Den 22/9 2011 gjorde jag ett kort inlägg på debattsajten Newsmill, i anknytning till tvisterna hos Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Dessa hade då medfört att forskningschefen slutat och att SNS mångårige medarbetare, statsvetarprofessorn Olof Petersson också gett sig av. Den direkta orsaken till stridigheterna var en forskningsrapport om privatiseringar, som jag inte kommenterade och inte heller har läst.
Däremot gjorde jag på Newsmill en annan iakttagelse - om enögdheten i kritiken från andra delar av den näringslivsbetalda organisationsvärlden. Jag skrev så här:
" Vilken kritik har man från det hållet ägnat åt just den nu avgångne Olof Petersson? Det fanns ett skäl till sådan kritik. Olof Petersson ägnade flera år åt att ha SNS som plattform för en kampanj mot den svenska Tryckfrihetsförordningen.
Hela det svenska tryckfrihetssystemet, med dess rötter i Anders Chydenius epokgörande reform 1766, A G Silverstolpes pånyttfödda tryckfrihet 1810 och Natanael Gärdes och andras stora insats efter andra världskrigets järnår ville han kasta över bord. I stället borde Sverige övergå till den kontinentala modell där tryckfriheten har ett långt svagare skydd och där det fria ordet är utsatt för angrepp från penningmakten på ett sätt som dessbättre inte är tänkbart i Sverige.
Detta pågick länge, och vad jag vet var det alltid tyst - helt tyst - från det håll kritiken mot SNS nu kommer från. "
Jag skrev att den kampanjen mot tryckfriheten i mina ögon solkade SNS varumärke - men tydligen var den inte något problem för SNS nuvarande kritiker.
Det här inlägget finns i dess helhet på den här adressen, (tillsammans med en del prov på debattkulturens nivå i nätmediers kommentarspalter).
Bakgrunden är att SNS - med Olof Petersson i spetsen för ett flerårigt projekt - gav ut böcker 2004 och 2007 med förslag på radikala grundlagsändringar, som bland mycket annat innebar att Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen skulle tas bort. Det de ville lämna kvar av grundlagsskyddet för det fria ordet var vissa övergripande principer. Resten skulle flyttas ned i vanlig lag, som kvickt skulle kunna ändras, utan mellanliggande riksdagsval. Den lagen skulle också bli lätt att angripa med internationell juridik, där det fria ordet har långt svagare skydd än vad det har i nu gällande svensk grundlag. Vad SNS i detta projekt propagerade för var i realiteten en mycket avsevärd sänkning av skyddsnivån för det fria ordet i Sverige.
Vad detta i praktiken skulle kunna dra med sig tog jag upp i en rad artiklar i olika tidningar. Det följande utförliga citatet är hämtat ur en av dessa artiklar, som jag skrev i en replikväxling på debattplats i Upsala Nya Tidning i september 2004:
" Att det svenska grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet är starkast i världen beror på att det inte som i ganska många andra länder består av enstaka principförklaringar på grundlagsnivå och en stor utspädningsmöjlighet i vanlig lag eller av rättsskapande domstolar. I Sverige är den närmare innebörden och viktiga avgränsningar av mycket centrala principer intagna direkt i grundlagstexterna.
Vad det betyder visas till exempel av meddelar- och anonymitetsskyddet och efterforskningsförbudet. Dessa gör att de som lämnar uppgifter för publicering har ett mycket starkare skydd hos oss än i andra länder. Men samtidigt kan inte sådana regler reduceras till en enkel grundsats eller några få meningar. Man behöver till exempel reglera villkoren för att medieföretagens och deras anställdas tystnadsplikt om anonyma meddelare i sällsynta undantagsfall kan få genombrytas. Det här området har sex, delvis komplicerade paragrafer i Tryckfrihetsförordningen, och rörelseutrymmet för tolkning vid sidan om grundlagen är därmed mycket snävt begränsat.
