Marie Richardson och Mikael Persbrandt har huvudroller när William Shakespeares Macbeth har premiär på Maximteatern i Stockholm 19 oktober 2016.
För åtta år sedan (21 november 2008) skrev jag om Macbeth i en kulturartikel i Jönköpings-Posten. Det Shakespeares ruggigaste pjäs, med om frågor som dyker upp i så skilda sammanhang som skolskjutningar, diktaturdyrkan och jämförelser mellan dagens och nazi- och Stalintidens hat mot kristendomen. Regissören Stefan Larssons uppsättning av Macbeth i Stockholm med kända skådespelare kan väntas bli mycket uppmärksammad, och min artikel i J-P ( med rubriken Ateism, nazism och biologism) är fortfarande aktuell. Den har tidigare inte varit tillgänglig på Internet, men här följer texten i dess helhet:
" Det ruggigaste William Shakespeare skrev var dramat om Macbeth, en general som mördar sig fram till kungatronen, behåller makten ett tag med allt mer bestialiska lönnmord för att sedan gå under i krig. På ytan utspelas det i Skottland på medeltiden, men det är bara på ytan
Macbeth lever
i ett hedniskt universum, där det finns gott om ondska men ingen religion,
ingen moral, ingen annan syn på medmänniskan än den hänsynslösa kampen för
tillvaron och det naturliga urvalet.
Det är, som litteraturhistorikern Harold Bloom påpekat,
inte ett hedniskt Skottland före kristendomen som finns under den medeltida
ytan. Macbeth gör sin militärkupp och mördar dem som står i vägen i en värld
där kristendomen är borta.
Det är inte konstigt att den tyske
kristendomshataren och filosofen Friedrich Nietzsche, som andligen röjde väg
för nazismen, skrev så uppskattande om Macbeth. Den som verkligen är besatt av en
rasande maktvilja stöts inte, menade han, bort av Macbeths väg mot undergången.
Tvärtom, den egna undergången ger den starkaste kryddan åt glädjen i att med
våld söka makt.
Detta kan inträffa i liten och i stor skala. Morden i två
skolor i Finland de senaste åren, där unga män sköt ihjäl rader av elever och
lärare var Macbeth i den mindre skalan. Den finländske journalisten Olav Melin,
som även arbetat här i Sverige, påpekade nyligen i Hufvudstadsbladet att båda
gärningsmännen, i Kauhajoki såväl som i Jokela, själva angav människohat och
ateism som motiv för massmord och självmord.
Adolf Hitlers väg mot ragnarök, i en total nihilism utan
någon form av moraliska spärrar, över diktaturen, krigen och gaskamrarna till
döden i bunkern i Berlin. Det var Macbeth i den stora skalan. För bara några
årtionden sedan! I ofantligt mer grotesk och blodig upplaga än den Shakespeare
såg framför sig för 402 år sedan.
Men hos dem som inte vill minnas är minnet kort. Ingen
annan fördomsfullhet och intolerans är i Sverige i dag så uppburen och
respekterad i samhällets högre skikt som föraktet mot fromma människor med
religiös tro och religiöst bestämd känsla för rätt och fel.
En del i detta är
att religionen pekas ut som främsta drivkraft bakom krig. Vad man då gör är att
man misstänkliggör alla troende, vanligen fredsälskande människor i alla
religioner, genom att förknippa dem med de vedervärdigheter som utspelas i den
djupa andliga kris som nu pågår i en rad islamska länder.
I den syndens värld där vi lever är ingen av de stora
världsreligionerna immun mot att ibland missbrukas som understöd för diktatur
och förtryck. Men det är en livsfarlig verklighetsförfalskning när
kvackarintellektuella ateister förtränger att 1900-talets i särklass farligaste
och dödligaste förtryckarsystem – nazismen och kommunismen – båda hade sin
ideologiska kärna i en radikal ateism.
Båda dessa dödssystem byggde på en syn där historiens
utveckling sågs som en mer eller mindre lagbunden naturprocess. Den liberale
antinazisten Torsten Fogelqvist på Dagens Nyheter, som även varit rektor på
Brunnsvik, varnade ihärdigt för just detta.
I sin ungdom hade han bland sina vänner i Uppsala mött
föreställningen att den biologiska evolutionens naturliga urval räckte som en
fast grund för moralläran. För hundra år sedan fanns samma akademiska ateism som,
liksom sina efterföljare i dag, förvanskar utvecklingsbiologi från empirisk vetenskap
till spekulativ ersättning för religion. Detta var, trodde en del, en
framstegsvänlig uppfattning.
Men allteftersom 1900-talet gick blev det allt
tydligare vad denna biologiska livshållning ledde till. Följden blev det som
Fogelqvist insåg och varnade för – när blodet, genetiken, evolutionen eller den
materialistiska dialektiken fick avgöra vad som var rätt, bredde en moralisk
nihilism ut sig i smått som i stort.De
härskande tog sig den vägen fribrev att göra vad som helst med människor.
Detta
kan hända igen. Där biologismen får råda är det Macbeth som tar över. "
