Vargfrågan bör avgöras i Sverige - inte på EU-nivå!

Jag menar att regeringen gör rätt i att inte vika sig för försöket att flytta avgörandet i Sveriges vargpolitik långt från väljarna - till Bryssel. Detta tog jag upp i min senaste gästkrönika i Karlskoga-Kuriren (onsdagen den 13/4 2011) . Här är några utdrag ur den krönikan:

" Vad kostar flygbiljetten för en varg? Nyss åkte gråben charterflyg från Gällivare till Dalarna. Servicenivån är rätt hög, sovkupé, och så mycket uppvaktande personal per passagerare att ett vanligt charterbolag skulle gå omkull. ...

Eller en annan fråga: Vad är personaltätheten i vargomsorgen? Det är arbetsamt att hålla ordning på vargarna, följa deras väg med sändare, leta spår i snön, administrera licensjakten, obducera asen för att bedöma inavelns missbildningar, och tampas med EU-kommissionen och alla andra som kräver fler eller färre vargar. Det är gissningsvis lägre personaltäthet än i daghemmen men högre än i fritidshemmen.

Man kan göra lustig över det. Men är vargpolitiken därför fel? Nej. Den respektlösa inledningen på den här krönikan säger inte att jag tänker delta i ylandet mot miljöministern Andreas Carlgren. Han stretar med att försöka verkställa en kompromiss som samlade både allianspartierna och socialdemokraterna i riksdagen.

" Jag skrev också att ibland är en målkonflikt sådan att den kan hanteras bara med en kompromiss som kostar pengar och ändå inte gör alla nöjda. Vargfrågan är ett exempel på detta:

" Landsbygdsintresset är färre vargar. Naturvårdsintresset fler vargar. Dubbelt upp, 450 vargar, var senaste budet. Jag har svårt att se en annan och bättre utväg än att fortsätta den väg regeringen nu följer: Skydda rennäringen mot vargen, jakt för att bromsa tillväxten av vargstammen och ge lokalbefolkningen tillfälle att skjuta – samt tillförsel av en del vargar utifrån för att motverka inavel. Biljettpriset på vargflyget är då inte det stora problemet. "

Långt mer störande och stötande är, enligt min mening, oviljan på flera håll att acceptera fattade demokratiska beslut:

"En sådan här målkonflikt bör avgöras parlamentariskt. Noll vargar kan det inte bli och inte 450 heller. Då kompromiss är gjord ska man finna sig även i beslut man själv inte gillar. Men en minoritet som förlorat i riksdagen har nu kunnat mobilisera EU-byråkratin för att ställa riksdagen åt sidan. Sådant händer även i en del andra frågor, och kan i onödan skada väljarförtroendet för EU-samarbetet.

Förre tyske förbundspresidenten Roman Herzog har kallat det för en glidande centralisering som blivit inbyggd i EU-systemet: De som förlorar en fråga på hemmaplan försöker ofta flytta makt och beslut till EU-nivå. Det underlättas av tänjbara, oklara EU-regler och av ambitioner hos EU-organen att vidga sin makt. Det har nu hänt även i vargfrågan. De som vill ha minst 450 vargar, ingen licensjakt och mindre hänsyn till lokalbefolkningen har åsiktsgemenskap med tjänstemän i Bryssel, och dessa saknar nämnvärd respekt för den demokratiska processen i Sverige."

Annie Johansson (c) - en skenliberal representant för Timbroförbundarna inom centerpartiet

I ett annat sammanhang har jag skrivit om den nuvarande rikspolitikens båda ledande småländska centerpartister att jordbruksminister Erlandsson i Kronoberg är en bondeförbundare och riksdagsledamoten (och tilltänkta partiledarkandidaten) Annie Johansson i Värnamo en Timbroförbundare. [OBS Betr. namnändring m m se Tillägg 2 längst ned i texten]

Vatten på kvarn har jag fått tack vare en högst observant krönika i Upsala Nya Tidning av Aron Lund, som har lagt märke till den anmärkningsvärt högervridna ensidigheten i de ideologiska böcker som Annie Johansson rekommenderar på sin centerpartistiska hemsida.

