I går (5/12) hade Svenska Dagbladet en artikel med flera nya uppgifter om brottsutredningen efter det misslyckade attentatet i Stockholm i december 2010, då det enda dödsoffret blev bombsprängaren själv, som dog på Bryggargatan. Den artikeln är ett praktikfall som visar betydelsen av den grundlagsskyddade meddelarfrihet som är en del av svensk tryckfrihet.
Om detta skriver jag i dag på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren, och slutet av den artikeln är så här:
" Det som Svenska Dagbladet rapporterade i går var i viktiga delar okänt tidigare, därför att det var mörklagt av sekretess. Driften att hemlighålla sådant som utreds är ofta alltför stark.
Enligt SvD:s uppgifter är det ett tiotal personer med tystnadsplikt som, med stöd av Tryckfrihetsförordningens meddelarfrihet och skydd för pressens källor, har gjort det möjligt för allmänheten att ta del av de intressanta uppgifterna. Och precis dessa regler som gjort det möjligt för SvD att meddela nyheten hör – bör det också noteras – till de delar av svensk öppenhet och pressfrihet som oftast angrips av mörkläggningens vänner.
Sekretessen i brottsutredningar är dessbättre inte, med starkt begränsade undantag, av det kvalificerade slag som väger tyngre än meddelarfriheten. Mycket väsentlig samhällskunskap och nyheter av betydande allmänintresse kan komma fram till läsare och väljare tack vare detta svenska grundlagsskydd, som försvarar anonymiteten hos pressens källor och lägger ansvaret på – i detta fall – Svenska Dagbladets ansvarige utgivare. "
*
Hela artikeln finns på tidningens hemsida, på den här adressen.
tisdag 6 december 2011
tisdag 29 november 2011
Ilska och rättskänsla är inte samma sak
Rätten att vara oresonligt arg, visa sin upprördhet, och skälla på invanda hatobjekt tycks vara starkt känd. Om detta skriver jag i Eskilstuna-Kuriren i dag (29/11). Den tycks vara så starkt känd att den dränker förmågan att utnyttja en annan rätt vi har - nämligen att tänka efter:
" ... Det är ju inte mot lagen att vara arg, och visa vrede i tal och skrift. Lagen tillåter det allra mesta, och så skall det vara. Yttrandefrihetens lagliga gränser är vida, men långt innan dess stöter man på gränser för takt och ton, sans och balans.
Förväxla inte vrede med rättskänsla. Det skrev en klok man, som betydde mycket för demokratisk samtalskultur i Sverige. Hans Larsson var lärare på folkhögskola och blev professor i filosofi, där han aktade sig för storstilade systembyggen men intresserade sig för psykologi och dialog.
Han påverkade en hel generation i folkrörelser och partier, mest inom liberalism och arbetarrörelse. ... När extremism och kris hade fört Europa mot avgrunden varnade den lågmälde Hans Larsson för förväxlingen av vrede med rättskänsla. Nog behövs å ena sidan ofta ett mått av upprördhet för att opinion ska vakna och reformer bli gjorda. Då kan vrede ge eftertryck åt rättskänslan.
Men en oresonlig vrede, den flammande ilskan som inte lämnar plats för frågor, nyanser och andras argument, den är något annat. Vredespassionen har satt fula spår i världshistorien, liksom dagligen i vardagslivet, skrev Hans Larsson. "
Så är det idag med, fortsätter jag i artikeln i E-K:
" Vrede över påstådda eller verkliga orättvisor går så ofta ut på att den egna gruppen ska ha, utan hänsyn till andra. Eller som ilskan i grekiska demonstrationer, först lever man av underskott och skattefusk. När krediten är slut låter man vreden svalla över att andra inte vill betala för att det ska fortsätta.
Än farligare är vrede mot dem som är annorlunda, det korta steget före hatet, med rashatet i nästa kliv.
När kris och extremism åter kastar skuggor över Europa är ilskan en farlig kompass att navigera med. I missnöjets och grupphatets politik är det vrede, förakt och syndabockstänkande som föser rättskänslan åt sidan. "
Hela artikeln i Eskilstuna-Kuriren finns på tidningens hemsida på den här adressen.
" ... Det är ju inte mot lagen att vara arg, och visa vrede i tal och skrift. Lagen tillåter det allra mesta, och så skall det vara. Yttrandefrihetens lagliga gränser är vida, men långt innan dess stöter man på gränser för takt och ton, sans och balans.
Förväxla inte vrede med rättskänsla. Det skrev en klok man, som betydde mycket för demokratisk samtalskultur i Sverige. Hans Larsson var lärare på folkhögskola och blev professor i filosofi, där han aktade sig för storstilade systembyggen men intresserade sig för psykologi och dialog.
