Från kretsen av lärare och andra intellektuella kring den baptistiska Örebro Missionsskola ges det ut en minst sagt ambitiös kulturtidskrift - NOD - Forum för tro, kultur och samhälle.
I senaste numret skriver både Ylva Eggehorn och Göran Sahlberg om terrordåden i Norge och om massmördaren.
Ylva Eggehorn, en av nutidens inte flitigaste men främsta svenska psalmdiktare, bävar inför den synd massmördaren representerar, lögnens totala triumf, det som kallas synden mot den helige Ande. Hon tar sin tillflykt till trosbekännelsen, till Kristus, som vet hur det är att vara människa. (Hennes text är tidigare publicerad i den norska tidskriften Strek, nr 2011/5.)
Göran Sahlberg bidrar med en innehållsrik uppsats om massmördaren Anders Behring Breiviks bisarra och politiskt extremistiska "manifest", och dess fantasier om korsriddare och annat. Den artikeln är för omfattande för att på ett rättvisande sätt refereras här. Ett par små nedslag bara:
Sahlberg lägger märke till en sak den offentlige försvararen Geir Lippestad säger, om att Breivik "är en människa, inte något annat. Damhället skulle förlora på det om han definieras som ett monster eller något från en anann planet." Lippestad uttryckte här, noterar Sahlberg, en specifik västerländskt-kristet präglad rättstradition, som ska få oss att skilja saken från personen - den ansvarige syndaren från den perversa synden.
Sahlberg noterar också att Friedrich Nietzsche figurerar ett tiotal gånger i Beriviks hopsamlade tirader. Breivik har inte Nietzsche som husgud, hans verkliga inspriration kommer ju, kan det tilläggas ur ett par av den politiska högerextremismens varianter och - som det också påpekas ur en starkt störd och hatisk inställning till kvinnor. Nietzsches hat mot kristendomen, eller som Sahlberg uttrycker det, "en oavlåten strävan med filosofin som hammare, i en dekonstruktiv kamp mot en judisk-kristen kultur" gjorde ju honom till en av portalgestalterna för 1900-talets radikalt antidemokratiska rörelser.
Det är - tycker jag att man bör understryka - i en fortsättning av denna ondskans tradition som Breiviks ideologiska inpiratörer hör hemma, alldeles oavsett Breiviks hopklippta och röriga skräckfantasier och drömmerier om korsriddare och andra förevändningar för massmord och hat mot demokratin.
En väl så intressant liten poäng i senaste numret av NOD är ett ledarstick om vad det numera världsberömda ryska punkbandet "Pussy Riot" egentligen sjöng för något vid sitt upptåg i Frälsarkatedralen i Moskva. Det har ju ofta framställts som om det de gjorde var en del av något antikristet budskap, inte minst har Vladimir Putins styre försökt få det att se så enkelt ut, när man försvarat de stränga fängelsaestraffen.
Men redaktionen för NOD har tydligen språkkunskaper i ryska, och har översatt en sång som "Pussy Riot" framförde i katedralen. Det som angrips i texten är Putin och hans styre samt den ryska ortodoxa kyrkoledningens stöd för Putin.
Ironin är påstruken med ganska breda penseldrag och inte någon stor poesi. Men efter ett antal rader med förhoppningen att såväl Guds Moder som ryska kristna ska vända sig mot Putin och dennes härskarmetoder kommer en strof som börjar så här:
" Patriarken tror på Putin.
Tjejer, sätt er tro till Gud! ... "
Om detta skriver NOD: "Som vanligt visade svenska medier minimalt intresse för att återge texter med en religiös anstrykning."
Själv kan jag inte ryska, så jag kan inte tillföra något i sak. Men det är ett tänkvärt litet påpekande NOD gör.
fredag 23 november 2012
torsdag 22 november 2012
Faran för en mer statsägd och mer lobbyiststyrd nyhetsförmedling
En mer statsägd och mer lobbyiststyrd nyhetsförmedling är ingen fördel för ett demokratiskt land.
Om annonser flyttar till medier som inte bär nyheter eller samhällsdebatt, och om abonnemang, lösnummer och motsvarande intäkter för elektroniskt spridda medier inte räcker för att upprätthålla mer än ett påtagligt begränsat nyhetsarbete, vad händer då? Det mesta talar för att följderna inte stannar inom mediebranscherna utan i hög grad skadar viktiga funktioner i ett demokratiskt land.
Om detta skriver jag i dag på en av kultursidorna i Dagens Nyheter, där jag bidrar med del 6 i en serie de har om pressens framtid. Länk till artikeln i dess helhet finns här.
Ett par klipp ur texten kommer här, men läs artikeln i Dagens Nyheter!
