I den olympiska rörelsen har svårartade förtryckare varit välkomna - och är det fortfarande

Apropå olympiaden, några rader om detta med idrott och politik. De hör ju inte ihop, sägs det ibland. I åtskilliga stater delar i vart fall de härskande inte den uppfattningen. Om ett mer än vanligt tydligt exempel på vad detta kan betyda skrev jag på debattplats i Vestmanlands Läns Tidning 25 juli 2003. Texten finns nedan och går även att hitta med sökning på på VLT:s hemsida.

Skulle en regim med en olympisk kommitté av samma slag som i Saddam-tidens Irak ha kunnat delta obehindrat och utan särskild uppmärksamhet i London-OS - och på samma sätt kunna vara med i det kommande vinter-OS i Ryssland? Irak var förstås en ovanligt brutal diktatur, även bland förtryckarstater tillhörde den de allra värsta. Delvis har nog den internationella kritiken och uppmärksamheten mot förtryckares medverkan i olika sammanhang blivit något större än för tio eller trettio år sedan. Men i princip är nog ändå svaret på frågan ja. IOK skulle inte stänga ute en Saddamstyrd medlemskommitté från deltagande och skulle knappast göra något för att skydda idrottsutövare från det land det gällde.

I huvudsak är det en försvarbar eller till och med klok hållning att fortsätta idrottsutbyte mellan fria och ofria länder, bland annat eftersom detta ger människor möjlighet att resa och få med sig intryck från länder som är demokratier. Om det finns en gräns, där regimens brutalitet är sådan att IOK borde säga stopp, diskuterades av allt att döma inte nämnvärt ens när Saddam och hans söner gick på som värst. I allmänhet ville man undvika alla sådana frågor efter de olika bojkotter som följde efter att Ryssland invaderade Afghanistan 1979. Läget är nog detsamma i dag. Till IOK är alla välkomna, inte ens en olympisk kommitté med tortyrkammare i högkvarterats källare skulle vägras tillträde.

Det finns en positiv sida av detta. Länder eller stater som annars inte kan umgås eller som vägrar erkänna varandras legitimitet eller existens brukar i alla fall kunna delta i samma tävlingar i OS. Detta kan bidra till ett bättre internationellt klimat även utanför idrottens värld. Att saken också har en negativ sida tog jag alltså upp i den här artikeln [iVLT 25 juli 2003]:

