I den kristna tidningen Hemmets Vän i Örebro, där jag då och då ombeds att skriva krönikor, har jag nu senast (19/1 2012) medverkat med några rader apropå Strindbergsåret - och några ännu skarpare rader om Nobelpristagaren Verner von Heidenstams hedniska nationalism, som förhoppningsvis aldrig mer kommer att firas i detta land.
Strindberg var utan tvekan en mycket betydelsefull författare, med en given plats i både svensk litteraturhistoria och som förnyare av internationell teaterkonst. Men, skriver jag, "det är en svår man att fira". Orsak till detta är hans kvinnohat och hans förakt för jämställdhetssträvanden mellan kvinnor och män, samt hans långvariga antisemitism. Dessa ämnen kan det komma att tas alltför lätt på under det kommande firandet. Om detta skriver jag bland annat följande i Hemmets Vän:
" Kvinnohat, antisemitism, ockult kvasireligion, vetenskapsförakt, långtgående stolligheter i botanik, kemi och fysik, övermänniskofilosofi i Friedrich Nietzsches anda. Hur mycket komprometterande idébagage kan man bära på och ändå i eftervärlden adlas till progressiv?
Just här ligger en nutida lockelse att hylla Strindberg. Litteraturhistorikern Göran Hägg har satt fingret på den ömma punkten: Attityden att ”obändiga litterära genier” går fria från krav på ”sammanhängande argumentation” och ”ansvar för gårdagens åsikt”, och ändå kan vara hyllade personligheter i både kultur och politisk debatt.
För en generation som hållit Jan Myrdal och Jan Guillou med beundrarskaror – hårt blundande inför deras pagetjänst åt extremism och diktatur – är ett Strindbergsår, ett tillrättalagt, förskönande sådant, inte fel. Feminister som vill vara röda får detta år tiga i församlingen. "
När det gäller Heidenstam - som i sin diktning och senare i sitt ställningstagande i bondetågsskedet i svensk politik hörde till de stormsvalor som förebådade fascismen, kritiserar jag att SVT varje nyårsnatt har med körsång av "Sverige", några rader ur diktsviten "Ett folk". Ett annat avsnitt i denna diktsvit "Åkallan och löfte" innehåller, påpekar jag "några av de mest frätande obehagliga utslag för fascistisk kollektivism, krigsdyrkan och undergångsdrift som skrivits på svenska språket".
Krönikans slutkläm är denna:
" Strindbergsår kräver distans. Ett det officiella Sveriges Heidenstamsår kan vi, kanske, få slippa."
*
Hela krönikan finns att läsa på tidningens hemsida, på den här adressen.
*
Tillägg ( 4/2): En längre och betydligt mer avancerad artikel om August Strindbergs personliga uppträdande mot vänner och om hans ståndpunkter har nyligen skrivits i Dagens Nyheter av utrikeskorrespondenten och litteraturvetaren Nathan Shachar, som bl.a. gett ut en biografi över Oscar Levertin. Den artikeln finns på DN:s hemsida på den här länken.
Bland mycket annat i DN-artikeln som understryker det problematiska i firandet av Strindbergsåret hävdar Shachar att förre chefredaktören Olof Lagercrantz i sin kända Strindbergsbiografi slätade över sanningen om hur Stindberg betedde sig mot sina samtida.
På så sätt bidrog Lagercrantz till att med en tillrättalagd bild av Strindberg upprätthålla föreställningen om denne som en progressiv portalgestalt i kulturlivet.
onsdag 25 januari 2012
fredag 13 januari 2012
Václav Hável - känslan för rätt och fel och kritiken mot en gudlös morallöshet
Nyligen avled förre presidenten i Tjeckoslavakien, senare i Tjeckien, Václav Hável. Jag skrev då om hans insats i en krönika i Eskilstuna-Kuriren (lib), bland annat följande:
" Vad gjorde honom till en så stor politiker? Jo, det moraliska budskapet: vikten att bryta med lögnen, med det kommunistiska dubbelspråket. Hans tro på demokratin som mer än en beslutsordning, på demokratisk samhällsanda, på individens ansvar som medborgare."
Och följande:
" Vad gjorde honom till en så stor politiker? Jo, det moraliska budskapet: vikten att bryta med lögnen, med det kommunistiska dubbelspråket. Hans tro på demokratin som mer än en beslutsordning, på demokratisk samhällsanda, på individens ansvar som medborgare."
Och följande:
" Han blev vald och omvald fast det nästan saknades parlamentariskt stöd för hans värderingar. Tjeckisk politik har blivit delad mellan höger och vänster. Bara svaga och tillfälliga partier har företrätt något som liknat Václav Havels högst personliga blandning av liberalism, aktivistisk internationalism, väst- och Natoinriktning, miljöpartism och kristdemokrati.
Som demokratisk ideolog byggde han inga system och skrev inga stora böcker, han verkade med det talade ordet, ibland med artiklar. Hans budskap var långt mer omfattande än kritiken mot Sovjetsystemet. Det centrala var känslan för rätt och fel, den moraliska hållningens avgörande betydelse. Det gjorde honom också till en skarp kritiker av en övertro på naturvetenskapen, där denna görs till förment överideologi.
Låter man vetenskapen tränga undan tros- och värderingsfrågorna breder moralisk relativism, korttänkt materialism och ödeläggande miljöförstöring ut sig, en inskränkt, ateistisk civilisation. En sådan går mot sammanbrott om inte människor i tid förstår var den vägen kan sluta, menade han. Kommunismen är inte det enda system som i gudlös morallöshet kan förstöra sig självt."
*
Hela krönikan i E-K om Václav Hável finns på den här adressen.
tisdag 10 januari 2012
Ämbetsmannastat var systemet i Sverige före demokratin
Det har åter varit en debatt om nämndemännen, med krav på att juristdomarna ska döma själva eller på att lekmännen i domstolarna ska utses av någon instans som inte kommer ur den almäna och lika rösträtten. Vad det senare mer konkret betder brukar det vara tyst om. Ska statsförvaltningen på något sätt utse nämndemännen? Eller ska rentav domarkåren utses dem som är den folkliga kontollen av domarkåren?
Bakgrunden till denna debatt handlar om mycket mer än domstolsväsendet. Texten nedan är en krönika jag hade på ledarsidan i Nerikes Allehanda den 18 januari 2001, den är svår att få fram på nätet, men här är den in extenso:
Vem tar klubban? Tjänstemän vill ta makt från folkvalda
" Det finns ett slags program för ämbetsmannastatens återkomst. De folkvalda skall bort från besluten. Tjänstemännen skall bestämma mer. Slutlig makt skall ligga hos domstolar.
