torsdag 4 oktober 2012
Joachim Gaucks försvarstal för friheten
Tysklands president Joachim Gauck är inte minst en kritiker av ljumheten i tyskars frihetskärlek. Jag har en längre artikel om honom införd i senaste numret av Frisinnad Tidskrift. (Länk här till nr 4/2012). Där skriver jag, med utgångspunkt i hans böcker Freiheit, Ein Plädoyer (2011) och Winter im Sommer, Frühling im Herbst (2009) bland annat det här:
" [Gauck ... ] vill att man med eftertryck ska stå upp för det västliga, demokratiska samhällssystemet, även som förebild för de många länder där ofriheten ännu råder.De som påstår att medborgerliga friheter är en främmande kultur som inte passar andra delar av världen är förtryckarna samt extremistgrupper. Människor i allmänhet i dessa länder förstår visst de mänskliga rättigheternas universella språk. De är inte ute efter något tredje system, något som inte är som västländerna.
Demokratin är inte ansvarslöshetens obundenhet av alla krav. Den är för Gauck den vuxna människans frihet till att vara med och ta ansvar. Detta säger han sig ha lärt från filosofen Immanuel Kant, förutom att han fick det från föräldrar och kyrka. För honom är demokratins förening av frihet och ansvarstagande rotad i den kristna tron, på ett djup i själen dit de rent intellektuella övervägandena om ett gott och mänskligt uppträdande inte når ner.
Gauck har betecknat sig själv som på en och samma gång vänster, liberal och konservativ. I Freiheit, Ein Plädoyer är de klockrent liberala formuleringarna många. Han säger ifrån mot sådana som vanställer liberalismen, och förvanskar tolerans till att inte visa sin egen övertygelse och sin egen tro, och inbillar sig det blir liberalt när man inte stör någon. Nej, säger Gauck, likgiltighet är liktydig med ansvarslöshet, inte med tolerans - den som förmår visa tolerans är inte den vilsne eller den likgiltige, utan den som är trygg i egen tro och egna värderingar. .... "
Och det här:
" ... I slutändan blev det bred uppslutning om att välja Gauck. Gröna och socialdemokrater var först med att väcka tanken på att göra honom till president, redan 2010. Han ansågs åtminstone på 90-talet ansetts stå socialdemokraterna ganska nära, och när han var riksdagsman 1990 tillhörde han ett parti som sedan gick samman med de gröna.
I år anslöt sig det liberala FDP till samma förslag, och skäl till det är lätta att se om man läser Freiheit, Ein Plädoyer, Kristdemokraterna följde efter, även om det blev en hel del nedlagda röster.
Gauck valdes i första hand för sitt sätt att tala för demokratin, det har han gjort ihärdigt. I tio år har han lett en organisation som verkar för demokratiska idéer och för att nazismens - och kommunismens - förtryck inte ska glömmas bort.
Men han är fortfarande en predikant. Tjänsten som präst har han inte kvar, men det är en kristen värdegrund som ger passionen och klangen åt hans frihetspredikan. Tydligare kan avståndet knappast bli från föreställningen att religionen skall hållas osynlig och inte märkas i det "offentliga rummet". ... "
Hela artikeln, som alltså är ganska lång, finns på tidskriftens hemsida.
*
Freiheit, Ein Plädoyer (2011), som gavs ut i flera nytryck redan det första året, är en utvidgad version av Gaucks uppmärksammade föredrag vid nyårsfirandet på den bayerska lutherska kyrkans folkbildningsinstitut vid Starnberger See.
Winter im Sommer, Frühling im Herbst (2009) är Gaucks memoarer, som handlar om bland annat studier och prästtjänst i Östtyskland under kommunistdiktaturen, tiden som riksdagsman en kort tid efter murens fall och den senare tjänsten som chef för den arkivmyndighet som förvaltar de arkiv som Stasi efterlämnat.
[Såvitt jag kan se i Internetbokhandlars kataloger är ingen av dessa båda intressanta böcker än så länge översatt till något av de nordiska språken och inte heller till engelska. När jag tidigare i dag slog i den rikstäckande bibliotekskatalogen Libris var resultatet att Freiheit, Ein Plädoyer fanns i ett enda exemplar på svenska bibliotek, på KB i Stockholm, och att memoarboken inte fanns på ett enda svenskt bibliotek. Det är ju också intressant på sitt sätt, när det gäller kulturklyftan mellan Sverige och nutidens demokratiserade Tyskland - men också om graden av intresse för framträdande förkunnare av demokratiska värden.]
tisdag 2 oktober 2012
Danska folketinget öppnat - med psalm från Sverige
Den svensk som i dag möjligen hörde det danska folketingets öppnande i någon radiokanal kan ha lagt märke till att en känd svensk psalm sjöngs vid den inledande gudstjänsten i Christiansborgs kapell: Carl Reinhold Sundells "Du gav mig, o Herre en teg av Din jord".
Det finns en särskild historia bakom att just denna psalm från Östergötland kommit till Danmark och sjungs till och med av folketinget. Den översattes nämligen till danska av Karl Laurids Aaastrup, som var i landsflykt i Sverige under de nazistiska ockupationsåren och verkade som präst för andra danska flyktingar här.
Den danska översättningen är som framgår här ganska trogen mot det svenska originalet:
728 Du gav mig, o Herre, en lod af din jord
1
Du gav mig, o Herre, en lod af din jord,
som jeg nu min egen må kalde.
Du gav mig et dagværk og brød til mit bord.
Her lever jeg trygt på dit mægtige ord,
der taler til mig som til alle.
Her bygtes mit bo,
her nyder jeg ro
og kan dig med glæde påkalde.
2
Af henfarne slægter jeg arved den vang,
hvis muld jeg for udsæd nu pløjer.
Her rydded de marken for stene engang
og dyrked den siden med suk eller sang.
Nu, Herre, for dig jeg mig bøjer
den mark, som blev min,
var altid dog din.
Min tanke til dig jeg ophøjer.
3
Så lær mig at leve, o Gud, som jeg kan,
frimodigt som fuglen i skove,
og takke for regnen, som vander mit land,
for solskin og varme i sommerens brand,
for avl i min lade dig love.
Hvad magted jeg vel,
om du ej gav held?
Det vokser jo, medens vi sove.
4
Så lær mig da, Herre, at dig til behag
jeg bruger det pund, mig blev givet,
at fylde med hæderligt virke min dag,
at hjælpe og værne om den, som er svag,
at elske, thi deri er livet.
Og giv mig til sidst
et navn, Herre Krist,
som er i din livsbog indskrevet!
Det finns en särskild historia bakom att just denna psalm från Östergötland kommit till Danmark och sjungs till och med av folketinget. Den översattes nämligen till danska av Karl Laurids Aaastrup, som var i landsflykt i Sverige under de nazistiska ockupationsåren och verkade som präst för andra danska flyktingar här.
Den danska översättningen är som framgår här ganska trogen mot det svenska originalet:
728 Du gav mig, o Herre, en lod af din jord
1
Du gav mig, o Herre, en lod af din jord,
som jeg nu min egen må kalde.
Du gav mig et dagværk og brød til mit bord.
Her lever jeg trygt på dit mægtige ord,
der taler til mig som til alle.
Her bygtes mit bo,
her nyder jeg ro
og kan dig med glæde påkalde.
2
Af henfarne slægter jeg arved den vang,
hvis muld jeg for udsæd nu pløjer.
Her rydded de marken for stene engang
og dyrked den siden med suk eller sang.
Nu, Herre, for dig jeg mig bøjer
den mark, som blev min,
var altid dog din.
Min tanke til dig jeg ophøjer.
3
Så lær mig at leve, o Gud, som jeg kan,
frimodigt som fuglen i skove,
og takke for regnen, som vander mit land,
for solskin og varme i sommerens brand,
for avl i min lade dig love.
Hvad magted jeg vel,
om du ej gav held?
Det vokser jo, medens vi sove.
4
Så lær mig da, Herre, at dig til behag
jeg bruger det pund, mig blev givet,
at fylde med hæderligt virke min dag,
at hjælpe og værne om den, som er svag,
at elske, thi deri er livet.
Og giv mig til sidst
et navn, Herre Krist,
som er i din livsbog indskrevet!
En dom över SD-idolen Haiders härskarmetoder
En dom har fällts över en av den europeiska ytterhögerns främsta kultfigurer, regeringschefen i delstaten Kärnten i Österrike, Jörg Haider. Eller snarare, det har fallit en dom över de härskarmetoder som Jörg Haider använde i Kärnten - Haider själv kunde inte åtalas, han är som bekant död, efter att ha kört ihjäl sig i hög fart och alkoholberusad, efter ett besök på en tämligen obskyr homosexklubb i Klagenfurt.
I måndags (1/10) föll i alla fall dom i första instans i brottmålet om trolöshet mot huvudman i samband med att den Haiderstyrda delstaten sålde en regional bank till den offentlig sektor-kontrollerade Bayerische Landesbank i München. Köparna fick efter finanskrisen ett stort elände med detta dåliga förvärv av en problemfylld österrikisk bank.
Men det fanns andra som visste att ta för sig och tillföra pengar till sina partikassor. En sammanfattning på tyska av hur det gick till klipper jag här ur den tyska tidningen Die Welt:
" ... Den Stein ins Rollen brachte der Steuerberater Dietrich Birnbacher mit seiner Aussage, im Zuge des Verkaufs der Landesanteile der Kärntner Hypo Alpe-Adria-Bank an die Bayerische Landesbank ein mit sechs Millionen Euro völlig überteuertes Gutachten verfasst zu haben. Der deutsche Gutachter Frank Schäfer hat den Wert der Arbeit im Verfahren mit maximal 300 000 Euro beziffert. Birnbacher hatte bereits gestanden, mit Martinz und Haider Parteienfinanzierung vereinbart zu haben. Ein Drittel des Honorars sollte sowohl an die ÖVP als auch an Haiders Partei BZÖ fließen. Birnbacher wurde zu drei Jahren Haft – zwei davon auf Bewährung – und zu einer Geldstrafe verurteilt. ... " (Hela denna artikel finns att läsa på Die Welts hemsida.)
