I Eskilstuna-Kuriren i lördags (28/1 2012) har jag en krönika om den ekonomiska krisen och det ekonomiska systemet, där jag framför allt varnar för att politiska reaktioner på krisen kan komma att riktas mot frihandeln. I krönikan skriver jag också om vad som framför allt utmärker en liberal marknadsekonomi:
" Kärnan i den liberala marknadsekonomin – som vi tillsammans med demokratin och det öppna samhället måste vara noga med att skydda...[är] först och främst frihandeln och yrkes- och näringsfriheten. De består i icke-diskriminering. Rätten att utöva ett yrke eller starta ett företag kan vara beroende av att miljökrav respekteras, ibland av att utbildningen är tillräcklig.
Men krav och villkor ska vara desamma för alla, utan hänsyn till samhällsställning eller personliga förhållanden som bostadsort, språk, tro och härstamning. Företag och personer som dominerar produktion och handel ska inte få reglera bort ny teknik och nya konkurrenter, genom skråväsende, importhinder, tillståndsprövning och politiska kontakter. "
Även i skattepolitiken är det en stor skillnad på frihandelstänkande och privilegietänkande:
" Frihandel handlar i en liberal ekonomi inte bara om utrikeshandel. Den säger också att principen i skattepolitiken är likabehandling. Utgångspunkten är att olika yrken betalar samma skatt för samma inkomst, att momssatser och kapitalskatteregler i möjligaste mån är enhetliga oavsett vilka varor eller tillgångar det gäller.
På motsvarande sätt bör miljö- och hälsoskatter vara enhetliga, så att skatten på en ytterligare enhet koldioxidutsläpp eller en ytterligare alkoholliter är densamma oavsett råvara och teknik."
Vad frihandel däremot inte betyder är, fortsätter jag i E-K-artikeln, att det saknas regler, eller att företag kan bete sig hur som helst mot personal, konsumenter eller natur:
" Ett modernt samhälle med mycket kemi och energi och utsläpp behöver rätt mycket regler för att inte skada sig självt. Frihandeln är här att reglerna är desamma, oavsett var företaget ligger och oavsett vad företagaren har för språk eller hudfärg. "
Jag tar också upp de amerikanska högerrepublikanernas korttänkta motstånd mot välkonstruerade socialförsäkringar och kreditmarknadstillsyn, samtidigt som de drar egen fördel av snedvridningar i skattesystemet. De är inget marknadsekonomiskt föredöme. Däremot är de avskräckande exempel på hur en fri ekonomis dödgrävare kan låta. En liberal ekonomisk politik har andra egenskaper:
" Med marknadsekonomi och demokrati finns alltid ett regelverk som kapital och företag och andra makter måste följa. Vad framgångsrik politik handlar om är att det regelverket ska ha rätt utformning, så att det frigör och stöttar, men inte kväver och förlamar."
*
Hela krönikan i E-K finns på den här adressen.
måndag 30 januari 2012
torsdag 26 januari 2012
Europas ekonomiska kris kan förvärra den säkerhetspolitiska hotbilden
Andra länders statsfinansiella våndor är på väg att öka Sveriges relativa betydelse för både militärt och annat försvar. Om detta skrev jag nyligen i Eskilstuna-Kuriren (lib).
"Alla nordiska länder får räkna med att ta ökat eget ansvar för säkerheten mot militära och andra hot, med konsekvenser både budgetmässigt och i politisk samverkan med varandra - och eftersom vi är så små, med andra."
Större faror kan dock stå för dörren:
" Om den ekonomiska krisen leder till sammanbrott i vissa europeiska länder kan det bli helt nya säkerhetshot. Med statsmakt i upplösning kan extremistiska rörelser ta över, utomeuropeiska diktaturer kan få brohuvuden i Europa för allsköns skumrask och agentverksamhet. Nationalistiskt överhettade regionala konflikter kan flamma upp.
Europas förmåga att sätta stopp innan det går för långt påverkas också av att oförmågan att hantera ekonomin. Det skadar bilden av Europa som demokratiskt och modernt föredöme.
EU-områdets ”mjuka makt” håller på att ödeläggas. Det kan globalt öka diktaturernas kaxighet, med åtföljande krig och andra konflikter.
Det här talar naturligtvis i första hand för att det är oerhört viktigt att reda ut den ekonomiska krisen i ordnade former, och att inte i kortsynt snålhet låta saker som kan räddas gå över styr.
