Finlands landslag i ishockey vann rättvist över det svenska landslaget i VM-finalen nyligen. Sverige hade under turneringen förlorat mot Norge, medan Finland hade lyckats slå ut Ryssland i semifinalen. Mot den bakgrunden är det inte mycket att tillägga om guldets rätta ägare än att finalen slutade med att det bättre laget vann.
Men idrottsmän och deras tränare och andra ledare ska vara goda förebilder även utanför isen eller planen. Firandet i Helsingfors när laget kom hem har därför väckt en mycket pinsam uppmärksamhet, inte minst därför att det så mycket präglades av spritens verkningar.
Detta gällde inte bara publik som kommit till firandet i berusat skick. I pressen i Finland har det kritiserats att en del spelare och funktionärer anställda i hockeyförbundet också deltog i fylleriet i samband med det högtidliga mottagandet.
Hur det var ställt inom landslaget och dess tränare och andra funktionärer syns bara alltför väl på detta You Tube-klipp, som Vasabladet tipsar om i ett ledarstick som är publicerat även på tidningens hemsida. Spelare och tränare hälsas välkomna hem till Finland med röda mattan utrullad på flygplatsen, och en av dem leds uppenbart berusad utför flygplanstrappan och drullar på öronen så snart han kommit ner på marken.
fredag 20 maj 2011
onsdag 18 maj 2011
Plågsam socialdemokratisk undanmanöver efter Juholts dundertabbe om Libyen
Den nya socialdemokratiska partiledningen försöker nu ta sig loss ur den klämma där de själva satte sig genom att försöka försätta regeringen i underläge i Libyenfrågan genom att utnyttja motståndet mot Libyeninsatsen hos de s.k. "Sverigedemokraternas" och inom delar av yttervänstern.
Att den nya ledningen under Håkan Juholt hade gjort en dundertabbe hade blivit uppenbart, och dessutom verkade man ha gjort det i taktisk beräkning, för att i ännu en fråga använda sig av Åkessons ytterkantsparti för att undergräva regeringen. Kritiken inom det socialdemokratiska partiet var ovanligt öppen och mycket välgrundad.
I dag (18/5) kom undanmanövern i en artikel i Dagens Nyheter av Håkan Juholts båda vapendragare Urban Ahlin (utrikesutskottet) och Peter Hultqvist (försvarsutskottet). Det är inte längre tal om att tvärt avbryta den svenska insatsen efter tre månader, och det oavsett vad som behövs för att hindra Khadaffiregimen att göra slarvsylta av oppositionsrörelsen. I stället lägger Ahlin och Hultqvist en dimridå kring reträtten med att resonera om en rad andra saker Sverige kanske kan bidra med i stället för JAS-planen.
Hur det blir med detta återstår att se. Den nya s-ledningen har klantat sig och tvingats till en högst plågsam undanmanöver.
De rader som jag hade om Håkan Juholt i en krönika i Hemmets Vän 12/5 (citerade här på bloggen den 16/5) är i alla fall delvis överspelade efter det socialdemokratiska försöket att kravla sig ur en ohållbar position.
Kvar står i alla fall det faktum att politikens ytterkanter - de s.k. "Sverigedemokraterna" och en del av kommunismens dödsboförvaltare inom svensk extremvänster - hade samma naturliga ståndpunkt om Libyen, och därför snabbt hamnade tillsammans på den linje som var bra för Khadaffi och dålig för demokratin.
Förhoppningsvis kan inte bara socialdemokrater utan även miljöpartister i fortsättningen hålla sig undan från det sällskapet.
Att den nya ledningen under Håkan Juholt hade gjort en dundertabbe hade blivit uppenbart, och dessutom verkade man ha gjort det i taktisk beräkning, för att i ännu en fråga använda sig av Åkessons ytterkantsparti för att undergräva regeringen. Kritiken inom det socialdemokratiska partiet var ovanligt öppen och mycket välgrundad.