På en del håll i centerpartiet anses det nu fint att beskriva sig som liberal. Vi som minns Olof Johansson och en del andra framträdande centerpartister har alltid satt en del frågetecken för substansen i denna påstådda liberalism. När det gäller Annie Johansson måste frågetecknen bli rätt stora. Ursäkta det följande ganska långa klippet ur Aron Lunds krönika i Upsala Nya Tidning!

[På sin hemsida rekommenderar riksdagsledamoten Annie Johansson (c) ... ]"för ideologisk vägledning ... sammanlagt tre böcker — alla utgivna på Timbro förlag. En är oförarglig (Johan Norbergs globaliseringsoptimistiska Till världskapitalismens försvar) men de andra två uppseendeväckande, åtminstone som riktmärken för någon som ska representera centerpartiet.

Nästa lästips är Robert Nozicks Anarki, stat och utopi, en nyliberal utredning av vad staten kan tillåtas göra i ett samhälle som postulerar att äganderätten är fullkomligt okränkbar. Svaret: inte mycket. Sist men inte minst (1220 sidor) finns där Ayn Rands 'Och världen skälvde'. Rand, amerikansk-rysk författarinna med en del verkligt fruktansvärda litterära olyckor på sitt samvete, är politikens svar på L. Ron Hubbard: hälften science fiction-skribent och hälften kultledare, med störst talang för det senare. (Det är inte alla som klarar att grunda en sekt på slagord om självständighet och individualism.)

'Och världen skälvde' beskrivs av Johansson som ”en filosofisk, skönlitterär bok”, vilket dock förefaller lika orättvist mot bägge adjektiven. Det är en pubertal övermänniskoskröna om heroiska storföretagare med stålblick och grop i hakan, som i protest mot den parasiterande allmänheten bryter sig ur välfärdsstaten och flyr till en hemlig dal för att bygga en ny skön värld utan socialister och svaghet. Till detta tingens brödraskap hör bland annat en filosofiskt lagd norsk sjörövare som, likt en något torftigare kapten Nemo, har tagit till de sju haven för att undfly skattetrycket i sitt hemland — tyvärr inte avsedd som comic relief utan som hjältegestalt.

Politiker får förstås ha dålig smak för böcker, annars vore Sverige inte Sverige, men det är värre om de har smak för dålig politik. Johansson nöjer sig inte med att hylla Och världen skälvde som litterärt verk, utan vill också utnämna Ayn Rand till ”en av 1900-talets största tänkare”.

Tillägg 1 (20/4 2011): UNT:s artikel har följts av en ledare i Smålandsposten (m) i Växjö, den finns här.

Tillägg 2 (13/9 2011): Annie Johansson heter numera, efter giftermål i somras, Annie Lööf, och som framgått i alla tidningar och andra medier är hon föreslagen av valberedningen till partiordförande i centerpartiet. Hemsidan som nämns ovan låg kvar med boktipsen oförändrade i åtskilliga månader. Först ett stycke in i hennes ordförandekampanj, när hon fått två medtävlare, raderades den och ersattes av en ny sida som också har hennes nya efternamn.

De nya sedlarna - riksbanksfullmäktige väljer bort den svenska demokratins historia och har en snäv syn på kulturen

I Dagens Nyheter i dag skriver jag, på en av kultursidorna, om riksbanksfullmäktiges beslut om motiven på de nya sedlarna.

Slutklämmen i min artikel är den här:

" Vem skulle på våra sedlar kunna vara en bättre symbol ... än Torgny Segerstedt ... för det fria ordet och tryckfriheten som en grundsten i vår demokrati? Hans flammande trots i Handelstidningens spalter, mot Hitlerväldets despoti och kulturskymning – varför kan inte riksbanksfullmäktige räkna det till kulturen? Hammarskjöld duger för dem, Segerstedt förkastar de.

Är sista ordet sagt? Nej, riksbanksfullmäktige är riksdagens förtroendevalda. Riksdagen kan besluta om den vill, den kan ge den bakläxa fullmäktige förtjänar."

Artikeln finns på nätet hos DN, på den här adressen.