Han påverkade en hel generation i folkrörelser och partier, mest inom liberalism och arbetarrörelse. ... När extremism och kris hade fört Europa mot avgrunden varnade den lågmälde Hans Larsson för förväxlingen av vrede med rättskänsla. Nog behövs å ena sidan ofta ett mått av upprördhet för att opinion ska vakna och reformer bli gjorda. Då kan vrede ge eftertryck åt rättskänslan.
Men en oresonlig vrede, den flammande ilskan som inte lämnar plats för frågor, nyanser och andras argument, den är något annat. Vredespassionen har satt fula spår i världshistorien, liksom dagligen i vardagslivet, skrev Hans Larsson. "
Så är det idag med, fortsätter jag i artikeln i E-K:
" Vrede över påstådda eller verkliga orättvisor går så ofta ut på att den egna gruppen ska ha, utan hänsyn till andra. Eller som ilskan i grekiska demonstrationer, först lever man av underskott och skattefusk. När krediten är slut låter man vreden svalla över att andra inte vill betala för att det ska fortsätta.
Än farligare är vrede mot dem som är annorlunda, det korta steget före hatet, med rashatet i nästa kliv.
När kris och extremism åter kastar skuggor över Europa är ilskan en farlig kompass att navigera med. I missnöjets och grupphatets politik är det vrede, förakt och syndabockstänkande som föser rättskänslan åt sidan. "
Hela artikeln i Eskilstuna-Kuriren finns på tidningens hemsida på den här adressen.
torsdag 17 november 2011
Italiens politiska kris är ännu värre än den ekonomiska
Italien och Grekland har fått nya regeringar, som direkt följd av den ekonomiska krisen. I Grekland har enstaka högerministrar - totalt endast tre, från två partier - tagit på sig ministerposter som är perifera i förhållande till ekonomisk politik och krisåtgärder.
Socialdemokratiska PASOK bär fortfarande det mesta av bördan medan det förment "moderata" Nea Demokateia - kriminellt oansvariga enligt en uppmärksammad förkastelsedom från Sveriges Anders Borg - håller sig vid sidan så gott det går. Det var också under dessa "moderater" som Grekland förfalskade sina statsräkenskaper.
Både Grekland och Italien skulle behöva verklig socialliberalism, deras eländiga högerborgerliga partier har varit en olycka för båda länderna.
I Italien har det nu blivit en tjänstemannaregering som skall försök få igenom ett krisprogram med hoppande majoriteter. Det är nog det bästa möjliga en tid framåt men i grunden visar det hur djup Italiens politiska kris länge varit, med Berlusconi som ett av symptomen.
I Eskilstuna-Kuriren i dag medverkar jag med en gästkrönika om de nya ministärerna i Grekland och Italien. Slutklämmen är den här:
" Det återstår att se om Monti kan klara sig mer än några få månader med stöd av hoppande majoriteter.
I ett parlamentariskt system är tillfälliga tjänstemannaregeringar inte otänkbara. Finland har haft sådana några gånger. Ifall det bara är så som skiftande majoriteter kan samlas för ett nödvändigt program i ett akut läge kan det gå an. Även svensk grundlag ger utrymme för sådana nödlösningar.
Men parlamentarism är mer än att regeringen inte ska mötas av riksdagens direkta misstroende. Regeringen bör normalt komma ur riksdagen, och väljarna ska i allmänna val ge förutsättningarna för hur regering ska bildas.
Ministären Monti är en följd av att Italiens politiska kris är ännu djupare än den ekonomiska. Sist och slutligen är det väljarna som måste göra bot och bättring och ta ansvar. Vill de slippa katastrof finns nu bara en utväg. De måste rösta fram partier som har vett och ansvar nog att sköta landet, och ge dem tillräckligt med mandat för att de ska ha övertaget över extremister, missnöjeshetsare och önsketänkare. "
Hela krönikan finns att läsa på den här adressen.
Socialdemokratiska PASOK bär fortfarande det mesta av bördan medan det förment "moderata" Nea Demokateia - kriminellt oansvariga enligt en uppmärksammad förkastelsedom från Sveriges Anders Borg - håller sig vid sidan så gott det går. Det var också under dessa "moderater" som Grekland förfalskade sina statsräkenskaper.
Både Grekland och Italien skulle behöva verklig socialliberalism, deras eländiga högerborgerliga partier har varit en olycka för båda länderna.
I Italien har det nu blivit en tjänstemannaregering som skall försök få igenom ett krisprogram med hoppande majoriteter. Det är nog det bästa möjliga en tid framåt men i grunden visar det hur djup Italiens politiska kris länge varit, med Berlusconi som ett av symptomen.
I Eskilstuna-Kuriren i dag medverkar jag med en gästkrönika om de nya ministärerna i Grekland och Italien. Slutklämmen är den här:
" Det återstår att se om Monti kan klara sig mer än några få månader med stöd av hoppande majoriteter.
