelse av kristet kärleksbudskap.
Att ett sådant dokument används för att avfärda en ansökan, och avfärda intyg från kyrkomedlemmar som bör veta vad de talar om, blir extra allvarligt med tanke på vad som kommit att stå på spel. Att vara kristen i Iran efter att ha blivit kristen genom omvändelse är mycket farligt.”
Jag skrev också:
” Fellingsbroärendet borde få regering och riksdag att handla. ...
Finns felkällor som gör att just nydöpta behandlas illa? Uteslutas kan det inte. Nutidens militanta ateism kan göra myndighetspersoner avtrubbade inför tro och bekännelse. Ämbetsmannaakademikers oförståelse för baptister och väckelse har rötter långt ner i tiden.”
Mycket av den debatt som pågått den senaste tiden - och som bara delvis skymtat i de ledande riksmedierna - har haft fokus på kompetens och attityder hos Migrationsverket. Det är dock bara en del av problemet som ligger där. Man ska inte glömma att den verkliga beslutsmakten är en domstolsmakt, där både en del avslagsbeslut och en del beslut om att inte ta upp mål i högre instans, är de verkligt centrala avgörandena som understödjer de brister som av allt att döma finns i Migrationsverkets arbete. Det är därför jag i min artikel i Hemmets Vän särskilt behandlar domstolsmaktens betydelse för det som sker.
Om detta skrev jag i går i ett debattinlägg i tidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro. Anledningen är det uppmärksammade domstolsbeslutet att utvisa två iranska kvinnor från Fellingsbro till Iran – efter det att de anslutit sig ortens missions- och baptistförsamling och blivit döpta. Jag har uppmanats att skriva om detta fall och har då satt mig in i hur det gått till. Artikeln finns på den här länken.
Jag skrev bl.a.: ”Domstolsmakten lade i stället avgörande vikt vid ett förhör som hölls av en handläggare på Migrationsverket. Den inblick jag fått i frågor och svar säger mig att känsliga, komplicerade frågor om trosliv, själsliv och lära hanterades fyrkantigt och kompetenslöst via tolk från farsi. Protokollet bär stora spår av vad som framstår som felöversättningar, missförstånd och klumpiga formuleringar av översatta försök av en ovan talare att uttrycka sin upplevelse av kristet kärleksbudskap.
Att ett sådant dokument används för att avfärda en ansökan, och avfärda intyg från kyrkomedlemmar som bör veta vad de talar om, blir extra allvarligt med tanke på vad som kommit att stå på spel. Att vara kristen i Iran efter att ha blivit kristen genom omvändelse är mycket farligt.”
Jag skrev också:
” Fellingsbroärendet borde få regering och riksdag att handla. ...
Finns felkällor som gör att just nydöpta behandlas illa? Uteslutas kan det inte. Nutidens militanta ateism kan göra myndighetspersoner avtrubbade inför tro och bekännelse. Ämbetsmannaakademikers oförståelse för baptister och väckelse har rötter långt ner i tiden.”
Mycket av den debatt som pågått den senaste tiden - och som bara delvis skymtat i de ledande riksmedierna - har haft fokus på kompetens och attityder hos Migrationsverket. Det är dock bara en del av problemet som ligger där. Man ska inte glömma att den verkliga beslutsmakten är en domstolsmakt, där både en del avslagsbeslut och en del beslut om att inte ta upp mål i högre instans, är de verkligt centrala avgörandena som understödjer de brister som av allt att döma finns i Migrationsverkets arbete. Det är därför jag i min artikel i Hemmets Vän särskilt behandlar domstolsmaktens betydelse för det som sker.
tisdag 11 september 2012
När Dawit Isaak fängslades teg de flesta svenska medier i flera år
De två svenska medborgare som suttit i fängelse i Etiopien efter att ha försökt ta sig in och göra ett reportage från Ogadenprovinsen har släppts, och de kan nu komma hem till Sverige. Regeringen och särskilt utrikesdepartementet har av allt att döma lyckats bra med att reda ut en kritisk situation, även om det tog en del tid.
