Konstnären som skapat de nya sedlarna - efter riksbanksfullmäktiges anvisningar - har inte gjort ett dåligt jobb. Med de förutsättningar han haft är sedlarna som presenteras i dag helt godkända. Det är bara det, menar jag, att förutsättningarna var fel, de var de som borde ha förkastats.
Människor utomlands som ser våra sedlar kommer att uppfatta oss som ett land där celebritetskulten målmedvetet satts i kulturarvets ställe. Dessutom har man metodiskt undvikit allt som påminner om att Sverige är en demokrati, och en förebild för andra länder i fråga om tryckfrihet och andra viktiga inslag i en fri samhällsordning.
Om detta skrev jag i Dagens Nyheter för ett år sedan, den 7 april 2011, tyvärr utan att få stöd och kunna påverka utgången i sakfrågan. Se under april 2011 här på bloggen, med hela artikeltexten och länk till DN.
Men det jag skrev tål att upprepas, de nya sedlarna är i motivvalet ett ledsamt tecken på tidsandans sämre sidor. Här är några utdrag ur min DN-artikel:
"Fem sedlar till kulturen. En till samhällsordningen. ... Förutom Astrid Lindgren – det bästa av förslagen – har de reducerat kulturen till bio och musikunderhållning.
Den enda sedel som har med Sverige som stat att göra är kemiskt fri från alla associationer till rösträtt, parlamentarism, tryckfrihet eller offentlighetsprincip. Där finns i stället Dag Hammarskjöld, en man som gick ämbetsmannavägen till konungens och Erlanders rådsbord, och därifrån förflyttades till FN, detta kladdiga sambruk mellan demokrati och diktatur.
Det är ingen nyhet att riksbanksfullmäktige – trots att de är riksdagens egna förtroendevalda – ännu många årtionden efter demokratins seger över kunga- och ämbetsmannamakten alltid har skyggat för att låta Sveriges demokrati synas på sedlarna. Länge föredrog man kungar som symboliserat stark statsmakt, undertryckt riksdag och rena diktaturen. Karl XI:s envälde, Gustav III:s statskupper och Carl XIV Johans indragningar av oppositionstidningar har länge hyllats av Riksbanken med sedlar med historiska motiv.
Gustav III ersattes till sist av Jenny Lind, då man halvhjärtat bytte spår, och växlade till vetenskap, industri, litteratur och musik. Nu byts hon ut mot Birgit Nilsson, men Linné ersätts av ett kortvarigt irrbloss i stumfilmens slutskede.
... Kulturen enligt Riksbanken innehåller inget av det tryckta ordet utanför barnlitteratur, Wagnerlibretton och visböcker. Den innehåller ingen bildkonst utanför filmrutan och Evert Taubes små tavlor, ingen vetenskap och forskning utöver Dag Hammarskjölds måttligt epokgörande avhandling i nationalekonomi.
... [V]isst hade de kunnat bättre! Alla namn på sedlarna ska följas av motiv från ett landskap. Duger inte Värmland? Selma Lagerlöf är en internationell litterär berömdhet – och dessutom en av pionjärerna som representerar kvinnors jämställdhet och rösträttskamp. Att sätta Greta Garbo i hennes ställe är ett tilltag till analfabetismens främjande.
Och vem skulle kunna företräda Norrbotten? Nog för att Dag Hammarskjöld vandrade i fjällen och var ordförande i Turistföreningen. Men en större, Nobelprisbelönad, och dessutom äkta, norrbottning är Eyvind Johnson. Han står för alla dem som lyfte sig ur fattigdom, mörker och lungsotshot till bildning, demokrati och internationalism. Han talade för vår frihet när diktaturerna i söder och öster var som mest hotande, och de som förvaltar arvet från diktaturmedlöperiet verkar fortfarande inte ha förlåtit honom.
Göteborg och västkusten? Jag tillhör verkligen inte dem som klankar på Evert Taube. Han borde vara ett föredöme för dem som nu skriver texter som Ulvaeus eller som försöker förkrympa schlagertexterna ännu mer, till korta, repetitiva brunststönanden. Evert Taube var en stor kulturpersonlighet.