I samband med försäljningen av den statliga banken skickade alltså en skatterådgivare en faktura för konsulttjänster som senare i ett expertutlåtande av en utomstående tysk sakkunnig bedömdes ha varit värda högst mellan 2 och 2½ miljoner svenska kronor. I stället skrevs fakturan först på motsvarande nästan 108 miljoner svenska kronor, innan beloppet ändrades till knappt 54 miljoner. Fakturan på det senare beloppet blev också betald. Skatterådgivaren erkände att en del av dessa pengar skulle tillföras Haiders parti samt det regionala kristdemokratiska partiet (ÖVP). Det senare agerade stödparti för Haiders herravälde i Kärnten.
Haider dog alltså innan detta kunde behandlas i domstol, men den dåvarande ÖVP-ledaren, som samarbetade med Haider, dömdes nu till fem års fängelse. Två styrelseledamöter i delstatens Kärntens holdingbolag, som också samverkade med Haider och gick hans ärenden, fick tre respektive två års fängelse. Skatterådgivaren som erkänt en hel del och underlättat polisutredningen kom lindrigare undan, och fick två av sina tre år i fängelse utdömda som villkorligt straff.
Flera av domarna kommer att överklagas, till vad som motsvarar en svensk hovrätt, som det verkar även från åklagarsidan, som i så fall vill att något eller några av straffen ska skärpas.
Men man kan räkna med att den här uppröjningen efter ytterhögerns och Haiders herravälde i Kärnten knappast kommer att uppmärksammas annat än flyktigt i svensk nyhetsförmedling. Försummelsen från media blir i så fall - ännu en gång - bekväm och fördelaktig för Haiders beundrare och bortförklarare i det Åkessonska SD-partiet och på andra håll. De har ju inte heller behövt ha så mycket besvär med att denne ytterhögeridol var djupt invecklad, politiskt och i diverse affärer, med Khadaffiregimen i Libyen.
En artikel i Der Standard i Wien om domslutet finns här, och en krönika av Hans Rauscher i samma tidning finns här. Han fäster där uppmärksamheten på att den röta som kommit fram i ljuset inte enbart handlade om missförhållanden i ytterhögerns revir i Kärnten, utan att skatterådgivaren som förmedlade pengarna genom överfakturering hölls om ryggen av en del kollegor i skatterådgivaryrket som försökte göra gällande att det väldiga fakturabeloppet inte var så konstigt.
*
Tillägg 4/10 2012:
I dag skriver jag i tidningen Hemmets Vän i Örebro om ämnet ovan. Den artikeln finns här på tidningens hemsida.
I måndags (1/10) föll i alla fall dom i första instans i brottmålet om trolöshet mot huvudman i samband med att den Haiderstyrda delstaten sålde en regional bank till den offentlig sektor-kontrollerade Bayerische Landesbank i München. Köparna fick efter finanskrisen ett stort elände med detta dåliga förvärv av en problemfylld österrikisk bank.
Men det fanns andra som visste att ta för sig och tillföra pengar till sina partikassor. En sammanfattning på tyska av hur det gick till klipper jag här ur den tyska tidningen Die Welt:
" ... Den Stein ins Rollen brachte der Steuerberater Dietrich Birnbacher mit seiner Aussage, im Zuge des Verkaufs der Landesanteile der Kärntner Hypo Alpe-Adria-Bank an die Bayerische Landesbank ein mit sechs Millionen Euro völlig überteuertes Gutachten verfasst zu haben. Der deutsche Gutachter Frank Schäfer hat den Wert der Arbeit im Verfahren mit maximal 300 000 Euro beziffert. Birnbacher hatte bereits gestanden, mit Martinz und Haider Parteienfinanzierung vereinbart zu haben. Ein Drittel des Honorars sollte sowohl an die ÖVP als auch an Haiders Partei BZÖ fließen. Birnbacher wurde zu drei Jahren Haft – zwei davon auf Bewährung – und zu einer Geldstrafe verurteilt. ... " (Hela denna artikel finns att läsa på Die Welts hemsida.)
I samband med försäljningen av den statliga banken skickade alltså en skatterådgivare en faktura för konsulttjänster som senare i ett expertutlåtande av en utomstående tysk sakkunnig bedömdes ha varit värda högst mellan 2 och 2½ miljoner svenska kronor. I stället skrevs fakturan först på motsvarande nästan 108 miljoner svenska kronor, innan beloppet ändrades till knappt 54 miljoner. Fakturan på det senare beloppet blev också betald. Skatterådgivaren erkände att en del av dessa pengar skulle tillföras Haiders parti samt det regionala kristdemokratiska partiet (ÖVP). Det senare agerade stödparti för Haiders herravälde i Kärnten.
Haider dog alltså innan detta kunde behandlas i domstol, men den dåvarande ÖVP-ledaren, som samarbetade med Haider, dömdes nu till fem års fängelse. Två styrelseledamöter i delstatens Kärntens holdingbolag, som också samverkade med Haider och gick hans ärenden, fick tre respektive två års fängelse. Skatterådgivaren som erkänt en hel del och underlättat polisutredningen kom lindrigare undan, och fick två av sina tre år i fängelse utdömda som villkorligt straff.
Flera av domarna kommer att överklagas, till vad som motsvarar en svensk hovrätt, som det verkar även från åklagarsidan, som i så fall vill att något eller några av straffen ska skärpas.
Men man kan räkna med att den här uppröjningen efter ytterhögerns och Haiders herravälde i Kärnten knappast kommer att uppmärksammas annat än flyktigt i svensk nyhetsförmedling. Försummelsen från media blir i så fall - ännu en gång - bekväm och fördelaktig för Haiders beundrare och bortförklarare i det Åkessonska SD-partiet och på andra håll. De har ju inte heller behövt ha så mycket besvär med att denne ytterhögeridol var djupt invecklad, politiskt och i diverse affärer, med Khadaffiregimen i Libyen.
En artikel i Der Standard i Wien om domslutet finns här, och en krönika av Hans Rauscher i samma tidning finns här. Han fäster där uppmärksamheten på att den röta som kommit fram i ljuset inte enbart handlade om missförhållanden i ytterhögerns revir i Kärnten, utan att skatterådgivaren som förmedlade pengarna genom överfakturering hölls om ryggen av en del kollegor i skatterådgivaryrket som försökte göra gällande att det väldiga fakturabeloppet inte var så konstigt.
*
Tillägg 4/10 2012:
I dag skriver jag i tidningen Hemmets Vän i Örebro om ämnet ovan. Den artikeln finns här på tidningens hemsida.
Ekots självberöm är inte det enda som kan sägas om Ekot
I går (1/10) fyllde Ekot i radion sina sändningar med stora doser självberöm - och med att underhållningsförnedra Håkan Juholt en gång till.
Om ekot går det dock rätt ofta att säga sådant som inte är beröm. Ibland är Ekot kampanjekot. Ibland är ekot det tysta ekot. Om det har jag skrivit ibland.
Den följande artikeln är inte så färsk, den är från Sundsvalls Tidning 2/12 2004, men den innehåller mycket som fortfarande är aktuellt - bland annat just om hur Ekot i Sveriges Radio kan låta ibland.
Så här skrev jag i Sundsvalls Tidning:
"I flera dagar har jag hört flåsandet i ekot i radion, först om några hundralappar som några riksdagsmän glömt att dra bort från sina traktamentsräkningar. Ekot gick i förra veckan med kraft in för att av något i kronor mycket smått göra en mycket stor sak — så att hela riksdagen skall bli nedkladdad. I andra medier har många hängt med och hackat på riksdagen.
När jag hört detta trummande mot riksdagen på radio har jag kommit att tänka på en talman för inte så väldigt länge sedan. Leif Cassel var vice talman i andra kammaren de sista åren innan bytet till enkammarsystem. Jag minns inte själv så mycket av honom, när han var ett stort namn var jag barn. Men han skrev i början av 70-talet en bok om sitt liv i och utanför riksdagen, och den hör till de läsvärda politiska memoarerna. Där står de rader jag kom att tänka på när ekot flåsade:
"Massmedia, tidningar och särskilt TV, har tagit på entreprenad att försöka undergräva riksdagens anseende. Vad det nu skall tjäna till", skrev Leif Cassel. Han fortsatte med en fråga: "Man frågar sig vad de vill ha i stället för parlament."
Leif Cassel var ingen gnällspik. Han var, såvitt jag kan förstå, respekterad i alla partier, och var på allvar på tal som partiledare i sitt eget. Han verkar ha varit en klok och sansad karl. Han såg uppenbarligen något som tål att tänka på än i dag. En journalistik som tycker den är duktig om den undergräver riksdagens anseende är ingen ofarlig sak. För om riksdagen inte har en ställning som gör att den kan hävda sitt inflytande kommer makt att flyttas till andra. Det inflytande folkvalda då inte har kommer sådana som inte är folkvalda att få i stället. Därför är Leif Cassels fråga viktig: "Vad vill de ha i stället för parlament?"
Detta är inte att säga att riksdagen skall vara fredad för granskning, eller att fel som upptäcks inte skall rapporteras. Men frågan behöver ställas när även små redovisningsfel, som kan bero på slarv, görs till huvudnyheter, med tonfall och pådrag som vid en präktig korruptionsskandal. Och är det fel på några ledamöters sjukredovisning så bör inte ett litet antal personers slarv eller misskötsel bli förevändning för att utmåla de många som är noggranna, skötsamma och samvetsgranna som delar av ett fifflande system.
I all löneredovisning för tjänstemän som sänds till arbete på annan ort är det en risk för fel med avdragen från traktamentsbeloppet då någon bjudit på lunch eller middag. Det kan vara frestande att glömma en gratislunch och få en dryg hundring skattefritt. Men det är också lätt att det blir fel av misstag eller slarv, särskilt med många resdagar och mycket att göra. Har till exempel pressens, radions och TV-bolagens personalavdelningar fått helt riktiga reseräkningar från alla de journalister som under årens lopp tagit för sig av de mängder av bjudmat som olika organisationer försöker smörja journalistkåren med under de politiska veckorna i Sundsvall och Visby om somrarna?