Där skall juristerna bestämma, nämndemännen skall bort, eller bli färre, eller utses så att de inte kan gälla för att vara demokratiskt valda.
Det är en linje som finns i mycket av det som hänt i kommunerna och i många förslag som kommer fram. Från Socialstyrelsen kommer det senaste initiativet att ställa folkvalda åt sidan och lägga beslut på tjänstemän i stället.
Karin Tengvald, chef för Socialstyrelsens centrum för socialt arbete har i Dagens Nyheter fört fram kravet att tjänstemän skall ta över kommunala beslut som gäller behandling av missbrukare eller omhändertaganden av barn. De som sitter i nämnderna, som är utsedda av kommunfullmäktige och företräder det demokratiska systemet döms ut av ämbetsmannalinjens företrädare på Socialstyrelsen. Nämndledamöterna är nämligen "lågutbildade".
De är inte så kompetenta, säger hon. De kan få ta beslut om riktlinjer, men när det kommer till vårdärenden, så skall de fråntas beslutsrätten, menar Karin Tengvald. Hon har stöd i en enkät där socialsekreterare haft lågt förtroende för de folkvalda.
Själva vill de tydligen avgöra ärendena utan att besväras av att vid ordförandeklubborna ha betrodda, folkvalda lekmän, som oftast inte har akademisk examen. Det här är ett typiskt önskemål från tjänstemän, inte minst på det socialpolitiska området: Handlar det om beslut som är känsliga för enskilda personer, barnavårdsärenden, missbruksärenden, då skall beslut tas av tjänstemän. Det är tydligen inte mycket man på socialhögskolorna lär sig om att kommunerna är en del av ett demokratiskt system.
Till stor del är tjänstemannavälde återinfört, medan de folkvalda trängts undan eller avskaffats. Antalet förtroendeuppdrag i kommunerna har minskats radikalt, samtidigt som tjänstemännen blivit långt fler och flyttat fram maktpositioner. Att utvecklingen skall fortsätta är ett programmatiskt krav från fackligt tjänstemannahåll.
Motsvarighet finns på andra håll, till och med i kyrkliga sammanhang, där det i kommentarer utifrån numera är vanligt att avfärda de många förtroendevaldas ansvar som föraktligt politikerstyre, medan den romerska modellen med hierarkiskt styre ses som den naturliga.
Tidsandan är att tjänstemän anses ha kompetens att styra och att politiker och andra valda amatörer oftast kan undvaras. På det juridiska området säger samma tidsanda att nämndemän skall värderas lägre och att domstolarnas yrkesjurister skall kunna tolka lagen mer aktivistiskt, så att de utgör en motvikt gentemot de folkvalda i riksdagen.
Ämbetsmannastat var systemet i Sverige före demokratin. Att respekten för demokratin försvagas har att göra med inte minst att ämbetsmannastatens tänkande återkommit, inte bara på Socialstyrelsen. "
Bakgrunden till denna debatt handlar om mycket mer än domstolsväsendet. Texten nedan är en krönika jag hade på ledarsidan i Nerikes Allehanda den 18 januari 2001, den är svår att få fram på nätet, men här är den in extenso:
Vem tar klubban? Tjänstemän vill ta makt från folkvalda
" Det finns ett slags program för ämbetsmannastatens återkomst. De folkvalda skall bort från besluten. Tjänstemännen skall bestämma mer. Slutlig makt skall ligga hos domstolar.
Där skall juristerna bestämma, nämndemännen skall bort, eller bli färre, eller utses så att de inte kan gälla för att vara demokratiskt valda.
Det är en linje som finns i mycket av det som hänt i kommunerna och i många förslag som kommer fram. Från Socialstyrelsen kommer det senaste initiativet att ställa folkvalda åt sidan och lägga beslut på tjänstemän i stället.
Karin Tengvald, chef för Socialstyrelsens centrum för socialt arbete har i Dagens Nyheter fört fram kravet att tjänstemän skall ta över kommunala beslut som gäller behandling av missbrukare eller omhändertaganden av barn. De som sitter i nämnderna, som är utsedda av kommunfullmäktige och företräder det demokratiska systemet döms ut av ämbetsmannalinjens företrädare på Socialstyrelsen. Nämndledamöterna är nämligen "lågutbildade".
De är inte så kompetenta, säger hon. De kan få ta beslut om riktlinjer, men när det kommer till vårdärenden, så skall de fråntas beslutsrätten, menar Karin Tengvald. Hon har stöd i en enkät där socialsekreterare haft lågt förtroende för de folkvalda.
Själva vill de tydligen avgöra ärendena utan att besväras av att vid ordförandeklubborna ha betrodda, folkvalda lekmän, som oftast inte har akademisk examen. Det här är ett typiskt önskemål från tjänstemän, inte minst på det socialpolitiska området: Handlar det om beslut som är känsliga för enskilda personer, barnavårdsärenden, missbruksärenden, då skall beslut tas av tjänstemän. Det är tydligen inte mycket man på socialhögskolorna lär sig om att kommunerna är en del av ett demokratiskt system.
Till stor del är tjänstemannavälde återinfört, medan de folkvalda trängts undan eller avskaffats. Antalet förtroendeuppdrag i kommunerna har minskats radikalt, samtidigt som tjänstemännen blivit långt fler och flyttat fram maktpositioner. Att utvecklingen skall fortsätta är ett programmatiskt krav från fackligt tjänstemannahåll.
Motsvarighet finns på andra håll, till och med i kyrkliga sammanhang, där det i kommentarer utifrån numera är vanligt att avfärda de många förtroendevaldas ansvar som föraktligt politikerstyre, medan den romerska modellen med hierarkiskt styre ses som den naturliga.
Tidsandan är att tjänstemän anses ha kompetens att styra och att politiker och andra valda amatörer oftast kan undvaras. På det juridiska området säger samma tidsanda att nämndemän skall värderas lägre och att domstolarnas yrkesjurister skall kunna tolka lagen mer aktivistiskt, så att de utgör en motvikt gentemot de folkvalda i riksdagen.
