Italiens politiska kris är ännu värre än den ekonomiska

Italien och Grekland har fått nya regeringar, som direkt följd av den ekonomiska krisen. I Grekland har enstaka högerministrar - totalt endast tre, från två partier - tagit på sig ministerposter som är perifera i förhållande till ekonomisk politik och krisåtgärder.

Socialdemokratiska PASOK bär fortfarande det mesta av bördan medan det förment "moderata" Nea Demokateia - kriminellt oansvariga enligt en uppmärksammad förkastelsedom från Sveriges Anders Borg - håller sig vid sidan så gott det går. Det var också under dessa "moderater" som Grekland förfalskade sina statsräkenskaper.

Både Grekland och Italien skulle behöva verklig socialliberalism, deras eländiga högerborgerliga partier har varit en olycka för båda länderna.

I Italien har det nu blivit en tjänstemannaregering som skall försök få igenom ett krisprogram med hoppande majoriteter. Det är nog det bästa möjliga en tid framåt men i grunden visar det hur djup Italiens politiska kris länge varit, med Berlusconi som ett av symptomen.

I Eskilstuna-Kuriren i dag medverkar jag med en gästkrönika om de nya ministärerna i Grekland och Italien. Slutklämmen är den här:

" Det återstår att se om Monti kan klara sig mer än några få månader med stöd av hoppande majoriteter.

I ett parlamentariskt system är tillfälliga tjänstemannaregeringar inte otänkbara. Finland har haft sådana några gånger. Ifall det bara är så som skiftande majoriteter kan samlas för ett nödvändigt program i ett akut läge kan det gå an. Även svensk grundlag ger utrymme för sådana nödlösningar.

Men parlamentarism är mer än att regeringen inte ska mötas av riksdagens direkta misstroende. Regeringen bör normalt komma ur riksdagen, och väljarna ska i allmänna val ge förutsättningarna för hur regering ska bildas.

Ministären Monti är en följd av att Italiens politiska kris är ännu djupare än den ekonomiska. Sist och slutligen är det väljarna som måste göra bot och bättring och ta ansvar. Vill de slippa katastrof finns nu bara en utväg. De måste rösta fram partier som har vett och ansvar nog att sköta landet, och ge dem tillräckligt med mandat för att de ska ha övertaget över extremister, missnöjeshetsare och önsketänkare. "

Hela krönikan finns att läsa på den här adressen.

Sveriges Television förfalskar ännu en gång svensk politisk historia

Ledningen för Sveriges Television tycks inte ha något emot att på nytt visa upp företagets sämsta sidor.

SVT sänder programserien "Hundra svenska år" i repris. Därmed upprepar SVT den förfalskning av svensk historia som kritiserades skarpt när serien sändes första gången.

Vad det handlar om skriver Håkan Holmberg om på ledarsidan i Upsala Nya Tidning (lib). Programseriens upphovsmän Olle Häger och Hans Villius raderade systematiskt bort liberalerna och deras statsministrar Karl Staaff och Nils Edén ur historien om striden för parlamentarism och allmän och lika rösträtt. De spred bilden att socialdemokraterna var ensamma i striden för demokratin. Samtidigt förskönade de bilden av kungen Gustav V, som i verkligheten länge stod på högerns sida i motståndet mot parlamentarism och allmän och lika rösträtt.

Håkan Holmbergs artikel i Upsala Nya Tidning finns på den här adressen.

Minnet av hur det egentligen gick till när Första Kammarens, monarkins och ämbetsmannamaktens motstånd mot parlamentarism och demokrati bröts är fortfarande efter omkring 100 år mycket obekväm på en del håll. Hägers och Villius programserie är ett av tecknen på detta. Ett annat är den ekande officiella tystnaden kring många av de 100-årsdagar som nu passerar ett århundrade efter den långa slutstriden om demokratiseringen 1905-1918. Om detta skrev jag i Eskilstuna-Kuriren 24 april 2011, på den här adressen.

Det är i år hundra år efter det första riksdagsvalet efter den första av de båda stora rösträttsreformerna, där rösträtten för män hade blivit nästan allmän. Valet medförde att Karl Staaff bildade den andra liberala regeringen, stödd på Andra Kammaren. Regeringens politik fälldes gång på gång av Första Kammaren, som byggde på graderad kommunalrätt. Fortsättningen blev borggårdskrisen, kungaregeringen Hammarskjöld, Edéns parlamentariska koalitionsregering efter högerns nederlag i andrakammarvaletvalet 1917 och det demokratiska genombrottet hösten 1918.

De som i likhet med Sveriges Television föredrar en förvrängd historieskrivning kommer att få många tillfällen de närmaste åren.