Iraks diktatur hade vänner

" Mångårige ordföranden i Iraks olympiska kommitté har avlidit, i en lyxvilla i Mosul, på ett sätt som gett eko världen runt.
Jag förmodar att ordföranden i motsvarande svenska kommitté inte kommer att bli intervjuad den här gången heller, och ombedd att kommentera hur "den olympiska rörelsen" sett på den irakiska kollegan. Det har annars funnits många tillfällen att ställa frågan.
Med Uday Hussein som ordförande har Iraks statskontrollerade idrott inte haft några svårigheter att delta i olympiader som ett land vilket som helst. Samtidigt var det ju länge välkänt att Iraks olympiska kommitté var ovanlig, dess huvudkontor hade ju en källare med häkte och tortyrkammare.
Uday Hussein hade inte någon av de mest centrala befattningarna i den nationalsocialistiska staten. Det var hans yngre bror som kontrollerade säkerhetstjänster, med tillhörande yrkesmän för tortyr och avrättningar. Men ordföranden i olympiska kommittén höll sig med egna fängelsehålor. Dessutom var han en mördare - med egna händer, inte bara genom underhuggare.
Han skaffade sig en mycket stor förmögenhet med metoder som i de flesta andra länder skulle gjort honom till fängelsekund. Nu hade han i stället fängelse för andra. Till det tänkvärda i detta hör att det så länge i omvärlden sågs som en del av det normala. Irak var ett land bland andra i den olympiska rörelsen. Andra länders idrottsledare och stjärnor utgick från att tortyrkammaren hos olympiska kommittén i Bagdad var något som inte behövde diskuteras och inte behövde leda till någon åtgärd, för idrott och politik skulle ju hållas isär.
                                                                               *
Denna inställning - att Uday Hussein var en tillräckligt normal del av den olympiska rörelsen för att inte vara något att kommentera - togs också för given inom press och andra medier. Såvitt jag vet har ingen svensk ledamot av Internationella olympiska kommittén - eller av dess svenska underorgan - behövt ha en offentlig uppfattning om lämpligheten av att Uday Husseins organisation var en likaberättigad del av "rörelsen".
Här var idrotten på inget sätt ovanlig, det gick att tekniskt och ekonomiskt ställa upp för Saddam utan att få så mycket fler frågor än vad IOK-delegaterna fick. Vad jag minns blev Percy Barnevik aldrig ansatt av någon mer näsvis journalistik när det avslöjades att ABB utrustat Bagdadregimen med avancerade maskiner till dess kärnvapenprogram.
Inte heller behövde toppnivån på Ericsson svara för att företaget, efter att ha satsat stort på att sälja teleelektronik till diktaturen, uppträdde som en mycket aktiv medspelare i Saddam Husseins taktiska spel med gisslan efter hans erövring och annektering av Kuwait 1990.
                                                                                  *
Den som så här pekar på andras passivitet kommer ofta inte undan en följdfråga: Och vad gjorde Du själv då?
Jo, jag kunde ha gjort mer än att skriva en lång rad ledare mot den irakiska regimen - i Nerikes Allehanda där jag [då] arbetade. När övriga medier i stort sett lät bli att ställa företagsledningarna i ABB och Ericsson till svars för deras förbindelser med Iraks diktatur hade jag kunnat göra mer än att skriva de ledare jag skrev om just ABB och Ericsson.
Av allt som större redaktioner inte gör kan man på en mindre redaktion alltid uträtta åtminstone något. Jag hade kunnat lyfta luren och be informationsavdelningarna om en intervju om Irak med Percy Barnevik och med någon motsvarande potentat på Ericsson. Det kunde ju alltid ha blivit en liten artikel om hur en informationsdirektör låter när en sådan fråga viftas undan.
Men olympiska kommitténs ordförande hade det nog gått att intervjua om den irakiska kollegans ovanligt utrustade huvudkontor och om dess betydelse för respekten för den internationella idrotten. Det var en miss att inte göra det, inför OS 2000 till exempel, och vi var många om den missen.
                                                                                  *
Iraks diktatur hade - hur många kurder den än gasade - ingen brist på vänner, bundsförvanter och affärskontakter. Stora länders regeringar och stora företag i en rad länder hade ekonomiska och andra intressen i att den nationalsocialistiska diktaturen bevarades, något som bland mycket annat också hade betytt att dess olympiska kommitté kunnat ha kvar ordföranden och tortyrkammaren och ändå delta som vanligt i OS 2004.
Men sällan får vi se någon ställas till svars i spalter och tv-rutor för stöd till Saddamdiktaturen eller broderliga kontakter med dess ombud. De som verkade för att Saddamväldet skulle störtas tycks anses mer värda kritik än de som verkade för att Saddamväldet skulle bevaras."

Lästips: Mer om det problematiska Strindbergsåret

På Kungliga Biblioteket i Stockholm, där dessa rader skrivs, pågår under 2012 olika små utställningar av originalmanuskript och annat material från och om August Strindberg. För detta finns en anledning utöver själva 100-årsminnet av författarens död, Strindberg var nämligen en tid anställd som tjänsteman just vid KB.
Samtidigt är och förblir firandet av Strindbergsåret djupt problematiskt och kräver en hel del distans till mycket av det författaren faktiskt stod för. Detta tas upp på nytt i Dagens Nyheter i dag, i en kulturartikel av Henrik Arnstad om en utställning som öppnas i september och som sätter ljuset på August Strindbergs antisemitism. Den artikeln finns här.

Om det jag själv skrivit i ämnet, se den här bloggen för 25 januari 2012. För ännu ett lästips, se 4 februari 2012.

Även byggsubvention med kreditgaranti måste betalas av någon

En kreditgaranti låter så förrädiskt behaglig i samhällsdebattens språkbruk, den syns ju inte i statsbudgeten när den skrivs ut. Men den syns så mycket mer i statens bokslut när den måste infrias.
Kreditgaranti gratis eller till reapris är en subvention. Dess popularitet beror på att den kan användas som genväg förbi utgiftstak och budgetprövning. Om detta skrev jag den 27 juli en signerad krönika i Eskilstuna-Kuriren (lib). Anledningen var ett bostadspolitiskt utspel ai DN av Veronica Palm (S), som leder en arbetsgrupp i ämnet inom sitt parti.