I ett parlamentariskt system är tillfälliga tjänstemannaregeringar inte otänkbara. Finland har haft sådana några gånger. Ifall det bara är så som skiftande majoriteter kan samlas för ett nödvändigt program i ett akut läge kan det gå an. Även svensk grundlag ger utrymme för sådana nödlösningar.
Men parlamentarism är mer än att regeringen inte ska mötas av riksdagens direkta misstroende. Regeringen bör normalt komma ur riksdagen, och väljarna ska i allmänna val ge förutsättningarna för hur regering ska bildas.
Ministären Monti är en följd av att Italiens politiska kris är ännu djupare än den ekonomiska. Sist och slutligen är det väljarna som måste göra bot och bättring och ta ansvar. Vill de slippa katastrof finns nu bara en utväg. De måste rösta fram partier som har vett och ansvar nog att sköta landet, och ge dem tillräckligt med mandat för att de ska ha övertaget över extremister, missnöjeshetsare och önsketänkare. "
Hela krönikan finns att läsa på den här adressen.
fredag 11 november 2011
Fortsatt oenighet i utredning om Tryckfrihetsförordningens framtid
I torsdags skrev jag i en gästkrönika i den kristna tidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro, om skillnaderna i tryckfrihetens grundlagsskydd mellan Sverige och andra länder, och om utvecklingen i den utredning om yttrandefrihetsfrågor där ordföranden, som är förre JK, har kommit i minoritet och fått en rad partiers ledamöter emot sig om uppbyggnaden av grundlagarna på detta område.
Hela artikeln finns på nätet på den här adressen. Här följer ett par klipp ur texten:
" Vi måste [numera] ... inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av
hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då farligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
I oktober klarnade det att de parlamentariska ledamöterna i den nu pågående utredningen – i
vart fall det stora flertalet – nu vill inrikta arbetet på översyn av nuvarande grundlagar. Olika
tillämpningsproblem och andra frågor ska då lösas inom Tryckfrihetsförordningen
och Yttrandefrihetsgrundlagen, utan systemskifte. ...
... Var konfliktlinjerna kommer att gå när utredningen kommer till mål återstår att se. Men att
ordföranden [, förre JK Göran] Lambertz blivit besviken över att få sådant mothugg från allians- och andra partier är inte oförklarligt. Så som han tillsattes – med direktiv som är djupt oroande
för tryckfrihetsvänner, och med en av den svenska tryckfrihetsmodellens mest profilerade motståndare som ordförande, alltså han själv – är det ju inte konstigt om han trodde sig ha fått grönt ljus från stora moderata maktpartiet att gå hårdhänt fram mot Tryckfrihetsförordningen.
Det är därför värt att lägga märke till att flera av de riksdagsledamöter som nu mest entydigt tagit avstånd från Lambertz planer faktiskt är just moderater. ..."
Hela artikeln finns på nätet på den här adressen. Här följer ett par klipp ur texten:
" Vi måste [numera] ... inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av
hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då farligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
I oktober klarnade det att de parlamentariska ledamöterna i den nu pågående utredningen – i
vart fall det stora flertalet – nu vill inrikta arbetet på översyn av nuvarande grundlagar. Olika
tillämpningsproblem och andra frågor ska då lösas inom Tryckfrihetsförordningen
och Yttrandefrihetsgrundlagen, utan systemskifte. ...
... Var konfliktlinjerna kommer att gå när utredningen kommer till mål återstår att se. Men att
ordföranden [, förre JK Göran] Lambertz blivit besviken över att få sådant mothugg från allians- och andra partier är inte oförklarligt. Så som han tillsattes – med direktiv som är djupt oroande
för tryckfrihetsvänner, och med en av den svenska tryckfrihetsmodellens mest profilerade motståndare som ordförande, alltså han själv – är det ju inte konstigt om han trodde sig ha fått grönt ljus från stora moderata maktpartiet att gå hårdhänt fram mot Tryckfrihetsförordningen.
Det är därför värt att lägga märke till att flera av de riksdagsledamöter som nu mest entydigt tagit avstånd från Lambertz planer faktiskt är just moderater. ..."
söndag 30 oktober 2011
Rätt recept: Slå vakt om frihandeln och motverka överdrivet riskabel utlåning
I Jönköpings-Posten i fredags (28/10) medverkade jag med ett inlägg i en av de viktigaste debatter som nu pågår - i vårt land och i andra länder - vad säger den internationella krisen i kreditväsende och statsfinanser om det ekonomiska systemet: Vad är krisens orsaker och vad är det vi skall ändra på?
Artikeln finns inte på tidningens hemsida, men dess text följer här:
Socialliberalism boten mot krisen
" KRISEN SOM SKAKAR Europa och världen har sin grund i både vänster- och högerpolitik. Fast det är bekvämt för många att bara vilja se en del av orsakerna, och att skylla allt på de syndabockar som det är mest opportunt att peka på.