Ämbetsmannastat var systemet i Sverige före demokratin. Att respekten för demokratin försvagas har att göra med inte minst att ämbetsmannastatens tänkande återkommit, inte bara på Socialstyrelsen. "
torsdag 5 januari 2012
Lästips: Biskopsbiografier - och en krönika om en ledande antinazist
I Eskilstuna-Kuriren hade jag på julafton på ledarsidan en krönika om Strängnäsbiskopen och antinazisten Gustaf Aulén, och särskilt då om en mycket välskriven och läsvärd biografi: Jonas Jonsson: Gustaf Aulén - Biskop och motståndsman (Förlag: Artos, Utg. 2011). Författaren Jonas Jonsson har liksom Aulén varit biskop i Strängnäs.
Länk till krönikan och utdrag ur dess text finns längst ner på den här bloggsidan.
En annan intressant bok i samma ämne har också givits ut för inte så länge sedan: Jarl Jergmar (red.) : Gustaf Aulén - En biskop på barrikaderna (Förlag: Strängnäs stift, Utg. 2010). Denna bok innehåller ett antal föredrag vid seminariedagar på Mälsåker 2009, i anslutning till en utställning tillkommen på initiativ av bl.a. Anders Johansson. Jonas Jonsson medverkade även i den boken. Men kapitlen om Aulén och motståndet mot nazismen och Nasjonal Samling i Norge skrevs av Ragnar Norrman respektive Hallgeir Elstad.
Ännu ett lästips när det gäller politiskt högintressanta och mycket välskrivna biskopsbiografier är Johan Sundeen: Andelivets agitator - J A Eklund, kristendomen och kulturen. (Förlag Artos & Norma, Utg. 2008) Den handlar om en biskop av helt annat slag, den nationalistiske, antidemokratiske och antiliberale Karlstadsbiskopen J A Eklund. Denne var motståndare till demokratins genombrott kring första världskriget och stod på borggårdshögerns sida, men spelade på andra sätt en stor roll som bland annat psalmförfattare och kyrklig kulturdebattör.
Johan Sundeen var tidigare politisk redaktör på den konservativa tidningen Borås Tidning (m), och är numera verksam i det akademiska livet som idé- och lärdomshistoriker. Han har åstadkommit ett skoningslös klarläggande av den antidemokratiska samhällsuppfattningen hos en av Sveriges främsta konservativa ideologer och kulturpersonligheter under 1900-talet. J A Eklund var inte bara författare till den berömda Fädernas kyrka - skriven inte som pslam utan som nationalistisk politisk sång, men under några årtionedn ändå intagen i psalmboken. Hans roll i debatten var mycket större än så och inte begränsad till kyrkliga sammanhang.
J A Eklund ville ha kvar den gamla ordningen från 1800-talet med en regering förankrad i kungamakten och han var motståndare till parlamentarismens införande. Han hade också, som Johan Sundeen klarlägger, en idéförankring i 1600-talets stormaktstid, som övergick i kungligtenvälde. Däremot hörde han inte till de konservativa antidemokrater som såg nazismen i ett postivit ljus. Eklund gjorde den riktiga observationen att nazismen i grunden var hednisk och antikristen, det bestämde hans ställningstagande.
Till detta kan jag lägga ett par rader om Fädernas kyrka, som jag alltid tyckt varit så rätt i anslaget för att sedan bli irriterande eller svåruthärdlig när texten går vidare: Den evengelisk-lutherska kyrkans roll för att Sverige blev det Sverige vi känner och ett fritt land har varit oerhörd - trots att många kyrkans män tidvis dragit åt motsatt håll. Känslan hos många människor för kyrkan, socknen och landet har varit - och är i många fall ännu - stark och en del av en samamnhängande frihetlig nationalkänsla som inte har någonting med aggressiv nationalism eller politiska ytterlighetsläror att göra.
Problemet är att nationalismen Eklund begränsade sin syn på Sverige så att kungamakt och stormaktstid fanns med, samtidigt som så mycket annat som byggde upp friheten i Sverige inte ens antyds i texten. Konungaskruden är minsann med, men sockensjälvstyret och hela den övriga frihetstraditionen som präglat kyrkfolk och hela landet osynliggörs - naturligt nog för en författare som i grunden ogillade demokratiseringen.
Den melodi som brukar användas till Fädernas kyrka är för övrigt skriven av Aulén, som också var tonsättare, förutom teolog, professor, biskop och en del annat. Men - lär man sig i de här böckerna - det var en tillfällighet och berodde inte på att Aulén delade Eklunds politiska eller teologiska hållning. Det gick i stället till så att Aulén 1909 råkade höra sången med en annan melodi, som han tyckte var så dålig att han gck hem och satte sig vid tangenterna och åstadkom en ny, som han skrev ned.
*
Nu åter till min krönika om Aulén-biografin i Eskilstuna-Kuriren. Den finns på nätet på den här adressen. I den artikeln skrev jag, förutom om boken, även följande som handlar inte bara om dåtid utan också om nutida samhällsdebatt:
" ... Utmärkande för antinazismen i Sverige var att människor med olika livsåskådning och trosuppfattning förstod att de måste förenas mot det totalitära hotet. Humanism och kristendom måste hålla ihop, som det brukade formuleras på den tiden. För sådana som Alf Ahlberg, Torsten Fogelqvist och Hans Larsson var detta centralt, och just där hade de varit på kant med Gustaf Aulén. Han hade inget till övers för hopblandningen av kristendom med idealistisk filosofi rotad i antikens Grekland och Rom.
Men sådana konflikter fick inte hindra samsynen om frihetens försvar. När det verkligen gällde befann de sig på samma sida. Det är – bör det tilläggas – något att tänka på i vår tid, när högerextremismens svarta moln på nytt tornar upp sig i många riktningar, och det på sina håll tycks vara en fix idé att förneka och förakta den gemensamma front över livsåskådningsgränserna som var så viktig för antinazister som ställdes inför det akuta hotet från Hitler.
Bland sina kollegor, biskopar såväl som Lundaprofessorer, hade Aulén inte alla med sig. Nazismen i Sverige var svag bland folk i allmänhet, men bland akademiker stod den starkare. Liksom många medelålders akademiker i dag hade den tidens ledande universitets-, kyrko- och ämbetsmän med sig starka intryck från att ha varit unga vid universitet där antidemokratiska åsiktsriktningar gjorde sig breda.
Motståndet mot rösträtten och parlamentarismen kastade fortfarande sin skugga över biskopskollegium och universitet flera årtionden senare. Det var lättare att ena biskoparna om att fördöma rasismen mot judarna än att samla dem kring ett entydigt ställningstagande för demokratin.