Men i Göteborg verkade den som var större, Torgny Segerstedt. Vem skulle på våra sedlar kunna vara en bättre symbol för det fria ordet och tryckfriheten som en grundsten i vår demokrati? Hans flammande trots i Handelstidningens spalter, mot Hitlerväldets despoti och kulturskymning – varför kan inte riksbanksfullmäktige räkna det till kulturen? Hammarskjöld duger för dem, Segerstedt förkastar de. "
tisdag 24 april 2012
lördag 21 april 2012
Våldsdyrkan och dödskult – nutidens extremism inför rätta i Oslo, och likheterna med mellankrigstiden är oroväckande
Den norska terroristrättegången har börjat, och kommer att ge ännu ett antal påminnelser om vad högerextremismen kan ha för konsekvenser, och om vad som kan uppstå i en subkultur av samhällshat, konspirationsteorier, gruppfördomar och avsky mot det demokratiska samhällssystemet.
Om detta kommer mycket att skrivas, här är först två lästips, på mer än vanligt läsvärda artiklar som på olika sätt rör Breiviks brott.
Håkan Holmberg skriver på ledarsidan i UNT (lib) den 15 april 2012, den artikeln finns här.
Håkan Holmberg skriver bland annat:
” Diskussionen om Breiviks psykiska hälsa får inte ersätta den nödvändiga analysen av den föreställningsvärld som motiverade hans gärningar. Och det är inte rimligt att betrakta Breiviks världsåskådning – eller andra politiska idéer som fått motivera massmord – som uttryck för en form av mental sjukdom. Att göra det skulle innebära att den politiska analysen av dessa idéer kortslöts. ”
I tidningen Information i Köpenhamn medverkar Göran Rosenberg som krönikör, och skriver den 21 Mars 2012 om ”Breivik och friheten att göra det onda”. Den artikeln finns här.
Göran Rosenberg framhåller hur försöken att bortförklara det politiskt motiverade våldet som utslag av sinnessjukdom leder till en ansvarslöshet:
" Der er unægtelig en dejligt befriende tanke, at kun sindssyge personer kan gøre, hvad Breivik gjorde. Det er herlig ansvarsforflygtelse.
Det fritager alle, der mere eller mindre bogstaveligt delte ideer og motiver med Breivik, fra ethvert medansvar. Og det fritager i sagens natur også Breivik for ethvert ansvar.”
Han skriver också om vad detta ansvarslöshetens tänkande leder till i fråga om:
”De ideer, der banede vejen for Hitler og gaskamrene ...” och ” de millioner af mennesker, der frivilligt bistod med at omsætte disse ideer til virkelighed. Eller ... de ideer, som i dag avler ekstremisme, fundamentalisme og konspirationsteorier, der igen avler vold eller trusler om vold og i værste fald avler en Anders Behring Breivik.”
Håkan Holmbergs och Göran Rosenbergs artiklar bör läsas av alla som funderar över de allvarliga frågor som rättegången i Oslo aktualiserar.
Själv bidrog jag senast till den här diskussionen, om vad som driver Brevik och andra liknande våldsmän, i en signerad artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 23 mars 2012.
Artikeln finns här och där tog jag förutom Breivik upp morden i Toulouse för en tid sedan. Jag skrev bland annat:
” Dödskulten förenar mellankrigstidens extremism med såväl Al-Qaida-liknande organisationer som den subkultur av samhällshat och rasism där den norske massmördaren Breivik radikaliserades.
Förlusten i första världskriget och den demokratiska tyska revolutionen 1918 kändes för en radikal höger som en oerhörd förnedring. I avsky mot det öppna samhället drömde man om en återgång till det auktoritära, men inte till gammaldags småborgerlig moral. Detta var ju Friedrich Nietzsches tid. Övermänniskan skulle gå till handling, med den självutnämnda elitens självtagna rätt att i förakt mot kristendomen vräka undan den traditionella moralens gränsmärken. Ur detta växte undergångens dödskult – att offra sig själv i våldshandlingar mot det hatade moderna samhällssystemet.
I stället för Nietzsche används nu andra ideologer – av självutnämnda övermänniskor som vill kommendera till blodsdåd, och intala fotfolket att det är en heroisk handling att offra sig i dödskultens direkta aktion, självmordsbombningen eller slutstriden i en lägenhet i Toulouse, eller varför inte en gammal borg, om nu en sådan skulle finnas till hands?