En diskussion i P1 - Studio Ett - mellan mig och Johan Gernandt (m) - ordförande i riksbanksfullmäktige går det att lyssna på via Sveriges Radios hemsida. Den kan nås här.

Tysk energipolitik - utsläpp på mer än dubbla svenska nivån

Särskilt i Tyskland har tsunamin som slog ut flera japanska reaktorer medfört en förstärkning av det slags energipolitik där kärnkraften ska stängas av - samtidigt har koldioxidutsläpp och drivhuseffekt åter hamnat i skymundan.

Men denna tyska energipolitik bygger på ett mycket stort beroende av fossila bränslen, som förstärks av den stora gasledningen från Ryssland genom Östersjön. Om detta hade jag en artikel på debattplats i Gotlands Allehanda för några dagar sedan, och där skrev jag bland annat:

" Jämfört med Tyskland har Sverige ganska kallt klimat, långa transporter och en rad energitunga basindustrier. Ändå ger tysk energipolitik koldioxidutsläpp i förhållande till produktionen som är omkring 125 procent större än de svenska. Sverige är faktiskt bäst av alla världens industrialiserade länder. Det beror bara till en del på vår vattenkraft.

Att vi kan vara ett avancerat export- och industriland, i likhet med Tyskland, men med utsläpp som är klart mindre än hälften av deras beror på att Sverige satsat på både kärnkraft och biobränslen. Skogsindustrin och skogsbruket tillsammans med kärnkraftverken har sänkt de svenska koldioxidutsläppen så att vi blivit världsbäst.

Vi har mer att göra - trafikens oljeberoende är ett stort miljö- och säkerhetshot som vi ta oss ur. Men tyskarnas energipolitik är inte grönare än vår. Den ska vi inte ta som förebild. "

Artikeln i Gotlands Allehanda finns här.

Lästips: Artikel i V-K om remissinstanser som sågar betänkande om att ta bort Tryckfrihetsförordningen

I Västerbottens-Kuriren 10/3 skriver tidningens tidigare chefredaktör Olof Kleberg om remissvaren på debattbetänkandet om tre modeller för att ta bort Tryckfrihetsförordningen och ersätta den med en grundlag med annan utformning. "Resultatet är rena sågningen", så sammanfattar Olof Kleberg de inkomna svaren. Han skriver:

" ... Den sittande yttrandefrihetskommittén har fått regeringens direktiv att försöka åstadkomma en samlad grundlag för alla medier. Ordföranden Göran Lambertz är en av dem som mest entusiastiskt förespråkat en sådan nyordning.
Men han borde nu ha fått kalla fötter. Kommittén lade i höstas fram ett debattbetänkande med tre modeller för en sådan samlad grundlag. Förslagen har nu varit ute på remiss. Resultatet är rena sågningen. Inga viktiga remissinstanser gillar någon av de tre modellerna.
Några, som LO, Advokatsamfundet och Uppsala universitet liksom Tidningsutgivarna och Journalistförbundet, säger ifrån att dagens system är bättre - men kan förbättras. De flesta menar, lite modstulet, att om vi nu ändå måste ta ställning till någon av modellerna, så gör vi väl det -men entusiasmen fattas. ..."

Olof Klebergs artikel finns här.

Mer material om det här betänkandet och dess brister finns i tidigare texter här på bloggen.

Den svenska Chydeniusmodellen - världens bästa grundlagsskydd för det fria ordet

Sveriges liberala ordning för tryck- och yttrandefrihet innebär världens bästa grundlagsskydd för det fria ordet. När denna ordning ännu en gång hotas genom bland annat en utredning som kan leda till förslag om olika inskränkningar kan det vara på sin plats med en liten repetition.

