En rasism som inte nämns vid sitt rätta namn

De som odlar generaliseringar och fördomar mot människor från andra länder bidrar också till att fördunkla internationella skillnader mellan förtryckare och offer och mellan rasism och offer för rasism.

Jag har skrivit om detta på debattplats i Skånska Dagbladet (c) härom dagen, närmast i anknytning till folkomröstningen södra Sudan och de tidigare krigen och folkrensningarna, i både södra Sudan och Darfur. Men det finns fler exempel på hur såväl diktaturmedlöpare som främlingsfientliga populister blandat ihop offren med förtryckarna eller valt fel sida. De som förföljdes av Saddam Hussein drogs till exempel över samma kam som diktatorns bödlar och hantlangare.

Länk till artikeln i Skånska Dagbladet finns här. Rubriken är "Den rasism som inte nämns vid sitt rätta namn", och jag skriver bland annat följande:

" Förtrycket av södra Sudan har varit en mycket lång och mycket blodig historia. Det är vanligt att den förtigs eller beskrivs med döljande omskrivningar. I likhet med massakrerna på kurder i Irak på 1990-talet och tidigare är detta en av de frågor där det i internationell politik och diplomati fortfarande anses starkt opassande att nämna saker vid deras rätta namn.

Vad det handlar om är nämligen sådan rasism som man inte talar om, arabers rasism mot svarta afrikaner. I Sudan har detta mörka kapitel pågått till nu. Såväl sydost om Sudan – i Östafrika – som väster om Sudan – längs Saharas sydkant ända till Atlanten - upphörde dock över tusen år av arabisk slavhandel och rasistisk exploatering successivt under senare delen av 1800- och början av 1900-talen.

De flesta känner åtminstone översiktligt till den europeiska slavhandeln från Västafrika under 1600-, 1700- och delvis även 1800-tal. Men mycket längre och med långt fler offer pågick en annan slavhandel där människor fångades in och drevs som boskap genom öknarna till arabiska länder och det turkiska väldet, alternativt fraktades till sjöss från Zanzibar i det arabiska slavhandelsimperiet Oman.

Kriget mot södra Sudan och fördrivningen av svarta bönder i Darfur är inga händelser som kommit plötsligt utan historiskt och ideologiskt sammanhang. De blev i stället nya varianter på gammalt våld.

I södra Sudan är en ganska stor del av befolkningen kristen, i Darfur är folk i allmänhet muslimer. Det gjorde ingen skillnad. De som utsattes för mord och etnisk rensning hade svart hudfärg, de talade inte arabiska. "

Jag skriver i Skånska Dagbladet också några rader om hur svensk nyhetsförmedling inte har förmått bryta med det internationella mönstret i de här frågorna:

" I arabländerna har pressfrihet och historisk forskning i allmänhet varit undertryckta. Tunisien som det nu talas mycket om är där inget undantag, utan ett fall bland många. Även i dag är det närmast omöjligt att offentligt ta upp den rasism från norr som är bakgrunden till att Sudan troligen kommer att klyvas i två nationer.

Mer anmärkningsvärt är att perspektivet från Senegal eller – intill helt nyligen - södra Sudan nästan aldrig synts eller hörts i svensk samhällsdebatt eller nyhetsförmedling. Arabiska synsätt på olika konfliktfrågor hör däremot till dem som oftast återges. "

Åtminstone några av mina artiklar om Darfur finns tillgängliga på nätet, till exempel här -Aftonbladet 17/9 2004, här - Dagen 5/3 2008 och här - Göteborgs-Posten 19/8 2006