Uppmärksamheten i svensk press och andra medier har den här gången, och på goda grunder, varit omfattande från första början. Förutom Sveriges intresse att få medborgare frigivna från fängelse där de suttit utan någon i ett demokratiskt samhälle godtagbar grund har frågan också haft en bredare, internationell betydelse. Nyhetsförmedlingen från krishärdar i världen behöver skyddas. Att likställa nyhetsarbete med terrorism är en illavarslande praxis i vissa länder, och det var även den frågan som väcktes genom gripandet och rättegången i Etiopien.
När vi nu har facit i den utrikespolitiska delen av den här frågan kan det vara angeläget att påminna om att den breda och engagerade uppmärksamheten saknades i flera år, i det stora flertalet svenska medier, när det gällde den svenske medborgaren Dawit Isaak, som spärrades in i Eritrea hösten 2001. Han fängslades därför att han tillhörde de mer ledande journalisterna i den fria press som under en kort period växte fram i Eritrea.
Samtliga oberoende medier i landet krossades i ett slag hösten 2001, och liksom andra anhängare av fria riksdagsval och pressfrihet låstes Dawit Isaak in. Han bodde i flera år i Göteborgstrakten. Både i Eritrea och under tiden i Sverige var han verksam som författare och dramatiker, innan han blev en av redaktörerna i den fria pressen i ett Eritrea där hoppet om en demokratisering under en tid kring år 2000 verkade tändas.
När han greps dröjde det flera år innan massmedier i någon större omfattning började intressera sig för honom. Om detta skrev jag på debattplats i Expressen den 31 mars 2005, och Expressen var vid den tiden den enda Stockholmsredaktion av större betydelse som i nämnvärd omfattning hade intresserat sig för Dawit Isaak och kravet att få denne fängslade demokrat och redaktör fri. Så här skrev jag i Expressen:
" Det är för det mesta tyst om honom i Sverige. Men utomlands ställs kraven på frigivning av den svenske medborgaren och redaktören. Han sitter i Karsholifängelset i Eritrea därför att han är anhängare av fri press och fria, demokratiska riksdagsval. Reportrar utan gränser tog upp hans fall nästan genast. Nyligen var han på förslag till ett av de pressfrihetspris som The Guardian och tidskriften Index on Censorship delar ut. Han var en av de fyra föreslagna, som alla fått lida svårt för att de använt det fria ordet.
I Sverige, där Dawit Isaak är medborgare, är däremot medieintresset för honom svagt och ojämnt - med några undantag, Expressen, "Vår grundade mening" i radion och flera landsortstidningar.
I slutet av 2004 krävde två av de främsta internationella pressorganisationerna - World Association of Newspapers och World Editors Forum - att Dawit Isaak skulle friges och yttrandefriheten återinföras i Eritrea. Inte många svenskar vet att dessa organisationer engagerade sig för den svenske medborgaren. Det har ju knappast alls rapporterats i Sverige.
I november antog EU-parlamentet ett uttalande med krav på omedelbar frigivning av alla de journalister som är fångna i Eritrea sedan 2001, då alla oberoende tidningar, tidskrifter och radiostationer stängdes. Att kravet bland annat gällde en svensk medborgare, Dawit Isaak, framhölls särskilt i EU-parlamentets beslut. Men i Sverige var det mycket tyst om att EU-parlamentet krävt frigivning av en fängslad svensk tidningsman.
Sedan skrev alla svenska EU-parlamentariker, från samtliga partier, till utrikesministern. De bad henne att öka trycket mot Eritrea för frigivning av Dawit Isaak, bland annat genom att verka för att EU-biståndet till Eritrea åter skulle inskränkas till bara humanitära ändamål. Kravet över alla partigränser från alla svenska folkvalda i EU-parlamentet är nog okänt för de flesta svenskar - för i de flesta svenska medier har det inte uppmärksammats alls.
Det senaste halvåret har det ändå, jämfört med den oftast djupa tystnaden de första åren, blivit en ökad aktivitet i Sverige för frigivning av Dawit Isaak. UD gör mer än förut. Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Publicistklubben har engagerat sig, på ett sätt de inte gjorde förut.