Oförmågan i många länder att hålla statsfinanser i balans och reformera skatter och socialförsäkringar har ju orsakat mycket av den kroniska underskottspolitik som nu straffar sig. Som vi blivit vana att se svensk politik är de här orsakerna till krisen en katalog över några av den socialistiska vänsterns vanligare felsteg.
Men i många andra länder är det konservativa partier som varit delaktiga i, eller rentav huvudansvariga för, sådan politik som bevarat ineffektivitet och medfört underskott och stagnation.
DET ÄR OCKSÅ ett faktum att viktiga orsaker till krisen i finanssektorn ligger i ett visst slags höger-politik, där man i ideologisk förbindelse gjort föga skillnad på sådana statliga regler som är stödjande för marknadsekonomin och sådana som är nedbrytande.
Man har inte förstått – och ofta inte velat förstå – hur viktigt det är att staten har regelverk och tillsyn för att hålla bankers och andra finansinstitutioners riskexponering inom betryggande gränser.
Kortsynt och oförnuftigt har man framställt tillväxtökning genom alltför snabb kreditexpansion som en del av en avreglering och en frihet för kreativt företagande.
Man har också blundat för att många länders skattesystem innehåller en snedvridning som stimulerar stor skuldsättning och motverkar finansiering av såväl industriinvesteringar som bostäder och andra fastigheter med eget riskkapital.
ÄNNU EN RISK är att kriser i en slappt reglerad finanssektor av marknadsekonomins fiender tas som förevändning för att gå tillbaka till handelshinder, selektivt verkande regleringar och statlig dirigering av investeringar och ägande. Det finns många sådana inslag i debatten – man skjuter inte in sig på att skärpa kreditmarknadsregler eller på att reformera skatte-systemen utan på att angripa frihandeln, globaliseringen eller alla slags avregleringar, nästan oavsett vad de gäller.
Här gäller det verkligen att se upp. Ett av de säkraste sätten att fördjupa och förvärra en ekonomisk världskris är ett återfall i protektionism, med strafftullar, diskriminerande regleringar, importkontroller och andra handelshinder.
Så som världen numera ser ut måste vi vara beredda på att sådana angrepp mot marknadsekonomin – och mot allt vad liberalism heter – kan väntas inte bara från socialister på vänsterkanten, utan ännu mer från högerinriktade, nationalistiska eller auktoritära rörel-ser av många olika slag, som kan finnas på en skala från populism till fascism.
Men krisen har inte ändrat på att demokrati tillsammans med frihandel, marknadsekonomi och fritt näringsliv är vägen till varaktiga ekonomiska framsteg. De har lyft det ena landet efter det andra ur fattigdomen.
Att marknadsekonomin nu tillfälligt har saboterats inifrån, genom missriktad ekonomisk politik och vårdslöshet med bank- och kreditväsendet, ändrar inte på att frihandeln är det som kan ta Europa och världen ur en sådan här kris.
DET SYNSÄTT på politik och marknad som nu behövs ännu mer är det som i Sverige främst förknippas med den mångårige folkpartiledaren, nationalekonomen och Nobelpristagaren Bertil Ohlin. Han använde själv begreppet socialliberalism.
I centrum sätts då frihandeln och konkurrensen och det privata initiativet i produktionen, allt omgivet av ett fritt samhällssystem med demokrati och pressfrihet. Tullar, handelshinder, selektiva regleringar, yrkes-privilegier och statsdirigering av näringslivet förkastas. Men den liberala ekonomin lämnas inte utan uppsikt eller utan stöd av statliga funktioner.
DE SENARE SKA tvärtom vara ambitiösa och effektiva, inte minst inom utbildning och sociala trygghetssystem. Det gäller också att vårda marknadsekonomins viktiga funktioner och institutioner. Till det centrala hör då ett stabilt bank- och kreditväsende och ett stabilt penningvärde.
En sådan liberal politik står i tydlig motsats inte bara till den lättsinniga högerpolitik som försummat riskerna med ett instabilt bankväsende, och inte heller bara till den olycksaliga hybrid mellan missriktad socialism och förbittrad högerpopulism som kan leda till under-skottspolitik och övergiven frihandel.
FÖR DET FINNS en motsättning till. Det är nödvändigt men ibland kortsiktigt impopulärt att vara den som när bubblorna växer ställer sig upp som glädjedödare, med krav på försiktighet, åtstramning, en broms för överdriven skuldsättning och ett skattesystem som belönar arbete i stället för att belöna högt belånad egendom. "
Åke Wredén
Artikeln finns inte på tidningens hemsida, men dess text följer här:
Socialliberalism boten mot krisen
" KRISEN SOM SKAKAR Europa och världen har sin grund i både vänster- och högerpolitik. Fast det är bekvämt för många att bara vilja se en del av orsakerna, och att skylla allt på de syndabockar som det är mest opportunt att peka på.
Oförmågan i många länder att hålla statsfinanser i balans och reformera skatter och socialförsäkringar har ju orsakat mycket av den kroniska underskottspolitik som nu straffar sig. Som vi blivit vana att se svensk politik är de här orsakerna till krisen en katalog över några av den socialistiska vänsterns vanligare felsteg.