"... De som yrkesmässigt försöker påverka nyhetsförmedlingen utifrån är mångdubbelt fler än de som arbetar med att självständigt ta fram nyheter eller med att på redaktioner värdera och kommentera samhällsfrågor. Än så länge är ändå de som har intresse av att få sina budskap presenterade som nyheter ofta i underläge mot de mer publicistiskt och ekonomiskt starka redaktionerna. Men de kan komma i överläge mot publicistiskt demoraliserade och ekonomiskt utarmade redaktioner...."
Och:
" ... Nyhetsförmedlingen blir mycket mer dominerad av de statliga etermedier som kan behålla sin redaktionella styrka när andra medieredaktioner försvagas, stängs eller blir beroende av vad sponsorer och andra finansiärer vill betala för. Det är en riskabel illusion att detta skulle kunna hända utan kedjereaktioner. Statsmakten i statliga medier är visserligen i Sverige av tradition delegerad i många steg, och är inte ett direkt utflöde av regeringsmakten. Men ifall annan nyhetsförmedling försvagas kommer det troligen att sätta den svenska public-servicemodellen under tryck. I högre grad får vi då statsnyheter med svaga motvikter. ... "
Om annonser flyttar till medier som inte bär nyheter eller samhällsdebatt, och om abonnemang, lösnummer och motsvarande intäkter för elektroniskt spridda medier inte räcker för att upprätthålla mer än ett påtagligt begränsat nyhetsarbete, vad händer då? Det mesta talar för att följderna inte stannar inom mediebranscherna utan i hög grad skadar viktiga funktioner i ett demokratiskt land.
Om detta skriver jag i dag på en av kultursidorna i Dagens Nyheter, där jag bidrar med del 6 i en serie de har om pressens framtid. Länk till artikeln i dess helhet finns här.
Ett par klipp ur texten kommer här, men läs artikeln i Dagens Nyheter!
"... De som yrkesmässigt försöker påverka nyhetsförmedlingen utifrån är mångdubbelt fler än de som arbetar med att självständigt ta fram nyheter eller med att på redaktioner värdera och kommentera samhällsfrågor. Än så länge är ändå de som har intresse av att få sina budskap presenterade som nyheter ofta i underläge mot de mer publicistiskt och ekonomiskt starka redaktionerna. Men de kan komma i överläge mot publicistiskt demoraliserade och ekonomiskt utarmade redaktioner...."
Och:
" ... Nyhetsförmedlingen blir mycket mer dominerad av de statliga etermedier som kan behålla sin redaktionella styrka när andra medieredaktioner försvagas, stängs eller blir beroende av vad sponsorer och andra finansiärer vill betala för. Det är en riskabel illusion att detta skulle kunna hända utan kedjereaktioner. Statsmakten i statliga medier är visserligen i Sverige av tradition delegerad i många steg, och är inte ett direkt utflöde av regeringsmakten. Men ifall annan nyhetsförmedling försvagas kommer det troligen att sätta den svenska public-servicemodellen under tryck. I högre grad får vi då statsnyheter med svaga motvikter. ... "
lördag 17 november 2012
Investeringsklimatet avgör i hög grad hur framtida välfärd blir
Vi kan förmodligen leva högt ett tag till på att inte ha betett oss som Italien. Men i längden kan det inte gå bra om en stor del av all politik och debatt fylls av sterilt missnöje och av hackande på människor som pekas ut som syndabockar. Om detta skrev jag i Jönköpings-Posten förra lördagen (19/11 2012).
Bakgrunden till artikeln är konjunkturnedgången i omvärlden, som märks i att det varit ganska många och ibland ganska stora varsel i exportindustrin de senaste månaderna. Om detta skrev jag bland annat det här:
" ... Lågkonjunkturer går över. Konkurrenstryck består. I ett land som inte vill sjunka till sämre välfärd och inkomster måste ekonomin förnya sig. Samhällssystemet måste hävda sig i konkurrens med andra. ... En del jobb som försvinner kan komma igen när exportkonjunkturen förbättras. Men viktigare är att det som tappar i konkurrenskraft ersätts av ny produktion, som sker med nya produkter, ny effektivitet och ofta med ny teknik. Till stor del är det i förmågan till förnyelse som den framtida välfärdsutvecklingen avgörs. Det krävs investeringsklimat, och Sverige måste vara en bra hemadress för globalt konkurrensdugliga företag. ... "
Jag pekade sedan på att mycket av politisk och annan debatt har en inriktning som motverkar det slags reformer som förbättrar möjligheterna att ekonomin kan utvecklas väl i framtiden. Det duger inte att, som ofta görs, rycka på axlarna åt det som verkligen ger bättre utbildning, effektivitet och produktion. Jag belyste detta med en jämförelse med de krisande ekonomierna i mellersta och södra Europa:
" ... Sverige har ju numera genom en rad omstridda reformer, effektiviseringar och besparingar lyckats slippa undan de statsfinansiella kriser som nu hemsöker Italien och Spanien, och hotar till exempel Frankrike. Men kärnan i flera av de europeiska kriserna är en tankeställare även hos oss. Dessa länder har halkat efter i konkurrenskraft och produktivitet, och med åldrande befolkning får de ökande påfrestningar på skattesystem, pensioner och andra välfärdsordningar.