Men något saknas. En svensk medborgare sliter i hårt straffarbete i fängelse i Eritrea. Orsaken är att han tror på demokrati. Han har det fria ordet som sitt enda vapen. Och på de flesta redaktioner är då hans nyhetsvärde lågt. "
[Det bör observeras att uppgifterna om vilket fängelse Dawit Isaak satt i och hans förhållanden under fångenskapen avsåg den tiden och numera är föråldrade.]
Uppmärksamheten i svensk press och andra medier har den här gången, och på goda grunder, varit omfattande från första början. Förutom Sveriges intresse att få medborgare frigivna från fängelse där de suttit utan någon i ett demokratiskt samhälle godtagbar grund har frågan också haft en bredare, internationell betydelse. Nyhetsförmedlingen från krishärdar i världen behöver skyddas. Att likställa nyhetsarbete med terrorism är en illavarslande praxis i vissa länder, och det var även den frågan som väcktes genom gripandet och rättegången i Etiopien.
När vi nu har facit i den utrikespolitiska delen av den här frågan kan det vara angeläget att påminna om att den breda och engagerade uppmärksamheten saknades i flera år, i det stora flertalet svenska medier, när det gällde den svenske medborgaren Dawit Isaak, som spärrades in i Eritrea hösten 2001. Han fängslades därför att han tillhörde de mer ledande journalisterna i den fria press som under en kort period växte fram i Eritrea.
Samtliga oberoende medier i landet krossades i ett slag hösten 2001, och liksom andra anhängare av fria riksdagsval och pressfrihet låstes Dawit Isaak in. Han bodde i flera år i Göteborgstrakten. Både i Eritrea och under tiden i Sverige var han verksam som författare och dramatiker, innan han blev en av redaktörerna i den fria pressen i ett Eritrea där hoppet om en demokratisering under en tid kring år 2000 verkade tändas.
När han greps dröjde det flera år innan massmedier i någon större omfattning började intressera sig för honom. Om detta skrev jag på debattplats i Expressen den 31 mars 2005, och Expressen var vid den tiden den enda Stockholmsredaktion av större betydelse som i nämnvärd omfattning hade intresserat sig för Dawit Isaak och kravet att få denne fängslade demokrat och redaktör fri. Så här skrev jag i Expressen:
" Det är för det mesta tyst om honom i Sverige. Men utomlands ställs kraven på frigivning av den svenske medborgaren och redaktören. Han sitter i Karsholifängelset i Eritrea därför att han är anhängare av fri press och fria, demokratiska riksdagsval. Reportrar utan gränser tog upp hans fall nästan genast. Nyligen var han på förslag till ett av de pressfrihetspris som The Guardian och tidskriften Index on Censorship delar ut. Han var en av de fyra föreslagna, som alla fått lida svårt för att de använt det fria ordet.
I Sverige, där Dawit Isaak är medborgare, är däremot medieintresset för honom svagt och ojämnt - med några undantag, Expressen, "Vår grundade mening" i radion och flera landsortstidningar.
I slutet av 2004 krävde två av de främsta internationella pressorganisationerna - World Association of Newspapers och World Editors Forum - att Dawit Isaak skulle friges och yttrandefriheten återinföras i Eritrea. Inte många svenskar vet att dessa organisationer engagerade sig för den svenske medborgaren. Det har ju knappast alls rapporterats i Sverige.
I november antog EU-parlamentet ett uttalande med krav på omedelbar frigivning av alla de journalister som är fångna i Eritrea sedan 2001, då alla oberoende tidningar, tidskrifter och radiostationer stängdes. Att kravet bland annat gällde en svensk medborgare, Dawit Isaak, framhölls särskilt i EU-parlamentets beslut. Men i Sverige var det mycket tyst om att EU-parlamentet krävt frigivning av en fängslad svensk tidningsman.
Sedan skrev alla svenska EU-parlamentariker, från samtliga partier, till utrikesministern. De bad henne att öka trycket mot Eritrea för frigivning av Dawit Isaak, bland annat genom att verka för att EU-biståndet till Eritrea åter skulle inskränkas till bara humanitära ändamål. Kravet över alla partigränser från alla svenska folkvalda i EU-parlamentet är nog okänt för de flesta svenskar - för i de flesta svenska medier har det inte uppmärksammats alls.