När saker ställdes på sin spets på 30- och 40-talen hade Aulén, som till skillnad från en del andra teologer aldrig hade tillhört borggårdshögern 1914, det lättare att hitta rätt. Det var därför han och redaktören Selander i Eskilstuna blev bundsförvanter. "
Länk till krönikan och utdrag ur dess text finns längst ner på den här bloggsidan.
*
En annan intressant bok i samma ämne har också givits ut för inte så länge sedan: Jarl Jergmar (red.) : Gustaf Aulén - En biskop på barrikaderna (Förlag: Strängnäs stift, Utg. 2010). Denna bok innehåller ett antal föredrag vid seminariedagar på Mälsåker 2009, i anslutning till en utställning tillkommen på initiativ av bl.a. Anders Johansson. Jonas Jonsson medverkade även i den boken. Men kapitlen om Aulén och motståndet mot nazismen och Nasjonal Samling i Norge skrevs av Ragnar Norrman respektive Hallgeir Elstad.
*
Ännu ett lästips när det gäller politiskt högintressanta och mycket välskrivna biskopsbiografier är Johan Sundeen: Andelivets agitator - J A Eklund, kristendomen och kulturen. (Förlag Artos & Norma, Utg. 2008) Den handlar om en biskop av helt annat slag, den nationalistiske, antidemokratiske och antiliberale Karlstadsbiskopen J A Eklund. Denne var motståndare till demokratins genombrott kring första världskriget och stod på borggårdshögerns sida, men spelade på andra sätt en stor roll som bland annat psalmförfattare och kyrklig kulturdebattör.
Johan Sundeen var tidigare politisk redaktör på den konservativa tidningen Borås Tidning (m), och är numera verksam i det akademiska livet som idé- och lärdomshistoriker. Han har åstadkommit ett skoningslös klarläggande av den antidemokratiska samhällsuppfattningen hos en av Sveriges främsta konservativa ideologer och kulturpersonligheter under 1900-talet. J A Eklund var inte bara författare till den berömda Fädernas kyrka - skriven inte som pslam utan som nationalistisk politisk sång, men under några årtionedn ändå intagen i psalmboken. Hans roll i debatten var mycket större än så och inte begränsad till kyrkliga sammanhang.
J A Eklund ville ha kvar den gamla ordningen från 1800-talet med en regering förankrad i kungamakten och han var motståndare till parlamentarismens införande. Han hade också, som Johan Sundeen klarlägger, en idéförankring i 1600-talets stormaktstid, som övergick i kungligtenvälde. Däremot hörde han inte till de konservativa antidemokrater som såg nazismen i ett postivit ljus. Eklund gjorde den riktiga observationen att nazismen i grunden var hednisk och antikristen, det bestämde hans ställningstagande.
*
Till detta kan jag lägga ett par rader om Fädernas kyrka, som jag alltid tyckt varit så rätt i anslaget för att sedan bli irriterande eller svåruthärdlig när texten går vidare: Den evengelisk-lutherska kyrkans roll för att Sverige blev det Sverige vi känner och ett fritt land har varit oerhörd - trots att många kyrkans män tidvis dragit åt motsatt håll. Känslan hos många människor för kyrkan, socknen och landet har varit - och är i många fall ännu - stark och en del av en samamnhängande frihetlig nationalkänsla som inte har någonting med aggressiv nationalism eller politiska ytterlighetsläror att göra.
Problemet är att nationalismen Eklund begränsade sin syn på Sverige så att kungamakt och stormaktstid fanns med, samtidigt som så mycket annat som byggde upp friheten i Sverige inte ens antyds i texten. Konungaskruden är minsann med, men sockensjälvstyret och hela den övriga frihetstraditionen som präglat kyrkfolk och hela landet osynliggörs - naturligt nog för en författare som i grunden ogillade demokratiseringen.
Den melodi som brukar användas till Fädernas kyrka är för övrigt skriven av Aulén, som också var tonsättare, förutom teolog, professor, biskop och en del annat. Men - lär man sig i de här böckerna - det var en tillfällighet och berodde inte på att Aulén delade Eklunds politiska eller teologiska hållning. Det gick i stället till så att Aulén 1909 råkade höra sången med en annan melodi, som han tyckte var så dålig att han gck hem och satte sig vid tangenterna och åstadkom en ny, som han skrev ned.
*
Nu åter till min krönika om Aulén-biografin i Eskilstuna-Kuriren. Den finns på nätet på den här adressen. I den artikeln skrev jag, förutom om boken, även följande som handlar inte bara om dåtid utan också om nutida samhällsdebatt:
" ... Utmärkande för antinazismen i Sverige var att människor med olika livsåskådning och trosuppfattning förstod att de måste förenas mot det totalitära hotet. Humanism och kristendom måste hålla ihop, som det brukade formuleras på den tiden. För sådana som Alf Ahlberg, Torsten Fogelqvist och Hans Larsson var detta centralt, och just där hade de varit på kant med Gustaf Aulén. Han hade inget till övers för hopblandningen av kristendom med idealistisk filosofi rotad i antikens Grekland och Rom.
Men sådana konflikter fick inte hindra samsynen om frihetens försvar. När det verkligen gällde befann de sig på samma sida. Det är – bör det tilläggas – något att tänka på i vår tid, när högerextremismens svarta moln på nytt tornar upp sig i många riktningar, och det på sina håll tycks vara en fix idé att förneka och förakta den gemensamma front över livsåskådningsgränserna som var så viktig för antinazister som ställdes inför det akuta hotet från Hitler.
Bland sina kollegor, biskopar såväl som Lundaprofessorer, hade Aulén inte alla med sig. Nazismen i Sverige var svag bland folk i allmänhet, men bland akademiker stod den starkare. Liksom många medelålders akademiker i dag hade den tidens ledande universitets-, kyrko- och ämbetsmän med sig starka intryck från att ha varit unga vid universitet där antidemokratiska åsiktsriktningar gjorde sig breda.
Motståndet mot rösträtten och parlamentarismen kastade fortfarande sin skugga över biskopskollegium och universitet flera årtionden senare. Det var lättare att ena biskoparna om att fördöma rasismen mot judarna än att samla dem kring ett entydigt ställningstagande för demokratin.