Om detta skrev jag bland annat följande:
" Går det bra tar jag själv vinsten. Går det dåligt betalar någon annan mina lån. Och vem är någon annan? Jo, när Socialdemokraterna tänker ändra sin bostads- politik får staten vara någon annan. ... Bygg- och bostadsföretag lånar i banken för att bygga. Går affären bra tar byggföretag eller husägare vinsten. Går det dåligt behöver banken inte kräva att företaget återbetalar hela lånet. I stället går banken till staten och hämtar pengar. Så fiffigt! Då vågar kommuner och andra byggherrar bygga mer, och ungdomar kan lättare hitta bostad.

Avtal av det här slaget finns i levande livet. De är vanliga, men vanligen är det mindre av hokus pokus i dem. Kreditgarantier kallas de: Någon ställer garanti för att för att en låntagare betalar sin skuld. I verkligheten brukar sådana garantier ha ett pris, ett slags försäkringspremie, som är en funktion av risken. Den som är någon annan ställer villkor för att begränsa sitt risktagande till vad som kan täckas med rimliga riskpremier.

Det kunde ha varit ett intressant inspel från Veronica Palm, ifall tanken på kreditgarantier för husbyggen hade hängt ihop med en genomtänkt uppfattning om hur staten skulle ta betalt för risktagandet och ställa upp villkor för att företag och kommuner inte ska kasta sig in i förlustaffärer och skicka notan till statskassan. Men hon lyckades skriva en lång DN-artikel utan att ens antyda att byggherrarna skulle behöva betala en enda krona för statens risk. Om villkoren är hon så otydlig att önsketänkare inte ska oroas, även om hon tycks tänka sig något slags byggkostnadsprövning. Tyvärr är det ganska typiskt. Inte speciellt för socialdemokrater, men för en slapp inställning till statsbudget och subventionspolitik, med följder som kan beskådas kors och tvärs i Europa och särskilt vid Medelhavets norra kust."
Hela krönikan finns på tidningens hemsida på den här adressen.

Av historien måste man lära

I den kristna tidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro varje vecka, medverkar jag sporadiskt med krönikor, och senast gjorde jag det i torsdags. Jag utgick då från intryck under två resor i Tyskland, och skrev om Erfurt, Berlin och Aachen, men framför allt om uppgörelsen med nazismen och om medlöperiet då nazismen tog makten.
" I Berlins presidentslott Bellevue sitter nu en pastor som statsöverhuvud, en framträdande predikant för demokratiska värden. Ute i staden är många spår av brun och röd diktatur utplånade. Men gator, torg och byggnader är i alla fall just de platser där diktaturen visade sin makt, där ondskan hyllades, där människor i synd och förnedring underkastade sig ... ."
Slutklämmen i artikeln är den här:
"Av historien måste man lära. Synd måste inte upprepas. I huvudsak är uppgörelsen med nazismen, klarsyntheten om hur djupt man föll, genomgripande i Tyskland, och har stärkts med tiden efter ett omfattande förnekande och tigande de första 20 åren efter 1945. Detta gäller både kyrka och samhälle i stort.
I diskussionen om stat, politik och religion finns det centrala här – inte i tjafset där dagens nya intolerans vill stämpla varje kyrko­rum som farligt för barn.
Kristendomen är en befrielsens tro. Den har ofta förvanskats till något annat. Den uppgift en kristen har är att inte ligga platt på magen över gravhällen, och inbilla sig att Kristus dyrkas på det sättet, utan att resa sig upp och i frimodighet gå ut och verka för friheten i Kristus; att ta emot nåden, och kallelsen att verka till medmänniskors bästa i ett fritt samhälle."
Hela artikeltexten finns på tidningens hemsida - här.

Lästips: Många goda synpunkter på finanskris och reformer i tal av Martin Andreasson (fp)

Kriserna i bankväsende och statsfinanser i flera länder - några av dem inom euroområdet - är ett akut problem och kan förbli det ett bra tag. Mycket av diskussionen om dessa krisers orsaker och vad som ska göras för att övervinna och förebygga sådana kriser är ytlig, och döljer snarast lägets allvar.