Det senaste halvåret har det ändå, jämfört med den oftast djupa tystnaden de första åren, blivit en ökad aktivitet i Sverige för frigivning av Dawit Isaak. UD gör mer än förut. Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Publicistklubben har engagerat sig, på ett sätt de inte gjorde förut.
Men något saknas. En svensk medborgare sliter i hårt straffarbete i fängelse i Eritrea. Orsaken är att han tror på demokrati. Han har det fria ordet som sitt enda vapen. Och på de flesta redaktioner är då hans nyhetsvärde lågt. "
[Det bör observeras att uppgifterna om vilket fängelse Dawit Isaak satt i och hans förhållanden under fångenskapen avsåg den tiden och numera är föråldrade.]
måndag 10 september 2012
Tysk energipolitik är en dålig förebild
Tyskland behåller brunkolseldningen som basen i sin elförsörjning, och det byggs nya kolkraftverk, medan kärnkraften förbjuds. Resultatet är allt annat än miljövänligt.
Dagens Nyheter tog upp Angela Merkels energipolitik i en ledare i går (9/9; artikeln finns här). Det är bra att det här uppmärksammas mer även i Stockholmspressen. Tysklands energipolitik är verkligt dålig som förebild, när det gäller behovet att minska utsläppen av klimathotande koldioxid.
Jag var i Tyskland i början på sommaren och även förra hösten, och såg då ett och annat av både energidebatt och stora och små kraftverk i Tyskland. Om detta skrev jag i Eskilstuna-Kuriren den 8 juni 2012: "En skönmålad brunkolspolitik". (Länk till den krönikan finns här.):
" Tysk energipolitik är att brunkols- och stenkolsverk ska stå kvar som en bas för elförsörjningen. Man kan tycka att just dessa verk borde ha en avvecklingsplan. Det har de inte. Däremot har varje kvarvarande kärnreaktor både ett datum för driftförbud och en begränsad kvot ström som det är tillåtet att sälja. Så tvingas de bort från elnätet 2015-22, medan brun- och stenkolverken eldar vidare.
Fossilgaseldade kraftverk är tänkta att täcka upp för vindkraften när det inte blåser, och utjämna skillnader över dygn och år mellan efterfrågan och baslastverkens effekt. Gas kommer ju i mängder från Ryssland, men de bolag som förväntas bygga pannorna konstrar och tycker villkoren är för dåliga.
Särskilt grönt är det i alla fall inte. Snarare brunt som i brunkol."
I samma ämne skrev jag i Jönköpings-Posten 19 april 2011, i ett debattinlägg på deras ledarsida. Då pekade jag på hur mycket större koldioxidutsläpp Tyskand har än Sverige, i förhållande till landets samlade produktion. Bland anant skrev jag följande i J-P:
" Till och med i Sverige finns en spridd uppfattning att tysk energipolitik är grönare än svensk. Men fakta om koldioxidutsläppen är att per invånare gör Tyskland dubbelt så stora utsläpp som Sverige.
Än mer upplysande är att jämföra hur mycket koldioxid olika länder på liknande utvecklingsnivå släpper ut i förhållande sin produktion och levnadsstandard. Det internationella samarbetsorganet i energifrågor – IEA – tar regelbundet fram statistik om detta för alla länder. IEA sätter även utsläppen i relation till varje lands BNP omräknad med s.k. köpkraftspariteter så att jämförelsen visar den verkliga ekonomiska standarden och inte snedvrids av ostadiga valutakurser. Från IEA:s statistik har jag gjort [en jämförelse] ..., där index 100 visar Västeuropas ”mittfält” i fråga om utsläpp, med länder som Storbritannien och Danmark.
Den som bara ser till vår geografi och industristruktur – med kallt klimat och långa avstånd – skulle kunna tro att Sverige låg i toppen med stora utsläpp i förhållande till ekonomins storlek. Men Sverige har index 54, koldioxidutsläppen i förhållande till produktionen är mer än 45 procent lägre än länderna i mittfältet.