… Likheterna mellan nazismens förstadier och flera slag av vår tids extremism är skäl att se upp. Vad nazismens förelöpare hann med före 1933 har vid det här laget överträffats många gånger om av nutida våldsrörelser av flera slag. ”
* *
Tillägg (21/4):
Om de hatteorier och konspirationsföreställningar som inspirerat Breivik till hans terrorattentat skrev jag i Eskilstuna-Kuriren även den 30 november 2011, då det första, omstridda och sedermera omprövade rättspsykiatriska utlåtandet hade kommit. Schizofrenidiagnosen har ju sedan utsatts för avsevärd kritik av sakkkunniga och har ytterligare undergrävts under början av rättegången.
Hela den artikeln i E-K finns på nätet under den här adressen. Jag anknöt delvis till en tidigare ledarartikel i E-K, och skrev den 30/11 bland annat detta:
" ... Massmördaren Breivik uppfann inte den idévärld som drev honom till blodsdåden. Att den leder till väpnade angrepp mot demokratin är en följd av dess värderingar och samhällssyn, inte bara av en enskild persons psykiska tillstånd.
Denna härva av gruppfördomar, konspirationsföreställningar och avsky mot det öppna och fria samhällssystemet är i olika varianter spridd vitt och brett inom europeisk ytterhöger och främlingsfientlighet, inte bara inom mikroskopiska sektliknande organisationer.
Som framhölls på ledarplats här i E-K i somras är realiteten att det runt Sverigedemokraterna och deras åsiktsfränder i Europa finns en omfattande nätbaserad aktivism som sprider hat mot islam, ... mångkultur [och] 'etablissemang' och även sprider en bild av Sverige som översvämmat av invandrade kriminella. Det finns här en stor om än inte fullständig likhet med massmördaren Breiviks förvridna föreställningsvärld. Sverigedemokraterna går i armkrok med denna nätmobb.
Beroendet är ömsesidigt. Hatsajterna hämtar ideologisk näring från partiet. Partiaktivister hänvisar till och citerar det som skrivs där. Ledande partimän, i själva partiledningen, har dessutom gett uttryck för sådana raskrigsföreställningar som också sögs upp av Breiviks mer eller mindre sjukdomsdrabbade psyke. ... "
Om detta kommer mycket att skrivas, här är först två lästips, på mer än vanligt läsvärda artiklar som på olika sätt rör Breiviks brott.
Håkan Holmberg skriver på ledarsidan i UNT (lib) den 15 april 2012, den artikeln finns här.
Håkan Holmberg skriver bland annat:
” Diskussionen om Breiviks psykiska hälsa får inte ersätta den nödvändiga analysen av den föreställningsvärld som motiverade hans gärningar. Och det är inte rimligt att betrakta Breiviks världsåskådning – eller andra politiska idéer som fått motivera massmord – som uttryck för en form av mental sjukdom. Att göra det skulle innebära att den politiska analysen av dessa idéer kortslöts. ”
I tidningen Information i Köpenhamn medverkar Göran Rosenberg som krönikör, och skriver den 21 Mars 2012 om ”Breivik och friheten att göra det onda”. Den artikeln finns här.
Göran Rosenberg framhåller hur försöken att bortförklara det politiskt motiverade våldet som utslag av sinnessjukdom leder till en ansvarslöshet:
" Der er unægtelig en dejligt befriende tanke, at kun sindssyge personer kan gøre, hvad Breivik gjorde. Det er herlig ansvarsforflygtelse.
Det fritager alle, der mere eller mindre bogstaveligt delte ideer og motiver med Breivik, fra ethvert medansvar. Og det fritager i sagens natur også Breivik for ethvert ansvar.”
Han skriver också om vad detta ansvarslöshetens tänkande leder till i fråga om:
”De ideer, der banede vejen for Hitler og gaskamrene ...” och ” de millioner af mennesker, der frivilligt bistod med at omsætte disse ideer til virkelighed. Eller ... de ideer, som i dag avler ekstremisme, fundamentalisme og konspirationsteorier, der igen avler vold eller trusler om vold og i værste fald avler en Anders Behring Breivik.”
Håkan Holmbergs och Göran Rosenbergs artiklar bör läsas av alla som funderar över de allvarliga frågor som rättegången i Oslo aktualiserar.