I dag (18/5) kom undanmanövern i en artikel i Dagens Nyheter av Håkan Juholts båda vapendragare Urban Ahlin (utrikesutskottet) och Peter Hultqvist (försvarsutskottet). Det är inte längre tal om att tvärt avbryta den svenska insatsen efter tre månader, och det oavsett vad som behövs för att hindra Khadaffiregimen att göra slarvsylta av oppositionsrörelsen. I stället lägger Ahlin och Hultqvist en dimridå kring reträtten med att resonera om en rad andra saker Sverige kanske kan bidra med i stället för JAS-planen.
Hur det blir med detta återstår att se. Den nya s-ledningen har klantat sig och tvingats till en högst plågsam undanmanöver.
De rader som jag hade om Håkan Juholt i en krönika i Hemmets Vän 12/5 (citerade här på bloggen den 16/5) är i alla fall delvis överspelade efter det socialdemokratiska försöket att kravla sig ur en ohållbar position.
Kvar står i alla fall det faktum att politikens ytterkanter - de s.k. "Sverigedemokraterna" och en del av kommunismens dödsboförvaltare inom svensk extremvänster - hade samma naturliga ståndpunkt om Libyen, och därför snabbt hamnade tillsammans på den linje som var bra för Khadaffi och dålig för demokratin.
Förhoppningsvis kan inte bara socialdemokrater utan även miljöpartister i fortsättningen hålla sig undan från det sällskapet.
måndag 16 maj 2011
I utrikespolitiken möts ytterkanterna
Ytterligheter kan mötas i politiken, det är inte ovanligt. Nu sker det i frågor som Afghanistan och Libyen. Om detta skrev jag 12 maj 2011 i veckotidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro:
" Extremvänstern var inte ensam i att gång på gång välja just de ståndpunkter som var bäst för Saddam Husseins nationalsocialism i Irak, och som hade gjort att Saddam behållit Kuwait och haft obegränsat med oljepengar till vapen.
Den nyfascistiska Nationella Fronten i Frankrike, viktig förebild och finansiär för Sverigedemokraterna, ställde sig på Saddams sida.
Jörg Haiders ytterhöger i Österrike hade ännu närmare kontakter med antivästliga diktaturregimer. Det finns hela härvor av ekonomiska transaktioner mellan Haiders, Khadaffis och Saddams gäng."
Det finns en linje från ytterkantspartiernas gemensamma hållning i fråga om Afghanistan till den situation som nu är på väg att uppstå då det gäller den svenska flyginsatsen i Libyen.
" Då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen anslöt de sig som väntat till den kommunistiska linjen om Sveriges roll i Afghanistan. Bortförklaringarna och förevändningarna kan lämnas därhän. Den naturliga ståndpunkten för Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan sammanfalla.
När det gäller Libyen såg det först inte ut så. Sverigedemokraterna valde den linje som var bra för Khadaffi, men yttervänstern splittrades. Lars Ohly röstade efter omvälvningarna i arabvärlden tillfälligtvis med regeringen. Delar av hans riksdagsgrupp vägrade följa honom.
Nu verkar mer av vanliga mönster vara tillbaka, den naturliga linjen för Sverigedemokrater och yttervänster är att Sverige snabbt ska ta hem JAS-planen, något som ger den politiska signalen att det saknas vilja att hålla ut tills Khadaffi faller. "
Mindre naturligt är dock den nya socialdemokratiska partiledningens agerande:
" Märkligt nog tycks s-ledaren Håkan Juholt utnyttja Sverigedemokraternas och yttervänsterns gemensamma hållning för att taktiskt hota regeringen med ett nederlag i riksdagen.
Det har med rätta lett till många höjda ögonbryn och till öppna protester i Juholts parti. Förhoppningsvis inser miljöpartister och socialdemokrater att de inte bör springa på extremvänsterns och Sverigedemokraternas bollar.
Att ... svensk yttervänster och ... Sverigedemokraterna ofta kan väntas följa samma linje i utrikesfrågor är ett faktum det tills vidare inte går att göra något åt. Men andra partier bör vara noga med att hålla distans åt det hållet. "
Hela artikeln, som också handlar om parallellerna mellan svensk yttervänser i dag och kring 1940, finns att läsa på den här adressen.
