Om massmorden i Norge har jag skrivit en signerad artikel på Eskilstuna-Kurirens ledarsida i dag (25/7 2011). Jag pekar bland annat på att gärningsmannen - som sedan dess häktats - är en del av den yttre högerns nätmiljö:
" Nätmiljön där samhällshat och gruppfördomar blandas är en gemensam livsluft för alla slags partier och militanta företeelser ute på den kanten. Det är också i den nätmiljön det syns var Anders Behring Breivik hör hemma. Han är inte en traditionell brunskjorta. Han har däremot börjat i Carl I Hagens missnöjesparti, och radikaliserats under inflytande av en ultrakonservativ riktning i modern europeisk nyfascism. "
Slutsatsen i artikeln är den här:
" En del inblickar i Anders Behring Breiviks egna påståenden och ett par av hans favoritsajter på nätet säger mig att den historiska rekvisitan, med tempelriddare och annat som kan vara rena fantasier, är utanverk. Centralt är däremot bisarra konspirationsidéer – som att USA:s statsledning i årtionden försökt bryta sönder Europas sociala strukturer och att alla Natoländer nu verkar för västländernas islamisering.En fast kärna återstår till slut: våldet. Som ofta med terrorister är deras påståenden om vad de sägs tro på ihåliga. Det de verkligen dyrkar är döden, och dödandet."
Hela krönikan i Eskilstuna-Kuriren finns här.
måndag 25 juli 2011
måndag 18 juli 2011
Skandalen kring News of the World - en riskabel sak som kan sluta ned ännu sämre villkor för tryckfriheten i Storbritannien
Tabloidpressen i London har länge utmärkt sig med en blandning av mycket som varit lågt eller cyniskt och dessemellan en del avslöjanden som varit obekväma för många men journalistiskt värdefulla. Särskilt Murdochkoncernens tabloider, med The Sun i spetsen har också haft inflytande genom sin ohejdade kampanjjournalistik på nyhetsplats, och genom att ägaren stödde labour när labour var på väg att bli regeringsdugligt under Tony Blair, för att sedan stödja de konservativa inför det senaste valet, då tories under Cameron hade återfått regeringsdugligheten.
De redaktionella arbetsmetoderna har länge framstått som hårdföra och ibland som rena övertramp. Samtidigt har den brittiska pressen gång på gång invecklats i juridiska konflikter där den konfronterats med det fria ordets allmänt skakiga ställning i England och en domarmakt som tenderat att skärpa lagen utan parlamentets hörande.
Den senaste tiden har kritiken mot Murdochs tabloider övergått i en hejdundrande skandal, som egentligen grott i flera år och sedan ett par år sett allvarlig ut då The Guardian kunde avslöja att Murdochföretagen betalat stora skadestånd i förlikningar som verkade vara till för att tysta ned vad som förekommit ifråga om ett slags detektivbyråer som plockat fram information på icke lagliga vägar, bland annat genom att hacka mobilers röstbrevlådor.
Nu har söndagstabloiden News of the World lbrådstörtat agts ned, olika personer i Murdochgruppen har anhållits mer eller mindre tillfälligt, ett par mycket högt uppsatta polischefer har tvingats gå och premiärministern Cameron är i blåsväder.
Innan den senaste spektakulära tillspetsningen där polisledningen kom i centrum skrev jag (12/7) en krönika om saken i Eskilstuna-Kuriren, där jag pekade på att det är stor risk att skandalen leder till att tryckfrihetsvänliga initiativ rinner ut i sanden och att förslag som är klart negativa för tryckfihet och nyhetsförmedling i stället genomdrivs.
Storbritannien skulle vara i stort behov av en mer liberal tryckfrihetslagstiftning, men Murdochtidningarna kan nu i stället ha bidragit till en antiliberal utveckling.
Detta tog jag upp i krönikan i E-K, som finns här och som nnehåller en del detaljer som inte synts mycket i övrig svensk press.
