De som odlar generaliseringar och fördomar mot människor från andra länder bidrar också till att fördunkla internationella skillnader mellan förtryckare och offer och mellan rasism och offer för rasism.
Jag har skrivit om detta på debattplats i Skånska Dagbladet (c) härom dagen, närmast i anknytning till folkomröstningen södra Sudan och de tidigare krigen och folkrensningarna, i både södra Sudan och Darfur. Men det finns fler exempel på hur såväl diktaturmedlöpare som främlingsfientliga populister blandat ihop offren med förtryckarna eller valt fel sida. De som förföljdes av Saddam Hussein drogs till exempel över samma kam som diktatorns bödlar och hantlangare.
Länk till artikeln i Skånska Dagbladet finns här. Rubriken är "Den rasism som inte nämns vid sitt rätta namn", och jag skriver bland annat följande:
" Förtrycket av södra Sudan har varit en mycket lång och mycket blodig historia. Det är vanligt att den förtigs eller beskrivs med döljande omskrivningar. I likhet med massakrerna på kurder i Irak på 1990-talet och tidigare är detta en av de frågor där det i internationell politik och diplomati fortfarande anses starkt opassande att nämna saker vid deras rätta namn.
Vad det handlar om är nämligen sådan rasism som man inte talar om, arabers rasism mot svarta afrikaner. I Sudan har detta mörka kapitel pågått till nu. Såväl sydost om Sudan – i Östafrika – som väster om Sudan – längs Saharas sydkant ända till Atlanten - upphörde dock över tusen år av arabisk slavhandel och rasistisk exploatering successivt under senare delen av 1800- och början av 1900-talen.
De flesta känner åtminstone översiktligt till den europeiska slavhandeln från Västafrika under 1600-, 1700- och delvis även 1800-tal. Men mycket längre och med långt fler offer pågick en annan slavhandel där människor fångades in och drevs som boskap genom öknarna till arabiska länder och det turkiska väldet, alternativt fraktades till sjöss från Zanzibar i det arabiska slavhandelsimperiet Oman.
Kriget mot södra Sudan och fördrivningen av svarta bönder i Darfur är inga händelser som kommit plötsligt utan historiskt och ideologiskt sammanhang. De blev i stället nya varianter på gammalt våld.
I södra Sudan är en ganska stor del av befolkningen kristen, i Darfur är folk i allmänhet muslimer. Det gjorde ingen skillnad. De som utsattes för mord och etnisk rensning hade svart hudfärg, de talade inte arabiska. "
Jag skriver i Skånska Dagbladet också några rader om hur svensk nyhetsförmedling inte har förmått bryta med det internationella mönstret i de här frågorna:
" I arabländerna har pressfrihet och historisk forskning i allmänhet varit undertryckta. Tunisien som det nu talas mycket om är där inget undantag, utan ett fall bland många. Även i dag är det närmast omöjligt att offentligt ta upp den rasism från norr som är bakgrunden till att Sudan troligen kommer att klyvas i två nationer.
Mer anmärkningsvärt är att perspektivet från Senegal eller – intill helt nyligen - södra Sudan nästan aldrig synts eller hörts i svensk samhällsdebatt eller nyhetsförmedling. Arabiska synsätt på olika konfliktfrågor hör däremot till dem som oftast återges. "
Åtminstone några av mina artiklar om Darfur finns tillgängliga på nätet, till exempel här -Aftonbladet 17/9 2004, här - Dagen 5/3 2008 och här - Göteborgs-Posten 19/8 2006
måndag 31 januari 2011
fredag 21 januari 2011
Magnetfältet har kastats om - det öppna samhällets fiender lockas åter av högerextremism i olika former
Här är en repris, i ett ämne som tyvärr bevarat sin aktualitet. Texten publicerades på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren den 4 juni 2007.
I dessa dagar, med både inhemsk högerextremism, självmordsbombare och andra onda tidens tecken plockar jag fram den igen och gör den tillgänglig här på bloggen:
Ytterhögern leder åter i bokhyllorna
Av Åke Wredén
Vid besök i Stockholm brukade jag då och då läsa av en speciell barometer, för att se hur lufttrycket skiftade i den intellektuella världens längtan efter det auktoritära. Det var filosofihyllan i en bokhandel, en av huvudstadens största.
Högsta trycket stod alltid Friedrich Nietzsche för. En typisk notering var att det i hyllan fanns hela 23 olika verk av och om denne övermänniskoidealets, kristendomshatets och antiintellektualismens inflytelserike filosof.