" Extremvänstern var inte ensam i att gång på gång välja just de ståndpunkter som var bäst för Saddam Husseins nationalsocialism i Irak, och som hade gjort att Saddam behållit Kuwait och haft obegränsat med oljepengar till vapen.
Den nyfascistiska Nationella Fronten i Frankrike, viktig förebild och finansiär för Sverigedemokraterna, ställde sig på Saddams sida.
Jörg Haiders ytterhöger i Österrike hade ännu närmare kontakter med antivästliga diktaturregimer. Det finns hela härvor av ekonomiska transaktioner mellan Haiders, Khadaffis och Saddams gäng."
Det finns en linje från ytterkantspartiernas gemensamma hållning i fråga om Afghanistan till den situation som nu är på väg att uppstå då det gäller den svenska flyginsatsen i Libyen.
" Då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen anslöt de sig som väntat till den kommunistiska linjen om Sveriges roll i Afghanistan. Bortförklaringarna och förevändningarna kan lämnas därhän. Den naturliga ståndpunkten för Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan sammanfalla.
När det gäller Libyen såg det först inte ut så. Sverigedemokraterna valde den linje som var bra för Khadaffi, men yttervänstern splittrades. Lars Ohly röstade efter omvälvningarna i arabvärlden tillfälligtvis med regeringen. Delar av hans riksdagsgrupp vägrade följa honom.
Nu verkar mer av vanliga mönster vara tillbaka, den naturliga linjen för Sverigedemokrater och yttervänster är att Sverige snabbt ska ta hem JAS-planen, något som ger den politiska signalen att det saknas vilja att hålla ut tills Khadaffi faller. "
Mindre naturligt är dock den nya socialdemokratiska partiledningens agerande:
" Märkligt nog tycks s-ledaren Håkan Juholt utnyttja Sverigedemokraternas och yttervänsterns gemensamma hållning för att taktiskt hota regeringen med ett nederlag i riksdagen.
Det har med rätta lett till många höjda ögonbryn och till öppna protester i Juholts parti. Förhoppningsvis inser miljöpartister och socialdemokrater att de inte bör springa på extremvänsterns och Sverigedemokraternas bollar.
Att ... svensk yttervänster och ... Sverigedemokraterna ofta kan väntas följa samma linje i utrikesfrågor är ett faktum det tills vidare inte går att göra något åt. Men andra partier bör vara noga med att hålla distans åt det hållet. "
Hela artikeln, som också handlar om parallellerna mellan svensk yttervänser i dag och kring 1940, finns att läsa på den här adressen.
torsdag 12 maj 2011
Kärnkraft som i Sverige - lägre utsläpp! Eller gas som i Tyskland - större utsläpp?
Det är slående att det åter blivit så tyst om koldioxiden och klimathotet, och alldeles särskilt när medierna rapporterar om det som nu pågår i tysk energipolitik. Men denna är verkligen inget föredöme. Om detta skrev jag nyligen i Jönköpings-Posten, i en artikel som inte är tillgänglig på deras hemsida. Men här är ett par utdrag om det som är - eller borde vara - en kärnpunkt när vi ser på olika länders resultat i energipolitiken:
" Efter jordbävningen i Japan, är samhällsdebatt och nyhetsrapportering mer eller mindre tillfälligt tillbaka i 70-talet. I Tyskland betyder det att de låser sig ännu mer i den energipolitik de haft ganska länge.
Den kärnkraft de har ska då inte som hos oss hållas i drift med nya investeringar, ökad effekt och skärpt säkerhet. Den ska inte heller på lite längre sikt ersättas med modernare och större reaktorer med kylsystem som går med självcirkulation utan behov av reservström för nödfall.
I stället ska den stängas av successivt. ... Till och med i Sverige finns en spridd uppfattning att tysk energipolitik är grönare än svensk. "
Men fakta om koldioxidutsläppen per invånare och i förhållande till produktionen visar att verkligheten är den motsatta. Svensk energipolitik innebär väsentligt mindre utsläpp än tysk, och dessutom går det att minska utsläppen ytterligare genom att ta fasta på det som gör att Sverige har det minst dåliga resultatet av alla industriländer. I J-P-artikeln skrev jag också:
" Jämfört med det ”gröna” Tyskland har Sverige ganska kallt klimat, långa transporter och många starkt energikrävande basindustrier. Men tysk energipolitik gör att deras koldioxidutsläpp i förhållande till produktionen är omkring 125 procent större än de svenska.