Kärnkraftlandet Frankrike har 75. Spanien har 104, fossilgaslandet Holland 118 – och Tyskland har, i likhet med Belgien, Grekland och Finland indexvärdet 121! Jämfört med det ”gröna” Tyskland har Sverige ganska kallt klimat, långa transporter och många starkt energikrävande basindustrier. Men tysk energipolitik gör att deras koldioxidutsläpp i förhållande till produktionen är omkring 125 procent större än de svenska.
Bland världens industrialiserade länder är Sverige bäst – eller rättare sagt minst dåligt – i just den här grenen. Det beror bara till en del på vår vattenkraft. Att vi är ett minst lika avancerat export- och industriland som Tyskland, men har utsläpp som är klart mindre än hälften av deras nivå, beror på att Sverige satsat på både kärnkraft och biobränslen. Skogsindustrin och skogsbruket har tillsammans med kärnkraftverken gjort Sverige världsbäst. Detta är inget skäl till passivitet – tvärtom, trafikens oljeberoende är ett stort miljöhot och ett säkerhetshot som vi behöver ta oss loss ur.
Men vi ska inte se tyskarnas energipolitik som grönare än vår. De har visserligen gjort ett stort skrytnummer av generösa bidrag till solceller. Men deras huvudlinje är att avveckla kärnkraften och fördjupa beroendet av fossila bränslen. Tysk brunkolseldning fortsätter i stor skala. "
Det är ganska ovanligt att de här skillnaderna mellan länder som på andra sätt liknar Sverige klargörs i svensk nyhetsförmedling. Det är däremot vanligt att tysk energipolitik beskrivs på ett sätt som är tilltalande och för de tyska ledande politikerna i både regering och opposition i Berlin.
[Artikeln i J-P är inte tillgänglig på Internet. Den som så vill kan få ett pdf-dokument med den fullständiga texten och det diagram som åtföljde artikeln när den publicerades. Sänd i så fall ett mail till aw.skriftstall@telia.com]
Dagens Nyheter tog upp Angela Merkels energipolitik i en ledare i går (9/9; artikeln finns här). Det är bra att det här uppmärksammas mer även i Stockholmspressen. Tysklands energipolitik är verkligt dålig som förebild, när det gäller behovet att minska utsläppen av klimathotande koldioxid.
Jag var i Tyskland i början på sommaren och även förra hösten, och såg då ett och annat av både energidebatt och stora och små kraftverk i Tyskland. Om detta skrev jag i Eskilstuna-Kuriren den 8 juni 2012: "En skönmålad brunkolspolitik". (Länk till den krönikan finns här.):
" Tysk energipolitik är att brunkols- och stenkolsverk ska stå kvar som en bas för elförsörjningen. Man kan tycka att just dessa verk borde ha en avvecklingsplan. Det har de inte. Däremot har varje kvarvarande kärnreaktor både ett datum för driftförbud och en begränsad kvot ström som det är tillåtet att sälja. Så tvingas de bort från elnätet 2015-22, medan brun- och stenkolverken eldar vidare.
Fossilgaseldade kraftverk är tänkta att täcka upp för vindkraften när det inte blåser, och utjämna skillnader över dygn och år mellan efterfrågan och baslastverkens effekt. Gas kommer ju i mängder från Ryssland, men de bolag som förväntas bygga pannorna konstrar och tycker villkoren är för dåliga.
Särskilt grönt är det i alla fall inte. Snarare brunt som i brunkol."
I samma ämne skrev jag i Jönköpings-Posten 19 april 2011, i ett debattinlägg på deras ledarsida. Då pekade jag på hur mycket större koldioxidutsläpp Tyskand har än Sverige, i förhållande till landets samlade produktion. Bland anant skrev jag följande i J-P:
" Till och med i Sverige finns en spridd uppfattning att tysk energipolitik är grönare än svensk. Men fakta om koldioxidutsläppen är att per invånare gör Tyskland dubbelt så stora utsläpp som Sverige.
