Tio år efter 11 september - bakom attentaten finns en fascistisk våldsdyrkan

På söndag är det tio år jämnt sedan 11 september 2001 och Al-Qaida-attackerna mot Washington och New York. Det kommer att uppmärksammas mycket, och förmodligen kommer det även nu att på sina håll blundas för hur mycket detta och andra blodsdåd är resultatet av nya, virulenta former av fascism. En annan variant av fascism är för övrigt förklaringen till massmordet och bombattentatet i juli i år i Norge.

Under de tio åren har jag skrivit ganska många gånger om terrorismens ideologiska rötter. Bland annat i den här artikeln efter ett attentat mot pendeltåg i Bombay (Mumbai) i Indien för fem år sedan. Den publicerades då av Kristianstadsbladet (lib) den 13 juli 2006, och har att döma av tecken på Internet hittat nya läsare, som fiskat upp den ur de digitala sedimenten.

Jag lägger in artikeln här på bloggen i oavkortat skick. Den innehåller åtskilligt som är aktuellt nu inför tioårsdagen av 11 septelber 2001.

Fascistisk våldsdyrkan ligger bakom

" Bomberna i Bombay visade på samma mönster som i Madrid och London. Men det behöver inte vara samma organisation som planerat alla tre massmorden på vanliga tågpassagerare. I Indien liksom i Spanien och England finns marginella, extrema grupper som ser Al-Qaidas blodsdåd som föredömen, och som kan operera på egen hand fast de förenas av en ideologi där våldsdyrkan är en viktig del.

Det kan, men behöver inte, finnas direkta personsamband till de dunkla miljöer i Pakistan och södra Afghanistans berg där resterna av al-Qaidas ideologiska ledning och staber förmodligen håller till. Efter attentaten i London kom det fram att en av självmordbombarna, som verkar ha haft en ledande roll, hade varit i Pakistan för någon form av instruktion.

I Bombay går de första misstankarna mot ett par våldsorganisationer med bakgrund i Pakistans och Indiens långvariga konflikt om Kashmir. Det innebär också ofrånkomliga misstankar mot den skuggvärld där Pakistans hemliga säkerhetstjänst opererat i många år, med understöd till extremister av många slag, inte bara i Kashmir utan också i Afghanistan.

Det är inte heller första gången som mycket allvarliga angrepp riktas mot Indien av organisationer vars ideologi är en förment islamistisk form av fascism. Bland sådana ideologer är Indien nästan lika hatat som USA, och det inte bara pga Kashmirkonflikten. Indiens demokrati – med både religionsfrihet och fulla politiska rättigheter för en stor muslimsk minoritet – är en styggelse för extremister som drömmer om diktatur och religionsförtryck.

Indiens riksdag är för dessa demokratihatare ett mål av samma art som den politiska ledningen i USA. Och det är inte bara så att de som planerade blodbadet på tågpassagerare i Bombay hade använt sprängningarna i Madrid och London som direkt förebild. Det finns ett minst lika viktigt samband med det välplanerade attentatet mot Indiens riksdag för några år sedan.

Då var syftet helt klart att provocera krig med att slå hårt mot Indiens demokrati genom att skjuta ett stort antal folkvalda. Endast tack vare några rådiga polismän misslyckades attentatsmännen den gången. De hade haft ett par hundra riksdagsmän som tänkbara måltavlor om de lyckats nå längre in i byggnaderna. De var nära att kunna skjuta vicepresidenten, men de mördade flera poliser, en parkarbetare och ytterligare någon anställd i riksdagsförvaltningen.

Då liksom nu ligger det nära till hands att extremister försökt hetta upp konflikten mellan Indien och Pakistan till en explosion som skulle skapa kaos och förstörelse och ge extremister möjlighet att ta över makten i Pakistan. Regeringen i Indien – och även den skakiga regimen i Pakistan – kommer dock troligen att anstränga sig för att undvika att situationen spetsas till så mycket att krigsrisken mellan kärnvapenstaterna åter blir akut.

