Under det kalla kriget hade Sverige en samverkan med ett antal Natoländer, i signalspaning och annan underrättelsetjänst samt i förberedelser för krigföring tillsammans efter ett angrepp från Sovjetunionen. Detta inleddes i stor hemlighet av Tage Erlanders socialdemokratiska regering och fortsatte under koalitionen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet, liksom under de senare socialdemokratiska och icke-socialistiska regeringarna fram till sovjetsystemets sammanbrott.
Vi kan utgå från att liknande samarbete förekommer i dag när det gäller inte minst underrättelsetjänst av olika slag. För detta finns det mycket starka skäl, och sådana fanns också för en tyst samverkan med Natoländer under det kalla kriget.
En del av det som sades om alliansfrihetens innebörd var dock missvisande, och med tiden blev det rätt vanligt att direkt vilseledande beskrivningar lämnades till den svenska allmänheten. Detta var både onödigt och olyckligt, och numera borde det vara möjligt att säga hur det verkligen var. Trots två olika statliga utredningar är dock historieomskrivningen delvis ofullständig och omstridd.
Om detta handlar en intressant och läsvärd bok av Mikael Holmström, mångårig reporter på Svenska Dagbladet: ”Den dolda alliansen”.
Men det finns också exempel från senare tid än det kalla kriget på att man i militära frågor fattat beslut i former som var ägnade att dölja det politiska ställningstagandet och göra ansvaret oklart inför väljarna. I Karlskoga-Kuriren 6/7 2011 har jag skrivit en gästkrönika om ett sådant fall, uthyrningen av artilleriradar från det svenska försvaret till framför allt Storbritannien och Kanada.
Denna fråga togs upp på nytt av den politiska veckotidningen Fokus i slutet av juni, och slogs upp som om ”smusslet” var ett stort avslöjande. I själva verket skrevs det om saken redan 2003, i vart fall i Dagens Nyheter, och det var redan då tydligt att regeringen helst inte ville stå för det beslut som i praktiken hade fattats.
I artikeln i Karlskoga-Kuriren (som inte finns på tidningens hemsida) skrev jag det här:
”Mycket som gäller rikets säkerhet talar man inte om. En del måste vara hemligt, även i offentlighetsprincipens hemland. Men mer än så har förekomit: Beslut utan papper. Arkiv som bränts för att hindra historisk forskning.
Känsliga ärenden har fixats på krokvägar för att sudda till det politiska ansvaret. 2003-04 lånades artilleriradar ut från svenska armén till Storbritannien och Kanada, för att de skulle ha den i krig, i Irak och Afghanistan.
Radarenheterna med varumärket ”Arthur” är tillbaka i Sverige. För några dagar sedan tog veckotidningen Fokus åter upp den ganska bortglömda historien om hur den mycket avancerade radarn hyrdes ut.
Försvaret hyrde via Materielverket ut den till ett dotterbolag till Ericsson (i dag ägt av Saab i Linköping) som hyrde ut den till brittiska och kanadensiska armén. Tillverkaren fick vara mellanhand. Formellt beslut togs av en avdelningschef med generallöjtnants grad.
Jag menar att Göran Perssons S-regering hade goda skäl för hyresaffären. Regeringen såg det visserligen som politiskt bekvämast att inte stödja kriget för att avsätta Saddam Hussein. Men det hade varit en djupt ovänlig handling mot ett par av vårt lands bästa vänner att inte hjälpa England och Kanada.
Britterna hade hos Ericsson beställt radarn ”Arthur”, som blixtsnabbt räknar ut var fientligt artilleri står. Men det var leveranstid, britterna behövde radarn genast.
Sverige hade gott om egna radarenheter och Sovjethotet var borta. Det hade då varit både utrikespolitiskt fel och skadligt för svensk försvarsindustri att gynna Saddam med ett nej till Blair. Men hur gavs regeringens klartecken?
Inte alls, försökte dåvarande försvarsministern Leni Björklund påstå 2003. Det sades vara myndighetsbeslut på lägre nivå.
Det var inte så trovärdigt. Det påminde däremot om hur känsliga saker under det kalla kriget avgjordes med socialdemokratiska ministrars muntliga eller tysta godkännande, utan papper, utan protokoll. Hur nära Sverige samverkade med Nato har varit mörklagt. Delvis pågår mörkandet än.
Med den hotfulla sovjetiska militärstaten som nära granne fanns också ytterst starka skäl att hålla många försvarsmakts- och underrättelsehemligheter extremt hemliga. Men dessvärre mörkades det även för att partitaktiskt slippa medge hur det mest högtravande talet om neutralitet varit osant.
Mikael Holmström på Svenska Dagbladet avslöjar i en ny bok, ”Den dolda alliansen”, en hel del om Natosamarbetet som borde offentliggjorts senast för 10-15 år sedan. Han intervjuade förre statsministern Ingvar Carlsson om hur beslut kunde gå till. Om försvaret genom ÖB redovisat muntligen för regeringen och ministern inte sagt nej var det klart att gå vidare.