Förmodligen har det betalats ut en hel del hundralappar för mycket i traktamenten till somliga. Men det är ju inget skäl att framställa det som stor ekonomisk skandal eller att utmåla journalister i allmänhet som fuskare med reseräkningar.
När Leif Cassel skrev var det något av en retorisk fråga att undra vad de som hackade på riksdagen ville ha i stället för parlament? Bara några år senare var svaret bara alltför tydligt. Diktaturromantiken i yttre vänstern på 70-talet, som blev väl företrädd i medierna, såg riksdagen som en "borgerlig demokrati" som mest var värd att föraktas. Men i dag är svaret på frågan något annat. Den makt som avancerar, och som kan tränga undan riksdagen, är elitstyret i byråkratin, i kanslihus, EU-kommission, ämbetsverk och domstolar, där politiken kan flyttas utom räckhåll för väljarna och deras folkvalda företrädare.
Detta gäller inte bara riksdagen. För några år sedan utmålades felaktigt ett par mycket lokala, mycket alkoholdrypande, skandaler i Motala och Gävle som en allmän röta bland kommunalt folkvalda. I månader tog medier på entreprenad att undergräva det kommunala folkstyrets anseende. Under senare år har tjänstemannaväldet vuxit mer och mer i kommunerna, de folkvalda viker sig ofta, nämnder läggs ned, uppdrag tas bort. I allt högre grad lyckas byråkrater frigöra sig från folkvald kontroll. Denna utveckling har underlättats av det allmänna misstänkliggörandet av kommunalpolitiken efter de lokala Motala- och Gävlehändelserna.
Ekots mångåriga, massiva ointresse för det verkliga riksdagsarbetet, följt av trummandet i radion mot riksdagen, med stort pådrag även om sådant som rimligen låg på notisnivå, har också sin politiska innebörd. Vad ekot ger ett stöd åt är byråkratmaktens expansion, för det är den som blir följden varje gång de folkvaldas ställning försvagas.
Ställs Leif Cassels fråga i dag är svaret: I stället för parlament verkar media ofta till förmån för den makt som vill slippa besväras av den parlamentariska demokratin. "
Om ekot går det dock rätt ofta att säga sådant som inte är beröm. Ibland är Ekot kampanjekot. Ibland är ekot det tysta ekot. Om det har jag skrivit ibland.
Den följande artikeln är inte så färsk, den är från Sundsvalls Tidning 2/12 2004, men den innehåller mycket som fortfarande är aktuellt - bland annat just om hur Ekot i Sveriges Radio kan låta ibland.
Så här skrev jag i Sundsvalls Tidning:
"I flera dagar har jag hört flåsandet i ekot i radion, först om några hundralappar som några riksdagsmän glömt att dra bort från sina traktamentsräkningar. Ekot gick i förra veckan med kraft in för att av något i kronor mycket smått göra en mycket stor sak — så att hela riksdagen skall bli nedkladdad. I andra medier har många hängt med och hackat på riksdagen.
När jag hört detta trummande mot riksdagen på radio har jag kommit att tänka på en talman för inte så väldigt länge sedan. Leif Cassel var vice talman i andra kammaren de sista åren innan bytet till enkammarsystem. Jag minns inte själv så mycket av honom, när han var ett stort namn var jag barn. Men han skrev i början av 70-talet en bok om sitt liv i och utanför riksdagen, och den hör till de läsvärda politiska memoarerna. Där står de rader jag kom att tänka på när ekot flåsade:
"Massmedia, tidningar och särskilt TV, har tagit på entreprenad att försöka undergräva riksdagens anseende. Vad det nu skall tjäna till", skrev Leif Cassel. Han fortsatte med en fråga: "Man frågar sig vad de vill ha i stället för parlament."
Leif Cassel var ingen gnällspik. Han var, såvitt jag kan förstå, respekterad i alla partier, och var på allvar på tal som partiledare i sitt eget. Han verkar ha varit en klok och sansad karl. Han såg uppenbarligen något som tål att tänka på än i dag. En journalistik som tycker den är duktig om den undergräver riksdagens anseende är ingen ofarlig sak. För om riksdagen inte har en ställning som gör att den kan hävda sitt inflytande kommer makt att flyttas till andra. Det inflytande folkvalda då inte har kommer sådana som inte är folkvalda att få i stället. Därför är Leif Cassels fråga viktig: "Vad vill de ha i stället för parlament?"
Detta är inte att säga att riksdagen skall vara fredad för granskning, eller att fel som upptäcks inte skall rapporteras. Men frågan behöver ställas när även små redovisningsfel, som kan bero på slarv, görs till huvudnyheter, med tonfall och pådrag som vid en präktig korruptionsskandal. Och är det fel på några ledamöters sjukredovisning så bör inte ett litet antal personers slarv eller misskötsel bli förevändning för att utmåla de många som är noggranna, skötsamma och samvetsgranna som delar av ett fifflande system.
I all löneredovisning för tjänstemän som sänds till arbete på annan ort är det en risk för fel med avdragen från traktamentsbeloppet då någon bjudit på lunch eller middag. Det kan vara frestande att glömma en gratislunch och få en dryg hundring skattefritt. Men det är också lätt att det blir fel av misstag eller slarv, särskilt med många resdagar och mycket att göra. Har till exempel pressens, radions och TV-bolagens personalavdelningar fått helt riktiga reseräkningar från alla de journalister som under årens lopp tagit för sig av de mängder av bjudmat som olika organisationer försöker smörja journalistkåren med under de politiska veckorna i Sundsvall och Visby om somrarna?
Förmodligen har det betalats ut en hel del hundralappar för mycket i traktamenten till somliga. Men det är ju inget skäl att framställa det som stor ekonomisk skandal eller att utmåla journalister i allmänhet som fuskare med reseräkningar.
När Leif Cassel skrev var det något av en retorisk fråga att undra vad de som hackade på riksdagen ville ha i stället för parlament? Bara några år senare var svaret bara alltför tydligt. Diktaturromantiken i yttre vänstern på 70-talet, som blev väl företrädd i medierna, såg riksdagen som en "borgerlig demokrati" som mest var värd att föraktas. Men i dag är svaret på frågan något annat. Den makt som avancerar, och som kan tränga undan riksdagen, är elitstyret i byråkratin, i kanslihus, EU-kommission, ämbetsverk och domstolar, där politiken kan flyttas utom räckhåll för väljarna och deras folkvalda företrädare.
Detta gäller inte bara riksdagen. För några år sedan utmålades felaktigt ett par mycket lokala, mycket alkoholdrypande, skandaler i Motala och Gävle som en allmän röta bland kommunalt folkvalda. I månader tog medier på entreprenad att undergräva det kommunala folkstyrets anseende. Under senare år har tjänstemannaväldet vuxit mer och mer i kommunerna, de folkvalda viker sig ofta, nämnder läggs ned, uppdrag tas bort. I allt högre grad lyckas byråkrater frigöra sig från folkvald kontroll. Denna utveckling har underlättats av det allmänna misstänkliggörandet av kommunalpolitiken efter de lokala Motala- och Gävlehändelserna.
Ekots mångåriga, massiva ointresse för det verkliga riksdagsarbetet, följt av trummandet i radion mot riksdagen, med stort pådrag även om sådant som rimligen låg på notisnivå, har också sin politiska innebörd. Vad ekot ger ett stöd åt är byråkratmaktens expansion, för det är den som blir följden varje gång de folkvaldas ställning försvagas.
Ställs Leif Cassels fråga i dag är svaret: I stället för parlament verkar media ofta till förmån för den makt som vill slippa besväras av den parlamentariska demokratin. "
fredag 28 september 2012
En skattereform för Industrisverige
I Västerbottens-Kuriren i Umeå skriver jag i dag på debattplats om den skattereform som ingår i regeringens budgetförslag, och som gäller sänkt skattesats i bolagsbeskattningen och hinder för skatteflykt genom s.k. räntesnurror. Hela artikelns text finns här.
Detta är, menar jag en av de intressantaste sakerna i alliansregeringens budget det här året. Ett modernt välfärdssamhälle måste bygga på starkt näringsliv och hög produktivitet:
" Kryphål som utnyttjas för organiserad skatteflykt i mångmiljardklassen spikas igen. Samtidigt sänks bolagsskattesatsen med drygt fyra procentenheter till 22 procent.
Det blir mer likabehandling av olika slags företag. De som haft tillfälle och fräckhet nog att med skattekonsulters hjälp organisera räntesnurror via skatteparadis kan inte fortsätta.
Andra företag får en betydande förbättring av kalkylen för investeringar i produktion i Sverige. Näringslivsklimatet förbättras, fast inte för skatteflyktskonsulter. Förbättringen är störst för dem som inte deltagit i karusellerna via Cypern och holmar i Karibien och Engelska kanalen. ..."
"... Företagsbeskattningen behöver ... vara konkurrenskraftig, inte genom skatteflyktschanser för somliga utan genom lägre skattesats, lika för alla. En för hög skattesats gör det för billigt att vara mindre effektiv. Den motverkar både investeringar i ny produktionskapacitet och att internationellt verksamma företag har sina hemmabaser i Sverige. ... "
Jag invänder i artikeln i V-K också mot föreställningen som tycks finnas på sina håll att bolagsskatten borde vara en lägre prioriterad fråga, och att det som nu föreslås åtminstone delvis borde ha kunnat få vänta några år till: " .. Genom den omfattande skattereformen 1990 fick Sverige vad som då var en mycket konkurrenskraftig företagsbeskattning. Men redan omkring 2005 började genomsnitten för såväl EU som OECD bli mer konkurrenskraftiga än våra skatteregler.
