De som odlar generaliseringar och fördomar mot människor från andra länder bidrar också till att fördunkla internationella skillnader mellan förtryckare och offer och mellan rasism och offer för rasism.
Jag har skrivit om detta på debattplats i Skånska Dagbladet (c) härom dagen, närmast i anknytning till folkomröstningen södra Sudan och de tidigare krigen och folkrensningarna, i både södra Sudan och Darfur. Men det finns fler exempel på hur såväl diktaturmedlöpare som främlingsfientliga populister blandat ihop offren med förtryckarna eller valt fel sida. De som förföljdes av Saddam Hussein drogs till exempel över samma kam som diktatorns bödlar och hantlangare.
Länk till artikeln i Skånska Dagbladet finns här. Rubriken är "Den rasism som inte nämns vid sitt rätta namn", och jag skriver bland annat följande:
" Förtrycket av södra Sudan har varit en mycket lång och mycket blodig historia. Det är vanligt att den förtigs eller beskrivs med döljande omskrivningar. I likhet med massakrerna på kurder i Irak på 1990-talet och tidigare är detta en av de frågor där det i internationell politik och diplomati fortfarande anses starkt opassande att nämna saker vid deras rätta namn.
Vad det handlar om är nämligen sådan rasism som man inte talar om, arabers rasism mot svarta afrikaner. I Sudan har detta mörka kapitel pågått till nu. Såväl sydost om Sudan – i Östafrika – som väster om Sudan – längs Saharas sydkant ända till Atlanten - upphörde dock över tusen år av arabisk slavhandel och rasistisk exploatering successivt under senare delen av 1800- och början av 1900-talen.
De flesta känner åtminstone översiktligt till den europeiska slavhandeln från Västafrika under 1600-, 1700- och delvis även 1800-tal. Men mycket längre och med långt fler offer pågick en annan slavhandel där människor fångades in och drevs som boskap genom öknarna till arabiska länder och det turkiska väldet, alternativt fraktades till sjöss från Zanzibar i det arabiska slavhandelsimperiet Oman.
Kriget mot södra Sudan och fördrivningen av svarta bönder i Darfur är inga händelser som kommit plötsligt utan historiskt och ideologiskt sammanhang. De blev i stället nya varianter på gammalt våld.
I södra Sudan är en ganska stor del av befolkningen kristen, i Darfur är folk i allmänhet muslimer. Det gjorde ingen skillnad. De som utsattes för mord och etnisk rensning hade svart hudfärg, de talade inte arabiska. "
Jag skriver i Skånska Dagbladet också några rader om hur svensk nyhetsförmedling inte har förmått bryta med det internationella mönstret i de här frågorna:
" I arabländerna har pressfrihet och historisk forskning i allmänhet varit undertryckta. Tunisien som det nu talas mycket om är där inget undantag, utan ett fall bland många. Även i dag är det närmast omöjligt att offentligt ta upp den rasism från norr som är bakgrunden till att Sudan troligen kommer att klyvas i två nationer.
Mer anmärkningsvärt är att perspektivet från Senegal eller – intill helt nyligen - södra Sudan nästan aldrig synts eller hörts i svensk samhällsdebatt eller nyhetsförmedling. Arabiska synsätt på olika konfliktfrågor hör däremot till dem som oftast återges. "
Åtminstone några av mina artiklar om Darfur finns tillgängliga på nätet, till exempel här -Aftonbladet 17/9 2004, här - Dagen 5/3 2008 och här - Göteborgs-Posten 19/8 2006
måndag 31 januari 2011
fredag 21 januari 2011
Magnetfältet har kastats om - det öppna samhällets fiender lockas åter av högerextremism i olika former
Här är en repris, i ett ämne som tyvärr bevarat sin aktualitet. Texten publicerades på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren den 4 juni 2007.
I dessa dagar, med både inhemsk högerextremism, självmordsbombare och andra onda tidens tecken plockar jag fram den igen och gör den tillgänglig här på bloggen:
Ytterhögern leder åter i bokhyllorna
Av Åke Wredén
Vid besök i Stockholm brukade jag då och då läsa av en speciell barometer, för att se hur lufttrycket skiftade i den intellektuella världens längtan efter det auktoritära. Det var filosofihyllan i en bokhandel, en av huvudstadens största.