De mer välordnade nordiska länderna kan få ökad betydelse som förebilder. Men vi behöver också ha resurser och beredskap för en omvärld som om tio år kan vara farligare än i dag. "
*
Hela artikeln finns på den här adressen.
"Alla nordiska länder får räkna med att ta ökat eget ansvar för säkerheten mot militära och andra hot, med konsekvenser både budgetmässigt och i politisk samverkan med varandra - och eftersom vi är så små, med andra."
Större faror kan dock stå för dörren:
" Om den ekonomiska krisen leder till sammanbrott i vissa europeiska länder kan det bli helt nya säkerhetshot. Med statsmakt i upplösning kan extremistiska rörelser ta över, utomeuropeiska diktaturer kan få brohuvuden i Europa för allsköns skumrask och agentverksamhet. Nationalistiskt överhettade regionala konflikter kan flamma upp.
Europas förmåga att sätta stopp innan det går för långt påverkas också av att oförmågan att hantera ekonomin. Det skadar bilden av Europa som demokratiskt och modernt föredöme.
EU-områdets ”mjuka makt” håller på att ödeläggas. Det kan globalt öka diktaturernas kaxighet, med åtföljande krig och andra konflikter.
Det här talar naturligtvis i första hand för att det är oerhört viktigt att reda ut den ekonomiska krisen i ordnade former, och att inte i kortsynt snålhet låta saker som kan räddas gå över styr.
De mer välordnade nordiska länderna kan få ökad betydelse som förebilder. Men vi behöver också ha resurser och beredskap för en omvärld som om tio år kan vara farligare än i dag. "
*
Hela artikeln finns på den här adressen.
onsdag 25 januari 2012
Det problematiska Strindbergsåret - är man progressiv trots kvinnoförakt och antisemitism?
I den kristna tidningen Hemmets Vän i Örebro, där jag då och då ombeds att skriva krönikor, har jag nu senast (19/1 2012) medverkat med några rader apropå Strindbergsåret - och några ännu skarpare rader om Nobelpristagaren Verner von Heidenstams hedniska nationalism, som förhoppningsvis aldrig mer kommer att firas i detta land.
Strindberg var utan tvekan en mycket betydelsefull författare, med en given plats i både svensk litteraturhistoria och som förnyare av internationell teaterkonst. Men, skriver jag, "det är en svår man att fira". Orsak till detta är hans kvinnohat och hans förakt för jämställdhetssträvanden mellan kvinnor och män, samt hans långvariga antisemitism. Dessa ämnen kan det komma att tas alltför lätt på under det kommande firandet. Om detta skriver jag bland annat följande i Hemmets Vän:
" Kvinnohat, antisemitism, ockult kvasireligion, vetenskapsförakt, långtgående stolligheter i botanik, kemi och fysik, övermänniskofilosofi i Friedrich Nietzsches anda. Hur mycket komprometterande idébagage kan man bära på och ändå i eftervärlden adlas till progressiv?
Just här ligger en nutida lockelse att hylla Strindberg. Litteraturhistorikern Göran Hägg har satt fingret på den ömma punkten: Attityden att ”obändiga litterära genier” går fria från krav på ”sammanhängande argumentation” och ”ansvar för gårdagens åsikt”, och ändå kan vara hyllade personligheter i både kultur och politisk debatt.
För en generation som hållit Jan Myrdal och Jan Guillou med beundrarskaror – hårt blundande inför deras pagetjänst åt extremism och diktatur – är ett Strindbergsår, ett tillrättalagt, förskönande sådant, inte fel. Feminister som vill vara röda får detta år tiga i församlingen. "
När det gäller Heidenstam - som i sin diktning och senare i sitt ställningstagande i bondetågsskedet i svensk politik hörde till de stormsvalor som förebådade fascismen, kritiserar jag att SVT varje nyårsnatt har med körsång av "Sverige", några rader ur diktsviten "Ett folk". Ett annat avsnitt i denna diktsvit "Åkallan och löfte" innehåller, påpekar jag "några av de mest frätande obehagliga utslag för fascistisk kollektivism, krigsdyrkan och undergångsdrift som skrivits på svenska språket".
Krönikans slutkläm är denna:
" Strindbergsår kräver distans. Ett det officiella Sveriges Heidenstamsår kan vi, kanske, få slippa."
*
Hela krönikan finns att läsa på tidningens hemsida, på den här adressen.