Den reform som nu föreslås är inget man utan konsekvenser skulle kunnat vänta längre med. Tvärtom behövs med tanke på det svåra internationella läget snabba, tydliga besked om Sveriges beslutsamhet att vara en god miljö för tekniskt avancerade, globalt konkurrenskraftiga företag."
Det kan för övrigt noteras att regeringens förslag till ett bättre näringslivsklimat i den här delen inte har främjats utan snarast motarbetats från företagslobbyister, där särskilt organisationen Svenskt Näringsliv utmärkt sig negativt. Om detta skriver jag i V-K:
"Slående är hur regeringen tagit fram den här reformen trots småsurt gnäll från näringslivsorganisationer som mer vårdat omsorgen om ett av skattesystemets främsta kryphål."
Detta är, menar jag en av de intressantaste sakerna i alliansregeringens budget det här året. Ett modernt välfärdssamhälle måste bygga på starkt näringsliv och hög produktivitet:
" Kryphål som utnyttjas för organiserad skatteflykt i mångmiljardklassen spikas igen. Samtidigt sänks bolagsskattesatsen med drygt fyra procentenheter till 22 procent.
Det blir mer likabehandling av olika slags företag. De som haft tillfälle och fräckhet nog att med skattekonsulters hjälp organisera räntesnurror via skatteparadis kan inte fortsätta.
Andra företag får en betydande förbättring av kalkylen för investeringar i produktion i Sverige. Näringslivsklimatet förbättras, fast inte för skatteflyktskonsulter. Förbättringen är störst för dem som inte deltagit i karusellerna via Cypern och holmar i Karibien och Engelska kanalen. ..."
"... Företagsbeskattningen behöver ... vara konkurrenskraftig, inte genom skatteflyktschanser för somliga utan genom lägre skattesats, lika för alla. En för hög skattesats gör det för billigt att vara mindre effektiv. Den motverkar både investeringar i ny produktionskapacitet och att internationellt verksamma företag har sina hemmabaser i Sverige. ... "
Jag invänder i artikeln i V-K också mot föreställningen som tycks finnas på sina håll att bolagsskatten borde vara en lägre prioriterad fråga, och att det som nu föreslås åtminstone delvis borde ha kunnat få vänta några år till: " .. Genom den omfattande skattereformen 1990 fick Sverige vad som då var en mycket konkurrenskraftig företagsbeskattning. Men redan omkring 2005 började genomsnitten för såväl EU som OECD bli mer konkurrenskraftiga än våra skatteregler.
Den reform som nu föreslås är inget man utan konsekvenser skulle kunnat vänta längre med. Tvärtom behövs med tanke på det svåra internationella läget snabba, tydliga besked om Sveriges beslutsamhet att vara en god miljö för tekniskt avancerade, globalt konkurrenskraftiga företag."
Det kan för övrigt noteras att regeringens förslag till ett bättre näringslivsklimat i den här delen inte har främjats utan snarast motarbetats från företagslobbyister, där särskilt organisationen Svenskt Näringsliv utmärkt sig negativt. Om detta skriver jag i V-K:
"Slående är hur regeringen tagit fram den här reformen trots småsurt gnäll från näringslivsorganisationer som mer vårdat omsorgen om ett av skattesystemets främsta kryphål."
fredag 21 september 2012
Domstolsmakten och den negativa attityden mot asylsökande som blir kristna
”Vad som verkligen är rättssäkert avgörs av sakligheten och objektiviteten i en prövning där en enskild människas öde avgörs. Juristmakt är inte liktydig med rättssäkerhet.”
Om detta skrev jag i går i ett debattinlägg i tidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro. Anledningen är det uppmärksammade domstolsbeslutet att utvisa två iranska kvinnor från Fellingsbro till Iran – efter det att de anslutit sig ortens missions- och baptistförsamling och blivit döpta. Jag har uppmanats att skriva om detta fall och har då satt mig in i hur det gått till. Artikeln finns på den här länken.
Jag skrev bl.a.: ”Domstolsmakten lade i stället avgörande vikt vid ett förhör som hölls av en handläggare på Migrationsverket. Den inblick jag fått i frågor och svar säger mig att känsliga, komplicerade frågor om trosliv, själsliv och lära hanterades fyrkantigt och kompetenslöst via tolk från farsi. Protokollet bär stora spår av vad som framstår som felöversättningar, missförstånd och klumpiga formuleringar av översatta försök av en ovan talare att uttrycka sin upplevelse av kristet kärleksbudskap.
Att ett sådant dokument används för att avfärda en ansökan, och avfärda intyg från kyrkomedlemmar som bör veta vad de talar om, blir extra allvarligt med tanke på vad som kommit att stå på spel. Att vara kristen i Iran efter att ha blivit kristen genom omvändelse är mycket farligt.”
Jag skrev också:
” Fellingsbroärendet borde få regering och riksdag att handla. ...
Finns felkällor som gör att just nydöpta behandlas illa? Uteslutas kan det inte. Nutidens militanta ateism kan göra myndighetspersoner avtrubbade inför tro och bekännelse. Ämbetsmannaakademikers oförståelse för baptister och väckelse har rötter långt ner i tiden.”
Mycket av den debatt som pågått den senaste tiden - och som bara delvis skymtat i de ledande riksmedierna - har haft fokus på kompetens och attityder hos Migrationsverket. Det är dock bara en del av problemet som ligger där. Man ska inte glömma att den verkliga beslutsmakten är en domstolsmakt, där både en del avslagsbeslut och en del beslut om att inte ta upp mål i högre instans, är de verkligt centrala avgörandena som understödjer de brister som av allt att döma finns i Migrationsverkets arbete. Det är därför jag i min artikel i Hemmets Vän särskilt behandlar domstolsmaktens betydelse för det som sker.
Om detta skrev jag i går i ett debattinlägg i tidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro. Anledningen är det uppmärksammade domstolsbeslutet att utvisa två iranska kvinnor från Fellingsbro till Iran – efter det att de anslutit sig ortens missions- och baptistförsamling och blivit döpta. Jag har uppmanats att skriva om detta fall och har då satt mig in i hur det gått till. Artikeln finns på den här länken.
Jag skrev bl.a.: ”Domstolsmakten lade i stället avgörande vikt vid ett förhör som hölls av en handläggare på Migrationsverket. Den inblick jag fått i frågor och svar säger mig att känsliga, komplicerade frågor om trosliv, själsliv och lära hanterades fyrkantigt och kompetenslöst via tolk från farsi. Protokollet bär stora spår av vad som framstår som felöversättningar, missförstånd och klumpiga formuleringar av översatta försök av en ovan talare att uttrycka sin upplevelse av kristet kärleksbudskap.
Att ett sådant dokument används för att avfärda en ansökan, och avfärda intyg från kyrkomedlemmar som bör veta vad de talar om, blir extra allvarligt med tanke på vad som kommit att stå på spel. Att vara kristen i Iran efter att ha blivit kristen genom omvändelse är mycket farligt.”
Jag skrev också:
” Fellingsbroärendet borde få regering och riksdag att handla. ...
Finns felkällor som gör att just nydöpta behandlas illa? Uteslutas kan det inte. Nutidens militanta ateism kan göra myndighetspersoner avtrubbade inför tro och bekännelse. Ämbetsmannaakademikers oförståelse för baptister och väckelse har rötter långt ner i tiden.”
Mycket av den debatt som pågått den senaste tiden - och som bara delvis skymtat i de ledande riksmedierna - har haft fokus på kompetens och attityder hos Migrationsverket. Det är dock bara en del av problemet som ligger där. Man ska inte glömma att den verkliga beslutsmakten är en domstolsmakt, där både en del avslagsbeslut och en del beslut om att inte ta upp mål i högre instans, är de verkligt centrala avgörandena som understödjer de brister som av allt att döma finns i Migrationsverkets arbete. Det är därför jag i min artikel i Hemmets Vän särskilt behandlar domstolsmaktens betydelse för det som sker.
tisdag 11 september 2012
När Dawit Isaak fängslades teg de flesta svenska medier i flera år
De två svenska medborgare som suttit i fängelse i Etiopien efter att ha försökt ta sig in och göra ett reportage från Ogadenprovinsen har släppts, och de kan nu komma hem till Sverige. Regeringen och särskilt utrikesdepartementet har av allt att döma lyckats bra med att reda ut en kritisk situation, även om det tog en del tid.
Uppmärksamheten i svensk press och andra medier har den här gången, och på goda grunder, varit omfattande från första början. Förutom Sveriges intresse att få medborgare frigivna från fängelse där de suttit utan någon i ett demokratiskt samhälle godtagbar grund har frågan också haft en bredare, internationell betydelse. Nyhetsförmedlingen från krishärdar i världen behöver skyddas. Att likställa nyhetsarbete med terrorism är en illavarslande praxis i vissa länder, och det var även den frågan som väcktes genom gripandet och rättegången i Etiopien.
När vi nu har facit i den utrikespolitiska delen av den här frågan kan det vara angeläget att påminna om att den breda och engagerade uppmärksamheten saknades i flera år, i det stora flertalet svenska medier, när det gällde den svenske medborgaren Dawit Isaak, som spärrades in i Eritrea hösten 2001. Han fängslades därför att han tillhörde de mer ledande journalisterna i den fria press som under en kort period växte fram i Eritrea.
Samtliga oberoende medier i landet krossades i ett slag hösten 2001, och liksom andra anhängare av fria riksdagsval och pressfrihet låstes Dawit Isaak in. Han bodde i flera år i Göteborgstrakten. Både i Eritrea och under tiden i Sverige var han verksam som författare och dramatiker, innan han blev en av redaktörerna i den fria pressen i ett Eritrea där hoppet om en demokratisering under en tid kring år 2000 verkade tändas.