De blundat för flera av grundproblemen. De har försökt bevilja sig själva högre levnadsstandard och bevarade gruppförmåner av olika slag genom ohållbar kreditexpansion, löneökningar utan täckning, tidiga pensioneringar, budgetunderskott, överbemanning i en dåligt rationaliserad offentlig sektor, stort utrymme för skattefusk, felriktade skatteavdrag, tillväxtskadande skattesatser samt pensionssystem som blivit allt mer insolventa. ... "
Men Sverige är inte fritt från liknande problem:
" Väldigt mycket av debatten ... handlar fortfarande om att tala illa om just de förändringar och reformer som förbättrat Sveriges ekonomiska läge och minskat risken för ekonomisk och social tillbakagång. Detta gäller inte bara delar av partipolitiken. Det är ännu mer påfallande i lobbyisters och intresseorganisationers verksamhet, liksom i delar av nyhetsrapporteringen – för att inte tala om det ständigt droppande klagognället i en del slags insändarspalter."
"De nya reformer som nu genomförs möts", fortsatte jag, " till stor del av samma reaktioner. Regeringens viktiga förslag om ändring av företagsbeskattningen förbättrar investeringsklimatet för framtida jobb. Men det har mötts av surt gnäll från bolagslobbyister över borttagna möjligheter att skicka miljarder till skatteparadis - eller av lika surt ointresse över att bolagsskattens snedvridning av ekonomin minskas.
De stora skolreformerna, med uppryckning av gymnasiet, grundskolan, läroplaner, betygssystem och inte minst lärarutbildning genomförs nu, detta kommer att pågå ett antal år framåt. Men de Björklundska reformerna beslutades mot nästan heltäckande avslagsyrkanden från stora delar av riksdagen. Nu är det många som mest verkar vara intresserade av att hitta fel i sidofrågor eller försöka få folk att tro att det gått fel när resultaten inte kan komma omedelbart. ..."
En del mönster i svensk debatt eller i svenska intressegruppers framfart är inte så olika sådant som förvärrar och förlänger krisen längre söderut i Europa:
"Fortfarande är det vanligt att det ställs krav på att industrins produktions- och konkurrensförmåga ska undergrävas med avstängning av en stor del av elförsörjningen.
Fortfarande är det organisationer som envist menar att pensionssystemet borde reagera på en ekonomisk kris med att bygga upp ofinansierade underskott eller med att skärpa skattebördan på näringslivet.
I skattefrågor är det vanligt att det tas lätt på problemet att en stor del av exportindustrins viktigaste ingenjörer och andra nyckelmedarbetare belastas med mycket tunga och mycket snedvridande inkomstskatter. Samtidigt finns det för andra slags verksamheter och för gamla pengar som inte deltar i produktionen en hel del fördelaktiga kryphål och särregler."
[Ovanstående är några utdrag ur artikeln i J-P 10/11, som inte är inte tillgänglig via tidningens webbplats.]
Bakgrunden till artikeln är konjunkturnedgången i omvärlden, som märks i att det varit ganska många och ibland ganska stora varsel i exportindustrin de senaste månaderna. Om detta skrev jag bland annat det här:
" ... Lågkonjunkturer går över. Konkurrenstryck består. I ett land som inte vill sjunka till sämre välfärd och inkomster måste ekonomin förnya sig. Samhällssystemet måste hävda sig i konkurrens med andra. ... En del jobb som försvinner kan komma igen när exportkonjunkturen förbättras. Men viktigare är att det som tappar i konkurrenskraft ersätts av ny produktion, som sker med nya produkter, ny effektivitet och ofta med ny teknik. Till stor del är det i förmågan till förnyelse som den framtida välfärdsutvecklingen avgörs. Det krävs investeringsklimat, och Sverige måste vara en bra hemadress för globalt konkurrensdugliga företag. ... "
Jag pekade sedan på att mycket av politisk och annan debatt har en inriktning som motverkar det slags reformer som förbättrar möjligheterna att ekonomin kan utvecklas väl i framtiden. Det duger inte att, som ofta görs, rycka på axlarna åt det som verkligen ger bättre utbildning, effektivitet och produktion. Jag belyste detta med en jämförelse med de krisande ekonomierna i mellersta och södra Europa:
" ... Sverige har ju numera genom en rad omstridda reformer, effektiviseringar och besparingar lyckats slippa undan de statsfinansiella kriser som nu hemsöker Italien och Spanien, och hotar till exempel Frankrike. Men kärnan i flera av de europeiska kriserna är en tankeställare även hos oss. Dessa länder har halkat efter i konkurrenskraft och produktivitet, och med åldrande befolkning får de ökande påfrestningar på skattesystem, pensioner och andra välfärdsordningar.