Men i många andra länder är det konservativa partier som varit delaktiga i, eller rentav huvudansvariga för, sådan politik som bevarat ineffektivitet och medfört underskott och stagnation.
DET ÄR OCKSÅ ett faktum att viktiga orsaker till krisen i finanssektorn ligger i ett visst slags höger-politik, där man i ideologisk förbindelse gjort föga skillnad på sådana statliga regler som är stödjande för marknadsekonomin och sådana som är nedbrytande.
Man har inte förstått – och ofta inte velat förstå – hur viktigt det är att staten har regelverk och tillsyn för att hålla bankers och andra finansinstitutioners riskexponering inom betryggande gränser.
Kortsynt och oförnuftigt har man framställt tillväxtökning genom alltför snabb kreditexpansion som en del av en avreglering och en frihet för kreativt företagande.
Man har också blundat för att många länders skattesystem innehåller en snedvridning som stimulerar stor skuldsättning och motverkar finansiering av såväl industriinvesteringar som bostäder och andra fastigheter med eget riskkapital.
ÄNNU EN RISK är att kriser i en slappt reglerad finanssektor av marknadsekonomins fiender tas som förevändning för att gå tillbaka till handelshinder, selektivt verkande regleringar och statlig dirigering av investeringar och ägande. Det finns många sådana inslag i debatten – man skjuter inte in sig på att skärpa kreditmarknadsregler eller på att reformera skatte-systemen utan på att angripa frihandeln, globaliseringen eller alla slags avregleringar, nästan oavsett vad de gäller.
Här gäller det verkligen att se upp. Ett av de säkraste sätten att fördjupa och förvärra en ekonomisk världskris är ett återfall i protektionism, med strafftullar, diskriminerande regleringar, importkontroller och andra handelshinder.
Så som världen numera ser ut måste vi vara beredda på att sådana angrepp mot marknadsekonomin – och mot allt vad liberalism heter – kan väntas inte bara från socialister på vänsterkanten, utan ännu mer från högerinriktade, nationalistiska eller auktoritära rörel-ser av många olika slag, som kan finnas på en skala från populism till fascism.
Men krisen har inte ändrat på att demokrati tillsammans med frihandel, marknadsekonomi och fritt näringsliv är vägen till varaktiga ekonomiska framsteg. De har lyft det ena landet efter det andra ur fattigdomen.
Att marknadsekonomin nu tillfälligt har saboterats inifrån, genom missriktad ekonomisk politik och vårdslöshet med bank- och kreditväsendet, ändrar inte på att frihandeln är det som kan ta Europa och världen ur en sådan här kris.
DET SYNSÄTT på politik och marknad som nu behövs ännu mer är det som i Sverige främst förknippas med den mångårige folkpartiledaren, nationalekonomen och Nobelpristagaren Bertil Ohlin. Han använde själv begreppet socialliberalism.
I centrum sätts då frihandeln och konkurrensen och det privata initiativet i produktionen, allt omgivet av ett fritt samhällssystem med demokrati och pressfrihet. Tullar, handelshinder, selektiva regleringar, yrkes-privilegier och statsdirigering av näringslivet förkastas. Men den liberala ekonomin lämnas inte utan uppsikt eller utan stöd av statliga funktioner.
DE SENARE SKA tvärtom vara ambitiösa och effektiva, inte minst inom utbildning och sociala trygghetssystem. Det gäller också att vårda marknadsekonomins viktiga funktioner och institutioner. Till det centrala hör då ett stabilt bank- och kreditväsende och ett stabilt penningvärde.
En sådan liberal politik står i tydlig motsats inte bara till den lättsinniga högerpolitik som försummat riskerna med ett instabilt bankväsende, och inte heller bara till den olycksaliga hybrid mellan missriktad socialism och förbittrad högerpopulism som kan leda till under-skottspolitik och övergiven frihandel.
FÖR DET FINNS en motsättning till. Det är nödvändigt men ibland kortsiktigt impopulärt att vara den som när bubblorna växer ställer sig upp som glädjedödare, med krav på försiktighet, åtstramning, en broms för överdriven skuldsättning och ett skattesystem som belönar arbete i stället för att belöna högt belånad egendom. "
Åke Wredén
Statens aktiekapital i ny brännvinspanna
Genom ALMI sätter staten in 10 miljoner i Mackmyras nya och större brännvinsfabrik i Gävle. Efter min kritiska artikel om detta i Gefle Dagblad har det varit artiklar om saken på ett par andra håll. - Se tillägg till texten under 9 oktober nedan!
fredag 28 oktober 2011
Lästips: Bjarne Nitovuori om finländsk politik under tidigare delen av Urho Kekkonens karriär
Urho Kekkonen var en skicklig maktutövare som under lång tid som president från 1956 dominerade finländsk politik. De mindre vackra sidorna var många, och både grundlag och politisk kultur i det nutida Finland är i viktiga avseenden ett avståndstagande från Kekkonen och hans metoder.