Först historien. Den svenska tryckfrihetsmodellen - Chydeniusmodellen, kan den kallas - har byggts upp från 1766 och framåt:

o Anders Chydenius fick 1766 riksdagen att grundlagsfästa tryckfrihet och offentlighetsprincip, så att den senare är en viktig del av den förstnämnda.

o Sedan tryckfriheten fallit offer för kung Gustav III:s statskuppsregemente och envälde återinförde riksdagen 1809-10 grundlagsskyddad tryckfrihet och offentlighetsprincip. De främsta grundlagsfäderna bakom den återinförda tryckfriheten var L A Mannerheim och A G Silverstolpe. Centrala delar av det nuvarande svenska grundlagsskyddet för tryckfriheten, såsom det strikta förbudet mot censur och andra hoindrande åtgärder i förväg, kom till när dessa grundlagsfäder återupprättade och förstärkte det som Anders Chydenius och andra hade skapat 1766.

o Efter andra världskrigets hot mot det fria ordet skapade Natanael Gärde och andra den nya Tryckfrihetsförordningen, med dess världsunika skyddsnivå för nyhetsförmedlingen genom grundlagsfäst meddelarskydd.

o Ännu en viktig utvidgning gjordes med Yttrandefrihetsgrundlagen, som ger elektroniska medier grundlagsskydd och som kom till efter en utredning där Hans Schöier på Eskilstuna-Kuriren var ordförande.

Om de avsevärda skillnaderna mellan Sverige och andra länder i fråga om det fria ordets grundlagsmässiga ställning har jag skrivit många gånger. Det följande är ett ett utdrag ur en krönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) 2006:

" Tryckfriheten i Sverige är ingen allmän princip, lös i kanterna och formbar i domstolsjuristers händer. Den är ett grundlagsskydd in i detalj. Den täcker steg för steg i nyhetens väg, från källan till redaktion, tryckpress, tidningsbud och läsare.

Tryckfriheten i Sverige är inte en frihet bland många andra, den är ingen avvägningsfråga där andras rättighet att inskränka tryckfriheten prövas fritt mot läsarens rätt att läsa. Den är tvärtom en grundsten under det fria samhället, liksom den allmänna rösträtten är den en fri- och rättighet med en särställning.

Tryckfriheten i Sverige blir aldrig domstolsfråga på samma sätt som andra tvister eller brottmål. Den hindrar på en rad noga uttänkta sätt att domstolarna drar upp nya, snävare gränser för vad som får sägas eller skrivas.

Det straffrättsliga ensamansvaret, där bland annat tidningar har ansvariga utgivare, gör att de som vill stoppa eller avskräcka från publicitet inte som i många andra länder kan hota reportrar eller intervjuade personer med skadeståndsanspråk.

Meddelarfrihet och meddelarskydd ger pressens källor ett grundlagsskydd som är starkare än i något annat land.

Tryckfriheten i Sverige skyddas av att lagen inte står neutral mellan den som använder det fria ordet och den som vill slippa det fria ordet. Inget kan vara tryckfrihetsbrott utan att brottet är inskrivet i grundlag. Inget skadestånd kan dömas ut för en publicering om den inte är brottslig. Ingen publicering kan vara brottslig om det inte fastslagits av minst två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn.

Denna svenska tryckfrihet har länge varit ett gemensamt värde för nästan alla partier i Sverige. Den hör till det fundamentala i vårt frihetsarv. Den gäller, med ett par undantag på samma sätt för elektroniska medier. ... "

Allt detta är - det måste vi vara uppmärksamma på så att vi inte i korttänkt anpassning tar efter andras lösligare och svagare regler - främmande för nästan alla länder i vår närhet:

" På kontinenten, i EU och i internationella konventioner har tryck- och yttrandefrihet inte den ställning de har i Sverige. De är inga överordnade värden. Tvärtom kan domstolar, utan tryckfrihetsjury, nedvärdera det fria ordet och tillåta en mängd angrepp mot nyhetsförmedlingen som i dag är omöjliga i Sverige. "

Palmes betydelse var inte sådan som vänstersidan gärna vill tro

I dag är det 25-årsdagen av statsministermordet 1986. Naturligt nog är det ganska många historiska tillbakablickar i radion och i andra medier. Men det är - i mitt tycke - lite väl mycket förenklad vänsternostalgi i en del av beskrivningarna av Olof Palmes inrikes- och utrikespolitik. Jag har hört en hel del sådant i radio de senaste dagarna

Ett eget inpass i den diskussionen, fast med annat slags innehåll, bidrog jag med i en krönika i Eskilstuna-Kuriren förra året. Det finns en text om detta här på bloggen för den 14 september 2010.