Än mer upplysande är att jämföra hur mycket koldioxid olika länder på liknande utvecklingsnivå släpper ut i förhållande sin produktion och levnadsstandard. Det internationella samarbetsorganet i energifrågor – IEA – tar regelbundet fram statistik om detta för alla länder. IEA sätter även utsläppen i relation till varje lands BNP omräknad med s.k. köpkraftspariteter så att jämförelsen visar den verkliga ekonomiska standarden och inte snedvrids av ostadiga valutakurser. Från IEA:s statistik har jag gjort [en jämförelse] ..., där index 100 visar Västeuropas ”mittfält” i fråga om utsläpp, med länder som Storbritannien och Danmark.
Den som bara ser till vår geografi och industristruktur – med kallt klimat och långa avstånd – skulle kunna tro att Sverige låg i toppen med stora utsläpp i förhållande till ekonomins storlek. Men Sverige har index 54, koldioxidutsläppen i förhållande till produktionen är mer än 45 procent lägre än länderna i mittfältet.
Kärnkraftlandet Frankrike har 75. Spanien har 104, fossilgaslandet Holland 118 – och Tyskland har, i likhet med Belgien, Grekland och Finland indexvärdet 121! Jämfört med det ”gröna” Tyskland har Sverige ganska kallt klimat, långa transporter och många starkt energikrävande basindustrier. Men tysk energipolitik gör att deras koldioxidutsläpp i förhållande till produktionen är omkring 125 procent större än de svenska.
Bland världens industrialiserade länder är Sverige bäst – eller rättare sagt minst dåligt – i just den här grenen. Det beror bara till en del på vår vattenkraft. Att vi är ett minst lika avancerat export- och industriland som Tyskland, men har utsläpp som är klart mindre än hälften av deras nivå, beror på att Sverige satsat på både kärnkraft och biobränslen. Skogsindustrin och skogsbruket har tillsammans med kärnkraftverken gjort Sverige världsbäst. Detta är inget skäl till passivitet – tvärtom, trafikens oljeberoende är ett stort miljöhot och ett säkerhetshot som vi behöver ta oss loss ur.
Men vi ska inte se tyskarnas energipolitik som grönare än vår. De har visserligen gjort ett stort skrytnummer av generösa bidrag till solceller. Men deras huvudlinje är att avveckla kärnkraften och fördjupa beroendet av fossila bränslen. Tysk brunkolseldning fortsätter i stor skala. "
Det är ganska ovanligt att de här skillnaderna mellan länder som på andra sätt liknar Sverige klargörs i svensk nyhetsförmedling. Det är däremot vanligt att tysk energipolitik beskrivs på ett sätt som är tilltalande och för de tyska ledande politikerna i både regering och opposition i Berlin.
[Artikeln i J-P är inte tillgänglig på Internet. Den som så vill kan få ett pdf-dokument med den fullständiga texten och det diagram som åtföljde artikeln när den publicerades. Sänd i så fall ett mail till aw.skriftstall@telia.com]
onsdag 5 september 2012
Kallelsen att ta förtroendeuppdrag - den gäller även att verka som nämndeman
Det är vanligt att den svenska ordningen med nändemän i domstolar angrips. Ibland gäller kritiken att
nämndemännen är inte en spegelbild av befolkningen, särskilt ifråga om ålder. Men det förekommer också att hela ordningen med nämndemän som lekmannadomare ifrågasätts, och dessa stämplas som ett utslag av politisering, därför att de är utsedda av kommunfullmäktige eller landsting och därigenom nomineras från olika partiers sida.
Om denna kritik skrev jag i den kristna dagstidningen Dagen den 1 augusti 2006. Sedan dess har det gått några år, men diskussionen fortsätter och det jag skrev är lika aktuellt i dag. Här är artikeltexten, något förkortad.
"... Nämndemännen ska inte vara något obundet, slumpmässigt urval. Uppdraget ... är det äldsta och ett av de viktigaste i det svenska folkstyrets utveckling.
Nämndemannen ska vara betrodd, vara värd medborgerligt förtroende. [Därför] är det inte alls konstigt om nämndemannakåren kan vara representativ för väljarkåren i en del avseenden, men inte i andra. Detta är ett uppdrag där det är en särskilt stor fördel med en hel del livserfarenhet. Nämndemannen kan, mycket mer än den som har ett kommunalt uppdrag, ha lättare att göra en god insats om hon eller han hunnit bli medelålders.