Om det i stället – enligt SNS-författarnas modell – på grundlagsnivå fanns antingen ingenting eller bara en ”kort och koncis” principbestämmelse om meddelar- och anonymitetsskydd, skulle principens verkliga innebörd vara lämnad för tolkning och utspädning genom annan lag eller domstolspraxis eller båda. ... Det är fullkomligt tydligt att SNS-radikalernas program när det gäller tryckfriheten innebär att det effektiva grundlagsskyddet för meddelarfriheten helt eller till stor del tas bort.
På samma sätt är det med en annan grundsten i svensk tryckfrihet, ensamansvaret, som innebär att det bara är en person i en noga reglerad ansvarskedja som kan bära det straffrättsliga ansvaret, och att det finns bestämda villkor för att ta ett steg nedåt i den ansvarskedjan. Skall detta ha något verkligt innehåll alls kräver det en preciserad reglering som är anpassad för olika slag av medier, de som har och de som inte har ansvariga utgivare.
Ensamansvaret är fundamentalt för att hindra förföljelser med skadeståndshot mot uppgiftslämnare, enskilda journalister, tidningsdistributörer o.s.v. Samtidigt skall det inte kunna kringgås, det behövs regler som gör att det framgår vem den ensamansvarige är. Detta fyller ett femtontal grundlagsparagrafer i dag. Ersätts det med något ”kort och koncist” är en av tryckfrihetens mest centrala delar reducerad till ett tomt skal, såvitt gäller skyddet på grundlagsnivå.
På samma sätt är det med det fåtal tryckfrihetsbrott som i dag finns. De kan inte bli fler utan grundlagsändring med mellanliggande riksdagsval och folkomröstningsmöjlighet som extra skyddsnät. Detta brukar kallas för den dubbla täckningens princip. Såväl brottsdom som skadestånd är möjliga endast om det är brottsligt enligt juryns två tredjedels majoritet och straffbelagt enligt både grundlag och brottsbalk. Detta kräver att en brottskatalog är inskriven i grundlag. Skall det i stället vara något ”kort och koncist” försvinner kravet på den dubbla täckningen och det blir mycket lättare att införa nya tryckfrihetsbrott.
Olof Petersson och hans tre medförfattare hos SNS sätter, bakom en rökridå av slagordsbetonade motiveringar, verkligen yxan till roten på den svenska tryckfrihetstraditionen. Men för det de ändå vill flytta över i en ny grundlag tänker de sig obligatorisk folkomröstning vid ändring. Det är detta som påstås vara att skyddet stärks. Men eftersom det mesta av det som ger stadga och styrka åt tryckfriheten därefter finns på andra ställen än i grundlag har detta folkomröstningskrav ingen verkan på många punkter där risken för att tryckfriheten inskränks är störst. Om skyddet på dessa punkter är ett tomt skal hjälper det inte att få folkomrösta om det tomma skalet, eftersom det inte är detta utan själva substansen som ljusets fiender kommer att vilja ändra på."
Dessa exempel i UNT-artikeln är inte någon fullständig redogörelse för den stora mängd faror för det fria ordet som skulle följa med det systemskifte SNS propagerade för. Men exemplen bör ge en bild av frågans allvar. Och det var lika notervärt som oroande hur kritiken mot SNS den gången helt uteblev från de näringslivsorganisationer och andra som nu gått spetsen för att driva fram personalskiften hos SNS.
Det var det jag skrev om på Newsmill. Det kan för övrigt tilläggas att landets ganska stora kår av professorer och doktorander i statsvetenskap också var påfallande tyst inför SNS sätt att använda professorstitlar i deras akademiska ämne i ett långvarigt projekt där försvagad tryckfrihet blev ett centralt krav.