Det akademiska intresset för Nietzsche har inte kommit plötsligt. Det är en del av en bredare omsvängning. De som lockas av det öppna samhällets radikala motsatser dras sedan minst ett par årtionden åter till det radikalaste till höger. En del av den nygamla Nietzschekulten kan man till exempel läsa om i en klarsynt men djupt oroande bok av Richard Wolin: The Seduction of Unreason, The Intellectual Romance with Fascism. Det är ingen lättläst bok, men den rekommenderas för dem som vill se extremismen i tid innan den vuxit sig farligt stark.
Platon, den grekiska antikens store pionjär för det totalitära samhällets teori, kom god trea efter tvåan Karl Marx. Hade det varit i gamla tider hade Marx, kommunisternas husgud, legat långt högre på barometern än Nietzsche.
Men allt i hyllan var inte filosofi för övermänniskoläror, demokratiförakt eller diktatur. Där stod även några av Karl Poppers böcker. Den som läst denne store demokrats vidräkning med Platon och dennes efterföljare i Det öppna samhället och dess fiender kan åtminstone glädjas åt att det ännu verkar finnas marknad för Popper. Men i Stockholms akademiska kretsar är det tydligen inte en på långa vägar lika stor marknad som för någon i trion Platon, Marx och Nietzsche.
Det senaste året har den där bokhandeln ändrat sitt sortiment och riktat in sig mer på en annan publik. Men när den fanns kvar, visade min barometer rätt? Är Stockholms intellektuella värld en ovanlig drivhusmiljö för totalitära idéer?
Nej, när jag sökt i en av de stora Internetbokhandlarna har jag fått upp något fler utgåvor av Nietzsche än av Marx, och det är då i Tyskland, England, USA och Sverige sammanlagt. Återutgivna Platonböcker är ännu vanligare, men det verkar inte skrivas lika mycket nytt om honom.
Det är inte ett svenskt utan ett internationellt fenomen att magnetfältet kastats om för det slags intellektuella som söker sig till varje tids totalitära utmaning mot det öppna samhället. Det tidiga 1900-talets hänförelse i Europas universitetsstäder inför fascismen och dess förstadier följdes av det senare 1900-talets skönmålning av Stalins, Maos och Castros polisstater.
Nu vänder sig åter kompassnålarna. Inte kommunismen utan yttersta högern har dragningskraften, från filosofers Nietzschekult, över folkhetsares grovpopulism ända till självmordsbombandets kamikazestetik.
I dessa dagar, med både inhemsk högerextremism, självmordsbombare och andra onda tidens tecken plockar jag fram den igen och gör den tillgänglig här på bloggen:
Ytterhögern leder åter i bokhyllorna
Av Åke Wredén
Vid besök i Stockholm brukade jag då och då läsa av en speciell barometer, för att se hur lufttrycket skiftade i den intellektuella världens längtan efter det auktoritära. Det var filosofihyllan i en bokhandel, en av huvudstadens största.
Högsta trycket stod alltid Friedrich Nietzsche för. En typisk notering var att det i hyllan fanns hela 23 olika verk av och om denne övermänniskoidealets, kristendomshatets och antiintellektualismens inflytelserike filosof.
Det akademiska intresset för Nietzsche har inte kommit plötsligt. Det är en del av en bredare omsvängning. De som lockas av det öppna samhällets radikala motsatser dras sedan minst ett par årtionden åter till det radikalaste till höger. En del av den nygamla Nietzschekulten kan man till exempel läsa om i en klarsynt men djupt oroande bok av Richard Wolin: The Seduction of Unreason, The Intellectual Romance with Fascism. Det är ingen lättläst bok, men den rekommenderas för dem som vill se extremismen i tid innan den vuxit sig farligt stark.
Platon, den grekiska antikens store pionjär för det totalitära samhällets teori, kom god trea efter tvåan Karl Marx. Hade det varit i gamla tider hade Marx, kommunisternas husgud, legat långt högre på barometern än Nietzsche.
Men allt i hyllan var inte filosofi för övermänniskoläror, demokratiförakt eller diktatur. Där stod även några av Karl Poppers böcker. Den som läst denne store demokrats vidräkning med Platon och dennes efterföljare i Det öppna samhället och dess fiender kan åtminstone glädjas åt att det ännu verkar finnas marknad för Popper. Men i Stockholms akademiska kretsar är det tydligen inte en på långa vägar lika stor marknad som för någon i trion Platon, Marx och Nietzsche.
Det senaste året har den där bokhandeln ändrat sitt sortiment och riktat in sig mer på en annan publik. Men när den fanns kvar, visade min barometer rätt? Är Stockholms intellektuella värld en ovanlig drivhusmiljö för totalitära idéer?
Nej, när jag sökt i en av de stora Internetbokhandlarna har jag fått upp något fler utgåvor av Nietzsche än av Marx, och det är då i Tyskland, England, USA och Sverige sammanlagt. Återutgivna Platonböcker är ännu vanligare, men det verkar inte skrivas lika mycket nytt om honom.
