Om boxning skrev jag på Newsmill 31 januari 2009, och den artikeln (se här) avslutades som följer:
" Kommersiell boxning kan ... vara lönsam endast då den går ut på att en del av deltagarna skall misshandlas så grovt att de blir neurologiskt handikappade invalider Proffsboxning är helt enkelt ingen sport. Riktig idrott utjämnar sociala klyftor i stället för att ockra på dem."
Nu har detta åter blivit bara alltför aktuellt, efter den otäcka knockouten 14 juni 2013 i en match i damboxning, som har blivit en ny trend då det gäller att stimulera grabbighetens sämre sidor.
En annan artikel i ämnet hade jag på debattplats i Skånska Dagbladet 25 september 2005,då debatten pågick om att häva förbudet mot kommersiell boxning och införa den tillståndsprövning som nu gäller och som gav klartecken för den match som slutade med en operation för skador i hjärnan.
Skillnaden är att då handlade det bara om unga män som skulle ta stora risker, nu är det också kvinnor som utsätts för samma stora skaderisker. Eftersom artikeln skrevs för snart åtta år sedan är det även annat som har ändrats sedan dess - Zlatan Ibrahimovic som nämns som exempel på en utövare av riktig idrott har bytt klubb och är numera som bekant i Paris.
Artikeln är inte tillgänglig på nätet och här kommer ett längre utdrag ur den:
" ... När Ingemar Johansson var världsmästare i tungvikt fick folk
se väldigt mycket av vad hans ”sport” egentligen gick ut. Följden blev att
riksdagen förbjöd kommersiell boxning. En skånsk riksdagsman, Sten Sjöholm, var
den mest pådrivande bakom det beslutet.
I dag låter det på annat sätt. Vem lyssnar nu på
hjärnkirurger?Ansvarig minister, som är Bosse Ringholm [s], har sagt att det inte är tal om att ta bort förbudet. På annat håll i regeringskansliet har tjänstemän ändå talat om förberedelser för att släppa proffsboxningen lös. Men vad som än pågår hos regeringen är det riksdagen som bestämmer, och vad den kan vilja vill gå med på om proffsboxning återstår att se.
Kring proffsboxningen ligger en sur lukt av svett, hjärnskakning, halvkriminalitet och smutsiga pengar, men framför allt av sociala klyftor. Människor som har det bra ställt betalar för att se unga män från samhällets botten få blod i ansiktet och trasiga hjärnor.
Mötet på marknaden, mellan dem som betalar pengar och dem som får betala med stor risk för invaliditet, förmedlas av herrar från näringslivets yttersta gränsland mot undre världen. Sådana typer behöver, i denna reklamtevens tid, inte sakna kompanjoner från finare salonger. När en lucka i lagen nyligen användes för en uppvisning av sparkar mot skallen stod ett av tevedrottningen Christina Stenbecks bolag för den skenbart respektabla fasaden.
De som ändå vill återinföra proffsboxning tar fram samma skäl som numera alltid används för att ge upp sociala ambitioner – ett litet land kan inte hindra det som i stället kan göras utanför gränsen. När vi i Sverige är så ensamma om förbudet mot kommersialiserad hjärnskakning kan svenska pojkar som tror att de skall bli rika på att slå andra medvetslösa lockas av affärsmän som ordnar proffsboxning i till exempel Köpenhamn. Om dessa grabbar sedan kommer hem igen efter några knockar kan sjukvård och kommunal hemtjänst få ta hand om dem i alla fall. Vård ges ju även om demens eller neurologiska handikapp beror på våld mot betalning. Vårdpengarna som sparas på att inte ha svensk proffsboxning är därför inte så stora.
Det som kan få riksdagen att knocka en boxningsproposition är nog något annat, proffsboxningen som tecken på social arrogans. Många slags idrott blir karriärvägen från enkla eller fattiga förhållanden till stora pengar, eller åtminstone till nya och vidare vyer och ett engagemang i samhälle och föreningsliv. Efter TV-dokumentären nyligen om Ingemar Johanssons berömmelse och tragedi måste det ändå slås fast, boxning är inte som fotboll, och det gäller ännu mer i dag än då Ingo mötte Floyd. ...
I fotboll kan man göra sig illa ibland. Men det som gör fotboll på elitnivå underhållande, spännande och ekonomiskt het är snygga mål och skickligt spel. Om Zlatan skulle slå målvakten fördärvad skulle han bli utvisad, avstängd och utskämd. Det som lyft Zlatan från en bollplan vid Rosengård till världseliten i Juventus är skott i mål, inte slag på käften.
Undantagen upphäver inte regeln, det är för det mesta en grym lögn att boxning är en väg från slum till lyx. Boxning för pengar är för det mesta är en väg från underklass till ännu lägre underklass, från ganska fattig eller mycket fattig till medicinskt kvaddad och socialt utslagen.
Det är här den motbjudande sociala arrogansen finns. Folk som har sitt på det torra betalar – direkt eller via reklamteves kommersiella nihilism – för att offra grabbar som nästan alltid har det sämre ställt.
Att denna blandning, av våld nertill och klassarrogans upptill, är förbjuden viftas nu bort som något löjligt. Hjärnkirurger kan varna om proffsboxares neurologiska skador efter just de där hårda slagen mot skallen som är lönsamma därför att de drar publik och reklampengar. Men de verkar bli avfärdade som trista typer från Lunds dammiga föreläsningssalar.
Detta är inte det enda exemplet på en ny social arrogans, pådriven av reklamteve. I dokusåpor exploaterar miljonstinna tevebolag illa utbildade och vilsna ungdomar. De utnyttjar drivkraften i en nästan alltid fåfäng lockelse att bli rik genom att förnedra sig för uppmärksamhet. ... "