Visar inlägg med etikett juristkår yttrandefrihet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett juristkår yttrandefrihet. Visa alla inlägg
tisdag 4 oktober 2011
söndag 26 december 2010
Juristkårens generationsskifte och inställningen till det fria ordet
Advokatkåren har ett fackligt intresse av att få inskränkningar i tryck- och yttrandefrihet. Om detta skrev jag i det här inlägget 19 januari 2006, i den numera nedlagda Pressens Tidning. Den tidningen är som sagt nedlagd, och artikeln finns inte tillgänglig på Internet. Så jag återger merparten av texten här på bloggen:
[Bakgrunden var det tryckfrihetsmål där Justitiekanslern åtalade ansvarige utgivaren för Expressen för grovt förtal av skådespelaren Mikael Persbrandt, sedan en artikel innehållit oriktiga påståenden om påstådd vård på behandlingshem för alkoholister. Detta åtal utlöste en omfattande debatt, som senare slutade med att Expressens utgivare dömdes för ett förtal som inte var grovt, medan JK:s försök att få en dom för det allvarligare brottet underkändes. Slutet på den historien blev att tryckfrihetslagstiftningen fungerade som den skulle. Frågan fick långt mindre proportioner än den haft i en del aggressiva angrepp på pressen och på tryckfriheten. Det fördes dock en principdebatt som gällde mycket mer än Presbrandt-fallet, och mitt inlägg var en del av den debatten.]
" ... Tryckfrihetsförordningens olika spärrar mot processer, straff och skadestånd är inte bara
skydd för nyhetsförmedling, religiös förkunnelse, konstnärlig frihet och samhällsdebatt.
De är också kraftfulla inskränkningar av advokatskråets förtjänstmöjligheter. De som skulle vilja ha det på annat sätt kan se England som föredöme. Där sköt skadeståndsbeloppen i ärekränkningsmål i höjden på ett spektakulärt sätt på 80-talet. Processer om, i svenska pengar, mångmiljonbelopp började höra till tidningsföretags riskkalkyler. För medier med bräcklig ekonomi blev det skäl att tänka efter många gånger inför hårdhänt granskning av personer och intressen i affärsliv, kändisvärld eller politik.
En rad av de viktiga skyddsreglerna i Tryckfrihetsförordningen är utformade så att de
hindrar just detta. Dit hör inte bara utgivarens ensamansvar och kravet på två tredjedels
majoritet i juryn, utan också att det inte går att processa fram prejudikat som binder nästa
tryckfrihetsjury. Fundamentalt är kravet att inget skadestånd kan dömas ut om inte juryns
kvalificerade majoritet funnit publiceringen vara brottslig, utifrån en grundlagsskyddad
brottskatalog som inte kan utvidgas processvägen.
Viktigt är att det bara går att ärekränka människor, inte juridiska personer. Väl så viktigt är att skadeståndsmöjligheten bara gäller förtal och förolämpning. Grundlagen förbjuder de suddigheter som finns på kontinenten, med skadestånd för publicering av uppgifter om privata förhållanden som inte är ärekränkande.
Det skulle vara en smärre guldgruva för advokatkåren om den kunde bli av med den sistnämnda restriktionen. Kan man få ut skadestånd för intrång i ”privacy” utan att visa
att någon förtalats öppnar sig vida möjligheter att ta ut arvoden. Olika ekonomiska intressen
kan på ett helt nytt sätt börja betala för att motverka obekväm publicitet. I England har
advokater utan större framgång försökt få domare att utan parlamentets inblandning införa
skadeståndsansvar för kränkt ”privacy”. För detta försöker man använda en aktivistisk
tolkning av Europakonventionen, där tryckfriheten underordnas privatlivsartikeln.
Förslag om att i svensk lag göra precis detta har kommit i spåren av ”Persbrandt-” och
”Carolinefallen”. I det senare ”fälldes” Tyskland i Strasbourg för att inte ha gått tillräckligt långt med förhandsförbud mot publicering när det gällde en prinsessa från Monaco. Detta har i sak inget med Expressen och Persbrandt att göra,eftersom det där gäller om Expressen förtalat skådespelaren. Prinsessan ville tvärtom ha förhandsförbud mot publiceringar som inte på något sätt var ärekränkande. Men det är väl att märka prinsessans framgång med det senare kravet som i ”Persbrandtdebatten” hållits fram som ett föredöme eller något Sverige ”måste” rätta sig efter.
Vi har varit vana vid en juristkår där många tongivande domare, akademiker och advokater varit passionerade anhängare av svensk tryckfrihetstradition. Med en juristgeneration som i stället hämtar värderingar från rättsordningar där tryckfrihetsförordning inte finns och där offentlighetsprincip är väsensfrämmande tilltar risken att delar av advokatkåren blir en lobby för ökade möjligheter att tjäna pengar på processer mot pressen.