De redaktionella arbetsmetoderna har länge framstått som hårdföra och ibland som rena övertramp. Samtidigt har den brittiska pressen gång på gång invecklats i juridiska konflikter där den konfronterats med det fria ordets allmänt skakiga ställning i England och en domarmakt som tenderat att skärpa lagen utan parlamentets hörande.
Den senaste tiden har kritiken mot Murdochs tabloider övergått i en hejdundrande skandal, som egentligen grott i flera år och sedan ett par år sett allvarlig ut då The Guardian kunde avslöja att Murdochföretagen betalat stora skadestånd i förlikningar som verkade vara till för att tysta ned vad som förekommit ifråga om ett slags detektivbyråer som plockat fram information på icke lagliga vägar, bland annat genom att hacka mobilers röstbrevlådor.
Nu har söndagstabloiden News of the World lbrådstörtat agts ned, olika personer i Murdochgruppen har anhållits mer eller mindre tillfälligt, ett par mycket högt uppsatta polischefer har tvingats gå och premiärministern Cameron är i blåsväder.
Innan den senaste spektakulära tillspetsningen där polisledningen kom i centrum skrev jag (12/7) en krönika om saken i Eskilstuna-Kuriren, där jag pekade på att det är stor risk att skandalen leder till att tryckfrihetsvänliga initiativ rinner ut i sanden och att förslag som är klart negativa för tryckfihet och nyhetsförmedling i stället genomdrivs.
Storbritannien skulle vara i stort behov av en mer liberal tryckfrihetslagstiftning, men Murdochtidningarna kan nu i stället ha bidragit till en antiliberal utveckling.
Detta tog jag upp i krönikan i E-K, som finns här och som nnehåller en del detaljer som inte synts mycket i övrig svensk press.
onsdag 6 juli 2011
Mörkandet av det politiska ansvaret - inget som upphörde när det kalla kriget tog slut
Under det kalla kriget hade Sverige en samverkan med ett antal Natoländer, i signalspaning och annan underrättelsetjänst samt i förberedelser för krigföring tillsammans efter ett angrepp från Sovjetunionen. Detta inleddes i stor hemlighet av Tage Erlanders socialdemokratiska regering och fortsatte under koalitionen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet, liksom under de senare socialdemokratiska och icke-socialistiska regeringarna fram till sovjetsystemets sammanbrott.
Vi kan utgå från att liknande samarbete förekommer i dag när det gäller inte minst underrättelsetjänst av olika slag. För detta finns det mycket starka skäl, och sådana fanns också för en tyst samverkan med Natoländer under det kalla kriget.
En del av det som sades om alliansfrihetens innebörd var dock missvisande, och med tiden blev det rätt vanligt att direkt vilseledande beskrivningar lämnades till den svenska allmänheten. Detta var både onödigt och olyckligt, och numera borde det vara möjligt att säga hur det verkligen var. Trots två olika statliga utredningar är dock historieomskrivningen delvis ofullständig och omstridd.
Om detta handlar en intressant och läsvärd bok av Mikael Holmström, mångårig reporter på Svenska Dagbladet: ”Den dolda alliansen”.
Men det finns också exempel från senare tid än det kalla kriget på att man i militära frågor fattat beslut i former som var ägnade att dölja det politiska ställningstagandet och göra ansvaret oklart inför väljarna. I Karlskoga-Kuriren 6/7 2011 har jag skrivit en gästkrönika om ett sådant fall, uthyrningen av artilleriradar från det svenska försvaret till framför allt Storbritannien och Kanada.
Denna fråga togs upp på nytt av den politiska veckotidningen Fokus i slutet av juni, och slogs upp som om ”smusslet” var ett stort avslöjande. I själva verket skrevs det om saken redan 2003, i vart fall i Dagens Nyheter, och det var redan då tydligt att regeringen helst inte ville stå för det beslut som i praktiken hade fattats.
I artikeln i Karlskoga-Kuriren (som inte finns på tidningens hemsida) skrev jag det här:
”Mycket som gäller rikets säkerhet talar man inte om. En del måste vara hemligt, även i offentlighetsprincipens hemland. Men mer än så har förekomit: Beslut utan papper. Arkiv som bränts för att hindra historisk forskning.