På motsvarande sätt kan förvisso den som invandrat till Sverige bli en god nämndeman, men det behövs nog vanligen en hel del år av erfarenhet och språk- och samhällskunskap för att bli betrodd med ett sådant uppdrag, och det är inte konstigt.
Viktigare än åldersfördelningen är att nämndemännen hämtas från olika samhälls- och yrkesgrupper, så att domstolarna inte har slagsida, till förmån för någon viss samhällsklass och till nackdel för andra. Det är ett viktigt skäl till att lekmannadomarna väljs av fullmäktige, med en bergfast sedvänja att fördelningen är proportionell så att de värderingar och den sociala bakgrund som partierna representerar också återfinns i domstolarna. ... "
Jag påpekade vidare att partierna inte driver politiska linjer genom nämndemän. Detta är ett uppdrag av annan karaktär.
" Vad det däremot handlar om är att den motvikt mot ämbetsmannaväldet som nämndemännen utgör har en värdemässig förankring, inte hos någon viss medborgargrupp utan i samhället i stort.
Domstolarna har en oerhörd maktställning mot enskilda människor, och det är främmande för det svenska folkliga självstyret att lämna denna makt i händerna på enbart ett snävt skrå av universitetsutbildade akademiker, med sociala villkor och värderingar som kan vara allt annat än representativa för befolkningen.
Om inte kommunfullmäktige utsåg nämndemän, vem skulle då göra det? Yrkesdomarna själva? Resultatet skulle bli att yrkesjurister fick makten att utse dem som ska vara en motvikt till yrkesjurister. Då skulle man verkligen kunna tala om att förtroendet för domstolarna riskerar att undergrävas. "
"Men", fortsatte jag, "allt självstyre är i längden hotat om inte människor känner sig kallade att bära de bördor som i ett fritt land frivilligt måste bäras av medborgare. Vi behöver tala mer om kyrkomedlemmarnas samhällsansvar och vikten av förkunnelse om kallelse.
Ett demokratiskt land kan bara fungera genom partier, och om alltför få människor tar på sig besväret att vara med i partier och sköta uppdrag av olika slag så kommer makt av helt andra slag att ta över och tränga demokratin – men också lekmannadomarnas roll – åt sidan. Penningmakt och intresseorganisationers makt kan då växa.
Men framför allt kan domar- och ämbetsmannamakt ta över allt mer av den politiska makten och dessutom agera under allt mindre av folklig kontroll. Tendensen i vårt och andra länder går åt det hållet, och en del av kritiken mot nämndemännen är ett utslag av att förtroendevalda i en rad sammanhang ifrågasätts och ersätts av anställda funktionärer och byråkrater. "
Avslutningsvis skrev jag i Dagen att om inte nämndemännen ska hämtas ur alltför små grupper behöver fler människor bli så aktivt engagerade i samhällsfrågor att de är medlemmar och blir valda till olika slags uppdrag:
"Alltför ofta förekommer nedvärderandet av självstyret och förtroendemannainflytandet även inom kyrkorna. En sådan attityd bidrar till att allt som ses som politik blir betraktat som suspekt och till att demokratin försvagas.
Det är viktigt i alla samfund att mer aktivt förkunna den kristnes personliga kallelse till samhällsansvar, och att vara tydlig med att detta även betyder att vara beredd att göra insatser som betrodd förtroendeman, att vara med i olika politiska partier, och inte minst att bära upp en sådan viktig svensk form för folkligt självstyre som nämndemannaskapet."
(Artikeln finns även på tidningens webbplats.)
nämndemännen är inte en spegelbild av befolkningen, särskilt ifråga om ålder. Men det förekommer också att hela ordningen med nämndemän som lekmannadomare ifrågasätts, och dessa stämplas som ett utslag av politisering, därför att de är utsedda av kommunfullmäktige eller landsting och därigenom nomineras från olika partiers sida.
Om denna kritik skrev jag i den kristna dagstidningen Dagen den 1 augusti 2006. Sedan dess har det gått några år, men diskussionen fortsätter och det jag skrev är lika aktuellt i dag. Här är artikeltexten, något förkortad.