En första, men inte sista, frontlinje blir då lätt kändisvärlden. Den lever av närgången
personpublicitet, men vill själv styra vad denna publicitet skall innehålla. Innan man rycks med i de enkla fördömandena av ”hänsynslösa medier” kan man begrunda ett exempel ur levande livet. För drygt 20 år sedan satt Frank Sinatra i ett helt privat sammanhang och spelade hasard på Golden Nugget i Atlantic City. Han krävde att en ung, kvinnlig anställd skulle blanda och dela korten från en vanlig kortlek, i stället för att ta korten ur den plomberade plastask casinot enligt lag måste använda för att förebygga fusk. Med grovt språk och översittaraktigt uppträdande använde Frank Sinatra sin ställning som kändis, och fick personalen att bryta mot reglerna.
Det spelades upp i TV. CBS sände film och ljud från casinots övervakningskamera. Det var foton från ett privat sammanhang, dessutom från en övervakningskamera som avslöjade en privatpersons uppförande när han trodde sig fri från medias spanande ögon.
Den som utan eftertanke hänger med i det slappa pratet med de suddiga gummiorden, som
”integritet”, ”kränkning”, ”uthängning” eller ”publicitetsskada” hamnar lätt i slutsatsen att
CBS utsatte en privatperson för ett hänsynslöst intrång i privatlivet. I själva verket var det en
värdefull insats CBS gjorde med att ”hänga ut” Frank Sinatra som den flåbuse och översittare
han verkligen var.
Kändisar har stor betydelse för värderingar, livsstil och affärsintressen. Hur de uppför sig är
inte i varje läge en privatsak. Just det som de anser vara privat kan vara det allmänheten skall få veta, genom en press som tar det fria ordets uppgift på allvar.
Men de sakuppgifter en tidning trycker skall förstås vara sanna, samtidigt som sakfel skall vara brott först om sakfelet innebär förtal."
[Bakgrunden var det tryckfrihetsmål där Justitiekanslern åtalade ansvarige utgivaren för Expressen för grovt förtal av skådespelaren Mikael Persbrandt, sedan en artikel innehållit oriktiga påståenden om påstådd vård på behandlingshem för alkoholister. Detta åtal utlöste en omfattande debatt, som senare slutade med att Expressens utgivare dömdes för ett förtal som inte var grovt, medan JK:s försök att få en dom för det allvarligare brottet underkändes. Slutet på den historien blev att tryckfrihetslagstiftningen fungerade som den skulle. Frågan fick långt mindre proportioner än den haft i en del aggressiva angrepp på pressen och på tryckfriheten. Det fördes dock en principdebatt som gällde mycket mer än Presbrandt-fallet, och mitt inlägg var en del av den debatten.]
" ... Tryckfrihetsförordningens olika spärrar mot processer, straff och skadestånd är inte bara
skydd för nyhetsförmedling, religiös förkunnelse, konstnärlig frihet och samhällsdebatt.
De är också kraftfulla inskränkningar av advokatskråets förtjänstmöjligheter. De som skulle vilja ha det på annat sätt kan se England som föredöme. Där sköt skadeståndsbeloppen i ärekränkningsmål i höjden på ett spektakulärt sätt på 80-talet. Processer om, i svenska pengar, mångmiljonbelopp började höra till tidningsföretags riskkalkyler. För medier med bräcklig ekonomi blev det skäl att tänka efter många gånger inför hårdhänt granskning av personer och intressen i affärsliv, kändisvärld eller politik.
En rad av de viktiga skyddsreglerna i Tryckfrihetsförordningen är utformade så att de
hindrar just detta. Dit hör inte bara utgivarens ensamansvar och kravet på två tredjedels
majoritet i juryn, utan också att det inte går att processa fram prejudikat som binder nästa
tryckfrihetsjury. Fundamentalt är kravet att inget skadestånd kan dömas ut om inte juryns
kvalificerade majoritet funnit publiceringen vara brottslig, utifrån en grundlagsskyddad
brottskatalog som inte kan utvidgas processvägen.