Känsliga ärenden har fixats på krokvägar för att sudda till det politiska ansvaret. 2003-04 lånades artilleriradar ut från svenska armén till Storbritannien och Kanada, för att de skulle ha den i krig, i Irak och Afghanistan.
Radarenheterna med varumärket ”Arthur” är tillbaka i Sverige. För några dagar sedan tog veckotidningen Fokus åter upp den ganska bortglömda historien om hur den mycket avancerade radarn hyrdes ut.
Försvaret hyrde via Materielverket ut den till ett dotterbolag till Ericsson (i dag ägt av Saab i Linköping) som hyrde ut den till brittiska och kanadensiska armén. Tillverkaren fick vara mellanhand. Formellt beslut togs av en avdelningschef med generallöjtnants grad.
Jag menar att Göran Perssons S-regering hade goda skäl för hyresaffären. Regeringen såg det visserligen som politiskt bekvämast att inte stödja kriget för att avsätta Saddam Hussein. Men det hade varit en djupt ovänlig handling mot ett par av vårt lands bästa vänner att inte hjälpa England och Kanada.
Britterna hade hos Ericsson beställt radarn ”Arthur”, som blixtsnabbt räknar ut var fientligt artilleri står. Men det var leveranstid, britterna behövde radarn genast.
Sverige hade gott om egna radarenheter och Sovjethotet var borta. Det hade då varit både utrikespolitiskt fel och skadligt för svensk försvarsindustri att gynna Saddam med ett nej till Blair. Men hur gavs regeringens klartecken?
Inte alls, försökte dåvarande försvarsministern Leni Björklund påstå 2003. Det sades vara myndighetsbeslut på lägre nivå.
Det var inte så trovärdigt. Det påminde däremot om hur känsliga saker under det kalla kriget avgjordes med socialdemokratiska ministrars muntliga eller tysta godkännande, utan papper, utan protokoll. Hur nära Sverige samverkade med Nato har varit mörklagt. Delvis pågår mörkandet än.
Med den hotfulla sovjetiska militärstaten som nära granne fanns också ytterst starka skäl att hålla många försvarsmakts- och underrättelsehemligheter extremt hemliga. Men dessvärre mörkades det även för att partitaktiskt slippa medge hur det mest högtravande talet om neutralitet varit osant.
Mikael Holmström på Svenska Dagbladet avslöjar i en ny bok, ”Den dolda alliansen”, en hel del om Natosamarbetet som borde offentliggjorts senast för 10-15 år sedan. Han intervjuade förre statsministern Ingvar Carlsson om hur beslut kunde gå till. Om försvaret genom ÖB redovisat muntligen för regeringen och ministern inte sagt nej var det klart att gå vidare.
Det är något sådant som kan anas bakom uthyrningen av ”Arthur” till britterna när de skulle skydda sina soldater mot Saddams artilleri i Irak.
Numera är Saddam sedan länge störtad, radarn återlämnad, hyran betald. Vad sanningen än är kan den inte hota Sveriges säkerhet.”
Artikeln i Fokus finns här, och Dagens Nyheters artikel om samma sak 8/9 2003 finns här.
Vi kan utgå från att liknande samarbete förekommer i dag när det gäller inte minst underrättelsetjänst av olika slag. För detta finns det mycket starka skäl, och sådana fanns också för en tyst samverkan med Natoländer under det kalla kriget.
En del av det som sades om alliansfrihetens innebörd var dock missvisande, och med tiden blev det rätt vanligt att direkt vilseledande beskrivningar lämnades till den svenska allmänheten. Detta var både onödigt och olyckligt, och numera borde det vara möjligt att säga hur det verkligen var. Trots två olika statliga utredningar är dock historieomskrivningen delvis ofullständig och omstridd.
Om detta handlar en intressant och läsvärd bok av Mikael Holmström, mångårig reporter på Svenska Dagbladet: ”Den dolda alliansen”.