När saker ställdes på sin spets på 30- och 40-talen hade Aulén, som till skillnad från en del andra teologer aldrig hade tillhört borggårdshögern 1914, det lättare att hitta rätt. Det var därför han och redaktören Selander i Eskilstuna blev bundsförvanter. "
tisdag 6 december 2011
Ett praktikfall som visar meddelarfrihetens betydelse
I går (5/12) hade Svenska Dagbladet en artikel med flera nya uppgifter om brottsutredningen efter det misslyckade attentatet i Stockholm i december 2010, då det enda dödsoffret blev bombsprängaren själv, som dog på Bryggargatan. Den artikeln är ett praktikfall som visar betydelsen av den grundlagsskyddade meddelarfrihet som är en del av svensk tryckfrihet.
Om detta skriver jag i dag på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren, och slutet av den artikeln är så här:
" Det som Svenska Dagbladet rapporterade i går var i viktiga delar okänt tidigare, därför att det var mörklagt av sekretess. Driften att hemlighålla sådant som utreds är ofta alltför stark.
Enligt SvD:s uppgifter är det ett tiotal personer med tystnadsplikt som, med stöd av Tryckfrihetsförordningens meddelarfrihet och skydd för pressens källor, har gjort det möjligt för allmänheten att ta del av de intressanta uppgifterna. Och precis dessa regler som gjort det möjligt för SvD att meddela nyheten hör – bör det också noteras – till de delar av svensk öppenhet och pressfrihet som oftast angrips av mörkläggningens vänner.
Sekretessen i brottsutredningar är dessbättre inte, med starkt begränsade undantag, av det kvalificerade slag som väger tyngre än meddelarfriheten. Mycket väsentlig samhällskunskap och nyheter av betydande allmänintresse kan komma fram till läsare och väljare tack vare detta svenska grundlagsskydd, som försvarar anonymiteten hos pressens källor och lägger ansvaret på – i detta fall – Svenska Dagbladets ansvarige utgivare. "
*
Hela artikeln finns på tidningens hemsida, på den här adressen.
Om detta skriver jag i dag på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren, och slutet av den artikeln är så här:
" Det som Svenska Dagbladet rapporterade i går var i viktiga delar okänt tidigare, därför att det var mörklagt av sekretess. Driften att hemlighålla sådant som utreds är ofta alltför stark.
Enligt SvD:s uppgifter är det ett tiotal personer med tystnadsplikt som, med stöd av Tryckfrihetsförordningens meddelarfrihet och skydd för pressens källor, har gjort det möjligt för allmänheten att ta del av de intressanta uppgifterna. Och precis dessa regler som gjort det möjligt för SvD att meddela nyheten hör – bör det också noteras – till de delar av svensk öppenhet och pressfrihet som oftast angrips av mörkläggningens vänner.
Sekretessen i brottsutredningar är dessbättre inte, med starkt begränsade undantag, av det kvalificerade slag som väger tyngre än meddelarfriheten. Mycket väsentlig samhällskunskap och nyheter av betydande allmänintresse kan komma fram till läsare och väljare tack vare detta svenska grundlagsskydd, som försvarar anonymiteten hos pressens källor och lägger ansvaret på – i detta fall – Svenska Dagbladets ansvarige utgivare. "
*
Hela artikeln finns på tidningens hemsida, på den här adressen.
tisdag 29 november 2011
Ilska och rättskänsla är inte samma sak
Rätten att vara oresonligt arg, visa sin upprördhet, och skälla på invanda hatobjekt tycks vara starkt känd. Om detta skriver jag i Eskilstuna-Kuriren i dag (29/11). Den tycks vara så starkt känd att den dränker förmågan att utnyttja en annan rätt vi har - nämligen att tänka efter:
" ... Det är ju inte mot lagen att vara arg, och visa vrede i tal och skrift. Lagen tillåter det allra mesta, och så skall det vara. Yttrandefrihetens lagliga gränser är vida, men långt innan dess stöter man på gränser för takt och ton, sans och balans.
Förväxla inte vrede med rättskänsla. Det skrev en klok man, som betydde mycket för demokratisk samtalskultur i Sverige. Hans Larsson var lärare på folkhögskola och blev professor i filosofi, där han aktade sig för storstilade systembyggen men intresserade sig för psykologi och dialog.
Han påverkade en hel generation i folkrörelser och partier, mest inom liberalism och arbetarrörelse. ... När extremism och kris hade fört Europa mot avgrunden varnade den lågmälde Hans Larsson för förväxlingen av vrede med rättskänsla. Nog behövs å ena sidan ofta ett mått av upprördhet för att opinion ska vakna och reformer bli gjorda. Då kan vrede ge eftertryck åt rättskänslan.
Men en oresonlig vrede, den flammande ilskan som inte lämnar plats för frågor, nyanser och andras argument, den är något annat. Vredespassionen har satt fula spår i världshistorien, liksom dagligen i vardagslivet, skrev Hans Larsson. "
Så är det idag med, fortsätter jag i artikeln i E-K:
" Vrede över påstådda eller verkliga orättvisor går så ofta ut på att den egna gruppen ska ha, utan hänsyn till andra. Eller som ilskan i grekiska demonstrationer, först lever man av underskott och skattefusk. När krediten är slut låter man vreden svalla över att andra inte vill betala för att det ska fortsätta.
Än farligare är vrede mot dem som är annorlunda, det korta steget före hatet, med rashatet i nästa kliv.
När kris och extremism åter kastar skuggor över Europa är ilskan en farlig kompass att navigera med. I missnöjets och grupphatets politik är det vrede, förakt och syndabockstänkande som föser rättskänslan åt sidan. "
Hela artikeln i Eskilstuna-Kuriren finns på tidningens hemsida på den här adressen.
" ... Det är ju inte mot lagen att vara arg, och visa vrede i tal och skrift. Lagen tillåter det allra mesta, och så skall det vara. Yttrandefrihetens lagliga gränser är vida, men långt innan dess stöter man på gränser för takt och ton, sans och balans.
Förväxla inte vrede med rättskänsla. Det skrev en klok man, som betydde mycket för demokratisk samtalskultur i Sverige. Hans Larsson var lärare på folkhögskola och blev professor i filosofi, där han aktade sig för storstilade systembyggen men intresserade sig för psykologi och dialog.