Det förekommer dock debattinlägg som är av större värde. Ett sådant är detta: Martin Andreasson, riksdagsman (fp) 2002-06 och nu under vårriksdagen åter i kammaren som tjänstgörande ersättare, har hållit ett tal om dessa frågor i början på juni i Tallinn, vid en konferens hos Liberala akademin i Estland.

Talet är värt att läsa, det innehåller en inte så vanlig genomgång av åtskilliga aspekter av både finanskris och reformbehov i Europa, med ett perspektiv präglat av den svenska liberalismens erfarenhet av reformer för att bevara marknadsekonomi och välfärd.

Talet hölls alltså utomlands, men det är tillgängligt på Internet.  En utskrift (på engelska) finns här.

Mer om kritiken mot de nya sedlarna - Smålandsposten har haft ledare om detta

Smålandsposten (m) i Växjö har på ledarplats tagit upp kritiken mot Riksbankens val av motiv för de nya svenska sedlarna. Bland annat anknyter tidningen till min artikel i ämnet i Dagens Nyheter förra året. (Jämför även under april 2012 hår på bloggen).

Länk till Smålandspostens ledare finns här. Tidningen skrev bland annat följande om övervägandena om motoven på sedlarna: "Den svenska nationsbildningen skåpades ut och den demokratiska utvecklingen fanns inte ens med som ett alternativ."

Föreningsfriheten gäller även skolelever - och den gäller även kristna

Det brukar höras rätt tydligt när Ekot i radion har kopplat på kampanjflåset. Det skrev jag i Karlskoga-Kuriren 9 juni 2010, där jag under några år medverkade med en månatlig liberal krönika på ledarsidan. [K-K har sedan dess gått upp i Karlskoga Tidning, och därmed slutade jag skriva i Karlskoga.]

Ämnet i den nämnda artikeln var föreningsfriheten i skolorna, och det hör till de saker som det behöver påminnas om många gånger. Det som borde ses som självklart har också motståndare. Här är därför texten till min artikel i K-K för ett par år sedan. (Den har aldrig funnits tillgänglig på tidningens hemsida; se dock en artikel av mig i delvis samma ämne i Hemmets Vän, som finns här på bloggen för den 17 juni 2010 och innehåller Internetlänk.)

En rätt även för elever

Det brukar höras rätt tydligt när Ekot i radion har kopplat på kampanjflåset.



Söndag morgon för en dryg vecka sedan var en av radions huvudnyheter att det finns kristna ungdomsklubbar på en del skolor. Inte nog med det, skolungdomar i föreningarna sprider sitt kristna budskap till andra. Ändå får deras riksorganisation statsbidrag för ungdomsverksamhet.


Infallsvinkeln i Ekot var att ett missförhållande avslöjats. Det sades inte ett ord om skolungdomars föreningsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet.


Ekots nyhetsrapportering är även i det här fallet en del av en kampanj med centrum i något annat program. Främsta måltavla för P1:s Kaliber, i Ekot, på radions hemsida och även i ett program i P3, är en frikyrklig ungdomsorganisation, Ny Generation.


Skolföreningar av många olika slag, bland annat kristna, har funnits under mycket lång tid, Ny Generation är inte den enda som är verksam i dag. Att ungdomar med gemensamma intressen eller värderingar bildar föreningar i en skola är en del av det fria föreningslivet, och en del av en svensk frihet som nu tydligen åter behöver försvaras.


I radions Kaliber finns en motsatt hållning. Föreningsfriheten i skolan gäller kanske andra, men inte kristna föreningar. Kaliber har också letat rätt på statliga ämbetsmän och kommunala skolledare som delar uppfattningen att kristna elevföreningar ska hindras i sin verksamhet. En rektor i Östergötland säger rent ut i radion att han i tjänsten hindrat en skolförening att sätta upp affischer för att texten hade missionerande innehåll. Har den rektorn aldrig hört talas om Tryckfrihetsförordningen, och rätten att sprida det som är tryckt på papper?