Det är något sådant som kan anas bakom uthyrningen av ”Arthur” till britterna när de skulle skydda sina soldater mot Saddams artilleri i Irak.
Numera är Saddam sedan länge störtad, radarn återlämnad, hyran betald. Vad sanningen än är kan den inte hota Sveriges säkerhet.”
Artikeln i Fokus finns här, och Dagens Nyheters artikel om samma sak 8/9 2003 finns här.
Visar inlägg med etikett signalspaning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett signalspaning. Visa alla inlägg
onsdag 6 juli 2011
tisdag 14 december 2010
Ett liberalt land är inte ett försvarslöst land
Ett liberalt land är inte ett försvarslöst land, det ska kunna skydda både sina medborgare som individer och sitt fria samhällssystem. Det misslyckade attentatsförsöket i Stockholm i lördags den 11 december 2010 är en påminnelse också om detta.
Vi lever i en värld som åter blir mer hotfull, och där flera olika slags faror kan beröra även Sverige. För detta behöver vi en bättre beredskap, av flera olika slag. Om detta skrev jag en gästkrönika i Karlskoga-Kuriren den 21 januari 2010. Den finns inte tillgänglig på nätet. Här återger jag den något förkortad:
" Dåliga nyheter möts ofta med att det där vill man inte höra. ... Vad rätt många inte alls vill höra är att vi åter är mer hotade säkerhetspolitiskt. Men tyvärr, flera trender ute i världen kräver mer beredskap, prioriteringar, vaksamhet, statsutgifter och samarbete med våra vänner. Det är ingen nattsvart bild, men oroande nog för att säkerhetsfrågor inte längre kan ses som små, avlägsna problem.
Sedan mer än tio år pågår en tydlig tillväxt av diktaturideologier och av maktbasen för aggressiv, auktoritär nationalism. ... I en värld nära hopknuten med flyg, datanät och finansmarknader har möjligheterna för sabotage och angrepp över långa avstånd ökat.
Tre fula tendenser har vi inte långt från oss, utan på halvnära håll:
Dels går Ryssland fel. Den politiska friheten är på väg att försvinna igen. Gas- och oljepengar går till militär upprustning. Den nya statsideologin är nationalistisk och auktoritär.
Dels finns i Europas ganska nära grannskap i sydöst klotets värsta anhopning av nyfascistiska och andra vålds- och förtryckarideologier, drösvis med diktaturer, brinnande och pyrande militära konflikter, överhängande risk för atomvapenkapplöpning samt världens största oljereserver.
Dels är det nu oroväckande många stater där det är sammanbrott, laglöshet, gangstervälde och fritt fram för extremister och diktaturagenter att operera i onda syften.
För att skydda oss bättre behövs mer än det som förebygger – ekonomisk och social utveckling, ökad handel och ekonomisk och politisk hjälp till länder som är direkt hotade. Det handlar även om att minska vår sårbarhet, särskilt att frigöra vår trafik från ensidigt beroende av tankbåtar från oljedespotier. Sveriges militära kapacitet behöver stärkas, och bli användbar. ...
Säkerhetspolitiskt skydd består också, idag mer än förr, i att skydda viktiga tekniska system samt av underrättelsetjänst, säkerhetspolis, signalspaning och av att demokratierna hjälps åt att vara vaksamma åt varandra.
I pengar rör det sig om måttliga, inte enorma belopp. Men det behövs också att man i politik och samhällsdebatt vill förstå vad det handlar om, och inte inbillar sig att det som görs för att skydda oss mot yttre fiender är en skum komplott där vår svenska statsmakt hotar egna invånares frihet. "
Om att skyddet av samhälle och enskilda människor motiverar att polisens tillgång till information inte bör inskränkas för mycket genom missriktade "integritetsregler" skrev jag om i en annan gästkrönika, i Borås Tidning den 1 oktober 2009 på den här adressen (se även den här bloggen i september):
" Nu för tiden är det mycket lättare än förr att förflytta människor, pengar, knark och vapen inom landet och över gränser. Samtidigt har polis och andra myndigheter fått regler som begränsar spaning och sparande av information.
Ofta ställs krav på fler sådana inskränkningar. En del kan vara motiverade. Andra ger faktiskt orimliga fördelar för allt från sexualmördare och värdepappersbedragare till våldsmän från terroristorganisationer. Det gäller alltså både personer som är farliga för andra individer och sådana som kan vara hela samhällets och demokratins fiender.
Det här är – jag vet det – inte det vanliga perspektivet när registrering, spaning, avlyssning och annat sådant diskuteras. Ofta gör man det då väldigt lätt för sig. När information samlas och lagras så att polisen under en utredning kan komma åt den ser man ett hot mot det som kallas integriteten, och talar om stora, farliga staten som hotar den lilla, enskilda människan.
I vårt fria och demokratiska land stämmer den där bilden enligt min mening väldigt dåligt med de hot som vanliga människor eller vårt fria samhällssystem i verkligheten utsätts för. Ett liberalt land är inte ett försvarslöst land, det ska skydda både sina medborgare som individer och sitt fria samhällssystem.