*
Tillägg ( 4/2): En längre och betydligt mer avancerad artikel om August Strindbergs personliga uppträdande mot vänner och om hans ståndpunkter har nyligen skrivits i Dagens Nyheter av utrikeskorrespondenten och litteraturvetaren Nathan Shachar, som bl.a. gett ut en biografi över Oscar Levertin. Den artikeln finns på DN:s hemsida på den här länken.
Bland mycket annat i DN-artikeln som understryker det problematiska i firandet av Strindbergsåret hävdar Shachar att förre chefredaktören Olof Lagercrantz i sin kända Strindbergsbiografi slätade över sanningen om hur Stindberg betedde sig mot sina samtida.
På så sätt bidrog Lagercrantz till att med en tillrättalagd bild av Strindberg upprätthålla föreställningen om denne som en progressiv portalgestalt i kulturlivet.
Strindberg var utan tvekan en mycket betydelsefull författare, med en given plats i både svensk litteraturhistoria och som förnyare av internationell teaterkonst. Men, skriver jag, "det är en svår man att fira". Orsak till detta är hans kvinnohat och hans förakt för jämställdhetssträvanden mellan kvinnor och män, samt hans långvariga antisemitism. Dessa ämnen kan det komma att tas alltför lätt på under det kommande firandet. Om detta skriver jag bland annat följande i Hemmets Vän:
" Kvinnohat, antisemitism, ockult kvasireligion, vetenskapsförakt, långtgående stolligheter i botanik, kemi och fysik, övermänniskofilosofi i Friedrich Nietzsches anda. Hur mycket komprometterande idébagage kan man bära på och ändå i eftervärlden adlas till progressiv?
Just här ligger en nutida lockelse att hylla Strindberg. Litteraturhistorikern Göran Hägg har satt fingret på den ömma punkten: Attityden att ”obändiga litterära genier” går fria från krav på ”sammanhängande argumentation” och ”ansvar för gårdagens åsikt”, och ändå kan vara hyllade personligheter i både kultur och politisk debatt.
För en generation som hållit Jan Myrdal och Jan Guillou med beundrarskaror – hårt blundande inför deras pagetjänst åt extremism och diktatur – är ett Strindbergsår, ett tillrättalagt, förskönande sådant, inte fel. Feminister som vill vara röda får detta år tiga i församlingen. "
När det gäller Heidenstam - som i sin diktning och senare i sitt ställningstagande i bondetågsskedet i svensk politik hörde till de stormsvalor som förebådade fascismen, kritiserar jag att SVT varje nyårsnatt har med körsång av "Sverige", några rader ur diktsviten "Ett folk". Ett annat avsnitt i denna diktsvit "Åkallan och löfte" innehåller, påpekar jag "några av de mest frätande obehagliga utslag för fascistisk kollektivism, krigsdyrkan och undergångsdrift som skrivits på svenska språket".
Krönikans slutkläm är denna:
" Strindbergsår kräver distans. Ett det officiella Sveriges Heidenstamsår kan vi, kanske, få slippa."
*
Hela krönikan finns att läsa på tidningens hemsida, på den här adressen.
*
Tillägg ( 4/2): En längre och betydligt mer avancerad artikel om August Strindbergs personliga uppträdande mot vänner och om hans ståndpunkter har nyligen skrivits i Dagens Nyheter av utrikeskorrespondenten och litteraturvetaren Nathan Shachar, som bl.a. gett ut en biografi över Oscar Levertin. Den artikeln finns på DN:s hemsida på den här länken.
Bland mycket annat i DN-artikeln som understryker det problematiska i firandet av Strindbergsåret hävdar Shachar att förre chefredaktören Olof Lagercrantz i sin kända Strindbergsbiografi slätade över sanningen om hur Stindberg betedde sig mot sina samtida.
På så sätt bidrog Lagercrantz till att med en tillrättalagd bild av Strindberg upprätthålla föreställningen om denne som en progressiv portalgestalt i kulturlivet.
fredag 13 januari 2012
Václav Hável - känslan för rätt och fel och kritiken mot en gudlös morallöshet
Nyligen avled förre presidenten i Tjeckoslavakien, senare i Tjeckien, Václav Hável. Jag skrev då om hans insats i en krönika i Eskilstuna-Kuriren (lib), bland annat följande:
" Vad gjorde honom till en så stor politiker? Jo, det moraliska budskapet: vikten att bryta med lögnen, med det kommunistiska dubbelspråket. Hans tro på demokratin som mer än en beslutsordning, på demokratisk samhällsanda, på individens ansvar som medborgare."