Länken till artikeln i E-K fungerar inte längre, men här kommer i stället ett utdrag. Krönikan handlade om Palme och energipolitiken, och innehållet kommer ni nog aldrig att få höra i radio:

" Socialdemokraternas föredömligt välgjorda diskussionsprotokoll är hemliga, men bara i 20 år. När jag läst i dem har jag fått intrycket att Palmes ställningstaganden [i energipolitiken] i mycket högre grad än många förstått styrdes av att han ansåg det nödvändigt att rädda kärnkraften för att inte undergräva samhällsekonomi och näringsliv.
Palme hade 1975 drivit igenom fortsatt kärnkraftssatsning med stöd i huvudsak från M och FP. När sedan Fälldins första regering inte klarade att ge tillstånd till mer än ett av de färdigbyggda kraftverken blev regeringskris ofrånkomlig, efter många försök att undvika den. Att låta Fälldin bestämma hade haft priset att en stor del av den framtida elförsörjningen fallit bort.

Palme var först nästan ensam i S-ledningen om att mena att det var bäst att en borgerlig enpartiregering under Ola Ullsten (FP) byggde vidare på den energipolitik riksdagsmajoriteten stått bakom 1975. Protokollen visar hur Palme målmedvetet övervann stort motstånd för att uppnå detta. Flertalet ledande socialdemokrater ville i stället ha det för dem taktiskt bästa, att Gösta Bohmans moderater skulle bli det tunga partiet i regeringen.

Palme såg fördelar i ett bättre långsiktigt förhållande till Folkpartiet. Men det räcker inte som förklaring. Varför tog han så stora risker med det egna partiet och sin egen ställning, för att möjliggöra regeringen Ullsten och kunna samarbeta med den om energipropositionen 1979?
Mitt subjektiva intryck när jag ord för ord läst vad Palme sade internt är det här: Lika lite som Ullsten kunde Palme navigera efter partitaktikens eller maktspelets enkla riktmärken. På spel stod landets energiförsörjning. Att riskera kärnkraftens framtid för att plocka poäng i spelet mellan block och partier kunde kanske andra göra. För dem som verkligen satt där med det yttersta ansvaret var det inte att tänka på.

Så kom [vintern 1979] haveriet i en reaktor i Pennsylvania. Palme såg ingen annan utväg än folkomröstning, men lade sedan – åter i samarbete med FP – ned allt vad han hade av övertygelse och debattkraft på att vinna omröstningen och rädda kärnkraften.

Det hade sitt pris. Kjell Östberg påminner [i andra delen av sin Palmebiografi] om hur Tage Danielssons förbittrade, hånfulla satirer mot den påstått cyniske, svekfulle Palme förföljde honom resten av livet. "

Jag skrev också i krönikan att jag själv för det mesta ogillade Palme. Men - som jag inte utvecklade närmnare i krönikan - politiken innehåller många slags frågor. En ledande politiker kan ha många olika roller, särskilt när han eller hon är verksam i centrala positioner under flera årtionden.

I Palmes fall handlade det om mer än 25 år som medarbetare till Tage Erlander och som statsråd, statsminister och partiledare i opposition. Det är inte ovanligt utan snarare ofrånkomligt att när man summerar historien blir det motsägelser, paradoxer och scenförändringar i bilden av en sådan persons politiska bana.

Jag avslutade texten i E-K:

" Men vad gäller kärnkraften menar jag att det står klart att Palmes helt avgörande drivkraft var samhällsansvaret.

Vad var alternativet? Inte sol, vind och vatten.

Riksdagsprotokollen ger klart besked. Fälldins och Olof Johanssons alternativ, det enda som hade gått att genomföra då, var till mycket stor del gas, fossil gas. "

Detta är dock en del av Olof Palmes politiska karriär som inte passar för dem som vill ha honom som vänsterikon och inget annat. Denna ikonmålning kräver att en del bitar av den verklige Palme målas över och döljs. Hans ungdoms samarbete med amerikaner och andra i väst för att motverka kommunisternas inflytande i den internationella studentrörelsen är en sådan sak - likaså hans svaga och ibland inställsamma uppträdande gentemot en del diktaturer under 70- och 80-talen.