Det är inte ett svenskt utan ett internationellt fenomen att magnetfältet kastats om för det slags intellektuella som söker sig till varje tids totalitära utmaning mot det öppna samhället. Det tidiga 1900-talets hänförelse i Europas universitetsstäder inför fascismen och dess förstadier följdes av det senare 1900-talets skönmålning av Stalins, Maos och Castros polisstater.
Nu vänder sig åter kompassnålarna. Inte kommunismen utan yttersta högern har dragningskraften, från filosofers Nietzschekult, över folkhetsares grovpopulism ända till självmordsbombandets kamikazestetik.
Eksjö tingsrätt nedläggningshotad - men det är lokaltidningen i Växjö som går i spetsen för kritik mot nedläggningen
Domstolsverket vill åter lägga ned Eksjö tingsrätt. Verket driver en centraliseringslinje med en tingsrätt per län, utom i de största länen. På flera håll är denna centralisering genomförd, men förra gången överlevde Eksjö tingsrätt medan andra domstolar avskaffades.
När det nu är dags igen har Eksjö och Höglandet ingen lokaltidning med ambitioner och förmåga att tala för staden och bygden. Ledarsidan är avskaffad och tidningen nollställd när det gäller en linje i samhälllsfrågor. Även nyhetsbevakningen är starkt försvagad.
Vill man läsa en intressant och vägande kritik mot Domstolsverkets nedläggning, men också en del kritiska kommentarer om domstolen i Eksjö, så måste man gå till pressen i Växjö. Ännu en gång har en betydelsefull Höglandsfråga bevakats mycket bättre i Smålandsposten i Växjö än i Smålands-Tidningen som har Eksjö som utgivningsort. (För ett exempel i höstas: se denna blogg 28/10 2011).
Smålandspostens ledarkommentar om domstolsnedläggningarna i allmänhet och Eksjö i synnerhet finns att läsa även på Internet, och adressen är den här. Artikeln rekommenderas för läsning och för vidare spridning med e-post och på andra sätt.
När det nu är dags igen har Eksjö och Höglandet ingen lokaltidning med ambitioner och förmåga att tala för staden och bygden. Ledarsidan är avskaffad och tidningen nollställd när det gäller en linje i samhälllsfrågor. Även nyhetsbevakningen är starkt försvagad.
Vill man läsa en intressant och vägande kritik mot Domstolsverkets nedläggning, men också en del kritiska kommentarer om domstolen i Eksjö, så måste man gå till pressen i Växjö. Ännu en gång har en betydelsefull Höglandsfråga bevakats mycket bättre i Smålandsposten i Växjö än i Smålands-Tidningen som har Eksjö som utgivningsort. (För ett exempel i höstas: se denna blogg 28/10 2011).
Smålandspostens ledarkommentar om domstolsnedläggningarna i allmänhet och Eksjö i synnerhet finns att läsa även på Internet, och adressen är den här. Artikeln rekommenderas för läsning och för vidare spridning med e-post och på andra sätt.
onsdag 19 januari 2011
Amatörbotaniken i Sverige - en viktig grund för miljöengagemang och naturvårdsintresse
Om landskapsfloror skrev jag i en krönika i Eskilstuna-Kuriren i tisdags (18/1), och där hade jag även några rader om den smått legendaríske botanikern Erik Almquist, som länge arbetade som lektor i biologi och kemi i Eskilstuna.
Detta skrev jag apropå att det nyligen, efter stora ideella inventeringsarbeten, kommit ut en ny landskapsflora för Uppland. Den har ju en annan uppläggning än Erik Almquists klassiska avhandling Upplands vegetation och flora från 1929, men ändå utgör en fortsättning av samma tradition där där vetenskapsmän och amatörbotaniker tillsammans hållit den botaniska traditionen från Linné levande.
Almquist undersökte själv en stor mängd växtlokaler i Uppland, men hade även hjälp av andras iakttagelser och herbarier. Den nya landskapsfloran blev möjlig genom hela 219 ideella botaniskt kunniag personer som frivilligt utförde det stora inventeringsarbetet under femton år.
Om detta gjorde jag den här reflektionen i E-K:
" ... Erik Almquist och de 219 frivilliga som samlade in materialet till den nya floran som uppdaterar Almquists verk säger oss något viktigt om varifrån den svenska miljörörelsen kommer. Ibland kan det ju låta som om den är en ny uppfinning som går ut på att sortera sopor och störa vargjägare.
Men den verkliga grunden är växtintresset, som kommer från Linné och hållits levande i mer än 200 år. Korsbefruktningen mellan amatörbotaniker och den vetenskapliga världen pågår fortfarande. Till resultaten hör den ena läckra landskapsfloran efter den andra. "
Hela artikeln finns på nätet på den här adressen.