Och följande:
" Vad gjorde honom till en så stor politiker? Jo, det moraliska budskapet: vikten att bryta med lögnen, med det kommunistiska dubbelspråket. Hans tro på demokratin som mer än en beslutsordning, på demokratisk samhällsanda, på individens ansvar som medborgare."
Och följande:
" Han blev vald och omvald fast det nästan saknades parlamentariskt stöd för hans värderingar. Tjeckisk politik har blivit delad mellan höger och vänster. Bara svaga och tillfälliga partier har företrätt något som liknat Václav Havels högst personliga blandning av liberalism, aktivistisk internationalism, väst- och Natoinriktning, miljöpartism och kristdemokrati.
Som demokratisk ideolog byggde han inga system och skrev inga stora böcker, han verkade med det talade ordet, ibland med artiklar. Hans budskap var långt mer omfattande än kritiken mot Sovjetsystemet. Det centrala var känslan för rätt och fel, den moraliska hållningens avgörande betydelse. Det gjorde honom också till en skarp kritiker av en övertro på naturvetenskapen, där denna görs till förment överideologi.
Låter man vetenskapen tränga undan tros- och värderingsfrågorna breder moralisk relativism, korttänkt materialism och ödeläggande miljöförstöring ut sig, en inskränkt, ateistisk civilisation. En sådan går mot sammanbrott om inte människor i tid förstår var den vägen kan sluta, menade han. Kommunismen är inte det enda system som i gudlös morallöshet kan förstöra sig självt."
*
Hela krönikan i E-K om Václav Hável finns på den här adressen.
tisdag 10 januari 2012
Ämbetsmannastat var systemet i Sverige före demokratin
Det har åter varit en debatt om nämndemännen, med krav på att juristdomarna ska döma själva eller på att lekmännen i domstolarna ska utses av någon instans som inte kommer ur den almäna och lika rösträtten. Vad det senare mer konkret betder brukar det vara tyst om. Ska statsförvaltningen på något sätt utse nämndemännen? Eller ska rentav domarkåren utses dem som är den folkliga kontollen av domarkåren?
Bakgrunden till denna debatt handlar om mycket mer än domstolsväsendet. Texten nedan är en krönika jag hade på ledarsidan i Nerikes Allehanda den 18 januari 2001, den är svår att få fram på nätet, men här är den in extenso:
Vem tar klubban? Tjänstemän vill ta makt från folkvalda
" Det finns ett slags program för ämbetsmannastatens återkomst. De folkvalda skall bort från besluten. Tjänstemännen skall bestämma mer. Slutlig makt skall ligga hos domstolar.
Där skall juristerna bestämma, nämndemännen skall bort, eller bli färre, eller utses så att de inte kan gälla för att vara demokratiskt valda.
Det är en linje som finns i mycket av det som hänt i kommunerna och i många förslag som kommer fram. Från Socialstyrelsen kommer det senaste initiativet att ställa folkvalda åt sidan och lägga beslut på tjänstemän i stället.
Karin Tengvald, chef för Socialstyrelsens centrum för socialt arbete har i Dagens Nyheter fört fram kravet att tjänstemän skall ta över kommunala beslut som gäller behandling av missbrukare eller omhändertaganden av barn. De som sitter i nämnderna, som är utsedda av kommunfullmäktige och företräder det demokratiska systemet döms ut av ämbetsmannalinjens företrädare på Socialstyrelsen. Nämndledamöterna är nämligen "lågutbildade".
De är inte så kompetenta, säger hon. De kan få ta beslut om riktlinjer, men när det kommer till vårdärenden, så skall de fråntas beslutsrätten, menar Karin Tengvald. Hon har stöd i en enkät där socialsekreterare haft lågt förtroende för de folkvalda.
Själva vill de tydligen avgöra ärendena utan att besväras av att vid ordförandeklubborna ha betrodda, folkvalda lekmän, som oftast inte har akademisk examen. Det här är ett typiskt önskemål från tjänstemän, inte minst på det socialpolitiska området: Handlar det om beslut som är känsliga för enskilda personer, barnavårdsärenden, missbruksärenden, då skall beslut tas av tjänstemän. Det är tydligen inte mycket man på socialhögskolorna lär sig om att kommunerna är en del av ett demokratiskt system.