De blundat för flera av grundproblemen. De har försökt bevilja sig själva högre levnadsstandard och bevarade gruppförmåner av olika slag genom ohållbar kreditexpansion, löneökningar utan täckning, tidiga pensioneringar, budgetunderskott, överbemanning i en dåligt rationaliserad offentlig sektor, stort utrymme för skattefusk, felriktade skatteavdrag, tillväxtskadande skattesatser samt pensionssystem som blivit allt mer insolventa. ... "
Men Sverige är inte fritt från liknande problem:
" Väldigt mycket av debatten ... handlar fortfarande om att tala illa om just de förändringar och reformer som förbättrat Sveriges ekonomiska läge och minskat risken för ekonomisk och social tillbakagång. Detta gäller inte bara delar av partipolitiken. Det är ännu mer påfallande i lobbyisters och intresseorganisationers verksamhet, liksom i delar av nyhetsrapporteringen – för att inte tala om det ständigt droppande klagognället i en del slags insändarspalter."
"De nya reformer som nu genomförs möts", fortsatte jag, " till stor del av samma reaktioner. Regeringens viktiga förslag om ändring av företagsbeskattningen förbättrar investeringsklimatet för framtida jobb. Men det har mötts av surt gnäll från bolagslobbyister över borttagna möjligheter att skicka miljarder till skatteparadis - eller av lika surt ointresse över att bolagsskattens snedvridning av ekonomin minskas.
De stora skolreformerna, med uppryckning av gymnasiet, grundskolan, läroplaner, betygssystem och inte minst lärarutbildning genomförs nu, detta kommer att pågå ett antal år framåt. Men de Björklundska reformerna beslutades mot nästan heltäckande avslagsyrkanden från stora delar av riksdagen. Nu är det många som mest verkar vara intresserade av att hitta fel i sidofrågor eller försöka få folk att tro att det gått fel när resultaten inte kan komma omedelbart. ..."
En del mönster i svensk debatt eller i svenska intressegruppers framfart är inte så olika sådant som förvärrar och förlänger krisen längre söderut i Europa:
"Fortfarande är det vanligt att det ställs krav på att industrins produktions- och konkurrensförmåga ska undergrävas med avstängning av en stor del av elförsörjningen.
Fortfarande är det organisationer som envist menar att pensionssystemet borde reagera på en ekonomisk kris med att bygga upp ofinansierade underskott eller med att skärpa skattebördan på näringslivet.
I skattefrågor är det vanligt att det tas lätt på problemet att en stor del av exportindustrins viktigaste ingenjörer och andra nyckelmedarbetare belastas med mycket tunga och mycket snedvridande inkomstskatter. Samtidigt finns det för andra slags verksamheter och för gamla pengar som inte deltar i produktionen en hel del fördelaktiga kryphål och särregler."
[Ovanstående är några utdrag ur artikeln i J-P 10/11, som inte är inte tillgänglig via tidningens webbplats.]
fredag 16 november 2012
Lästips: Upsala Nya Tidning om SD-männen med järnrören
En ledamot i riksdagens justitieutskott, som uppträtt beväpnad med järnrör för ett gatuslagsmål, är inte så vanligt. Men inom de s.k. "Sverigedemokraterna" är det mycket som inte hör hemma i en demokratisk och parlamentarisk kultur.
En film inspelad med mobilkamera av en mycket ledande s.k. "sverigedemokrat" har stört ritningarna för partiet. En av deras riksdagsmän har, för att skydda partiets PR-strategi, under spektakulära former utsatts för vad som åtminstone utåt ska se ut som en utrensning ur partiledningen. I själva verket kan filmen inte ha varit någon nyhet för kretsen av hårda män i toppen på SD-partiet. Partiet har haft en förvanskad och nedklippt version av samma film liggande ute på nätet för att lura nyhetsrapporteringen och förvränga vad som egentligen hände vid det tillfälle då männen med järnrören var i farten.
Det har skrivits en hel del om detta de senaste dagarna. Bland det mest läsvärda är Håkan Holmbergs artikel på ledarplats i Upsala Nya Tidning (lib). Här är bara ett litet utdrag, men hela artikeln finns här på tidningens webb-plats, och den rekommenderas för läsning:
"... Originalfilmen har funnits hela tiden. Förmodligen har den spritts internt som ett sätt för de tre att visa hur föraktfullt de vågar uppträda mot andra och hur smart de duperar polisen när den väl kommer till platsen. Att mentaliteten inom stora delar av Sverigedemokraternas medlemskår är just sådan är ingen nyhet – det kan följas dagligen på olika bloggar - och demonstrerades så sent som i onsdags genom de hyllningar som skickades till Erik Almqvists sida på Facebook.
Man kan inte föreställa sig annat än att partiets ordförande Jimmie Åkesson och partisekreteraren Björn Söder varit medvetna om detta. Almqvist och Ekeroth hör till deras närmaste förbundna. Allt talar för att Åkesson sett filmen – och alltså inte gjort något förrän Almqvist och Ekeroth offentligt ertappades med att ljuga om det som hände.