När det gäller landskapsfloror kan det för övrigt tilläggas att Smålands Flora, i två band utgiven härom året, faktiskt är en ännu mer tilltalande utgåva, med bland annat en mängd intressanta utflytstips för den växtintresserade. De som givit ut den nya Upplandsfloran förtjänar dock stort beröm för en mycket läcker bok, fylld med kunskap och naturkänsla.
Detta skrev jag apropå att det nyligen, efter stora ideella inventeringsarbeten, kommit ut en ny landskapsflora för Uppland. Den har ju en annan uppläggning än Erik Almquists klassiska avhandling Upplands vegetation och flora från 1929, men ändå utgör en fortsättning av samma tradition där där vetenskapsmän och amatörbotaniker tillsammans hållit den botaniska traditionen från Linné levande.
Almquist undersökte själv en stor mängd växtlokaler i Uppland, men hade även hjälp av andras iakttagelser och herbarier. Den nya landskapsfloran blev möjlig genom hela 219 ideella botaniskt kunniag personer som frivilligt utförde det stora inventeringsarbetet under femton år.
Om detta gjorde jag den här reflektionen i E-K:
" ... Erik Almquist och de 219 frivilliga som samlade in materialet till den nya floran som uppdaterar Almquists verk säger oss något viktigt om varifrån den svenska miljörörelsen kommer. Ibland kan det ju låta som om den är en ny uppfinning som går ut på att sortera sopor och störa vargjägare.
Men den verkliga grunden är växtintresset, som kommer från Linné och hållits levande i mer än 200 år. Korsbefruktningen mellan amatörbotaniker och den vetenskapliga världen pågår fortfarande. Till resultaten hör den ena läckra landskapsfloran efter den andra. "
Hela artikeln finns på nätet på den här adressen.
När det gäller landskapsfloror kan det för övrigt tilläggas att Smålands Flora, i två band utgiven härom året, faktiskt är en ännu mer tilltalande utgåva, med bland annat en mängd intressanta utflytstips för den växtintresserade. De som givit ut den nya Upplandsfloran förtjänar dock stort beröm för en mycket läcker bok, fylld med kunskap och naturkänsla.
torsdag 30 december 2010
Var finns fortsättningen på alliansregeringens skattepolitik?
Har alliansregeringen en skattepolitik utöver jobbskatteavdraget? Jag skrev om detta i en krönika i Eskilstuna-Kuriren 30/12 2010. Tyvärr går det inte att ge något klart positivt svar på den frågan - inte än så länge i alla fall.
Det är inget bra tecken att så lite hänt i de skattefrågor som togs upp av Globaliseringsrådet och som gäller Sveriges långsiktiga globala konkurrensförmåga:
" Betyder det något att fem ministrar i en sittande regering ställer sig bakom tanken på en ny omfattande skattereform? I maj 2009 kom slutrapporten från regeringen Reinfeldts ”globaliseringsråd”. Där föreslogs en ambitionshöjning i skattepolitiken, med en rad åtgärder för att stärka Sveriges internationella konkurrensförmåga.
" Betyder det något att fem ministrar i en sittande regering ställer sig bakom tanken på en ny omfattande skattereform? I maj 2009 kom slutrapporten från regeringen Reinfeldts ”globaliseringsråd”. Där föreslogs en ambitionshöjning i skattepolitiken, med en rad åtgärder för att stärka Sveriges internationella konkurrensförmåga.
Sedan har så gott som inget har hänt med de mycket intressanta och sakligt tungt vägande skattefrågor Globaliseringsrådet tog upp. Oavsett om valrörelsen var en god eller dålig ursäkt för att vänta, så kan ursäkten inte gälla längre. 2011 får regeringen Reinfeldt se till att visa upp vilken färdriktning den vill ha i skattepolitiken efter att ha infört jobbskatteavdraget. Kan man inte ge besked utsätter man sig för berättigad kritik om förlorad styrfart och idétorka."
söndag 26 december 2010
Juristkårens generationsskifte och inställningen till det fria ordet
Advokatkåren har ett fackligt intresse av att få inskränkningar i tryck- och yttrandefrihet. Om detta skrev jag i det här inlägget 19 januari 2006, i den numera nedlagda Pressens Tidning. Den tidningen är som sagt nedlagd, och artikeln finns inte tillgänglig på Internet. Så jag återger merparten av texten här på bloggen:
[Bakgrunden var det tryckfrihetsmål där Justitiekanslern åtalade ansvarige utgivaren för Expressen för grovt förtal av skådespelaren Mikael Persbrandt, sedan en artikel innehållit oriktiga påståenden om påstådd vård på behandlingshem för alkoholister. Detta åtal utlöste en omfattande debatt, som senare slutade med att Expressens utgivare dömdes för ett förtal som inte var grovt, medan JK:s försök att få en dom för det allvarligare brottet underkändes. Slutet på den historien blev att tryckfrihetslagstiftningen fungerade som den skulle. Frågan fick långt mindre proportioner än den haft i en del aggressiva angrepp på pressen och på tryckfriheten. Det fördes dock en principdebatt som gällde mycket mer än Presbrandt-fallet, och mitt inlägg var en del av den debatten.]