Även Palmes energipolitik hör till det som inte passar så bra i de tillrättalagda radioinslagen.

Remissvar med kritik mot kommittébetänkande om olika sätt att ersätta Tryckfrihetsförordningen med något annat

Som ledamot i Presstödsnämnden har jag nyligen (den 14 februari 2011) varit med och lämnat remissvar på Yttrandefrihetskommitténs debattbetänkande.

Detta betänkande har jag också talat om på ett seminarium som kommittén anordnade i november. Mitt anförande där finns i utskrift här på bloggen - se den 16 november 2010!

I nämnden blev det 5 röster mot 3 för den linje som jag och andra ville ha. Vi som bildade majoritet avgav det här yttrandet:

"Yttrandefrihetskommitténs debattbetänkande innehåller enbart sådana alternativ där Tryckfrihetsförordningen (TF) upphör. Det tryckta ordet inordnas i alla tre fallen i Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), där markbundna etermediers etableringskontroll, innehållsvillkor och indragningsmakt på så sätt blir en del av grundmodellen för regleringen av det fria ordet.

Kommittén har i vart fall visat att den i direktiven berörda tanken på ett grundlagsskydd där bestämmelserna är teknikoberoende inte är genomförbar. Den ”teknikneutralitet” som förenar debattbetänkandets tre modeller uttrycker att det varit en utgångspunkt för detta betänkande att Tryckfrihetsförordningen inte skall vara kvar.

Kommittén har inte visat att det förekommer gränsdragnings- eller andra svårigheter som inte kan lösas inom ramen för nuvarande ordning med TF och YGL som två grundlagar. Inför kommitténs slutbetänkande bör kompletteringar av dessa båda nuvarande grundlagar i första hand utredas, och de många fundamentala skyddsreglerna för det fria ordet i Sverige bevaras, däribland de av kommittén nämnda s.k. ”grundbultarna”.

Av debattbetänkandets tre modeller har den s.k. ansvarsmodellen störst likheter med det gällande svenska grundlagsskyddet. Det har inte påvisats några avgörande fördelar med denna modell som inte skulle kunna uppnås även inom TF och YGL. Ansvarsmodellen kan dock innebära oklarheter eller förlorat grundlagsskydd, när det gäller meddelarfriheten i vissa fall respektive tryckta skrifter som sprids i Sverige men är utgivna i andra länder utan att ha svenskt utgivningsbevis eller svenska ansvarsuppgifter.

De s.k. verksamhets- och ändamålsmodellerna innebär avsevärda och negativa förändringar i grundlagsreglernas principiella uppbyggnad. Den förstnämnda ändrar perspektivet från att tryck- och yttrandefriheten är en grundlagsstadgad mänsklig rättighet för alla till att den i princip blir en särreglering för det som prövas vara massmedieföretag.

Ändamålsmodellen inskränker grundlagsskyddet till yttranden med ett begränsat antal syften, opinionsbildning, journalistik, litteratur och konst. Förutom att ställa så betydelsefulla saker som vetenskapliga verk, religiös förkunnelse samt uppslagsböcker och många andra faktasammanställningar utanför grundlagsskydd innebär modellen en oskarp avgränsning – med ett oklart rättsläge om vilka delar av exempelvis en tidnings innehåll som i gränsfall anses ha ett tillräckligt journalistiskt eller tillräckligt konstnärligt syfte.

Såväl verksamhets- som ändamålsmodellerna innebär betydande risker för det fria ordets skydd, de bör avvisas och inte ligga till grund för lagförslag."

Protokollet finns på nämndens hemsida: www.presstodsnammnden.se

När det gäller kristen tro och kyrkans lära kan de mest bisarra fel återfinnas i nyhetstext - till och med från TT

När det gäller beskrivningar av kristen tro och kyrkans bekännelse kan de mest okunniga eller illvilliga snedvinklingar ibland förekomma i nyhetstext, på ett sätt som knappast skulle accepteras inom många andra ämnesområden som kan behandlas av nyhetsbyråer och tidningar.