Bjarne Nitovuori, som under många år fram till sin pension var inrikespolitisk reporter på Hufvudstadsbladet, har i sin blogg på tidningens hemsida recenserat en biografi över Kekkonens gode vän och rådgivare Kaarlo Hillilä, som under årens lopp var minister, landshövding och chef för folkpensionsmyndigheten i Finland. Det är en läsvärd artikel, som finns på den här adressen.
Nitovuori skriver bland annat:
"... Då man i februari 1944 diskuterade de fredsvillkor, som Sovjetunionen då erbjöd, ville båda ge Åland till Sovjetunionen, Hillilä i stället för Petsamo, Kekkonen i stället för Karelen. "
Han avslutar artikeln så här:
Boken " ger en bild av hur korrumperad politiken var på den tiden och hur stor roll alkoholen spelade. I dagens politik, som domineras av en generation som inte upplevt krig och som inte gått i Kekkonens skola, går det snyggare till, får man förmoda."
Tilläggas kan att Hillilä figurerar ganska flitigt i presidenten J K Paasikivis berömda dagböcker, men nästan bara i första delen, som omfattar åren före 1948, då Hillilä tidvis var inrikes- och folkförsörjningsminister. Paasikivi hade då, åtminstone till en början, ett gott intryck av Hillilä. Efter regeringsskiftet 1948, då socialdemokraterna bildade regering med indirekt stöd från borgerliga riksdagsledamöter skymtar Hillilä i dagböckerna som en av deltagarna i agrarförbundets (centerpartiets) överläggning med kommunistpartiet och Sovjetdiplomater om hur man skulle kunna fälla den socialdemokratiska regeringen Fagerholm.
Boken är Kekkosen takapiru. Kaarlo Hillilän uskomaton elämä, av Timo J. Tuikkas. Den finns inte i svensk översättning.
Bjarne Nitovuori, som under många år fram till sin pension var inrikespolitisk reporter på Hufvudstadsbladet, har i sin blogg på tidningens hemsida recenserat en biografi över Kekkonens gode vän och rådgivare Kaarlo Hillilä, som under årens lopp var minister, landshövding och chef för folkpensionsmyndigheten i Finland. Det är en läsvärd artikel, som finns på den här adressen.
Nitovuori skriver bland annat:
"... Då man i februari 1944 diskuterade de fredsvillkor, som Sovjetunionen då erbjöd, ville båda ge Åland till Sovjetunionen, Hillilä i stället för Petsamo, Kekkonen i stället för Karelen. "
Han avslutar artikeln så här:
Boken " ger en bild av hur korrumperad politiken var på den tiden och hur stor roll alkoholen spelade. I dagens politik, som domineras av en generation som inte upplevt krig och som inte gått i Kekkonens skola, går det snyggare till, får man förmoda."
Tilläggas kan att Hillilä figurerar ganska flitigt i presidenten J K Paasikivis berömda dagböcker, men nästan bara i första delen, som omfattar åren före 1948, då Hillilä tidvis var inrikes- och folkförsörjningsminister. Paasikivi hade då, åtminstone till en början, ett gott intryck av Hillilä. Efter regeringsskiftet 1948, då socialdemokraterna bildade regering med indirekt stöd från borgerliga riksdagsledamöter skymtar Hillilä i dagböckerna som en av deltagarna i agrarförbundets (centerpartiets) överläggning med kommunistpartiet och Sovjetdiplomater om hur man skulle kunna fälla den socialdemokratiska regeringen Fagerholm.
Boken är Kekkosen takapiru. Kaarlo Hillilän uskomaton elämä, av Timo J. Tuikkas. Den finns inte i svensk översättning.
söndag 16 oktober 2011
Ett krav på en avsevärd omläggning av EU:s politik gentemot Eritrea
När folkpartiet liberalernas landsmöte i Karlstad avslutades i dag (16/10) var det sista beslutet ett uttalande om Dawit Isaaks fångenskap, som antogs på förslag av statsrådet Birgitta Ohlsson. Uttalandet innebär att den svenska politiken skall bli mer aktiv, men framför allt att fp kritiserar EU:s hittillsvarande attityd till Eritrea och de politiska fångarna där:
I uttalandet sades framför allt följande:
" Dawit Isaak ... har i år varit frihetsberövad i ett decennium. Tillsammans med tjugo andra fängslades han i september 2001 efter ett upprop för demokrati i Eritrea. Tio år i fångenskap — i strid mot allt vad rättsstat, mänskliga rättigheter och demokrati heter.
För Dawit Isaaks frihet måste den liberala rösten höras mer i svensk utrikespolitik. Vi måste öka insatserna utanför Sveriges gränser, genom att bland annat:
1. EU bör belägga president Afewerki och hans närmaste krets med inreseförbud. Frys deras tillgångar och utfärda riktade sanktioner mot dem.