Till stor del är tjänstemannavälde återinfört, medan de folkvalda trängts undan eller avskaffats. Antalet förtroendeuppdrag i kommunerna har minskats radikalt, samtidigt som tjänstemännen blivit långt fler och flyttat fram maktpositioner. Att utvecklingen skall fortsätta är ett programmatiskt krav från fackligt tjänstemannahåll.
Motsvarighet finns på andra håll, till och med i kyrkliga sammanhang, där det i kommentarer utifrån numera är vanligt att avfärda de många förtroendevaldas ansvar som föraktligt politikerstyre, medan den romerska modellen med hierarkiskt styre ses som den naturliga.
Tidsandan är att tjänstemän anses ha kompetens att styra och att politiker och andra valda amatörer oftast kan undvaras. På det juridiska området säger samma tidsanda att nämndemän skall värderas lägre och att domstolarnas yrkesjurister skall kunna tolka lagen mer aktivistiskt, så att de utgör en motvikt gentemot de folkvalda i riksdagen.
Ämbetsmannastat var systemet i Sverige före demokratin. Att respekten för demokratin försvagas har att göra med inte minst att ämbetsmannastatens tänkande återkommit, inte bara på Socialstyrelsen. "
Bakgrunden till denna debatt handlar om mycket mer än domstolsväsendet. Texten nedan är en krönika jag hade på ledarsidan i Nerikes Allehanda den 18 januari 2001, den är svår att få fram på nätet, men här är den in extenso:
Vem tar klubban? Tjänstemän vill ta makt från folkvalda
" Det finns ett slags program för ämbetsmannastatens återkomst. De folkvalda skall bort från besluten. Tjänstemännen skall bestämma mer. Slutlig makt skall ligga hos domstolar.
Där skall juristerna bestämma, nämndemännen skall bort, eller bli färre, eller utses så att de inte kan gälla för att vara demokratiskt valda.
Det är en linje som finns i mycket av det som hänt i kommunerna och i många förslag som kommer fram. Från Socialstyrelsen kommer det senaste initiativet att ställa folkvalda åt sidan och lägga beslut på tjänstemän i stället.
Karin Tengvald, chef för Socialstyrelsens centrum för socialt arbete har i Dagens Nyheter fört fram kravet att tjänstemän skall ta över kommunala beslut som gäller behandling av missbrukare eller omhändertaganden av barn. De som sitter i nämnderna, som är utsedda av kommunfullmäktige och företräder det demokratiska systemet döms ut av ämbetsmannalinjens företrädare på Socialstyrelsen. Nämndledamöterna är nämligen "lågutbildade".
De är inte så kompetenta, säger hon. De kan få ta beslut om riktlinjer, men när det kommer till vårdärenden, så skall de fråntas beslutsrätten, menar Karin Tengvald. Hon har stöd i en enkät där socialsekreterare haft lågt förtroende för de folkvalda.
Själva vill de tydligen avgöra ärendena utan att besväras av att vid ordförandeklubborna ha betrodda, folkvalda lekmän, som oftast inte har akademisk examen. Det här är ett typiskt önskemål från tjänstemän, inte minst på det socialpolitiska området: Handlar det om beslut som är känsliga för enskilda personer, barnavårdsärenden, missbruksärenden, då skall beslut tas av tjänstemän. Det är tydligen inte mycket man på socialhögskolorna lär sig om att kommunerna är en del av ett demokratiskt system.
Till stor del är tjänstemannavälde återinfört, medan de folkvalda trängts undan eller avskaffats. Antalet förtroendeuppdrag i kommunerna har minskats radikalt, samtidigt som tjänstemännen blivit långt fler och flyttat fram maktpositioner. Att utvecklingen skall fortsätta är ett programmatiskt krav från fackligt tjänstemannahåll.
Motsvarighet finns på andra håll, till och med i kyrkliga sammanhang, där det i kommentarer utifrån numera är vanligt att avfärda de många förtroendevaldas ansvar som föraktligt politikerstyre, medan den romerska modellen med hierarkiskt styre ses som den naturliga.
Tidsandan är att tjänstemän anses ha kompetens att styra och att politiker och andra valda amatörer oftast kan undvaras. På det juridiska området säger samma tidsanda att nämndemän skall värderas lägre och att domstolarnas yrkesjurister skall kunna tolka lagen mer aktivistiskt, så att de utgör en motvikt gentemot de folkvalda i riksdagen.