" ... Tryckfrihetsförordningens olika spärrar mot processer, straff och skadestånd är inte bara
skydd för nyhetsförmedling, religiös förkunnelse, konstnärlig frihet och samhällsdebatt.
De är också kraftfulla inskränkningar av advokatskråets förtjänstmöjligheter. De som skulle vilja ha det på annat sätt kan se England som föredöme. Där sköt skadeståndsbeloppen i ärekränkningsmål i höjden på ett spektakulärt sätt på 80-talet. Processer om, i svenska pengar, mångmiljonbelopp började höra till tidningsföretags riskkalkyler. För medier med bräcklig ekonomi blev det skäl att tänka efter många gånger inför hårdhänt granskning av personer och intressen i affärsliv, kändisvärld eller politik.
En rad av de viktiga skyddsreglerna i Tryckfrihetsförordningen är utformade så att de
hindrar just detta. Dit hör inte bara utgivarens ensamansvar och kravet på två tredjedels
majoritet i juryn, utan också att det inte går att processa fram prejudikat som binder nästa
tryckfrihetsjury. Fundamentalt är kravet att inget skadestånd kan dömas ut om inte juryns
kvalificerade majoritet funnit publiceringen vara brottslig, utifrån en grundlagsskyddad
brottskatalog som inte kan utvidgas processvägen.
Viktigt är att det bara går att ärekränka människor, inte juridiska personer. Väl så viktigt är att skadeståndsmöjligheten bara gäller förtal och förolämpning. Grundlagen förbjuder de suddigheter som finns på kontinenten, med skadestånd för publicering av uppgifter om privata förhållanden som inte är ärekränkande.
Det skulle vara en smärre guldgruva för advokatkåren om den kunde bli av med den sistnämnda restriktionen. Kan man få ut skadestånd för intrång i ”privacy” utan att visa
att någon förtalats öppnar sig vida möjligheter att ta ut arvoden. Olika ekonomiska intressen
kan på ett helt nytt sätt börja betala för att motverka obekväm publicitet. I England har
advokater utan större framgång försökt få domare att utan parlamentets inblandning införa
skadeståndsansvar för kränkt ”privacy”. För detta försöker man använda en aktivistisk
tolkning av Europakonventionen, där tryckfriheten underordnas privatlivsartikeln.
Förslag om att i svensk lag göra precis detta har kommit i spåren av ”Persbrandt-” och
”Carolinefallen”. I det senare ”fälldes” Tyskland i Strasbourg för att inte ha gått tillräckligt långt med förhandsförbud mot publicering när det gällde en prinsessa från Monaco. Detta har i sak inget med Expressen och Persbrandt att göra,eftersom det där gäller om Expressen förtalat skådespelaren. Prinsessan ville tvärtom ha förhandsförbud mot publiceringar som inte på något sätt var ärekränkande. Men det är väl att märka prinsessans framgång med det senare kravet som i ”Persbrandtdebatten” hållits fram som ett föredöme eller något Sverige ”måste” rätta sig efter.
Vi har varit vana vid en juristkår där många tongivande domare, akademiker och advokater varit passionerade anhängare av svensk tryckfrihetstradition. Med en juristgeneration som i stället hämtar värderingar från rättsordningar där tryckfrihetsförordning inte finns och där offentlighetsprincip är väsensfrämmande tilltar risken att delar av advokatkåren blir en lobby för ökade möjligheter att tjäna pengar på processer mot pressen.
En första, men inte sista, frontlinje blir då lätt kändisvärlden. Den lever av närgången
personpublicitet, men vill själv styra vad denna publicitet skall innehålla. Innan man rycks med i de enkla fördömandena av ”hänsynslösa medier” kan man begrunda ett exempel ur levande livet. För drygt 20 år sedan satt Frank Sinatra i ett helt privat sammanhang och spelade hasard på Golden Nugget i Atlantic City. Han krävde att en ung, kvinnlig anställd skulle blanda och dela korten från en vanlig kortlek, i stället för att ta korten ur den plomberade plastask casinot enligt lag måste använda för att förebygga fusk. Med grovt språk och översittaraktigt uppträdande använde Frank Sinatra sin ställning som kändis, och fick personalen att bryta mot reglerna.
Det spelades upp i TV. CBS sände film och ljud från casinots övervakningskamera. Det var foton från ett privat sammanhang, dessutom från en övervakningskamera som avslöjade en privatpersons uppförande när han trodde sig fri från medias spanande ögon.