Han påverkade en hel generation i folkrörelser och partier, mest inom liberalism och arbetarrörelse. ... När extremism och kris hade fört Europa mot avgrunden varnade den lågmälde Hans Larsson för förväxlingen av vrede med rättskänsla. Nog behövs å ena sidan ofta ett mått av upprördhet för att opinion ska vakna och reformer bli gjorda. Då kan vrede ge eftertryck åt rättskänslan.
Men en oresonlig vrede, den flammande ilskan som inte lämnar plats för frågor, nyanser och andras argument, den är något annat. Vredespassionen har satt fula spår i världshistorien, liksom dagligen i vardagslivet, skrev Hans Larsson. "
Så är det idag med, fortsätter jag i artikeln i E-K:
" Vrede över påstådda eller verkliga orättvisor går så ofta ut på att den egna gruppen ska ha, utan hänsyn till andra. Eller som ilskan i grekiska demonstrationer, först lever man av underskott och skattefusk. När krediten är slut låter man vreden svalla över att andra inte vill betala för att det ska fortsätta.
Än farligare är vrede mot dem som är annorlunda, det korta steget före hatet, med rashatet i nästa kliv.
När kris och extremism åter kastar skuggor över Europa är ilskan en farlig kompass att navigera med. I missnöjets och grupphatets politik är det vrede, förakt och syndabockstänkande som föser rättskänslan åt sidan. "
Hela artikeln i Eskilstuna-Kuriren finns på tidningens hemsida på den här adressen.
torsdag 17 november 2011
Italiens politiska kris är ännu värre än den ekonomiska
Italien och Grekland har fått nya regeringar, som direkt följd av den ekonomiska krisen. I Grekland har enstaka högerministrar - totalt endast tre, från två partier - tagit på sig ministerposter som är perifera i förhållande till ekonomisk politik och krisåtgärder.
Socialdemokratiska PASOK bär fortfarande det mesta av bördan medan det förment "moderata" Nea Demokateia - kriminellt oansvariga enligt en uppmärksammad förkastelsedom från Sveriges Anders Borg - håller sig vid sidan så gott det går. Det var också under dessa "moderater" som Grekland förfalskade sina statsräkenskaper.
Både Grekland och Italien skulle behöva verklig socialliberalism, deras eländiga högerborgerliga partier har varit en olycka för båda länderna.
I Italien har det nu blivit en tjänstemannaregering som skall försök få igenom ett krisprogram med hoppande majoriteter. Det är nog det bästa möjliga en tid framåt men i grunden visar det hur djup Italiens politiska kris länge varit, med Berlusconi som ett av symptomen.
I Eskilstuna-Kuriren i dag medverkar jag med en gästkrönika om de nya ministärerna i Grekland och Italien. Slutklämmen är den här:
" Det återstår att se om Monti kan klara sig mer än några få månader med stöd av hoppande majoriteter.
I ett parlamentariskt system är tillfälliga tjänstemannaregeringar inte otänkbara. Finland har haft sådana några gånger. Ifall det bara är så som skiftande majoriteter kan samlas för ett nödvändigt program i ett akut läge kan det gå an. Även svensk grundlag ger utrymme för sådana nödlösningar.
Men parlamentarism är mer än att regeringen inte ska mötas av riksdagens direkta misstroende. Regeringen bör normalt komma ur riksdagen, och väljarna ska i allmänna val ge förutsättningarna för hur regering ska bildas.
Ministären Monti är en följd av att Italiens politiska kris är ännu djupare än den ekonomiska. Sist och slutligen är det väljarna som måste göra bot och bättring och ta ansvar. Vill de slippa katastrof finns nu bara en utväg. De måste rösta fram partier som har vett och ansvar nog att sköta landet, och ge dem tillräckligt med mandat för att de ska ha övertaget över extremister, missnöjeshetsare och önsketänkare. "
Hela krönikan finns att läsa på den här adressen.
Socialdemokratiska PASOK bär fortfarande det mesta av bördan medan det förment "moderata" Nea Demokateia - kriminellt oansvariga enligt en uppmärksammad förkastelsedom från Sveriges Anders Borg - håller sig vid sidan så gott det går. Det var också under dessa "moderater" som Grekland förfalskade sina statsräkenskaper.
Både Grekland och Italien skulle behöva verklig socialliberalism, deras eländiga högerborgerliga partier har varit en olycka för båda länderna.
I Italien har det nu blivit en tjänstemannaregering som skall försök få igenom ett krisprogram med hoppande majoriteter. Det är nog det bästa möjliga en tid framåt men i grunden visar det hur djup Italiens politiska kris länge varit, med Berlusconi som ett av symptomen.
I Eskilstuna-Kuriren i dag medverkar jag med en gästkrönika om de nya ministärerna i Grekland och Italien. Slutklämmen är den här:
" Det återstår att se om Monti kan klara sig mer än några få månader med stöd av hoppande majoriteter.
I ett parlamentariskt system är tillfälliga tjänstemannaregeringar inte otänkbara. Finland har haft sådana några gånger. Ifall det bara är så som skiftande majoriteter kan samlas för ett nödvändigt program i ett akut läge kan det gå an. Även svensk grundlag ger utrymme för sådana nödlösningar.
Men parlamentarism är mer än att regeringen inte ska mötas av riksdagens direkta misstroende. Regeringen bör normalt komma ur riksdagen, och väljarna ska i allmänna val ge förutsättningarna för hur regering ska bildas.
Ministären Monti är en följd av att Italiens politiska kris är ännu djupare än den ekonomiska. Sist och slutligen är det väljarna som måste göra bot och bättring och ta ansvar. Vill de slippa katastrof finns nu bara en utväg. De måste rösta fram partier som har vett och ansvar nog att sköta landet, och ge dem tillräckligt med mandat för att de ska ha övertaget över extremister, missnöjeshetsare och önsketänkare. "
Hela krönikan finns att läsa på den här adressen.
fredag 11 november 2011
Fortsatt oenighet i utredning om Tryckfrihetsförordningens framtid
I torsdags skrev jag i en gästkrönika i den kristna tidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro, om skillnaderna i tryckfrihetens grundlagsskydd mellan Sverige och andra länder, och om utvecklingen i den utredning om yttrandefrihetsfrågor där ordföranden, som är förre JK, har kommit i minoritet och fått en rad partiers ledamöter emot sig om uppbyggnaden av grundlagarna på detta område.