Viktigt är att det bara går att ärekränka människor, inte juridiska personer. Väl så viktigt är att skadeståndsmöjligheten bara gäller förtal och förolämpning. Grundlagen förbjuder de suddigheter som finns på kontinenten, med skadestånd för publicering av uppgifter om privata förhållanden som inte är ärekränkande.
Det skulle vara en smärre guldgruva för advokatkåren om den kunde bli av med den sistnämnda restriktionen. Kan man få ut skadestånd för intrång i ”privacy” utan att visa
att någon förtalats öppnar sig vida möjligheter att ta ut arvoden. Olika ekonomiska intressen
kan på ett helt nytt sätt börja betala för att motverka obekväm publicitet. I England har
advokater utan större framgång försökt få domare att utan parlamentets inblandning införa
skadeståndsansvar för kränkt ”privacy”. För detta försöker man använda en aktivistisk
tolkning av Europakonventionen, där tryckfriheten underordnas privatlivsartikeln.
Förslag om att i svensk lag göra precis detta har kommit i spåren av ”Persbrandt-” och
”Carolinefallen”. I det senare ”fälldes” Tyskland i Strasbourg för att inte ha gått tillräckligt långt med förhandsförbud mot publicering när det gällde en prinsessa från Monaco. Detta har i sak inget med Expressen och Persbrandt att göra,eftersom det där gäller om Expressen förtalat skådespelaren. Prinsessan ville tvärtom ha förhandsförbud mot publiceringar som inte på något sätt var ärekränkande. Men det är väl att märka prinsessans framgång med det senare kravet som i ”Persbrandtdebatten” hållits fram som ett föredöme eller något Sverige ”måste” rätta sig efter.
Vi har varit vana vid en juristkår där många tongivande domare, akademiker och advokater varit passionerade anhängare av svensk tryckfrihetstradition. Med en juristgeneration som i stället hämtar värderingar från rättsordningar där tryckfrihetsförordning inte finns och där offentlighetsprincip är väsensfrämmande tilltar risken att delar av advokatkåren blir en lobby för ökade möjligheter att tjäna pengar på processer mot pressen.
En första, men inte sista, frontlinje blir då lätt kändisvärlden. Den lever av närgången
personpublicitet, men vill själv styra vad denna publicitet skall innehålla. Innan man rycks med i de enkla fördömandena av ”hänsynslösa medier” kan man begrunda ett exempel ur levande livet. För drygt 20 år sedan satt Frank Sinatra i ett helt privat sammanhang och spelade hasard på Golden Nugget i Atlantic City. Han krävde att en ung, kvinnlig anställd skulle blanda och dela korten från en vanlig kortlek, i stället för att ta korten ur den plomberade plastask casinot enligt lag måste använda för att förebygga fusk. Med grovt språk och översittaraktigt uppträdande använde Frank Sinatra sin ställning som kändis, och fick personalen att bryta mot reglerna.
Det spelades upp i TV. CBS sände film och ljud från casinots övervakningskamera. Det var foton från ett privat sammanhang, dessutom från en övervakningskamera som avslöjade en privatpersons uppförande när han trodde sig fri från medias spanande ögon.
Den som utan eftertanke hänger med i det slappa pratet med de suddiga gummiorden, som
”integritet”, ”kränkning”, ”uthängning” eller ”publicitetsskada” hamnar lätt i slutsatsen att
CBS utsatte en privatperson för ett hänsynslöst intrång i privatlivet. I själva verket var det en
värdefull insats CBS gjorde med att ”hänga ut” Frank Sinatra som den flåbuse och översittare
han verkligen var.
Kändisar har stor betydelse för värderingar, livsstil och affärsintressen. Hur de uppför sig är
inte i varje läge en privatsak. Just det som de anser vara privat kan vara det allmänheten skall få veta, genom en press som tar det fria ordets uppgift på allvar.
Men de sakuppgifter en tidning trycker skall förstås vara sanna, samtidigt som sakfel skall vara brott först om sakfelet innebär förtal."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