När han greps dröjde det flera år innan massmedier i någon större omfattning började intressera sig för honom. Om detta skrev jag på debattplats i Expressen den 31 mars 2005, och Expressen var vid den tiden den enda Stockholmsredaktion av större betydelse som i nämnvärd omfattning hade intresserat sig för Dawit Isaak och kravet att få denne fängslade demokrat och redaktör fri. Så här skrev jag i Expressen:
" Det är för det mesta tyst om honom i Sverige. Men utomlands ställs kraven på frigivning av den svenske medborgaren och redaktören. Han sitter i Karsholifängelset i Eritrea därför att han är anhängare av fri press och fria, demokratiska riksdagsval. Reportrar utan gränser tog upp hans fall nästan genast. Nyligen var han på förslag till ett av de pressfrihetspris som The Guardian och tidskriften Index on Censorship delar ut. Han var en av de fyra föreslagna, som alla fått lida svårt för att de använt det fria ordet.
I Sverige, där Dawit Isaak är medborgare, är däremot medieintresset för honom svagt och ojämnt - med några undantag, Expressen, "Vår grundade mening" i radion och flera landsortstidningar.
I slutet av 2004 krävde två av de främsta internationella pressorganisationerna - World Association of Newspapers och World Editors Forum - att Dawit Isaak skulle friges och yttrandefriheten återinföras i Eritrea. Inte många svenskar vet att dessa organisationer engagerade sig för den svenske medborgaren. Det har ju knappast alls rapporterats i Sverige.
I november antog EU-parlamentet ett uttalande med krav på omedelbar frigivning av alla de journalister som är fångna i Eritrea sedan 2001, då alla oberoende tidningar, tidskrifter och radiostationer stängdes. Att kravet bland annat gällde en svensk medborgare, Dawit Isaak, framhölls särskilt i EU-parlamentets beslut. Men i Sverige var det mycket tyst om att EU-parlamentet krävt frigivning av en fängslad svensk tidningsman.
Sedan skrev alla svenska EU-parlamentariker, från samtliga partier, till utrikesministern. De bad henne att öka trycket mot Eritrea för frigivning av Dawit Isaak, bland annat genom att verka för att EU-biståndet till Eritrea åter skulle inskränkas till bara humanitära ändamål. Kravet över alla partigränser från alla svenska folkvalda i EU-parlamentet är nog okänt för de flesta svenskar - för i de flesta svenska medier har det inte uppmärksammats alls.
Det senaste halvåret har det ändå, jämfört med den oftast djupa tystnaden de första åren, blivit en ökad aktivitet i Sverige för frigivning av Dawit Isaak. UD gör mer än förut. Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Publicistklubben har engagerat sig, på ett sätt de inte gjorde förut.
Men något saknas. En svensk medborgare sliter i hårt straffarbete i fängelse i Eritrea. Orsaken är att han tror på demokrati. Han har det fria ordet som sitt enda vapen. Och på de flesta redaktioner är då hans nyhetsvärde lågt. "
[Det bör observeras att uppgifterna om vilket fängelse Dawit Isaak satt i och hans förhållanden under fångenskapen avsåg den tiden och numera är föråldrade.]
Uppmärksamheten i svensk press och andra medier har den här gången, och på goda grunder, varit omfattande från första början. Förutom Sveriges intresse att få medborgare frigivna från fängelse där de suttit utan någon i ett demokratiskt samhälle godtagbar grund har frågan också haft en bredare, internationell betydelse. Nyhetsförmedlingen från krishärdar i världen behöver skyddas. Att likställa nyhetsarbete med terrorism är en illavarslande praxis i vissa länder, och det var även den frågan som väcktes genom gripandet och rättegången i Etiopien.
När vi nu har facit i den utrikespolitiska delen av den här frågan kan det vara angeläget att påminna om att den breda och engagerade uppmärksamheten saknades i flera år, i det stora flertalet svenska medier, när det gällde den svenske medborgaren Dawit Isaak, som spärrades in i Eritrea hösten 2001. Han fängslades därför att han tillhörde de mer ledande journalisterna i den fria press som under en kort period växte fram i Eritrea.
Samtliga oberoende medier i landet krossades i ett slag hösten 2001, och liksom andra anhängare av fria riksdagsval och pressfrihet låstes Dawit Isaak in. Han bodde i flera år i Göteborgstrakten. Både i Eritrea och under tiden i Sverige var han verksam som författare och dramatiker, innan han blev en av redaktörerna i den fria pressen i ett Eritrea där hoppet om en demokratisering under en tid kring år 2000 verkade tändas.
När han greps dröjde det flera år innan massmedier i någon större omfattning började intressera sig för honom. Om detta skrev jag på debattplats i Expressen den 31 mars 2005, och Expressen var vid den tiden den enda Stockholmsredaktion av större betydelse som i nämnvärd omfattning hade intresserat sig för Dawit Isaak och kravet att få denne fängslade demokrat och redaktör fri. Så här skrev jag i Expressen:
" Det är för det mesta tyst om honom i Sverige. Men utomlands ställs kraven på frigivning av den svenske medborgaren och redaktören. Han sitter i Karsholifängelset i Eritrea därför att han är anhängare av fri press och fria, demokratiska riksdagsval. Reportrar utan gränser tog upp hans fall nästan genast. Nyligen var han på förslag till ett av de pressfrihetspris som The Guardian och tidskriften Index on Censorship delar ut. Han var en av de fyra föreslagna, som alla fått lida svårt för att de använt det fria ordet.
I Sverige, där Dawit Isaak är medborgare, är däremot medieintresset för honom svagt och ojämnt - med några undantag, Expressen, "Vår grundade mening" i radion och flera landsortstidningar.
I slutet av 2004 krävde två av de främsta internationella pressorganisationerna - World Association of Newspapers och World Editors Forum - att Dawit Isaak skulle friges och yttrandefriheten återinföras i Eritrea. Inte många svenskar vet att dessa organisationer engagerade sig för den svenske medborgaren. Det har ju knappast alls rapporterats i Sverige.
I november antog EU-parlamentet ett uttalande med krav på omedelbar frigivning av alla de journalister som är fångna i Eritrea sedan 2001, då alla oberoende tidningar, tidskrifter och radiostationer stängdes. Att kravet bland annat gällde en svensk medborgare, Dawit Isaak, framhölls särskilt i EU-parlamentets beslut. Men i Sverige var det mycket tyst om att EU-parlamentet krävt frigivning av en fängslad svensk tidningsman.
Sedan skrev alla svenska EU-parlamentariker, från samtliga partier, till utrikesministern. De bad henne att öka trycket mot Eritrea för frigivning av Dawit Isaak, bland annat genom att verka för att EU-biståndet till Eritrea åter skulle inskränkas till bara humanitära ändamål. Kravet över alla partigränser från alla svenska folkvalda i EU-parlamentet är nog okänt för de flesta svenskar - för i de flesta svenska medier har det inte uppmärksammats alls.
Det senaste halvåret har det ändå, jämfört med den oftast djupa tystnaden de första åren, blivit en ökad aktivitet i Sverige för frigivning av Dawit Isaak. UD gör mer än förut. Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Publicistklubben har engagerat sig, på ett sätt de inte gjorde förut.
Men något saknas. En svensk medborgare sliter i hårt straffarbete i fängelse i Eritrea. Orsaken är att han tror på demokrati. Han har det fria ordet som sitt enda vapen. Och på de flesta redaktioner är då hans nyhetsvärde lågt. "
[Det bör observeras att uppgifterna om vilket fängelse Dawit Isaak satt i och hans förhållanden under fångenskapen avsåg den tiden och numera är föråldrade.]
måndag 10 september 2012
Tysk energipolitik är en dålig förebild
Tyskland behåller brunkolseldningen som basen i sin elförsörjning, och det byggs nya kolkraftverk, medan kärnkraften förbjuds. Resultatet är allt annat än miljövänligt.
Dagens Nyheter tog upp Angela Merkels energipolitik i en ledare i går (9/9; artikeln finns här). Det är bra att det här uppmärksammas mer även i Stockholmspressen. Tysklands energipolitik är verkligt dålig som förebild, när det gäller behovet att minska utsläppen av klimathotande koldioxid.
Jag var i Tyskland i början på sommaren och även förra hösten, och såg då ett och annat av både energidebatt och stora och små kraftverk i Tyskland. Om detta skrev jag i Eskilstuna-Kuriren den 8 juni 2012: "En skönmålad brunkolspolitik". (Länk till den krönikan finns här.):
" Tysk energipolitik är att brunkols- och stenkolsverk ska stå kvar som en bas för elförsörjningen. Man kan tycka att just dessa verk borde ha en avvecklingsplan. Det har de inte. Däremot har varje kvarvarande kärnreaktor både ett datum för driftförbud och en begränsad kvot ström som det är tillåtet att sälja. Så tvingas de bort från elnätet 2015-22, medan brun- och stenkolverken eldar vidare.
Fossilgaseldade kraftverk är tänkta att täcka upp för vindkraften när det inte blåser, och utjämna skillnader över dygn och år mellan efterfrågan och baslastverkens effekt. Gas kommer ju i mängder från Ryssland, men de bolag som förväntas bygga pannorna konstrar och tycker villkoren är för dåliga.
Särskilt grönt är det i alla fall inte. Snarare brunt som i brunkol."
I samma ämne skrev jag i Jönköpings-Posten 19 april 2011, i ett debattinlägg på deras ledarsida. Då pekade jag på hur mycket större koldioxidutsläpp Tyskand har än Sverige, i förhållande till landets samlade produktion. Bland anant skrev jag följande i J-P:
" Till och med i Sverige finns en spridd uppfattning att tysk energipolitik är grönare än svensk. Men fakta om koldioxidutsläppen är att per invånare gör Tyskland dubbelt så stora utsläpp som Sverige.
Än mer upplysande är att jämföra hur mycket koldioxid olika länder på liknande utvecklingsnivå släpper ut i förhållande sin produktion och levnadsstandard. Det internationella samarbetsorganet i energifrågor – IEA – tar regelbundet fram statistik om detta för alla länder. IEA sätter även utsläppen i relation till varje lands BNP omräknad med s.k. köpkraftspariteter så att jämförelsen visar den verkliga ekonomiska standarden och inte snedvrids av ostadiga valutakurser. Från IEA:s statistik har jag gjort [en jämförelse] ..., där index 100 visar Västeuropas ”mittfält” i fråga om utsläpp, med länder som Storbritannien och Danmark.