Andra rektorer säger öppet att de inte tolererar att religiösa skolföreningar har verksamhet inne i skolan. En hög ämbetsman i Skolverket har också i en intervju påstått att det inte är acceptabelt att en skolförenings verksamhet är ”missionerande” – en kristen förening skulle alltså inte få sprida kristendom.


För att driva den linjen förvrängs lagens och läroplanens krav på att kommunala skolors utbildning, liksom lektionerna i friskolor, ska vara icke-konfessionella, och man försöker omtolka detta till en spärr mot frivilliga ideella föreningar som har elever som medlemmar och en del verksamhet inom skolans väggar.


Regeringen och skolministern Jan Björklund har uppenbarligen lagt märke till de här försöken från utbildningsbyråkrater att inskränka föreningsfrihet och yttrandefrihet. I propositionen om den nya skollagen understryks därför att bestämmelserna om icke-konfessionell utbildning gäller kommuner och andra huvudmän för skolor, men att de vanliga reglerna om yttrandefrihet med mera gäller det som elever anordnar på till exempel rasterna.


Så enkelt är det. Rätten att bilda föreningar, sätta upp affischer, sprida böcker och tidningar och samlas till gudstjänst har inga undantag som utesluter kristna – eller utesluter skolungdomar.


Vill de inte veta det på Ekoredaktionen på Sveriges Radio?


ÅKE WREDÉN

(Citerat från Karlskoga-Kuriren, juni 2010)

Felet med de nya sedlarna är flera av motiven - inte utförandet

Konstnären som skapat de nya sedlarna - efter riksbanksfullmäktiges anvisningar - har inte gjort ett dåligt jobb. Med de förutsättningar han haft är sedlarna som presenteras i dag helt godkända. Det är bara det, menar jag, att förutsättningarna var fel, de var de som borde ha förkastats.

Människor utomlands som ser våra sedlar kommer att uppfatta oss som ett land där celebritetskulten målmedvetet satts i kulturarvets ställe. Dessutom har man metodiskt undvikit allt som påminner om att Sverige är en demokrati, och en förebild för andra länder i fråga om tryckfrihet och andra viktiga inslag i en fri samhällsordning.

Om detta skrev jag i Dagens Nyheter för ett år sedan, den 7 april 2011, tyvärr utan att få stöd och kunna påverka utgången i sakfrågan. Se under april 2011 här på bloggen, med hela artikeltexten och länk till DN.

Men det jag skrev tål att upprepas, de nya sedlarna är i motivvalet ett ledsamt tecken på tidsandans sämre sidor. Här är några utdrag ur min DN-artikel:

"Fem sedlar till kulturen. En till samhällsordningen. ... Förutom Astrid Lindgren – det bästa av förslagen – har de reducerat kulturen till bio och musikunderhållning.

Den enda sedel som har med Sverige som stat att göra är kemiskt fri från alla associationer till rösträtt, parlamentarism, tryckfrihet eller offentlighetsprincip. Där finns i stället Dag Hammarskjöld, en man som gick ämbetsmannavägen till konungens och Erlanders rådsbord, och därifrån förflyttades till FN, detta kladdiga sambruk mellan demokrati och diktatur.

Det är ingen nyhet att riksbanksfullmäktige – trots att de är riksdagens egna förtroendevalda – ännu många årtionden efter demokratins seger över kunga- och ämbetsmannamakten alltid har skyggat för att låta Sveriges demokrati synas på sedlarna. Länge föredrog man kungar som symboliserat stark statsmakt, undertryckt riksdag och rena diktaturen. Karl XI:s envälde, Gustav III:s statskupper och Carl XIV Johans indragningar av oppositionstidningar har länge hyllats av Riksbanken med sedlar med historiska motiv.

Gustav III ersattes till sist av Jenny Lind, då man halvhjärtat bytte spår, och växlade till vetenskap, industri, litteratur och musik. Nu byts hon ut mot Birgit Nilsson, men Linné ersätts av ett kortvarigt irrbloss i stumfilmens slutskede.

... Kulturen enligt Riksbanken innehåller inget av det tryckta ordet utanför barnlitteratur, Wagnerlibretton och visböcker. Den innehåller ingen bildkonst utanför filmrutan och Evert Taubes små tavlor, ingen vetenskap och forskning utöver Dag Hammarskjölds måttligt epokgörande avhandling i nationalekonomi.