Hela artikeln finns på nätet på den här adressen. Här följer ett par klipp ur texten:
" Vi måste [numera] ... inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av
hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då farligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
I oktober klarnade det att de parlamentariska ledamöterna i den nu pågående utredningen – i
vart fall det stora flertalet – nu vill inrikta arbetet på översyn av nuvarande grundlagar. Olika
tillämpningsproblem och andra frågor ska då lösas inom Tryckfrihetsförordningen
och Yttrandefrihetsgrundlagen, utan systemskifte. ...
... Var konfliktlinjerna kommer att gå när utredningen kommer till mål återstår att se. Men att
ordföranden [, förre JK Göran] Lambertz blivit besviken över att få sådant mothugg från allians- och andra partier är inte oförklarligt. Så som han tillsattes – med direktiv som är djupt oroande
för tryckfrihetsvänner, och med en av den svenska tryckfrihetsmodellens mest profilerade motståndare som ordförande, alltså han själv – är det ju inte konstigt om han trodde sig ha fått grönt ljus från stora moderata maktpartiet att gå hårdhänt fram mot Tryckfrihetsförordningen.
Det är därför värt att lägga märke till att flera av de riksdagsledamöter som nu mest entydigt tagit avstånd från Lambertz planer faktiskt är just moderater. ..."
Hela artikeln finns på nätet på den här adressen. Här följer ett par klipp ur texten:
" Vi måste [numera] ... inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av
hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då farligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
I oktober klarnade det att de parlamentariska ledamöterna i den nu pågående utredningen – i
vart fall det stora flertalet – nu vill inrikta arbetet på översyn av nuvarande grundlagar. Olika
tillämpningsproblem och andra frågor ska då lösas inom Tryckfrihetsförordningen
och Yttrandefrihetsgrundlagen, utan systemskifte. ...
... Var konfliktlinjerna kommer att gå när utredningen kommer till mål återstår att se. Men att
ordföranden [, förre JK Göran] Lambertz blivit besviken över att få sådant mothugg från allians- och andra partier är inte oförklarligt. Så som han tillsattes – med direktiv som är djupt oroande
för tryckfrihetsvänner, och med en av den svenska tryckfrihetsmodellens mest profilerade motståndare som ordförande, alltså han själv – är det ju inte konstigt om han trodde sig ha fått grönt ljus från stora moderata maktpartiet att gå hårdhänt fram mot Tryckfrihetsförordningen.
Det är därför värt att lägga märke till att flera av de riksdagsledamöter som nu mest entydigt tagit avstånd från Lambertz planer faktiskt är just moderater. ..."
söndag 30 oktober 2011
Rätt recept: Slå vakt om frihandeln och motverka överdrivet riskabel utlåning
I Jönköpings-Posten i fredags (28/10) medverkade jag med ett inlägg i en av de viktigaste debatter som nu pågår - i vårt land och i andra länder - vad säger den internationella krisen i kreditväsende och statsfinanser om det ekonomiska systemet: Vad är krisens orsaker och vad är det vi skall ändra på?
Artikeln finns inte på tidningens hemsida, men dess text följer här:
Socialliberalism boten mot krisen
" KRISEN SOM SKAKAR Europa och världen har sin grund i både vänster- och högerpolitik. Fast det är bekvämt för många att bara vilja se en del av orsakerna, och att skylla allt på de syndabockar som det är mest opportunt att peka på.
Oförmågan i många länder att hålla statsfinanser i balans och reformera skatter och socialförsäkringar har ju orsakat mycket av den kroniska underskottspolitik som nu straffar sig. Som vi blivit vana att se svensk politik är de här orsakerna till krisen en katalog över några av den socialistiska vänsterns vanligare felsteg.
Men i många andra länder är det konservativa partier som varit delaktiga i, eller rentav huvudansvariga för, sådan politik som bevarat ineffektivitet och medfört underskott och stagnation.
DET ÄR OCKSÅ ett faktum att viktiga orsaker till krisen i finanssektorn ligger i ett visst slags höger-politik, där man i ideologisk förbindelse gjort föga skillnad på sådana statliga regler som är stödjande för marknadsekonomin och sådana som är nedbrytande.
Man har inte förstått – och ofta inte velat förstå – hur viktigt det är att staten har regelverk och tillsyn för att hålla bankers och andra finansinstitutioners riskexponering inom betryggande gränser.
Kortsynt och oförnuftigt har man framställt tillväxtökning genom alltför snabb kreditexpansion som en del av en avreglering och en frihet för kreativt företagande.
Man har också blundat för att många länders skattesystem innehåller en snedvridning som stimulerar stor skuldsättning och motverkar finansiering av såväl industriinvesteringar som bostäder och andra fastigheter med eget riskkapital.
ÄNNU EN RISK är att kriser i en slappt reglerad finanssektor av marknadsekonomins fiender tas som förevändning för att gå tillbaka till handelshinder, selektivt verkande regleringar och statlig dirigering av investeringar och ägande. Det finns många sådana inslag i debatten – man skjuter inte in sig på att skärpa kreditmarknadsregler eller på att reformera skatte-systemen utan på att angripa frihandeln, globaliseringen eller alla slags avregleringar, nästan oavsett vad de gäller.
Här gäller det verkligen att se upp. Ett av de säkraste sätten att fördjupa och förvärra en ekonomisk världskris är ett återfall i protektionism, med strafftullar, diskriminerande regleringar, importkontroller och andra handelshinder.
Så som världen numera ser ut måste vi vara beredda på att sådana angrepp mot marknadsekonomin – och mot allt vad liberalism heter – kan väntas inte bara från socialister på vänsterkanten, utan ännu mer från högerinriktade, nationalistiska eller auktoritära rörel-ser av många olika slag, som kan finnas på en skala från populism till fascism.
Men krisen har inte ändrat på att demokrati tillsammans med frihandel, marknadsekonomi och fritt näringsliv är vägen till varaktiga ekonomiska framsteg. De har lyft det ena landet efter det andra ur fattigdomen.
Att marknadsekonomin nu tillfälligt har saboterats inifrån, genom missriktad ekonomisk politik och vårdslöshet med bank- och kreditväsendet, ändrar inte på att frihandeln är det som kan ta Europa och världen ur en sådan här kris.
DET SYNSÄTT på politik och marknad som nu behövs ännu mer är det som i Sverige främst förknippas med den mångårige folkpartiledaren, nationalekonomen och Nobelpristagaren Bertil Ohlin. Han använde själv begreppet socialliberalism.