Om Åkesson hade menat allvar med talet om ”nolltolerans” mot rasism, kvinnoförakt och olämpligt uppträdande, så hade han gripit in långt tidigare. ..." (Ur UNT)
En film inspelad med mobilkamera av en mycket ledande s.k. "sverigedemokrat" har stört ritningarna för partiet. En av deras riksdagsmän har, för att skydda partiets PR-strategi, under spektakulära former utsatts för vad som åtminstone utåt ska se ut som en utrensning ur partiledningen. I själva verket kan filmen inte ha varit någon nyhet för kretsen av hårda män i toppen på SD-partiet. Partiet har haft en förvanskad och nedklippt version av samma film liggande ute på nätet för att lura nyhetsrapporteringen och förvränga vad som egentligen hände vid det tillfälle då männen med järnrören var i farten.
Det har skrivits en hel del om detta de senaste dagarna. Bland det mest läsvärda är Håkan Holmbergs artikel på ledarplats i Upsala Nya Tidning (lib). Här är bara ett litet utdrag, men hela artikeln finns här på tidningens webb-plats, och den rekommenderas för läsning:
"... Originalfilmen har funnits hela tiden. Förmodligen har den spritts internt som ett sätt för de tre att visa hur föraktfullt de vågar uppträda mot andra och hur smart de duperar polisen när den väl kommer till platsen. Att mentaliteten inom stora delar av Sverigedemokraternas medlemskår är just sådan är ingen nyhet – det kan följas dagligen på olika bloggar - och demonstrerades så sent som i onsdags genom de hyllningar som skickades till Erik Almqvists sida på Facebook.
Man kan inte föreställa sig annat än att partiets ordförande Jimmie Åkesson och partisekreteraren Björn Söder varit medvetna om detta. Almqvist och Ekeroth hör till deras närmaste förbundna. Allt talar för att Åkesson sett filmen – och alltså inte gjort något förrän Almqvist och Ekeroth offentligt ertappades med att ljuga om det som hände.
Om Åkesson hade menat allvar med talet om ”nolltolerans” mot rasism, kvinnoförakt och olämpligt uppträdande, så hade han gripit in långt tidigare. ..." (Ur UNT)
fredag 9 november 2012
Det s.k. "SD:s" internationella förbindelser tål inte dagsljus
I Österrike finns två partier som är resultatet av sprängningen av den beryktade antisemiten Jörg Haiders missnöjesparti på högerkanten. Med det ena av dessa partier har de Åkessonska s.k. "Sverigedemokraterna" påfallande nära relationer, och företrädare för SD:s partiledning deltar i sammankomster som är festtillställningar för detta parti och en österrikisk subkultur i ytterhögern som förvaltar traditionerna från extremhögern före, under och efter världskriget. Om detta - se till exempel text på den här bloggen den 10 februari 2012.
Det har i åratlal i seriösa österrikiska tidningar kommit en mer eller mindre ständig ström av pikanta nyheter om sådant som nazistkopplingar, relationer till diktaturer och ekonomiskt skumrask i och kring den ytterhöger i Österrike som är broderparti till svenska "SD". Det senaste interna partigrälet är inte det minst pikanta från det hållet.
En man i detta parti är vice talman i den ena kammaren i Österrikes parlament. Han har hållit sig med en politisk medarbetare som kombinerat sin avlöning från riksdagen med att ha förbindelser med nynazistiska skinheads. Detta är ju inte i sak särskilt överraskande - även i Österrike har ytterhögern olika ansikten och visar upp dem selektivt beroende på vilka miljöer an uppträder i. Men i detta fall blev det lite för uppenbart, och inom SD:s broderparti blev man osams om hur man skulle göra med den man som lite för tydligt påmint om de direkta kontaktytorna mellan partiet och några av de bruna extremisternas minst rumsrena kärnväljare.
I delstaten där talmannens medarbetare hörde hemma ansåg den regionale partiledaren att de hade frusit ut mannen i fråga. Man hade visat den högsta partiledningen fotografiska bevis på direktkontakten mellan den omstridde partimedarbetaren och sådana som öppet uppträdde som nynazistiska skinheads.
Det som sedan hände berättar Wientidningen Der Standard om: Rikspartiets generalsekreterare - som alltså mot svarar partisekreteraren Björn Söder hos SD - håller den kritiserade partimedarbetaren om ryggen. Anklagelserna mot partimedarbetaren är enligt denne företrädare för partiledningen alldeles grundlösa, trots de fotografiska beläggen och trots att vederbörande i sammanhanget dömts i domstol för mened.
Det hela är ganska typiskt. Men det påminner om en sak. Det s.k. "SD:s" internationella partirelationer tål inte dagsljus. Vad det påminner en del om är de ljusskygga internationella förbindelserna som svenska kommunistpartier haft under årens lopp.