Men det finns också exempel från senare tid än det kalla kriget på att man i militära frågor fattat beslut i former som var ägnade att dölja det politiska ställningstagandet och göra ansvaret oklart inför väljarna. I Karlskoga-Kuriren 6/7 2011 har jag skrivit en gästkrönika om ett sådant fall, uthyrningen av artilleriradar från det svenska försvaret till framför allt Storbritannien och Kanada.
Denna fråga togs upp på nytt av den politiska veckotidningen Fokus i slutet av juni, och slogs upp som om ”smusslet” var ett stort avslöjande. I själva verket skrevs det om saken redan 2003, i vart fall i Dagens Nyheter, och det var redan då tydligt att regeringen helst inte ville stå för det beslut som i praktiken hade fattats.
I artikeln i Karlskoga-Kuriren (som inte finns på tidningens hemsida) skrev jag det här:
”Mycket som gäller rikets säkerhet talar man inte om. En del måste vara hemligt, även i offentlighetsprincipens hemland. Men mer än så har förekomit: Beslut utan papper. Arkiv som bränts för att hindra historisk forskning.
Känsliga ärenden har fixats på krokvägar för att sudda till det politiska ansvaret. 2003-04 lånades artilleriradar ut från svenska armén till Storbritannien och Kanada, för att de skulle ha den i krig, i Irak och Afghanistan.
Radarenheterna med varumärket ”Arthur” är tillbaka i Sverige. För några dagar sedan tog veckotidningen Fokus åter upp den ganska bortglömda historien om hur den mycket avancerade radarn hyrdes ut.
Försvaret hyrde via Materielverket ut den till ett dotterbolag till Ericsson (i dag ägt av Saab i Linköping) som hyrde ut den till brittiska och kanadensiska armén. Tillverkaren fick vara mellanhand. Formellt beslut togs av en avdelningschef med generallöjtnants grad.
Jag menar att Göran Perssons S-regering hade goda skäl för hyresaffären. Regeringen såg det visserligen som politiskt bekvämast att inte stödja kriget för att avsätta Saddam Hussein. Men det hade varit en djupt ovänlig handling mot ett par av vårt lands bästa vänner att inte hjälpa England och Kanada.
Britterna hade hos Ericsson beställt radarn ”Arthur”, som blixtsnabbt räknar ut var fientligt artilleri står. Men det var leveranstid, britterna behövde radarn genast.
Sverige hade gott om egna radarenheter och Sovjethotet var borta. Det hade då varit både utrikespolitiskt fel och skadligt för svensk försvarsindustri att gynna Saddam med ett nej till Blair. Men hur gavs regeringens klartecken?
Inte alls, försökte dåvarande försvarsministern Leni Björklund påstå 2003. Det sades vara myndighetsbeslut på lägre nivå.
Det var inte så trovärdigt. Det påminde däremot om hur känsliga saker under det kalla kriget avgjordes med socialdemokratiska ministrars muntliga eller tysta godkännande, utan papper, utan protokoll. Hur nära Sverige samverkade med Nato har varit mörklagt. Delvis pågår mörkandet än.
Med den hotfulla sovjetiska militärstaten som nära granne fanns också ytterst starka skäl att hålla många försvarsmakts- och underrättelsehemligheter extremt hemliga. Men dessvärre mörkades det även för att partitaktiskt slippa medge hur det mest högtravande talet om neutralitet varit osant.
Mikael Holmström på Svenska Dagbladet avslöjar i en ny bok, ”Den dolda alliansen”, en hel del om Natosamarbetet som borde offentliggjorts senast för 10-15 år sedan. Han intervjuade förre statsministern Ingvar Carlsson om hur beslut kunde gå till. Om försvaret genom ÖB redovisat muntligen för regeringen och ministern inte sagt nej var det klart att gå vidare.
Det är något sådant som kan anas bakom uthyrningen av ”Arthur” till britterna när de skulle skydda sina soldater mot Saddams artilleri i Irak.
Numera är Saddam sedan länge störtad, radarn återlämnad, hyran betald. Vad sanningen än är kan den inte hota Sveriges säkerhet.”
Artikeln i Fokus finns här, och Dagens Nyheters artikel om samma sak 8/9 2003 finns här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