Högsta trycket stod alltid Friedrich Nietzsche för. En typisk notering var att det i hyllan fanns hela 23 olika verk av och om denne övermänniskoidealets, kristendomshatets och antiintellektualismens inflytelserike filosof.
Det akademiska intresset för Nietzsche har inte kommit plötsligt. Det är en del av en bredare omsvängning. De som lockas av det öppna samhällets radikala motsatser dras sedan minst ett par årtionden åter till det radikalaste till höger. En del av den nygamla Nietzschekulten kan man till exempel läsa om i en klarsynt men djupt oroande bok av Richard Wolin: The Seduction of Unreason, The Intellectual Romance with Fascism. Det är ingen lättläst bok, men den rekommenderas för dem som vill se extremismen i tid innan den vuxit sig farligt stark.
Platon, den grekiska antikens store pionjär för det totalitära samhällets teori, kom god trea efter tvåan Karl Marx. Hade det varit i gamla tider hade Marx, kommunisternas husgud, legat långt högre på barometern än Nietzsche.
Men allt i hyllan var inte filosofi för övermänniskoläror, demokratiförakt eller diktatur. Där stod även några av Karl Poppers böcker. Den som läst denne store demokrats vidräkning med Platon och dennes efterföljare i Det öppna samhället och dess fiender kan åtminstone glädjas åt att det ännu verkar finnas marknad för Popper. Men i Stockholms akademiska kretsar är det tydligen inte en på långa vägar lika stor marknad som för någon i trion Platon, Marx och Nietzsche.
Det senaste året har den där bokhandeln ändrat sitt sortiment och riktat in sig mer på en annan publik. Men när den fanns kvar, visade min barometer rätt? Är Stockholms intellektuella värld en ovanlig drivhusmiljö för totalitära idéer?
Nej, när jag sökt i en av de stora Internetbokhandlarna har jag fått upp något fler utgåvor av Nietzsche än av Marx, och det är då i Tyskland, England, USA och Sverige sammanlagt. Återutgivna Platonböcker är ännu vanligare, men det verkar inte skrivas lika mycket nytt om honom.
Det är inte ett svenskt utan ett internationellt fenomen att magnetfältet kastats om för det slags intellektuella som söker sig till varje tids totalitära utmaning mot det öppna samhället. Det tidiga 1900-talets hänförelse i Europas universitetsstäder inför fascismen och dess förstadier följdes av det senare 1900-talets skönmålning av Stalins, Maos och Castros polisstater.
Nu vänder sig åter kompassnålarna. Inte kommunismen utan yttersta högern har dragningskraften, från filosofers Nietzschekult, över folkhetsares grovpopulism ända till självmordsbombandets kamikazestetik.
I dessa dagar, med både inhemsk högerextremism, självmordsbombare och andra onda tidens tecken plockar jag fram den igen och gör den tillgänglig här på bloggen:
Ytterhögern leder åter i bokhyllorna
Av Åke Wredén
Vid besök i Stockholm brukade jag då och då läsa av en speciell barometer, för att se hur lufttrycket skiftade i den intellektuella världens längtan efter det auktoritära. Det var filosofihyllan i en bokhandel, en av huvudstadens största.
Högsta trycket stod alltid Friedrich Nietzsche för. En typisk notering var att det i hyllan fanns hela 23 olika verk av och om denne övermänniskoidealets, kristendomshatets och antiintellektualismens inflytelserike filosof.
Det akademiska intresset för Nietzsche har inte kommit plötsligt. Det är en del av en bredare omsvängning. De som lockas av det öppna samhällets radikala motsatser dras sedan minst ett par årtionden åter till det radikalaste till höger. En del av den nygamla Nietzschekulten kan man till exempel läsa om i en klarsynt men djupt oroande bok av Richard Wolin: The Seduction of Unreason, The Intellectual Romance with Fascism. Det är ingen lättläst bok, men den rekommenderas för dem som vill se extremismen i tid innan den vuxit sig farligt stark.