Det har i åratlal i seriösa österrikiska tidningar kommit en mer eller mindre ständig ström av pikanta nyheter om sådant som nazistkopplingar, relationer till diktaturer och ekonomiskt skumrask i och kring den ytterhöger i Österrike som är broderparti till svenska "SD". Det senaste interna partigrälet är inte det minst pikanta från det hållet.
En man i detta parti är vice talman i den ena kammaren i Österrikes parlament. Han har hållit sig med en politisk medarbetare som kombinerat sin avlöning från riksdagen med att ha förbindelser med nynazistiska skinheads. Detta är ju inte i sak särskilt överraskande - även i Österrike har ytterhögern olika ansikten och visar upp dem selektivt beroende på vilka miljöer an uppträder i. Men i detta fall blev det lite för uppenbart, och inom SD:s broderparti blev man osams om hur man skulle göra med den man som lite för tydligt påmint om de direkta kontaktytorna mellan partiet och några av de bruna extremisternas minst rumsrena kärnväljare.
I delstaten där talmannens medarbetare hörde hemma ansåg den regionale partiledaren att de hade frusit ut mannen i fråga. Man hade visat den högsta partiledningen fotografiska bevis på direktkontakten mellan den omstridde partimedarbetaren och sådana som öppet uppträdde som nynazistiska skinheads.
Det som sedan hände berättar Wientidningen Der Standard om: Rikspartiets generalsekreterare - som alltså mot svarar partisekreteraren Björn Söder hos SD - håller den kritiserade partimedarbetaren om ryggen. Anklagelserna mot partimedarbetaren är enligt denne företrädare för partiledningen alldeles grundlösa, trots de fotografiska beläggen och trots att vederbörande i sammanhanget dömts i domstol för mened.
Det hela är ganska typiskt. Men det påminner om en sak. Det s.k. "SD:s" internationella partirelationer tål inte dagsljus. Vad det påminner en del om är de ljusskygga internationella förbindelserna som svenska kommunistpartier haft under årens lopp.
onsdag 7 november 2012
USA:s republikaner och svensk vänsterflygel har gjort fel på likartade sätt
Det republikanska partiet har lidit ett välförtjänt nederlag i presidentvalet i USA. President Obamas segermarginal var inte så stor, men republikanerna har i alla fall misslyckats med att exploatera vanföreställningen att USA:s ganska stora ekonomiska problem kan skyllas på den sittande presidenten, som ju efter valet 2008 fick överta en akut och farlig kris som hade sina orsaker under en följd av år.
Olika republikanska kandidaters försök att i primärvals-, kongress- och presidentkampanjer skylla verkningarna av 2008 års finanskris på Obama har varit patetiska. De har ockå också låtit ledsamt bekanta, för oss som hört liknande i svensk politik.
Om detta skrev jag i en artikel i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 13 januari i år, där jag gjorde en del jämförelser mellan Sverige och USA när det gäller tendensen till verklighetsflykt genom en halsstarrig förment renlärighet. Här följer ett udrag ur den artikeln, som har sin aktualitet också nu när vi fått se facit av den amerikanska valkampanjen:
"... I energipolitik finns också verklighetsflykt. Koldioxiden är ett hot mot klimatet. Men för USA-högern är det tabu att höja de påfallande låga skatterna på fossilbränslen. Hellre blundar man. De som vill låta mest renläriga förrnekar hela frågan.
För svensk grönvänster är det uppenbart största alternativet till fossilbränslen – kärnkraften – tabu. Hur mycket koldioxidproblemet än förvärrats förblir det dogm att reaktorerna ska stängas av och inga nya byggas. Hellre blundar man för matematiken, att en enda reaktor motsvarar ett enormt antal vindsnurror är det renlärigt att förneka.
När ett stort välfärdsproblem är för få yrkesverksamma och ett ökat antal äldre blommar ändå drömmarna om sex timmars arbetsdag upp igen. Sjöstedt efterträder Ohly och sägs förnya – men i alla fall är det första som händer att han sitter i radion och försöker låta som om mindre arbete blir bättre välfärd.
USA är yngre. Åldersbalansen är inte välfärdshot som i Europa och Japan. Men amerikansk höger – förutom isolationister – vill gärna framstå som häftigare i att stå upp för USA:s styrka som ledare för fria länder. Men deras verklighetsflykt får dem att inte medge vad det krävs av skatter för att betala militär styrka, av ny energipolitik för att minska oljeberoendet och av bra skolor och trygghetssystem för att bygga yttre styrka på inre styrka och social sammanhållning.
Republikanska kandidaters försök att skylla verkningarna av 2008 års finanskris på Obama är patetiska, men låter också ledsamt bekanta. Obamas finansminister och USA:s riksbank har gjort mycket för att begränsa riskerna för en djup depression och möjliggöra successiv avveckling av de enorma obalanser Obama fick överta från lättsinnets år under Bush. Det är då bedrövligt att se republikanska kandidater tävla i att angripa riksbanken eller i att skylla allt på en president som valdes då krisen redan var faktum.