Den som utan eftertanke hänger med i det slappa pratet med de suddiga gummiorden, som
”integritet”, ”kränkning”, ”uthängning” eller ”publicitetsskada” hamnar lätt i slutsatsen att
CBS utsatte en privatperson för ett hänsynslöst intrång i privatlivet. I själva verket var det en
värdefull insats CBS gjorde med att ”hänga ut” Frank Sinatra som den flåbuse och översittare
han verkligen var.
Kändisar har stor betydelse för värderingar, livsstil och affärsintressen. Hur de uppför sig är
inte i varje läge en privatsak. Just det som de anser vara privat kan vara det allmänheten skall få veta, genom en press som tar det fria ordets uppgift på allvar.
Men de sakuppgifter en tidning trycker skall förstås vara sanna, samtidigt som sakfel skall vara brott först om sakfelet innebär förtal."
[Bakgrunden var det tryckfrihetsmål där Justitiekanslern åtalade ansvarige utgivaren för Expressen för grovt förtal av skådespelaren Mikael Persbrandt, sedan en artikel innehållit oriktiga påståenden om påstådd vård på behandlingshem för alkoholister. Detta åtal utlöste en omfattande debatt, som senare slutade med att Expressens utgivare dömdes för ett förtal som inte var grovt, medan JK:s försök att få en dom för det allvarligare brottet underkändes. Slutet på den historien blev att tryckfrihetslagstiftningen fungerade som den skulle. Frågan fick långt mindre proportioner än den haft i en del aggressiva angrepp på pressen och på tryckfriheten. Det fördes dock en principdebatt som gällde mycket mer än Presbrandt-fallet, och mitt inlägg var en del av den debatten.]
" ... Tryckfrihetsförordningens olika spärrar mot processer, straff och skadestånd är inte bara
skydd för nyhetsförmedling, religiös förkunnelse, konstnärlig frihet och samhällsdebatt.
De är också kraftfulla inskränkningar av advokatskråets förtjänstmöjligheter. De som skulle vilja ha det på annat sätt kan se England som föredöme. Där sköt skadeståndsbeloppen i ärekränkningsmål i höjden på ett spektakulärt sätt på 80-talet. Processer om, i svenska pengar, mångmiljonbelopp började höra till tidningsföretags riskkalkyler. För medier med bräcklig ekonomi blev det skäl att tänka efter många gånger inför hårdhänt granskning av personer och intressen i affärsliv, kändisvärld eller politik.
En rad av de viktiga skyddsreglerna i Tryckfrihetsförordningen är utformade så att de
hindrar just detta. Dit hör inte bara utgivarens ensamansvar och kravet på två tredjedels
majoritet i juryn, utan också att det inte går att processa fram prejudikat som binder nästa
tryckfrihetsjury. Fundamentalt är kravet att inget skadestånd kan dömas ut om inte juryns
kvalificerade majoritet funnit publiceringen vara brottslig, utifrån en grundlagsskyddad
brottskatalog som inte kan utvidgas processvägen.
Viktigt är att det bara går att ärekränka människor, inte juridiska personer. Väl så viktigt är att skadeståndsmöjligheten bara gäller förtal och förolämpning. Grundlagen förbjuder de suddigheter som finns på kontinenten, med skadestånd för publicering av uppgifter om privata förhållanden som inte är ärekränkande.
Det skulle vara en smärre guldgruva för advokatkåren om den kunde bli av med den sistnämnda restriktionen. Kan man få ut skadestånd för intrång i ”privacy” utan att visa
att någon förtalats öppnar sig vida möjligheter att ta ut arvoden. Olika ekonomiska intressen
kan på ett helt nytt sätt börja betala för att motverka obekväm publicitet. I England har
advokater utan större framgång försökt få domare att utan parlamentets inblandning införa
skadeståndsansvar för kränkt ”privacy”. För detta försöker man använda en aktivistisk
tolkning av Europakonventionen, där tryckfriheten underordnas privatlivsartikeln.
Förslag om att i svensk lag göra precis detta har kommit i spåren av ”Persbrandt-” och
”Carolinefallen”. I det senare ”fälldes” Tyskland i Strasbourg för att inte ha gått tillräckligt långt med förhandsförbud mot publicering när det gällde en prinsessa från Monaco. Detta har i sak inget med Expressen och Persbrandt att göra,eftersom det där gäller om Expressen förtalat skådespelaren. Prinsessan ville tvärtom ha förhandsförbud mot publiceringar som inte på något sätt var ärekränkande. Men det är väl att märka prinsessans framgång med det senare kravet som i ”Persbrandtdebatten” hållits fram som ett föredöme eller något Sverige ”måste” rätta sig efter.