"... Nämndemännen ska inte vara något obundet, slumpmässigt urval. Uppdraget ... är det äldsta och ett av de viktigaste i det svenska folkstyrets utveckling.
Nämndemannen ska vara betrodd, vara värd medborgerligt förtroende. [Därför] är det inte alls konstigt om nämndemannakåren kan vara representativ för väljarkåren i en del avseenden, men inte i andra. Detta är ett uppdrag där det är en särskilt stor fördel med en hel del livserfarenhet. Nämndemannen kan, mycket mer än den som har ett kommunalt uppdrag, ha lättare att göra en god insats om hon eller han hunnit bli medelålders.
På motsvarande sätt kan förvisso den som invandrat till Sverige bli en god nämndeman, men det behövs nog vanligen en hel del år av erfarenhet och språk- och samhällskunskap för att bli betrodd med ett sådant uppdrag, och det är inte konstigt.
Viktigare än åldersfördelningen är att nämndemännen hämtas från olika samhälls- och yrkesgrupper, så att domstolarna inte har slagsida, till förmån för någon viss samhällsklass och till nackdel för andra. Det är ett viktigt skäl till att lekmannadomarna väljs av fullmäktige, med en bergfast sedvänja att fördelningen är proportionell så att de värderingar och den sociala bakgrund som partierna representerar också återfinns i domstolarna. ... "
Jag påpekade vidare att partierna inte driver politiska linjer genom nämndemän. Detta är ett uppdrag av annan karaktär.
" Vad det däremot handlar om är att den motvikt mot ämbetsmannaväldet som nämndemännen utgör har en värdemässig förankring, inte hos någon viss medborgargrupp utan i samhället i stort.
Domstolarna har en oerhörd maktställning mot enskilda människor, och det är främmande för det svenska folkliga självstyret att lämna denna makt i händerna på enbart ett snävt skrå av universitetsutbildade akademiker, med sociala villkor och värderingar som kan vara allt annat än representativa för befolkningen.
Om inte kommunfullmäktige utsåg nämndemän, vem skulle då göra det? Yrkesdomarna själva? Resultatet skulle bli att yrkesjurister fick makten att utse dem som ska vara en motvikt till yrkesjurister. Då skulle man verkligen kunna tala om att förtroendet för domstolarna riskerar att undergrävas. "
"Men", fortsatte jag, "allt självstyre är i längden hotat om inte människor känner sig kallade att bära de bördor som i ett fritt land frivilligt måste bäras av medborgare. Vi behöver tala mer om kyrkomedlemmarnas samhällsansvar och vikten av förkunnelse om kallelse.
Ett demokratiskt land kan bara fungera genom partier, och om alltför få människor tar på sig besväret att vara med i partier och sköta uppdrag av olika slag så kommer makt av helt andra slag att ta över och tränga demokratin – men också lekmannadomarnas roll – åt sidan. Penningmakt och intresseorganisationers makt kan då växa.
Men framför allt kan domar- och ämbetsmannamakt ta över allt mer av den politiska makten och dessutom agera under allt mindre av folklig kontroll. Tendensen i vårt och andra länder går åt det hållet, och en del av kritiken mot nämndemännen är ett utslag av att förtroendevalda i en rad sammanhang ifrågasätts och ersätts av anställda funktionärer och byråkrater. "
Avslutningsvis skrev jag i Dagen att om inte nämndemännen ska hämtas ur alltför små grupper behöver fler människor bli så aktivt engagerade i samhällsfrågor att de är medlemmar och blir valda till olika slags uppdrag:
"Alltför ofta förekommer nedvärderandet av självstyret och förtroendemannainflytandet även inom kyrkorna. En sådan attityd bidrar till att allt som ses som politik blir betraktat som suspekt och till att demokratin försvagas.
Det är viktigt i alla samfund att mer aktivt förkunna den kristnes personliga kallelse till samhällsansvar, och att vara tydlig med att detta även betyder att vara beredd att göra insatser som betrodd förtroendeman, att vara med i olika politiska partier, och inte minst att bära upp en sådan viktig svensk form för folkligt självstyre som nämndemannaskapet."
(Artikeln finns även på tidningens webbplats.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