Men en del känns igen: Följderna i Sverige av ett exportras orsakat av kriser i andra länder påstods vara den svenska regeringens fel. Regering och riksbank svarade på 2008-09 års kris med en aggressivt expansiv ekonomisk politik Ändå var det ett envetet tal om att regeringen stod ”passiv” inför krisen.
Det är lätt att på distans se amerikanska republikaners fel. Men liknande finns här hemma. Inte bara de negativa kampanjerna i USA har besvärande likhet med sämre sidor inom det som påstås föreställa svensk vänster."
Artikeln i E-K finns i sin helhet på tidningens hemsida.
Olika republikanska kandidaters försök att i primärvals-, kongress- och presidentkampanjer skylla verkningarna av 2008 års finanskris på Obama har varit patetiska. De har ockå också låtit ledsamt bekanta, för oss som hört liknande i svensk politik.
Om detta skrev jag i en artikel i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 13 januari i år, där jag gjorde en del jämförelser mellan Sverige och USA när det gäller tendensen till verklighetsflykt genom en halsstarrig förment renlärighet. Här följer ett udrag ur den artikeln, som har sin aktualitet också nu när vi fått se facit av den amerikanska valkampanjen:
"... I energipolitik finns också verklighetsflykt. Koldioxiden är ett hot mot klimatet. Men för USA-högern är det tabu att höja de påfallande låga skatterna på fossilbränslen. Hellre blundar man. De som vill låta mest renläriga förrnekar hela frågan.
För svensk grönvänster är det uppenbart största alternativet till fossilbränslen – kärnkraften – tabu. Hur mycket koldioxidproblemet än förvärrats förblir det dogm att reaktorerna ska stängas av och inga nya byggas. Hellre blundar man för matematiken, att en enda reaktor motsvarar ett enormt antal vindsnurror är det renlärigt att förneka.
När ett stort välfärdsproblem är för få yrkesverksamma och ett ökat antal äldre blommar ändå drömmarna om sex timmars arbetsdag upp igen. Sjöstedt efterträder Ohly och sägs förnya – men i alla fall är det första som händer att han sitter i radion och försöker låta som om mindre arbete blir bättre välfärd.
USA är yngre. Åldersbalansen är inte välfärdshot som i Europa och Japan. Men amerikansk höger – förutom isolationister – vill gärna framstå som häftigare i att stå upp för USA:s styrka som ledare för fria länder. Men deras verklighetsflykt får dem att inte medge vad det krävs av skatter för att betala militär styrka, av ny energipolitik för att minska oljeberoendet och av bra skolor och trygghetssystem för att bygga yttre styrka på inre styrka och social sammanhållning.
Republikanska kandidaters försök att skylla verkningarna av 2008 års finanskris på Obama är patetiska, men låter också ledsamt bekanta. Obamas finansminister och USA:s riksbank har gjort mycket för att begränsa riskerna för en djup depression och möjliggöra successiv avveckling av de enorma obalanser Obama fick överta från lättsinnets år under Bush. Det är då bedrövligt att se republikanska kandidater tävla i att angripa riksbanken eller i att skylla allt på en president som valdes då krisen redan var faktum.
Men en del känns igen: Följderna i Sverige av ett exportras orsakat av kriser i andra länder påstods vara den svenska regeringens fel. Regering och riksbank svarade på 2008-09 års kris med en aggressivt expansiv ekonomisk politik Ändå var det ett envetet tal om att regeringen stod ”passiv” inför krisen.
Det är lätt att på distans se amerikanska republikaners fel. Men liknande finns här hemma. Inte bara de negativa kampanjerna i USA har besvärande likhet med sämre sidor inom det som påstås föreställa svensk vänster."
Artikeln i E-K finns i sin helhet på tidningens hemsida.
lördag 3 november 2012
Varifrån kommer USA:s politiska system - som inte är som vårt?
USA går till val på tisdag, och åter påminns vi om hur olika USA:s politiska system är mot vårt. Bredvid varandra finns president, senat och representanthus – samt en lagstiftande politisk domstol utsedd av president och senat. Ibland lamslår de varandra. Ibland samlar de sig till global handlingskraft. Varför är USA annorlunda? Den följande texten är från januari 2009, och kommer från en av mina månatliga krönikor i den dåvarande - men numera nedlagda Karlskoga-Kuriren:
"... Jo, grunden lades av män som höll republikanska idéer från 1600-talets England levande. I ett engelskt val 1640 hade inflationen plötsligt gett bortåt en tredjedel av alla vuxna män rösträtt, omkring en fjärdedel av parlamentet tillsattes efter valkampanjer där olika kandidater stod mot varandra.