Vi har varit vana vid en juristkår där många tongivande domare, akademiker och advokater varit passionerade anhängare av svensk tryckfrihetstradition. Med en juristgeneration som i stället hämtar värderingar från rättsordningar där tryckfrihetsförordning inte finns och där offentlighetsprincip är väsensfrämmande tilltar risken att delar av advokatkåren blir en lobby för ökade möjligheter att tjäna pengar på processer mot pressen.
En första, men inte sista, frontlinje blir då lätt kändisvärlden. Den lever av närgången
personpublicitet, men vill själv styra vad denna publicitet skall innehålla. Innan man rycks med i de enkla fördömandena av ”hänsynslösa medier” kan man begrunda ett exempel ur levande livet. För drygt 20 år sedan satt Frank Sinatra i ett helt privat sammanhang och spelade hasard på Golden Nugget i Atlantic City. Han krävde att en ung, kvinnlig anställd skulle blanda och dela korten från en vanlig kortlek, i stället för att ta korten ur den plomberade plastask casinot enligt lag måste använda för att förebygga fusk. Med grovt språk och översittaraktigt uppträdande använde Frank Sinatra sin ställning som kändis, och fick personalen att bryta mot reglerna.
Det spelades upp i TV. CBS sände film och ljud från casinots övervakningskamera. Det var foton från ett privat sammanhang, dessutom från en övervakningskamera som avslöjade en privatpersons uppförande när han trodde sig fri från medias spanande ögon.
Den som utan eftertanke hänger med i det slappa pratet med de suddiga gummiorden, som
”integritet”, ”kränkning”, ”uthängning” eller ”publicitetsskada” hamnar lätt i slutsatsen att
CBS utsatte en privatperson för ett hänsynslöst intrång i privatlivet. I själva verket var det en
värdefull insats CBS gjorde med att ”hänga ut” Frank Sinatra som den flåbuse och översittare
han verkligen var.
Kändisar har stor betydelse för värderingar, livsstil och affärsintressen. Hur de uppför sig är
inte i varje läge en privatsak. Just det som de anser vara privat kan vara det allmänheten skall få veta, genom en press som tar det fria ordets uppgift på allvar.
Men de sakuppgifter en tidning trycker skall förstås vara sanna, samtidigt som sakfel skall vara brott först om sakfelet innebär förtal."
onsdag 22 december 2010
Antiliberal medielag hotar det fria ordet i Ungern
Om nya hot mot det fria ordet i Ungern - det senaste exemplet på en alarmerande antiliberal politisk utveckling i EU:s tillträdande ordförandeland - har jag skrivit i en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) i dag:
" Till nyår sätter sig Ungerns ministrar i ordförandestolarna i EU. Dit kommer de belastade av nya lagar som hotar tryck- och yttrandefrihet i Ungern. En statlig myndighet för medietillsyn har getts makt att ingripa mot innehåll i tv, radio, tidningar och internetmedier.
Skillnaderna mellan EU-länderna är stora när det gäller skyddet – eller bristen på skydd – för det fria ordet. Med nuvarande politiska utveckling i Ungern växer skillnaderna.
Sett med svenska ögon är ett statligt tillsynsorgan med myndighetsmakt mot många slags medier en oacceptabel sak. ... I Budapest ... har den statliga mediemyndigheten just getts makt att lägga straffavgifter på både statliga och privata medier som påstås inte följa vagt formulerade bestämmelser om innehållet. Etermedier, press och internetmedier utsätts för ett ekonomiskt hot, som sannerligen inte blir mindre av att det härskande högerpartiet packat hela mediemyndighetens styrelse med egna anhängare.
Den antiliberala utvecklingen i Ungern och i detta regeringsparti blir allt mer alarmerande. Efter kommunismens fall hade Ungen en tid två inflytelserika partier som båda sade sig vara liberala. Det ena av dessa har nu upphört, medan det andra bytte sida till det konservativa och kristdemokratiska lägret och sedan marscherade vidare ut på högerkanten med sådana tilltag som de nya medielagarna.
En dålig merit för EU:s ordförandeland! "
" Till nyår sätter sig Ungerns ministrar i ordförandestolarna i EU. Dit kommer de belastade av nya lagar som hotar tryck- och yttrandefrihet i Ungern. En statlig myndighet för medietillsyn har getts makt att ingripa mot innehåll i tv, radio, tidningar och internetmedier.
Skillnaderna mellan EU-länderna är stora när det gäller skyddet – eller bristen på skydd – för det fria ordet. Med nuvarande politiska utveckling i Ungern växer skillnaderna.
Sett med svenska ögon är ett statligt tillsynsorgan med myndighetsmakt mot många slags medier en oacceptabel sak. ... I Budapest ... har den statliga mediemyndigheten just getts makt att lägga straffavgifter på både statliga och privata medier som påstås inte följa vagt formulerade bestämmelser om innehållet. Etermedier, press och internetmedier utsätts för ett ekonomiskt hot, som sannerligen inte blir mindre av att det härskande högerpartiet packat hela mediemyndighetens styrelse med egna anhängare.