Ämbetsmannastat var systemet i Sverige före demokratin. Att respekten för demokratin försvagas har att göra med inte minst att ämbetsmannastatens tänkande återkommit, inte bara på Socialstyrelsen. "
torsdag 5 januari 2012
Lästips: Biskopsbiografier - och en krönika om en ledande antinazist
I Eskilstuna-Kuriren hade jag på julafton på ledarsidan en krönika om Strängnäsbiskopen och antinazisten Gustaf Aulén, och särskilt då om en mycket välskriven och läsvärd biografi: Jonas Jonsson: Gustaf Aulén - Biskop och motståndsman (Förlag: Artos, Utg. 2011). Författaren Jonas Jonsson har liksom Aulén varit biskop i Strängnäs.
Länk till krönikan och utdrag ur dess text finns längst ner på den här bloggsidan.
En annan intressant bok i samma ämne har också givits ut för inte så länge sedan: Jarl Jergmar (red.) : Gustaf Aulén - En biskop på barrikaderna (Förlag: Strängnäs stift, Utg. 2010). Denna bok innehåller ett antal föredrag vid seminariedagar på Mälsåker 2009, i anslutning till en utställning tillkommen på initiativ av bl.a. Anders Johansson. Jonas Jonsson medverkade även i den boken. Men kapitlen om Aulén och motståndet mot nazismen och Nasjonal Samling i Norge skrevs av Ragnar Norrman respektive Hallgeir Elstad.
Ännu ett lästips när det gäller politiskt högintressanta och mycket välskrivna biskopsbiografier är Johan Sundeen: Andelivets agitator - J A Eklund, kristendomen och kulturen. (Förlag Artos & Norma, Utg. 2008) Den handlar om en biskop av helt annat slag, den nationalistiske, antidemokratiske och antiliberale Karlstadsbiskopen J A Eklund. Denne var motståndare till demokratins genombrott kring första världskriget och stod på borggårdshögerns sida, men spelade på andra sätt en stor roll som bland annat psalmförfattare och kyrklig kulturdebattör.
Johan Sundeen var tidigare politisk redaktör på den konservativa tidningen Borås Tidning (m), och är numera verksam i det akademiska livet som idé- och lärdomshistoriker. Han har åstadkommit ett skoningslös klarläggande av den antidemokratiska samhällsuppfattningen hos en av Sveriges främsta konservativa ideologer och kulturpersonligheter under 1900-talet. J A Eklund var inte bara författare till den berömda Fädernas kyrka - skriven inte som pslam utan som nationalistisk politisk sång, men under några årtionedn ändå intagen i psalmboken. Hans roll i debatten var mycket större än så och inte begränsad till kyrkliga sammanhang.
J A Eklund ville ha kvar den gamla ordningen från 1800-talet med en regering förankrad i kungamakten och han var motståndare till parlamentarismens införande. Han hade också, som Johan Sundeen klarlägger, en idéförankring i 1600-talets stormaktstid, som övergick i kungligtenvälde. Däremot hörde han inte till de konservativa antidemokrater som såg nazismen i ett postivit ljus. Eklund gjorde den riktiga observationen att nazismen i grunden var hednisk och antikristen, det bestämde hans ställningstagande.
Till detta kan jag lägga ett par rader om Fädernas kyrka, som jag alltid tyckt varit så rätt i anslaget för att sedan bli irriterande eller svåruthärdlig när texten går vidare: Den evengelisk-lutherska kyrkans roll för att Sverige blev det Sverige vi känner och ett fritt land har varit oerhörd - trots att många kyrkans män tidvis dragit åt motsatt håll. Känslan hos många människor för kyrkan, socknen och landet har varit - och är i många fall ännu - stark och en del av en samamnhängande frihetlig nationalkänsla som inte har någonting med aggressiv nationalism eller politiska ytterlighetsläror att göra.
Problemet är att nationalismen Eklund begränsade sin syn på Sverige så att kungamakt och stormaktstid fanns med, samtidigt som så mycket annat som byggde upp friheten i Sverige inte ens antyds i texten. Konungaskruden är minsann med, men sockensjälvstyret och hela den övriga frihetstraditionen som präglat kyrkfolk och hela landet osynliggörs - naturligt nog för en författare som i grunden ogillade demokratiseringen.