Bland världens industrialiserade länder är Sverige bäst – eller rättare sagt minst dåligt – i just den här grenen. Det beror bara till en del på vår vattenkraft.
Att vi är ett minst lika avancerat export- och industriland som Tyskland, men har utsläpp som är klart mindre än hälften av deras nivå, beror på att Sverige satsat på både kärnkraft och biobränslen. Skogsindustrin och skogsbruket har tillsammans med kärnkraftverken gjort Sverige världsbäst. ... Men vi ska inte se tyskarnas energipolitik som grönare än vår.
De har visserligen gjort ett stort skrytnummer av generösa bidrag till solceller. Men deras huvudlinje är att avveckla kärnkraften och fördjupa beroendet av fossila bränslen.
Tysk brunkolseldning fortsätter i stor skala. Den gigantiska gasledningen i Östersjön visar hur fossilgasen är och förblir kärnan i den förment gröna tyska politiken. "
" Efter jordbävningen i Japan, är samhällsdebatt och nyhetsrapportering mer eller mindre tillfälligt tillbaka i 70-talet. I Tyskland betyder det att de låser sig ännu mer i den energipolitik de haft ganska länge.
Den kärnkraft de har ska då inte som hos oss hållas i drift med nya investeringar, ökad effekt och skärpt säkerhet. Den ska inte heller på lite längre sikt ersättas med modernare och större reaktorer med kylsystem som går med självcirkulation utan behov av reservström för nödfall.
I stället ska den stängas av successivt. ... Till och med i Sverige finns en spridd uppfattning att tysk energipolitik är grönare än svensk. "
Men fakta om koldioxidutsläppen per invånare och i förhållande till produktionen visar att verkligheten är den motsatta. Svensk energipolitik innebär väsentligt mindre utsläpp än tysk, och dessutom går det att minska utsläppen ytterligare genom att ta fasta på det som gör att Sverige har det minst dåliga resultatet av alla industriländer. I J-P-artikeln skrev jag också:
" Jämfört med det ”gröna” Tyskland har Sverige ganska kallt klimat, långa transporter och många starkt energikrävande basindustrier. Men tysk energipolitik gör att deras koldioxidutsläpp i förhållande till produktionen är omkring 125 procent större än de svenska.
Bland världens industrialiserade länder är Sverige bäst – eller rättare sagt minst dåligt – i just den här grenen. Det beror bara till en del på vår vattenkraft.
Att vi är ett minst lika avancerat export- och industriland som Tyskland, men har utsläpp som är klart mindre än hälften av deras nivå, beror på att Sverige satsat på både kärnkraft och biobränslen. Skogsindustrin och skogsbruket har tillsammans med kärnkraftverken gjort Sverige världsbäst. ... Men vi ska inte se tyskarnas energipolitik som grönare än vår.
De har visserligen gjort ett stort skrytnummer av generösa bidrag till solceller. Men deras huvudlinje är att avveckla kärnkraften och fördjupa beroendet av fossila bränslen.
Tysk brunkolseldning fortsätter i stor skala. Den gigantiska gasledningen i Östersjön visar hur fossilgasen är och förblir kärnan i den förment gröna tyska politiken. "
Tilläggas kan att vi här har ett prov på hur otack ofta är världens lön. Kärnkraftföretagen, skogsbruket, skogsindustrin och fjärrvärmebolagen har tillsammans möjliggjort att Sverige är så mycket bättre än Tyskland och många andra länder på att hålla nere utsläppen av växthusgaser. Men det är inte ofta de som arbetar med kärnkraft, skogsprodukter eller fjärrvärme får något tack för det. Snarare är det tvärtom, de brukar ofta bli kritiserade och nedvärderade.