Själv bidrog jag senast till den här diskussionen, om vad som driver Brevik och andra liknande våldsmän, i en signerad artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 23 mars 2012.
Artikeln finns här och där tog jag förutom Breivik upp morden i Toulouse för en tid sedan. Jag skrev bland annat:
” Dödskulten förenar mellankrigstidens extremism med såväl Al-Qaida-liknande organisationer som den subkultur av samhällshat och rasism där den norske massmördaren Breivik radikaliserades.
Förlusten i första världskriget och den demokratiska tyska revolutionen 1918 kändes för en radikal höger som en oerhörd förnedring. I avsky mot det öppna samhället drömde man om en återgång till det auktoritära, men inte till gammaldags småborgerlig moral. Detta var ju Friedrich Nietzsches tid. Övermänniskan skulle gå till handling, med den självutnämnda elitens självtagna rätt att i förakt mot kristendomen vräka undan den traditionella moralens gränsmärken. Ur detta växte undergångens dödskult – att offra sig själv i våldshandlingar mot det hatade moderna samhällssystemet.
I stället för Nietzsche används nu andra ideologer – av självutnämnda övermänniskor som vill kommendera till blodsdåd, och intala fotfolket att det är en heroisk handling att offra sig i dödskultens direkta aktion, självmordsbombningen eller slutstriden i en lägenhet i Toulouse, eller varför inte en gammal borg, om nu en sådan skulle finnas till hands?
… Likheterna mellan nazismens förstadier och flera slag av vår tids extremism är skäl att se upp. Vad nazismens förelöpare hann med före 1933 har vid det här laget överträffats många gånger om av nutida våldsrörelser av flera slag. ”
* *
Tillägg (21/4):
Om de hatteorier och konspirationsföreställningar som inspirerat Breivik till hans terrorattentat skrev jag i Eskilstuna-Kuriren även den 30 november 2011, då det första, omstridda och sedermera omprövade rättspsykiatriska utlåtandet hade kommit. Schizofrenidiagnosen har ju sedan utsatts för avsevärd kritik av sakkkunniga och har ytterligare undergrävts under början av rättegången.
Hela den artikeln i E-K finns på nätet under den här adressen. Jag anknöt delvis till en tidigare ledarartikel i E-K, och skrev den 30/11 bland annat detta:
" ... Massmördaren Breivik uppfann inte den idévärld som drev honom till blodsdåden. Att den leder till väpnade angrepp mot demokratin är en följd av dess värderingar och samhällssyn, inte bara av en enskild persons psykiska tillstånd.
Denna härva av gruppfördomar, konspirationsföreställningar och avsky mot det öppna och fria samhällssystemet är i olika varianter spridd vitt och brett inom europeisk ytterhöger och främlingsfientlighet, inte bara inom mikroskopiska sektliknande organisationer.
Som framhölls på ledarplats här i E-K i somras är realiteten att det runt Sverigedemokraterna och deras åsiktsfränder i Europa finns en omfattande nätbaserad aktivism som sprider hat mot islam, ... mångkultur [och] 'etablissemang' och även sprider en bild av Sverige som översvämmat av invandrade kriminella. Det finns här en stor om än inte fullständig likhet med massmördaren Breiviks förvridna föreställningsvärld. Sverigedemokraterna går i armkrok med denna nätmobb.
Beroendet är ömsesidigt. Hatsajterna hämtar ideologisk näring från partiet. Partiaktivister hänvisar till och citerar det som skrivs där. Ledande partimän, i själva partiledningen, har dessutom gett uttryck för sådana raskrigsföreställningar som också sögs upp av Breiviks mer eller mindre sjukdomsdrabbade psyke. ... "
lördag 7 april 2012
När brottsoffret tvingas betala skadestånd, som går till bolag där mutor använts i försäljningen, medan namnen på domarna hålls hemliga.
Brottsoffret får betala skadestånd, till det bolag där det begicks mutbrott riktat mot brottsoffret. Var kan sådant hända? I Sverige. Dessutom kan skiljedomen hemligstämplas så hårt att både motivresonemangen för skadeståndet och de dömande personernas namn hemlighålls.
Detta har inträffat mellan två statliga svenska bolag, av vilka det ena - brottsoffret - fortfarande är statligt.