Den som bara ser till vår geografi och industristruktur – med kallt klimat och långa avstånd – skulle kunna tro att Sverige låg i toppen med stora utsläpp i förhållande till ekonomins storlek. Men Sverige har index 54, koldioxidutsläppen i förhållande till produktionen är mer än 45 procent lägre än länderna i mittfältet.
Kärnkraftlandet Frankrike har 75. Spanien har 104, fossilgaslandet Holland 118 – och Tyskland har, i likhet med Belgien, Grekland och Finland indexvärdet 121! Jämfört med det ”gröna” Tyskland har Sverige ganska kallt klimat, långa transporter och många starkt energikrävande basindustrier. Men tysk energipolitik gör att deras koldioxidutsläpp i förhållande till produktionen är omkring 125 procent större än de svenska.
Bland världens industrialiserade länder är Sverige bäst – eller rättare sagt minst dåligt – i just den här grenen. Det beror bara till en del på vår vattenkraft. Att vi är ett minst lika avancerat export- och industriland som Tyskland, men har utsläpp som är klart mindre än hälften av deras nivå, beror på att Sverige satsat på både kärnkraft och biobränslen. Skogsindustrin och skogsbruket har tillsammans med kärnkraftverken gjort Sverige världsbäst. Detta är inget skäl till passivitet – tvärtom, trafikens oljeberoende är ett stort miljöhot och ett säkerhetshot som vi behöver ta oss loss ur.
Men vi ska inte se tyskarnas energipolitik som grönare än vår. De har visserligen gjort ett stort skrytnummer av generösa bidrag till solceller. Men deras huvudlinje är att avveckla kärnkraften och fördjupa beroendet av fossila bränslen. Tysk brunkolseldning fortsätter i stor skala. "
Det är ganska ovanligt att de här skillnaderna mellan länder som på andra sätt liknar Sverige klargörs i svensk nyhetsförmedling. Det är däremot vanligt att tysk energipolitik beskrivs på ett sätt som är tilltalande och för de tyska ledande politikerna i både regering och opposition i Berlin.
[Artikeln i J-P är inte tillgänglig på Internet. Den som så vill kan få ett pdf-dokument med den fullständiga texten och det diagram som åtföljde artikeln när den publicerades. Sänd i så fall ett mail till aw.skriftstall@telia.com]
Dagens Nyheter tog upp Angela Merkels energipolitik i en ledare i går (9/9; artikeln finns här). Det är bra att det här uppmärksammas mer även i Stockholmspressen. Tysklands energipolitik är verkligt dålig som förebild, när det gäller behovet att minska utsläppen av klimathotande koldioxid.
Jag var i Tyskland i början på sommaren och även förra hösten, och såg då ett och annat av både energidebatt och stora och små kraftverk i Tyskland. Om detta skrev jag i Eskilstuna-Kuriren den 8 juni 2012: "En skönmålad brunkolspolitik". (Länk till den krönikan finns här.):
" Tysk energipolitik är att brunkols- och stenkolsverk ska stå kvar som en bas för elförsörjningen. Man kan tycka att just dessa verk borde ha en avvecklingsplan. Det har de inte. Däremot har varje kvarvarande kärnreaktor både ett datum för driftförbud och en begränsad kvot ström som det är tillåtet att sälja. Så tvingas de bort från elnätet 2015-22, medan brun- och stenkolverken eldar vidare.
Fossilgaseldade kraftverk är tänkta att täcka upp för vindkraften när det inte blåser, och utjämna skillnader över dygn och år mellan efterfrågan och baslastverkens effekt. Gas kommer ju i mängder från Ryssland, men de bolag som förväntas bygga pannorna konstrar och tycker villkoren är för dåliga.
Särskilt grönt är det i alla fall inte. Snarare brunt som i brunkol."
I samma ämne skrev jag i Jönköpings-Posten 19 april 2011, i ett debattinlägg på deras ledarsida. Då pekade jag på hur mycket större koldioxidutsläpp Tyskand har än Sverige, i förhållande till landets samlade produktion. Bland anant skrev jag följande i J-P:
" Till och med i Sverige finns en spridd uppfattning att tysk energipolitik är grönare än svensk. Men fakta om koldioxidutsläppen är att per invånare gör Tyskland dubbelt så stora utsläpp som Sverige.
Än mer upplysande är att jämföra hur mycket koldioxid olika länder på liknande utvecklingsnivå släpper ut i förhållande sin produktion och levnadsstandard. Det internationella samarbetsorganet i energifrågor – IEA – tar regelbundet fram statistik om detta för alla länder. IEA sätter även utsläppen i relation till varje lands BNP omräknad med s.k. köpkraftspariteter så att jämförelsen visar den verkliga ekonomiska standarden och inte snedvrids av ostadiga valutakurser. Från IEA:s statistik har jag gjort [en jämförelse] ..., där index 100 visar Västeuropas ”mittfält” i fråga om utsläpp, med länder som Storbritannien och Danmark.
Den som bara ser till vår geografi och industristruktur – med kallt klimat och långa avstånd – skulle kunna tro att Sverige låg i toppen med stora utsläpp i förhållande till ekonomins storlek. Men Sverige har index 54, koldioxidutsläppen i förhållande till produktionen är mer än 45 procent lägre än länderna i mittfältet.
Kärnkraftlandet Frankrike har 75. Spanien har 104, fossilgaslandet Holland 118 – och Tyskland har, i likhet med Belgien, Grekland och Finland indexvärdet 121! Jämfört med det ”gröna” Tyskland har Sverige ganska kallt klimat, långa transporter och många starkt energikrävande basindustrier. Men tysk energipolitik gör att deras koldioxidutsläpp i förhållande till produktionen är omkring 125 procent större än de svenska.
Bland världens industrialiserade länder är Sverige bäst – eller rättare sagt minst dåligt – i just den här grenen. Det beror bara till en del på vår vattenkraft. Att vi är ett minst lika avancerat export- och industriland som Tyskland, men har utsläpp som är klart mindre än hälften av deras nivå, beror på att Sverige satsat på både kärnkraft och biobränslen. Skogsindustrin och skogsbruket har tillsammans med kärnkraftverken gjort Sverige världsbäst. Detta är inget skäl till passivitet – tvärtom, trafikens oljeberoende är ett stort miljöhot och ett säkerhetshot som vi behöver ta oss loss ur.
Men vi ska inte se tyskarnas energipolitik som grönare än vår. De har visserligen gjort ett stort skrytnummer av generösa bidrag till solceller. Men deras huvudlinje är att avveckla kärnkraften och fördjupa beroendet av fossila bränslen. Tysk brunkolseldning fortsätter i stor skala. "
Det är ganska ovanligt att de här skillnaderna mellan länder som på andra sätt liknar Sverige klargörs i svensk nyhetsförmedling. Det är däremot vanligt att tysk energipolitik beskrivs på ett sätt som är tilltalande och för de tyska ledande politikerna i både regering och opposition i Berlin.
[Artikeln i J-P är inte tillgänglig på Internet. Den som så vill kan få ett pdf-dokument med den fullständiga texten och det diagram som åtföljde artikeln när den publicerades. Sänd i så fall ett mail till aw.skriftstall@telia.com]
onsdag 5 september 2012
Kallelsen att ta förtroendeuppdrag - den gäller även att verka som nämndeman
Det är vanligt att den svenska ordningen med nändemän i domstolar angrips. Ibland gäller kritiken att
nämndemännen är inte en spegelbild av befolkningen, särskilt ifråga om ålder. Men det förekommer också att hela ordningen med nämndemän som lekmannadomare ifrågasätts, och dessa stämplas som ett utslag av politisering, därför att de är utsedda av kommunfullmäktige eller landsting och därigenom nomineras från olika partiers sida.
Om denna kritik skrev jag i den kristna dagstidningen Dagen den 1 augusti 2006. Sedan dess har det gått några år, men diskussionen fortsätter och det jag skrev är lika aktuellt i dag. Här är artikeltexten, något förkortad.
"... Nämndemännen ska inte vara något obundet, slumpmässigt urval. Uppdraget ... är det äldsta och ett av de viktigaste i det svenska folkstyrets utveckling.
Nämndemannen ska vara betrodd, vara värd medborgerligt förtroende. [Därför] är det inte alls konstigt om nämndemannakåren kan vara representativ för väljarkåren i en del avseenden, men inte i andra. Detta är ett uppdrag där det är en särskilt stor fördel med en hel del livserfarenhet. Nämndemannen kan, mycket mer än den som har ett kommunalt uppdrag, ha lättare att göra en god insats om hon eller han hunnit bli medelålders.
På motsvarande sätt kan förvisso den som invandrat till Sverige bli en god nämndeman, men det behövs nog vanligen en hel del år av erfarenhet och språk- och samhällskunskap för att bli betrodd med ett sådant uppdrag, och det är inte konstigt.
Viktigare än åldersfördelningen är att nämndemännen hämtas från olika samhälls- och yrkesgrupper, så att domstolarna inte har slagsida, till förmån för någon viss samhällsklass och till nackdel för andra. Det är ett viktigt skäl till att lekmannadomarna väljs av fullmäktige, med en bergfast sedvänja att fördelningen är proportionell så att de värderingar och den sociala bakgrund som partierna representerar också återfinns i domstolarna. ... "
Jag påpekade vidare att partierna inte driver politiska linjer genom nämndemän. Detta är ett uppdrag av annan karaktär.
" Vad det däremot handlar om är att den motvikt mot ämbetsmannaväldet som nämndemännen utgör har en värdemässig förankring, inte hos någon viss medborgargrupp utan i samhället i stort.
Domstolarna har en oerhörd maktställning mot enskilda människor, och det är främmande för det svenska folkliga självstyret att lämna denna makt i händerna på enbart ett snävt skrå av universitetsutbildade akademiker, med sociala villkor och värderingar som kan vara allt annat än representativa för befolkningen.