2. Vi bör snarast skicka en högnivådelegation till Eritrea för att kräva att få möta Dawit Isaak tillsammans med ett läkarteam.
3. Allt bistånd som riskerar gynna Eritreas regering måste strypas. Enbart humanitärt bistånd som direkt hjälper det eritreanska folket ska ges.
4. Afrikanska Unionen, vår grannregion, måste mobiliseras som en allierad. Eritrea har kunnat vifta bort europeisk inblandning i det de kallar “interna angelägenheter”. De kan inte lika enkelt vifta undan sina afrikanska kollegor.
5. Svenska representanter på högsta nivå bör följa upp den Habeas-Corpus-inlaga som skickats till högsta domstolen i Asmara om Dawit Isaaks fall. "
Framför allt punkterna 1 och 3 innehåller förslag som skulle betyda en mycket stor förändring av EU-ländernas linje när det gäller relationerna till regimen i Eritrea. Det återstår att se om de övriga regeringspartierna kommer att dela den här uppfattningen.
I uttalandet sades framför allt följande:
" Dawit Isaak ... har i år varit frihetsberövad i ett decennium. Tillsammans med tjugo andra fängslades han i september 2001 efter ett upprop för demokrati i Eritrea. Tio år i fångenskap — i strid mot allt vad rättsstat, mänskliga rättigheter och demokrati heter.
För Dawit Isaaks frihet måste den liberala rösten höras mer i svensk utrikespolitik. Vi måste öka insatserna utanför Sveriges gränser, genom att bland annat:
1. EU bör belägga president Afewerki och hans närmaste krets med inreseförbud. Frys deras tillgångar och utfärda riktade sanktioner mot dem.
2. Vi bör snarast skicka en högnivådelegation till Eritrea för att kräva att få möta Dawit Isaak tillsammans med ett läkarteam.
3. Allt bistånd som riskerar gynna Eritreas regering måste strypas. Enbart humanitärt bistånd som direkt hjälper det eritreanska folket ska ges.
4. Afrikanska Unionen, vår grannregion, måste mobiliseras som en allierad. Eritrea har kunnat vifta bort europeisk inblandning i det de kallar “interna angelägenheter”. De kan inte lika enkelt vifta undan sina afrikanska kollegor.
5. Svenska representanter på högsta nivå bör följa upp den Habeas-Corpus-inlaga som skickats till högsta domstolen i Asmara om Dawit Isaaks fall. "
Framför allt punkterna 1 och 3 innehåller förslag som skulle betyda en mycket stor förändring av EU-ländernas linje när det gäller relationerna till regimen i Eritrea. Det återstår att se om de övriga regeringspartierna kommer att dela den här uppfattningen.
torsdag 13 oktober 2011
Dawit Isaak har tilldelats The Golden Pen of Freedom, medan de som håller honom inspärrad fortsätter att driva in skatt i Sverige
Den internationella tidningsutgivareföreningen World Association of Newspapers (WAN) har tilldelat Dawit Isaak utmärkelsen Golden Pen of Freedom. Dawit Isaak sitter sedan tio år inspärrad i Eritrea, som en av de redaktörer som fängslades när den påbörjade demokratiseringen av landet krossades och samtliga oberoende tidningar och andra massmedier stängdes. Tidningen Setit, där Dawit Isaak var verksam, var ett av offren när all fri opinionsbildning stoppades.
WAN har uppmärksammat Dawit Isaaks och hans medfångars situation under många år, och gjorde det medan det stora flertalet ledande medier i Sverige fortfarande var likgiltiga för ämnet. 2004 krävde såväl World Association of Newspapers som World Editors Forum att yttrandefriheten skulle återinföras i Eritrea och att Dawit Isaak skulle friges. Det var dock inte många svenskar som märkte att dessa ledande internationella pressorganisationer engagerade sig för en svensk medborgare. Deras aktion behandlades i stort sett som en icke-nyhet i Sverige.
Än värre var det med EU-kommissionen i Bryssel. Det följande är ett klipp från en kulturartikel jag skrev i Nerikes Allehanda 24 september 2007, och som dessvärre är i stort sett lika aktuell än i dag:
" Kommissionen i Bryssel tyckte inte att en krossad pressfrihet, döda och fängslade redaktörer och många tusental politiska fångar var något hinder mot att utarbeta ett flerårsavtal om att ge EU-pengar till regimen.
Det är också en märklig flathet i Europa när Eritreas regim tillåts föra ut de ganska stora belopp som samlas in från exileritreanerna. Dessa förmås med olika påtryckningar att betala två procent av sina inkomster till konton som regimen bland annat kan använda till vapenköp. Fanns bara viljan skulle EU kunna frysa dessa konton och hindra Eritrea att flytta pengar genom det europeiska banksystemet. Men än så länge kan regimen hålla Dawit Isaak inlåst och samtidigt helt ohindrat delfinansiera sitt förtryck via plusgiro, bankgiro och affärsbankernas system för utlandsbetalningar.