Det återstår att se vilken av de olika våldsdyrkande grupperna som denna gång stått för sprängningarna av lokaltåg. Men vi vet faktiskt en hel del om det som förenar dessa extremister som tävlar i att använda islam som förevändning för blodsdåd. De liknar i hög grad tidigare fascistiska och liknande uppror från en nationalistisk eller auktoritärt religiös högerkant:

De är antiintellektuella rörelser ledda av intellektuella, oftast från relativt välbärgade familjer.

De avskyr andras frihet.

De förhärligar en självutnämnd elits våld.

Detta våld, som de glorifierar, blir snabbt ett självändamål.

De längtar efter ett auktoritärt styre som stoppar samhällsomvandling, inte minst då det gäller kvinnans ställning.

Som motiv för ny en diktatur använder de tillrättalagda eller falska bilder av äldre tiders styresskick – när de säger "kalifat" menar de vad som i Europas historia kallas fascism – eller yttersta högerns diktatur.

De muslimska länderna ställs nu inför det moderna samhället, med dess tendens till mer individuell frihet och helt nya ekonomiska resurser. På en del håll, som i Pakistan och i stora delar av arabvärlden, sker det under politiska och sociala förhållanden som blockerar omvandlingens positiva sidor. Då blir det särskilt mycket spelrum för sådana politiska extremister som under en samhällsomvandlings osäkerhet drömmer om ett slutet samhälle, och avskyr ett öppet. Resultatet blir en fascistisk våldsdyrkan.

Det är ett stort misstag att urskulda denna som någon form av progressiv u-landspolitik. Den är tvärtom just så farlig som de sprängda tågen i Bombay visar. Den är ett hot mot friheten, oavsett vilken täckmantel den har och oavsett om den missbrukar en religion eller inte. Det gäller i dag lika mycket som på 1930-talet. "

* * *

Artikeln finns även på Kristianstadsbladets hemsida, på den här adressen.

En massmördares falskhet

Om massmorden i Norge har jag skrivit en signerad artikel på Eskilstuna-Kurirens ledarsida i dag (25/7 2011). Jag pekar bland annat på att gärningsmannen - som sedan dess häktats - är en del av den yttre högerns nätmiljö:

" Nätmiljön där samhällshat och gruppfördomar blandas är en gemensam livsluft för alla slags partier och militanta företeelser ute på den kanten. Det är också i den nätmiljön det syns var Anders Behring Breivik hör hemma. Han är inte en traditionell brunskjorta. Han har däremot börjat i Carl I Hagens missnöjesparti, och radikaliserats under inflytande av en ultrakonservativ riktning i modern europeisk nyfascism. "

Slutsatsen i artikeln är den här:

" En del inblickar i Anders Behring Breiviks egna påståenden och ett par av hans favoritsajter på nätet säger mig att den historiska rekvisitan, med tempelriddare och annat som kan vara rena fantasier, är utanverk. Centralt är däremot bisarra konspirationsidéer – som att USA:s statsledning i årtionden försökt bryta sönder Europas sociala strukturer och att alla Natoländer nu verkar för västländernas islamisering.En fast kärna återstår till slut: våldet. Som ofta med terrorister är deras påståenden om vad de sägs tro på ihåliga. Det de verkligen dyrkar är döden, och dödandet."

Hela krönikan i Eskilstuna-Kuriren finns här.

Ett liberalt land är inte ett försvarslöst land

Ett liberalt land är inte ett försvarslöst land, det ska kunna skydda både sina medborgare som individer och sitt fria samhällssystem. Det misslyckade attentatsförsöket i Stockholm i lördags den 11 december 2010 är en påminnelse också om detta.

Vi lever i en värld som åter blir mer hotfull, och där flera olika slags faror kan beröra även Sverige. För detta behöver vi en bättre beredskap, av flera olika slag. Om detta skrev jag en gästkrönika i Karlskoga-Kuriren den 21 januari 2010. Den finns inte tillgänglig på nätet. Här återger jag den något förkortad:

" Dåliga nyheter möts ofta med att det där vill man inte höra. ... Vad rätt många inte alls vill höra är att vi åter är mer hotade säkerhetspolitiskt. Men tyvärr, flera trender ute i världen kräver mer beredskap, prioriteringar, vaksamhet, statsutgifter och samarbete med våra vänner. Det är ingen nattsvart bild, men oroande nog för att säkerhetsfrågor inte längre kan ses som små, avlägsna problem.