Om inte kommunfullmäktige utsåg nämndemän, vem skulle då göra det? Yrkesdomarna själva? Resultatet skulle bli att yrkesjurister fick makten att utse dem som ska vara en motvikt till yrkesjurister. Då skulle man verkligen kunna tala om att förtroendet för domstolarna riskerar att undergrävas. "
"Men", fortsatte jag, "allt självstyre är i längden hotat om inte människor känner sig kallade att bära de bördor som i ett fritt land frivilligt måste bäras av medborgare. Vi behöver tala mer om kyrkomedlemmarnas samhällsansvar och vikten av förkunnelse om kallelse.
Ett demokratiskt land kan bara fungera genom partier, och om alltför få människor tar på sig besväret att vara med i partier och sköta uppdrag av olika slag så kommer makt av helt andra slag att ta över och tränga demokratin – men också lekmannadomarnas roll – åt sidan. Penningmakt och intresseorganisationers makt kan då växa.
Men framför allt kan domar- och ämbetsmannamakt ta över allt mer av den politiska makten och dessutom agera under allt mindre av folklig kontroll. Tendensen i vårt och andra länder går åt det hållet, och en del av kritiken mot nämndemännen är ett utslag av att förtroendevalda i en rad sammanhang ifrågasätts och ersätts av anställda funktionärer och byråkrater. "
Avslutningsvis skrev jag i Dagen att om inte nämndemännen ska hämtas ur alltför små grupper behöver fler människor bli så aktivt engagerade i samhällsfrågor att de är medlemmar och blir valda till olika slags uppdrag:
"Alltför ofta förekommer nedvärderandet av självstyret och förtroendemannainflytandet även inom kyrkorna. En sådan attityd bidrar till att allt som ses som politik blir betraktat som suspekt och till att demokratin försvagas.
Det är viktigt i alla samfund att mer aktivt förkunna den kristnes personliga kallelse till samhällsansvar, och att vara tydlig med att detta även betyder att vara beredd att göra insatser som betrodd förtroendeman, att vara med i olika politiska partier, och inte minst att bära upp en sådan viktig svensk form för folkligt självstyre som nämndemannaskapet."
(Artikeln finns även på tidningens webbplats.)
nämndemännen är inte en spegelbild av befolkningen, särskilt ifråga om ålder. Men det förekommer också att hela ordningen med nämndemän som lekmannadomare ifrågasätts, och dessa stämplas som ett utslag av politisering, därför att de är utsedda av kommunfullmäktige eller landsting och därigenom nomineras från olika partiers sida.
Om denna kritik skrev jag i den kristna dagstidningen Dagen den 1 augusti 2006. Sedan dess har det gått några år, men diskussionen fortsätter och det jag skrev är lika aktuellt i dag. Här är artikeltexten, något förkortad.
"... Nämndemännen ska inte vara något obundet, slumpmässigt urval. Uppdraget ... är det äldsta och ett av de viktigaste i det svenska folkstyrets utveckling.
Nämndemannen ska vara betrodd, vara värd medborgerligt förtroende. [Därför] är det inte alls konstigt om nämndemannakåren kan vara representativ för väljarkåren i en del avseenden, men inte i andra. Detta är ett uppdrag där det är en särskilt stor fördel med en hel del livserfarenhet. Nämndemannen kan, mycket mer än den som har ett kommunalt uppdrag, ha lättare att göra en god insats om hon eller han hunnit bli medelålders.
På motsvarande sätt kan förvisso den som invandrat till Sverige bli en god nämndeman, men det behövs nog vanligen en hel del år av erfarenhet och språk- och samhällskunskap för att bli betrodd med ett sådant uppdrag, och det är inte konstigt.
Viktigare än åldersfördelningen är att nämndemännen hämtas från olika samhälls- och yrkesgrupper, så att domstolarna inte har slagsida, till förmån för någon viss samhällsklass och till nackdel för andra. Det är ett viktigt skäl till att lekmannadomarna väljs av fullmäktige, med en bergfast sedvänja att fördelningen är proportionell så att de värderingar och den sociala bakgrund som partierna representerar också återfinns i domstolarna. ... "
Jag påpekade vidare att partierna inte driver politiska linjer genom nämndemän. Detta är ett uppdrag av annan karaktär.
" Vad det däremot handlar om är att den motvikt mot ämbetsmannaväldet som nämndemännen utgör har en värdemässig förankring, inte hos någon viss medborgargrupp utan i samhället i stort.
Domstolarna har en oerhörd maktställning mot enskilda människor, och det är främmande för det svenska folkliga självstyret att lämna denna makt i händerna på enbart ett snävt skrå av universitetsutbildade akademiker, med sociala villkor och värderingar som kan vara allt annat än representativa för befolkningen.
Om inte kommunfullmäktige utsåg nämndemän, vem skulle då göra det? Yrkesdomarna själva? Resultatet skulle bli att yrkesjurister fick makten att utse dem som ska vara en motvikt till yrkesjurister. Då skulle man verkligen kunna tala om att förtroendet för domstolarna riskerar att undergrävas. "
"Men", fortsatte jag, "allt självstyre är i längden hotat om inte människor känner sig kallade att bära de bördor som i ett fritt land frivilligt måste bäras av medborgare. Vi behöver tala mer om kyrkomedlemmarnas samhällsansvar och vikten av förkunnelse om kallelse.
Ett demokratiskt land kan bara fungera genom partier, och om alltför få människor tar på sig besväret att vara med i partier och sköta uppdrag av olika slag så kommer makt av helt andra slag att ta över och tränga demokratin – men också lekmannadomarnas roll – åt sidan. Penningmakt och intresseorganisationers makt kan då växa.
Men framför allt kan domar- och ämbetsmannamakt ta över allt mer av den politiska makten och dessutom agera under allt mindre av folklig kontroll. Tendensen i vårt och andra länder går åt det hållet, och en del av kritiken mot nämndemännen är ett utslag av att förtroendevalda i en rad sammanhang ifrågasätts och ersätts av anställda funktionärer och byråkrater. "
Avslutningsvis skrev jag i Dagen att om inte nämndemännen ska hämtas ur alltför små grupper behöver fler människor bli så aktivt engagerade i samhällsfrågor att de är medlemmar och blir valda till olika slags uppdrag:
"Alltför ofta förekommer nedvärderandet av självstyret och förtroendemannainflytandet även inom kyrkorna. En sådan attityd bidrar till att allt som ses som politik blir betraktat som suspekt och till att demokratin försvagas.
Det är viktigt i alla samfund att mer aktivt förkunna den kristnes personliga kallelse till samhällsansvar, och att vara tydlig med att detta även betyder att vara beredd att göra insatser som betrodd förtroendeman, att vara med i olika politiska partier, och inte minst att bära upp en sådan viktig svensk form för folkligt självstyre som nämndemannaskapet."
(Artikeln finns även på tidningens webbplats.)
lördag 11 augusti 2012
I den olympiska rörelsen har svårartade förtryckare varit välkomna - och är det fortfarande
Apropå olympiaden, några rader om detta med idrott och politik. De hör ju inte ihop, sägs det ibland. I åtskilliga stater delar i vart fall de härskande inte den uppfattningen. Om ett mer än vanligt tydligt exempel på vad detta kan betyda skrev jag på debattplats i Vestmanlands Läns Tidning 25 juli 2003. Texten finns nedan och går även att hitta med sökning på på VLT:s hemsida.
Skulle en regim med en olympisk kommitté av samma slag som i Saddam-tidens Irak ha kunnat delta obehindrat och utan särskild uppmärksamhet i London-OS - och på samma sätt kunna vara med i det kommande vinter-OS i Ryssland? Irak var förstås en ovanligt brutal diktatur, även bland förtryckarstater tillhörde den de allra värsta. Delvis har nog den internationella kritiken och uppmärksamheten mot förtryckares medverkan i olika sammanhang blivit något större än för tio eller trettio år sedan. Men i princip är nog ändå svaret på frågan ja. IOK skulle inte stänga ute en Saddamstyrd medlemskommitté från deltagande och skulle knappast göra något för att skydda idrottsutövare från det land det gällde.
I huvudsak är det en försvarbar eller till och med klok hållning att fortsätta idrottsutbyte mellan fria och ofria länder, bland annat eftersom detta ger människor möjlighet att resa och få med sig intryck från länder som är demokratier. Om det finns en gräns, där regimens brutalitet är sådan att IOK borde säga stopp, diskuterades av allt att döma inte nämnvärt ens när Saddam och hans söner gick på som värst. I allmänhet ville man undvika alla sådana frågor efter de olika bojkotter som följde efter att Ryssland invaderade Afghanistan 1979. Läget är nog detsamma i dag. Till IOK är alla välkomna, inte ens en olympisk kommitté med tortyrkammare i högkvarterats källare skulle vägras tillträde.
Det finns en positiv sida av detta. Länder eller stater som annars inte kan umgås eller som vägrar erkänna varandras legitimitet eller existens brukar i alla fall kunna delta i samma tävlingar i OS. Detta kan bidra till ett bättre internationellt klimat även utanför idrottens värld. Att saken också har en negativ sida tog jag alltså upp i den här artikeln [iVLT 25 juli 2003]:
Jag förmodar att ordföranden i motsvarande svenska kommitté inte kommer att bli intervjuad den här gången heller, och ombedd att kommentera hur "den olympiska rörelsen" sett på den irakiska kollegan. Det har annars funnits många tillfällen att ställa frågan.
Med Uday Hussein som ordförande har Iraks statskontrollerade idrott inte haft några svårigheter att delta i olympiader som ett land vilket som helst. Samtidigt var det ju länge välkänt att Iraks olympiska kommitté var ovanlig, dess huvudkontor hade ju en källare med häkte och tortyrkammare.
Uday Hussein hade inte någon av de mest centrala befattningarna i den nationalsocialistiska staten. Det var hans yngre bror som kontrollerade säkerhetstjänster, med tillhörande yrkesmän för tortyr och avrättningar. Men ordföranden i olympiska kommittén höll sig med egna fängelsehålor. Dessutom var han en mördare - med egna händer, inte bara genom underhuggare.