Ännu en sak att tillägga är att om Sverige för 30 år sedan, under den stora kärnkraftstriden, hade valt den tyska vägen, stoppat kärnkraftutbyggnaden och börjart avveckla väl fungerande reaktorer, så hade vi med största säkerhet i dag varit fast i det naturgasberoende där Tyskland och andra länder befinner sig. Det verkliga politiska alternativet till kärnkraften kring 1980 var inte vindkraftverk eller solceller utan ett storskaligt införande av fossilgas för uppvärmning och elproduktion. Detta gjordes mycket tydligt från inte minst Thorbjörn Fälldins och centerpartiets sida. Däremot har andra kärnkraftmotståndare sedan dess lärt sig att tala tyst om den saken.
Den tyska gasimporten i ledningen genom Östersjön är det inget tal om att avveckla från den tyska regeringens sida - där bygger man tvärtom fast sig allt hårdade. Det är bra att Sverige inte gjort samma storskaliga misstag.
Helt har Sverige dock inte hållit den fossila gasen borta, i både Göteborg och Malmö finns nu ganska stora fossilgaseldade kraftvärmeverk knutna till fjärrvärmesystemet. En pipeline för naturgas som är gaslobbyns främsta projekt kommer enligt det senaste beslutet att förlängas genom Småland så att den når Jönköping i stället för som tidigare Gnosjö.
Detta är negativt, men dock bara en bråkdel av vad som hade blivit följden om Sverige hade följt en tysk linje i energipolitiken.
Affärer med Peru - ett av många sätt som använts för att skapa privilegier genom luckor i skattesystemet
Bertil Villard, ordföranden i arbetsmarknadsparternas gemensamma bolag för avtalsförsäkringar AMF, är också delägare och styrelseordförande i Vinge, en ledande affärsjuridisk adokatfirma i Sverige. I dag uppmärksammas han i en rad medier för att han använt bolag i Peru för att sänka skatten på ett betydande vinstbelopp till endast 4 procent. Enligt vad som uppges har transaktionerna gått via Luxemburg och Peru, med syftet att en peruansk kupongskatt på 4 procent skulle bli den enda inkomstbeskattningen.
Fallet är en pisamhet för AMF, LO, Svenskt Näringsliv och Vinge. Men det är inte unikt. Detta slags transaktioner via Peru var under en tid populära i den speciella yrkesgrupp som lever på att konstruera metoder att undvika vanlig beskattning. Det tidigare dubbelbeskattningsavtalet med Peru lämnade denna lucka, och sedan har avtalet ändrats.
Det är en ständig kamp för dem som vill upprätthålla ordnade förhållanden i skattesystemet att täppa igen de vägar som finns för att utnyttja "skatteparadis" och bolag som är inrättade bara för att flytta runt pengar för att uppnå skatteeffekter. På senare år har en del stora framsteg gjorts när det gäller att blockera möjligheterna att använda sig av "skatteparadis". USA:s skärpta hållning efter 11 september 2001 har betytt mycket, och samarbetet inom OECD har varit avgörande för de resultat som uppnåtts.
Men mer återstår att göra, inte minst i bolagsbeskattningen. Om detta - se tidigare texter här på bloggen från senhösten 2010 om Irlands och Hollands roll i avancerat skatteundvikande bland stora bolag.
När det gäller det svenska skattesystemet är det inte bara kvarvarande propblem med "skatteparadis" som gör att privatpersoner med samma inkomst kan få betala olika mycket skatt för samma inkomst, beroende på yrke och verksamhetsform. Särskilt kryphålen för delägare i större revisionsfirmor, konsultföretag och advokatbyråer är anmärkningsvärda.
I en artikel i Eskilstuna-Kuriren har jag i vintras gjort en jämförelse mellan skattevillkoren för en högavlönad civilingenjör i ett stort exportföretag och för de auktoriserade revisorerna i samma företag:
Civilingenjören är i frontlinjen för Sveriges ekonomiska framgång på världsmarknaden men drabbas av det fulla skattetryck som fortfarande belastar yrkesarbetande med goda inkomster. Revisorn däremot kan genom att konstlat framstå som stor delägare i byrån unyttja fåmansbolagsreglerna på ett sätt som inte kan ha varit meningen. Resultatet blir att revisorns skatt blir en bråkdel av civilingenjörens, inte 4 procent men däremot 20 procent. Bakgrunden till detta förkastliga skatteprivilegium är en förändring som kom till under regeringen Persson, med Pär Nuder som finansminister.