Exemplet här är från sommaren 2010, och de mest skyldiga var då Tidningarnas Telegrambyrå (TT), som genom en ytterst osaklig och okunnig beskrivning av Augsburgska bekännelsen vilseledde en rad tidningar, där man inte såg upp utan publicerade det illa utformade telegrammet. Ett exempel från Arbetarbladet i Gävle finns citerat längst ned i den här bloggtexten.

Jag skrev när det hände ett brev till redaktionsledningen för TT, och innehållet där kan ju ha intresse för långt fler än just TT-ledningen. Så här är texten till det brevet:

"Redaktionsledningen
TT

I dag har TT tydligen skickat ut ett telegram där det påstås att de kungliga enligt grundlagen måste ”fördöma … muslimer”. Det har dykt upp på flera håll, och utsatt flera tidningar för en ganska stor pinsamhet. Exemplet nedan är från Arbetarbladet.

Den bild som ges av Augsburgska Bekännelsen är lindrigt talat snedvriden. Detta grova feltramp hade TT med lätthet kunnat undvika genom att slå upp i någon handbok i ämnet (t ex Leif Granes lättlästa standardverk: Confessio Augusta - Orientering i den lutherska reformationens grundtankar) eller genom att tala med någon som vet vad det handlar om.

I Augsburgska Bekännelsen försvarade sig de lutherska protestantiska kristna i Tyskland mot anklagelser från katolskt håll där de påstods ha övergivit en del av den kristna trons grunder. Punkt för punkt preciserade man därför i en skrivelse till kejsaren och andra vad den protestantiska kristendomen står för och skälen till att ett antal missbruk i medeltidens kyrka förkastats.

Bland annat hade någon katolsk skribent felaktigt anklagat Luther för att ha övergivit den kristna tron på Gud Fader, Jesus Kristus och den Helige Ande – treenighetsläran. Det förekom också att en del samtida sekter faktiskt avvisade treenighetsläran. I artikel 1 i Augsburgska trosbekännelsen skrev man därför in en förklaring om att de protestantiska kristna står för den vanliga kristna tron om treenigheten. Där finns också en mening där det påpekas att detta innebär att man skiljer sig från en handfull uppräknade läror som i kyrkohistorien tagit avstånd från treenigheten. I den meningen nämns också i förbifarten ”muhammedanerna”, som ju inte omfattar läran att Jesus Kristus är Guds Son och Världens Frälsare. Detta är ett exempel i en uppräkning, och detta enda ord i en lång text innebär inte att Augsburgska Bekännelsen på något särskilt sätt skulle fördöma just islam bland de icke-kristna religionerna.

Att Augsburgska Bekännelsen fortfarande är Svenska Kyrkans bekännelse beror helt enkelt på att där är den evengelisk-lutherska tron formulerad för att klargöra skillnaderna mot katolicismen, men också för att klargöra att den evangelisk-lutherska läran överensstämmer med den kristna trons grunder från apostlarna och urkyrkan och framåt. Detta är inget som senare har övergivits, även om en del formuleringar naturligtvis har ett ålderdomligt språk.

Att någon som tillhör en evangelisk-luthersk kyrka ska ägna sig åt några speciella fördömanden av just islam är en läsning av Augsburgska Bekännelsen som är uppenbart ryckt ur sitt sammanhang och uppblåst så att den tappar kontakten med vad texten faktiskt handlar om. Däremot finns det ju verkligen en skillnad i tro, kyrkans tro skiljer sig från ett antal andra religioner och åskådningar, däribland islam. Kort sagt är inledningen av artikeln vilseledande, och det verkar vara TT som har lurat tidningen – och en del andra tidningar också.

Eksjö 7 juni 2010

Åke Wredén
Tidigare politisk redaktör på Nerikes Allehanda "

Bilaga
Klipp ur Arbetarbladet, Gävle (exempel på tidning som vilseleddes av TT:s telegram).