Platon, den grekiska antikens store pionjär för det totalitära samhällets teori, kom god trea efter tvåan Karl Marx. Hade det varit i gamla tider hade Marx, kommunisternas husgud, legat långt högre på barometern än Nietzsche.
Men allt i hyllan var inte filosofi för övermänniskoläror, demokratiförakt eller diktatur. Där stod även några av Karl Poppers böcker. Den som läst denne store demokrats vidräkning med Platon och dennes efterföljare i Det öppna samhället och dess fiender kan åtminstone glädjas åt att det ännu verkar finnas marknad för Popper. Men i Stockholms akademiska kretsar är det tydligen inte en på långa vägar lika stor marknad som för någon i trion Platon, Marx och Nietzsche.
Det senaste året har den där bokhandeln ändrat sitt sortiment och riktat in sig mer på en annan publik. Men när den fanns kvar, visade min barometer rätt? Är Stockholms intellektuella värld en ovanlig drivhusmiljö för totalitära idéer?
Nej, när jag sökt i en av de stora Internetbokhandlarna har jag fått upp något fler utgåvor av Nietzsche än av Marx, och det är då i Tyskland, England, USA och Sverige sammanlagt. Återutgivna Platonböcker är ännu vanligare, men det verkar inte skrivas lika mycket nytt om honom.
Det är inte ett svenskt utan ett internationellt fenomen att magnetfältet kastats om för det slags intellektuella som söker sig till varje tids totalitära utmaning mot det öppna samhället. Det tidiga 1900-talets hänförelse i Europas universitetsstäder inför fascismen och dess förstadier följdes av det senare 1900-talets skönmålning av Stalins, Maos och Castros polisstater.
Nu vänder sig åter kompassnålarna. Inte kommunismen utan yttersta högern har dragningskraften, från filosofers Nietzschekult, över folkhetsares grovpopulism ända till självmordsbombandets kamikazestetik.
Eksjö tingsrätt nedläggningshotad - men det är lokaltidningen i Växjö som går i spetsen för kritik mot nedläggningen
Domstolsverket vill åter lägga ned Eksjö tingsrätt. Verket driver en centraliseringslinje med en tingsrätt per län, utom i de största länen. På flera håll är denna centralisering genomförd, men förra gången överlevde Eksjö tingsrätt medan andra domstolar avskaffades.
När det nu är dags igen har Eksjö och Höglandet ingen lokaltidning med ambitioner och förmåga att tala för staden och bygden. Ledarsidan är avskaffad och tidningen nollställd när det gäller en linje i samhälllsfrågor. Även nyhetsbevakningen är starkt försvagad.
Vill man läsa en intressant och vägande kritik mot Domstolsverkets nedläggning, men också en del kritiska kommentarer om domstolen i Eksjö, så måste man gå till pressen i Växjö. Ännu en gång har en betydelsefull Höglandsfråga bevakats mycket bättre i Smålandsposten i Växjö än i Smålands-Tidningen som har Eksjö som utgivningsort. (För ett exempel i höstas: se denna blogg 28/10 2011).
Smålandspostens ledarkommentar om domstolsnedläggningarna i allmänhet och Eksjö i synnerhet finns att läsa även på Internet, och adressen är den här. Artikeln rekommenderas för läsning och för vidare spridning med e-post och på andra sätt.
När det nu är dags igen har Eksjö och Höglandet ingen lokaltidning med ambitioner och förmåga att tala för staden och bygden. Ledarsidan är avskaffad och tidningen nollställd när det gäller en linje i samhälllsfrågor. Även nyhetsbevakningen är starkt försvagad.
Vill man läsa en intressant och vägande kritik mot Domstolsverkets nedläggning, men också en del kritiska kommentarer om domstolen i Eksjö, så måste man gå till pressen i Växjö. Ännu en gång har en betydelsefull Höglandsfråga bevakats mycket bättre i Smålandsposten i Växjö än i Smålands-Tidningen som har Eksjö som utgivningsort. (För ett exempel i höstas: se denna blogg 28/10 2011).