Sedan mer än tio år pågår en tydlig tillväxt av diktaturideologier och av maktbasen för aggressiv, auktoritär nationalism. ... I en värld nära hopknuten med flyg, datanät och finansmarknader har möjligheterna för sabotage och angrepp över långa avstånd ökat.
Tre fula tendenser har vi inte långt från oss, utan på halvnära håll:

Dels går Ryssland fel. Den politiska friheten är på väg att försvinna igen. Gas- och oljepengar går till militär upprustning. Den nya statsideologin är nationalistisk och auktoritär.

Dels finns i Europas ganska nära grannskap i sydöst klotets värsta anhopning av nyfascistiska och andra vålds- och förtryckarideologier, drösvis med diktaturer, brinnande och pyrande militära konflikter, överhängande risk för atomvapenkapplöpning samt världens största oljereserver.

Dels är det nu oroväckande många stater där det är sammanbrott, laglöshet, gangstervälde och fritt fram för extremister och diktaturagenter att operera i onda syften.

För att skydda oss bättre behövs mer än det som förebygger – ekonomisk och social utveckling, ökad handel och ekonomisk och politisk hjälp till länder som är direkt hotade. Det handlar även om att minska vår sårbarhet, särskilt att frigöra vår trafik från ensidigt beroende av tankbåtar från oljedespotier. Sveriges militära kapacitet behöver stärkas, och bli användbar. ...

Säkerhetspolitiskt skydd består också, idag mer än förr, i att skydda viktiga tekniska system samt av underrättelsetjänst, säkerhetspolis, signalspaning och av att demokratierna hjälps åt att vara vaksamma åt varandra.

I pengar rör det sig om måttliga, inte enorma belopp. Men det behövs också att man i politik och samhällsdebatt vill förstå vad det handlar om, och inte inbillar sig att det som görs för att skydda oss mot yttre fiender är en skum komplott där vår svenska statsmakt hotar egna invånares frihet. "

Om att skyddet av samhälle och enskilda människor motiverar att polisens tillgång till information inte bör inskränkas för mycket genom missriktade "integritetsregler" skrev jag om i en annan gästkrönika, i Borås Tidning den 1 oktober 2009 på den här adressen (se även den här bloggen i september):

" Nu för tiden är det mycket lättare än förr att förflytta människor, pengar, knark och vapen inom landet och över gränser. Samtidigt har polis och andra myndigheter fått regler som begränsar spaning och sparande av information.

Ofta ställs krav på fler sådana inskränkningar. En del kan vara motiverade. Andra ger faktiskt orimliga fördelar för allt från sexualmördare och värdepappersbedragare till våldsmän från terroristorganisationer. Det gäller alltså både personer som är farliga för andra individer och sådana som kan vara hela samhällets och demokratins fiender.

Det här är – jag vet det – inte det vanliga perspektivet när registrering, spaning, avlyssning och annat sådant diskuteras. Ofta gör man det då väldigt lätt för sig. När information samlas och lagras så att polisen under en utredning kan komma åt den ser man ett hot mot det som kallas integriteten, och talar om stora, farliga staten som hotar den lilla, enskilda människan.

I vårt fria och demokratiska land stämmer den där bilden enligt min mening väldigt dåligt med de hot som vanliga människor eller vårt fria samhällssystem i verkligheten utsätts för. Ett liberalt land är inte ett försvarslöst land, det ska skydda både sina medborgare som individer och sitt fria samhällssystem.

Ett av de lagförslag som fått hårdast kritik på senare år gäller att telefonföretag ska bli tvungna att spara datauppgifterna om vilka samtal som ringts varifrån och vart, under mellan ett halvt och två års tid för att polisen skall kunna ta fram dem i brottsutredningar.

Det är ett av de mer värdefulla redskap polisen nu har, och har haft stor betydelse för att klara upp brott. Ändå vill många utplåna informationen snabbt, så att polisen blir blindare. "