”Daniel Westling måste fördöma islam

Ockelbo

Kungen, kronprinsessan och hennes blivande make måste, om man ska tolka grundlagen bokstavligt, fördöma bland andra muslimer för att få tillhöra hovet. Men ingen tar regeln på allvar.
I den grundlag som reglerar tronföljden, successionsordningen från 1809, står att medlemmar av kungahuset måste vara av den ”rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”. Annars är man ”från all successionsrätt utesluten”.
I denna bekännelse står en mängd otidsenliga saker, såsom att ”alla kätterier” fördöms, bland annat de som ”muhammedanerna” gör sig skyldiga till. … …”

Som redan Petter Forsskål påpekade Med inskränkt regering och oinskränkt skrivfrihet går det inte som i despotins Libyen

När det gäller Libyen och andra diktaturer har jag skrivit några rader som den 23 februari 2011 var i tryck i en av våra lokala tidningar här i Småland, Vimmerby Tidning, och dess östgötska avläggare Kinda-Posten.

Jag utgick från en av de berömda texterna i svensk författningshistoria, utskottsmotiveringen från KU om tryckfrihetens och offentlighetsprincipens återinförande efter den gustavianska diktaturens sammanbrott. Där står det något som är högst träffande även i vår tid. Jag har skrivit om ämnet förut, men nu i V T och K-P även använt Libyen som exempel:

" När riksdagen återinförde tryckfriheten 1810 gjorde utskottet en intressant jämförelse. Den är aktuell nu igen, apropå Libyen och Egypten: I Turkiet och Marocko finns, skrev utskottet, ingen tryckfrihet men inte heller någon säkerhet, varken för regenter eller för undersåtar.

Monarkierna Marocko och Turkiet hade många likheter med åtskilliga av vår tids diktaturer. Där fanns inget utrymme för fri debatt i samhällsfrågor, tryckfrihet saknades. Även rättssäkerhet saknades, folk var utlämnade åt polismaktens godtycke. Över polisen fanns monarkins statsmakt, också den godtycklig. Lokalt eller annat självstyre hade ingen miljö att växa i under sådana villkor.

Despotins metoder skapade en miljö för fortsatt despoti. Samtidigt kunde överheten aldrig lita på vad militär eller upproriska medborgare kunde ta sig till härnäst. Då regenterna inte regerade med de styrdas samtycke kunde de inte heller lita på folks lojalitet, bara på deras rädsla.

När tryckfrihet saknades och all opposition kunde straffas godtyckligt kunde ingen vänta sig att framförda åsikter var äkta eller att missförhållanden uppmärksammades i tid för att rättas till.

Däremot kunde de styrande plötsligt upphöra att styra. Jämför Egypten. Där fanns ingen tryckfrihet värd namnet, och föga säkerhet för undersåtarna. Mycket riktigt visade det sig att säkerheten för presidenten inte heller fanns.

Förtryckets logik, som demonstrerats i rader av diktaturer, senast i Libyen, blir därför att öka förtrycket så mycket att föreningar och fristående maktcentra inte kan bli grunden för en reformrörelse som klarar att förändra landet. Rädslan måste vara stor nog att hålla folk nere. Förtrycket skapar sin miljö för fortsatt förtryck.

"Den motsatta tanken, att friheten skapar miljön för mer frihet, var" - skrev jag också - "inte ny i Sverige när riksdagen återinförde tryckfriheten 1809-10."

Redan 1759 hade den framförts av Petter Forsskål, en av portalgestalterna bland den moderna svenska liberalismens föregångare. Frihetens liv och styrka, skrev Forsskål, kommer av inskränkt regering och oinskränkt skrivfrihet. Det fria ordet tyglar ämbetsmännen, men blir också regeringens tryggaste försvar i ett fritt rike. Av friheten kommer att folket lär sig älska ett sådant regeringssätt.

I Mubaraks Egypten – för att inte tala om Libyen och en rad andra diktaturer som är långt brutalare och blodigare än Egypten – följdes motsatt logik. Statsmakten var obegränsad och kunde stå över lagen.

Så gick det också som det gick. "

Länk till artikeln i Vimmerby Tidning finns här.