... [V]isst hade de kunnat bättre! Alla namn på sedlarna ska följas av motiv från ett landskap. Duger inte Värmland? Selma Lagerlöf är en internationell litterär berömdhet – och dessutom en av pionjärerna som representerar kvinnors jämställdhet och rösträttskamp. Att sätta Greta Garbo i hennes ställe är ett tilltag till analfabetismens främjande.

Och vem skulle kunna företräda Norrbotten? Nog för att Dag Hammarskjöld vandrade i fjällen och var ordförande i Turistföreningen. Men en större, Nobelprisbelönad, och dessutom äkta, norrbottning är Eyvind Johnson. Han står för alla dem som lyfte sig ur fattigdom, mörker och lungsotshot till bildning, demokrati och internationalism. Han talade för vår frihet när diktaturerna i söder och öster var som mest hotande, och de som förvaltar arvet från diktaturmedlöperiet verkar fortfarande inte ha förlåtit honom.

Göteborg och västkusten? Jag tillhör verkligen inte dem som klankar på Evert Taube. Han borde vara ett föredöme för dem som nu skriver texter som Ulvaeus eller som försöker förkrympa schlagertexterna ännu mer, till korta, repetitiva brunststönanden. Evert Taube var en stor kulturpersonlighet.

Men i Göteborg verkade den som var större, Torgny Segerstedt. Vem skulle på våra sedlar kunna vara en bättre symbol för det fria ordet och tryckfriheten som en grundsten i vår demokrati? Hans flammande trots i Handelstidningens spalter, mot Hitlerväldets despoti och kulturskymning – varför kan inte riksbanksfullmäktige räkna det till kulturen? Hammarskjöld duger för dem, Segerstedt förkastar de. "

Våldsdyrkan och dödskult – nutidens extremism inför rätta i Oslo, och likheterna med mellankrigstiden är oroväckande

Den norska terroristrättegången har börjat, och kommer att ge ännu ett antal påminnelser om vad högerextremismen kan ha för konsekvenser, och om vad som kan uppstå i en subkultur av samhällshat, konspirationsteorier, gruppfördomar och avsky mot det demokratiska samhällssystemet.

Om detta kommer mycket att skrivas, här är först två lästips, på mer än vanligt läsvärda artiklar som på olika sätt rör Breiviks brott.

Håkan Holmberg skriver på ledarsidan i UNT (lib) den 15 april 2012, den artikeln finns här.

Håkan Holmberg skriver bland annat:

” Diskussionen om Breiviks psykiska hälsa får inte ersätta den nödvändiga analysen av den föreställningsvärld som motiverade hans gärningar. Och det är inte rimligt att betrakta Breiviks världsåskådning – eller andra politiska idéer som fått motivera massmord – som uttryck för en form av mental sjukdom. Att göra det skulle innebära att den politiska analysen av dessa idéer kortslöts. ”

I tidningen Information i Köpenhamn medverkar Göran Rosenberg som krönikör, och skriver den 21 Mars 2012 om ”Breivik och friheten att göra det onda”. Den artikeln finns här.

Göran Rosenberg framhåller hur försöken att bortförklara det politiskt motiverade våldet som utslag av sinnessjukdom leder till en ansvarslöshet:

" Der er unægtelig en dejligt befriende tanke, at kun sindssyge personer kan gøre, hvad Breivik gjorde. Det er herlig ansvarsforflygtelse.
Det fritager alle, der mere eller mindre bogstaveligt delte ideer og motiver med Breivik, fra ethvert medansvar. Og det fritager i sagens natur også Breivik for ethvert ansvar.”

Han skriver också om vad detta ansvarslöshetens tänkande leder till i fråga om:

”De ideer, der banede vejen for Hitler og gaskamrene ...” och ” de millioner af mennesker, der frivilligt bistod med at omsætte disse ideer til virkelighed. Eller ... de ideer, som i dag avler ekstremisme, fundamentalisme og konspirationsteorier, der igen avler vold eller trusler om vold og i værste fald avler en Anders Behring Breivik.”

Håkan Holmbergs och Göran Rosenbergs artiklar bör läsas av alla som funderar över de allvarliga frågor som rättegången i Oslo aktualiserar.