En engelsk republik infördes, men förföll till militärstyre. En mycket livlig samhällsdebatt tystades för en tid. Men idéerna levde kvar, av det som misslyckats drogs viktiga slutsatser om fria val, avskaffad censur och religiös tolerans.
Årtiondena efter 1690 fick England ett styre där regeringarna stödde sig på underhuset. Ledande parti var då oftast ”whigs”, en blandning av godsägare, affärsfolk, frikyrkliga och andra som förde bara delar av idéarvet från republiken vidare. Vid sidan fanns en liten ”vänsteropposition” som ville vara de ”sanna whigs”. De kritiserade att de styrande påverkade många av valen och höll ihop sina majoriteter med mutor. Denna opposition blev principiell motståndare till parlamentarism, och ville i stället ha flera slags statsmakt som motvikter mot varandra.
Men de hade en tvetydig syn – en del utvecklade tankar om allmän rösträtt som först hade förts fram på 1600-talet. Andra såg tvärtom de skilda statsmakterna som ett skydd för ett elitbetonat styre, både mot en bredare folkmening och mot en alltför maktlysten regering.
I England var denna opposition helt maktlös. Men i USA blev dess tänkesätt enormt inflytelserikt. Till att börja med följde dock tvetydigheten om demokratin med in i USA:s författning, som fick den uppdelning på president, tvådelad kongress och politiserad domstol som den fortfarande har. Somliga ville ha en svag regering, somliga ville ha en statsmakt som var svår att påverka genom vanligt folks rösträtt.
Men så blev det ändå tvärtom. En bit in på 1800-talet bröt allmän rösträtt igenom på bred front, men inte för svarta och kvinnor, där kom genombrotten långt senare. Förändringen var till större delen ett faktum 1828, hela 80 och 90 år före de båda svenska rösträttsreformerna! Den var dramatisk nog för att i grunden förvandla amerikansk politik. Presidentvalen blev tävlingar i att bygga ett bredd stöd i väljargrupper som till större delen bestod av enkelt folk, bönder, arbetare och hantverksföretagare.
Det var detta USA som invandrarna från Sverige mötte. Och det var detta USA som med amerikanskfödda folkrörelser, framför allt nykterhetsrörelsen, kom tillbaka över Atlanten och i vår rösträttsrörelse förenades med en äldre svensk självstyrelsetradition."
"... Jo, grunden lades av män som höll republikanska idéer från 1600-talets England levande. I ett engelskt val 1640 hade inflationen plötsligt gett bortåt en tredjedel av alla vuxna män rösträtt, omkring en fjärdedel av parlamentet tillsattes efter valkampanjer där olika kandidater stod mot varandra.
En engelsk republik infördes, men förföll till militärstyre. En mycket livlig samhällsdebatt tystades för en tid. Men idéerna levde kvar, av det som misslyckats drogs viktiga slutsatser om fria val, avskaffad censur och religiös tolerans.
Årtiondena efter 1690 fick England ett styre där regeringarna stödde sig på underhuset. Ledande parti var då oftast ”whigs”, en blandning av godsägare, affärsfolk, frikyrkliga och andra som förde bara delar av idéarvet från republiken vidare. Vid sidan fanns en liten ”vänsteropposition” som ville vara de ”sanna whigs”. De kritiserade att de styrande påverkade många av valen och höll ihop sina majoriteter med mutor. Denna opposition blev principiell motståndare till parlamentarism, och ville i stället ha flera slags statsmakt som motvikter mot varandra.
Men de hade en tvetydig syn – en del utvecklade tankar om allmän rösträtt som först hade förts fram på 1600-talet. Andra såg tvärtom de skilda statsmakterna som ett skydd för ett elitbetonat styre, både mot en bredare folkmening och mot en alltför maktlysten regering.
I England var denna opposition helt maktlös. Men i USA blev dess tänkesätt enormt inflytelserikt. Till att börja med följde dock tvetydigheten om demokratin med in i USA:s författning, som fick den uppdelning på president, tvådelad kongress och politiserad domstol som den fortfarande har. Somliga ville ha en svag regering, somliga ville ha en statsmakt som var svår att påverka genom vanligt folks rösträtt.
Men så blev det ändå tvärtom. En bit in på 1800-talet bröt allmän rösträtt igenom på bred front, men inte för svarta och kvinnor, där kom genombrotten långt senare. Förändringen var till större delen ett faktum 1828, hela 80 och 90 år före de båda svenska rösträttsreformerna! Den var dramatisk nog för att i grunden förvandla amerikansk politik. Presidentvalen blev tävlingar i att bygga ett bredd stöd i väljargrupper som till större delen bestod av enkelt folk, bönder, arbetare och hantverksföretagare.
Det var detta USA som invandrarna från Sverige mötte. Och det var detta USA som med amerikanskfödda folkrörelser, framför allt nykterhetsrörelsen, kom tillbaka över Atlanten och i vår rösträttsrörelse förenades med en äldre svensk självstyrelsetradition."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