Jag har berört det här fallet i en krönika i Eskilstuna-Kuriren 24 mars 2012. Systembolaget utsattes för mutbrott, när några leverantörer av alkoholdrycker mutade anställda i Systembolaget. Mutorna avslöjades, rättegång hölls och ett antal personer dömdes.
Systembolaget avskedade personal som tagit emot mutor och sade upp en del inköpsavtal som hörde ihop med de bolag varifrån mutorna hade betalats. Ett av dessa bolag - det likaledaes statliga Vin & Sprit - satte då igång process för att få skadestånd. Detta har nu lyckats, ett antal år senare, men Vin & Sprit har senare sålts till ett franskt bolag. Detta har dock bara fullföljt det processande som inleddes på den statliga tiden.
I den hemliga skiljedomen - som inte hade behövt vara hemlig enligt lag och enligt de regler som gäller vid skiljedomsinstitutet hos Stockholms handelskammare - har de okända "domarna" med de hemliga namnen dömt Systembolaget, som hade utsatts för brott, att betala skadestånd och ränta (enligt uppgift omkring 70 miljoner kronor) till ett bolag som mutor kom från.
En del insyn i ett tidigare skede av denna långa process går att få genom att en tidigare skiljedom, med ett lägre skadeståndsbelopp, blev offentlig genom att det var rättegång om den i en svensk domstol, som inte prövade själva sakfrågan men fann att skiljedomen kommit till på oriktigt sätt och upphävde den.
Den senaste skiljedomen hålls av allt att döma fortfarande helt hemlig (bortsett från domens existens och beloppet som ska betalas) utom för de båda bolagen.
Krönikan där jag tog upp detta handlade till stor del om offentlighetsprincipen på kommunal nivå, närmare bestämt i Strängnäs, men här följer de stycken som berör hemligstämplandet av hur brottsoffret ska anses skadeståndsskyldig:
" Offentlighetsprincipen handlar om avsevärt mer än att underlätta medborgerlig kontroll av statlig och kommunal förvaltning. Genom att information om olika saker rapporteras in till register och annat som omfattas av offentlighetsprincipen blir mängder av samhällskunskap tillgänglig, liksom viktig information för ekonomiska och andra funktioner utanför den statliga sektorn. Ett enkelt exempel är aktiebolagsregistrets betydelse för både kreditmarknaden och den journalistiska granskningen av det ekonomiska livet.
En sådan här grundsten i vår samhällsordning bör kräva inte bara disciplin när det gäller att efterleva klara och otvetydiga paragrafer om sådant som diarieföring. Man borde kunna vänta sig en lojalitet med öppenheten som samhälleligt värde, även på sådana ställen som statligt ägda bolag, fast dessa inte formellt omfattas av grundlagens offentlighetsprincip.
Men där kan det hända saker som överträffar Strängnäs med bred marginal. För en del år sedan gav anställda hos det då statliga Vin & Sprit mutor till butikschefer i statliga Systembolaget. Förståeligt nog avskedade inte bara Systembolaget dem som tagit mutor, man hävde dessutom avtal om inköp som Vin & Sprits personal hade missbrukat genom att ge mutor för att påverka inköpen.
Det statliga bolag mutorna kom ifrån krävde då skadestånd från brottsoffret, Systembolaget. Detta har efter många turer också lyckats, brottsoffret har tvingats betala flera tiotal miljoner till det företag där personal använde mutor i kundkontakterna. Det är märkligt nog som ett exempel på att den vanligen stränga moralen i Sverige när det gäller mutor kan ha betänkliga luckor.
Men dessutom har tvisten mellan bolagen gömts genom att skiljedom skett på villkor som hemligstämplar inte bara hur man kommit fram till att skadeståndsbelägga brottsoffret, utan till och med mörklägger vilka personer det är som avkunnat domen i målet.
Denna till det extrema drivna mörkläggning är inte formellt olaglig och straffbar. Men det handlar om en brist på lojalitet. Det som dåligt tålde insyn har av sådana som arbetat på statens uppdrag skyddats mot den insyn medborgarna borde haft. "
*
Hela krönikan i Eskilstuna-Kuriren 24/3 finns på den här adressen.