Själv bidrog jag senast till den här diskussionen, om vad som driver Brevik och andra liknande våldsmän, i en signerad artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 23 mars 2012.

Artikeln finns här och där tog jag förutom Breivik upp morden i Toulouse för en tid sedan. Jag skrev bland annat:

” Dödskulten förenar mellankrigstidens extremism med såväl Al-Qaida-liknande organisationer som den subkultur av samhällshat och rasism där den norske massmördaren Breivik radikaliserades.

Förlusten i första världskriget och den demokratiska tyska revolutionen 1918 kändes för en radikal höger som en oerhörd förnedring. I avsky mot det öppna samhället drömde man om en återgång till det auktoritära, men inte till gammaldags småborgerlig moral. Detta var ju Friedrich Nietzsches tid. Övermänniskan skulle gå till handling, med den självutnämnda elitens självtagna rätt att i förakt mot kristendomen vräka undan den traditionella moralens gränsmärken. Ur detta växte undergångens dödskult – att offra sig själv i våldshandlingar mot det hatade moderna samhällssystemet.

I stället för Nietzsche används nu andra ideologer – av självutnämnda övermänniskor som vill kommendera till blodsdåd, och intala fotfolket att det är en heroisk handling att offra sig i dödskultens direkta aktion, självmordsbombningen eller slutstriden i en lägenhet i Toulouse, eller varför inte en gammal borg, om nu en sådan skulle finnas till hands?

… Likheterna mellan nazismens förstadier och flera slag av vår tids extremism är skäl att se upp. Vad nazismens förelöpare hann med före 1933 har vid det här laget överträffats många gånger om av nutida våldsrörelser av flera slag. ”

                                                                               * *
Tillägg (21/4):

Om de hatteorier och konspirationsföreställningar som inspirerat Breivik till hans terrorattentat skrev jag i Eskilstuna-Kuriren även den 30 november 2011, då det första, omstridda och sedermera omprövade rättspsykiatriska utlåtandet hade kommit. Schizofrenidiagnosen har ju sedan utsatts för avsevärd kritik av sakkkunniga och har ytterligare undergrävts under början av rättegången.

Hela den artikeln i E-K finns på nätet under den här adressen. Jag anknöt delvis till en tidigare ledarartikel i E-K, och skrev den 30/11 bland annat detta:

" ... Massmördaren Breivik uppfann inte den idévärld som drev honom till blodsdåden. Att den leder till väpnade angrepp mot demokratin är en följd av dess värderingar och samhällssyn, inte bara av en enskild persons psykiska tillstånd.

Denna härva av gruppfördomar, konspirationsföreställningar och avsky mot det öppna och fria samhällssystemet är i olika varianter spridd vitt och brett inom europeisk ytterhöger och främlingsfientlighet, inte bara inom mikroskopiska sektliknande organisationer.

Som framhölls på ledarplats här i E-K i somras är realiteten att det runt Sverigedemokraterna och deras åsiktsfränder i Europa finns en omfattande nätbaserad aktivism som sprider hat mot islam, ... mångkultur [och] 'etablissemang' och även sprider en bild av Sverige som översvämmat av invandrade kriminella. Det finns här en stor om än inte fullständig likhet med massmördaren Breiviks förvridna föreställningsvärld. Sverigedemokraterna går i armkrok med denna nätmobb.

Beroendet är ömsesidigt. Hatsajterna hämtar ideologisk näring från partiet. Partiaktivister hänvisar till och citerar det som skrivs där. Ledande partimän, i själva partiledningen, har dessutom gett uttryck för sådana raskrigsföreställningar som också sögs upp av Breiviks mer eller mindre sjukdomsdrabbade psyke. ... "

När brottsoffret tvingas betala skadestånd, som går till bolag där mutor använts i försäljningen, medan namnen på domarna hålls hemliga.

Brottsoffret får betala skadestånd, till det bolag där det begicks mutbrott riktat mot brottsoffret. Var kan sådant hända? I Sverige. Dessutom kan skiljedomen hemligstämplas så hårt att både motivresonemangen för skadeståndet och de dömande personernas namn hemlighålls.
Detta har inträffat mellan två statliga svenska bolag, av vilka det ena - brottsoffret - fortfarande är statligt.