Någon som i likhet med Dawit Isaak är dramatiker skulle kunna få ihop en riktigt spydig samhällskritisk teaterpjäs om flatheten i bankvärlden och i EU. "
Det är alltså denna eritreanska skatteuppbörd under påtryckningar som nu fyra år senare har uppmärksammats av Sveriges Television.
* * *
[NA-artikeln som citeras ovan finns inte längre tillgänglig på Internet]
WAN har uppmärksammat Dawit Isaaks och hans medfångars situation under många år, och gjorde det medan det stora flertalet ledande medier i Sverige fortfarande var likgiltiga för ämnet. 2004 krävde såväl World Association of Newspapers som World Editors Forum att yttrandefriheten skulle återinföras i Eritrea och att Dawit Isaak skulle friges. Det var dock inte många svenskar som märkte att dessa ledande internationella pressorganisationer engagerade sig för en svensk medborgare. Deras aktion behandlades i stort sett som en icke-nyhet i Sverige.
Än värre var det med EU-kommissionen i Bryssel. Det följande är ett klipp från en kulturartikel jag skrev i Nerikes Allehanda 24 september 2007, och som dessvärre är i stort sett lika aktuell än i dag:
" Kommissionen i Bryssel tyckte inte att en krossad pressfrihet, döda och fängslade redaktörer och många tusental politiska fångar var något hinder mot att utarbeta ett flerårsavtal om att ge EU-pengar till regimen.
Det är också en märklig flathet i Europa när Eritreas regim tillåts föra ut de ganska stora belopp som samlas in från exileritreanerna. Dessa förmås med olika påtryckningar att betala två procent av sina inkomster till konton som regimen bland annat kan använda till vapenköp. Fanns bara viljan skulle EU kunna frysa dessa konton och hindra Eritrea att flytta pengar genom det europeiska banksystemet. Men än så länge kan regimen hålla Dawit Isaak inlåst och samtidigt helt ohindrat delfinansiera sitt förtryck via plusgiro, bankgiro och affärsbankernas system för utlandsbetalningar.
Någon som i likhet med Dawit Isaak är dramatiker skulle kunna få ihop en riktigt spydig samhällskritisk teaterpjäs om flatheten i bankvärlden och i EU. "
Det är alltså denna eritreanska skatteuppbörd under påtryckningar som nu fyra år senare har uppmärksammats av Sveriges Television.
* * *
[NA-artikeln som citeras ovan finns inte längre tillgänglig på Internet]
tisdag 11 oktober 2011
Så mycket Toblerone att det skulle behövas en bil för att kunna få den med sig
Den här morgonen (11/10 2011) har jag ett inlägg på debattsajten Newsmill, om hur Håkan Juholts felaktiga hyresersättning nu jämförs med de kontokortsräkningar som för - i de här dagarna - 16 år sedan stoppade Mona Sahlins första försök att bli statsminister.
Jag menar att den jämförelsen är mycket missvisande - de belopp det handlade om i kostnader för staten var i Mona Sahlins fall småsummor på tior och kanske hundralappar i räntekostnader. Det fel Håkan Juholt har medgivit är minst hundra gånger större. Min artikel på Newsmill finns på den här adressen, där jag också skriver att det kan vara klokt att hålla huvudet kallt i nyhetsförmedlingen när det gäller ett eventuellt åtal mot Juholt. Slutklämmen i texten är den här:
" Förtroendet är dock något som ställer hårdare krav än juridiken. Där vill jag bara göra ett enkelt påpekande. Mona Sahlins hundralappar hade inte gett henne mer Toblerone än att hon kunnat trycka ner askarna i en skapligt stor handväska. 160 000 kronor ger så mycket Toblerone att Håkan Juholt skulle behöva lasta en bil för att flytta den väldiga chokladhögen."
Jag menar att den jämförelsen är mycket missvisande - de belopp det handlade om i kostnader för staten var i Mona Sahlins fall småsummor på tior och kanske hundralappar i räntekostnader. Det fel Håkan Juholt har medgivit är minst hundra gånger större. Min artikel på Newsmill finns på den här adressen, där jag också skriver att det kan vara klokt att hålla huvudet kallt i nyhetsförmedlingen när det gäller ett eventuellt åtal mot Juholt. Slutklämmen i texten är den här:
" Förtroendet är dock något som ställer hårdare krav än juridiken. Där vill jag bara göra ett enkelt påpekande. Mona Sahlins hundralappar hade inte gett henne mer Toblerone än att hon kunnat trycka ner askarna i en skapligt stor handväska. 160 000 kronor ger så mycket Toblerone att Håkan Juholt skulle behöva lasta en bil för att flytta den väldiga chokladhögen."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