Den melodi som brukar användas till Fädernas kyrka är för övrigt skriven av Aulén, som också var tonsättare, förutom teolog, professor, biskop och en del annat. Men - lär man sig i de här böckerna - det var en tillfällighet och berodde inte på att Aulén delade Eklunds politiska eller teologiska hållning. Det gick i stället till så att Aulén 1909 råkade höra sången med en annan melodi, som han tyckte var så dålig att han gck hem och satte sig vid tangenterna och åstadkom en ny, som han skrev ned.
*
Nu åter till min krönika om Aulén-biografin i Eskilstuna-Kuriren. Den finns på nätet på den här adressen. I den artikeln skrev jag, förutom om boken, även följande som handlar inte bara om dåtid utan också om nutida samhällsdebatt:
" ... Utmärkande för antinazismen i Sverige var att människor med olika livsåskådning och trosuppfattning förstod att de måste förenas mot det totalitära hotet. Humanism och kristendom måste hålla ihop, som det brukade formuleras på den tiden. För sådana som Alf Ahlberg, Torsten Fogelqvist och Hans Larsson var detta centralt, och just där hade de varit på kant med Gustaf Aulén. Han hade inget till övers för hopblandningen av kristendom med idealistisk filosofi rotad i antikens Grekland och Rom.
Men sådana konflikter fick inte hindra samsynen om frihetens försvar. När det verkligen gällde befann de sig på samma sida. Det är – bör det tilläggas – något att tänka på i vår tid, när högerextremismens svarta moln på nytt tornar upp sig i många riktningar, och det på sina håll tycks vara en fix idé att förneka och förakta den gemensamma front över livsåskådningsgränserna som var så viktig för antinazister som ställdes inför det akuta hotet från Hitler.
Bland sina kollegor, biskopar såväl som Lundaprofessorer, hade Aulén inte alla med sig. Nazismen i Sverige var svag bland folk i allmänhet, men bland akademiker stod den starkare. Liksom många medelålders akademiker i dag hade den tidens ledande universitets-, kyrko- och ämbetsmän med sig starka intryck från att ha varit unga vid universitet där antidemokratiska åsiktsriktningar gjorde sig breda.
Motståndet mot rösträtten och parlamentarismen kastade fortfarande sin skugga över biskopskollegium och universitet flera årtionden senare. Det var lättare att ena biskoparna om att fördöma rasismen mot judarna än att samla dem kring ett entydigt ställningstagande för demokratin.
När saker ställdes på sin spets på 30- och 40-talen hade Aulén, som till skillnad från en del andra teologer aldrig hade tillhört borggårdshögern 1914, det lättare att hitta rätt. Det var därför han och redaktören Selander i Eskilstuna blev bundsförvanter. "
Länk till krönikan och utdrag ur dess text finns längst ner på den här bloggsidan.
*
En annan intressant bok i samma ämne har också givits ut för inte så länge sedan: Jarl Jergmar (red.) : Gustaf Aulén - En biskop på barrikaderna (Förlag: Strängnäs stift, Utg. 2010). Denna bok innehåller ett antal föredrag vid seminariedagar på Mälsåker 2009, i anslutning till en utställning tillkommen på initiativ av bl.a. Anders Johansson. Jonas Jonsson medverkade även i den boken. Men kapitlen om Aulén och motståndet mot nazismen och Nasjonal Samling i Norge skrevs av Ragnar Norrman respektive Hallgeir Elstad.
*
Ännu ett lästips när det gäller politiskt högintressanta och mycket välskrivna biskopsbiografier är Johan Sundeen: Andelivets agitator - J A Eklund, kristendomen och kulturen. (Förlag Artos & Norma, Utg. 2008) Den handlar om en biskop av helt annat slag, den nationalistiske, antidemokratiske och antiliberale Karlstadsbiskopen J A Eklund. Denne var motståndare till demokratins genombrott kring första världskriget och stod på borggårdshögerns sida, men spelade på andra sätt en stor roll som bland annat psalmförfattare och kyrklig kulturdebattör.
Johan Sundeen var tidigare politisk redaktör på den konservativa tidningen Borås Tidning (m), och är numera verksam i det akademiska livet som idé- och lärdomshistoriker. Han har åstadkommit ett skoningslös klarläggande av den antidemokratiska samhällsuppfattningen hos en av Sveriges främsta konservativa ideologer och kulturpersonligheter under 1900-talet. J A Eklund var inte bara författare till den berömda Fädernas kyrka - skriven inte som pslam utan som nationalistisk politisk sång, men under några årtionedn ändå intagen i psalmboken. Hans roll i debatten var mycket större än så och inte begränsad till kyrkliga sammanhang.