Smålandspostens ledarkommentar om domstolsnedläggningarna i allmänhet och Eksjö i synnerhet finns att läsa även på Internet, och adressen är den här. Artikeln rekommenderas för läsning och för vidare spridning med e-post och på andra sätt.
onsdag 19 januari 2011
Amatörbotaniken i Sverige - en viktig grund för miljöengagemang och naturvårdsintresse
Om landskapsfloror skrev jag i en krönika i Eskilstuna-Kuriren i tisdags (18/1), och där hade jag även några rader om den smått legendaríske botanikern Erik Almquist, som länge arbetade som lektor i biologi och kemi i Eskilstuna.
Detta skrev jag apropå att det nyligen, efter stora ideella inventeringsarbeten, kommit ut en ny landskapsflora för Uppland. Den har ju en annan uppläggning än Erik Almquists klassiska avhandling Upplands vegetation och flora från 1929, men ändå utgör en fortsättning av samma tradition där där vetenskapsmän och amatörbotaniker tillsammans hållit den botaniska traditionen från Linné levande.
Almquist undersökte själv en stor mängd växtlokaler i Uppland, men hade även hjälp av andras iakttagelser och herbarier. Den nya landskapsfloran blev möjlig genom hela 219 ideella botaniskt kunniag personer som frivilligt utförde det stora inventeringsarbetet under femton år.
Om detta gjorde jag den här reflektionen i E-K:
" ... Erik Almquist och de 219 frivilliga som samlade in materialet till den nya floran som uppdaterar Almquists verk säger oss något viktigt om varifrån den svenska miljörörelsen kommer. Ibland kan det ju låta som om den är en ny uppfinning som går ut på att sortera sopor och störa vargjägare.
Men den verkliga grunden är växtintresset, som kommer från Linné och hållits levande i mer än 200 år. Korsbefruktningen mellan amatörbotaniker och den vetenskapliga världen pågår fortfarande. Till resultaten hör den ena läckra landskapsfloran efter den andra. "
Hela artikeln finns på nätet på den här adressen.
När det gäller landskapsfloror kan det för övrigt tilläggas att Smålands Flora, i två band utgiven härom året, faktiskt är en ännu mer tilltalande utgåva, med bland annat en mängd intressanta utflytstips för den växtintresserade. De som givit ut den nya Upplandsfloran förtjänar dock stort beröm för en mycket läcker bok, fylld med kunskap och naturkänsla.
Detta skrev jag apropå att det nyligen, efter stora ideella inventeringsarbeten, kommit ut en ny landskapsflora för Uppland. Den har ju en annan uppläggning än Erik Almquists klassiska avhandling Upplands vegetation och flora från 1929, men ändå utgör en fortsättning av samma tradition där där vetenskapsmän och amatörbotaniker tillsammans hållit den botaniska traditionen från Linné levande.
Almquist undersökte själv en stor mängd växtlokaler i Uppland, men hade även hjälp av andras iakttagelser och herbarier. Den nya landskapsfloran blev möjlig genom hela 219 ideella botaniskt kunniag personer som frivilligt utförde det stora inventeringsarbetet under femton år.
Om detta gjorde jag den här reflektionen i E-K:
" ... Erik Almquist och de 219 frivilliga som samlade in materialet till den nya floran som uppdaterar Almquists verk säger oss något viktigt om varifrån den svenska miljörörelsen kommer. Ibland kan det ju låta som om den är en ny uppfinning som går ut på att sortera sopor och störa vargjägare.
Men den verkliga grunden är växtintresset, som kommer från Linné och hållits levande i mer än 200 år. Korsbefruktningen mellan amatörbotaniker och den vetenskapliga världen pågår fortfarande. Till resultaten hör den ena läckra landskapsfloran efter den andra. "
Hela artikeln finns på nätet på den här adressen.
När det gäller landskapsfloror kan det för övrigt tilläggas att Smålands Flora, i två band utgiven härom året, faktiskt är en ännu mer tilltalande utgåva, med bland annat en mängd intressanta utflytstips för den växtintresserade. De som givit ut den nya Upplandsfloran förtjänar dock stort beröm för en mycket läcker bok, fylld med kunskap och naturkänsla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