Ett av de lagförslag som fått hårdast kritik på senare år gäller att telefonföretag ska bli tvungna att spara datauppgifterna om vilka samtal som ringts varifrån och vart, under mellan ett halvt och två års tid för att polisen skall kunna ta fram dem i brottsutredningar.
Det är ett av de mer värdefulla redskap polisen nu har, och har haft stor betydelse för att klara upp brott. Ändå vill många utplåna informationen snabbt, så att polisen blir blindare. "
Vi lever i en värld som åter blir mer hotfull, och där flera olika slags faror kan beröra även Sverige. För detta behöver vi en bättre beredskap, av flera olika slag. Om detta skrev jag en gästkrönika i Karlskoga-Kuriren den 21 januari 2010. Den finns inte tillgänglig på nätet. Här återger jag den något förkortad:
" Dåliga nyheter möts ofta med att det där vill man inte höra. ... Vad rätt många inte alls vill höra är att vi åter är mer hotade säkerhetspolitiskt. Men tyvärr, flera trender ute i världen kräver mer beredskap, prioriteringar, vaksamhet, statsutgifter och samarbete med våra vänner. Det är ingen nattsvart bild, men oroande nog för att säkerhetsfrågor inte längre kan ses som små, avlägsna problem.
Sedan mer än tio år pågår en tydlig tillväxt av diktaturideologier och av maktbasen för aggressiv, auktoritär nationalism. ... I en värld nära hopknuten med flyg, datanät och finansmarknader har möjligheterna för sabotage och angrepp över långa avstånd ökat.
Tre fula tendenser har vi inte långt från oss, utan på halvnära håll:
Dels går Ryssland fel. Den politiska friheten är på väg att försvinna igen. Gas- och oljepengar går till militär upprustning. Den nya statsideologin är nationalistisk och auktoritär.
Dels finns i Europas ganska nära grannskap i sydöst klotets värsta anhopning av nyfascistiska och andra vålds- och förtryckarideologier, drösvis med diktaturer, brinnande och pyrande militära konflikter, överhängande risk för atomvapenkapplöpning samt världens största oljereserver.
Dels är det nu oroväckande många stater där det är sammanbrott, laglöshet, gangstervälde och fritt fram för extremister och diktaturagenter att operera i onda syften.
För att skydda oss bättre behövs mer än det som förebygger – ekonomisk och social utveckling, ökad handel och ekonomisk och politisk hjälp till länder som är direkt hotade. Det handlar även om att minska vår sårbarhet, särskilt att frigöra vår trafik från ensidigt beroende av tankbåtar från oljedespotier. Sveriges militära kapacitet behöver stärkas, och bli användbar. ...
Säkerhetspolitiskt skydd består också, idag mer än förr, i att skydda viktiga tekniska system samt av underrättelsetjänst, säkerhetspolis, signalspaning och av att demokratierna hjälps åt att vara vaksamma åt varandra.
I pengar rör det sig om måttliga, inte enorma belopp. Men det behövs också att man i politik och samhällsdebatt vill förstå vad det handlar om, och inte inbillar sig att det som görs för att skydda oss mot yttre fiender är en skum komplott där vår svenska statsmakt hotar egna invånares frihet. "
Om att skyddet av samhälle och enskilda människor motiverar att polisens tillgång till information inte bör inskränkas för mycket genom missriktade "integritetsregler" skrev jag om i en annan gästkrönika, i Borås Tidning den 1 oktober 2009 på den här adressen (se även den här bloggen i september):
" Nu för tiden är det mycket lättare än förr att förflytta människor, pengar, knark och vapen inom landet och över gränser. Samtidigt har polis och andra myndigheter fått regler som begränsar spaning och sparande av information.
Ofta ställs krav på fler sådana inskränkningar. En del kan vara motiverade. Andra ger faktiskt orimliga fördelar för allt från sexualmördare och värdepappersbedragare till våldsmän från terroristorganisationer. Det gäller alltså både personer som är farliga för andra individer och sådana som kan vara hela samhällets och demokratins fiender.
Det här är – jag vet det – inte det vanliga perspektivet när registrering, spaning, avlyssning och annat sådant diskuteras. Ofta gör man det då väldigt lätt för sig. När information samlas och lagras så att polisen under en utredning kan komma åt den ser man ett hot mot det som kallas integriteten, och talar om stora, farliga staten som hotar den lilla, enskilda människan.
I vårt fria och demokratiska land stämmer den där bilden enligt min mening väldigt dåligt med de hot som vanliga människor eller vårt fria samhällssystem i verkligheten utsätts för. Ett liberalt land är inte ett försvarslöst land, det ska skydda både sina medborgare som individer och sitt fria samhällssystem.
Ett av de lagförslag som fått hårdast kritik på senare år gäller att telefonföretag ska bli tvungna att spara datauppgifterna om vilka samtal som ringts varifrån och vart, under mellan ett halvt och två års tid för att polisen skall kunna ta fram dem i brottsutredningar.
Det är ett av de mer värdefulla redskap polisen nu har, och har haft stor betydelse för att klara upp brott. Ändå vill många utplåna informationen snabbt, så att polisen blir blindare. "
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