J A Eklund ville ha kvar den gamla ordningen från 1800-talet med en regering förankrad i kungamakten och han var motståndare till parlamentarismens införande. Han hade också, som Johan Sundeen klarlägger, en idéförankring i 1600-talets stormaktstid, som övergick i kungligtenvälde. Däremot hörde han inte till de konservativa antidemokrater som såg nazismen i ett postivit ljus. Eklund gjorde den riktiga observationen att nazismen i grunden var hednisk och antikristen, det bestämde hans ställningstagande.
*
Till detta kan jag lägga ett par rader om Fädernas kyrka, som jag alltid tyckt varit så rätt i anslaget för att sedan bli irriterande eller svåruthärdlig när texten går vidare: Den evengelisk-lutherska kyrkans roll för att Sverige blev det Sverige vi känner och ett fritt land har varit oerhörd - trots att många kyrkans män tidvis dragit åt motsatt håll. Känslan hos många människor för kyrkan, socknen och landet har varit - och är i många fall ännu - stark och en del av en samamnhängande frihetlig nationalkänsla som inte har någonting med aggressiv nationalism eller politiska ytterlighetsläror att göra.
Problemet är att nationalismen Eklund begränsade sin syn på Sverige så att kungamakt och stormaktstid fanns med, samtidigt som så mycket annat som byggde upp friheten i Sverige inte ens antyds i texten. Konungaskruden är minsann med, men sockensjälvstyret och hela den övriga frihetstraditionen som präglat kyrkfolk och hela landet osynliggörs - naturligt nog för en författare som i grunden ogillade demokratiseringen.
Den melodi som brukar användas till Fädernas kyrka är för övrigt skriven av Aulén, som också var tonsättare, förutom teolog, professor, biskop och en del annat. Men - lär man sig i de här böckerna - det var en tillfällighet och berodde inte på att Aulén delade Eklunds politiska eller teologiska hållning. Det gick i stället till så att Aulén 1909 råkade höra sången med en annan melodi, som han tyckte var så dålig att han gck hem och satte sig vid tangenterna och åstadkom en ny, som han skrev ned.
*
Nu åter till min krönika om Aulén-biografin i Eskilstuna-Kuriren. Den finns på nätet på den här adressen. I den artikeln skrev jag, förutom om boken, även följande som handlar inte bara om dåtid utan också om nutida samhällsdebatt:
" ... Utmärkande för antinazismen i Sverige var att människor med olika livsåskådning och trosuppfattning förstod att de måste förenas mot det totalitära hotet. Humanism och kristendom måste hålla ihop, som det brukade formuleras på den tiden. För sådana som Alf Ahlberg, Torsten Fogelqvist och Hans Larsson var detta centralt, och just där hade de varit på kant med Gustaf Aulén. Han hade inget till övers för hopblandningen av kristendom med idealistisk filosofi rotad i antikens Grekland och Rom.
Men sådana konflikter fick inte hindra samsynen om frihetens försvar. När det verkligen gällde befann de sig på samma sida. Det är – bör det tilläggas – något att tänka på i vår tid, när högerextremismens svarta moln på nytt tornar upp sig i många riktningar, och det på sina håll tycks vara en fix idé att förneka och förakta den gemensamma front över livsåskådningsgränserna som var så viktig för antinazister som ställdes inför det akuta hotet från Hitler.
Bland sina kollegor, biskopar såväl som Lundaprofessorer, hade Aulén inte alla med sig. Nazismen i Sverige var svag bland folk i allmänhet, men bland akademiker stod den starkare. Liksom många medelålders akademiker i dag hade den tidens ledande universitets-, kyrko- och ämbetsmän med sig starka intryck från att ha varit unga vid universitet där antidemokratiska åsiktsriktningar gjorde sig breda.
Motståndet mot rösträtten och parlamentarismen kastade fortfarande sin skugga över biskopskollegium och universitet flera årtionden senare. Det var lättare att ena biskoparna om att fördöma rasismen mot judarna än att samla dem kring ett entydigt ställningstagande för demokratin.
När saker ställdes på sin spets på 30- och 40-talen hade Aulén, som till skillnad från en del andra teologer aldrig hade tillhört borggårdshögern 1914, det lättare att hitta rätt. Det var därför han och redaktören Selander i Eskilstuna blev bundsförvanter. "
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