Den antiliberala utvecklingen i Ungern och i detta regeringsparti blir allt mer alarmerande. Efter kommunismens fall hade Ungen en tid två inflytelserika partier som båda sade sig vara liberala. Det ena av dessa har nu upphört, medan det andra bytte sida till det konservativa och kristdemokratiska lägret och sedan marscherade vidare ut på högerkanten med sådana tilltag som de nya medielagarna.
En dålig merit för EU:s ordförandeland! "
söndag 19 december 2010
Fröjdas vart sinne! Julen är verkligen något att fira
Julfröjd och julfrosseri har jag funderat lite kring, eller kanske snarare kåserat om, i den kristna veckotidningen Hemmets Vän i Örebro den 9 december 2010 . Texten finns på nätet, på den här adressen.
I artikeln satte jag ett par frågetecken för det ganska vanliga gnället över att julen firas så rejält med även mat och paket:
" ... Julhandeln totalt var 1993 och 2009 nästan exakt lika stor som andel av hushållens konsumtion. Om julruschen är en köphysteri är vi tydligen oförändrat hysteriska så här års, men har – i genomsnitt – fått mer pengar att vara hysteriska med. Det sistnämnda är ju ännu ett tänkvärt skäl att lägga mer pengar på goda ändamål som inte har med den egna familjens julglädje att göra.
Men sist och slutligen är ju frågan – skulle det vara mer tro och mer kyrkligt om det var mindre klappar och mindre mat vid jul. Det är ju inte så säkert. Det är inte julfriden, stillheten och stämningen som är julens evangelium. Att Jesus blev människa för att bära våra synder på korset är ett dramatiskt, befriande underverk, något mycket häftigare än en mys- och trivseltillställning.
Nej, som det så riktigt heter i psalmen: ”Fröjdas vart sinne!”
Först julmat och klappar. Sedan julotta. "
I artikeln satte jag ett par frågetecken för det ganska vanliga gnället över att julen firas så rejält med även mat och paket:
" ... Julhandeln totalt var 1993 och 2009 nästan exakt lika stor som andel av hushållens konsumtion. Om julruschen är en köphysteri är vi tydligen oförändrat hysteriska så här års, men har – i genomsnitt – fått mer pengar att vara hysteriska med. Det sistnämnda är ju ännu ett tänkvärt skäl att lägga mer pengar på goda ändamål som inte har med den egna familjens julglädje att göra.
Men sist och slutligen är ju frågan – skulle det vara mer tro och mer kyrkligt om det var mindre klappar och mindre mat vid jul. Det är ju inte så säkert. Det är inte julfriden, stillheten och stämningen som är julens evangelium. Att Jesus blev människa för att bära våra synder på korset är ett dramatiskt, befriande underverk, något mycket häftigare än en mys- och trivseltillställning.
Nej, som det så riktigt heter i psalmen: ”Fröjdas vart sinne!”
Först julmat och klappar. Sedan julotta. "
fredag 17 december 2010
Lästips: The New Republic om Richard Holbrooke
Den här dödsrunan i The New Republic har jag inte hittat själv. Peter Wolodarski på Dagens Nyheter tipsar om den i deras ledarredaktions twitter-flöde.
Den mycket välskrivna och tänkvärda runan över Richard Holbrooke - tidigare biträdande utrikesminister och mycket annat - finns på den här adressen.
Richard Holbrooke var, då han hastigt avled i Washington, president Obamas främsta politiska medhjälpare i frågor om Pakistan och Afghanistan. Han är mest berömd för att som Bill Clintons biträdande utrikesminister ha framtvingat fredsuppgörelsen efter Bosnienkriget - i det s.k. Daytonavtalet.
Den mycket välskrivna och tänkvärda runan över Richard Holbrooke - tidigare biträdande utrikesminister och mycket annat - finns på den här adressen.
Richard Holbrooke var, då han hastigt avled i Washington, president Obamas främsta politiska medhjälpare i frågor om Pakistan och Afghanistan. Han är mest berömd för att som Bill Clintons biträdande utrikesminister ha framtvingat fredsuppgörelsen efter Bosnienkriget - i det s.k. Daytonavtalet.
tisdag 14 december 2010
Räddningspaketet för Irland
Gunnar Hökmark [ledamot (m) av EU-parlamentet] har i ett inlägg på sin blogg om räddningspaketet för Irland lagt in en länk med hänvisning till det jag för ett litet tag sedan skrev om Irland och företagsbeskattningen.
Gunnar Hökmarks text i ämnet finns här.
Gunnar Hökmarks text i ämnet finns här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