I centrum sätts då frihandeln och konkurrensen och det privata initiativet i produktionen, allt omgivet av ett fritt samhällssystem med demokrati och pressfrihet. Tullar, handelshinder, selektiva regleringar, yrkes-privilegier och statsdirigering av näringslivet förkastas. Men den liberala ekonomin lämnas inte utan uppsikt eller utan stöd av statliga funktioner.
DE SENARE SKA tvärtom vara ambitiösa och effektiva, inte minst inom utbildning och sociala trygghetssystem. Det gäller också att vårda marknadsekonomins viktiga funktioner och institutioner. Till det centrala hör då ett stabilt bank- och kreditväsende och ett stabilt penningvärde.
En sådan liberal politik står i tydlig motsats inte bara till den lättsinniga högerpolitik som försummat riskerna med ett instabilt bankväsende, och inte heller bara till den olycksaliga hybrid mellan missriktad socialism och förbittrad högerpopulism som kan leda till under-skottspolitik och övergiven frihandel.
FÖR DET FINNS en motsättning till. Det är nödvändigt men ibland kortsiktigt impopulärt att vara den som när bubblorna växer ställer sig upp som glädjedödare, med krav på försiktighet, åtstramning, en broms för överdriven skuldsättning och ett skattesystem som belönar arbete i stället för att belöna högt belånad egendom. "
Åke Wredén
Artikeln finns inte på tidningens hemsida, men dess text följer här:
Socialliberalism boten mot krisen
" KRISEN SOM SKAKAR Europa och världen har sin grund i både vänster- och högerpolitik. Fast det är bekvämt för många att bara vilja se en del av orsakerna, och att skylla allt på de syndabockar som det är mest opportunt att peka på.
Oförmågan i många länder att hålla statsfinanser i balans och reformera skatter och socialförsäkringar har ju orsakat mycket av den kroniska underskottspolitik som nu straffar sig. Som vi blivit vana att se svensk politik är de här orsakerna till krisen en katalog över några av den socialistiska vänsterns vanligare felsteg.
Men i många andra länder är det konservativa partier som varit delaktiga i, eller rentav huvudansvariga för, sådan politik som bevarat ineffektivitet och medfört underskott och stagnation.
DET ÄR OCKSÅ ett faktum att viktiga orsaker till krisen i finanssektorn ligger i ett visst slags höger-politik, där man i ideologisk förbindelse gjort föga skillnad på sådana statliga regler som är stödjande för marknadsekonomin och sådana som är nedbrytande.
Man har inte förstått – och ofta inte velat förstå – hur viktigt det är att staten har regelverk och tillsyn för att hålla bankers och andra finansinstitutioners riskexponering inom betryggande gränser.
Kortsynt och oförnuftigt har man framställt tillväxtökning genom alltför snabb kreditexpansion som en del av en avreglering och en frihet för kreativt företagande.
Man har också blundat för att många länders skattesystem innehåller en snedvridning som stimulerar stor skuldsättning och motverkar finansiering av såväl industriinvesteringar som bostäder och andra fastigheter med eget riskkapital.
ÄNNU EN RISK är att kriser i en slappt reglerad finanssektor av marknadsekonomins fiender tas som förevändning för att gå tillbaka till handelshinder, selektivt verkande regleringar och statlig dirigering av investeringar och ägande. Det finns många sådana inslag i debatten – man skjuter inte in sig på att skärpa kreditmarknadsregler eller på att reformera skatte-systemen utan på att angripa frihandeln, globaliseringen eller alla slags avregleringar, nästan oavsett vad de gäller.
Här gäller det verkligen att se upp. Ett av de säkraste sätten att fördjupa och förvärra en ekonomisk världskris är ett återfall i protektionism, med strafftullar, diskriminerande regleringar, importkontroller och andra handelshinder.
Så som världen numera ser ut måste vi vara beredda på att sådana angrepp mot marknadsekonomin – och mot allt vad liberalism heter – kan väntas inte bara från socialister på vänsterkanten, utan ännu mer från högerinriktade, nationalistiska eller auktoritära rörel-ser av många olika slag, som kan finnas på en skala från populism till fascism.
Men krisen har inte ändrat på att demokrati tillsammans med frihandel, marknadsekonomi och fritt näringsliv är vägen till varaktiga ekonomiska framsteg. De har lyft det ena landet efter det andra ur fattigdomen.
Att marknadsekonomin nu tillfälligt har saboterats inifrån, genom missriktad ekonomisk politik och vårdslöshet med bank- och kreditväsendet, ändrar inte på att frihandeln är det som kan ta Europa och världen ur en sådan här kris.
DET SYNSÄTT på politik och marknad som nu behövs ännu mer är det som i Sverige främst förknippas med den mångårige folkpartiledaren, nationalekonomen och Nobelpristagaren Bertil Ohlin. Han använde själv begreppet socialliberalism.
I centrum sätts då frihandeln och konkurrensen och det privata initiativet i produktionen, allt omgivet av ett fritt samhällssystem med demokrati och pressfrihet. Tullar, handelshinder, selektiva regleringar, yrkes-privilegier och statsdirigering av näringslivet förkastas. Men den liberala ekonomin lämnas inte utan uppsikt eller utan stöd av statliga funktioner.
DE SENARE SKA tvärtom vara ambitiösa och effektiva, inte minst inom utbildning och sociala trygghetssystem. Det gäller också att vårda marknadsekonomins viktiga funktioner och institutioner. Till det centrala hör då ett stabilt bank- och kreditväsende och ett stabilt penningvärde.
En sådan liberal politik står i tydlig motsats inte bara till den lättsinniga högerpolitik som försummat riskerna med ett instabilt bankväsende, och inte heller bara till den olycksaliga hybrid mellan missriktad socialism och förbittrad högerpopulism som kan leda till under-skottspolitik och övergiven frihandel.
FÖR DET FINNS en motsättning till. Det är nödvändigt men ibland kortsiktigt impopulärt att vara den som när bubblorna växer ställer sig upp som glädjedödare, med krav på försiktighet, åtstramning, en broms för överdriven skuldsättning och ett skattesystem som belönar arbete i stället för att belöna högt belånad egendom. "
Åke Wredén
Statens aktiekapital i ny brännvinspanna
Genom ALMI sätter staten in 10 miljoner i Mackmyras nya och större brännvinsfabrik i Gävle. Efter min kritiska artikel om detta i Gefle Dagblad har det varit artiklar om saken på ett par andra håll. - Se tillägg till texten under 9 oktober nedan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