Artikeln i E-K finns på den här adressen.
Skatter som ska vara förenliga med en god samhällsekonomi ska ha låga skattesatser och breda skattebaser, och för att det ska vara möjligt bör skattereglerna hållas såvitt möjligt fria från undantag och privilegier, som ju betyder att det belopp som ska tas in fördelas på en smalare bas som belastas med en högre skattesats än nödvändigt.
Skattereformen 1990-91 innehöll stora framsteg för breda skattebaser och låga skattesatser. Ett liknande tänkesätt finns i regeringens på många sätt berömvärda direktiv till den nya stora utredningen om bolagsbeskattningen.
Det finns dock mer att göra, även när det gäller inkomstskatten, och det handlar då inte bara om att modernisera sådana dubbelbeskattningsavtal som det som fanns med Peru.
Fallet är en pisamhet för AMF, LO, Svenskt Näringsliv och Vinge. Men det är inte unikt. Detta slags transaktioner via Peru var under en tid populära i den speciella yrkesgrupp som lever på att konstruera metoder att undvika vanlig beskattning. Det tidigare dubbelbeskattningsavtalet med Peru lämnade denna lucka, och sedan har avtalet ändrats.
Det är en ständig kamp för dem som vill upprätthålla ordnade förhållanden i skattesystemet att täppa igen de vägar som finns för att utnyttja "skatteparadis" och bolag som är inrättade bara för att flytta runt pengar för att uppnå skatteeffekter. På senare år har en del stora framsteg gjorts när det gäller att blockera möjligheterna att använda sig av "skatteparadis". USA:s skärpta hållning efter 11 september 2001 har betytt mycket, och samarbetet inom OECD har varit avgörande för de resultat som uppnåtts.
Men mer återstår att göra, inte minst i bolagsbeskattningen. Om detta - se tidigare texter här på bloggen från senhösten 2010 om Irlands och Hollands roll i avancerat skatteundvikande bland stora bolag.
När det gäller det svenska skattesystemet är det inte bara kvarvarande propblem med "skatteparadis" som gör att privatpersoner med samma inkomst kan få betala olika mycket skatt för samma inkomst, beroende på yrke och verksamhetsform. Särskilt kryphålen för delägare i större revisionsfirmor, konsultföretag och advokatbyråer är anmärkningsvärda.
I en artikel i Eskilstuna-Kuriren har jag i vintras gjort en jämförelse mellan skattevillkoren för en högavlönad civilingenjör i ett stort exportföretag och för de auktoriserade revisorerna i samma företag:
Civilingenjören är i frontlinjen för Sveriges ekonomiska framgång på världsmarknaden men drabbas av det fulla skattetryck som fortfarande belastar yrkesarbetande med goda inkomster. Revisorn däremot kan genom att konstlat framstå som stor delägare i byrån unyttja fåmansbolagsreglerna på ett sätt som inte kan ha varit meningen. Resultatet blir att revisorns skatt blir en bråkdel av civilingenjörens, inte 4 procent men däremot 20 procent. Bakgrunden till detta förkastliga skatteprivilegium är en förändring som kom till under regeringen Persson, med Pär Nuder som finansminister.
Artikeln i E-K finns på den här adressen.
Skatter som ska vara förenliga med en god samhällsekonomi ska ha låga skattesatser och breda skattebaser, och för att det ska vara möjligt bör skattereglerna hållas såvitt möjligt fria från undantag och privilegier, som ju betyder att det belopp som ska tas in fördelas på en smalare bas som belastas med en högre skattesats än nödvändigt.
Skattereformen 1990-91 innehöll stora framsteg för breda skattebaser och låga skattesatser. Ett liknande tänkesätt finns i regeringens på många sätt berömvärda direktiv till den nya stora utredningen om bolagsbeskattningen.