Jag har berört det här fallet i en krönika i Eskilstuna-Kuriren 24 mars 2012. Systembolaget utsattes för mutbrott, när några leverantörer av alkoholdrycker mutade anställda i Systembolaget. Mutorna avslöjades, rättegång hölls och ett antal personer dömdes.

Systembolaget avskedade personal som tagit emot mutor och sade upp en del inköpsavtal som hörde ihop med de bolag varifrån mutorna hade betalats. Ett av dessa bolag - det likaledaes statliga Vin & Sprit - satte då igång process för att få skadestånd. Detta har nu lyckats, ett antal år senare, men Vin & Sprit har senare sålts till ett franskt bolag. Detta har dock bara fullföljt det processande som inleddes på den statliga tiden.

I den hemliga skiljedomen - som inte hade behövt vara hemlig enligt lag och enligt de regler som gäller vid skiljedomsinstitutet hos Stockholms handelskammare - har de okända "domarna" med de hemliga namnen dömt Systembolaget, som hade utsatts för brott, att betala skadestånd och ränta (enligt uppgift omkring 70 miljoner kronor) till ett bolag som mutor kom från.

En del insyn i ett tidigare skede av denna långa process går att få genom att en tidigare skiljedom, med ett lägre skadeståndsbelopp, blev offentlig genom att det var rättegång om den i en svensk domstol, som inte prövade själva sakfrågan men fann att skiljedomen kommit till på oriktigt sätt och upphävde den.

Den senaste skiljedomen hålls av allt att döma fortfarande helt hemlig (bortsett från domens existens och beloppet som ska betalas) utom för de båda bolagen.

Krönikan där jag tog upp detta handlade till stor del om offentlighetsprincipen på kommunal nivå, närmare bestämt i Strängnäs, men här följer de stycken som berör hemligstämplandet av hur brottsoffret ska anses skadeståndsskyldig:

" Offentlighetsprincipen handlar om avsevärt mer än att underlätta medborgerlig kontroll av statlig och kommunal förvaltning. Genom att information om olika saker rapporteras in till register och annat som omfattas av offentlighetsprincipen blir mängder av samhällskunskap tillgänglig, liksom viktig information för ekonomiska och andra funktioner utanför den statliga sektorn. Ett enkelt exempel är aktiebolagsregistrets betydelse för både kreditmarknaden och den journalistiska granskningen av det ekonomiska livet.

En sådan här grundsten i vår samhällsordning bör kräva inte bara disciplin när det gäller att efterleva klara och otvetydiga paragrafer om sådant som diarieföring. Man borde kunna vänta sig en lojalitet med öppenheten som samhälleligt värde, även på sådana ställen som statligt ägda bolag, fast dessa inte formellt omfattas av grundlagens offentlighetsprincip.

Men där kan det hända saker som överträffar Strängnäs med bred marginal. För en del år sedan gav anställda hos det då statliga Vin & Sprit mutor till butikschefer i statliga Systembolaget. Förståeligt nog avskedade inte bara Systembolaget dem som tagit mutor, man hävde dessutom avtal om inköp som Vin & Sprits personal hade missbrukat genom att ge mutor för att påverka inköpen.

Det statliga bolag mutorna kom ifrån krävde då skadestånd från brottsoffret, Systembolaget. Detta har efter många turer också lyckats, brottsoffret har tvingats betala flera tiotal miljoner till det företag där personal använde mutor i kundkontakterna. Det är märkligt nog som ett exempel på att den vanligen stränga moralen i Sverige när det gäller mutor kan ha betänkliga luckor.

Men dessutom har tvisten mellan bolagen gömts genom att skiljedom skett på villkor som hemligstämplar inte bara hur man kommit fram till att skadeståndsbelägga brottsoffret, utan till och med mörklägger vilka personer det är som avkunnat domen i målet.

Denna till det extrema drivna mörkläggning är inte formellt olaglig och straffbar. Men det handlar om en brist på lojalitet. Det som dåligt tålde insyn har av sådana som arbetat på statens uppdrag skyddats mot den insyn medborgarna borde haft. "

*
Hela krönikan i Eskilstuna-Kuriren 24/3 finns på den här adressen.