Detta har inträffat mellan två statliga svenska bolag, av vilka det ena - brottsoffret - fortfarande är statligt.
Jag har berört det här fallet i en krönika i Eskilstuna-Kuriren 24 mars 2012. Systembolaget utsattes för mutbrott, när några leverantörer av alkoholdrycker mutade anställda i Systembolaget. Mutorna avslöjades, rättegång hölls och ett antal personer dömdes.
Systembolaget avskedade personal som tagit emot mutor och sade upp en del inköpsavtal som hörde ihop med de bolag varifrån mutorna hade betalats. Ett av dessa bolag - det likaledaes statliga Vin & Sprit - satte då igång process för att få skadestånd. Detta har nu lyckats, ett antal år senare, men Vin & Sprit har senare sålts till ett franskt bolag. Detta har dock bara fullföljt det processande som inleddes på den statliga tiden.
I den hemliga skiljedomen - som inte hade behövt vara hemlig enligt lag och enligt de regler som gäller vid skiljedomsinstitutet hos Stockholms handelskammare - har de okända "domarna" med de hemliga namnen dömt Systembolaget, som hade utsatts för brott, att betala skadestånd och ränta (enligt uppgift omkring 70 miljoner kronor) till ett bolag som mutor kom från.
En del insyn i ett tidigare skede av denna långa process går att få genom att en tidigare skiljedom, med ett lägre skadeståndsbelopp, blev offentlig genom att det var rättegång om den i en svensk domstol, som inte prövade själva sakfrågan men fann att skiljedomen kommit till på oriktigt sätt och upphävde den.
Den senaste skiljedomen hålls av allt att döma fortfarande helt hemlig (bortsett från domens existens och beloppet som ska betalas) utom för de båda bolagen.
Krönikan där jag tog upp detta handlade till stor del om offentlighetsprincipen på kommunal nivå, närmare bestämt i Strängnäs, men här följer de stycken som berör hemligstämplandet av hur brottsoffret ska anses skadeståndsskyldig:
" Offentlighetsprincipen handlar om avsevärt mer än att underlätta medborgerlig kontroll av statlig och kommunal förvaltning. Genom att information om olika saker rapporteras in till register och annat som omfattas av offentlighetsprincipen blir mängder av samhällskunskap tillgänglig, liksom viktig information för ekonomiska och andra funktioner utanför den statliga sektorn. Ett enkelt exempel är aktiebolagsregistrets betydelse för både kreditmarknaden och den journalistiska granskningen av det ekonomiska livet.
En sådan här grundsten i vår samhällsordning bör kräva inte bara disciplin när det gäller att efterleva klara och otvetydiga paragrafer om sådant som diarieföring. Man borde kunna vänta sig en lojalitet med öppenheten som samhälleligt värde, även på sådana ställen som statligt ägda bolag, fast dessa inte formellt omfattas av grundlagens offentlighetsprincip.
Men där kan det hända saker som överträffar Strängnäs med bred marginal. För en del år sedan gav anställda hos det då statliga Vin & Sprit mutor till butikschefer i statliga Systembolaget. Förståeligt nog avskedade inte bara Systembolaget dem som tagit mutor, man hävde dessutom avtal om inköp som Vin & Sprits personal hade missbrukat genom att ge mutor för att påverka inköpen.
Det statliga bolag mutorna kom ifrån krävde då skadestånd från brottsoffret, Systembolaget. Detta har efter många turer också lyckats, brottsoffret har tvingats betala flera tiotal miljoner till det företag där personal använde mutor i kundkontakterna. Det är märkligt nog som ett exempel på att den vanligen stränga moralen i Sverige när det gäller mutor kan ha betänkliga luckor.
Men dessutom har tvisten mellan bolagen gömts genom att skiljedom skett på villkor som hemligstämplar inte bara hur man kommit fram till att skadeståndsbelägga brottsoffret, utan till och med mörklägger vilka personer det är som avkunnat domen i målet.
Denna till det extrema drivna mörkläggning är inte formellt olaglig och straffbar. Men det handlar om en brist på lojalitet. Det som dåligt tålde insyn har av sådana som arbetat på statens uppdrag skyddats mot den insyn medborgarna borde haft. "
*
Hela krönikan i Eskilstuna-Kuriren 24/3 finns på den här adressen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