Det finns dock mer att göra, även när det gäller inkomstskatten, och det handlar då inte bara om att modernisera sådana dubbelbeskattningsavtal som det som fanns med Peru.
onsdag 11 maj 2011
Revolten mot det öppna samhället
Ideologer som avskyr andras frihet och förkunnar att alla medel är tillåtna, även massmord, är farliga. 1900-talets historia borde ha lärt oss vad det kan sluta med.
Om detta har jag skrivit en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 6 maj, bland annat med anledning av Usama bin Laden och tillslaget mot hans hemliga högkvarter i Pakistan:
" ... Tankemönstren där [Usama] bin Ladin satt fast är ... återkommande och inte ovanliga. De finns inte bara i islamiska länder, de är ett av de stora hoten mot frihet, fred och demokrati. Att reducera människor till en enda identitet, som ensam är värdefull, som dominerar eller utestänger allt annat, och som ska hållas ren och skyddad från yttre påverkan, är en väg mot avgrunden. Där börjar några av de farligaste formerna av kollektivism. "
Gästkrönikan innehåller sedan ett par stycken om Indien och Nobelpristagaren Amartya Sens böcker om vikten av att försvara landets mångfald och tolerans. Därefter tar jag upp Karl Poppers försvar för det öppna samhället:
" ... Revolten mot det öppna samhället, hatet mot den moderna friheten, viljan att hejda all förändring, våldet som medel för en totalitär framtida idealstat där det gamla och rena återupprättas medan de oliktänkande eller avvikande likviderats – inget av det är nytt. I sin stora stridsskrift mot de totalitära diktaturerna, 'Det öppna samhället och dess fiender', pekade Karl Popper på dess rötter i Platons Grekland.
... För den vildvuxna floran av nutida extremistiska rörelser är islam inte någon tillräcklig förklaring. I hög grad handlar det i stället om revolten mot det öppna samhället, mot den moderna tidens nedbrytning av auktoriteter och privilegier, mot dess frigörelse av kvinnan och dess ovana kulturmönster. Mellankrigstidens fascism och nazism i Europa hade till inte så liten del just en sådan grund. Där finns paralleller till nutida extremister som man inte ska blunda för utan tvärtom ta varning av. "
Gästkrönikan i dess helhet finns på Eskilstuna-Kurirens webbplats.
Om detta har jag skrivit en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 6 maj, bland annat med anledning av Usama bin Laden och tillslaget mot hans hemliga högkvarter i Pakistan:
" ... Tankemönstren där [Usama] bin Ladin satt fast är ... återkommande och inte ovanliga. De finns inte bara i islamiska länder, de är ett av de stora hoten mot frihet, fred och demokrati. Att reducera människor till en enda identitet, som ensam är värdefull, som dominerar eller utestänger allt annat, och som ska hållas ren och skyddad från yttre påverkan, är en väg mot avgrunden. Där börjar några av de farligaste formerna av kollektivism. "
Gästkrönikan innehåller sedan ett par stycken om Indien och Nobelpristagaren Amartya Sens böcker om vikten av att försvara landets mångfald och tolerans. Därefter tar jag upp Karl Poppers försvar för det öppna samhället:
" ... Revolten mot det öppna samhället, hatet mot den moderna friheten, viljan att hejda all förändring, våldet som medel för en totalitär framtida idealstat där det gamla och rena återupprättas medan de oliktänkande eller avvikande likviderats – inget av det är nytt. I sin stora stridsskrift mot de totalitära diktaturerna, 'Det öppna samhället och dess fiender', pekade Karl Popper på dess rötter i Platons Grekland.
... För den vildvuxna floran av nutida extremistiska rörelser är islam inte någon tillräcklig förklaring. I hög grad handlar det i stället om revolten mot det öppna samhället, mot den moderna tidens nedbrytning av auktoriteter och privilegier, mot dess frigörelse av kvinnan och dess ovana kulturmönster. Mellankrigstidens fascism och nazism i Europa hade till inte så liten del just en sådan grund. Där finns paralleller till nutida extremister som man inte ska blunda för utan tvärtom ta varning av. "
Gästkrönikan i dess helhet finns på Eskilstuna-Kurirens webbplats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