Han skaffade sig en mycket stor förmögenhet med metoder som i de flesta andra länder skulle gjort honom till fängelsekund. Nu hade han i stället fängelse för andra. Till det tänkvärda i detta hör att det så länge i omvärlden sågs som en del av det normala. Irak var ett land bland andra i den olympiska rörelsen. Andra länders idrottsledare och stjärnor utgick från att tortyrkammaren hos olympiska kommittén i Bagdad var något som inte behövde diskuteras och inte behövde leda till någon åtgärd, för idrott och politik skulle ju hållas isär.
*
Denna inställning - att Uday Hussein var en tillräckligt normal del av den olympiska rörelsen för att inte vara något att kommentera - togs också för given inom press och andra medier. Såvitt jag vet har ingen svensk ledamot av Internationella olympiska kommittén - eller av dess svenska underorgan - behövt ha en offentlig uppfattning om lämpligheten av att Uday Husseins organisation var en likaberättigad del av "rörelsen".
Här var idrotten på inget sätt ovanlig, det gick att tekniskt och ekonomiskt ställa upp för Saddam utan att få så mycket fler frågor än vad IOK-delegaterna fick. Vad jag minns blev Percy Barnevik aldrig ansatt av någon mer näsvis journalistik när det avslöjades att ABB utrustat Bagdadregimen med avancerade maskiner till dess kärnvapenprogram.
Inte heller behövde toppnivån på Ericsson svara för att företaget, efter att ha satsat stort på att sälja teleelektronik till diktaturen, uppträdde som en mycket aktiv medspelare i Saddam Husseins taktiska spel med gisslan efter hans erövring och annektering av Kuwait 1990.
*
Den som så här pekar på andras passivitet kommer ofta inte undan en följdfråga: Och vad gjorde Du själv då?
Jo, jag kunde ha gjort mer än att skriva en lång rad ledare mot den irakiska regimen - i Nerikes Allehanda där jag [då] arbetade. När övriga medier i stort sett lät bli att ställa företagsledningarna i ABB och Ericsson till svars för deras förbindelser med Iraks diktatur hade jag kunnat göra mer än att skriva de ledare jag skrev om just ABB och Ericsson.
Av allt som större redaktioner inte gör kan man på en mindre redaktion alltid uträtta åtminstone något. Jag hade kunnat lyfta luren och be informationsavdelningarna om en intervju om Irak med Percy Barnevik och med någon motsvarande potentat på Ericsson. Det kunde ju alltid ha blivit en liten artikel om hur en informationsdirektör låter när en sådan fråga viftas undan.
Men olympiska kommitténs ordförande hade det nog gått att intervjua om den irakiska kollegans ovanligt utrustade huvudkontor och om dess betydelse för respekten för den internationella idrotten. Det var en miss att inte göra det, inför OS 2000 till exempel, och vi var många om den missen.
*
Iraks diktatur hade - hur många kurder den än gasade - ingen brist på vänner, bundsförvanter och affärskontakter. Stora länders regeringar och stora företag i en rad länder hade ekonomiska och andra intressen i att den nationalsocialistiska diktaturen bevarades, något som bland mycket annat också hade betytt att dess olympiska kommitté kunnat ha kvar ordföranden och tortyrkammaren och ändå delta som vanligt i OS 2004.
Men sällan får vi se någon ställas till svars i spalter och tv-rutor för stöd till Saddamdiktaturen eller broderliga kontakter med dess ombud. De som verkade för att Saddamväldet skulle störtas tycks anses mer värda kritik än de som verkade för att Saddamväldet skulle bevaras."
Skulle en regim med en olympisk kommitté av samma slag som i Saddam-tidens Irak ha kunnat delta obehindrat och utan särskild uppmärksamhet i London-OS - och på samma sätt kunna vara med i det kommande vinter-OS i Ryssland? Irak var förstås en ovanligt brutal diktatur, även bland förtryckarstater tillhörde den de allra värsta. Delvis har nog den internationella kritiken och uppmärksamheten mot förtryckares medverkan i olika sammanhang blivit något större än för tio eller trettio år sedan. Men i princip är nog ändå svaret på frågan ja. IOK skulle inte stänga ute en Saddamstyrd medlemskommitté från deltagande och skulle knappast göra något för att skydda idrottsutövare från det land det gällde.
I huvudsak är det en försvarbar eller till och med klok hållning att fortsätta idrottsutbyte mellan fria och ofria länder, bland annat eftersom detta ger människor möjlighet att resa och få med sig intryck från länder som är demokratier. Om det finns en gräns, där regimens brutalitet är sådan att IOK borde säga stopp, diskuterades av allt att döma inte nämnvärt ens när Saddam och hans söner gick på som värst. I allmänhet ville man undvika alla sådana frågor efter de olika bojkotter som följde efter att Ryssland invaderade Afghanistan 1979. Läget är nog detsamma i dag. Till IOK är alla välkomna, inte ens en olympisk kommitté med tortyrkammare i högkvarterats källare skulle vägras tillträde.
Det finns en positiv sida av detta. Länder eller stater som annars inte kan umgås eller som vägrar erkänna varandras legitimitet eller existens brukar i alla fall kunna delta i samma tävlingar i OS. Detta kan bidra till ett bättre internationellt klimat även utanför idrottens värld. Att saken också har en negativ sida tog jag alltså upp i den här artikeln [iVLT 25 juli 2003]:
Iraks diktatur hade vänner
" Mångårige ordföranden i Iraks olympiska kommitté har avlidit, i en lyxvilla i Mosul, på ett sätt som gett eko världen runt.Jag förmodar att ordföranden i motsvarande svenska kommitté inte kommer att bli intervjuad den här gången heller, och ombedd att kommentera hur "den olympiska rörelsen" sett på den irakiska kollegan. Det har annars funnits många tillfällen att ställa frågan.
Med Uday Hussein som ordförande har Iraks statskontrollerade idrott inte haft några svårigheter att delta i olympiader som ett land vilket som helst. Samtidigt var det ju länge välkänt att Iraks olympiska kommitté var ovanlig, dess huvudkontor hade ju en källare med häkte och tortyrkammare.
Uday Hussein hade inte någon av de mest centrala befattningarna i den nationalsocialistiska staten. Det var hans yngre bror som kontrollerade säkerhetstjänster, med tillhörande yrkesmän för tortyr och avrättningar. Men ordföranden i olympiska kommittén höll sig med egna fängelsehålor. Dessutom var han en mördare - med egna händer, inte bara genom underhuggare.
Han skaffade sig en mycket stor förmögenhet med metoder som i de flesta andra länder skulle gjort honom till fängelsekund. Nu hade han i stället fängelse för andra. Till det tänkvärda i detta hör att det så länge i omvärlden sågs som en del av det normala. Irak var ett land bland andra i den olympiska rörelsen. Andra länders idrottsledare och stjärnor utgick från att tortyrkammaren hos olympiska kommittén i Bagdad var något som inte behövde diskuteras och inte behövde leda till någon åtgärd, för idrott och politik skulle ju hållas isär.
*
Denna inställning - att Uday Hussein var en tillräckligt normal del av den olympiska rörelsen för att inte vara något att kommentera - togs också för given inom press och andra medier. Såvitt jag vet har ingen svensk ledamot av Internationella olympiska kommittén - eller av dess svenska underorgan - behövt ha en offentlig uppfattning om lämpligheten av att Uday Husseins organisation var en likaberättigad del av "rörelsen".
Här var idrotten på inget sätt ovanlig, det gick att tekniskt och ekonomiskt ställa upp för Saddam utan att få så mycket fler frågor än vad IOK-delegaterna fick. Vad jag minns blev Percy Barnevik aldrig ansatt av någon mer näsvis journalistik när det avslöjades att ABB utrustat Bagdadregimen med avancerade maskiner till dess kärnvapenprogram.
Inte heller behövde toppnivån på Ericsson svara för att företaget, efter att ha satsat stort på att sälja teleelektronik till diktaturen, uppträdde som en mycket aktiv medspelare i Saddam Husseins taktiska spel med gisslan efter hans erövring och annektering av Kuwait 1990.
*
Den som så här pekar på andras passivitet kommer ofta inte undan en följdfråga: Och vad gjorde Du själv då?
Jo, jag kunde ha gjort mer än att skriva en lång rad ledare mot den irakiska regimen - i Nerikes Allehanda där jag [då] arbetade. När övriga medier i stort sett lät bli att ställa företagsledningarna i ABB och Ericsson till svars för deras förbindelser med Iraks diktatur hade jag kunnat göra mer än att skriva de ledare jag skrev om just ABB och Ericsson.
Av allt som större redaktioner inte gör kan man på en mindre redaktion alltid uträtta åtminstone något. Jag hade kunnat lyfta luren och be informationsavdelningarna om en intervju om Irak med Percy Barnevik och med någon motsvarande potentat på Ericsson. Det kunde ju alltid ha blivit en liten artikel om hur en informationsdirektör låter när en sådan fråga viftas undan.
Men olympiska kommitténs ordförande hade det nog gått att intervjua om den irakiska kollegans ovanligt utrustade huvudkontor och om dess betydelse för respekten för den internationella idrotten. Det var en miss att inte göra det, inför OS 2000 till exempel, och vi var många om den missen.
*
Iraks diktatur hade - hur många kurder den än gasade - ingen brist på vänner, bundsförvanter och affärskontakter. Stora länders regeringar och stora företag i en rad länder hade ekonomiska och andra intressen i att den nationalsocialistiska diktaturen bevarades, något som bland mycket annat också hade betytt att dess olympiska kommitté kunnat ha kvar ordföranden och tortyrkammaren och ändå delta som vanligt i OS 2004.
Men sällan får vi se någon ställas till svars i spalter och tv-rutor för stöd till Saddamdiktaturen eller broderliga kontakter med dess ombud. De som verkade för att Saddamväldet skulle störtas tycks anses mer värda kritik än de som verkade för att Saddamväldet skulle bevaras."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
